RSS

Månadsarkiv: november 2021

Strider om tider – del 1

Tryck mot gränserna

Arbetstidsregler och schemapraxis urholkas på alla möjliga sätt på våra arbetsplatser. Det händer inte på varenda arbetsplats, men på många. Vi ser oftast bara det som händer på vår egen arbetsplats eller i vår egen bransch. Men ser man det sammantaget så är det tydligt att det pågår en arbetsgivaroffensiv. De använder samma strategi som när de började trycka på mot anställningstrygghetens regler och praxis. De ligger på mot gränserna, trycker på, kliver över, normaliserar. Det kommer i nästa steg att leda till fler ändringar av avtal och lagar.

Det är stort och smått. Helt orealistiska beräkningar av vilken tid som krävs för olika arbetsuppgifter. Lagregler om rast och paus som inte följs – ”Vi hinner inte ens ta rast”. Långa arbetsdagar, delade turer. Natt- och veckovila som inte respekteras. Misskötsel av arbetstidsbanker och liknande överenskommelser. Chefer som inte har koll på (eller ignorerar) semesterregler. Arbetsgivare som hittar luckor och glipor där dom kan försämra. Ett exempel : På en fabrik som länge haft 36 timmars arbetsvecka med full lön för treskiftare, blir det ändrat till 38-timmarsvecka därför att någon chef omtolkar vad kontinuerligt treskift innebär. När sånt lyckas sprids det via arbetsgivarorganisationerna så att det kan drivas igenom på fler arbetsplatser.

Hyvling

Hyvling är ett bra exempel på hur det går till. Hyvling innebär att heltidare görs till deltidare (och deltidare får färre timmar). Det började testas på enskilda, mindre arbetsplatser för mer än tio år sen: ”Om ni går med på att gå ner på deltid, så behöver jag inte sparka Lotta.” Kortad arbetstid och minskad lön testades också i olika krisavtal. Sen spred det sig allt mer. Man kunde skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda. Företagen slipper betala för någon enda minut som inte används fullt ut. En annan ”fördel”  är att vi ska bli tvungna att ställa upp på billigt mertidsarbete på tider som cheferna önskar, för att få ihop till heltidslön.

Det har ändå kämpats emot. Här är några exempel: Det går att stoppa hyvling. Ett mycket viktigt och hoppingivande exempel är Pågåtågen, där klubben och medlemmarna sa nej till hyvling, trots uppsägningshot. De sist anställda sades upp, men i slutändan blev det ingen hyvling och uppsägningarna togs tillbaka. 

Men motkampen har inte varit tillräckligt utbredd för att sätta stopp rakt över. Fackförbunden har inte aktivt spritt de positiva exemplen och inte heller använt sin konflikträtt i samband med avtalsförhandlingar för att driva igenom hyvlingsstopp. Istället har hyvling ”reglerats” i kollektivavtal och i det nya las-avtal som är på g. Dvs det accepteras. Det betyder också att arbetsgivarna kommer att fortsätta trycka på åt det håll dom vill ha oss: att göra oss ännu mer flexibla. 

Hälsoschema

Samtidigt som det hyvlas så kämpas det, främst inom omsorgsjobben, för rätt till heltid.

Inte för att de anställda har längtat hemskt mycket över att få jobba heltid utan därför att man behöver heltidslön. När heltid införts har man istället ofta fått andra problem på halsen, t.ex. delade turer (jättelång arbetsdag med ledig tid i mitten av passet). Nu sprids i många kommuner också s.k. ”hälsoscheman” (ett så fräckt ord). Dessa scheman drabbar främst nattpersonalen med att kvällspass stoppas in och är ofta mycket människo- och familje-ovänliga. Återhämtning saknas och de bryter mot det mesta som varit självklara regleringar av hur man får/bör jobba. Det förekommer många protester, namninsamlingar osv, och på en del orter har man fått kommunen att backa. Men alltför många törs inte säga NEJ när de får höra att ”antingen tar du hälsoschemat eller så måste vi säga upp dig”.

När ska jag jobba? När ska jag vara ledig?

Det finns ofta regler i kollektivavtal som säger att man ska få information en viss tid i förväg när ett schema ändras. Men tanken var ju inte att scheman skulle ändras stup i kvarten, eller? Nu ser vi i vissa branscher täta byten av scheman, vilket gör att det inte går att unna sig sånt som att boka en kvällskurs eller cirkel som hålls en viss veckodag. Det går inte att vara säker på att kunna följa barn till någon aktivitet en viss veckodag, därför att några veckodagar senare har schemat ändrats. Kortare framförhållning är också vanligt, i extremfallen besked om arbetstidsförläggning dan innan eller samma dag som man ska jobba.

Arbetsgivarna försöker göra fastanställningar lika flexibla som timanställningar.

Varför?

Det är klart att ju flexiblare vi blir, desto mer underlättar vi för cheferna och schemaläggarna.

Det innebär också mindre kostnader, dvs högre vinster, eller i en del brancher, att anpassa samhällsviktig verksamhet efter skattesänkningarna. I båda fallen sker detta på de arbetandes (och arbetslösas) bekostnad. 

Jag kanske ska nämna att det är inte alltid företaget/verksamheten där du jobbar som tjänar pengar på en viss försämring. Det kan vara någon helt annan firma som gör kosing på att lura dina chefer t.ex. att gå över till deras jättebra schemasystem och betala svinmycket för det. Lura chefer (och lokala politiker) är en väldigt lukrativ branch idag. Stackars chefer. Fast det är värre för de anställda.

Hur blev det så här?

Strider om tider är i sig inget nytt, arbetstider och schemaläggning har alltid varit viktigt. Under större delen av 1900-talet handlade det mest om att vi på våra arbetsplatser kämpade för förbättringar. Förkortning av veckoarbetstiden, förbud mot nattarbete och söndagsarbete i branscher där det har varit möjligt, betald semester, avtal om ob-tillägg, helglön, krav på scheman, etc. Reformerna som det kämpades för på arbetsplatserna kom stegvis in i regelverken – oftast först till lokala avtal, sen till rikstäckande kollektivavtal och sen, i förekommande fall, till lagar. Jag brukar kalla det bergsklättrarstrategi – man häver/kämpar sig upp en bit, sen förankrar man sig (i berget/regelverket) så att man kan komma vidare.

Det är samma strategi som arbetsgivarna nu använder sig av för att montera ner det vi byggt upp. (Så här gick det till när de började urholka anställningstryggheten och LAS: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Byteshandel med arbetstidsregler

Våra lönehöjningar har vi under flera årtionden betalat med större flexibilitet, när det gäller arbetstider och anställningstrygghet. Förbud mot söndagsarbete i bageribranschen infördes, efter strejker, redan 1873. Det förhandlades bort från förbundsavtalet på 1990-talet, efter att söndagsjobb pressats igenom på flera arbetsplatser, trots förbudet.

Jag minns ett samtal med en nu pensionerad ombudsman, som suckade då han släppt igenom en försämring av arbetstidsreglerna i kollektivavtalet, mot lönehöjning:  ”Jag kan inte hålla emot, säger jag nej så springer medlemmarna och jobbar ändå när arbetsgivarna vill det.” Han suckade även över sin maktlöshet vid mbl-förhandlingar om planerade försämringar av arbetsförhållandena på olika arbetsplatser: ”Jag har ingen makt om inte folk sätter sig. Folk fattar inte att de ska sätta sig.” Ombudsmannen talade sanning. Men ser facket det som en huvuduppgift att ge arbetare mod att stå emot försämringar, och att se till att folk fattar att de ska sätta sig, alltså genomföra sittstrejker? Inte ofta.

Det finns även annan byteshandel: För lagerarbetare gällde förr normalt dagarbete med ledighet lördag-söndag. Nu kan lagerarbete schemaläggas från 05.00 till 24.00, 362 dagar om året. Det står i kollektivavtalet. Dessutom har ob-ersättningarna försämrats. I gengäld fick facket in stopp för allmän visstid i branschen. Men bemanningsanställningar kunde man fortsätta att använda. Mikael Nyberg: FRAMÅT TILL DET FÖRGÅNGNA I ROBOTENS TIDEVARV

Idag behövs det ofta inte ens byteshandel. Det förväntas att vi ska acceptera försämringar rakt av.

Livskvalitet är ett bortglömt ord i arbetslivet.

I nästa inlägg ska jag skriva om vad vi kan göra för att vända utvecklingen igen.

 

Olovlig stridsåtgärd, säger SKR

Inlagt 12 november 2021 – uppdaterat 16 november

Nu säger SKR (arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner) att de anser att de barnmorskor som sagt upp sig på Danderyds sjukhus, begår en olovlig stridsåtgärd. Detta får nog räknas som ett desperat slag i luften. Men ok, låt oss titta närmare på saken.

Det är faktiskt inte förbjudet att säga upp sig. Men visst, vilken sorts aktion som helst, som sker samordnat och i samband med att krav ställs på förbättringar (eller stopp för försämringar), kan kallas en stridsåtgärd.  Detsamma skulle ju kunna sägas om de barnmorskor på Huddinge sjukhus som nu har slutat att jobba extrapass.

Om sådana åtgärder bedöms som olovliga, vad skulle det i så fall få för konsekvenser?

Jag ska jämföra med vad som händer vid en olovlig strejk. (För mer info om detta, läs inlägget Vad händer om man strejkar vilt?)

Om ag (arbetsgivaren) anmäler strejken till AD (arbetsdomstolen), så hålls en förhandling där AD snabbt ska avgöra om det pågår strejk eller ej. Kommer AD  fram till att det pågår en olovlig strejk, så meddelar de att de strejkande ska återgå till arbetet.

Men nu handlar det inte om en strejk. Kan AD beordra barnmorskorna att återta sina uppsägningar? Det skulle bli en absurd situation. Vi är ju inte livegna på våra jobb. Hur länge skulle de i så fall tvingas att jobba kvar? Eller kan AD beordra dem, som har slutat jobba extrapass, att de ska börja jobba extrapass igen? Hur många, hur ofta? Också en omöjlig sits.

Nej, någon order om ”återgång” kan knappast ske. Det enda AD kan göra är i så fall att i ett senare skede döma ut skadestånd.

Då tittar vi på skadeståndsfrågan.

Såhär går det till vid en strejk: För det första krävs att ag kräver skadestånd och att detta tas upp i AD. Förhandlingen (rättegången) där det avgörs om facket och/eller de enskilda strejkande ska betala skadestånd till ag, genomförs vanligen flera månader efter strejken. Arbetsdomstolen bedömer det som hänt, och dömer att de strejkande ska betala skadestånd och hur mycket, eller att de inte ska betala skadestånd.

Man kan alltså bli dömd att betala skadestånd för att ha deltagit i en olovlig stridsåtgärd, men man hamnar inte i ett kriminalregister, det är viktigt att veta eftersom många tycker att det skulle vara mer obehagligt än själva skadeståndet.

Nå, skulle barnmorskor, mot all förmodan och vett, dömas till skadestånd för att de, på grund av sin pressade arbetssituation och åratal av tjat och vädjanden, har sagt upp sig eller vägrar extrapass – då skulle de pengarna samlas in av den solidariska allmänheten, på ett kick. Det vågar jag faktiskt lova.

Det fattar nog tillochmed SKR. Men de försöker pressa facket och det skulle möjligen kunna leda till att fackliga företrädare känner sig tvungna att uttala sig negativt om barnmorskornas agerande, för att visa att facket inte är med på ”åtgärden”. Men jag tror och hoppas att inte det gör någon skillnad för barnmorskorna som till sist har satt ner sin gemensamma elefantfot.

Stå på er. Vi, den solidariska allmänheten, står bakom er.

Uppdateringen av inlägget 16 november består i att jag tagit bort en del av informationen kring ”vild strejk – eftersom det finns en ordentlig genomgång av den saken här: Vad händer om man strejkar vilt.

Tidigare inlägg om barnmorskorna: Här

 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 november, 2021 i Vården

 

Uppdaterat inlägg

Idag har jag uppdaterat inlägget Byteshandel: Högre lön mot lägre lön. Inlägget handlar om att både fack och arbetsgivare kan påstå att de gjort en låglönesatsning, trots att de lägsta lönerna höjts mindre än de högre lönerna. I inlägget tog jag ett exempel från avtalsförhandlingarna 2017, nu la jag till ett exempel från avtalsförhandlingarna 2020. Bättre sent än aldrig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 november, 2021 i Blandat

 

Superbra filmer

Inlagt 9 november 2021

Här kommer en påminnelse om  den ”coronaföreläsning” om folkrörelse på arbetsplatsen, som jag spelade in hemma på datorn för ett och ett halvt år sen. Den kan fortfarande användas!

Föreläsningen är i två delar, vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså.

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.

Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati

Och nu blir det reklam:

”Hej! Jag vill bara berätta att vi använder dina superbra filmer just nu till nya förtroendevalda inom Seko, If Metall och Handels. Jag är handledare för kursen Vald på jobbet 1 och det blir alltid så bra diskussioner efteråt! Del 1 dag ett och del 2 sista dagen. Sen tipsar vi såklart om böckerna också!”

Mailet kom (förra året) från Anna Bergström som handleder tvärfackliga ABF-kurser för LO-facken i Gävleborg-distriktet och Stockholm.

Även lärare behöver snacka ihop sig

Filmerna används säkert mest inom de s.k. LO-yrkena, arbetarjobben. Men det finns även andra yrkesgrupper som verkligen behöver snacka ihop sig. Så det här mailet var roligt att få, från den fackligt aktiva läraren Anna Carlsson:

” …i måndags höll jag en egenkomponerad utbildning för 30 lokala LR-ombud i Huddinge och Södertälje. Jag kallade den ”Hur gör man facklig verkstad på skolan?” eller ”Ett seminarium med funderingar och synvändor som jag själv hade velat delta i ända sedan jag blev ombud”, och den byggde på 2/3 egna erfarenheter och 1/3 utvalda berättelser ur ”Hopsnackat” och deltagarna fick under dagen se dina båda filmer på youtube, ”Snacka ihop er” och ”Gummibandet”. En sådan utbildning finns inte i fackets ordinarie kursutbud… så det var ju lite pirrigt hur det skulle gå och tas emot. Såklart blev det succé – budskapen baserade på vardagserfarenheter och de lärorika filmerna och pekpinnarna gick hem hos ombuden. De blev lyriska, så många ”nya” tankar och idéer de hade fått, och nya perspektiv utanför skolboxen på hur de skulle kunna ta sig an vardagsträsket tillsammans med kollegerna. ”

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått frågor om tystnadsplikt. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Om du har såna funderingar så kolla det jag skrev förra gången jag la upp föreläsningen:

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

BÖCKERNA

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) hittar ni här: folkrorelselinjen.com/bokserien/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2021 i Blandat, Folkrörelsestrategi, På Youtube

 

Strid är enda vägen (för barnmorskor och andra) när argument och opinion inte har effekt

Inlagt 7 november 2021

Ni har säkert uppmärksammat att nu säger stora grupper av barnmorskor upp sig. Underbemanning och dåliga arbetsförhållanden har nått vägs ände.

Missförhållandena är inte nya. Så här skrevs det i november 2013, för åtta år sen alltså, i en facebookgrupp som över 15000 personer har ”gillat”:

”Stöd oss barnmorskor i kampen för en god vård för varje kvinna.
Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.”

Bilden är klippt från affischen för en manifestation år 2013

Mycket annat opinionsarbete har gjorts under årens lopp: ”Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset” genomfördes 2017 på minst 15 orter runt om i landet. Det har funnits Födelsevrålet-pins att köpa. Det har varit programpunkter på Almedalsveckan och debattinlägg i tidningar. Det har gjorts namninsamling på Mittskifte.
Dessutom har många barnmorskor slutat under årens lopp, lämnat sina barnmorskejobb på förlossningsavdelningarna, de har lämnat en och en.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo att opinionsarbete tyvärr alldeles för sällan har avsedd effekt. Jag skulle vilja påstå att opinionsarbete är väldigt överskattat. Individuell flykt gör inte heller någon skillnad, även om det kan vara en räddning för individen som inte står ut längre.
Det som får effekt är kollektiva åtgärder som känns. Det kan vara strejk, det kan vara vägran att utföra vissa arbetsuppgifter, det kan vara jobba-enligt-regelboken, det kan vara kollektiva (samtidiga) uppsägningar.

Nu är det oroligt på politikernivå, som sagt. Region Stockholm kommer med löften om en födande per barnmorska och andra förbättringar. Men de berörda barnmorskorna litar inte på löftena, de frågar HUR? NÄR? och menar att det måste vara prio ett att stoppa flykten från yrket. Nu har också kraven på kompensation och löneökningar blivit skarpa.

Som vanligt när en yrkesgrupp tar strid så ljugs det friskt om deras villkor. (Läs gärna ”Dom som kämpar har det alltid för bra” från 2017).
Irene Svenonius (m) hävdar att en barnmorska i förlossningsvården i Stockholm i genomsnitt tjänar 41000kr + 3000kr i OB varje månad. Hon glömmer dock berätta att denna ”genomsnittslön” inkluderar alla chefslöner. Hon glömmer också berätta att en stor andel av barnmorskorna på grund av arbetsbelastningen inte orkar jobba heltid. 75% är ett vanligt arbetstidsmått – och lönen blir då också 75%.

Hittills har ingen av barnmorskorna dragit tillbaka sin uppsägning.
Hoppas de fortsätter att stå på sig.

När det gäller jobb, där man på olika sätt har hand om människor, så är stridsåtgärder, oavsett om de är ”förbjudna” eller ej, svårare att genomföra än på arbetsplatser där man sysslar med prylar eller administration. Man vill inte skada dom man har hand om. Men allt fler ser ju att det skadar dom man har hand om, när nedskärningar, försämringar och missförhållanden tillåts fortsätta.
Strid är enda vägen när argument och opinion inte har effekt – antingen vi vill eller ej.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2021 i Vården

 
 
%d bloggare gillar detta: