I förordet till antologin Om strejker (del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015) skrev jag: ”Det är ont om strejkberättelser från arbetsplatser inom vård och omsorg. Det krävs ingen djup analys för att förstå att det är svårare att strejka när man arbetar med människor än med prylar. Här finns ändå två berättelser om strejker i hemtjänsten, så omöjligt är det tydligen inte. Lika viktigt är dock att observera berättelserna om andra kampmetoder i vården som finns i Slutsnackat (del 3 i antologiserien, 2015). Timanställda på vårdboende som tackar nej till förkortade arbetspass. Sjuksköterskestudenternas lönekamp, då de kollektivt tackar nej till anställning under en viss lönenivå. Personliga assistenter och sjuksköterskor som använder metoden kollektiv uppsägning. Det är vårdarbetare som, idag på 2010-talet, står för utvecklingen av sådana framgångsrika kampformer, som också bygger helt och hållet på kollektivt agerande. Andra yrkesgrupper har mycket att lära av dem.”
Kommer ni ihåg Inte under 24000-kampanjen för ca 10 år sen? Den gick ut på att blivande sjuksköterskor lovade varandra att inte ta sjuksköterskejobb som nyexaminerade under 24000 kr i månaden. Stöd studenternas kamp mot lönedumpning! Det var alltså inte bara ett krav typ ”Vi tycker att vi är värda 24000, tycker inte du också att vi är det, skriv på namninsamlingen”, utan de hade en strategi, strategin att mena allvar. Fick de inte 24000 så tog de ett annat sorts jobb i väntan på att trycket av uteblivna arbetssökande skulle få effekt. Kampanjen lyckades när de nyexade faktiskt i stora skaror höll fast vid att inte ta jobb under 24000, men det tog ett tag.
Nu är något liknande på gång i Västra Götaland. 932 sjuksköterskor från olika universitet i Västsverige har lämnat in krav till Västra Götalandsregionen. De kräver 30 000 i månadslön och ordentlig introduktion på arbetsplatsen, annars tar de inte jobb i regionen. P4 Göteborg: Regionen kan gå miste om en generation sjuksköterskor – har fått kravlista.
Ska detta lyckas så gäller det att man även denna gång menar allvar.
Detsamma gäller vid kollektiva uppsägningsaktioner. Ibland säger människor upp sig för att de faktiskt vill sluta, oavsett vad som händer, men i många fall är det en önskan om förbättrade villkor som ligger bakom en kollektiv uppsägning. Dvs. att man vill stanna kvar om vissa krav tillgodoses. Vid alla såna stridsåtgärder så gäller det att man måste mena allvar, och räkna med att en eventuell seger kommer först när man blivit synade. Arbetsgivarna kommer inte att ge med sig direkt. Om man då inte håller ut, så lär man arbetsgivarna att det bara är att ha is i magen, så kryper de missnöjda arbetarna tillbaka. Därmed lär man också andra arbetsgivare detta.
Men gäller inte detta även vid t.ex. en strejk, en övertidsblockad eller annan protestaktion på arbetsplatsen? Att det händer att man går tillbaka utan att ha fått igenom sina krav, att arbetsgivarna vinner om de inte viker sig? Ja det händer, och det är aldrig särskilt lyckat, men skillnaden mot t.ex. en uppsägningsaktion eller inte-ta-jobb-aktion är att man kan agera igen. Om man t.ex. genomför en strejk eller övertidsblockad under en viss tid, alltså med förbestämt slutdatum, så kan man göra det med det underförstådda eller uttalade hotet att vi kan göra detta igen. Vi är kvar, och det finns fler metoder, som t.ex. att strikt ”jobba enligt regelboken”, ofta en utmärkt stridsåtgärd!
Att säga upp sig men stanna kvar, även om kraven inte tillgodosetts, har inte samma effekt. Det är inte kostsamt för arbetsgivaren. Det kostsamma och besvärliga kommer ju först då det är många som faktiskt slutar samtidigt.
Så, alla stridsåtgärder, tillåtna och otillåtna, är svåra på något sätt. De kan även vara spännande och upplyftande, när man äntligen sätter ner sin gemensamma elefantfot. Det gäller att snacka ihop sig och stötta varandra. Se till att de arbetskamrater som är osäkra, de som mest behöver stöd också får det, det är ofta deras uthållighet som blir avgörande. Vi ska vara medvetna om att det kommer splittringsförsök och att vi kan bli synade. Vi ska vara överens om en eventuell återgång.
Hur som helst, det finns sådana missförhållanden i arbetslivet idag, och fackföreningarnas flathet är ofta så stor, att vi måste ta en del risker. Hellre det än att vi bara låter oss pressas tillbaka allt längre med försämrade arbetsförhållanden. Vi behöver förbättringar, inte försämringar! Ha mod!
francesblogg 