Inlagt 4 november 2019
Nu vänder jag mig till dig som är lite bakom. Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.
På ett möte kanske du oftast sitter tyst medan de vanliga storsnackarna gafflar på som vanligt. Eller du kanske säger något, men du vill inte ta på dig något fackligt uppdrag eller vara den som framför något till chefen. Du kanske tycker det är jobbigt när det blir ”bråk” med en chef. Även om du också egentligen har ett och annat att säga till chefen så drar du dig för att verkligen säga det. Det finns andra som pratar bättre, eller åtminstone hellre, tycker du. Någon gång kanske du verkligen har tänkt säga ifrån om något men när det var dags så blev du liksom stum.
Känner du igen dig, helt och hållet eller lite grann? Du är inte ensam, det finns nog fler som känner som du än det finns storsnackare.
Om du bara visste, hur viktig du är.
För det första
de som står där framme och framför något från er till chefen, kanske inte älskar det alla dar i veckan. De kan ha tagit på sig det för att det är viktigt och ingen annan ville. Så visa att de har stöd. Du kanske ändå kan säga ”Jag håller med”. Eller ”Vi tycker så allihop” om ni har försnackat. Om du blir stum, nicka i alla fall när någon säger det du håller med om! Skaka på huvudet om chefen säger något dumt. Även om du inte är längst fram så påverkar du stämningen i rummet.
För det andra
det är inte alltid bästa grejen att någon/några få talar för er alla. Det blir så lätt en slags teater. Chefen blir lätt van vid att en ”facklig” eller annan storsnackare säger emot och tjafsar. Vi kan kalla storsnackaren för Frasse, nåt ska hon heta. Chefen är så van vid att Frasse säger emot så det betyder liksom inget. Alla vet att Frasse gafflar men det blir inte så mycket mer, hon gnäller ju jämt. Så det kan betyda MER om du visar vad du tycker än när Frasse gör det. Allra bäst är det om ni kan visa att hela gänget är överens.
För det tredje
det finns saker du kan göra som inte innebär att du måste ställa dig upp och pladdra. Till exempel när det gäller de här två grejerna som jag tycker borde funka på alla arbetsplatser:
1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.
2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss.
När det gäller 1) så kanske ni kan göra något annat än att prata. Om chefen är taskig mot någon som framför sånt som är viktigt för er på ett möte, så kan ni kanske helt enkelt gå därifrån. Bara som ett exempel.
Och nummer 2) kräver heller inga tjusiga tal. Utan att ni helt enkelt låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än ni egentligen hinner med. ”Helt enkelt”? nej enkelt är det inte alltid. Men det är banne mig inte svårare än att springa så man blir sjuk och ändå knappt hinna med det som ska göras.
När det gäller sånt så är dina handlingar lika viktiga som alla andras, det är just att alla ställer upp som är grejen.
Viktigt
Du behöver inte tycka detsamma som andra om en massa saker. Du behöver inte ha samma åsiktspåse för att vara viktig. Ta det fråga för fråga. Är det en viktig sak för många av er på jobbet, som ni vill göra något åt, så försök vara med du också. Det kan vara avgörande för att ni ska lyckas.
Vilka som står längst fram eller lite bakom kan ändras med tiden och situationen. Frasse kan gå i väggen och måste dra sig tillbaka i månader eller år. Tysta personer, som du, kan komma igång och plötsligt, eller så småningom, hamna där framme. Men det här handlar om att du är betydelsefull var du än står, även lite bakom. De andra är också viktiga, även de som inte är dina bästa kompisar. Kollektivet är viktigt, och det är ingen grå klump utan det är du och dina arbetskamrater, precis så där olika som ni är.
I förra inlägget vände jag mig till Frassarna: Du som är facklig, kan du få gänget att hålla ihop?
francesblogg 