Månadsarkiv: november 2021

Inlagt 21 november 2021

Tryck mot gränserna

Arbetstidsregler och schemapraxis urholkas på alla möjliga sätt på våra arbetsplatser. Det händer inte på varenda arbetsplats, men på många. Vi ser oftast bara det som händer på vår egen arbetsplats eller i vår egen bransch. Men ser man det sammantaget så är det tydligt att det pågår en arbetsgivaroffensiv. De använder samma strategi som när de började trycka på mot anställningstrygghetens regler och praxis. De ligger på mot gränserna, trycker på, kliver över, normaliserar. Det kommer i nästa steg att leda till fler ändringar av avtal och lagar.

Det är stort och smått. Helt orealistiska beräkningar av vilken tid som krävs för olika arbetsuppgifter. Lagregler om rast och paus som inte följs – ”Vi hinner inte ens ta rast”. Långa arbetsdagar, delade turer. Natt- och veckovila som inte respekteras. Misskötsel av arbetstidsbanker och liknande överenskommelser. Chefer som inte har koll på (eller ignorerar) semesterregler. Arbetsgivare som hittar luckor och glipor där dom kan försämra. Ett exempel : På en fabrik som länge haft 36 timmars arbetsvecka med full lön för treskiftare, blir det ändrat till 38-timmarsvecka därför att någon chef omtolkar vad kontinuerligt treskift innebär. När sånt lyckas sprids det via arbetsgivarorganisationerna så att det kan drivas igenom på fler arbetsplatser.

Hyvling

Hyvling är ett bra exempel på hur det går till. Hyvling innebär att heltidare görs till deltidare (och deltidare får färre timmar). Det började testas på enskilda, mindre arbetsplatser för mer än tio år sen: ”Om ni går med på att gå ner på deltid, så behöver jag inte sparka Lotta.” Kortad arbetstid och minskad lön testades också i olika krisavtal. Sen spred det sig allt mer. Man kunde skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda. Företagen slipper betala för någon enda minut som inte används fullt ut. En annan ”fördel”  är att vi ska bli tvungna att ställa upp på billigt mertidsarbete på tider som cheferna önskar, för att få ihop till heltidslön.

Det har ändå kämpats emot. Ett mycket viktigt och hoppingivande exempel är Pågåtågen, där klubben och medlemmarna sa nej till hyvling, trots uppsägningshot. De sist anställda sades upp, men i slutändan blev det ingen hyvling och uppsägningarna togs tillbaka. Här är fler exempel: Det går att stoppa hyvling.

Men motkampen har inte varit tillräckligt utbredd för att sätta stopp rakt över. Fackförbunden har inte aktivt spritt de positiva exemplen och inte heller använt sin konflikträtt i samband med avtalsförhandlingar för att driva igenom hyvlingsstopp. Istället har hyvling ”reglerats” i kollektivavtal och i det nya las-avtal som är på g. Dvs det accepteras. Det betyder också att arbetsgivarna kommer att fortsätta trycka på åt det håll dom vill ha oss: att göra oss ännu mer flexibla. 

”Hälsoschema”

Samtidigt som det hyvlas så kämpas det, främst inom omsorgsjobben, för rätt till heltid.

Inte för att de anställda har längtat hemskt mycket över att få jobba heltid utan därför att man behöver heltidslön. När heltid införts har man istället ofta fått andra problem på halsen, t.ex. delade turer (jättelång arbetsdag med ledig tid i mitten av passet). Nu sprids i många kommuner också s.k. ”hälsoscheman” (ett så fräckt ord). Dessa scheman drabbar främst nattpersonalen med att kvällspass stoppas in och är ofta mycket människo- och familje-ovänliga. Återhämtning saknas och de bryter mot det mesta som varit självklara regleringar av hur man får/bör jobba. Det förekommer många protester, namninsamlingar osv, och på en del orter har man fått kommunen att backa. Men alltför många törs inte säga NEJ när de får höra att ”antingen tar du hälsoschemat eller så måste vi säga upp dig”.

När ska jag jobba? När ska jag vara ledig?

Det finns ofta regler i kollektivavtal som säger att man ska få information en viss tid i förväg när ett schema ändras. Men tanken var ju inte att scheman skulle ändras stup i kvarten, eller? Nu ser vi i vissa branscher täta byten av scheman, vilket gör att det inte går att unna sig sånt som att boka en kvällskurs eller cirkel som hålls en viss veckodag. Det går inte att vara säker på att kunna följa barn till någon aktivitet en viss veckodag, därför att några veckodagar senare har schemat ändrats. Kortare framförhållning är också vanligt, i extremfallen besked om arbetstidsförläggning dan innan eller samma dag som man ska jobba.

Arbetsgivarna försöker göra fastanställningar lika flexibla som timanställningar.

Varför?

Det är klart att ju flexiblare vi blir, desto mer underlättar vi för cheferna och schemaläggarna.

Det innebär också mindre kostnader, dvs högre vinster, eller i en del brancher, att anpassa samhällsviktig verksamhet efter skattesänkningarna. I båda fallen sker detta på de arbetandes (och arbetslösas) bekostnad. 

Jag kanske ska nämna att det är inte alltid företaget/verksamheten där du jobbar som tjänar pengar på en viss försämring. Det kan vara någon helt annan firma som gör kosing på att lura dina chefer t.ex. att gå över till deras jättebra schemasystem och betala svinmycket för det. Att lura chefer (och lokala politiker) är en väldigt lukrativ bransch idag. Stackars chefer. Fast det är värre för de anställda.

Hur blev det så här?

Strider om tider är i sig inget nytt, arbetstider och schemaläggning har alltid varit viktigt. Under större delen av 1900-talet handlade det mest om att vi på våra arbetsplatser kämpade för förbättringar. Förkortning av veckoarbetstiden, förbud mot nattarbete och söndagsarbete i branscher där det har varit möjligt, betald semester, avtal om ob-tillägg, helglön, krav på scheman, etc. Reformerna som det kämpades för på arbetsplatserna kom stegvis in i regelverken – oftast först till lokala avtal, sen till rikstäckande kollektivavtal och sen, i förekommande fall, till lagar. Jag brukar kalla det bergsklättrarstrategi – man häver/kämpar sig upp en bit, sen förankrar man sig (i berget/regelverket) så att man kan komma vidare.

Det är samma strategi som arbetsgivarna nu använder sig av för att montera ner det vi byggt upp. (Så här gick det till när de började urholka anställningstryggheten och LAS: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Byteshandel med arbetstidsregler

Våra lönehöjningar har vi under flera årtionden betalat med större flexibilitet, när det gäller arbetstider och anställningstrygghet. Förbud mot söndagsarbete i bageribranschen infördes, efter strejker, redan 1873. Det förhandlades bort från förbundsavtalet på 1990-talet, efter att söndagsjobb pressats igenom på flera arbetsplatser, trots förbudet.

Jag minns ett samtal med en nu pensionerad ombudsman, som suckade då han släppt igenom en försämring av arbetstidsreglerna i kollektivavtalet, mot lönehöjning:  ”Jag kan inte hålla emot, säger jag nej så springer medlemmarna och jobbar ändå när arbetsgivarna vill det.” Han suckade även över sin maktlöshet vid mbl-förhandlingar om planerade försämringar av arbetsförhållandena på olika arbetsplatser: ”Jag har ingen makt om inte folk sätter sig. Folk fattar inte att de ska sätta sig.” Ombudsmannen talade sanning. Men ser facket det som en huvuduppgift att ge arbetare mod att stå emot försämringar, och att se till att folk fattar att de ska sätta sig, alltså genomföra sittstrejker? Inte ofta.

Det finns även annan byteshandel: För lagerarbetare gällde förr normalt dagarbete med ledighet lördag-söndag. Nu kan lagerarbete schemaläggas från 05.00 till 24.00, 362 dagar om året. Det står i kollektivavtalet. Dessutom har ob-ersättningarna försämrats. I gengäld fick facket in stopp för allmän visstid i branschen. Men bemanningsanställningar kunde man fortsätta att använda. Mikael Nyberg: FRAMÅT TILL DET FÖRGÅNGNA I ROBOTENS TIDEVARV

Idag behövs det ofta inte ens byteshandel. Det förväntas att vi ska acceptera försämringar rakt av.

Livskvalitet är ett bortglömt ord i arbetslivet.