Inlagt 14 juli 2021
Hur strider vinns är en av dom frågor som berördes i en intervju som tidningen Arbetaren gjorde med mig i maj 2021, publicerad 7 juli. Här är några delar av intervjun.
***
Nyligen tecknade Foodora kollektivavtal med Transport, ett kollektivavtal som kritiserats av foodoraanställda som menar att det snarare bidrar till att legitimera Foodoras dåliga arbetsvillkor. I byggbranschen används också kollektivavtal av arbetslivskriminella företag, som ofta får uppdrag av stora beställare just för att dom har kollektivavtal. Vad tänker du om detta? Vilken roll har kollektivavtalen fått idag, och hur skiljer det sig från hur det var för 30 år sedan?
Ja det är för jävligt med dom rent kriminella företagen och med regelverk som underlättar slavliknande utnyttjande av migrantarbetare och flyktingar. Men det blir ju inte bättre av att många som är i mycket tryggare situationer inte heller törs säga ifrån. Då göms dom värsta avarterna i den allmänna soppan.
Det fanns större medvetenhet generellt för 30-40 år sen om dom rättigheter som vi faktiskt har. Då gällde det att kämpa för att få mer. Men idag handlar det oftare om att försvara befintliga rättigheter, eller, ännu värre, att man inte ens vet om sina rättigheter. Redan för tjugo år sen hade det blivit vanligare att kollektivavtal skrivs på men inte följs. Jag skrev 2001 i texten Myter ”…ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”
Även begreppet fredsplikt är snedvridet – arbetsgivare gör ju saker under fredsplikt som inte alls kan betraktas som fredliga, t.ex. försämrar arbetsvillkor trots att det är fredsplikt eller tillochmed passar på just för att det är fredsplikt.
Kollektivavtal är annars i sig en bra sak, som innebär att det man kämpat sig till också kommer att gälla för dom som kommer efter. Att man inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna tillexempel för att få ob-ersättning. Men istället för att bli bättre steg för steg har innehållet i kollektivavtalen försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren. Centrala förhandlingar har varit byteshandel – lönehöjningar mot större flexiblitet, alltså försämringar, när det gäller arbetstider eller anställningsskydd. Det går att hålla på så, så länge det accepteras på arbetsplatserna. Ofta är det just sånt som vi inte håller hårt på ute på arbetsplatserna, som försvinner i byteshandeln. Och då är det svårt att få det tillbaka. Men för att återknyta till Foodora: Avtal eller ej så kommer det att hänga på dom foodoraanställda själva att bli en maktfaktor på sin arbetsplats. Tro inte att ni inte kan.
***
Förra året släppte Katalys en undersökning om klassamhället, som Lars Henriksson kritiserade i en debattartikel, där han bland annat ansåg att det blir problematiskt att just akademiker definierar arbetarklassens situation och att inte röster från arbetarklassyrken kommer till tals/skriver i rapporterna. Hur tänker du att arbetarklassen definieras idag från vänster? Är det en stor skillnad jämfört när du började med ditt fackliga organiseringsarbete?
Å nu måste jag citera. Henriksson pekar på att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet. ”Det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit”.
Men det viktigaste, tycker jag, är det här: ”Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör” och att han skriver om ”lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad dom inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.”
Alltså att det är i sammanhållningen, hopsnacket och småstriderna på jobbet som klassmedvetenhet och styrka kan växa. Det är svårt att förstå för den som befinner sig utanför. Men även inne på arbetsplatserna kan klassperspektivet saknas. Om man upplever sig ensam, inte ser sig själv och arbetskamrater/kollegor som en maktfaktor tillsammans, så är det lätt att tro att var och en måste slåss för sig, eller att någon annan, något annat ska rädda oss. Eller ingen.
Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt. Det är då vi agerar som maktfaktor utifrån vår klassposition, även om vi inte använder såna ord. Om facken inte kan uppmuntra och stödja fullt ut att vi håller ihop och står på oss tillsammans på arbetsplatsen, så motverkar dom sin uppgift.
Hur arbetarklassen definieras från vänster eller höger har aldrig intresserat mig särskilt mycket, inte nu och inte när jag började mitt fackliga organiseringsarbete.
***
Vad tror du att hotet om strejk innebar för konflikten på Pågatågen? Tror du att ”hotet” om strejk ändå påverkade beslutet, och att hyvlingarna slutligen drogs tillbaka? Hur gjorde arbetarna för att vinna?
Hotet om strejk hade säkert stor betydelse. Större strider på en arbetsplats är ofta långa processer där juridiskt agerande, lokala förhandlingar, centrala förhandlingar och åsiktsyttringar går i och ur varandra. Det finns nästan alltid en ny sväng som man kan ta till för att vinna tid och hitta nya vägar. Envishet är ett vapen i sig. Men i segerrika strider brukar det också finnas en brytpunkt som blir avgörande. En situation där vi bryter/tvingas bryta mot samförståndet och står utanför kontroll. Har man varit med om det några gånger, så kan man känna igen det och i ett visst läge säga: vi kommer att vinna. Det behöver inte vara en strejk. Det kan vara något annat som bryter mot samförstånd i meningen underkastelse. Det kan vara ett gemensamt NEJ till en försämring, exempelvis att vi meddelar att vi kommer inte att arbeta på de nya schematiderna, vi kommer på våra vanliga tider. På Pågatågen sa de NEJ till hyvling, trots uppsägningshot. Sen följde strejkvarslet som räddade jobbet åt huvudskyddsombudet och som nog också bidrog till att hyvlingsplanen stoppades och de uppsagda kom tillbaka.
Strejkvarslet påminde om en strid på min arbetsplats för många år sen – jag skulle sparkas och mina arbetskamrater meddelade företaget att om ni inte tar tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar, så går vi ut i strejk. Företaget backade på fjärde dagen.
Hur dom på Pågatågen gjorde för att vinna ska du fråga dom, men jag tror att du kan utgå ifrån att dom, liksom vi på Bagarn, hade en lång historia av bred facklig aktivitet innan det uppstod en sån där konflikt som syns utåt. Det har pågått lågintensiv strid, för att använda Henrikssons ordval. Det är ju också dom erfarenheterna som gör att man har kapacitet att organisera och genomföra en så krävande åtgärd som en strejk – och att motparten inser att det inte är bara ett tomt hot.
För säkerhets skull ska jag säga att man kan inte vara säker på att varje strid för en hotad arbetskamrat kommer att vinnas. Men helt säkert är att om det blir vanligare (igen) att man tar strid på det sättet – jaha, då går vi hem! – eller på annat sätt ser till att verksamheten/lönsamheten drabbas, så skulle hoten minska. Idag sparkas fackligt aktiva och andra ”obekväma” anställda kors och tvärs, eller skräms till tystnad, därför att arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att det inte händer något riktigt besvärligt och kostsamt. Facebookprotester och skriverier i media kan dom oftast vänta ut.
Det här gäller ju även för andra angrepp mot arbetande människor. Försämrade arbetsvillkor sprider sig så länge arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att folk tiger – eller gnäller och klagar men ändå inte sätter ner foten, sin gemensamma elefantfot, och säger NEJ. Eller ser till att det skiter sig. Det borde vi göra oftare.
Men om vi ska komplicera det lite – vad gör vi när dom ansvariga mer eller mindre skiter i om det skiter sig, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter? Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken, gärna i samarbete med dom som behöver verksamheten. Vägra gå hem när man blir hyvlad eller uppsagd. Ockupera? Det skulle behövas! Men dit kommer vi inte om vi hoppar över den lågintensiva striden. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Men OM vi tar den lågintensiva striden på många arbetsplatser, så är det sammantaget en stor strid i sig, därför att det förändrar styrkeförhållandena i arbetslivet/samhället.
Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara. Dom modigaste personernas viktigaste uppgift är inte att stajla och marschera i spetsen, utan att stötta och få dom räddaste personerna att våga vara med och stå på sig. Ofta är dom egentligen inte rädda, dom har bara inte sett sig som viktiga. Det är dom längst bak det hänger på, kommer dom i rörelse så driver dom alla andra framför sig.
***
Hela intervjun finns alltså här: ”Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara”
Jag vill också passa på att påminna om ett blogginlägg från 2019: Till dig som är lite bakom. (Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.)
Uppdatering 2024: Berättelsen om hur arbetarna på Pågatågen stoppade både hyvling och uppsägning av huvudskyddsombudet, finns att läsa på hopsnackat.se HÄR!
francesblogg 