RSS

Kategoriarkiv: Osäkra anställningar

Hur flertalet lagerarbetare blev 50 studenter – Gomorron Arbetet!

03 Dec

Inlagt 3 december 2021

Tidningen Arbetet har yrvaket upptäckt ett kryphål i bemanningsavtalet:

Bemanningsanställda kan arbeta i 10 år utan att få fast jobb: ”Hur kan LO gå med på detta?”

”En fjärdedel av alla utannonserade lagerjobb kräver att du redan har ett jobb eller studerar, visar Arbetets granskning. Ett kryphål i kollektivavtalet gör att inhyrd personal kan ha osäkra anställningar i åratal.”

Detta är dock ingen nyhet. Gomorron Arbetet!

Här följer Lilla Livstecknet* från 18 december 2007.  Obs 2007.

Lilla Livstecknet 2007-12-18

Dagens ämne: BEMANNINGSFÖRETAG

En del av ortsklubbens medlemmar är anställda av bemanningsföretag.

Och alla som är arbetslösa har säkert sökt jobb på ett eller flera bemanningsföretag.

Därför finns det anledning att skvallra lite om bemanningsföretagen.

Här kommer sagan om hur flertalet lagerarbetare förvandlades till 50 studenter.

BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ERBJUDA FAST ANSTÄLLNING

Kollektivavtalet för bemanningsföretag kallas bemanningsavtalet.

Det står i bemanningsavtalet de som anställs på bemanningsföretag ska bli tillsvidareanställda. Alltså fast anställda.

Bemanningsföretaget får visstidsanställa, men bara en gång per person. Visstidsanställningen får vara i högst i 6 månader (ett år om det lokala facket säger ok).
Sen får de inte visstidsanställa samma person igen förrän 1 år efter att visstidsanställningen tog slut.

De får alltså inte hålla folk som ”resurser” (ring och spring) år ut och år in eller ge dem jobb en månad i taget.

VARFÖR SÖKER DE OFTA STUDENTER?

I många av bemanningsföretagens platsannonser står det att man måste vara student eller ha annan huvudsaklig sysselsättning för att kunna söka ett visst jobb.

Varför är det så?

Jo för att det står så här i bemanningsavtalet:

Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete.

Studenten får lämna ett intyg på att han studerar (= har annan huvudsaklig sysselsättning) och sen får han skriva på att han ”särskilt begär anställning på viss tid”.

Så kommer bemanningsföretagen förbi regeln om fast anställning i bemanningsavtalet.

”FLERTALET LAGERARBETARE” BLEV ”50 STUDENTER”

Ett aktuellt exempel som ortsklubbsmedlemmar har tipsat om:

Bemanningsföretaget Proffice gick 7 dec 2007  ut med annonsen

Flertalet lagerarbetare sökes

I annonsen stod bl.a.:

För närvarande söker vi ett stort antal lagerarbetare till vår kund som är belägen i Årsta och Kallhäll. Arbetsuppgifterna kommer att bestå av truck körning, orderplock, kvalitetskontroll, inventering samt in- utleverans med mera.

10 dec hade de ändrat sig. Arbetslösa som sökt jobbet har fått följande brev:

Hej,

Vi tackar för att du sökt tjänsten som lagerarbetare på vår hemsida http://www.proffice.se. Tyvärr måste vi meddela att tjänstens kravspecifikationer har ändrats, då den inte längre gäller heltidsanställning. Vi har därför valt att rikta oss mot personer som är studerande och ser det som extraarbete. Om det är några frågor får ni gärna gå in och titta på den nya rekryteringsinformationen.

Och när man gick in och tittade på den nya rekryteringsinformationen (=platsannonsen) så hade de ändrat rubriken till 50 studenter sökes!

BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ANSTÄLLA PÅ HELTID

Det står också i bemanningsavtalet att anställningarna ska vara på heltid. Man ska alltså ha betalt från bemanningsföretaget även när de inte har 40 timmars jobb att erbjuda.

FACKFÖRBUND MÅSTE GODKÄNNA DELTID

Bemanningsföretag får bara deltidsanställa efter överenskommelse med det fackförbund som ansvarar för avtalet med dem.

Så när det gäller den där Profficeannonsen, så måste ett fackförbund ha godkänt att de får anställa de 50 studenterna på deltid. Annars bryter Proffice mot bemanningsavtalet.

MISSBRUK BEIVRAS?

För den som tillbringar många timmar med att kolla platsannonser, är det tydligt att bemanningsföretagen har utvecklat något som kan betraktas som missbruk av avtalet.

Detta sker samtidigt som möjligheterna att stämpla upp för deltidanställda, ska minskas. I det läget borde fackförbunden säga nej till varenda deltidsanställning och ta strid om vartenda missbruk.

För det hjälper inte ett dugg att vädja eller skrika till företagare och regering att människor får det besvärligt och att samhället försämras. Det skiter de högaktningsfullt i så länge vinsterna ökar.
Det enda som hjälper är att deras offensiv på något sätt slår tillbaka mot dem själva.

*Lilla Livstecknet var ett blad som las ut på nätet samt skickades per mail till medlemmar i Ortsklubben för livsmedelsarbetare på småarbetsplatser och arbetslösa Livsmedlemmar i Stockholm, under några år (Tills Livs förbundsstyrelse beslutade att arbetslösa inte fick vara medlemmar i en ortsklubb och sedan helt tog bort ortsklubbar ur organisationen). Lilla Livstecknet var en efterföljare till det Livstecken som började som väggtidning på Stockholmsbagarn 1979. Mer om Livstecknets öden och äventyr finns i Hopskrivet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 december, 2021 i Blandat, Livstidsklubben (arbetslösa), Osäkra anställningar

 

Jobbigare än att facktoppar sviker

20 Dec

Inlagt 20 december 2020

Facken kunde, åtminstone i teorin, ha gått ut stenhårt i sina avtalsförhandlingar och sagt, nu tar vi helt bort AVA (Allmän visstidsanställning) på våra arbetsplatser. Ni arbetsgivare kan gott nöja er med att använda provanställningar och vikariat.

Förbunden skulle kunna stötta varandra och ta till stridsåtgärder om det krävdes. De skulle fått stöd från medlemmarna, från alla berörda människor, och även från alla icke direkt berörda människor som just nu kanske har fått upp ögonen för vad dåliga anställningsvillkor kan innebära.

Om inte nu, så när?

Chansen kom och gick.

Men nu ska jag ta upp något som kanske är jobbigare – men möjligare – att ta tag i än att facktoppar sviker.

Tänk er att vi faktiskt får bort AVA. Var hamnar vi då? Kanske där vi var före AVA. Då var det vikariat, och i viss mån ”anställning för tillfällig arbetsanhopning” som överanvändes och missbrukades på arbetsplatserna.

Går vi tillbaka till den sitsen, så kommer vikariaten att öka igen, och trasslet för lokala fack (som bryr sig) med att hålla koll på vem som vickar för vem kommer att öka igen och kraven från arbetsgivarna på ”enklare och flexiblare anställningsformer” kommer att finnas kvar.

Vi måste gå längre tillbaka, till vad det här i grunden handlar om: Sen 1990-talet kör arbetsgivarna allt mer med planerad underbemanning, just-in-time kan vi också kalla det: I möjligaste mån vill de att de anställda ska vara på jobbet, och få betalt, bara exakt när de behövs. Då behöver de folk som hoppar in när det blir för stora luckor i den magra arbetsstyrkan. Finns inte AVA så kommer de att använda andra möjligheter. Och klagosången om behovet av flexiblare anställningsformer – och flexiblare arbetstidsregler – kommer att komma igen med förnyad styrka.

Så egentligen ska vi släppa alla paragraferna, och diskutera hur vi ska göra det som verkligen bör göras.  Det är: Utöka bemanningen på arbetsplatserna. Och det är nåt som vi faktiskt på riktigt kan kämpa för, därför att då spelar det roll hur VI gör – hur vi beter oss på våra egna arbetsplatser.

Spring inte, hoppa inte över raster och pauser, ta inga risker, försök inte rädda situationen om ni ofta är för få. Kräv mer folk, inte bara i ord. Det ska finnas en fast anställd arbetsstyrka med marginal. Det är inte omöjligt. Så var det före 1990-talets nedskärningar: Det normala var att man anställde 15% fler än det antal som exakt krävdes för att utföra arbetsuppgifterna.

Facktoppar kan inte fixa detta. Dom kan inte sitta på förbundskontoret och säga: Det behövs tio till på det lagret, fyra till på den butiken, tre till på det kontoret. Dom kan inte säga att det behövs fyra till på dagen och två till på natten på det där äldreboendet. Kraven måste ställas på varje arbetsplats. Om facken vill göra sig relevanta kan de bara uppmana och uppmuntra till detta, ge fullt stöd, tala om för arbetsgivarna att det här sker överallt nu, inget att lipa över, och erkänna att problemen med osäkra anställningar kommer att kvarstå så länge arbetsplatserna är underbemannade och de anställda inte törs säga ifrån.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2020 i Blandat, Osäkra anställningar

 

Hyvling och strategi

09 Okt

Inlagt 9 oktober 2020

För ungefär tio år sen började jag få de första signalerna om det vi nu kallar hyvling. T.ex. detta mail som jag fick 2009 (anonymiserat här):
”På min kompis arbetsplats ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill cheferna att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”

Så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.

Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter. Går det bra, dvs de får som de vill på de flesta ställen, det blir kanske gnäll och lite protester men inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de framåt-uppåt-utåt. Med tiden blir det dom vill införa normaliserat.

Aktuellt: Efter att arbetsgivaren Frösunda sänkt arbetstiden och därmed lönen för samtlig personal på ett gruppboende, sa chefen att personalen kommer erbjudas att gå upp i tid igen. Men det har inte skett – tvärtom har personalen fått förslag på nya scheman och Frösunda har sagt nej till att omförhandla. Artikel i Kommunalarbetaren: Nya vändningen – Frösunda står fast vid sänkt arbetstid

Men det finns hopp. Det finns exempel på att hyvling kan stoppas av hopsnackade arbetarkollektiv, sprid dem gärna. Se blogginlägget Det går att stoppa hyvling från 2016.

Och det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid. Följ utvecklingen på deras webbsida Seko klubb Pågatåg och på deras facebooksida. Kämpa pågar och gräbbor!

Kan man stoppa hyvling genom överenskommelser i kollektivavtal? Det KAN gå. Varje lokal strid mot hyvling underlättar för dem som ska förhandla centralt. Men även om arbetsgivarsidan går med på något i avtalsförhandlingarna, som försvårar hyvling (i utbyte mot vad?) så kan de sen återgå till att sätta folk på pottkanten genom att erbjuda ett skenbart frivilligt val. Och så kan de jobba sig framåt-uppåt-utåt mot normalitet igen. Vi kan aldrig bara lämna ifrån oss problemet uppåt och tro att vi slipper det sen. Vi klarar oss inte mot en framåtsyftande strategi, om vi inte själva har någon sådan. För övrigt anser jag att folkrörelse på arbetsplatsen är nödvändigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2020 i LAS, Osäkra anställningar, Tåg

 

Vart går LAS?

04 Okt

Inlagt 4 oktober 2020

Varning för LAS-fällan! skrev jag i maj. ”Det är meningen att förslaget (dvs den regeringsbeställda utredningen) ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.”
Det är min analys, och den kvarstår. Fällan slog inte igen natten mellan tisdag 30/9 och onsdag 1/10, i och med att förhandlingarna avbröts. Kanske de återupptas, men det är inte så troligt, i och med att det nu är dags för de ”vanliga” kollektivavtalsförhandlingarna (som sköts upp i våras pga corona). Beror också på vilken press facken blir utsatta för. Men oavsett så tror jag alltså inte att regeringens utredning blir lag, inte som den ser ut nu i varje fall. Det var inte dess uppgift.

Det kan uppstå politiska komplikationer och elände av detta. Men förändringar i arbetsrättslagstiftningen brukar inte ta mycket större steg än vad som redan accepterats, eller halvvägs accepterats, av ”arbetsmarknadens parter”. Att införa Allmän visstid i LAS år 2007, hade knappast gått, om inte ett antal fackförbund innan dess (2004) redan hade släppt in liknande fri visstid i kollektivavtalen. Försöker man ta för stora steg lagstiftningsvägen, så blir det ett alltför starkt motstånd.

Jag skrev också i maj: ”Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.”

Det finns en rutin sedan många år vid kollektivavtalsförhandlingar. Så här brukar det se ut:
Fackförbundet har sin kravlista, och arbetsgivarorganisationen går in med ett provocerande utgångsbud – gärna noll kr i löneökning OCH flexiblare anställningsskydd och/eller arbetstidsregler. Facken reagerar upprört och mobiliserar medlemmarna, ev. läggs det strejkvarsel. I den sista hetsiga förhandlingsrundan kommer man oftast överens. Facket får en löneökning till sina medlemmar medan företagen får ökad flexibilitet (dvs chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre). Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.
När förhandlingarna är klara går parterna ut och berättar hur det har gått. Vardera parten lyfter oftast fram vad de har vunnit och tonar ner sånt de gett efter på. (Plus att arbetsgivarorganisationerna brukar säga att avtalet egentligen är för dyrt.) Ibland är berättelserna så olika att man kan förutspå att det kommer att bli mycket trassel ute på arbetsplatserna när uppgörelsen ska tolkas i praktiken.

Om facken nu inte bara ska sluta göra som vanligt, utan dessutom ta tillbaka en del av den flexibiliteten, som är guld värd för arbetsgivarna och som de anser sig ha betalat för i åratal (med löneökningar), så är det en mycket stor och svår uppgift.
Men allt kanske inte är som vanligt? Folk kanske har tröttnat? Provokationer som börjar gå för långt gör förhoppningsvis att det inte längre går att vanka på som vanligt. Pandemin används som ett argument för försiktighet och att hålla tillbaka. Å andra sidan har den blottlagt missförhållanden i arbetslivet. Det kan göra sitt till.

Det är på arbetsplatserna vi kan göra vårt till. Vi behöver hålla ihop, stå emot försämringar och kräva förbättringar. Annars kommer alltför många att fortsätta gå dit chefen pekar, även om det är in i väggen, oavsett vad som sägs högre upp. Och då kommer vi att fortsätta gå åt fel håll.

Ytterligare ett citat från i maj:
”Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.”

Nå, makten har vi. Egentligen. Om vi står på oss. Det är vi som gör jobben, alla ovanför oss är beroende av oss. Glöm inte det.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 oktober, 2020 i Avtalsrörelse, LAS, Osäkra anställningar

 

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

29 Maj

Inlagt 29 maj 2020

Nu är många upprörda över förslaget till ändringar i Lagen om anställningsskydd, som lagts fram i en utredning på uppdrag av regeringen. Arbetet: Facklig ilska mot las-utredning.

Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.

Detta är en taktisk klassiker. Det är samma taktik som vid försämringarna av strejkrätten förra året. Det är samma taktik som när arbetsgivarna inför avtalsförhandlingar säger nej till alla fackens krav, och sen ska vi bli glada när vi ändå får lönehöjning, oftast i utbyte mot ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstider eller anställningstrygghet. Det är samma taktik som när arbetsgivare säger: Vi måste tyvärr säga upp 60 personer! Och sen ska vi bli glada när vi lyckas minska antalet till 40 och att folk som fortfarande behövs blir timmisar eller bemanningsanställda.

Förhandlingarna mellan LO och arbetsgivarsidan, som ska komma överens om ändringar i LAS, har pågått parallellt med regeringens utredning, men har nu gjort ett längre uppehåll (åtminstone utåt). Flera fackförbund har hoppat av, dels för att de ansåg att de hållits utanför själva förhandlingarna, dels för att alltför grova arbetsgivarförslag låg på bordet.

Nu har LO-ledningen sagt att det ska bli ett omtag och att de inte ska gå med på de allra värsta delarna av det som arbetsgivarna vill ha.

Sätter de sig i förhandlingar igen, så blir det ändå försämringar, tro mig. Men vi behöver INGA försämringar av LAS! Arbetsgivarna kallar det modernisering, när de steg för steg vill backa tillbaka till läget före LAS, dvs före 1970-talet. På sätt och vis har de rätt om anpassning till nutiden. Det är ett cirkelbevis: Eftersom anställningstryggheten har minskat på arbetsplatserna, eftersom just-in-time blivit modellen för ”personalförsörjning”, så måste vi minska anställningstryggheten i regelverket, så att vi kan minska anställningstryggheten på arbetsplatserna. Det är också ett erkännande av det som jag brukar tjata om: När förändringar når lagar och avtal, så är de redan till hälften genomförda på arbetsplatserna.

Det verkliga behovet, för individer och samhälle, är det motsatta: Vi behöver endast förstärkning av anställningstryggheten, särskilt på de samhällsviktiga områden där tryggheten ofta är som sämst. Den helt otrygga anställningsformen allmän visstid, som också används för att hålla människor som timanställda/daglönare, och som infördes 2007, måste bort. Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.

Detta kan inte åstadkommas vid ett snällt förhandlingsbord, dit arbetsgivarna kommer med styrkan i ryggen av att de har makten på arbetsplatserna. Det blir svårt för fackföreningens toppar att vid förhandlingsbordet hålla på sådant som redan till stor del släppts i verkligheten – t.ex. turordningsregler. Att äldre personer får sluta vid nedskärningar, vilket bidrar till att pressa upp tempot på arbetsplatserna, och att detta accepteras av facken, är idag snarare regel än undantag. Läs även: Turordning och tempo. (Ställ detta mot att pensionsåldern höjs, så framstår absurditeten i all sin glans.)

Fundera över den avgörande frågan: Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.

Så: Vi måste återta makt på arbetsplatserna utifrån att det är vi som gör jobbet. Folkrörelse på arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar men vafasen ska jag göra när jag ser vad som pågår och vad som behövs.

Hursomhelst – Ska vi ryta om regeringsförslaget så måste vi samtidigt hela tiden påminna om att det förslaget är ett taktiskt trix för att försämringar ska accepteras förhandlingsvägen. Annars leder vi varandra rakt i fällan.

Uppföljning 4 oktober 2020: Vart går LAS?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 maj, 2020 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Verkligheten i äldreomsorgen

12 Apr

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 april, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till, Osäkra anställningar

 

NEJ det kommer inte att gå fortare att bli fast anställd

03 Mar

party Har blivit fastanställd!

Inlagt 3 mars 2016

Igår 2 mars 2016 tog riksdagen beslut om en ändring i Lagen om anställningsskydd, som gäller rätten att bli tillsvidareanställd (dvs fast anställd) efter en viss tid av allmän visstidsanställning eller vikariat. Den nya regeln träder i kraft den 1 maj 2016.

Regeln har redan börjat missuppfattas, även av fackförbund och fackförbundstidningar. Många tror att regeln innebär att man kommer att få RÄKNA IHOP olika sorters visstidsanställningar för att snabbare få rätt till fast anställning. Men så är det INTE. Den nya regeln är en luring.

Så här är det:

Hittills har det varit så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Och det kan det fortfarande efter 1 maj 2016. Det enda som ändras är att femårsgränsen tas bort när det gäller allmän visstidsanställning.

Jag vill påstå att ändringen är en skenreform. Man måste låtsas göra något efter EU-kritik mot missbruket av visstidsanställningar i Sverige. Gå inte på den lätta.

Så här skrev regeringen om sin promemoria inför gårdagens lagändring:

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att lagändringen innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning.

Man får räkna ihop olika sorters anställningar när man ska kolla om man varit anställd på samma ställe med högst 6 månaders uppehåll mellan anställningarna. Men det måste fortfarande ingå sammanlagt 2 år av just allmän visstidsanställning för att man ska bli fast.

Och för vikariat så gäller fortfarande att man måste ha varit anställd som vikarie i minst två år under de senaste fem, för att det automatiskt ska bli en fast anställning.

Den enda skillnaden mot nu blir alltså att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

2016-03-02 Riksdagsbeslut

Alla partier utom SD överens

Alla riksdagspartier röstade för denna synnerligen marginella förbättring utom SD, som tyckte att den innebär ”ytterligare regleringar som sannolikt försvårar rekrytering och anställning” (Citat ur SD-motion)

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Men samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är, kan vara, en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

(Detta blogginlägg innehåller samma info som jag skrev 14 maj 2015: Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar )

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 mars, 2016 i LAS, Osäkra anställningar

 

Om att förhandla duktigt

04 Jan

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag.En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra alla dessa undantag utan fackets godkännande.

Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ” Facket har glömt använda MBL”

Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.
Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.
Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.
Tidigare här på bloggen: Turordningslistan på väggen (14 dec 2012)
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 januari, 2016 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Fras in, Las ut

14 Dec
Inlagt 14 december 2015
 
Jaså, också Kommunals ordförande är inne på att även i regelverket sälja ut det som facken redan i stor utsträckning släppt efter på ute på arbetsplatserna, nämligen turordningsreglerna.
 
Precis som Metall och Handels varit på gång med fast det bromsats upp (tillfälligt?) av medlemsprotester.
 
Citerar DN idag, 14 december 2015:
Den kontroversiella planen att byta bort LAS ”sist in först ut” mot mer arbetsgivarfinansierad fortbildning har nått ända in i regeringskansliet. Den plockas upp av framtidsministerns analysgrupp, som i dag rapporterar till regeringen.  ..//…
Gruppen ”Arbetet i framtiden” efterlyser en bred reform för livslångt lärande, med finansiering från både staten och arbetsgivarna, framhåller fackförbundet Kommunals ledare Annelie Nordström // …
/Hela artikeln ”Regeringens analysgrupp inte främmande för LAS-nedrustning”/
 
Mer arbetsgivarfinansierad fortbildning, my ass. Eller kyss mig därbak som det heter på svenska. Det är ju inget som kan ersätta turordningsregler.
Däremot vore det bra om arbetsgivarna såg till att på plats finansiera behövlig vidareutbildning av de anställda istället för att slänga ut dem och skylla på att deras kompetens inte längre räcker.
 
Citerar mig själv:
När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.
/Hela blogginlägget ”Turordningslistan på väggen”/
 
 
” – I praktiken hindrar ju inte LAS arbetsgivaren från att välja, man hittar alltid vägar att bli av med de man vill bli av med” säger Kommunals ordförande. Ja det tror f-n, när facken alldeles för ofta står till tjänst med att underlätta i stället för att sätta stopp. Och när arbetarkollektiven accepterar det.
 
 
livefterdetta_nyberg  Bild: Robert Nyberg
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

23 Jun

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juni, 2015 i Äldreomsorgen, Blandat, Kamp lönar sig, Kultursidan, Osäkra anställningar, Posten, Sopgubbar, Tåg, Vården

 

Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar

14 Maj

Inlagt 14 maj 2015 

OBS: Uppdatering 3 mars 2016: Det lagförslag som jag skrev om här den 14 maj 2015 har nu blivit lag genom beslut i riksdagen. Så läs gärna detta färskare inlägg istället: Nej det kommer inte att gå fortare att bli fastanställd.

Regeringen har kommit med ett förslag om att ändra i lagen om anställningsskydd, ”för att öka möjligheterna för visstidsanställda att få fast anställning”.

Idag är det så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Så här skriver regeringen om sin promemoria :

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att förslaget innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning. Man kan se lite skriverier i media som antyder att det skulle vara så, men det stämmer alltså inte.

Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.
osäkrade

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här:

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

Regeringens promemoria kan du hitta här.

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 maj, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

 

Osäkra er!

09 Nov

Inlagt 9 november 2014

På brödfabriken San Remo, där jag jobbade 2004-2006 (efter att Stockholmsbagarn lagts ner) fick vi veta att fast anställda skulle sägas upp och i praktiken bli timmisar istället. Vi blev arga, minst sagt. Vi lyckades stoppa det mesta av just den planen, och så försökte vi ta initiativ till ett visstidsuppror. Några i klubben blev intervjuade av en journalist och en filmfotograf från Svt. Vår klubbordförande Åsa sa -Ja ni i er bransch vet väl också hur det är med visstidsanställningar. När sen intervjusnutten sändes, så avslutades den med att de två Svt-medarbetarna vände kameran mot sig själva och berättade om sina osäkra anställningar. Det var modigt. Jag har ibland undrat hur det gick för de två sen. Media är en av de branscher som var och är hårt plågade av osäkra anställningar.

Idag har bemanningsanställningarna tagit över mycket av de osäkra anställningarna. Och en journalist på Aftonbladet som offentligt tagit upp problemen med bemanningsjobben har blivit omplacerad. Helt uppenbart – för den som är van att se vad som händer i arbetslivet – som ett straff. Arbetskamrater och kollegor protesterar. (Se länkar sist i inlägget.)

En annan händelse jag hörde om så sent som igår är en betrodd timanställd inom vården som från den ena dagen till den andra, efter att ha tagit fackliga initiativ, inte längre är välkommen. Tyvärr inte en ovanlig händelse.

Vi måste agera tillsammans mot sådana trakasserier, som om vi alla vore drabbade, för det är vi. Vad de gör mot en kan de göra mot alla och de kommer att göra det också, om vi inte VI – arbetskamrater, kollektiv – agerar som en maktfaktor på arbetsplatsen. Ibland kan det räcka att tillsammans gå och tala om: Det här accepterar vi inte. Ibland räcker inte det.

Det skulle vara bra om vårt kollektiva agerande vore något som cheferna måste lägga i vågskålen innan de gör något dumt: – Tänk om de alla går hem! Eller gör något annat som ger oss problem.

Arbetsgivarna kan bolla med individer, men hela kollektivet kan de inte klara sig utan.

Jag säger som sopgubben Limpan i pjäsen Hopsnackat: ”De har satt det här i system. De räcker inte att be att de ska rätta till det. De ska inte våga hålla på så här.” Agerar vi som en maktfaktor kan vi vara en maktfaktor. Gör vi det inte så är vi det inte.

Dags för visstidsupprorets paroll igen: Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Och för den gamla En för alla, alla för en.

osäkrade

Journalisten Storm på Aftonbladet efter omplacering

Etc Uppror på Aftonbladet efter omplacering

Arbetet Kritisk journalist på Aftonbladet omplacerad

DN Protest på Aftonbladet efter omplacering av reporter

Dagens Media: DN-klubben backar upp bemanningsupproret

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2014 i LAS, Osäkra anställningar

 

Vilka strejkar, var och när?

17 Jun

osäkrade

Uppdatering 24 juni 2014, efter strejken – Min analys av det nya avtalet finns här: Efter tågstrejken – varning för klipp och klistra

NYA MEDLARBUDET ACCEPTERAT
STRIDSÅTGÄRDERNA UPPHÖR

Uppdatering 18 juni 2014 kl 21:51: Sekos information: Strejken avblåst – missbruket av timanställningar stoppat
Almegas information: Tågstrejken avslutas: Almega accepterar medlarnas bud

Seko har alltså accepterat det nya medlarbud som lagts idag. Några timmar senare accepterade även Almega budet. Alla pågående stridsåtgärder upphör och inga sympatiåtgärder genomförs.

Informationen nedan är därmed inaktuell men skall ej glömmas.
————————

Sekos strejk har utvidgats och en rad varsel om sympatiåtgärder har lagts av andra förbund.

Jag saknade en sammanställning av vilka som strejkar, var och när, så jag gjorde en sådan, och kommer att uppdatera den om fler varsel kommer. (Hittar ni något fel så skrik).

OBS att arbetare som inte är uttagna i stridsåtgärder har rätt att stå neutrala i konflikten och att inte utföra ”smittat” arbete. Det betyder att man behöver inte (och bör absolut inte) röra vid arbetsuppgifter som skulle ha utförts av strejkande.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om tågkonflikten: 2, 3, många Öresundståg.

Stöd och uppmuntra de arbetare som blivit uttagna i strejk och glöm föralldel inte dem som blivit uttagna i sympatiåtgärder. Bland dem kan finnas både de som ropar Äntligen! och de som muttrar: Varför just vi?
Tala om för dem redan nu att de ska vara stolta och har allt stöd! Besök och skicka hälsningar till de berörda arbetarna på olika orter i hela landet.
(Läs även: Klaga där uppe – stöd här nere)

Sekos strejk

Årtal: 2014

2 juni: Öresundståg och Snälltåget
Sekos varsel träder i kraft den 2 juni kl. 03.00 och innebär total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar inom Öresundståg och Snälltåget.
Svensk Lokförareförening (SLFF) sympatistrejkar samtidigt.

17 juni: Kustpilen
Sekos varsel innebär strejk och total arbetsnedläggelse för Sekos omkring 60 medlemmar inom Kustpilen. Arbetsuppgifterna sätts också i blockad, vilket innebär att ingen annan får utföra arbete som berörs av strejken. Stridsåtgärderna träder i kraft den 17 juni klockan 04.00.

20 juni: Krösatåg och Stockholmståg KB (Pendeltågen)
Seko varslar om stridsåtgärder i form av total arbetsnedläggelse, strejk för samtliga medlemmar som arbetar inom följande företag och verksamhetsområden:
•Veolia Transport Sverige AB, Krösatåg
•Stockholmståg KB (Pendeltågstrafiken)
Stridsåtgärderna träder ikraft den 20 juni 2014 kl. 03.00 och omfattar 142 Seko-medlemmar på Krösatåg och 700 medlemmar inom Stockholmståg.

27 juni: Green Cargo Göteborg och Baneservice Skandinavia
Seko varslar om strejk från och med 27 juni kl 14.00 på godsterminaler för lastning och lossning i Göteborgsområdet och kommer innebära att godstransporterna på järnväg till och från Göteborgs hamn kraftigt begränsas. Varslet berör cirka 70 Seko-medlemmar på dels Green Cargo, Kombiterminalen Göteborg inklusive omlastningsterminalen samt arbetsområde 1722 Kville Göteborg, dels Baneservice Skandinavia AB inom avtalsområdet Spårtrafik.

Sekos samlade information om strejken finns här.

Varslade sympatiåtgärder

SEKO har bett om sympatiåtgärder. Sympatiåtgärderna riktar sig vanligen mot Almega (arbetsgivareförbundet som Veolia ingår i) och om möjligt inom transportsektorn/infrastruktur. De varslade sympatistrejkerna är i dagsläget små, men viktiga.

Datum anger när varslen träder i kraft, dvs när strejkerna börjar:

23 juni: Elektrikerförbundet
Svenska Elektrikerförbundet varslar från och med den 23 juni 2014 klockan 05:00
om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom Installationsavtalets tillämpningsområde på Tanum Shoppingcenter, Tanumshede.

25 juni: Hotell- och Restaurang
HRF varslar om sympatiåtgårder gällande LSG Skychef i Sverige, vilket omfattar Arlanda, Centralstationerna i Göteborg, Stockholm och Malmö samt LSG Skychef Malmös anläggning i Fosie. Varslet omfattar alla anställda men endast de arbetsuppgifter som rör catering till SJ:s tåg. Varslet är en blockad av arbetsuppgifter när det gäller tillagning, leverans, ompackning och lastning av måltider och livsmedel till SJ. Åtgärderna träder ikraft den 25 juni 04.00

25 juni: Fastighets
Fastighetsanställdas förbund varslar om total arbetsnedläggelse och blockad mot allt arbete som utförs av anställda inom Serviceentreprenadavtalet vid ISS Facility Services AB på Billerud Korsnäs Gävle/Frövi AB

26 juni: IF Metall
IF Metall varslar om total arbetsnedläggelse från den 26 juni klockan 07.00 på verkstaden hos Strömma Turism & sjöfart.

26 juni: GS (Grafikerna+Skogs o trä)
Sympativarslet berör Strålfors Svenska AB och omfattar blockad mot allt arbete med Skånetrafikens biljettsystem, det s.k. Jojo kortet och produktion av SJ biljetter. Åtgärderna träder i kraft 2014-06-26, kl. 06.00.

30 juni: Kommunal
Sympativarslet omfattar dem som arbetar med storstädning på Lunds Universitetssjukhus i Lund. Konflikten träder i kraft klockan 00.00 måndag den 30 juni.

27 juni: Livs
Varslet om arbetsnedläggelse och blockad gäller allt arbete som utförs av personal som är anställda av Adecco och hyrs ut till Marabou, Mondelez International, i Upplands Väsby. Varslet träder i kraft den 27 juni klockan 05.00.

30 juni: Målareförbundet
Målareförbundet varslar om total nedläggelse av arbete som utförs av anställda inom lacksavtalets tillämpningsområde på MPA Rostskydd Måleriproduktion AB, i Västerås. Varslet träder i kraft klockan 7:00 den 30 juni 2014. Varslet berör sex arbetsställen i Västerås.

1 juli: Transport
Konfliktåtgärden träder i kraft klockan 00.00 tisdagen den 1 juli och gäller ett 20-tal anställda vid G4S som sköter biljettkontrollen på Skånetrafikens tåg i Skåne län.

1 juli: Byggnads
Varsel om strejk och blockad från 1 juli kl 06.00 på följande arbetsplatser:
Bygg: Byggmästare Englund i Kiruna, NCC Construction i Oskarshamn, Lientab i Tanumshede
VVS: Bravida Sverige i Växjö, Imtech VVS-teknik i Tanumshede
Plåt: Deje Husplåti Deje, Lillåns Bleck o Plåt i Örebro, Storfors Plåtslageri i Piteå, Winther Bygg i Örnsköldsvik

1 juli: Handels
Varslet om strejk berör samtliga lageranställda vid fryshusföretaget Bring Frigo på arbetsplatser i Helsingborg, Staffanstorp, Jordbro och Johanneshov. Konflikten bryter ut den 1 juli klockan 05.00.

1 juli: Elektrikerförbundet
Utökade sympatiåtgärder fr.o.m. 1 juli kl 05:00. Strejk inom Larm- och Säkerhetsavtalets tillämpningsområde. Stanley Security Sverige AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad. Affärsområdet Brand och Bank omfattas inte. SA Bevakning AB omfattas av arbetsnedläggelse och arbetsblockad.

2 juli: Pappers
Pappers varslar om blockad av nyinhyrning av personal vid samtliga enheter på Pappers område anslutna till föreningen Sveriges Skogsindustrier. Vidare tas de medlemmar i Pappers som är anställda i bemanningsföretag anslutna till Almega och som är uthyrda till företag anslutna till Sveriges Skogsindustrier ut i strejk. Arbetsplatser bl.a. SCA Lilla Edet, ABB Figeholm och Fitesa i Norrköping.
Stridsåtgärderna träder i kraft onsdagen den 2 juli klockan 06.00.

SAC-Syndikalisterna
har meddelat SEKO att deras medlemmar följer de stridsåtgärder som beslutats av SEKO och sympatiåtgärderna från andra förbund. De lägger egna varsel motsvarande varslen ovan.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 17 juni, 2014 i Osäkra anställningar, Tåg

 

2, 3, många Öresundståg

11 Jun

sparet

Inlagt 11 juni 2014

Veolia har lagt ett orimligt lågt bud på Öresundstågstrafiken och vunnit upphandlingen. Försöker nu ro hem det – med vinst – genom att dra ner på personal, säga upp många och erbjuda dem jobb till sämre villkor, t.ex. timanställningar och deltider. Det är en koncentrerad bild av vad som hänt och händer på hela arbetsmarknaden, även om det inte alltid sker så direkt och provokativt som i detta fall.

Hur har vi hamnat här?

Centrala förhandlingar på svensk arbetsmarknad har i många år varit ren byteshandel. I utbyte mot löneökningar har arbetsgivarna fått lättnader i anställningsskydd och arbetstidsregler. Flexibilitet som det kallas – och som betyder att chefen får mer makt över hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre.
Möjligheten att anställa hur många som helst på visstid (dvs som timanställda eller tidsbegränsat anställda) utan att behöva ha något särskilt skäl, togs t.ex. in i de flesta kollektivavtal innan möjligheten togs in i LAS. Hade det inte skett, så hade inte heller LAS ändrats. Alla såna förändringar börjar på arbetsplatserna.
(Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Samtidigt sker inom många sektorer, t.ex. tågtrafiken, upphandlingar där lägsta anbud vinner, även när det är orimligt lågt. Och skyddet för anställda vid övergång av verksamhet funkar inte, det finns för många kryphål.

Eftersom vinstintresset fortfarande är drivande, så måste de orimligt låga anbuden kompenseras av orimligt nedpressade villkor. Till slaveriets gräns. För vad är det att ha ett jobb men inte kunna försörja sig på det, att tvingas vara oavbrutet tillgänglig utan ersättning och hela tiden vara beredd på att springa när chefen kallar?

Arbetsgivarna har tjänat fetvinsten på att a) ha så kort bemanning som möjligt b) hålla arbetare så osäkra som möjligt. De har vunnit mycket mer på det än vad löneökningarna har kostat. Det är klart att det sitter hårt åt att de ska släppa ifrån sig sådant som de så smart bytt till sig. Bytt är bytt liksom. Men reaktionen kommer när människor till sist inte accepterar att de och deras dagliga liv ska vara bytesvara på detta sätt. Det är på tiden. Byteshandeln drabbar både individerna och hela samhället  – mer arbetslöshet, mer ohälsa, sämre samhällsfunktioner.

Varför strejk?

Man bör hålla hårt på de rättigheter som fortfarande finns i anställningsskyddet. Men att förlita sig på formella lagar och regler räcker inte. Arbetsdomstolen dömde häromsistens att SJ gjorde rätt då tvingade tågstädarna att söka sina egna jobb efter att städningen några år varit utlagd på en firma. AD dömde också att det inte var åldersdiskriminering när trotjänarna (och de fackligt aktiva) inte fick tillbaka sina jobb.

SEKO förlorade tvisten. Var det fel av SEKO att stämma SJ till AD? Nej det tycker jag inte. Men det är helt uppenbart att det krävs andra sorters strider. Regelverket har som sagt för många kryphål och vi står sällan starkare i Arbetsdomstolen än vi gör på arbetsplatserna.
Det har SEKO fått känna av och det kanske bidrar till att de nu tar till hårdare metoder när förhandlingar inte räcker, och arbetsgivarna blåljuger om varför de ”måste” timanställa. Men att facket verkligen tog ut sina medlemmar i strejk beror säkerligen på att de anställda på Öresundstågen själva, anonymt men öppet på Öresundstågsbloggen började diskutera och planera för vild strejk. Utan att be om lov. Strejkvarslet kom inte därför att arbetarna ställde krav på facket utan därför att det fanns ett hot/löfte om självständigt agerande, riktat mot arbetsgivaren.

Vad gör vi mer?

Det finns ett starkt stöd för tågstrejken, trots att den slår hårt, t.ex. för alla som får svårt att ta sig till jobbet. (Klaga där uppe, stöd här nere.) Men Veolia har också ett starkt stöd, ett starkt tryck på sig från alla andra arbetsgivare och Svenskt Näringsliv, att inte vika för strejken.

Jag säger som jag sa om Lagenastriden, strejken som bröt ut när företaget Lagena bytte ut direktanställningar mot bemanningsanställningar: Lagenaarbetarna tog strid när de förstod att det kommer ingen riddare på vit häst och räddar dem. Men företaget Lagena hade hela arbetsgivarsidan i ryggen och SN över sig som en hök: Vik inte! För då måste vi också vika!
Lagenaarbetarna tog modigt striden. Och efter ett tag började många betrakta Lagenakollektivet som en riddare på vit häst som skulle rädda alla andra. Att det skulle räcka. Då spelade de arbetsgivarna i händerna. För om arbetsgivarna genomför försämringar av liknande typ på 10000 arbetsplatser och arbetarna modigt tar strid på 1 av dem, men inte på de övriga 9999, då sitter arbetsgivarna fortfarande säkert, oavsett hur mycket vi hurrar för de modiga.

2, 3, många

Lagenaarbetarna vann inte sin strid, men den fick några andra arbetsgivare att ställa in sina planer på att byta anställningar mot bemanning, de var rädda för strejk. Det var en bra effekt, men kortvarig. Det behövs 2, 3, många Lagena för att verkligen få stopp på bemanningseländet.

Jag säger samma nu: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Det absolut bästa stödet till arbetarna på Öresundståg och till oss alla är att vi tar strid på fler ställen och på fler nivåer. Fler fack än SEKO behöver ta striden, i sympati med SEKO och strejken på Östersundståg, men också direkt inom sina egna branscher.

Du kan ta striden också där du är, på din nivå, på golvet. Acceptera inte att arbetskamrater går på osäkra anställningar bara för att. Snacka ihop er och säg ifrån. Se till att det inte funkar när arbetsstyrkan skärs ner, i stället för att springa benen av er för att rädda situationen. Det påverkar både fack och arbetsgivarorganisationer mer än om vi i ord ”ställer krav på facket”. Om ni t.ex. har en timmis som behövs nästan hela tiden, säg till att ni vill att hen ska bli heltidsanställd. Spelar det ingen större roll att ni säger ifrån om 1 person? Jo det gör det – när det händer på många ställen. Förstå effekten, makten i om detta börjar hända på väldigt många arbetsplatser. Spridningseffekten mellan arbetsplatserna och uppåt. Det är sånt som får tåget att vända.

Allt stöd till tågvärdar och lokförare, allt stöd till SEKO då de tar striden. Och allt stöd till de kommande 2, 3, många Öresundståg, i hela samhället, som ska slå till bromsen.

/11 juni 2014

Min analys av avtalet som skrevs efter strejken finns här: Efter tågstrejken – varning för klipp och klistra.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 juni, 2014 i Osäkra anställningar, Tåg

 

En liten del av den globala klasskampen, på Alfa Laval

31 Jan

Inlagt 31 januari 2014

Globalisering innebär bland annat att företagen, oavsett var de säljer sina varor, kan 1) hämta arbetare som är beredda att arbeta till sämre villkor 2) lägga produktionen där det blir billigast. Ser man denna utveckling i ett långt, ensidigt perspektiv så skulle det kunna innebära att alla arbetares löner och villkor pressas ner mot den lägsta förekommande globala nivån.

Men så enkelt är det, som tur är, inte. Överallt där industrier byggs upp och produktion placeras följer i nästa steg att arbetare organiserar sig och kämpar för bättre villkor: Tryggare anställningar, högre lön. Precis som det skedde i vår del av världen när industrierna byggdes upp här. För ni ska ju inte tro att fasta anställningar, hyfsade löner och någorlunda arbetsmiljö fanns där från början. Sådant har kommit genom kamp. Och denna kamp pågår, både som försvar och som attack. Kapitalets pågående kamp för att öka profiten genom att pressa ner våra villkor möts av vår kamp för att pressa upp våra villkor.

När arbetare i andra länder kämpar för att få bättre villkor, så kämpar de i förlängningen också för oss. Och det bästa vi kan göra är att vi kämpar här hos oss, på våra egna arbetsplatser, mot lönedumpning och osäkra anställningar – då kämpar vi också för dem.

Det näst bästa, som vi också kan göra, är att stödja våra klasskamrater på andra ställen. Tillexempel i Pune, Indien, där 402 verkstadsarbetare strejkar sedan 1 oktober 2013 för att få fasta anställningar och en tredubbling av lönen som det skulle innebära. Det är en av många många pågående strider. Just denna lilla del av den globala klasskampen har jag m.fl. uppmärksammat av det enkla skälet att den förs på ett svenskt företag, Alfa Laval. Vars svenska finansdirektör Thomas Thuresson på huvudkontoret i Lund säger: ”jag är också osäkert anställd”.

alfalaval_thuresson

Nu kör vi en mail/telefon/twitter-kampanj för att stödja arbetarna i Pune. Här kopierar jag början av ett brev som Henrik Johansson skrivit till Alfa Laval:

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi ….

Läs hela brevet på Henrik Johanssons blogg.

Läs här (på facebook) om mail/telefon/twitterkampanjen: Support the Alfa Laval Strikers.

Du kan enkelt hjälpa till t.ex. genom att skriva dina synpunkter till Alfa Laval i deras kontaktfomulär: http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 januari, 2014 i Osäkra anställningar

 

Solidaritet med Alfa Laval-arbetarna i Indien

24 Nov

Inlagt 24 november 2013

400 underbetalda kontraktsanställda arbetare vid Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, gick den 1 oktober ut i strejk för fasta anställningar och är nu utestängda från fabriken. Jag skrev om detta här på bloggen den 21 november: 400 strejkar vid Alfa Laval.

Den 29 november organiseras en solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund, Sverige. Samling vid Lunds Centralstation kl 12.

Från facebookeventet för manifestationen:

Vi ska tillsammans besöka Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att säga till dem att vi stödjer de strejkande arbetarna i Indien. Från Lund centralstation åker vi gemensamt till huvudkontoret och tar med flygblad och banderoll.
Alfa Laval har många lokaler runt om i Sverige och resten av världen och vi uppmanar alla att konfrontera företaget för att framföra kravet att de strejkande ska få fasta anställningar och högre lön.

Facebookevent: Support the Indian strikers at Alfa Laval (Gäller aktionen 29/11. Öppnas i nytt fönster/flik.)

UPPDATERING 26/11: Förutom eventet ovan så finns nu också en stödsida på facebook, med gott om info, bilder, video med mera: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Osäkra anställningar

 

400 strejkar vid Alfa Laval

21 Nov

Alfa_Laval

Inlagt 21 november 2013

400 kontraktsanställda underbetalda arbetare vid det svenska företaget Alfa Lavals fabrik i Pune, Indien, strejkar sedan den 1 oktober. Ingenting har publicerats om strejken förutom i lokala tidningar och en artikel i en rikstidning i Indien.  Däremot kan man i gårdagens DN (papperstidningen) läsa en notis i ekonomi-delen med rubriken Alfa Laval tror på Asien. Och i företagets årsredovisning (pdf) finns många vackra ord – se sid 42 med rubriken Medarbetarna är grunden för fortsatt framgång.

Jag har nåtts av information från de strejkande arbetarna i Pune och publicerar här en del av informationen. Jag antar att svenska media, fackföreningar och andra intresserade kan ta reda på mer och även ta upp saken direkt med Alfa Laval, vars huvudkontor ligger i Lund.

Alfa Laval tillverkar värmeväxlare för läkemedels- och livsmedelsindustrin och även för olje- och energisektorn. Enligt företagets egna uppgifter har de 28 större produktionsenheter med sammanlagt 16000 anställda över hela världen.

I Pune, Indien, har Alfa Laval en fabrik med 800 anställda. 540 av de 800 anställda är kontraktsanställda. Det innebär att de inte är direktanställda av företaget. 402 av dem gick i strejk den 1 oktober 2013. De arbetar alla på produktionslinjen i fabriken. De har arbetat för Alfa Laval sedan lång tid, vissa av dem mer än 15 år. De tjänar mellan 8 och 10.000 rupies (motsvarar ca 900 – 1100 svenska kr) per månad. De fast anställda tjänar 30-40.000 rupies (ca 3000-3800 sek) per månad.

Den 15 september skickade de kontraktsanställda ett brev till ledningen och krävde att bli fast anställda. Eftersom de inte fick något svar på brevet gick de ut i strejk. Alfa Laval har svarat med att lockouta de strejkande, som nu sitter framför fabriksgrindarna. Även hungerstrejker har genomförts. På grund av strejken ligger produktionen i fabriken på cirka 30 % av den normala nivån. Alfa Laval har förlorat cirka 16 miljoner euro fram till idag (21 november) sedan den 1 oktober.

Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen  Alfa Laval att ta arbetarna tillbaka, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Företaget vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda, Rashtree Shramik Agardi.

Alfa Laval är inte det enda företag som utnyttjar underbetalda kontraktsanställda i Indien och strejken är inte en isolerad händelse. Kontraktsanställda i en närliggande fabrik nära Simmons – Marshall strejkade i maj/juni och fick fast anställning. I en annan stad i Maharashtra är 600 kontraktsanställda ute i strejk för att få reglerade anställningsavtal.

Uppdatering 2013-11-25: Solidaritetsmanifestation vid Alfa Lavals huvudkontor i Lund på fredag den 29 november. Läs mer här.

Uppdatering 2013-11-26: Facebooksida Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien. (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 november, 2013 i Osäkra anställningar

 

NEJ är också en strategi

04 Jul

haveri2

4 juli 2013: Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten. Det är något som ofta drabbar vissa yrkesgrupper (bland annat busschaufförer).

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget” Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss? Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

haveri

Uppdatering 2015:

Den 5 februari 2015 skriver Corren /Nya upphandlingar oroar/ om läget för Östergötlands läns busschaufförer.
Och den 17 augusti skriver Arbetet: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar

Snacka ihop er  och säg nej!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2013 i LAS, Osäkra anställningar

 

Provanställ arbetsgivarna

19 Jun

Inlagt 19 juni 2013

Idag har bussförare i bland annat Stockholm, Södertälje och Umeå gått ut i strejk. De är uttagna i strejk av Kommunal med anledning av avtalsförhandlingarna. Och i morgon tas tågpersonal ut i strejk av Seko.

En av tvistefrågorna i båda fackens avtalsförhandlingar handlar om anställningstryggheten vid upphandlingar. Vid upphandlingarna tas verksamheten över av en ny arbetsgivare och arbetsuppgifterna fortsätter att vara i princip desamma. Men de anställda kan tvingas att söka sina jobb på nytt, kanske bli arbetslösa eller få bli provanställda hos den nya arbetsgivaren trots lång erfarenhet och anställningstid.
Det är väl snarare arbetsgivarna som borde provanställas med tanke på hur undermåligt många av ”entreprenörerna” sköter verksamheten och arbetsförhållandena. För att inte tala om hela systemet med upphandlingar i den f.d. gemensamma sektorn, det provet har varat alldeles för länge och borde underkännas. Det är en lek med skattepengar och med de anställdas tålamod, en lek som drabbar ”tredje man”.

buss Ett lagom bussföretag att leka med.

Andra frågor där man inte kommer överens i de pågående konflikterna, handlar om schemaläggning och raster.

De flesta fackförbund har, under lång tid, i de centrala avtalsförhandlingarnas byteshandel sålt arbetstidsregler och anställningstrygghet. Lönehöjning mot ökad ”flexibilitet”. Ökad flexibilitet betyder vanligen att arbetsgivaren får bestämma mer över hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre.

Nu växer kraven på att återta något av det som släppts. Facken lägger större vikt vid den typen av krav som handlar om arbetstid, schemaregler, arbetsmiljö och anställningstrygghet. Då blir det konflikter, när byteshandeln inte fungerar så smidigt som arbetsgivarna vant sig vid.
Sen har det ändå, ofta i sista minuten, skrivits på avtal där denna typ av krav inte tillgodosetts, eller har stoppats undan i arbetsgrupper. Det krävs mer ”oro på arbetsplatserna”, fler lokala konflikter kring dessa frågor, om arbetsgivarna ska pressas tillbaka i sin framgångsrika flexibilitetsoffensiv.

Hur som, nu hejar vi på bussförarna och tågarbetarna. Lite om hur vi kan stödja strejkande finns i ett tidigare inlägg här på bloggen: Klaga där uppe, stöd här nere.

Kommunalarbetaren: Strejken har brutit ut.

Kommunalarbetaren: Fyra krav som startade strejken.

FACKEBOOKSIDA ATT GILLA: Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 juni, 2013 i Osäkra anställningar

 

Somliga går med trasiga skor

31 Dec

Inlagt 31 december 2012

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia,  /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

skor-small-1

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2012 i Osäkra anställningar

 

Turordningslistan på väggen!

14 Dec

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

06 Nov

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

De svårorganiserade organiserar sig

07 Sep

 Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Inlagt 7 september 2012

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2012 i Folkrörelsestrategi, Osäkra anställningar

 

Det kriminella företagsklimatet

09 Jul

Inlagt 9 juni 2012

Tro inte att den nedre gränsen för utartningen av det svenska arbetslivet går vid skärpt utsugning och vid nonchalerade avtal och arbetsrättslagar. Det finns inget jämviktsläge. Det som går neråt fortsätter neråt så länge vi inte driver utvecklingen åt andra hållet.

Arbetsgivare och deras företrädare talar ofta om vikten av ett ”ett gott företagsklimat”. Detta i en tid då vinsterna ökar och inkomstklyftorna blir allt djupare. Och där nere i undervegetationen råder ett rent kriminellt klimat där alla sätt att suga varje droppe ur andras arbete är tillåtna.

Så nej, det är inte ett gott företagsklimat som saknas, det är ett gott arbetarklimat.

För en vecka sedan blev en fackrepresentant uppsökt i sitt hem, misshandlad och under knivhot tvingad att ta tillbaka de krav som framförts i förhandling med ett bemanningsföretag.

Det är inte en vanlig händelse. Men å andra sidan inte heller en oväntad händelse, med tanke på hur det ser ut i bemanningsbranschen.

”Många bemanningsföretag har ägare, eller anknytningar till personer, med ett långt kriminellt förflutet och det är långt ifrån ovanligt att företagen använts till att tvätta pengar åt kriminella gäng. Det var alltså bara en tidsfråga tills de skulle börja misshandla och mordhota fackföreningsrepresentanter.”

Pressmeddelande från SAC.

Artikel i Arbetaren.

Artikel i Arbetet.

Artikel i Aftonbladet.

Uppdatering 2012-07-19 Ytterligare en våldsam företagare: Hotellchefen misstänks ha slagit ner fackets ombudsman.

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 juli, 2012 i Osäkra anställningar

 

Fackets nio barn

05 Jul

Inlagt  5 juli 2012

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva.  I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 juli, 2012 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Flexibilitet på våra villkor! säger Volvoarbetarna i Umeå

30 Jun

Inlagt 30 juni 2012

I mitt förra inlägg, den 16 juni, berättade jag varför 90% av dagskiftet på monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hade valt att gå hem i ordinarie tid den 15 juni och varför företaget betraktade detta som en olovlig stridsåtgärd.

Det lokala avtalet om variabel arbetstid (”VAT”) har metallklubben accepterat under förutsättning att företaget inte tar in bemanningsföretag. Nu hade företaget meddelat att de avser att ta in bemanningsföretag, och metallklubben hade därför sagt upp avtalet.

Här kommer en uppföljning.

Metallklubben på Volvo i Umeå höll medlemsmöte den 22 juni och beslutade då om att genomföra en medlemsomröstning under de följande dagarna. Frågan som ställdes till medlemmarna var om de vill att klubben ska stå fast vid att avtalet ska vara uppsagt.

Den 28 juni var medlemsomröstningen genomförd på alla avdelningar och så här blev utfallet:

82% röstade för att klubben ska stå fast vid uppsägningen av avtalet.

På de avdelningar som idag är berörda av detta avtal röstade 87% för att avtalet ska bort. Bland dem som inte har avtalet röstade 70% för att det ska bort. Klar majoritet både bland de direkt berörda och övriga medlemmar alltså.

Enligt klubben har över 90% av de medlemmar som är närvarande på fabriken röstat. (En del har hunnit gå på semester.)

Så här lyder det uttalande som medlemsmötet antog den 22 juni:

Uttalande från klubbmötet: Nej till bemanningsföretag

Vi har medverkat till att skapa ett lokalt system för flexibilitet på fabriken. Vi har förändrat och anpassat efter företagets önskemål. Det har varit en kompromiss. Vi har haft ett villkor – inga bemanningsföretag.

Vem får betala flexibilitetens pris
I flexibilitetens namn försämras idag tryggheten, arbetsvillkoren blir hårdare och vårt inflytande minskar. Det är bara att se sig om vad som händer på arbetsmarknaden.
Med bemanningsföretag försämras förutsättningar för arbetsrotation, kvalitetsarbete, säkerhet och andra viktiga delar i vår vardag på jobbet. Vi är starkt kritiska mot företagets beslut om att anlita bemanningsföretag. Det handlar om våra arbeten, vår arbetssituation och vår framtid.

Vi tänker på arbetets villkor
Vi är oroliga och bekymrade över företagets ensidiga bild av flexibilitet. Den handlar om att lägga ansvaret för personalneddragningar utanför bolaget, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får för vårt dagliga arbete. Om vi ser till arbetets villkor och utveckling, kan vi bara se negativa konsekvenser av bemanningsanställningar. Varför får vi ingen diskussion om detta? Vem tar ansvaret för framtidens jobb?

Lyssna på oss!
Vi representerar tiotusentals år av anställning på Volvo. Vi har lagt ner stor del av våra vuxna liv med att tillverka lastbilshytter. Vi har valt det och vi har valt att stanna kvar. Vi vill fabrikens bästa. Vi är beroende av dess framtid.

Vi uppmanar ledningen på alla nivåer inom Volvo att överväga helheten när flexibilitetens pris ska värderas. Vi accepterar inte att betala med sämre arbetsvillkor och utarmade jobb.

Respektera vår oro! Sök lösningar istället för konflikt! Företaget kan välja och få en fungerande flexibilitet utan bemanningsföretag!

Metallklubben/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Varför arbetarna gick hem från Volvo i Umeå

16 Jun

Inlagt 16 juni 2012

Igår den 15 juni 2012 gick 90% av arbetarna i monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hem från arbetet kl 11.06.

Så här säger företagets platschef Mona Edström Frohm om det:
– De lämnade olovligen arbetet och gick hem i förväg. De skulle ha arbetat till klockan 16. Jag ser oerhört allvarligt på det här. Det är olovlig frånvaro och är man rent formell så brukar man ju kalla det för en olovlig stridsåtgärd.

Rapporter i media: Svt Västerbottennytt   GP   VästerbottenKuriren

Vad säger då arbetarna själva om saken?

Så här är det, om jag fattat rätt, i enkel sammanfattning:
Det finns ett avtal om variabel arbetstid på Volvofabriken Umeå.
(Avtalet innebär att företaget kan lägga ut mer arbetstid under vissa perioder och mindre under andra.)
Metallklubben godkände detta avtal under förutsättning att företaget inte tar in personal från bemanningsfirmor.

Nu har företaget gjort klart att de tänker börja använda bemanningsfirmor. I och med det anser de berörda arbetarna att avtalet om variabel arbetstid inte längre gäller. Därför gick de hem i ordinarie tid, kl 11.06, och struntade i att stanna kvar till kl 16 som företaget ville att de skulle göra med hänvisning till arbetstidsavtalet.

– Ja det är ju 15 juni idag. Och fritid.

Det är nåt speciellt med datumet den 15 juni och arbetsplatskonflikter.

Den 15 juni 1995 gick arbetarna på Stockholmsbagarn ut i vild strejk. Detta som ett led i kampen för att stoppa en stor nedskärning och rivning av lokala avtal. (De vann striden).

Den 15 juni 2009 var det dags för arbetarna på Lagena. De strejkade mot företagets plan att byta ut fast anställda mot bemanningsföretag.

Sopgubbarna på Resta missade dock detta datum i juni 2010. Men de satte sig den 22:a.

Den 15 juni 2012 var det alltså Volvo-arbetarnas tur. Fast det var ingen vild strejk. De gick bara hem när de skulle!

Bra gjort, säger jag. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.

30 juni 2012: Fortsättning följer här.

Bild: Robert Nyberg förstås.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

07 Jun

Inlagt 7 juni 2012

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 juni, 2012 i Kamp lönar sig, Osäkra anställningar

 

Vi kallar det bemanningshelvetet

18 Mar

Inlagt 18 mars 2012

”Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten.”  Kristian Lundberg i Och allt ska vara kärlek.

 Bild från strejken på Lagena.

I Göteborg ordnar Förbundet Allt åt Alla en temadag lördagen den 31 mars 2012 som de kallar Vi kallar det bemanningshelvetet.
Plats: Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Det handlar om organisering, Volvo, Lagena, lagstiftning, debatt, tjöt, bokbord mm.
Facebookevent.

I Stockholm ordnar Arbetarrörelsens arkiv en temavecka med lunchseminarier (inkl soppa till självkostnadpris) om bemanningsbranschen 24-27 april 2012, varje dag kl 12-13.
Plats: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4

Tisdag 24/4: Anette Thörnqvist: Otrygga anställningar i ett historiskt och internationellt perspektiv
Onsdag 25/4: Magnus Nilsson: Litteraturen och bemanningsföretagen
Torsdag 26/4: Jonas Söderqvist: Det uthyrda arbetet i historiskt perspektiv
Fredag 27/4: Paneldiskussion om bemanningsföretag

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 mars, 2012 i Osäkra anställningar

 

Du blir dubbelt utsugen

23 Jan

Inlagt 23 januari 2012

Här är det senaste om fix och trix i bemanningsbranschen. Bemanningsföretaget erbjuder sina heltidare uppdrag som de inte hinner åka till (för långt bort), och när de anställda då tackar nej, så får de ingen lön. Men uppdragen som erbjöds finns inte!

Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag

För övrigt:

* Bemanningsföretagen skapar inte arbetstillfällen. Det är inte tack vare bemanningsföretagen som det finns arbetsuppgifter på arbetsplatserna. Om något behöver göras på en arbetsplats, och chefen inte kan anställa genom bemanningsföretag, så får han anställa direkt. Uthyrning av personal är inte en bransch, det är en anställningsform.

* Det kan kanske passa en del människor under vissa perioder i livet att jobba för ett bemanningsföretag. Precis som det kan passa en del människor under vissa perioder att vara timanställda.
Problem 1 uppstår när det visar sig att villkoren i praktiken är skit, vilket händer alltför ofta.
Problem 2 uppstår när resten av livet kommer och det visar sig vara svårt att få något annat än bemanningsjobb eller timjobb. Fast de inte passar längre. Bemanningsjobben har tagit bort många direktanställningar, precis som visstidsjobben tar bort fasta anställningar. Det blir inte fler jobb, det blir sämre jobb.

* De olika anställningsformerna ger ett mer splittrat arbetarkollektiv, där det blir svårare för folk att snacka ihop sig. Det underlättar inte att en del är direktanställda, en del bemanningsanställda genom ett eller flera andra företag och så finns det vikarier och timmisar. Grupper som har delvis olika villkor. De som vinner på avståndet mellan grupperna är förstås arbetsgivarna, som får en starkare position.

* Även ”vanligt fackligt arbete” försvåras: Ta t.ex. om företaget där du jobbar vill ändra något som påverkar era arbetsförhållanden. Sånt har facket rätt att få info och förhandling om. Men om ni begär förhandling med bemanningschefen, så kan han rycka på axlarna och säga: Det är inte vi som bestämmer om det där, vi skickar bara dit personal. Begär ni förhandling med chefen där ni arbetar, så kan han rycka på axlarna och säga: Ni har inte förhandlingsrätt med oss, ni är anställda av bemanningsföretaget.

* De kollektivavtal som finns för bemanningsbranschen innehåller en rad kryphål, möjligheter att komma undan för arbetsgivarna. De avtalen är både svagare och svårare att hålla koll på än andra kollektivavtal.

* Ingen är säker i dagens arbetsliv. Det är inte roligare att vara timmis än att vara bemanningsanställd, och rättigheterna som de fast anställda fortfarande har rinner pö om pö ut bakvägen genom osäkerhetshålen. Arbetarkollektivet och arbetarklassen som helhet försvagas.

* När du är anställd via ett bemanningsföretag så är det både bemanningsföretaget och det företag du jobbar på, som ska plocka vinst ur det arbete du utför. Du blir dubbelt utsugen.

Så ere.
Men det här kommer inte att ändras av att vi berättar om hur illa det är. Det är bra att det berättas, men det räcker inte. Inte ens mediastormar räcker – sånt kan avsätta en partiordförande, men inte ta bort företagens behov av att maximera vinster och att utnyttja alla möjligheter som står till buds.
Det är vi arbetare som måste sätta gränserna för vad som ska stå till buds. Det är vi som måste sätta krokben för galopperande kapitalism.
Jag återkommer…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2012 i Osäkra anställningar

 
← Äldre inlägg
 
%d bloggare gillar detta: