RSS

Författararkiv: Admin

Du som är facklig – kan du få gänget att hålla ihop?

Inlagt 1 november 2019

Jag skrev den 1 oktober om ”två normala grejer” som helst skulle vara normala på alla arbetsplatser. Tar upp dom igen:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss. Att vi låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med.

Detta är försvarsstrategier. Egentligen bör vi inte bara försvara oss utan kämpa för förbättringar. Men om chefer kan angripa och straffa enskilda utan att arbetskamraterna stoppar det, och om arbetstakten kan skruvas upp, då pressas vi tillbaka. Då kan vi inte kämpa för för förbättringar, oavsett vad som sägs på nivåer ovanför våra arbetsplatser. Om vi går att skrämma och stressa, så urholkas rättigheterna så att de inte finns i praktiken, och med tiden kan rättigheterna också plockas bort ut lagar och avtal.

Det vore klokt att försöka uppnå de där två målen, på så många arbetsplatser som möjligt. Alla som tycker att det låter bra kan jobba för det, även om de inte har ett fackligt uppdrag. Men det står absolut inte motsättning till det övriga fackliga. Tvärtom.

Du som har ett fackligt uppdrag, litet eller stort, fundera en stund på vad det skulle betyda om ni på arbetsplatsen kunde klara av 1 och 2. Hur skulle det påverka ditt uppdrag? Hur skulle det påverka styrkeförhållandena på arbetsplatserna i stort? Om du är t.ex. kontaktombud eller skyddsombud så blir det betydligt lättare om arbetskamraterna hjälper till att säga ifrån om saker. Att det inte bara är du som säger nåt på APT. Att det inte blir så att du eller er organisation protesterar mot en ökning av kraven på arbetsplatsen men arbetskamraterna ändå accepterar att hoppa över sina raster.

Och visst skulle det vara ett lyft om folk agerade självständigt och chefen kontaktar dig för att be om hjälp att lösa situationen istället för att du måste jaga chefen?

Om du skriver in/välkomnar nya arbetskamrater/medlemmar, kan du tala om för dem att nu räknar vi med att du hjälper till med 1 och 2. Ta det som en självklarhet. Fackförening betyder att man håller ihop och tillsammans håller på sina rättigheter och rimligheter.

Inte bara fackliga företrädare kan hälsa nya välkomna med en sådan liten predikan. Uppmana dina arbetskamrater/medlemmar att i sin tur inviga nyanställda – oavsett anställningsform – i denna fackliga anda.

(Inom parentes så tror jag att tendensen att unga inte går med i facket, skulle vända om vi ställde upp såna målsättningar som 1 och 2 och talade om det.)

Berätta om de rättigheter som faktiskt finns. Ta t.ex. arbetstidslagens paragrafer om rast och paus. Vet alla på arbetsplatsen om att det står i lagen att de ska ha både rast och pauser? Ibland är det inte rättigheter som saknas, utan kunskap och vana att hålla ihop och hålla på rättigheterna.

Var kan du sätta upp information? På anslagstavlan? På muggen? Har ni gemensamma pauser, så kanske ni kan vika några minuter en gång i veckan för att prata om någon rättighet så att ni är säkra på att alla vet. Kan du skriva ut ett ”veckans tips” och dela ut? Vänd dig direkt till arbetskamraterna så att alla förstår. Nästa steg: Hur gör vi för att hålla på detta?

Strategin bör vara att utgå ifrån att arbetskamraterna/gänget på jobbet kan använda och utveckla kollektiv styrka, även om det nu känns långt borta. Det kommer att kräva olika taktik på olika sorters arbetsplatser, beroende på bransch, grad av läskighet hos chefer, sammansättning av kollektivet osv. Om ni har osäkra anställningar – desto viktigare att försöka hålla ihop!

Hur ska ni nå varandra så att alla får veta om någon blivit felaktigt behandlad? Hur märker ni om arbetstakten är på g att skruvas upp? Ska någon sluta och blir inte ersatt? Kan ni snacka i förväg om hur ni ska göra?

Du som facklig aktivist eller ni i snackgänget/SO-gänget/ styrelsen/sektionen etc kan ställa upp som en målsättning att 1 och 2 ska funka där du jobbar eller på arbetsplatser ni företräder. Vad kan du och dina fackliga kollegor göra för att komma närmare målet? När och hur kan ni diskutera det? Kan det fackliga arbetet läggas upp på sätt som skulle göra det naturligare för arbetskamraterna/medlemmarna att agera självständigt enligt målsättningen?

Jag är medveten om många svårigheter och invändningar, som du kanske genast tänker på, men kan inte skriva om allt på en gång. Jag är också medveten om möjligheterna, de finns.

Om 1 och 2 redan funkar på din arbetsplats eller på någon arbetsplats du känner till – vad beror det på, hur gör ni/dom? Hur kan ni sprida era erfarenheter?

Passar på att tipsa om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, finns gratis för nedladdning.  Börja med Hopsnackat.

Kämpa på, 1 och 2!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Etiketter: , ,

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

Inlagt 17 oktober 2019

Jag ska fortsätta skriva om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf) 

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Två normala grejer

Inlagt 1 oktober 2020

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Kan vi göra så?

Inlagt 26 september 2020

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Fem korta om facket

Inlagt 16 september 2019

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs  *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt.  Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.  Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

M4

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Inlagt 15 mars 2019

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Inlagt 3 mars 2019

Ja vad har hänt sen jag skrev sist. Jo, medlarbudet visade sig vara en lösnäsa även denna gång. Se förra inlägget: Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten) 

När Hamn tackade nej till näsan, så blev Sveriges Hamnar lite lätt desperata, verkar det. Dels påstod de att Hamn tackat nej till ett ”normalt andrahandsavtal”, vilket är ren lögn.
Vi vill bara ha ett normalt andraavtal

Dels har de nu varslat om lockout på fridagar (dvs varje arbetares lediga dagar) och ska göra löneavdrag för dessa dagar. I fyra månader fr.o.m. 6 mars ska hamnarbetarna jobba full tid men inte få betalt för det.

Försök fatta vad detta innebär: Du jobbar måndag-fredag och är ledig lördag-söndag enligt schema. Då säger din chef: Du är lockoutad på lördag och söndag så nu drar vi in 2/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

Så här kan det också bli: Du har ett schema där du jobbar långa dagar, så du jobbar 4 dagar under en vecka och det är full tid enligt ditt schema. Låt säga att du jobbar fredag-lördag-söndag-måndag och sen är ledig tisdag-onsdag-torsdag. Då säger din chef: Du är lockoutad tisdag-onsdag-torsdag så nu drar vi in 3/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

En del av hamnarbetarna har scheman med långa arbetsdagar, t.ex. att de jobbar sju långa arbetsdagar på två veckor. Dessa arbetare kommer alltså med Sverige Hamnars upplägg att få jobba full tid, men bli av med upp till halva lönen, i fyra månader.

Kan detta vara lagligt?

Knappast.

Det finns rättsfall som tar upp frågan om löneavdrag på fridag. Det finns t.ex. ett fall, där det på en arbetsplats var strejk och lockout under en dag, den 13 december 1993. Arbetsgivarna ville dra lön även för dem som råkade vara lediga denna dag.

AD lät dem göra så, med rättvisa som argument. De menar att strejken och lockouten bör drabba alla lika. AD skriver att annars skulle ”storleken på löneavdragen bland arbetstagarna växla starkt beroende på vilket antal timmar som de skulle ha arbetat under konfliktdagen.” Därför är det ok att man drar samma andel av lönen på alla, närmare bestämt månadslön x 12 : 365.

Arbetsdomstolen referat AD 1995 nr 77

En rättvisefråga alltså. Men i det här fallet med hamnarbetarna så får ju åtgärden precis motsatt effekt, nämligen att den drabbar helt olika! Beroende på schema drabbas hamnarbetarna olika, från att bli av med 2/7 av sin lön till att bli av med halva lönen.

Oavsett denna orättviseaspekt, så borde det förstås inte vara rimligt att inrikta sig specifikt på fridagslockout i fyra månader. Stöld har aldrig varit en godkänd stridsåtgärd.

OM AD skulle acceptera detta, beware, alla andra fackförbund. En sådan stridsåtgärd kan i så fall användas även mot era medlemmar.

STREJK i hamnarna från 6 mars 2019

Sveriges Hamnar hoppades kanske på att varslet skulle skrämma hamnarbetarna att lägga sig. Det gjorde dom inte. Hamn svarar med strejk. De har varslat om strejk, och blockad av arbetsuppgifterna, i hamnarna runtom i Sverige från och med 6 mars.

Dessutom retar lockouten upp många fler än hamnarbetarna.

På några dagar har hamnarbetarna fått in över en miljon kronor till konfliktkassan. Nu fyller vi på, så att dom som försöker svälta ut hamnarbetarna förstår att motståndet består inte bara av 1300 hamnarbetare utan av något större, som heter solidaritet.

2019-02-02 tack från Hamn

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2019 i Hamn

 

Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten)

17 februari 2019

Medlarna har kommit med ett nytt bud i hamnkonflikten. (Ekot: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7156753 ) Hittills, både under den här kollektivavtals-striden och under APM-konflikten, så har medlarbuden genomgående varit desamma som arbetsgivarnas bud, i väldigt genomskinlig förklädnad, typ lösnäsa. Jag tror inte det är bättre denna gång, men OM det är det, så blir jag glatt förvånad.

Sveriges Hamnar har samtidigt dragit tillbaka sina omfattande lockoutvarsel (se de överstrukna tiderna i listan här: http://hamn.nu/article/2690/Samlad-lista-over-strejker-och-Lockouter.html). Varför kan man fråga sig.

Mina spekulationer: Lockouterna som omfattar hela dagar och dygn blir mer kostsamma för hamnföretagen och kunderna än Hamnarbetarförbundets punktstrejker, som medför måttligare förseningar. Förhoppningen att hela skulden ska falla på Hamn har troligvis grusats. Men om Hamn nu står fast vid sina strejkvarsel , så kan ju Sveriges Hamnar hoppas på att man åter ska peka på Hamnarbetarförbundet som den skyldiga parten.

Kanske att det också fanns en förhoppning att Hamn skulle vika sig för lockouterna och de kostnader som de medför för hamnarbetarna och deras konfliktkassa. Även denna förhoppning har i så fall grusats eftersom Hamn har fortsatt lägga strejkvarsel.

Jag hoppas att Hamnarbetarförbundet står kvar vid varslen om medlarna fortfarande kräver av dem att de ska acceptera att skriva på en bilaga med strukna rättigheter, till ett ev. kollektivavtal. T.ex. rättigheten att förhandla lokalt för/med sina medlemmar är ju en helt grundläggande sak för facklig verksamhet värd namnet.

Bakom tillbakadragandet av lockoutvarslen ligger säkert att Sveriges Hamnar fått kritik både från kunder (dvs de företag som skickar och tar emot varor via hamnarna) och från en del av sina medlemmar (dvs de lokala hamnföretagen runtom i landet). De flesta hamnföretagen har inte upplevt några större problem i förhållande till Hamnarbetarförbundet och har respekterat dem som facklig motpart fram till att Sveriges Hamnar förbjöd detta. Antar att en del av dem är mindre roade av att bli en bricka i spelet för att försöka krossa Hamnarbetarförbundet och underblåsa kampanjen för försämrad strejkrätt.

Kanske att dessa lokala företag, där en del fortfarande är kommunala företag, t.o.m. är mindre villiga än S-ledningen, regeringen och LO-förbundens toppar att springa Svenskt Näringslivs ärenden?

swisha

HAMNARBETARFÖRBUNDETS konfliktkassa:
Swish-nummer 1231321959 (QR-kod se bilden)
Bankgiro direkt till konflikkassan: 177-9750.

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge riktas stödet förstås till hela Hamnarbetarförbundet)

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 februari, 2019 i Hamn

 

Nya varsel i hamnarna – vad handlar det om?

Inlagt 28 januari 2020, uppdaterat 7 februari 2020

UPPDATERING 7/2:

Hamnarbetarförbundet har lagt upp en Samlad lista över strejker och lockouter. (Öppnas i nytt fönster/flik).  Så nu kan ni hålla koll där. Men eftersom några kanske går in här och tittar så uppdaterar jag februari-listan här också, med de senaste varslen som gäller stridsåtgärder 17-18 februari.

18 februari 2019
Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, Göteborg: strejk 04.45–08.45, lockout 04.45-23.59
Hallands Hamnar AB, Halmstad: strejk 06.00–09.00, lockout 06.00–23.59
Helsingborgs Hamn AB: strejk 07.00–11.00, lockout 06.00-23.59
Yilport Gävle AB: strejk 06.00–10.00, lockout 06.00-23.59
Copenhagen Malmö Port AB: strejk 07.00–09.00, lockout 07.00-23.59
CMP Norra Hamnen AB Malmö: strejk 07.00–09.00, lockout 07.00-23.59
SCA Logistics AB, Sundsvall: strejk 07.00–11.00, lockout 07.00-23.59
SCA Logistics AB, Holmsund: strejk 09.00–13.00, lockout 09.00-23.59
Kvarkenhamnar AB, Umeå: strejk 09.00–13.00, lockout 09.00-23.59
ShoreLink AB (556053–7168), Piteå: strejk 14.00–16.00, lockout 14.00-23.59

17 februari 2019
Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, Göteborg, strejk 14.00-18.00, lockout 14.00-23.59

8 februari 2019
SCA Logistics, Holmsund: strejk 12.00-15.00, lockout 12.00-23.59
Kvarkenhamnar, Umeå: strejk 13.00-15.00, lockout 13.00-23.59
Karlshamns hamn, Karlshamn: strejk 13.00-15.00, lockout 13.00-23.59
SCA Logistics, Sundsvall: strejk 14.00-16.00, lockout 14.00-23.59

7 februari 2019
Hallands hamnar, Halmstad: strejk 06.00-08.00, lockout 06.00-23.59
SCA Logistics, Sundsvall: strejk 18.00-20.00, lockout 18.00-23.59

6 februari 2019
Hallands hamnar, Halmstad: strejk kl 06.00-08.00, lockout 06.00-23.59
Mönsterås hamn: strejk kl 13.00-15.30, lockout 13.00-23.59

23 januari – 6 februari 2019övertidsblockad vid ShoreLink i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59

Genomförda stridsåtgärder i januari 2019 (23-28/1) hittar du i inlägget Strejker och lockouter i hamnarna, inlagt 23/1.

Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.

Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden.
Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd.
Hamnarbetarförbundet kör under denna konflikt i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges Hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.

Till dig som undrar vad det handlar om. Min mycket korta version:

(Från ett facebookinlägg 26/1)

Svenska Hamnarbetarförbundet, ett medlemsstyrt fackförbund, har i många år varit respekterat som motpart av hamnföretagen runtom i Sverige. De har utbildat skyddsombud och bedrivit arbetsmiljöarbete, de har deltagit i lokala förhandlingar om arbetstider, bemanning och andra villkor. Förtroendevalda har kunnat ta ut facklig tid för att sköta sina uppdrag. Ofta har Hamn och Transport, som också organiserar hamnarbetare, samarbetat lokalt och i praktiken förhandlat tillsammans.

Men detta upphörde då arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar helt enkelt förbjöd sina medlemsföretag att respektera Hamn som motpart. Deras skyddsombud får inte längre göra sitt jobb i den farliga arbetsmiljön, Hamns lokala avdelningar får inte längre företräda sina medlemmar i förhandlingar och inte ha fackliga lokaler på hamnområdet.

Sveriges Hamnar sa: Först fredsplikt, sen kan ni få tillbaka era rättigheter. Och nu strider Hamn för att få kollektivavtal, vilket innebär fredsplikt. De begär inte bättre löner eller andra arbetsvillkor – själva avtalet är i Hamns förslag likalydande med Transports avtal. De vill få tillbaka de fackliga rättigheterna.

Hamn varslar om punktstrejker – helt lagliga – på oftast två timmar i resp hamn. Strejkerna besvaras med lockouter på i snitt 15 timmar, där hamnarbetarna utestängs av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd, som i det här fallet stänger hamnarna betydligt fler timmar än fackets.

Nu säger Sveriges Hamnar: Kollektivavtal kan ni få och fredsplikt – men ni får ändå inte tillbaka rättigheterna! I det senaste medlarbudet som är i stort sett detsamma som arbetsgivarnas senaste bud, vill de att Hamn ska skriva på att de inte får förhandla lokalt och inte driva brott mot avtalet till arbetsdomstolen. Självklart accepterar inte Hamn detta. Konflikt.

För en grundligare förklaring, kolla hamnarbetarförbundets video: Vad bråkar de om, egentligen?

Mera info på hamn.nu och på hamnarbetarförbundets sida på facebook.

Facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg är mycket aktiv och riktar förstås i det här läget stödet till hela hamnarbetarförbundet

Mer på denna blogg: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 januari, 2019 i Hamn

 

Kan vi lära oss något av Hamn?

Inlagt 24 januari 2019

Åter ett inlägg som jag inte skrivit själv, men som jag hittade på facebook, tyckte var intressant, och vill ge utrymme åt på min blogg. Skribenten vill vara anonym. Hen är läkare, med en LO-facklig bakgrund. Bilden är från ett medlemsmöte i Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning. En fluga på väggen höll i kameran.

16nov2

Hamn har funnits i drygt 40 år. Att förbundet lever kvar, trots att man inte har LO-förbundens resurser, trots att man arbetar mer ideellt , trots att man inte har bättre materiella villkor att erbjuda med mera torde ju stämma till eftertanke från LO-förbunden.

* Hur kommer det sig att Hamn inte dött ut av sig självt ?

* Något i deras fackliga principer och basarbete verkar vara så bra att medlemmarna stannar och att förbundet inte självdör, trots de isande arbetsköparvindarna som länge blåst från höger i detta land oavsett regeringar. Kan någon av våra strateger studera fenomenet Hamn?

* Kan vi lära oss något av Hamn?

Men frågorna ställs inte. Nej, istället låtsas man som att det är 1975 i sin nulägesanalys av var den svenska modellen befinner sig. Det är någon märklig psykologisk mekanism högt uppe i systemen.

Detta alltså samtidigt som dom mer vakna förbunden – dit jag faktiskt räknat transport- insett att ”Metallvägen” är fel att gå, insett att man måste börja om underifrån med organizers etc, insett ( för sjuttielfte gången!) att pamperi och lyxresor är direkt fackföreningsskadligt.

Den självklara lösningen hade ju varit att göra som lärarfacken. En förhandlingskartell gentemot arbetsköparna vad gäller centrala kollektivavtalet. Med det upplägget skulle ju Hamn också avväpnas nuvarande begränsade möjligheter att vara ett störningsmoment för den s k svenska modellen. Det kostar att torska i AD så att säga.

Det är märkligt att inte en rad av kritik mot APMT verkar synas hos LO , Transport, Göteborgs stad , Svensk Hamn och hamnarnas kunder ( industrin med flera).

Innan APMT var det förvisso lite speciellt och krångligt i svensk hamnbransch. Men det gick att hantera , godsen rullade, gubbarna fick sina löner, företagen gjorde sina vinster etcetera. alla hade liksom lärt sig att gå runt ”problemet” Hamn. Enter APMT . Som med all rimlighet måste bedömas som ett riskkapitalistbolag som worldwide har unionbusting och avtalsdumpning och prekarisering som affärsidé. APMT gör bort sig genom att inte ha håll koll på läget, en affärsmässig oproffsighet helt enkelt.

Tre enkla självklara lösningar således:

Bort med APMT från svensk arbetsmarknad, dom fixar nämligen inte att anpassa sig.

Eller en avtalskartell precis som lärarna och andra fixat länge

Eller Hamns förslag till medlarna. Som löser alla knutar och införlivar dom i systemet.

Medlarnas ”egna” förslag är nästan en kopia av Sveriges Hamnars och innebär att Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att tvista om avtalstolkning. Vilket ju är som att köpa saker på rea och frånsäga sig all konsumenträtt. Och därmed gör avtalet skakigt och helt ensidigt lämnar tolkningsrätten till ena parten.

Transport och LO hade ju också kunnat tänka så här: vi sitter på nyckeln till att lösa APMT-jiddret. Prestigeförlusten det skulle innebära att t e x bilda en avtalskartell så att Hamn införlivas i den pacifistiska svenska modellen är ett billigt pris att betala för att helt kunna underkänna grunderna för hela strejksrättstjafset, som dels hotar hela fackföreningsrörelsen, dels har oanade framtida konsekvenser , dels är oklart om det egentligen löser ”problemet” hamnarbetarförbundet.

Genom att säga till regeringen ”kolla nu har vi löst Hamnfacket genom att ta in dom i en avtalskartell som dom accepterar, nu kan ni lägga ner strejkrättsutredningen”, så har /hade LO ett bra läge att flytta fram arbetarklassens positioner. Vilket gudarna ska veta är vad detta land behöver.

Så långt min anonyma skribent. Jag är inte säker på att just hens förslag är de bästa, det är hamnarbetarna själva som måste välja vad de vill kämpa för. Men jag gillar vinkeln: Vad kan vi lära av Hamn?

Lära av varandras erfarenheter, både positiva och negativa , diskutera strategi och taktik är vettigt. Inte bara trampa på av gammal vana.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Strejker och lockouter i hamnarna

Inlagt 23 januari 2019

Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.

Vill du veta mer om vad striden gäller, så rekommenderar jag att du lyssnar på den längre intervjun i Sveriges Radio P4 Gävleborg med Johnny Gustafsson och Nils Hedström,  två av de strejkande hamnarbetarna i Söderhamn. Hamnarbetare i Söderhamn: Vi vill bestämma över oss själva

Här kommer en lista på de varslade hamnstrejkerna, samt de lockouter som Sveriges Hamnar (arbetsgivarna) svarat med. Med reservation för ev fel och ändringar! (Listan uppdaterad 24/1 kl 04.30.)
Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden.
Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna.
Som ni ser kör Hamnarbetarförbundet i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.

23 januari 2019

Helsingborgs Hamn AB, strejk kl 09.00-11.00, lockout kl 09.00-23.59

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 12.00-14.00, lockout kl 12.00-23.59

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21.00-20.59 24/1

Copenhagen Malmö Port AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

CMP Norra Hamnen AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

SCA Logistics AB, Holmsund, strejk kl 09.00-13.00, lockout kl 09.00-23.59

Kvarkenhamnar AB, strejk kl 09.00-13.00, lockout kl 09.00-23.59

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 09.30-11.30, lockout kl 09.30-23.59

24 januari 2019

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 18.00-20.00, lockout kl 18.00-23.59

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21.00-20.59 25/1

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 09.30-11.30, lockout kl 09.30-23.59

Logent Ports & Terminals AB, Stockholm, strejk kl 07.00-10.00 (gäller inte passagerarservice på färjorna), lockout kl 07.00-23.59

Stockholms Hamn AB, strejk kl 07.00-10.00 (gäller inte passagerarservice på färjorna), lockout kl 07.00-23.59

25 januari 2019

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21-20.59 26/1

Helsingborgs Hamn AB, strejk kl 09.00-11.00, lockout kl 09.00-23.59

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 14.00-16.00, lockout kl 14.00-23.59

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 13.00-15.00, lockout kl 13.00-23.59

27 januari 2019

CMP Norra Hamnen AB, strejk kl 06.00-08.00, lockout kl 06.00-23.59

Copenhagen Malmö Port AB, strejk kl 06.00-08.00, lockout kl 06.00-23.59

Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, strejk kl 14.00-20.00, lockout kl 14.00-23.59

28 januari 2019

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, strejk kl 14.00-18.00, lockout kl 14.00-23.59

23 januari-6 februari 2019 – övertidsblockad vid ShoreLink

ShoreLink AB i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59

Mer info

finns på Hamnarbetarförbundets webbplats hamn.nu och deras sida på facebook Svenska Hamnarbetarförbundet .
På facebook finns även gruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge stöder vi förstås hamnarbetarna även utanför Göteborg!)

Tidigare inlägg på bloggen

Mitt första inlägg i den här bloggen om hamnarbetarna och deras situation skrev jag 17/9 2012: Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna. ”Fackföreningarna Transport och Hamnarbetarförbundet tar gemensam strid för att slå tillbaka arbetsgivarsidans försök att frånta hamnarbetarna inflytande över arbetstidens förläggning samt att försämra deras ob-tillägg” stod det bland annat där.
Alla inläggen sedan dess kan hittas i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2019 i Hamn

 

Turordning och TEMPO

1983 bagarn karusellen

Inlagt 19 januari 2019

När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!), jag citerar mig själv:

”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.

Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå.  Foto: Donald Boström

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 januari, 2019 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Hur stödjer vi hamnarbetarna?

Inlagt 15 januari 2019

Hamnarbetarförbundet har varslat om punktstrejker i olika svenska hamnar. Kravet är kollektivavtal.

Det här inlägget om stöd till hamnstrejken har inte jag skrivit. Jag hittade det på facebook och det är skrivet av en metallarbetare som vill vara anonym. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och bad att få sprida det. Varsågoda!

Saker att tänka på inför den kommande hamnstrejken

Sprid aldrig fiendens propaganda

Arbetsgivarna lägger sjuka summor pengar på små och impopulära ”nyhetssidor”, tidningar och tankesmedjor (lobbyorganisationer) som sprids på facebook. När man kommenterar dessa på facebook så får det en spridning genom att andra ser det man skriver och det kan även uppstå debatt som växer. Om det är stora tidningar som redan har spridning är det en sak men små och oseriösa sidor som ”arbetsmarknadsnytt” är det bäst att lämna till sitt öde.

Ta striden på ditt jobb

Precis som hamnarbetare sagt vid demonstrationer så är det bästa stödet att strida på den egna arbetsplatsen. Hamnarbetarna kan inte stå som en litet omringat fort på en helt förslummad arbetsmarknad och ensamt försvara sånt som alla andra redan förhandlat bort. Samla gärna era arbetskamrater i era lokala fackliga organisationer och skriv stöduttalande men lika viktigt: förhandla inte bort sånt som hamnarbetarna kämpar för.

Lägg krutet på stöd och kamp, inte debatter

Propagandakriget eldas på med groteska summor från arbetsgivarna och debatten kommer bli hysterisk och faktafelen kommer regna över oss. Olika politiker, tidningar, tyckare och de vanliga mellancheferna kommer provocera fram debatter och söka uppmärksamhet. Men då är det viktigt att komma ihåg att den som är bäst organiserad och kan tillföra mest skada på motståndaren är den som vinner, inte den som kan skriva bäst texter till människor som aldrig kommer ändra sig eller jobba på ditt jobb.

Glöm inte vilka det är som kämpar

Den kommande strejken kommer skapa debatter och väldigt många kommer att ha åsikter om den. Både dom som vill hamnarbetarna illa och bland oss andra som stödjer dom. Stora ord från representanter från stora organisationer om regeringar, lagar och stora företag kommer att sägas och skrivas. Men då är det viktigt att inte glömma att konflikten handlar om vanliga arbetare som vill välja hur dom skall företrädas på jobbet, och om deras arbetsmiljö. Det handlar inte om ditt parti eller vilken teoretisk vänstertolkning som är bäst. Människorna det handlar om är bland andra dom som syns i videon här nedanför. (Videon är ifrån början av konflikten.) Stöd dom gärna men utnyttja inte deras kamp. Vi måste ge dom de bredaste stödet dom förtjänar och vill ha.

Information om konflikten finns på Hamnarbetarförbundets hemsida http://hamn.nu och på facebook finns gruppen ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” https://www.facebook.com/groups/112615883700/

Read the rest of this entry »

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Jobba julafton

018

Inlagt 24 december 2018

När jag började arbeta i brödfabriken Stockholmsbagarn, så hade vi 6 timmars arbetsplikt på julafton. Och nyårsafton och påskafton och midsommarafton. Vi var lediga på röda dagar. Men aftnarna är inte röda dagar. I karusellen, utlastningen, där jag stod och lyfte lådor, jobbade vi bara en tur, drygt halvdag, på aftnarna. Men det var oskönt ändå att ta sig upp mitt i natten som en vanlig dag och ge sig iväg för att jobba julafton.

Vi skrev till Livs avtalsråd och föreslog att de skulle försöka förhandla bort arbetsplikten på helgdagsaftnar, och att de skulle börja med julafton. Till vår förvåning och glädje togs saken upp i nästa avtalsförhandling och julafton blev arbetsfri i hela bageribranschen. Därmed även efterlämnande en något överdriven tilltro till möjligheten att påverka centralförhandlingarna, det var nog både första och sista gången vi lyckades med det. Däremot fick vi igenom många bra saker i våra egna lokala avtal. Men ingen mer afton blev arbetsfri.

I utlastningen fick vi ledig julaftonsmorgon och i produktionen fick de ledigt natten mot julafton. Men tiderna förändrades, dagsfärskt bröd blev omodernt, långa produktionsserier och internleveranser kors och tvärs mellan koncernens bagerier blev modellen. Om man inte levererar bröd till butikerna på julafton, så kan utlastningen ha ledigt då, men produktionsuppehållet hamnar kanske två dagar tidigare. Arbetarna i produktionen får vackert ta ut sin julaftonsledighet den 22a eller 23e. Surt.

Villkoren för arbete – och ledigheter – i samband med helger var en ständigt återkommande förhandlingsfråga på Bagarn. Jul och påsk men också andra helger innebar ökad brödförsäljning med förskjutna arbetstider och övertidsarbete. Det accepterade vi för det mesta (utom 1 maj då inget extra/förskjutet arbete tilläts). Men att vi accepterade extrajobb betydde inte att vi gjorde det utan villkor. Vi förhandlade fram extra ersättning (utöver det centrala kollektivavtalet) vid besvärligt övertidsarbete och förskjutna arbetstider, vi krävde att det skulle vara möjligt att ta sig kommunalt till och från jobbet, tidigare öppning av lunchrummet eller mackor i pausrummen osv osv. Ingen fråga som var viktig för arbetskamraterna var för liten för fackklubben. Viktigt var också att bevaka extraarbetarnas rättigheter, t.ex. att krångliga avtalsregler skulle följas (som att inte bara de fast anställda utan också de som kom in och jobbade tillfälligt på skärtorsdag och påskafton skulle få helglön för den lediga långfredagen). Det var många många inte särskilt omstörtande men ändå för kollektivet väl använda timmar vi ägnade åt sånt. Inför förhandlingarna tog vi förstås in krav och förslag från de berörda och överenskommelserna gick ut för godkännande av medlemmarna.
Ofta gick det rätt bra att komma överens med cheferna – företaget ville ju gärna få ut helgbröd i rätt mängd och i rätt tid. En gång när det gick lite trögt så begärde vi att få en förhandling med företaget – på julafton. Det bidrog till att vi kom överens före jul.

Jag jobbade i 26 år på Bagarn, tills bageriet lades ner. Fortsatte i tre år på San Remo-bageriet, som Skogaholms köpte – tills även San Remo las ner. Sen traskade jag i visstidsträsket. I två år arbetade jag som vikarie i centralköket på Huddinge Sjukhus, tills vikarierna byttes ut mot bemanningsfirma. I sjukhusköket pågick jobbet alla årets dagar, både svarta och röda. Patienterna ska ju ha mat även om det är storhelg. Men det var inte omöjligt att få ledigt. Det fanns arbetskamrater som tyckte det var ok att byta pass eller jobba extra. En del hade ändå inte vanan att fira jul. Och ob-tillägget gav en välbehövlig extra slant i magra köksbiträdeskassan.

Som jag minns det så kan det vara trevligt att jobba helg också. Det är som med nattarbete, en speciell stämning och inte så många chefer och annat löst folk som stör friden.

Med detta berättat så vill jag skicka en särskild julhälsning till er som arbetar under helgen. Och för övrigt God Jul och tröstekram till alla glada och ledsna.

Bilden visar hur expeditionshallen på San Remo kunde se ut två dagar före jul. Hur många människor kan du se bland brödtravarna?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 24 december, 2018 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Ropen skalla, skuld hos banken åt alla!

Inlagt 12 november 2018

Häromdan råkade jag titta på teveprogrammet Agenda, och skrev några irriterade rader på facebook. Tydligen delades min irritation av många, för inlägget gillades och delades friskt. Nu delar jag det här också, tillsammans med en kommentar från en byggnadsarbetare.

På teven pratar dom om att unga människor har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Bostadsmarknaden, vad är det för snack? Det är väl att få en bostad som är behovet, inte att få en chans att hamna i marknadens/bankernas strypkoppel?

till salu

”Unga människor kan inte köpa sin första bostad”. Snyft. Men har det nånsin varit så att unga i allmänhet har kunnat KÖPA sin första bostad? Det där snacket är ju bara till för att dölja skandalen att andelen hyreslägenheter har minskat till förmån för bostadsrätter och andra köpebostäder. Alldeles för mycket har sålts ut. Och alldeles för mycket går ut på att några i toppen på lotteripyramiderna ska bli svinrika.

Byggnadsarbetarens kommentar: Frances Tuuloskorpi tack för påminnelsen, känner mig skyldig. Sorgligt att säga och erkänna att som byggnadsarbetare har jag de senaste åren bara byggt svindyra bostadsrätter. Tänk om vi kunde säga NEJ en gång när vi är klara med bygget, jag och mina byggvänner, vi går inte härifrån förrän en HYRESGÄST flyttar in. Här släpper vi inte in en spekulant över tröskeln. /Kent Renen Johansson

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 november, 2018 i Hur det ligger till

 

Blåklintsparken, Hallunda, Norra Botkyrka

Blåklintsparken natt och dag

Inlagt 4 september 2018

Egentligen är den väl inte så märkvärdig, Blåklintsparken. Men ändå är det så mycket mer än vi kan förvänta oss, det vackra som öppnar sig precis invid oss. Som i drömmar, i välbekanta rum finns en dörr som inte funnits förr och den leder till rum vi inte visste fanns, där är flera ljusa rum, salar som öppnar sig oväntat.

Inte som i andra drömmar då rummen är i vägen, trapporna går fel, jag hittar inte mina barn. De är alla små igen och jag måste hitta dem, jag kan skymta någon av dem bortom en trappa men det är rum ivägen, rum som har rasat
Jag hittar inte mina barn

Din mamma sitter ju därborta vid gungorna, din pappa står där, han står där han stod när du sprang iväg, kom

Vad är det som gör parken så vacker? fast den inte är så märkvärdig, nyrenoverad men med slitna gräsmattor och lite skräpig och trägungan har gått sönder. Men ändå vackert är det att kommunen har satsat pengar, klart dom ska, vi betalar kommunalskatt, men det gör mig rörd ändå att en landskapsarkitekt har funderat och planerat, här, för oss i husen här, hittat de där roliga lekgrejerna, cykelslingan där en trehjulingscyklist kan vara på äventyr, försvinna och dyka upp igen vid fotbollsmålen, utom synhåll i flera sekunder

eller är den vacker för att människorna är här, pensionärerna som kommer från hela Hallunda och andra byar för att spela boule, barnen som ropar, familjerna som grillar, kvinnorna som sitter på bänkarna, männen som sitter på bänkarna, farmödrarna och söndagspapporna på lekplatsbänkarna, språken. Mannen från Syrien har lärt sig svenska genom att sjunga sånger. – Jag hade en gång en båt, med segel och ruff och köl, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu? Han har lärt sig alla verserna

eller är det att parken är stor så ögonen kan se långt, du kan se människor där och där borta, ser du hur små de ser ut där borta och det är ändå samma park. Nej nu ser jag, nu vet jag vad det är, det är de stora träden, det är nya träd och träd som fanns här innan husen byggdes, träden är kvar, de är stora som tiden, större än människorna och i träden hörs vinden

som inte är av denna världen, den vind jag hörde när jag skulle hämta mjölken, när jag gick längs vägen till bondgården. Då hördes bara vinden, det susade i skogen vid vägen på ett särskilt sätt och jag förstod att vinden egentligen var någon annanstans, fast den hördes i träden i skogen längs vägen. Jag hörde att det var suset från en annan värld. Inget religiöst, för guds skull, det var bara en annan dimension som fanns där samtidigt som jag gick där med kannan, fast det hade jag inte ord för, barn som jag var

Det var suset nu i Blåklintsparkens träd som jag hörde då när jag var barn och gick för att hämta mjölken, någon annanstans. Det kunde jag inte veta då, barn som jag var och Blåklintsparken fanns inte

Mannen från Syrien sjunger, han har kommit till sista versen, han säger Det är min sång nu.
– Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn. Så släppte man ner en bomb och staden försvann. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu?
Kära du, staden finns inte mer, men parken är här. Mashallah Halleluja Hurra så jävla bra att parken är här fast aldrig den kan vara här, nej aldrig kan den vara här

jag svarar dig nu, jag vet var den är,
den är här, parken som icke är

/Frances Tuuloskorpi, Hallunda 2018
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2018 i 145 Norra B

 

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

Inlagt 14 juli 2018

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något  skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan inomfackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Diskussion är inte strejk

20180131 i arbetsdomstolen
Rygg i arbetsdomstolen.

Inlagt 20 maj 2018, uppdaterat 21 juni 2018

Jag skrev den 11 februari om en rättegång i Arbetsdomstolen där hamnbolaget APM Terminals i Göteborg krävde 25 hamnarbetare i containterhamnen på 2723 kr vardera i skadestånd för olovlig stridsåtgärd. Vadå svenska modellen?

Idag den 30 maj har AD meddelat sin dom. Det är inte så att AD tar ställning för hamnarbetarna i den konflikt som saken gäller. Men de tycker inte heller att arbetarna ska behöva betala skadestånd till APM. Det är bra. De anställda i containerhamnen har nog med all annan skit som APM utsätter dem och deras fackförening för. Domen, AD 2018 nr 34, hittas på Arbetsdomstolens sida (öppnas i ny flik).

Jag kan tycka att även sopgubbarna på Reno Norden som dömts till skadestånd för olovlig strejk i somras borde fått skadeståndet nedsatt till noll, med tanke på de provokationer de utsattes för. 5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden.

I och för sig ska man kallt räkna med att Arbetsdomstolen dömer till arbetsgivarens förmån så snart någon säger ”olovligt”. I fallet med hamnarbetarna har AD bestämt sig för att hamnarbetarna betett sig otillåtet, men inte olovligt. En märklig balansgång.

Här är en repris av en del av det som jag skrev den 11 februari efter att ha suttit med i AD och lyssnat till rättegången mot hamnarbetarna.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds APM av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in. Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning.

Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

När det gäller skadeståndet fick arbetarna alltså rätt, de har inte strejkat och ska inte betala. Däremot tyckte AD att det var ok att de fått löneavdrag och varningar. Eftersom arbetarna gjort sig skyldiga till  ”otillåten arbetsnedläggelse”. Men alltså inte ”olovlig stridsåtgärd”!  Ganska märkligt, som sagt. Tror inte jag sett någon sådan dom tidigare.

Något som också är märkligt hände för ett tag sen en annan yrkesgrupp, nämligen järnvägare (lokförare och tågvärdar). Efter en diskussion på ett APT-möte* i februari 2018 avbröts mötet i förtid av cheferna. Det var nämligen jättejättesynd om de gruppchefer som fick höra vad järnvägarna tycker om situationen ute på tågen. Sen fick fyra av mötesdeltagarna ta emot en skriftlig varning av SJ för ”dålig ton”. Snacka om pinsamt… De vägrade skriva på varningen och en av dem sa upp sig på stående fot. Läs mer om det på lokförarklubbens sida: Tala är erinran, tiga är guld (öppnas i ny flik).

Den 19 juni har även Seko Stockholms medlemstidning Första Linjen skrivit om följderna av händelsen i februari: SJ har varnat tre anställda som ställt kritiska frågor (öppnas i ny flik).

Hursomhelst  – stå på er på alla sorters arbetsplatser! Oavsett varningar, skadeståndskrav med mera, så är det vi som gör jobbet och vi ska öppna munnen och säga vad vi vet och vad vi tycker. Vi ska inte huka och inte krypa.

*Apt-möte: Arbetsplatsträff, möte mellan anställda och arbetsledare (gruppchef, mellanchef) som hålls mer eller mindre regelbundet på många arbetsplatser.
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 maj, 2018 i Hamn, Tåg

 

Strejkrättsutredningen – Svenskt Näringslivs dubbelprojekt

Inlagt 17 maj 2018

Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.

Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.

fc3b6rsvara-strejkrc3a4tten.jpg

Förbundet Arbetarsolidaritet har lagt upp en aktuell lista: Försvara strejkrätten du också.

I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.

Högt spel i hamnen

Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.

Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.

Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.

Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.

Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det  betyda?

I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?

Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.

Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.

Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.

Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.

APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare.  Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.

Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste  är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.

Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.

Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.

I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning. 
Med flera om mera.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 maj, 2018 i Blandat, Hamn, Hur det ligger till

 

5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden

Inlagt 13 mars 2018

Det var en olovlig stridsåtgärd som bröt ut på sopföretaget RenoNorden den 5 juli 2017, enligt Arbetsdomstolens dom som kom den 7 mars. Domstolen anser alltså att sopgubbarna gick ut i  vild strejk. Domstolen säger också att sopgubbarnas sjukskrivningar var en del av stridsåtgärden, men inte deras uppsägningar.

/En sammanfattning av vad det var som hände i somras, finns sist i inlägget./

Hur AD kryssade sig fram till detta beslut, hur de resonerar sig förbi uppenbara lögner från Renos sida, och hur Transports agerande spelade in, ska jag ev. återkomma till i ett senare inlägg. I det här inlägget ska jag skriva om konsekvensen, nämligen skadeståndet. Det är till RenoNorden som sopgubbarna ska betala skadestånd – trots att de blivit behandlade av företaget på ett sätt som gjorde att de flesta inte ville jobba kvar.

5000 kr eller 0?

Reno hade yrkat (begärt) att alla de instämda arbetarna ska betala 5000 kr var i skadestånd. Arbetarsidan hade yrkat att om AD menar att det förekommit en olovlig strejk, så ska skadeståndet jämkas, helst till 0 kr, på grund av omständigheterna.

Nivån: 1992 beslutades av riksdagen att normalskadeståndet för olovlig strejk ska vara 2000 kr. Det kan höjas eller sänkas beroende på försvårande eller förmildrande omständigheter, samt att summan kan påverkas av ändrat penningvärde. Sedan 1992 har (till nu) endast 1 dom mot strejkande avkunnats i AD. Det var domen 1996:22, om någon är nyfiken. (Se not).

AD skriver i domen mot sopgubbarna att ett normalskadestånd i dagens penningvärde bör vara 3000 kr. AD skriver vidare att den aktuella stridsåtgärden innehåller både försvårande och förmildrande omständigheter.

AD om försvårande omständigheter

”Det har varit fråga om en strejk som pågått med full kraft någon vecka och sedan ebbat ut. En majoritet av arbetstagarna har bara deltagit ett par dagar upp till någon vecka. Orsaken till detta har dock för nästan samtliga arbetstagare varit att de haft sedan tidigare beviljad semester och lämnat in läkarintyg för övriga dagar. Strejken har således pågått längre än någon till några dagar efter överläggningen enligt 43 § medbestämmandelagen. Den upphörde inte efter Arbetsdomstolens beslut, låt vara att få arbetstagare deltog efter beslutet.”

Kommentar: Här tycker jag att AD slirar i resonemanget. De flesta av arbetarna är dömda för att ha fortsatt strejka efter ADs beslut den 14 juli – trots att ”få arbetstagare deltog efter beslutet”.

AD fortsätter: ”Stridsåtgärden har riktat sig mot en verksamhet som är känslig för störningar och som fyller en viktig samhällsfunktion. Många av Stockholms invånare drabbades genom utebliven sophämtning. Utan att närmare ta ställning till den beräkning av RenoNordens skada som presenterats i målet, framstår det som uppenbart att stridsåtgärden medfört avsevärda kostnader för RenoNorden.”

Kommentar: I ett samhällsperspektiv kan jag tycka att det är olämpligt att i onödan provocera ett arbetarkollektiv som är de som med sina egna ryggar, händer och hjärnor sköter en verksamhet som är känslig för störningar och fyller en viktig samhällsfunktion. Det är inte RenoNorden som företag eller Stockholms Stad som beställare, som fyller samhällsfunktionen. Det gör arbetarna. I och med konflikten försvann de flesta vana och yrkeskunniga sopgubbarna. Även de flesta sopgubbar som jobbade åt ett annat sopföretag, LLAB, i områden som 1 oktober 2017 övergick till Reno Norden, har valt att inte arbeta för Reno. Det har lett till dyr och ineffektiv sophämtning i Stockholms Stad. Men det är inte en arbetsdomstol satt att ta ställning till.

AD om förmildrande omständigheter

”Vid bedömningen av skadeståndets storlek finns det skäl att i någon mån beakta vad som förekommit före och i samband med arbetsnedläggelsen samt överläggningarna. Som tidigare redogjorts för ger utredningen stöd för att bolaget medvetet dröjt med att lämna detaljerad information till arbetstagarna om när och hur inventeringen skulle genomföras, vilket överraskade arbetstagarna på måndagen den 3 juli.

Utredningen visar vidare att en utlösande faktor till strejken var att arbetstagarna ansåg att RenoNordens krav på att de skulle medverka i nyckelinventeringen var avtalsstridigt och att det vid överläggningen inte klargjordes för arbetstagarna hur den frågan skulle bedömas.

Utredningen visar också att företrädare för arbetsgivarsidan vid överläggningen den 6 juli uttryckt sig på ett sätt som gett arbetstagarna intrycket att RenoNorden bestämt sig för att avskeda de strejkande arbetstagarna och att bolaget inte heller agerade tillräckligt tydligt för att undanröja missförståndet när de insåg att många av arbetstagarna trodde de var eller skulle bli uppsagda eller avskedade.

En annan källa till missnöje var att RenoNorden anvisade arbetstagare som sjukanmält sig att begära läkarintyg hos företagshälsovården, vilken dock vägrade att ta emot arbetstagarna för att ta ställning till om läkarintyg skulle utfärdas.

Enligt domstolens mening framstår det som att många arbetstagares deltagande i strejken efter överläggningen den 5 och 6 juli samt efterföljande uppsägningar delvis varit uttryck för missnöje med arbetsgivarens agerande i den uppstådda konfliktsituationen.

Det sagda visar att arbetsgivarsidans agerande i viss mån bidragit till att skärpa motsättningarna på arbetsplatsen.”

Kommentar: AD håller i ord med om det mesta som sopgubbarna anser vara orsaken till hur konflikten utspelat sig, och som de framfört i sina vittnesmål. Men AD anser inte att det är tillräckligt för att fria dem eller sätta ner skadeståndet till under normalskadeståndet. ”Vid en sammantagen bedömning anser Arbetsdomstolen att stridsåtgärden varit sådan att skadeståndet bör sättas något högre än riktmärket och att det ska bestämmas till 3 500 kr för var och en av de arbetstagare som deltagit i stridsåtgärden.”

3500

3500 kr är alltså storleken på skadeståndet till RenoNorden som majoriteten av de dömda ska betala. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar. En del av arbetarna, bl.a. sådana som gått tillbaka till Reno, får skadeståndet sänkt till 3000 kr eller 2500 kr.

AD dömde även att Transport ska betala hälften av Renos rättegångskostnader och arbetarna hälften, vilket innebär över 5000 kr per person. Transport har dock lovat stå för den delen, för sina medlemmar.

Därutöver har förstås de flesta av arbetarna förlorat inkomst under den här tiden och fram till att de lyckats hitta andra jobb.

Solidariteten betalar

Ca 180 000 kr samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången. Summan har överlämnas till sopgubbarna som själva håller i fördelningen av pengarna.

Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

Vad var det som hände i somras?

I  maj 2017 får sopgubbarna veta att Reno vill genomföra nyckelinventering, men inte när eller hur. Deras fackliga företrädare J.S. kontaktar ombudsman Christer Norfall, Transport avd 5, som skickar över ett protokoll från en förhandling 2016, då Transport har framfört till Reno Norden att nyckelinventering inte tillhör sopgubbarnas arbetsuppgifter enligt avtal. Vid en sådan tvist har facket tolkningsföreträde enligt MBL §34, dvs arbetarna behöver inte syssla med nyckelinventering. Om företaget vill göra något åt saken måste de gå vidare till central förhandling, men det hade Reno meddelat strax efter förhandlingen, att de inte kommer att göra. J.S. kopierar upp protokollet och delar ut det till arbetskamraterna.

Den 3 juli 2017 påbörjar RenoNorden nyckelinventering i tre trakter, utan förvarning till de berörda. J.S. kontaktar Christer Norfall, som dock inte framför till RenoNorden att de bryter mot tolkningsföreträdet.

På morgonen den 5 juli samlas sopgubbarna och diskuterar situationen. De beslutar och framför till företaget att de är redo att hämta sopor som vanligt, men att ingen ska behöva hjälpa till med nyckelinventering. Cheferna låser då in soprumsnycklar och bilnycklar. De som redan hämtat ut nycklar får lämna tillbaka dem.

5-6 juli pågår förhandling enligt MBL §43. Det är sådan förhandling som enligt MBL ska genomföras om det utbryter en olovlig konflikt. Den 6 juli framför Hans Johansson (förhandlare på arbetsgivarorganisationen BA) under förhandlingen att sopgubbarna kommer att bli avskedade, att AD är kontaktade ang detta och att det kommer papper ”i nästa vecka”. /Hör ljudfilen i Reno ljög för Arbetsdomstolen./ Många av sopgubbarna tömmer sina skåp och går hem direkt när de för höra detta. Senare på eftermiddagen skickar företaget ut sms om ”missförstånd” och ”ingen har blivit avskedad ännu”.

Från 7 juli och framåt sjukskriver sig många av sopgubbarna. Företaget kräver att de ska gå till företagshälsovården Praevia för att få förstadagsintyg, men Praevia vägrar ta emot dem.

12 juli och framåt säger de flesta sopgubbarna upp sig.

14 juli har AD ett sammanträde och tar ett interimistiskt beslut om att det som pågår är en olovlig stridsåtgärd (strejk). Transport har då inte ännu haft något möte med de berörda medlemmarna och håller i princip med AD. AD beslutar att sopgubbarna ska återgå till arbetet. De flesta står dock kvar vid sina uppsägningar och arbetar inte.

11-15 december genomförs rättegången i AD. Innan dess har det pågått ett intensivt utväxlande av yrkanden och skrivelser mellan parterna. Transport och deras jurister har då gått igenom vad som hänt tillsammans med sopgubbarna och driver att det inte var en olovlig konflikt, eftersom det fanns tolkningsföreträde angående nyckelinventeringen och att Reno hade låst in soprumsnycklar och bilnycklar när sopgubbarna vägrade delta i inventeringen.

Fler inlägg om konflikten här på bloggen och mina rapporter från rättegångsdagarna i AD finns i kategorin Arbetslivet – Sopgubbar.

Not: Bonusinfo. Domen 1996:22 gällde en strejk på min arbetsplats, brödfabriken Stockholmsbagarn, år 1995. Den dygnslånga strejken ingick som en liten men viktig del av flera månaders strid mot kraftiga nedskärningar och försämringar. Arbetarkollektivet vann den striden – nedskärningarna och försämringarna stoppades. Skadeståndet för strejken bestämdes till 1700 kr var (samt 700 kr var för arbetsgivarens rättegångskostnader) och hela summan samlades in av en solidaritetskommitte. Mer om den striden finns i berättelsen ”En strejk under 1990-talets kris” i antologin Om strejker.

 
1 kommentar

Publicerat av på 13 mars, 2018 i Sopgubbar

 

Domen mot sopgubbarna har kommit

Inlagt 7 mars 2018

Arbetsdomstolens dom mot sopgubbarna efter sommarens konflikt, har meddelats idag den 7 mars 2018.

Domstolen anser att de berörda arbetarna har genomfört en olovlig strejk. Men de tillmötesgår inte hela Renos krav på 5000 kr i skadestånd från var och en av de 49. Istället får 29 av arbetarna betala 3500 kr, 13 får betala 3000 kr och 7 får betala 2500 kr, summa 158000 kr. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar.

Dessutom ska de dömda betala Renos rättegångskostnader på 557920 kr. Den biten har Transport lovat stå för.

Jag hinner inte skriva mer om domen idag, men jag ska återkomma och skriva mer om hur domstolen har resonerat.

De pengar som samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången mot sopgubbarna täcker skadestånden (inkl räntan). Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 mars, 2018 i Sopgubbar

 

Domen mot sopgubbar uppskjuten igen

Inlagt 22 februari 2018

Datumet då domen mot Stockholms Sopgubbar meddelas är uppskjutet igen. Först sköts det fram från 7 februari till 28 februari. Nu till den 7 mars.

Varför skjuts domen upp två gånger? Kanske att avslöjandet här på bloggen av ljudfilen från i somras har nått ledamöter i Arbetsdomstolen. Rent juridiskt kan det nog uppstå ett dilemma. Domstolen ska döma efter vad som lagts fram under själva rättegången, inte efter sådant som kommer fram vid sidan om eller efteråt. Å andra sidan är det också domstolens uppgift att söka efter sanningen, vad som verkligen hänt. Kan man då bortse från att ljudfilen avslöjar att företrädare för Reno Norden har ljugit två gånger (minst) – dels vid förhandlingen den 6 juli, dels i arbetsdomstolen i december? Dessutom finns det ingen juridisk möjlighet att överklaga en dom i Arbetsdomstolen, så det gäller verkligen att det blir rätt från början.

Kanske att den situationen kräver extra eftertanke och diskussion mellan domstolens ledamöter.

Detta är funderingar från min sida – det dubbla uppskjutandet kan ju också bero på ren tidsbrist eller sjukfrånvaro.

Här finns mitt blogginlägg från 25 januari, då jag la upp ljudfilen och en utskrift av vad som sägs: Reno ljög för Arbetsdomstolen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2018 i Sopgubbar

 

Vadå svenska modellen?

Inlagt 11 februari 2018

Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.

Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.

Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.

Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?

Jag skrev i texten Myter i ”Folk och andra bullar” 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?

Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.

Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?

Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

Vadå svenska modellen?

Dom faller 4 april 2018 kl 11.00 30 maj 2018 kl 11.00.
————————————————————————

Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 februari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

 

Reno ljög för Arbetsdomstolen

20170714 Sopgubbar på väg till AD

Inlagt 25 januari

Uppdatering 22 februari: Domen uppskjuten en gång till – nu till onsdag 7 mars kl 11.00.

Uppdatering 30 januari: Datumet då domen meddelas är framskjutet till onsdag 28 februari kl 11.00. Domen kommer att finnas på nätet på ADs sida – länk här.

Jag har fått tillgång till en 11 minuter lång ljudinspelning från en förhandling under sopkonflikten i somras. Med sopgubbarnas tillstånd så lägger jag upp ljudfilen här på bloggen. Jag lägger också en transkribering (utskrift) av hela ljudfilen, sist i inlägget.  Inspelningen har inte lagts fram under rättegången mot sopgubbarna i AD. Men jag tycker det är viktigt att sanningen kommer fram inför att Arbetsdomstolens dom meddelas den 7 februari 28 februari 7 mars kl 11.00. Måste sopgubbarna betala 5000 kr var i skadestånd till RenoNorden?

Förhandlingarna i AD ägde rum 11-15 december. Rättegången är alltså avslutad.

PS 31 jan: Det handlar om 49 personer. Nästan hela arbetarkollektivet var inblandat i konflikten och de flesta lämnade Reno. Påminner om detta eftersom det har synts en del felaktiga uppgifter.

Om någon undrar: Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i.

Lyssna gärna. Men först lite bakgrund.

Det blir avsked

En avgörande händelse under sopkonflikten var en förhandling den 6 juli 2017. Sopbilarna hade stått still sedan dagen innan. Sopgubbarna vägrade delta i nyckelinventering, en arbetsuppgift som inte ingår i deras avtal.
Både den 5e och den 6e juli pågick förhandlingar för att försöka lösa situationen. Men situationen blev värre istället. Under förhandlingen den 6 juli fick sopgubbarna nämligen besked om att de skulle bli avskedade. Det framgick att beslutet inte var ”verkställt” men en skyndsam process inledd och att papprena skulle komma snart, troligen nästa vecka. I alla fall var det vad Hans Johansson, förhandlare från BA, försökte ge sken av. BA är Biltrafikens Arbetsgivareförbund, som RenoNorden är med i.

Fem sopgubbar deltog i förhandlingen då de fick beskedet.
Fackets avdelningsombudsman Christer Norfall, som satt med vid förhandlingen, uppfattade saken likadant som sopgubbarna. Efter förhandlingen hade han kontaktat förbundet och sagt att ”nu har de fått avsked på grått papper”. Det berättade han sedan i AD den 12 dec 2017.

Det har vi aldrig sagt, sa Reno

Det är inte sant! Ingen hade påstått att sopgubbarna skulle avskedas, sa både Hans Johansson – under ed! – och Renos jurist i AD.  När sopgubbarna sa upp sig var det en olovlig stridsåtgärd och för de olovliga stridsåtgärderna ska sopgubbarna betala 5000 kr var i skadestånd till Reno. Det var alltså företagets ståndpunkt i AD. Den linjen hade varit svårare att driva om de erkänt avskedshotet. Dessutom är det ju lite pinsamt, minst sagt, att BAs förhandlare kör med lögntaktik i en förhandling. Lögner som, om de blivit avslöjade, skulle kunna vända på hela saken. Sopgubbarnas egna uppsägningar kan ses som framprovocerade och företaget skulle t.o.m. kunna stämmas för olovlig uppsägning.
Så, det är bäst att neka. Och det kan man ju göra om man känner sig säker på att sanningen inte ska komma fram, att ord ska stå mot ord.

Citat ur inspelningen

Sopgubbe: Blir det uppsägningar?
Hans Johansson: Uppsägningar? Det blir avsked.
och senare
Sopgubbe: Och det spelar ingen roll om vi går och arbetar, avskedet kommer ändå?
Hans Johansson: Ja.

Det som hände tolkar jag så här: Efter ett par dagars fruktlösa försök att få sopgubbarna att börja jobba med nyckelinventeringen, bestämde sig Hans Johansson och Reno för att drämma till ordentligt för att få dem att lyda. Tala om att nu är det slutförhandlat och nu får ni sparken.

Effekten blir inte den önskade. Sopgubbarna säger inte Förlåt, vi ska genast börja nyckelinventera! utan de frågar om de kan hämta sina privata prylar ur bilarna och om de ska tömma skåpen.

Då framhåller Johansson att avskedet är inte verkställt ännu. Och så pratar han vidare som om det har påbörjats en skyndsam avskeds-process där AD är inblandad.

Det som skyndsamt brukar komma från AD vid en pågående konflikt, är en uppmaning till återgång i arbete. Inte ett avsked. Att AD skulle vara inblandade i avskedet, vilket Johansson ger sken av, är alltså ren rappakalja. Inte så smart rappakalja heller, eftersom konsekvensen blev att Reno blev av med i stort sett alla yrkeskunniga sopgubbar.

Faktakollen

Hans Johansson är erfaren förhandlare i arbetsrättsfrågor i arbetsgivarförbundet. Han vet rimligen mycket väl att strejk inte är skäl till avsked. Uppsägning möjligen, om strejken blir långvarig och alla lösningsförsök har misslyckats. Men avskedshot efter två dagars strejk (om det nu hade varit strejk), nej nej nej.

För det första: Uppsägning och avsked är olika saker. Avsked är mycket värre än uppsägning. Vid uppsägning har man varseltid och uppsägningstid. Vid avsked har man bara en veckas varseltid och ingen uppsägningstid. Det krävs mycket allvarliga felsteg för att det ska räcka till avsked, t.ex. våld eller stöld från företaget.

För det andra: ”Du har strejkat” är inte tillräckligt skäl för uppsägning, än mindre för avsked. Strejk i sig är en rättighet enligt svensk grundlag, även om man kan få betala skadestånd för att inte ha följt regelverket. Det finns fall där företag sagt upp strejkande och facken då har stämt företaget. I flera fall har AD sagt att det var fel att säga upp dem som strejkat. I enstaka fall där strejken pågått länge och företag och fack gjort allt för att lösa konflikten, men strejken ändå fortsatte, så har AD dömt att det var ok att säga upp de strejkande. Men det är alltså ingen självklarhet och definitivt ingen snabbfix.

För det tredje: AD dömer aldrig ut några avsked eller uppsägningar. De dömer ut skadestånd. Om ett företag redan har avskedat eller sagt upp någon, och facket anser det vara fel och och driver frågan som tvist, då kan tvisten tas upp i AD. AD kan döma att uppsägningen/avskedet var juridiskt felaktig och att personen ska få tillbaka jobbet och/eller få skadestånd. Eller så kan AD döma att uppsägningen var juridiskt ok. Men det händer aldrig att AD lägger sig i en kommande uppsägning eller avsked. De kan bara yttra sig om en uppsägning som redan är gjord. Och det brukar vara en process som tar månader.

Konsekvensen

Efter ett tag börjar Johansson fiska efter det som han väl hoppats på från början – att sopgubbarna ska be om ursäkt och säga vi ska inte göra så här mer, etc. för att man ska stoppa (den falska) avskedsprocessen.

Men det är försent. Sopgubbarnas talesmän går ut och berättar för arbetskamraterna vad som sagts. Många som har saker i sina skåp tömmer dem och i stort sett alla går hem. Några timmar senare skickar Reno ut ett sms där det står att det har skett ett visst missförstånd. ”Ingen är ännu avskedad” står det bland annat.

Inom några dagar säger de flesta sopgubbarna upp sig själva. De tänker att det är bättre att säga upp sig själv än att få avsked, och många vill helt enkelt inte jobba kvar på Reno efter det som hänt. Det fanns säkert förhoppningar hos en del om att situationen med tiden ska ändras till det bättre, kanske med ett bättre sopföretag, så man kan bli sopgubbe igen. Men det ställs inga krav, de bara säger upp sig.

Fler citat

Jag vill kommentera även ett par andra saker som bekräftas av inspelningen.

Företaget försökte i AD hävda att det inte var nyckelgrejen som var grejen. Sopgubbarna strejkade och det var av andra skäl, sa Reno. Sopgubbarna har hela tiden varit tydliga  med att de ville göra sitt jobb, dvs hämta sopor, men inte bistå vid nyckelinventering. Det framgår också av ljudinspelningen:

Hans Johansson: Ja i nuläget, det är ju, vi hävdar ju att ni ska arbeta, men ni vägrar ju arbeta. 
Sopgubbe: Det är inte att vi vägrar arbeta.
Sopgubbe: Vi vill arbeta.
Sopgubbe: Vi vägrar att arbeta med dom här nyckelgrejerna, som vi har blivit, det är inte att vi vägrar att arbeta, alltså. Säg inte en sak när det är nåt annat.
Hans Johansson: Ni utför inte det arbete som ni ska. Ni har ställt bilarna, ni kör inte iväg, ni arbetar inte.
Sopgubbe: Ja, men det är inte att vi inte vill arbeta.
Hans Johansson: Men ni arbetar inte.
Sopgubbe: Nej, inte under dessa förutsättningar.

Försämring av löner och lönesystem och högre arbetsbelastning för sopgubbarna, som Reno planerade att införa den 1 oktober 2017, låg förstås och sjöd under allt som hände. Liksom flera års besvärliga situationer på grund av upphandlingar och företagsbyten. Men det var ändå inte det som var på tapeten under den här konflikten som hamnat i AD.

Som en sopgubbe säger till cheferna i inspelningen: ”vi skämtade med varandra alldeles nyss här att om det blir såhär stor konsekvens av bara nyckelgrejen, hur blir det då med löneförhandlingarna? (skratt)”

Brott mot tolkningsföreträde

Under inspelningen hörs någon gång ordet strejk, och det säger inte sopgubbarna emot. När de den 5 juli sa att Vi vill gärna jobba men om någon av oss blir inblandad i nyckelinventeringen, så kör vi inte ut, så hördes också ordet strejk. Media använde det, och också jag och andra sympatisörer har sagt och skrivit sopstrejk många gånger. Jag tycker inte att en vild strejk i rättan tid är något att skämmas för utan oftast något att vara stolt över. Men när jag senare fick chansen att gå igenom tillsammans med sopgubbarna vad som hänt, steg för steg, så insåg jag att det här, rent juridiskt, inte var en strejk.

Arbetarna vägrade utföra arbetsuppgifter som Transport har sagt inte ingår i deras avtal. Detta hade framförts av Transport till företaget vid en protokollförd förhandling redan 2016. När företaget och facket har olika ståndpunkter i en fråga om vilka arbetsuppgifter som omfattas av avtalet, så är det fackets mening som gäller, tills något annat beslutats i förhandling eller domstol. (MBL §34). Det kallas tolkningsföreträde. Om företaget vill ha ändring i sakfrågan, så måste de begära central förhandling i frågan, men det hade Reno aldrig gjort. Det var alltså Reno som bröt mot MBL §34 och egentligen borde ha fått betala skadestånd för det.

Att det juridiskt inte var någon vild strejk, var också vad Transports jurister kom fram till då de gick igenom fallet.

Ljudfilen

De personer som hörs tala är:
Hans Johansson, Förhandlare arbetsrätt i BA, Biltrafikens Arbetsgivareförbund. Det är Johansson som är drivande och säger det mesta från arbetsgivarens sida.
Mackis Tiflidis, chef på Reno
Ytterligare en person från Reno, som inte säger något, är närvarande.
Fem sopgubbar. Jag skriver ”Sopgubbe” oavsett vem av de fem som yttrar sig.
Christer Norfall, ombudsman i Transport avd 5.
En till fackrepresentant, som inte säger något, är närvarande.

Det hade redan förhandlats i flera timmar både 5e och 6e juli. Hans Johansson hade varnat sopgubbarna för att de kan få problem med att hitta jobb framöver om de fortsätter trilskas. Sopgubbarna uppfattade detta som hot om uppsägningar och kanske svartlistning. När inspelningen börjar har det varit en paus i förhandlingarna och nu samlas man igen.

2017-07-06 Avskedet.mp3

Klicka på filen ovan för att lyssna. Ljudet har inte bra kvalitet. Det blir något bättre efter en stund. Själv kan jag inte höra vad som sägs vid uppspelning i mobilen, utan bara i dator med högtalare. Ett tips är att följa med i utskriften här av det som sägs:

Utskrift

Först hörs oljud från möbler och papper och lite prat när mötesdeltagarna sätter sig.

Hans Johansson: Ja, nämen vi har ju, som sagt vi har försökt att, xxxxx , men om inte ni har nåt nytt så, så, så, ser vi ingen framkomlighet i det här.
Vi har försökt och ja, försökt vara konstruktiva, det har inte lett nånstans…

Sopgubbe: Blir det uppsägningar som gäller då eller?

Hans Johansson: Uppsägningar? Det blir avsked. Ingen lön under hela tiden ni har strejkat. Lön utgår inte, det vill vi vara tydliga med, vi kommer kräva skadestånd och det kommer att gå till avsked. Det är så det kommer att gå till, och det kommer att lämnas in omgående till arbetsdomstolen.

Sopgubbe: Får vi papprena här, eller?

Hans Johansson: Nej.

Sopgubbe: Skickar ni dom eller?

Hans Johansson: De kommer. Om ni inte har nån annan inställning. Jag beklagar det. Det blir tråkigt för oss alla. Verkligen. jag trodde faktiskt att vi skulle kunna ha en framkomlig väg, men…

Sopgubbe: Det trodde vi med.

Hans Johansson: Det har inte riktigt känts så att ni har kommit med något förslag till lösning, det är så vi har upplevt det.

Sopgubbe: Det har vi upplevt likadant, att det har bara varit ett läge, det har varit olika nyanser av samma sak. Och vi skämtade med varandra här alldeles nyss att om det blir såhär stor konsekvens av bara nyckelgrejen, hur blir det då med löneförhandlingarna? (skratt)

Hans Johansson: Men det blir inga löneförhandlingar.

Sopgubbe: Nä då är det slut.

Sopgubbe: Ja, tack för den här tiden.

02:12 – 03:49 pratar Hans Johansson och Christer Norfall om justering av protokollet, inte så intressant. Jag skriver inte de replikerna här, men jag låter dem vara kvar i ljudfilen, så att ingen tror att jag har klippt bort nåt av intresse.

Sopgubbe: Och vilka innefattas av det då? Dom som är på semester, är inte, utan bara dom som här då? Eller?

Sopgubbe: Är det hela kåren, eller?

Hans Johansson: Alla som har strejkat, olovligt.

Sopgubbe: Ok. Sen kan det ju vara sen så också att all annan personal också säger upp sig. Kanske. Eventuellt. Jag bara gissar, men jag vet inte.

Sopgubbe: Då meddelar vi det till kollektivet. Samtidigt som… har vi ingenting mer att tänka på?

Sopgubbe: Ja vi kanske har privata grejer i bilarna? Jag har privata grejer i bilen, som jag skulle vilja ta.

Sopgubbe: Städa skåpen?

Hans Johansson: Avskedet är inte verkställt ännu.

Sopgubbe: Ok, förklara. Hur funkar det?

Hans Johansson: xxx det kommer

Sopgubbe: Ok efter det så kan vi hämta våra personliga…

Hans Johansson: Det är arbetsdomstolen som ska fatta dom här besluten och vi gör ju inget förrän vi har fått mandatet från arbetsdomstolen.

Sopgubbe: Men i nuläget?

Hans Johansson: Ja i nuläget, det är ju, vi hävdar ju att ni ska arbeta, men ni vägrar ju arbeta.

Sopgubbe: Det är inte att vi vägrar arbeta.

Sopgubbe: Vi vill arbeta.

Sopgubbe: Vi vägrar att arbeta med dom här nyckelgrejerna, som vi har blivit, det är inte att vi vägrar att arbeta. Säg inte en sak när det är nåt annat.

Hans Johansson: Ni utför inte det arbete som ni ska. Ni har ställt bilarna, ni kör inte iväg, ni arbetar inte.

Sopgubbe: Ja, men det är inte att vi inte vill arbeta.

Hans Johansson: Men ni arbetar inte.

Sopgubbe: Nej, inte under dessa förutsättningar.

Sopgubbe: Så, får vi tillgång till våra grejer i bilarna?

(Här uppstår en lite pinsam tystnad)

Hans Johansson: Då får vi stämma av det … så att, vi återkommer med svar.

Sopgubbe: Ja alltså, vi som grupp här… har alltså…

Sopgubbe: Resten får ni ta med er, hur vi tar våra personliga grejer och så

Christer Norfall: Vanliga avsked brukar…

Hans Johansson: Avskedet är inte verkställt än.

Christer Norfall: Nänä precis, det brukar ju föregås av ett varsel och sen har man en varselöverläggning inom stipulerad tid. Jag förmodar att ni inte vill att dom här gubbarna ska utföra något arbete innan det finns en verkställighet, eller hur tänker företaget där?

Mackis Tiflidis: Det står dom fritt att arbeta om dom vill, så att där förhindrar vi inte dom, utan det vi väntar på, det är att om man inte går och, till slut så verkställs ju beslutet när det kommer från…

Hans Johansson: Ok, ni har klivit över tröskeln så processen är igång, gjort är gjort, va. Sen … eller om ni går och arbetar eller vad ni gör men ni har fortfarande strejkat. Olovligt.

Sopgubbe: Ja. Men betyder det att, tills vi får avskedet, att vi fortsätter att strejka? Det är du som kan det här?

Hans Johansson: Vi kan inte tvinga dig och dra dig och sätta dig där. Om du går och arbetar så går du och arbetar, och går du inte och arbetar så går du inte.

Sopgubbe: Det var inte det jag frågade. Avskedet.

Hans Johansson: Ja. Det kommer.

Sopgubbe: Det börjar

Sopgubbe: Och det spelar ingen roll om vi går och arbetar, avskedet kommer ändå?

Hans Johansson: Ja.

Sopgubbe: Jaha

Hans Johansson: Säg så här. I alla lägen, i alla situationer, så har man möjlighet att säga såhär: Ok, det här var för jävligt, vi ber om ursäkt, vi ska inte göra om det här, vi är beredda att göra dom här bitarna. Är ni det, så är vi villiga att lyssna, ni har chansen nu, det är det jag har sagt hela tiden, men gör ni inte det, då försitter ni ju chansen, det blir sämre förutsättningar. Man kan alltid lösa situationer, det är inget omöjligt, det kan vara en process som pågår under en ganska lång procedur, en situation sen i alla fall, så det finns alltid en möjlighet, men det blir mer komplicerat ju längre vi låter den här processen gå. Där är vi alltså. Ja återigen, jag menar verkligen att, för eran skull och för våran skull, lös det. Det hade varit det bästa. Nu är det inte det.

Mackis Tiflidis: Det är ingen process alltså, så ni är medvetna om det, det är ingen process som dras ut på tiden, det här är ett ärende som hanteras skyndsamt.

Hans Johansson: Absolut. Arbetsdomstolen kommer att vara mycket snabba.

Sopgubbe: Ok så om vi går ner och säger till dom nu att vi är avskedade…

Hans Johansson: Nej ni är inte avskedade, inte nu

Sopgubbe: Nehej, då går jag ner och säger så här: Om vi åker ut och jobbar som vanligt så kommer vi inte att bli avskedade. Eller?

Hans Johansson: Det vet vi inte, vi kommer att driva en process, eftersom vi inte har kommit överens.

Sopgubbe: Då blir det svårt.

Hans Johansson: Men återigen. Ni har valt att inte. Vi har inte kommit överens om en lösning på den här situationen.

Sopgubbe: Nej. Vi måste ju fråga alla, hur dom ställer sig till, om det finns chansen att, eller hur, om jag jobbar så blir jag inte avskedad? Det måste ju alla få veta, vi kan ju inte säga såhär, skit i det, alltså

Hans Johansson: Då får ju den informera företaget. Om nån vill komma och jobba så får dom ju komma till oss. Om den vill jobba så vill vi ha den informationen. Om den inte kommer så fortsätter, så får den avsked. Då fortsätter den att strejka alltså. Det är det som är läget. Avskedet kommer men det har inte verkställts, det är väldigt viktigt.

Sopgubbe: Och skyndsamt, det är under dagen eller i morgon?

Hans Johansson: Omgående

Sopgubbe: Men alltså det här att

Sopgubbe: hur

Sopgubbe: jaha

Sopgubbe: Avskedet?

Hans Johansson: Jag tror det sker under nästa vecka

Sopgubbe: Nästa vecka, så lång tid?

Hans Johansson: Det är en process, det är dokumentation, det ska göras saker, det ska skrivas saker, det ska läsas, det ska vara, AD ska sammanställa en konstellation som ska sitta ned och bedöma och utifrån det fatta beslut. Det är inte så att dom sitter där och rullar tummarna och väntar på att nåt ska komma in utan det är ju rulle hela tiden och dom har saker att göra också. Men kontakt är tagen med AD. Dom vet om det här, dom känner till det här ärendet och vet att det är på gång. Och dom har flaggat för hur situationen är, så att, dom, vi förbereder

Sopgubbe: Då vet vi

Sopgubbe: Då har vi all information vi behöver

Christer Norfall: Ja det blir ju förbundet som får hantera den frågan. Jag kommer bara informera dom om att det är på det här viset. Så får dom hantera det xxx

Sopgubbe: Men alltså man får brev via post då, eller? Måste man komma hit?

Hans Johansson: Det vet jag inte

Sopgubbe: Ok, man får vänta då på

Sopgubbe: Vänta på brevbäraren

Sopgubbe: Måste man skriva på?

xxx

Sopgubbe: Alltså att man mottagit

Sopgubbe: Ja just det

Sopgubbe: jaha då så

Sopgubbe: Slut på det här mötet

/Sopgubbarna lämnar rummet/

Mina tidigare inlägg om sopkonflikten finns alla i kategorin Arbetslivet – sopgubbar.

Bild: Sopgubbar på väg till AD

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 januari, 2018 i Sopgubbar

 

Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?

Inlagt 13 januari 2018

Ett inlägg till med anledning av regeringens utredning om strejkrätt. De första två finns här:
9 januari: Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen
12 januari: Inte längre tyst om strejkrätten

Den utredning som regeringen tillsatt, ska undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal”, som jag skrev om 12 januari. Men de ska också undersöka möjligheten att begränsa ”stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal”. Vad kan det senare betyda??

I Göteborgs hamn var det inte villkor i kollektivavtal, som konflikten mellan hamnarbetarna och APMT handlade om. (Se Bakgrunden sist i detta inlägg.) APMT ställde till problem i hamnen genom okunniga och ogenomtänkta beslut, och när de också började behandla hamnarbetare illa och köra med unionbustingmetoder, så ville hamnarbetarna sätta stopp för det. Det var mot sådant beteende som några punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra sådan strid?

Frågan om kollektivavtal kom upp senare, som en lösningsmöjlighet, inte som en konfliktorsak. APMT skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med Hamn4an, behöver de inte förhandla med dem och respektera dem som fackförening. (Konstig inställning, oavsett avtal, till det fack som majoriteten av de anställda valt att organisera sig i.) Hamn4an sa då: OK, låt oss teckna kollektivavtal!

Men någon lösning ledde det inte till. APMT var endast ute efter fredsplikt för Hamn4an, och Hamn4an ville i så fall få inflytande på den nivå som en majoritetsfackförening med fredsplikt bör ha. Medlingssamtalen som genomfördes handlade i stort sett bara om avtalsfrågan, utan att föra ens den frågan framåt.

Olyckligt nog, tycker jag, så tog det fokus från APMTs beteende. Istället hamnade fokus på två motstridiga anklagelser mot Hamn4an, varav ingendera stämmer.
I: Hamn4an vill bara bråka, så de vill inte ha kollektivavtal!
II: Hamn4an kräver kollektivavtal, det är därför de bråkar!

Medan detta pågick och kollektivet satt still i båten, jobbade APMT på med det de troligtvis var ute efter från början: Att byta ut fast anställda mot bemanningsanställda och därmed splittra och försvaga kollektivet.

När det gäller stridsåtgärder var det APMT som tog till storsläggan, genom sin 6 veckor långa lockout i somras, 19 maj-30 juni. Både hamnarbetare och kunder stängdes ute från containerhamnen eftermiddagar och nätter, totalt över 370 timmar. Detta gjordes som svar på en övertidsblockad, som inte borde ha varit ett stort problem för APMT, eftersom de hävdade att det fanns för många anställda i hamnen. Någon strejk hade Hamn4an inte genomfört sedan en 8-timmars-strejk den 24 januari 2017.

Det var en effektiv stridsåtgärd som arbetsgivarna genomförde med sin lockout och nedstängning av hamnen. Så effektiv att den drabbade hamnverksamheten hårt. I juni 2017 gick volymerna ner med 60 procent jämfört med föregående år.

Nu förekommer inga stridsåtgärder. Har inte gjort sedan APMTs lockout avslutades den 30 juni 2017.

Eller?

Jag vill kalla det stridsåtgärder när APMT fortsätter att säga upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor. Osv.

Men jag antar att det inte är den typen av stridsåtgärder som regeringen är ute efter att sätta stopp för.

Röster från APM Terminals

Hamnarbetarförbundet: Få känner till hur arbetarna i hamnen har behandlats

På Hamnarbetarförbundet sida går det att följa punkt för punkt vad som händer i  APMT-konflikten

Bakgrunden – en påminnelse

De 13 punkter om konflikten som jag skrev den 24 maj 2017:

1. Majoritetsfacket Hamn4an organiserar 85% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn. 4an är en avdelning inom Svenska Hamnarbetarförbundet som funnits i Sveriges hamnar sedan 1972.

2. Hamnarbetarförbundet har tidigare sökt inträde i LO, men fick nej därför att Hamns stadgar innehåller regler som LO inte kunde acceptera att ett medlemsförbund har. Citerar Hamns hemsida: ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.”

3. Den aktuella konflikten pågår i containerterminalen, den del av Göteborgs hamn som drivs av arbetsgivaren APMT, ett av de företag som tog över olika delar av hamnen då Göteborgs stad sålde ut den. I övriga hamndelar pågår ingen konflikt. Stridsåtgärderna från Hamn4ans sida har bestått i perioder av övertids-, nyanställnings- och inhyrningsblockad samt några punktstrejker, senast en endagsstrejk den 24 januari 2017.

4. Konfliktens bakgrund är att APMT Gothenburg fick en ny ledning som började tillämpa arbetar- och fackfientlig personalpolitik. Det ledde till att Unionen la ner sin klubb, Ledarnas klubb blev passiv och även Transportklubben har vittnat om att det blev svårare att bedriva facklig verksamhet. APMT la sig i interna fackliga frågor, nonchalerade regler i semesterlagen och föräldraledighetslagen etc. Sen meddelade de att Hamns skyddsombud inte längre skulle respekteras som skyddsombud. Sen slutade de förhandla med Hamn4an.

Läs/Lyssna här om hur det började: Unionen lagt ner klubb på APM Terminals (P4 Göteborg).

5. I hamnen har funnits en överenskommelse som kallas 80/20-uppgörelsen. Den innebar att 80% av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar (fasta jobb, vikariat). APMTs VD har sagt i intervju att han inte gillar 80/20-uppgörelsen, utan hellre skulle vilja ha tvärtom. Vilket skulle innebära 20% riktiga anställningar och 80% timmisar eller blixt som de kallas i hamnen. Blixt är för övrigt undantagna från LAS och kan jobba utan riktig anställning hur länge som helst. APMT har ensidigt sagt upp 80/20-uppgörelsen, som alltså inte längre gäller.

6. APMT har i nästa steg varslat om uppsägning av ett stort antal fast anställda och vikarierande hamnarbetare. Nästan alla som blir berörda av uppsägningar är medlemmar i Hamn4an, men Hamn4an förvägras att förhandla och får inte ens se turordningslistan. Misstankar finns om att försöken att bli av med den stridbara Hamn4an har gjorts just för att slippa dem när riktiga anställningar ska göras om till osäkra (se punkt 5).

7. Hamnarbetarna tjänar, oavsett vilket fack de är med i, ca 29000 kr i månaden, plus ev OB och övertid. Inte 50000 som har spritts från arbetsgivarsidan, det är alt facts. Och konflikten har inte i något skede handlat om lön. Hamn4an har ju varit inblandad i förhandlingarna om löner, scheman etc i många år och står bakom de flesta avtal som slutits även om de inte varit undertecknande part.

8. Hamnarbetsgivarna har kollektivavtal med Transport, som är minoritetsfack i hamnarna. Hamnarbetarförbundet har ändå respekterats som fackförening och har deltagit i förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men när nu APMT har satt stopp för detta i containerhamnen, så hänvisar de till att de inte har kollektivavtal med Hamn4an. Därför har båda parter, och medlarna, tagit upp kollektivavtal som en möjlig väg att lösa upp den låsta situationen. Det har alltså inte kommit upp som konfliktfråga, utan snarare lösningsfråga. I sitt senaste varsel om övertidsblockad från 15 maj kräver Hamn kollektivavtal ”eller annan nöjbar lösning”.

9. Det viktiga för APMT när det gäller avtal, är att Hamn4an ska åläggas fredsplikt. Hamn4an å sin sida kräver att få fulla rättigheter som avtalspart, om de ska gå med på fredsplikt. Historiskt har Hamn inte alls varit negativa till kollektivavtal. År 1980 strejkade de i 6 veckor för att få kollektivavtal. De förlorade den striden. Sedan dess har de arbetat utifrån de förutsättningar som de har som icke kollektivavtalsbundet fack. Nu när kollektivavtalsfrågan kommit upp igen, har de varit positiva. Helst vill de ha ett trepartsavtal tillsammans med Transport (inte unikt på svensk arbetsmarknad). Men de har också lagt fram flera andra förslag. Läs här om deras senaste förslag: http://hamn.nu/article/2420/

10. En del saker APMT har gjort är lagbrott, annat inte. Hamn4an har under konfliktens gång fått företaget att rätta till en del av de fel som begåtts. De har också stämt APMT för vissa lagbrott. Lär komma upp i AD någon gång framöver… Men sammantaget handlar konflikten om att stå upp mot unionbusting-metoder. När APMT får en fackförening att helt enkelt ge upp och lägga ner sin lokala klubb eller när de ensidigt säger upp en överenskommelse om att 80% av arbetarna ska ha riktiga anställningar, så är det inget som löses i AD. Hamn4an har valt att inte bara springa efter det framplöjande företaget och säga: Nu gjorde ni fel, nu gjorde ni fel! De har försökt ställa sig framför, sätta ner foten och säga: Sluta hålla på så här! Ur den synvinkeln har stridsåtgärderna varit milda.

11. Den nu pågående övertidsblockaden (15/5-30/6) från Hamn4ans sida borde inte vara ett stort problem för APMT, eftersom det enligt dem är stor övertalighet i hamnen och de har varslat om stora uppsägningar. Men nu har APMT svarat med lockout kvällar och nätter (19/5-30/6). Skift- och nattarbetande hamnarbetare utestängs, och hamnen stängs för kunderna. Det slår långt hårdare mot hamnverksamheten än det som Hamn4an sammanlagt gjort under hela konflikten.

12. Det alla borde inse är att det är APMT som orsakat konflikten. Någon liknande situation finns – än så länge – inte i övriga hamndelar i Göteborg eller andra svenska hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet och det lunkar på som vanligt med förhandlingar, arbetsmiljöarbete etc. Men arbetsgivareföreningen Sveriges Hamnar hoppas tydligen på att eländet ska sprida sig, de har uppmanat andra hamnföretag att göra som APMT.

13. Avslutar med en personlig reflektion: Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag med största sannolikhet varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett, så är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida i den här konflikten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 januari, 2018 i Hamn

 

Inte längre tyst om strejkrätten

Inlagt 12 januari 2018

Häromdan skrev jag här på bloggen Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen. Jag fokuserar i det inlägget på hur det generellt går till när våra villkor försämras – eller förbättras. Det börjar på arbetsplatserna. Det rättigheter vi inte använder och försvarar, eller som alltför få använder och försvarar, de kommer förr eller senare att försvagas eller försvinna helt. Det gäller strejkrätten såväl som turordningsregler och annan anställningstrygghet. Detta perspektiv, att det alltid börjar på arbetsplatserna, är något som jag är rätt ensam om att tjata om, så jag ville börja med det.

Men nu ska jag ta upp hotet mot strejkrätten ur ett annat perspektiv – utredningens. Regeringen har alltså tillsatt en utredning om begränsning av strejkrätten, med Hamnkonflikten som anledning. Eller ursäkt. Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheten till begränsningar i stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal.

I Göteborgs hamn råder en unik situation, med ett majoritetsfack, Hamn4an, som de flesta hamnarbetarna valt att organisera sig i, men som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren. Eftersom Hamn4an inte har kollektivavtal har de inte fredsplikt. Arbetsgivarna (tre olika i de olika hamndelarna) har kollektivavtal med minoritetsfacket Transport. Utredningen är alltså tillsatt för att majoritetsfacket i Göteborgs hamn ska kunna förbjudas använda stridsåtgärder, och arbetsgivaren APMT ostraffat ska kunna behandla sina anställda som skit. Det är illa nog. Men vad skulle det få för konsekvenser på andra delar av arbetsmarknaden?

Vilka gillar ett strejkförbud?

Den 7 november 2017 lyssnade jag på Kurt Junesjö då han höll ett föredrag om strejkrätten och regeringens utredning. Den 9 november hade han också en artikel i Arbetet: ”Strejkrätten är hotad”. Jag skrev samma dag i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg:

Junesjö menar att om utredningen leder till begränsning av stridsåtgärder enligt utredningsdirektivet, så kommer yrkesfacken att stå handfallna när företag ”avtalsshoppar”. Dvs när de skriver avtal med ett fack som har ett svagare (billigare) kollektivavtal, inte med det förbund som enligt LO skulle ha avtalsrätten på området. T.ex. att Metall får skriva avtal för arbetsområden som rätteligen borde höra till Byggnads, Målarna eller Elektrikerna.

Det borde ju LO reagera emot, kan man tycka. Men Junesjö påpekade att ett förbund med billiga avtal, som Metall, kan vinna på avtalsshopping. Vinna vad? Medlemsavgifter förstås. Och Metall har så stort inflytande i LO – och i regeringen – att det leder till tystnad om den här saken.

Junesjö skriver: ”Beställningsjobbet är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.” Det är en allvarlig, och tyvärr motiverad, anklagelse.

Jag menar att det också är stor risk att företag ska välja att skriva avtal med ”fack” som bildas endast för att hålla undan en riktig fackförening, om möjligheten att strida för ett konkurrerande avtal tas bort. Alltså att ett företag sluter ett (uselt) kollektivavtal med ”Jockes fack” som består av företagsägarens/chefens brorson och hans kompisar. Och när detta avtal väl är slutet så kan det ”riktiga” facket inte strida för avtal, även om de har majoriteten av medlemmarna.

Jag tog upp detta igår. Junesjö trodde inte så mycket på framväxten av sådana gula fack. Men, med all respekt, så tror jag det beror på att Junesjö fokuserar på avtalsområden inom verkstad och industri, där t.ex. Metall kan komma ifråga som avtalsslutande och lönedumpande part. Tittar man på mörkare områden av arbetsmarknaden, ta t.ex. stora delar av restaurangbranschen, så är jag övertygad om att gula fack ligger nära till hands.

Men oavsett, illa är det att LO-facken är så tysta. Är det bra med en sån tystnadskultur? Stämmer det som Junesjö hävdar, att LO håller käft när Metall håller käft? Detta trots att Metall – ursäkta, alla kämpande metallare och kvarvarande starka lokala klubbar – är en väldigt svag fackförening i förhållande till sitt medlemsantal, och har urholkade, dåliga kollektivavtal.

Det skrev jag alltså 9 november 2017. Vad har hänt sen dess?  Det är inte längre bara från fackligt aktiva på basplanet, som det hörs protester. Den 23 november kom Pappers uttalande om strejkrätten antaget på förbundsmötet.

3 januari 2018 uttalade sig arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som på beställning av svenskt näringsliv. Svt Väst: Ylva Johansson: Inskränkning av strejkrätten behövs för att lösa hamnkonflikten i Göteborg

Och Veli-Pekka Säikkälä, IfMetalls avtalssekreterare håller med regeringen den 5 januari på IfMetalls hemsida: Konflikten i Göteborgs hamn måste lösas

Men nu berättar tidningen Arbetaren: 12 av 14 LO-fack emot inskränkt strejkrätt. En mycket intressant artikel!

Man kan väl säga att Junesjös misstankar (och mina) besannas men tystnaden är inte längre kompakt: LOs översta ledning tiger fortfarande, Metalls översta ledning är positiv till utredningen, men nästan alla andra fackförbund inser att begränsningar av strejkrätten inte är en bra ide. Vilket vi får hoppas att de framför till arbetsmarknadsministern.

Jag fortsätter i morgon med röster från APM Terminals och en påminnelse om vad det hela egentligen handlar om. Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?

 
1 kommentar

Publicerat av på 12 januari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

 

Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen

Inlagt 9 januari 2018

Svenskt Näringslivs och regeringens förhoppningar om inskränkningar av strejkrätten har inte orsakats av att hamnarbetarna i Göteborg har försökt stå upp mot arbetarfientliga försämringar och unionbusting på sin arbetsplats.

Förhoppningarna kommer av att svensk fackföreningsrörelse numera väldigt sällan använder sig av stridsåtgärder, eller av någon aktiv strategi över huvud taget, för att få stopp för försämringar eller få igenom förbättringar. Trots ökade inkomstklyftor, ökad prekarisering och allt mer spridda unionbustingmetoder, så tar vi sällan till våra maktmedel – tillåtna eller otillåtna. Ta exempelvis en sån sak som hyvling. Dessa klara angrepp på anställningstryggheten, på arbetande människor och deras livsvillkor. Ingen fackförening har tagit skarp strid i avtalslöst tillstånd för att få in stopp för hyvling i kollektivavtalen. Varför inte? Vad har vi strejkrätten till? Är det bara konfliktteater? /Ett anspråkslöst förslag/

I ett läge när facken och arbetarkollektiven INTE använder en rättighet, då tar starka krafter tillfället i akt att försämra eller ta bort den rättigheten. Det är en effektiv strategi.

Men då är det irriterande när det ändå finns arbetargrupper som envisas med att stå på sig och ta strid för vettiga förhållanden på jobbet. Då kan företagen med Svenskt Näringsliv i ryggen satsa massor med stålar på att slå ner dem. De står ivägen för de pågående glassiga framstegen för kapitalet. Det är ur den synvinkeln som hamnarbetarna blir inblandade i strejkrättsfrågan. Och nu utnyttjar man dem genom att tjata om den ”pågående konflikten som måste stoppas” trots att det inte pågår några stridsåtgärder i hamnen. Det som pågår är att fasta anställningar byts mot osäkra, en fungerande arbetsorganisation slås sönder av APMT och folk behandlas som skit. Det lär inte inskränkningar av strejkrätten råda bot på.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att förändringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Så var det med visstideriet. Det pressades igenom på arbetsplatserna så långt att det sen blev möjligt att få in i kollektivavtalen och sen i LAS. /Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?/

Jag har skrivit om det förut, men jag tar det igen: Det fanns en tid då arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg. Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

Och så som de gör med turordningsreglerna. När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna i Las, så handlar det sällan om kompetens. De vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den. Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT. Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra. Borttagna regler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt.

Att ”lättnader” i dessa regler diskuteras både mellan arbetsmarknadens parter och på partipolitisk nivå beror inte på att facken varit för hårda med att hålla på turordningsreglerna. Nej tvärtom, det beror på att facken och arbetarkollektiven mycket ofta accepterar eller blundar för att turordningsreglerna förbigås. Dags att slå fast detta i ändrat regelverk. /Turordningslistan på väggen/

Eller som Svenskt Näringsliv senaste gnöl: De tycker att fackföreningarna inte ska ha ”monopol” på att utse skyddsombud. Ni tror väl inte att gnölet beror på att fackföreningarna överallt utnyttjar denna självklara rätt? Nej tvärtom, det är idag inte alls ovanligt att chefer i praktiken utser skyddsombud. Och då är det klart att de gärna vill ha detta framsteg fastslaget.

Vi måste lära oss hur det går till. Vi måste förstå att det är ute på arbetsplatserna det händer, det är alltid där det börjar. När det kommer till fastspikning, alltså att de redan försvagade rättigheterna säljs i avtalsförhandlingar eller lagändringar, då är sent påtänkt att börja gnälla.

Sent påtänkt, men vi får försöka ändå. Ändringar i Las eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka tack vare starka fackliga reaktioner. Även om processen fortsätter på arbetsplatserna och bakom stängda dörrar. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på den så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats.

Läs mitt nästa inlägg om hamnen och strejkrätten: Inte längre tyst om strejkrätten

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

 

Sopgubbarna i AD – dag 3

Inlagt 16 december 2017

Igår den 15 december 2017 var den tredje och sista rättegångsdagen mot sopgubbarna. Parterna höll sina slutpläderingar.

Tidigare inlägg:
Vad säger AD om sopstriden?
Sopgubbarna i AD – dag 1
Sopgubbarna i AD – dag 2

Renos jurist Jan Bergman vidhöll att det var en vild strejk, och sjukskrivningar och uppsägningar var en del av den olovliga stridsåtgärden. Sopgubbarna har nu bytt inställning och ”svamlar” om vad som hänt, sa juristen. Stridsåtgärden pågick fr.o.m. 7 juli t.o.m. 11 augusti (sista dagen av uppsägningstiden för de flesta). Alla sopgubbar som deltagit på något sätt ska betala 5000 kr (+ ränta) i skadestånd till Reno, oavsett hur många dagar de deltog.  Om de inte hört av sig och tagit avstånd från stridsåtgärden, så anses de ha deltagit hela perioden, även om de hade godkänd sjukfrånvaro, vab eller semester under en del av perioden.  (Ingen har hört av sig och tagit avstånd). Dessutom ska de tillsammans betala Renos rättegångskostnader.

Transports jurister Sussanne Lundberg och Annett Olofsson skärpte sin beskrivning av det som hänt, med hänvisning till vittnesmålen, och sa att det som hände den 3 juli var en kupp (kupp är ordagrant juristens ord) från företagets sida. Planen var att de skulle trycka igenom sin vilja angående nyckelinventeringen. Mitt i sommaren, då hälften av arbetsstyrkan hade gått på semester, ställde de frågan på högkant. De hade valt ut tre trakter, dvs tre sopbilar, som skulle nyckelinventera. Sopgubbarnas förhandlingsombud S-man, som arbetsledare J påstod att han rådgjort med om upplägget, hade semester. Och varför begärdes ingen MBL §38-förhandling angående användandet av konsulter som 3e man i bilen vid nyckelinventering? ”Man kanske inte ville” sa Renos jurist under rättegången, och det stämmer på pricken, sa Transports jurister. Man ville inte, för överrumplingseffekten skulle ha försvunnit.

Två dagar senare, den 5 juli kom sopgubbarna till jobbet som vanligt, ombytta och klara att arbeta. En del hade hämtat ut bilnycklarna och startat bilarna. Det hade nu nått ut till många att nyckelinventering påbörjats. De samlades och diskuterade. De kom överens och framförde till arbetsledningen att de var beredda att jobba som vanligt med att hämta in sopor, men att ingen skulle hjälpa till med nyckelinventeringen. Företaget menade att då fick de inte köra ut alls. De som hämtat bilnyckel fick lämna tillbaka den. Ingen från AG har förklarat varför skåpen låstes igen.

Avsikten var att sätta press. Det var en stridsåtgärd att låsa nyckelskåpen, det var en lockout, inte en vild strejk. Inte heller sjukskrivningar eller uppsägningar var stridsåtgärder utan följder av Renos beteende och provokationer mot sina anställda. Om AD ändå skulle anse att det var en olovlig stridsåtgärd så bör skadeståndet sättas ner till 0 kr.

Dagens funderingar

Jag tänker inte dra igen här sånt som jag beskrivit tidigare om parternas ståndpunkt t.ex. när det gäller tolkningsföreträdet (se dag 1 och 2). Renos jurist försökte fortfarande dag 3 slingra sig ifrån att Reno bröt mot tolkningsföreträdet. Ingen överraskning. Men jag ska ta upp och kommentera några andra saker som kan vara av intresse.

Trovärdigheten

Transports jurister tog upp i slutpläderingen att arbetsledare J talade uppenbart osanning på två punkter under sitt vittnesmål. Dels om att Svoa fredagen den 30 juni kl 22 skulle ha instruerat honom om vilka trakter som skulle inventeras måndag 3 juli. Dels om att han varit överens med S-man om att upplägget var ok. (se Sopgubbarna i AD – dag 2). J är därför inte trovärdig och hans vittnesuppgifter saknar bevisvärde.

Min kommentar: Ord står mot ord i många frågor i den här rättegången, ja om nästan allt. Hur domen faller beror mycket på vilka ord som domstolens ledamöter väljer att tro på. Av erfarenhet kan jag säga att när ord står mot ord anses chefer ofta ha större trovärdighet än arbetare, även om det är väl känt – bland arbetare – att chefer och företag är bra på att ljuga.

Det är en klassfråga. Jag har mina förutfattade meningar om hur AD dömer i ett sånt här fall. Men det ska bli mycket intressant att se. Jag kan ju ha fel.

Kocken

Renos jurist hade som bevismaterial visat fram en del sms, brev och anslag, som de menade var hot och trakasserier mot dem som fortfarande arbetade för Reno. Det är något som jag inte har ägnat tid åt att skriva om. Jag anser det naturligt att hårda ord utväxlas under en konflikt. Jag vet också att vid en konflikt så vill sympatisörer gärna hjälpa till, med mer eller mindre kloka sympatiyttringar. Men en sak som är värd att nämna är något som Transports jurister också berörde i sin slutplädering: En av de mest pådrivande i kollektivet den 5:e juli, var sopgubben ”Kocken”. Han var den som tog initiativ och argumenterade hårdast för att man skulle vägra köra ut om nyckelinventering pågick. Kocken gick tillbaka i arbete redan den 7:e juli. Han fick sen meddelanden som påminde honom om de ord han själv använt då han ”uppviglade” sina kamrater.

Jag har fått höra många bittra kommentarer från sopgubbar om just den f.d. kamratens beteende. Från att ha sagt ”Vi ska aldrig hjälpa till med nyckelinventering” till att själv nyckelinventera, köra dubbla trakter och lära upp nyanställda ett par dagar senare… Hos mig väcker hans vändning en hel del konspirationsfunderingar, skall jag erkänna. Men jag lämnar dem åt sidan för nu. Nöjer mig med att säga att inte fan är det trakasserier att påminna svikaren om hans egna argument för att ”ta fajten”.

Uppsägningarna

Renos jurist sa igen att sjukskrivningarna och uppsägningarna var en stridsåtgärd. Transports jurister sa att Hans Johanssons uttalanden den 6 juli med fog uppfattades av sopgubbarna som att de blivit avskedade. När ”dementi-sms” skickades ut några timmar senare uppfattades det som att nej, ni har inte blivit avskedade men fortsätter ni trilskas så blir ni det. Det blev en jobbig slänggunga, många sjukskrev sig. Samtliga sjukskrivna har läkarintyg från senast 7:e dagen. Nästan alla sa upp sig några dagar senare. De hade diskuterat saken, många hade sagt att de vill inte jobba kvar, bolaget hade behandlat dem illa. Hellre säga upp sig själv än få sparken. Var och en fattade beslut för sin egen del, men de kom överens om att gå tillsammans och lämna in uppsägningarna. Min uppfattning är att det säkert fanns förhoppningar hos en del om att sophämtningen skulle tas över av ett juste företag och att man skulle kunna bli sopgubbe igen. Men inga villkor ställdes. De överlämnade sina uppsägningar, sa adjö till sina närmaste arbetsledare och kramades. Många var riktigt ledsna.

Vilken ställning AD tar när det gäller uppsägningarna kan få stor betydelse. Ta t.ex. en annan situation: sjuksköterskorna på Biva i Lund sa upp sig när de ställdes inför försämrade villkor både för sig själva och patienterna. (Se berättelsen ”Sitt still i båten” i Slutsnackat). De hoppades naturligtvis att arbetsgivaren skulle ändra sig, men de var också inställda på att verkligen sluta om det skulle bli sämre villkor. Arbetsgivaren ändrade sig, och de flesta av sjuksköterskorna tog tillbaka sina uppsägningar. Skulle arbetsgivaren ha kunnat anklaga dem för olovlig stridsåtgärd, när de sa upp sig för att de inte ville arbeta under försämrade villkor?

Och, om ag hade gjort det, skulle de i så fall någonsin velat komma tillbaka?

Dom, skadestånd och rättegångskostnader

AD kommer alltså att fatta beslut om de 49 instämda sopgubbarna har deltagit i en olovligt stridsåtgärd, om de ska betala skadestånd till Reno, och om det ska vara 5000 kr för var och en eller 0 kr eller något däremellan.

En sak som kan vara bra att veta: Även om AD anser att någon har deltagit i en olovlig stridsåtgärd, så hamnar man inte i något kriminalregister. Det räknas inte som ett brott på det sättet.

Förutom skadestånd handlar det också om rättegångskostnader. Kostnaderna för de jurister som företrädde sopgubbarna, betalas av Transport. Det är som det ska vara, det är sådant man som fackmedlem betalar för, år ut och år in, så att man ska kunna få juridisk hjälp när man behöver.

Om AD menar att arbetare varit ute i olovlig konflikt, så döms de vanligen också att betala för företagets rättegångskostnader. I det här fallet handlar det om uppåt 558 000 kr, enligt Renos begäran. Det blir över 11000 kronor per sopgubbe. Men eftersom Transport menar att det inte var en olovlig konflikt, så kommer de i så fall att betala detta för sina medlemmar, meddelade de till rätten igår.

Icke medlemmar kan dock bli skyldiga att betala ”sin” andel av Renos rättegångskostnader.

Skadeståndet (5000 kr eller vad AD nu beslutar om) måste dock alla betala själva. Men Förbundet Arbetarsolidaritet har haft en insamling till sopgubbarna och den insamlingen kommer att täcka större delen av skadeståndet. Antar att det kan bli en insamlingssväng till om de fälls i AD.

AD meddelar sin dom den 7 februari 2018 kl 11.00. Jag återkommer förstås då om saken.

Zooma ut

Det finns också skäl för mig att framöver zooma ut igen från vad som utspelades just de där dagarna i juli. Tillexempel vill jag skriva om de strategier som arbetsgivare använder för att knäcka eller göra sig av med kämpande arbetarkollektiv och vad de – eller samhället – förlorar på köpet när de lyckas.

Renos ekonomiansvarig berättade i domstolen att den sophämtning som förut klarades av 2 gubbar i en bil, krävde 3 gubbar i 3 bilar när de vana gubbarna försvann. Dvs det som två gjorde förut behövdes det sen nio för. Det handlar inte alls enbart om nyckelkunskap utan om yrkeskunskap och vana överhuvudtaget. Även om de nya blir vanare med tiden, så blir det inte stabilt, för det är stor omsättning på folk nu på Reno. Trots ”överbemanningen” anser många att jobbet är för hårt. De får enligt uppgift inte avsluta dagen förrän de fått in allt de ska (samma sak som skapat konflikter hos Reno i Malmö) och det blir för tungt.

Om Stockholms Stad skulle byta ut Reno mot ett annat bolag – trots att de då får betala skadestånd till Reno enligt avtalet med dem – skulle de då kunna få tillbaka de yrkeskunniga sopgubbarna? Tveksamt. Villkoren har ju nu försämrats med lägre lön och större trakter. Men om gubbarna får tillbaka sina villkor? Ja, kanske en del skulle gå tillbaka. Om någon frågar snällt. Nästan alla har nya jobb nu. Jag har pratat med flera som säger att de först nu inser hur hårt de slet i ur och skur, trots att många utomstående ansåg att sopgubbarna hade det ”alldeles för bra”.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 december, 2017 i Sopgubbar

 

Sopgubbarna i AD – dag 2

20171212 Blommor i AD F.d. sopgubben Henryk med blommor i AD.

Inlagt 13 december 2017

Här kommer en rapport från gårdagens förhandlingar i rättegången mot de 49 sopgubbarna. Det var väldigt mycket som sas (och inte sas) under dagen och nu plockar jag bara ut några saker som stack ut. Det blir långt ändå…

För bakgrunden, läs Vad säger AD om sopstriden? (från i fredags) och Sopgubbarna i AD – Dag 1 (från i måndags).

Ja eller nej

Det som alltihop handlar om är vad som hände de där dagarna i början på juli 2017.
Gällde Transports tolkningsföreträde som lagts 27 september 2016?
Bröt RenoNorden mot tolkningsföreträdet då de den 3 juli beordrade några sopgubbar att vara behjälpliga vid nyckelinventering?
Var det i så fall i egentlig mening en strejk då sopgubbarna den 5 juli sa: ”Vi jobbar om ni stoppar nyckelinventeringen, den får ni göra utan oss”?
Och kunde det som sas i slutet av en förhandling den 6 juli tolkas som att sopgubbarna fått sparken?

Sopgubbarna och deras jurister menar att svaren på dessa frågor är Ja, Ja, Nej, Ja. Medan RenoNorden och deras jurist menar att svaren är Nej, Nej, Ja, Nej.

Något som båda parters vittnen var hyfsat överens om var att det hade informerats från företaget att nyckelinventering var på gång. Den lokala klubbordföranden hade i sin tur informerat arbetskamraterna om att facket lagt tolkningsföreträde redan 2016 (protokollet från den förhandlingen delades ut) och att de inte behöver bistå med inventeringen. Ingen av arbetarna visste dock exakt när och vilka trakter som skulle inventeras.

Måndag 3 juli hade RenoNorden bestämt att det skulle påbörjas nyckelinventering på tre områden, dvs i tre sopbilar. De sopgubbar det gällde visste inte om detta. De upptäckte att deras bilnycklar inte var på plats, så de kunde inte åka ut. De blev inkallade till arbetsledarna och informerade om inventeringen. De skulle ha en extraperson med i bilen och jobba på ett speciellt sätt, så att extrapersonen skulle kunna registrera nyckel efter nyckel. När detta diskuterades hade övriga sopgubbar redan hunnit åka iväg.

Inventering hade gjorts måndag-tisdag, men på onsdag morgon den 5 juli hade sopgubbarna samlats och kommit överens om att inte åka ut och jobba om inte nyckelinventeringen stoppades.

Nu till oenigheter: Sopgubbarna menar att de ville arbeta med sina vanliga arbetsuppgifter, men att ingen av dem skulle behöva bli inblandad i nyckelinventeringen. En för alla, alla för en. Enligt sopgubbarna svarade arbetsledningen med att låsa in soprums- och bilnycklar. Även oorganiserade sopgubbar som kom in senare och ville jobba förhindrades i och med detta. Renos vittnen erkände att de låst in uthämtade nycklar igen men menade att ingen ville ändå ha dem.

Arbetsledaren

Arbetsledaren J sa i sitt vittnesmål att han hade rådgjort i förväg med sopgubbarnas eget förhandlingsombud S-man om upplägget och informationen till de anställda, och att han varit ok med det. J sa också att redan efter förhandlingen den 27 september 2016 hade han och S-man rådgjort om hur inventeringen skulle kunna genomföras.

Här ringde en varningsklocka, då jag lyssnade på Js vittnesmål. Jag kom ihåg från en träff i början av augusti med några av sopgubbarna, då vi gick igenom allt som hänt, att de berättade att arbetsledaren J sagt till de sopgubbar som beordrades vara behjälpliga vid nyckelinventeringen, att S-man var ok med det. S-man var då på semester. När de så småningom fick tag på honom så visade det sig att han var inte alls tillfrågad och inte alls ok med det.

En annan underlighet kom fram när Transports jurister frågade J varför inte de berörda sopgubbarna fått veta i förväg att det skulle nyckelinventeras måndag den 3 juli. Då skulle de t.ex. kunna förbereda sig på att det skulle bli en extra lång dag.

J svarade då att han själv hade fått reda på först klockan 22 på fredagskvällen vilka områden som skulle inventeras först. Det hade Stockholms Vatten och Avfall bestämt. Även här ringde en varningsklocka. Det lät rätt orimligt att tjänstemännen på Svoa skulle ha suttit en fredagskväll till kl 22 (!) och gjort RenoNordens arbetsledningsjobb, att planera på detaljnivå i vilken ordning nyckelinventeringarna skulle göras.

Den bilden blev ännu tydligare då Mackis, chef på Reno, vittnade efter J (utan att ha hört Js vittnesmål). Han sa nämligen tydligt och klart att det var J som fått i uppgift att planera upplägget av nyckelinventeringen, bland annat vilka områden som skulle inventeras på måndagen. Den planeringen kom inte från Svoa.

Man kan förstå att J inte ville stå för inför de berörda sopgubbarna att han bestämt att just dom skulle ut och att han inte ville informera dem i förväg. Och att han därför skyllt på ”besked från Svoa fredag kväll kl 22”. Men ändå lite magstarkt om han ljög under sanningsförsäkran i domstolen.

S-man

Samma när det gällde samrådet med förhandlingsombudet S-man. När Transports jurister hörde vad J sa om detta, så begärde de att få lägga in ett extra vittnesförhör med S-man.

BA:s jurist motsatte sig det, men domstolen sa ok. Som tur var gick det att få tag i S-man. Han hade inte suttit med i AD utan dök upp oförberedd. Han hade inte heller varit närvarande under konflikten i somras utan haft semester.

Transports jurister frågade om det stämde att han och J hade diskuterat efter förhandlingen den 27 september 2016 hur man skulle kunna göra nyckelinventering. S-man sa att det är osant. De hade över huvud taget inte diskuterat något efter den förhandlingen. Hans (S-mans) ståndpunkt har hela tiden varit en och densamma: Nyckelinventering ingår inte i våra arbetsuppgifter, vi kommer inte att vara behjälpliga. Blanda inte in oss.

Han tillfrågades också om J hade rådgjort med honom i förväg angående den planerade inventeringen i början av juli, om personalinformationen etc. Lika klart och tydligt svar på det också från S-man: Nej, absolut inte.

Avsked?

En annan sak som stack ut var oenigheten om det stämde att gubbarna avskedats eller inom kort skulle bli avskedade ”papper kommer i nästa vecka” som enligt sopgubbarna framfördes i slutet av förhandlingen den 6 oktober. Bägge parter var överens om att stämningen var upprörd. Men det hade inte förekommit något avskedshot enligt Reno-sidan, bara resonemang om att saken skulle komma att hamna i AD osv.

Enligt sopgubbarna var det Hans Johansson, förhandlare från BA, som hade blivit mer och mer arg och mot slutet ställt sig upp och sagt att om de inte gjorde som företaget sagt så blev de av med jobbet. Detta förnekade Johansson i sitt vittnesmål.

Man skulle kunna tro att sopgubbarna som inte har juridiken på sina fem, skulle kunna missuppfatta det som sades. Men faktum är att även transports ombudsman Christer Norfall, som satt med vid förhandlingen, hade uppfattat saken på samma sätt. Han sa i sitt vittnesmål att han hade meddelat hem till transport att ”nu har de fått avsked på grått papper”.

Mer från förhöret med Norfall

Ombudsman Norfall hade varit med vid förhandlingen 27 september 2016. Han sa igår att Transports klart uttalade mening om nyckelinventeringen, och att förhandlingen slutat i oenighet, innebar att Transport lagt tolkningsföreträde. Han berättade också att några dagar senare hade Renos personalchef hört av sig och informerat om att Reno avsåg inte att driva frågan vidare till central förhandling. Det måste tolkas som att de accepterat Transports ståndpunkt.

När Reno informerat personal våren 2017 om att det var på g med nyckelinventering, så hörde lokala klubbordförande Jan av sig till Norfall. Han hade då mailat över protokokollet från 2016, och Jan spred det i sin tur till sina arbetskamrater. Alla visste alltså Transports ställning i frågan.

Sen när Jan skickades ut att bistå vid nyckelinventering måndagen den 3 juli, vilket han inte fått veta i förväg, så hade han ringt till Norfall och frågat hur de skulle göra. Norfall hade uppmanat honom att ”fortsätta köra sopor” så länge inte arbetsmiljön var hotad så att det skulle motivera ett skyddstopp. Gör ditt jobb, vi får ta tag i det där med nyckelinventeringen.

Sen hade det enligt Norfall kommit som en överraskning på onsdagen när han fick meddelande om att gubbarna satt sig.

Min kommentar: De som bröt mot tolkningsföreträdet och provocerade fram konflikten, var RenoNorden. Men om Norfall direkt hade kontaktat Reno den 3 juli och meddelat att de bryter mot tolkningsföreträdet och därmed kan bli stämda till AD och att de genast måste upphöra med det, så hade händelseutvecklingen kunnat bli en annan. Då hade sopgubbarna kanske jobbat kvar idag och konflikterna lösts på annat sätt. Men djupare funderingar om vad som kunde gjorts annorlunda av Transport, sopgubbarna själva, osv får vänta tills hela tvisten är över. Det kommer inte vara sista gången som ett arbetarkollektiv tar strid för sina intressen, och det är bra om vi lär av varandras erfarenheter.

Fortsättning på fredag

Rättegången fortsätter på fredag 15/12 kl 9. Det som är kvar är slutpläderingarna.

Först kommer Renos jurist att sammanfatta vad arbetsgivarsidan anser har hänt och vad vittnesförhören har visat, och varför de 49 instämda sopgubbarna ska betala 5000 kr var i skadestånd, plus ränta, till RenoNorden, plus företagets rättegångskostnader.

Sen kommer Transports jurister att sammanfatta vad de anser har hänt och vad vittnesförhören visat, och varför de 49 instämda sopgubbarna inte ska behöva betala något skadestånd.

Vill du vara med och lyssna på detta, kom till Arbetsdomstolen (Stora Nygatan 2 i Gamla Stan) kl 9. Skulle tro att det är slut före lunch. Eftersom det är en öppen rättegång så har allmänheten tillträde. Fast man får inte störa, kommentera, heja eller bua, bara lyssna.

Själva domen kommer inte på fredag utan domstolen brukar ta några veckor på sig innan de meddelar vad de har kommit fram till.

PS. Avtalstjafs

Jag skrev i måndags om att Lars Lindgren avgav ett vittnesmål om innebörden av en paragraf i Transportavtalet och Miljöarbetaravtalet om regler för krav på förstadagsintyg. Igår vittnade Peter Jeppson, numera vice VD för Svenskt näringsliv, fd BA-förhandlare. Jeppson hade suttit i samma avtalsförhandling. Han och Lindgren satt alltså tillsammans och kom överens om vad det skulle stå i avtalet. Men Jeppson tolkar innebörden helt motsatt mot vad Lindgren gör, framkom det i vittnesmålet.

Man blir bara öööööh inte nu igen. För fackligt aktiva är det inte en överraskning när företag och fack tolkar avtal olika. Det gör alltså även dessa två farbröder som är gemensamt ansvariga för avtalstexten. Kollektivavtal innehåller uppenbarligen en hel del snömosiga punkter som är avsedda att kunna tolkas på olika sätt. Hur många har inte fått sitta i tjafsiga tvister på grund av det? Det är fackligt aktiva och våra medlemmar som drabbas, inte dom höjdare som formulerat avtalet och sen glatt kan sitta och säga helt motstridiga saker under sanningsförsäkran.

Fortsätt här: Sopgubbarna i AD – dag 3

 
1 kommentar

Publicerat av på 13 december, 2017 i Sopgubbar

 

Sopgubbarna i AD – dag 1

Inlagt 11 december 2017

Idag var den första dagen av rättegången mot 49 (f.d.) sopgubbar hos RenoNorden.

För en snabb bakgrund, läs mitt inlägg från i fredags: Vad säger AD om sopstriden?

Käranden (Biltrafikens Arbetsgivareförbund, BA) och svaranden (Svenska Transportarbetareförbundet och de 49 sopgubbarna) gick genom sina jurister igenom parternas ståndpunkter.

BA redovisade genom chefsjuristen Jan Bergman sin uppfattning att sopgubbarna deltagit i en olovlig stridsåtgärd som inleddes med strejk den 5-6 juli 2017 och fortsatte med sjukskrivningar och uppsägningar, vilket BA alltså också betraktar som del av stridsåtgärden. BA har yrkat att var och en av sopgubbarna ska betala 5000 kr (+ränta enligt räntelagen §6) till RenoNorden, samt dela på företagets rättegångskostnader.

Förbundsjuristerna Sussanne Lundberg och Annett Olofsson, som företräder sopgubbarna, redovisade uppfattningen att det inte har pågått någon olovlig stridsåtgärd. Sopgubbarna kunde inte utföra arbete därför att RenoNorden låste in nycklarna till sopbilar och soprum. Om AD ändå skulle anse att sopgubbarna deltagit i en olovlig stridsåtgärd så har de inte deltagit den omfattning som BA gör gällande. Uppsägningarna skedde för att sopgubbarna ville avsluta sina anställningar och sjukskrivningarna berodde på nedsatt arbetsförmåga bl.a. på grund av att de mådde mycket dåligt av den uppkomna situationen. Dessutom menar förbundsjuristerna att även om AD skulle anse att sopgubbarna deltagit i en olovlig stridsåtgärd, så har deras handlande orsakats av RenoNordens agerande och det finns skäl att jämka skadeståndet till noll eller kraftigt sätta ned det.

Sen följde vittnesförhör.

Fem av sopgubbarna var inkallade som vittnen av förbundsjuristerna.

Alla berättade (var för sig) att efter att sopgubbarna kommit överens om att inte ”hjälpa till” med nyckelinventering den 5 juli, så låstes både soprumsnycklar och bilnycklar in av arbetsledningen. Gubbarna hade framfört att de var beredda att åka ut och hämta sopor som vanligt, bara den påbörjade nyckelinventeringen upphörde. Men de fick inte köra ut alls. De som redan hunnit hämta sina nycklar fick lämna tillbaka dem igen.

Mycket samstämmiga var också vittnesmålen om hur de upplevt att de hade blivit avskedade i samband med förhandlingen den 6 juli, att de skulle få papper på detta den kommande veckan och hur det ledde till att chockade och ledsna sopgubbar tömde sina skåp och sa ”tack för den här tiden” till sina arbetsledare.

Förutom de fem inkallade vittnena, så var det två sopgubbar som vittnade på egen begäran. De var inte med i Transport och företräds därför inte av juristerna. Men de var anklagade för strejk som de andra och hade själva begärt att få bli hörda. Dessa två berättade båda om hur de kommit till jobbet och inte fick köra ut och hämta sopor eftersom nycklarna hade låsts in. Båda hade också sagt upp sig och ville inte jobba kvar.

Mina kommentarer

De två märkliga händelserna 1) att nycklarna låstes in, trots att sopgubbarna var inställda på att hämta sopor, samt 2) att sopgubbarna lurades att tro att de blivit eller skulle bli avskedade, kan jag inte förstå på annat sätt än att avsikten var att att pressa dem att vika sig i nyckelinventeringsfrågan och kanske sätta dem på plats inför höstens planerade försämringar av löne- och arbetsvillkor.

Nycklarna: Enligt företagets plan var det bara tre sopgubbar som över huvud taget skulle syssla med nyckelinventering denna dag. Men allas nycklar låstes in, sedan sopgubbarna kollektivt sagt nej till inventeringen. Gubbarnas beslut byggde på vetskapen om att nyckelinventering inte ligger under avtalet och att transport har tolkningsföreträde i frågan (MBL §34), tills den lösts genom förhandling eller domstolsbeslut. Företaget hade alltså kunnat lugna ner sig ett hekto och driva nyckelfrågan vidare till central förhandling, men valde att istället i princip lockouta sina anställda.

Avskedet: Företagets och BA:s höjdare visste givetvis att det inte skulle komma några avskedspapper kommande vecka. Strejk är inte i sig tillräckligt skäl för uppsägning, än mindre till avsked. Strejk i sig är en rättighet enligt svensk grundlag, även om man kan få betala skadestånd för att inte ha följt regelverket. Det finns fall där företag sagt upp strejkande och facken då har stämt företaget. I flera fall har AD sagt att det var fel att säga upp de strejkande. I andra fall där folk strejkat länge och båda parter ”gjort allt” för att lösa konflikten, men strejken fortsatte, så har AD dömt att det var OK att säga upp de strejkande. Men det är alltså ingen självklarhet.

I det här fallet var det tuffa spelet inget annat än misslyckad skrämseltaktik. Istället för att skrämma sopgubbarna till lydnad så ledde det till en snabb upptrappning och att sopgubbarna sade upp sig själva. Även efter att företaget med ett sms meddelat att sopgubbarna inte blivit avskedade 6/7, så kvarstod hotet, och som flera sa: ”hellre säga upp sig själv än att få ett avsked i sitt CV”.

Jag skulle kunna gå in på fler saker som sades idag, men väntar med det. I morgon är det BA:s vittnen som ska förhöras, bland annat arbetsledare från RenoNorden.

Jo, en sak till från idag: Förre Transport-ordföranden Lars Lindgren avgav ett vittnesmål. Detta handlade om innebörden av en paragraf i Transportavtalet och Miljöarbetaravtalet om regler för krav på förstadagsintyg. Kan det krävas för en påbörjad sjukskrivning eller endast i förväg för kommande sjukskrivningar. Det senare gäller enligt Lindgren.

Fortsätt här: Sopgubbarna i AD – dag 2

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 december, 2017 i Sopgubbar

 
 
%d bloggare gillar detta: