RSS

Månadsarkiv: september 2022

Klämtålig eller stresstålig? – 10års-jubileum

Inlagt 30 september 2022

Den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank. (Dessutom fanns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.) Då skrev jag ett blogginlägg med rubriken Du ska vara klämtålig. 

Sedan 2012 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och nu, tio år senare, allt fler rapporter om att människor flyr de stresstyngda jobben. Det har gått för långt, och just-in-time är ofta not-in-time. Idag den 30 september 2022, får jag 2826 träffar på ”stresstålig”. 

Här kommer  blogginlägget i 10års-repris.

Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddsskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.

Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddsskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men att kräva stresstålighet går uppenbarligen bra.

Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att minska kostnader/maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.

Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet osv.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.


Han som var så stresstålig…

Tillkommer de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.

Stressen kan förstås också leda till, t.ex. i vården, att man råkar skada någon annan. Det får ibland förskräckliga konsekvenser.

Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och skador.

Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.

Läs även: Turordning och TEMPO.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 september, 2022 i Blandat, Hur det ligger till

 

Ett samhälle utan köl

”Det finns två ”rörelser” med strategi i Sverige idag – arbetsgivarna och SD. Partierna m fl föses omkring av trycket från dessa rörelser”, skrev jag den 21 december 2015 på twitter. Det har blivit ännu tydligare sen dess. Men jag kan ju också säga att ett starkt tryck från arbetsplatserna skulle ha motsvarande effekt – tvinga partier och organisationer och individer att ompositionera sig.

När det inte finns tillräcklig styrka och strategi på tillräckligt många arbetsplatser så är vi inte någon sådan tvingande kraft – vi har inte ens en köl utan driver dit andra blåser oss. Den köl som saknas (eller snarare är för liten) är den att arbetande människor sätter ner foten på sina arbetsplatser när det behövs. Att vi på riktigt sätter stopp för försämringar, utan att ge upp i förväg inför konsekvenserna. Konsekvenserna när vi inte sätter stopp, är så mycket värre. Och möjligheten till förbättringar minskar förstås om vi inte ens kan stoppa försämringar.

Att vi flyter dit andra blåser oss, det drabbar inte bara dagsvillkoren på jobbet. Hela samhället förflyttas. Välfärdssamhället tappar välfärd, allting knakar. Och vad betyder det för unga människor om vuxna gnäller om jobbet, knyter näven i fickan, men aldrig kommer hem och säger Nu har vi snackat ihop oss, jag och mina arbetskamrater/branschkamrater, nu nöjer vi oss inte ens med namnlista och facebookgrupper, nu håller vi ihop och tar strid. Ska inte de unga ha något att lära av oss, något att respektera?

 När det finns en rejäl köl kan vi inte driva omkring hur som helst, och människors syn på varandra stabiliseras också. Då värderas vi som behövda delar av kollektivet, hur olika vi än är.

Dom ska vara rädda för oss

Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Detta var inte ett hot mot chefer att dom ska få på käften eller få hästhuven på trappen eller dylikt. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Olas arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Ola blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där arbetarna sa NEJ TACK – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa.

Men det räcker inte att sådant görs på 1 arbetsplats för att samhället ska ha köl. Om villkor försämras på 10000 arbetsplatser och man sätter stopp på 1 arbetsplats, men lägger sig på 9999 arbetsplatser – då är vi ändå ett samhälle på drift. Så spridningen av motstånd är det viktiga.

Jag ska säga något om ett par strider som tagits på sistone. Strider som har varit både unika och allmängiltiga, så brukar det vara.

Pilotstrejk för anställningstrygghet

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka, vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret. Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ. (Ett anspråkslöst förslag, 7 dec 2015)

Detta var precis vad som hände när SAS-piloterna strejkade i juli i år, inte för högre lön eller andra bättre arbetsvillkor, tvärtom var de beredda på att acceptera försämringar. Det dom inte kunde acceptera var att bli överflyttade till bemanningsföretag och att turordningsregler inte följdes vid återanställningar. De ville ha anställningstrygghet. Arbetsgivarna sa NEJ NEJ NEJ – det krävdes 15 dagars strejk för att få igenom piloternas enda krav, och det bekräftar hur viktiga de osäkra anställningarna är för arbetsgivarna. Men pilotfacket vann, och medlemmarna röstade ja till avtalet.

I pilotstrejken kan man anta att det fanns speciella förhållanden som gjorde att det fanns ”prutmån”, att de kunde acceptera sänkt lön och t.o.m. utökad veckoarbetstid. Allmängiltigt är ändå att anställningstrygghet och rättvisa regler är oerhört viktiga frågor för de anställda som individer och kollektiv. Men, som sagt, minst lika viktiga för arbetsgivarna. Försämrad anställningstrygghet är guld värt för dem. Det är därför vi, utan köl, glider dit. Fackledningarna skriker nej, men viftar sen, ofta, med vit flagg och usla kompromisser. Även för dem är trycket från arbetsgivarsidan starkare än trycket från arbetsplatserna.

Men måste vi vika oss? Det borde finnas en köl, ett motstånd på arbetsplatserna så starkt, att vi hejdar driften tillbaka till förhållandena i arbetslivet som de såg ut innan vi ens började ta strid om dem för mer än 100 år sen. 

Byggstrejk för lika löner i Danmark

En annan aktuell strid, i vår närhet. I maj i år strejkade ca 500 polska och rumänska byggnadsarbetare på Danmarks största byggarbetsplats för att få samma lön som de infödda arbetarna. Efter 4 dagars strejk och blockad av arbetsplatsen vann de ett avtal som de är nöjda med. En ovanlig strid mot ett allmängiltigt problem. Kampen för lika villkor är viktig för alla arbetare, inte bara de underbetalda. De som har bättre löner/villkor hotas också av dumpningen, pressas neråt. 

Varför strider man då inte oftare? Det finns en inbyggd problematik – förutom den personliga rädslan och utsattheten som många migrantarbetare lider av. När människor som används för villkorsdumpning tar strid mot detta, så tar de samtidigt strid mot ett av incitamenten till att de får jobba – nämligen just sämre villkor. Detta är ett klassiskt dilemma, en hotbild som finns där varje gång i historien som en underbetald grupp börjat ta strid. Varför skulle industrierna anställa kvinnor om de ska ha samma lön som männen?

Det borde snackas mer om striden i Danmark. Den borde uppmuntra.

Inte bara strejk

Arbetsplatskamp behöver inte bestå av just strejk. Det finns andra metoder. Att börja jobba exakt efter regelboken är tillexempel en smart och ofta väldigt effektiv metod. En av böckerna i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat, handlar uteslutande om andra metoder än strejk. Många exempel ges också i den första boken, Hopsnackat. Det är viktigt att lyfta fram sådana erfarenheter. Men ibland behövs faktiskt strejk. Det är ett allt vanligare problem, kanske främst inom infrastruktur och väldfärdsjobb, att ”ansvariga” politiker, chefer och giriga konsultfirmor själva lyckas ställa till med gräsligt mycket elände, utan att någon ställs ansvarig för det. Om allt redan är knas, kanske en organiserad maskning eller övertidsblockad inte ens märks.  Då är den öppna strejken vad som återstår om man inte vill krypa mer.

Lätt att säga, svårt att göra? Ja. Men gör vad ni kan, där ni är. Gör det till en vana att snacka ihop er och inte gå med på vad som helst. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Skräms inte av hot som ”går ni inte med på det här schemat så finns inget jobb för er”. Säger ni nej allihop, samtidigt, så är det dom som blir rädda för er. Tillsammans kan vi vara samhällets köl.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 6 september, 2022 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: