Månadsarkiv: november 2017

Inlagt 29 november 2017

Detta är en uppföljning av det förra blogginlägget #FrågaFrances. I det finns länkar till de första 5 frågorna i ”Frances Frågelåda” tidningen Etc.
Den 6e frågan (I pappertidningen måndag 20 november) blev aldrig publicerad i tidningens nätupplaga, så jag publicerar den här. Just denna fråga har varit uppe i ett diskussionsforum tidigare och är troligen inte aktuell längre för ”Jacko” och hens flickvän. Men det finns nog fler i liknande situation!

Hej Frances!
Min flickvän E fick bekräftat av en chef att hon skulle få ett jobb via sms (hon har jobbat där förr) och muntligt via en annan anställd. Men nu har tydligen direktörens son fått hennes plats istället, och det fick hon reda på genom den tidigare nämnda arbetskamraten. Direktörssonen har jobbat inom företaget förut men bara en gång på samma station och min flickvän är både bättre på arbetsuppgiften och mer erfaren än honom. Det är förjävligt då hon verkligen behövde, och räknade med, det jobbet. Men har chefen gjort något fel? Och vad kan min flickvän göra? Kräva ersättning för ett jobb hon borde ha fått och gjort? Eller kräva att få en anställning nu i efterhand? / Jacko

Hej Jacko!
I och med att det finns ett skriftligt sms så har din flickvän lovats jobb. Även om hon bara fått muntligt löfte skulle det vara bindande, men hade varit svårare att bevisa. E kan gå till arbetsplatsen, hänvisa till besked och sms och säga att hon vill börja jobba. Även arbetskamraterna kan påpeka för chefen att E lovats jobb och att de vill ha in henne. Om det inte räcker att säga till, så kanske de kan sätta ner foten på något starkare sätt. Vad de vill och klarar av, det är inget jag kan avgöra utifrån. Men som jag skrivit förut, det borde vara självklart på alla arbetsplatser att agera kollektivt när en arbetskamrat blir felaktigt behandlad. Det borde vara något som varje chef måste lägga i vågskålen innan hen gör nåt dumt. Och finns det en fackklubb så bör den lika självklart gripa in.
E har rätt att få ersättning om hon inte får jobbet. Skadestånd är den juridiska lösningen. Om hon ska kräva skadestånd, så är det ett plus att hon har visat genom att gå dit, att hon ansåg sig lovad jobbet. Vill hon inte ha jobbet längre eller inte lyckas få det, så kan hon säga ”då måste jag åtminstone få pengar, det vet jag att jag har rätt till”. Också en sak för facket att driva.
Direktörssonen då? Han vet troligen inte att han har fått någon annans jobb. Det är inte fel att upplysa honom om situationen på ett juste sätt. Förmodligen finns det arbetsuppgifter för både E och honom, eftersom de flesta arbetsplatser är underbemannade. Är han stroppig och anser sig förmer, så lär det bli tjafs ändå. Men det finns också direktörssöner som inget hellre vill än få vara med i kollektivet som alla andra.

Om disktrasan, chefen och arbetskamraterna

Den 7e frågan publicerades Måndag 27 november: Vad kan vi göra mer än lyfta #metoo?
Bilden av disktrasan (som jag norpat från Expressen) illustrerar den historien.

Jag citerar mig själv:

Apropå #metoo
En gång när jag var ute och snackade om folkrörelse på arbetsplatsen, så berättade en mötesdeltagare följande:
Hon var nyanställd som ung tjej på en restaurang och jobbade i disken. Stod och torkade diskbänk då någon plötsligt kom bakifrån och greppade tag i hennes bröst. Hon svängde runt och smackade till med disktrasan i ansiktet på tafsaren – som var chefen. Som tack fick hon sparken på stående fot. Gick hem och var arg och ledsen. Nästa morgon ringde det på dörren. Där stod en skamsen chef och bad henne komma tillbaka till jobbet. Vete sjutton om han inte hade blomsterkvast med sig också. Varför? För att det hade brutit ut en sittstrejk på arbetsplatsen. Ville chefen ha något jobb gjort, så måste han ta tillbaka uppsägningen och be den trakasserade arbetskamraten om ursäkt så att hon kom till jobbet. #solidaritet

Det är lätt att se att historien anknyter inte bara till disktrasa utan också till det som jag tagit upp i låda nr 6 och i någon tidigare låda – och i många andra sammanhang – nämligen att det borde vara självklart på alla arbetsplatser att agera kollektivt när en arbetskamrat blir felaktigt behandlad. När det gäller metoo-historien, som jag i min tur fick från en annan person, så fick jag väldigt många positiva reaktioner och delningar på den, när jag skrev om den första gången (på facebook). Även från människor som kanske inte tänkt i de banorna när det gäller andra sorters orättvisor och taskigheter på arbetsplatser. Men det gäller i många sammanhang, att svaret är, borde vara, #solidaritet.

Som det står i tidningen så blir det uppehåll i frågelådan under december, men skicka gärna frågor!

Göteborg på lördag 2 dec

Nu på lördag 2 december är jag inbjuden till en facklig heldag (11.15-17.45) på Andra Långgatan 20 i Göteborg (arr: Vänsterpartiet Göteborg), där jag mot slutet av dagen ska försöka sammanfatta hur jag ser på läget i ljuset/mörkret av pågående strider. Innan dess talar Jesper Hamark om ”Makt på arbetsmarknaden”, hamnarbetare från Hamn4an om striden mot APM, Daria Bogdanska om strid som papperslös i restaurangbranschen och f.d. sopgubbar om Stockholms Sopgubbar och konflikten med RenoNorden.

Facebook-event: Facklig heldag – kämpande kollektiv & aktuella strider

Sopgubbar i arbetsdomstolen

11e, 12e och 15e december pågår rättegången i Arbetsdomstolen i Stockholm med anledning av att sopföretaget RenoNorden kräver skadestånd av uppåt 50 sopgubbar för ”olovlig stridsåtgärd”. Jag återkommer här på bloggen om det, innan det är dags.

Inlagt 5 november 2017

Jag blev ombedd att ha en facklig frågelåda i tidningen Etc, och jag tackade ja till det, eftersom jag tycker att en frågelåda är en bra idé. Så skicka gärna in frågor! De kan handla om allt från konstigheter på första jobbet till mer avancerade fackliga situationer. Jag svarar så kort och gott jag kan, med folkrörelsestrategivinkel på svaret om möjligt, förstås. Skicka frågor per mail till vidarebefordringsadressen frances@etc.se eller direkt till mig, t.ex. på facebook eller twitter.

Här är länkar till de första frågorna och svaren som blivit publicerade i papperstidningen och på webben.

Måndag 16 oktober: Chefen missbrukar att visstidsanställa – vad göra? Timanställd på schema – är det rätt?
Måndag 23 oktober: Anställningskontrakt saknas – vad göra? Om att hjälpa ett gäng ovana arbetskamrater att komma igång med att bli starkare som kollektiv.
Måndag 30 oktober: Vad kan vi göra åt att tjejerna jämt står i kassan? Orättvisa och stress på Cinas första jobb.

Uppdateringar:
Måndag 6 november: Är det ok att inte hinna kissa på jobbet? Rätt till rast och paus, det har väl alla – eller?
Tisdag 14 november: Kan jag jobba vid maskiner utan skydd? Vad har skyddsombudet för rättigheter – och jag själv? (Pinsamt skrivfel i denna frågelåda. Det heter inte skyddsombudsstopp, det heter skyddsstopp.)

Utdrag ur bokserien

På veckändarna, lördag eller söndag, publicerar tidningen utdrag ur bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, som jag är redaktör för. Det är berättelser från olika arbetsplatser, av olika författare. Om jag förstår rätt, så kommer tidningen på veckändarna endast på webben och kan endast läsas av prenumeranter.

Intervju

Här är några bitar ur den inlednings-intervju som Rebecka Bohlin gjorde med mig och som var publicerad i papperstidningen måndag 16 oktober.

Den serie böcker Frances Tuuloskorpi varit redaktör för de senaste åren, Folkrörelse på arbetsplatsen, går på många sätt på tvärs mot den dominerande mediebilden av vad som sker på arbetsmarknaden, att när arbetslivet ”flexibiliseras”, villkoren försämras, stressen ökar, så det är en global kapitalistisk trend som vi inte kan göra så mycket åt. För visst kan vi göra något – till och med mycket.

Du verkar ha en närmast oändlig bank av exempel på att det går att förändra villkoren på arbetsplatsen, ofta med ganska små medel. Hur hittar du alla dessa exempel?

– Det finns oerhört mycket skit på arbetsplatserna. Och det är väl bra att det kommer upp. Vi måste tala om hur vi lider! typ. Fast vem vänder vi oss till då? Någon som ska komma och rädda oss? Vi kan ändå inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans. Så vi måste tala om hur vi strider också. Vi borde utveckla fackliga strategier utifrån de många positiva exempel som finns, om man rotar lite. Istället ses de ofta som undantag och glöms bort.
– Ett gäng berättelser kommer från träffar som jag har haft med folk från olika arbetsplatser. Jag har till exempel kunnat säga till en busschaufför: Det där som vi diskuterade, hur ni skulle kunna ta er an problemen med de trasiga bussarna – kan du inte skriva en berättelse om hur det gick? Det blev ”Ställa bussar” i antologin Hopsnackat. Andra berättelser har jag hittat på diskussionssidor eller fått tips om på olika sätt. Det finns som sagt mer än man tror.

Du är ganska ovanlig i ditt slag i och med att du varit uthållig som folkrörelseaktivist på jobbet och ändå aldrig helt sugits upp av den ”traditionella” fackföreningsrörelsen. Hur kommer det sig?

– Ömsesidigt ointresse. När jag jobbat ett tag på brödfabriken Stockholmsbagarn så fick jag lust att testa vad man kan åstadkomma på jobbet tillsammans med arbetskamrater och i en lokal fackklubb. Fast det är väl traditionell fackföreningsrörelse, om något? Att arbetare går ihop på sin arbetsplats och kämpar tillsammans? Jag blev klubbordförande och var det i väldigt många år, men jag har aldrig varit intresserad av fackliga uppdrag högre upp. Och som sagt så var det ömsesidigt. Jag var löjligt illa sedd högre upp i hierarkin.
– Idag finns intresse både inom Livs och lite här och var på olika nivåer i olika fackföreningar av dom erfarenheter som jag samlat ihop. Alltså konkreta exempel på hur man kan använda och utveckla kollektiv styrka, facklig demokrati på riktigt, mobilisering underifrån och sånt.

En hel del eldsjälar ger järnet i några år – och tacklar sedan av. Du orkar däremot fortsätta, år efter år…

– Jag är väl nördig på mitt område helt enkelt. Men när det gäller att orka länge så har det hjälpt att jag har ställt upp mina egna förhoppningar i tioårsperioder. När jag tänkte ”Nu ska vi bli en stark fackklubb!” så tänkte jag också att det tar nog tio år att pröva sig fram till hur man blir det. När de tio åren gått så tänkte jag att vi kan nog fortsätta att samla på oss erfarenheter och utveckla metoder som också andra kan ha nytta av. Det tar nog tio år till, och så vidare.
– När jag efter brödfabrikens stängning har jobbat som osäkert anställd på olika ställen, så har jag tänkt att det tar tio år att samla på sig erfarenheter av hur man kan ta strider i den situationen. Just ”tio år” är förstås inte hugget i sten, men det måste finnas plats för långa processer och för motgångar och svackor! De krävs för att erfarenheterna ska bli användbara. Entusiaster har ofta för bråttom. De tycker att ett långt tidsperspektiv verkar jobbigt, men jag tror att det tvärtom lättar på trycket.
– En annan viktig grej: det är bra att det finns eldsjälar, men det verkligt intressanta är hur vi kan ta tillvara alla efter förmåga. När någon blir fackligt aktiv och upptäcker att ”Oj, jag törs säga ifrån och jag kan hjälpa arbetskamrater och dom blir så glada…” – det är väldigt triggande. Men den tillfredsställelsen får man fan försöka dela med sig av. Varenda kotte på arbetsplatsen ska få känna den där stoltheten, över sina egna insatser tillsammans med arbetskamraterna. Oavsett om dom har formella uppdrag eller ej. Då växer styrkan.

Intervjun innehöll även en del om sopkonflikten och andra aktuella fackliga strider. Men det finns så mycket om det redan här på bloggen, och det kommer mera, så jag tog inte med det i detta inlägg.

Nu ser jag fram mot era frågor om era eller kompisars arbetsplatser!

Bilden på frågelådan har jag lånat från Fittja Skoltidning.