Inlagt 2 augusti 2014
Idag blir det en anekdot. Sann.
Efter att brödfabrikerna där jag jobbat i sammanlagt 29 år hade lagts ner, så sökte jag en utbildning till tvätteriarbetare. Arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning hette det, fint ska det vara, och utbildningen bestod till största del av att några tvätterier fick gratisarbetare i sex månader (och vi fick akassa). Det var också tvättericheferna som avgjorde vilka sökande som skulle bli antagna till utbildningen/gratisjobbet.
Blev kallad till intervju på arbetsförmedlingen. Den äldre av de två (manliga) cheferna pratade och frågade, den yngre satt mest och glodde på mig. I brösthöjd. Ovanlig typ, tyckte jag, antingen så uttråkad så han inte orkar lyfta blicken, eller så finner han det nöjsamt att glo i brösthöjd på nån som kunde vara hans morsa, under en anställningsintervju. Ja ok, det finns folk till allt.
Först när jag kom ut efter intervjun så insåg jag att jag hade suttit där med visstidsupprorströjan på mig. Alltså t-shirten med en stooor varningstriangel och texten VISSTIDSUPPRORET! Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Förstod att det nog var jag som var den ovanliga typen. Vem sitter i en sån tröja på en intervju inför en arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning?
Bakgrunden var att vi var några som brukade träffas vissa veckodagar vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Vi snackade, utbytte skvaller, tips och erfarenheter. Folk kunde komma med besvärliga blanketter eller andra bekymmer för att få hjälp och ibland kunde en kamrat få sällskap in till handläggaren, om hen (kamraten, inte handläggaren) behövde stöd. Vi var nog en avvikande företeelse. Hur vanligt är det att folk sitter och snackar och har trevligt och utgör ett eget litet kraftcentrum, typ som det kan vara i ett fikarum på jobbet – men på Arbetsförmedlingen?
Träffarna ingick i verksamhet för arbetslösa livsmedelsarbetare, som vi från brödfabriken tagit initiativ till. Ett av målen med verksamheten var att återuppväcka en klubb för arbetslösa inom Livs. Och för att nya träffdeltagare skulle hitta oss så hörde det till att ha visstidsupprorströjan på sig. Så när jag nu skulle till Af tog jag alltså på den av vana, tydligen utan märkbar tankeverksamhet.
Jag vet inte hur tvättericheferna tolkade min klädsel. Konstigt nog blev jag antagen till utbildningen. Det blev också sex andra arbetslösa, varav två av mina arbetskamrater från brödfabriken.
Vad som sen hände på tvätterierna är en historia för sig. Varifrån visstidsupprorströjorna kom, är en annan historia. Och hur det gick med verksamheten för arbetslösa är en tredje. Kanske det borde bli en bok.
På denna bild syns våra upprorströjor i bröst- och maghöjd.

Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.