RSS

Kategoriarkiv: Sist men inte minst

2020 – ett kampår!

Inlagt 31 december 2020

Det har blivit en tradition att jag lägger in en nyårsbetraktelse skriven av en metallarbetare från Göteborg, som är bra på att se det som är bra. Vilket kan behövas extra mycket just denna nyårsafton.

Ordet till hen:

Nyårsafton 2020 blir som inget annat och året som gått har varit hemskt och svårt för många här hemma och i världen. Man kan tro att det bara varit dåliga nyheter detta året – men då tror man fel. Eftersom det varit så mycket dåliga nyheter detta året så vill jag påminna om några av de bra sakerna som hände här hemma och ute i världen. Bara några – det finns många fler.

En dag detta året klockan sju på morgonen lade all säkerhetspersonal ner sitt arbete på flygplatsen Kastrup så att ingen kunde passera säkerhetskontrollerna och totalt kaos bröt ut på hela flygplatsen. Detta efter att företaget sparkat tolv anställda på oklara grunder och nyanställt mycket yngre folk. Det tog många timmar innan det blev ordning på flygplatsen igen och företaget tog tillbaka uppsägningarna från de anställda som företaget aldrig kommer försöka sparka igen.

I Norge stängdes kollektivtrafiken ner när över 8000 busschaufför la ner arbetet och tvingade arbetsgivaren till att skriva på ett nytt kollektivavtal. Opinionsundersökningar som gjordes under strejken visade att det hade ett massivt stöd från allmänheten.

I England tog många utsatta och lågavlönade yrkesgrupper upp kampen för sina rättigheter genom de nya fackföreningar som växer så det knakar. På sjukhuset St Marys i London gick 200 Sodexo-arbetare ut i strejk i nio dagar. De fick stöd av tusentals arbetare från hela London och deras sjukhus som stöttade dom med högljudda demonstrationer. Sjukhusledningen gav sig och dom vann. Det gjorde att över tusen arbetare på fem sjukhus blev direktanställda av sjukhusen istället för av Sodexo. Deras löner och vilkor förbättrades radikalt. Senare under året gjorde städpersonal på ett universitet i London samma sak och även dom vann.

Cykelbud och andra ”gigarbetare” har fortsatt att organisera sig och strida för sina rättigheter runt om i världen. Detta trots deras utsatthet och svåra hälsorisker. På bilden här ovanför syns strejkande cykel/mopedbud som körde genom gatorna i São Paulo i Brasilien i år. I Kanada vann cykelbuden på Foodora rätten att organisera sig. Två månader senare gick Foodora ut med att de kommer lämna Kanada. En stor och viktig seger även om företaget lämnar landet. Det är svår att leverera varm mat från låglöneländer till Kanada och behovet av levererad varm mat finns ju kvar.

I Bulgarien ockuperade sjuksköterskor parlamentet och i Polen översvämmades Warsawa av massiva demonstrationer mot planerad abortlagstiftning och mycket annat. I Argentina legaliserades abort, efter lång kamp, för bara några dagar sedan.

Den största strejkvågen i USA på över 100 år svepte genom landet och antalet arbetare som deltar i strejker fortsätter att öka precis som stödet för facklig anslutning i landet. Strejkvågen började innan pandemin och blacklivesmatter och fortsätter nu. I Belarus/Vitryssland utbröt stora nationella strejker och demokratirörelsen tog sig ut på gatorna och trotsade både pansarvagnar och polis.

Fordonsindustrin i världen stängdes ner under pandemin för att stoppa den stora smittspridningen på många håll, ofta genom vilda strejker som påverkade den enorma logistikkedjan genom världen. Till slut stod alla Europas bilfabriker helt stilla. Vissa företag gick över till att tillverka skyddsutrustning till vårdpersonal, ibland efter krav från strejkande anställda. I Frankrike tog Mcdonalds-anställda och närboende över restaurangen när pandemin drog in över landet, och började förse arbetslösa med mat.

Amazonarbetare har lidit svårt under året och inte bara av svår smittspridning på deras arbetsplatser utan också av extremt ökad arbetsbelastning för de anställda. Det har inte stoppat dom från att bygga upp stora fackliga organisationer och knutit dom samman över nationsgränser under samma år. Stora strejker och protester på gemensamma datum har flyttat fram deras positioner. Även lokala uppror som kommer från år av gräsrotsorganisering där man kämpat för bland annat skydd mot smittspridning och ibland vunnit, i bland annat Minneapolis.

I Asien har har det hänt en hel del bra grejer också. I mobilfabrikerna i Kina fortsätter organiseringen och motståndet. Strejkrörelsen fortsätter och efter att en företag med tio tusentals anställda vägrade betala ut löner i några månader slog de anställda sönder fabrikerna så att företagen skall sköta utbetalningen av löner bättre i framtiden, vilket de lär göra. Vid Kinas största helg för detaljhandeln stoppade fackligt organiserade arbetare logistikkedjan för att bygga upp ett rätt så bra förhandlingsläge. I Indien strejkade över 200 miljoner arbetare och bönder mot den nationalistiska regeringens politik mot landets arbetare. Miljoner arbetare strejkade och demonstrerade i Indonesien på samma dag mot regeringens liberala politik.

Runt om i världen organiserade sig vanligt folk utan makt och inflytande och tog strid för sina rättigheter även detta år, som tex migrantarbetare. I lantbruket både i Tyskland och i Sverige utbröt vilda strejker mot exploateringen – även om du inte läste om det i media. Modiga städare från Polen i tog strid i Sverige och organiserade sig mot företaget eftersom de inte ville utnyttjas och bidra till lönedumpning. Dom blev sparkade och hemlösa. Efter facklig flygbladsutdelning utanför gym som använder städbolaget och andra strategier så slutade konflikten i arbetsdomstolen. Där vann de modiga städarna och företaget kommer få betala miljonbelopp. Efter stora insatser från solidariska fackliga aktivister har dom nu boende och inkomst.

Hyresgästföreningen och den växande gräsrotsrörelsen i basen på organisationen har byggt upp ett bra nätverk i Kortedala i Göteborg och påbörjat kamp mot kommande hyreshöjningar med en coronasäkrad och disciplinerad demonstration av dem som kommer drabbas på Kalendervägen. I Göteborg har man också stoppat vräkningar av ungdomar vars föräldrar har dött av corona och genom lokal demonstration stoppade man vräkningen av en 80 årig multisjuk kvinna. I Bergsjön ville hyresvärden göra om lokalen simhopparen till boende och då stoppa möjligheterna för att läxhjälpen som finnas där skall kunna fortsätta. Dom boende tog strid och räddade den viktiga rörelsen med läxhjälp i Bergsjön. Fastighetsägarna kallade hyresgästföreningen för ”kamporganisation” i GP under året och bättre betyg är svårt att ge.

Bland de anställda på Pågatågen hände något ovanligt men viktigt i år. Företaget Arriva hotade med att sänka allas arbetstid och lön, alltså ”hyvla” och de som tackade nej skulle få sparken. Dom var så bra organiserade och enade att endast ett fåtal sa ja och nästan alla de ca 300 anställda sa nej. En fantastisk exempel på solidaritet och gemensam styrka. Företaget fick stora problem eftersom de inte ville verka svaga utan var tvungna att börja sparka folk även om de behövde dom. De som sparkades behandlades som de hjältar dom är av facket, bilder och namn spreds i sociala medier. Nu i veckan försökte Arriva köpa ut huvudskyddsombudet Ola som är en av de skickliga fackliga organisatörerna. Han tackade nej till två årslöner och cheferna började bli hotfulla. Företaget vill ha hämnd. Den 4e januari kommer Ola att tvingas till ett nytt möte med HR på företaget och det är stor risk att han får sparken. Då hoppas jag att du hjälper till med oss andra att sätta press på företaget och stötta Ola och hans arbetskamrater så att han får fortsätta med sitt viktiga arbete som huvudskyddsombud på Pågatågen i Skåne och att kampen fortsätter mot hyvling och för bättre villkor.

Så trots allt – Gott Nytt År!

önskar metallarbetaren från Göteborg och jag från Norra Botkyrka!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2020 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

När jag var på nobelmiddag

Inlagt 10 december 2020

Idag är det den 10 december, och då brukar det vara nobelfest. I år blir det ingen, men som tröst ska jag berätta om när jag var på nobelmiddag och gjorde skandal, en pytteliten skandal.

Det är nog enda gången i mitt liv jag har varit på ett kalas med främmande människor och bordsplacering och flera sorters bestick. Har det varit fler gånger så har jag förträngt dem. Jag varken vill eller kan föra mig i möblerade rum. Jag förstår inte hur man gör och vantrivs i de flesta sociala sällskapssammanhang.

Det här är längesen. Jag var 16 år. Min pappa var kemist och hade suttit med i en grupp som skulle lämna förslag till nomineringar av kemipristagare. Eftersom han suttit i den gruppen blev han inbjuden till middagen tillsammans med sin dåvarande fru. Men lagom till festen hade dåvarande frun rymt. Pappa ville att jag skulle följa med istället. Men vad skulle jag ha på mig? Jag brukade gå klädd i svarta byxor och herrundertröja.

Min äldsta syster Martha, som jobbade med teater, då som nu, tog med mig till Riksteaterns kostymförråd, för att låna en lämpligare utstyrsel. Hon letade fram en kort, guldblänkande sak. Martha visste nog att det var påbjudet frack och långklänning men hon kanske tänkte att jag var så ung att jag ändå skulle kunna gå i flick-kort som slutade en bra bit ovanför knäna. Eller så tänkte hon Äsch, det är nya tider nu. Till klänningen hörde ett par korta guldglittriga stövlar. Utstyrseln kom nog från någon operett. Eftersom jag aldrig hade haft på mig högklackat, så var det tur att stövlarna var lågklackade, annars hade jag ramlat omkull i stadshustrappan.

Av själva middagen minns jag inget, inte ens käket. En kompis har letat fram menyn nu i efterhand och informerar: ”färserade sjötungsrullader, tryfferad unghöna i gelé, sparris i vinägrett, madeirasås med gåslever, ananas i likör, petit fours, vad de bjöd på för krök framgår inte”. Jag kommer inte ihåg vare sig sjötungsrullader eller krök. Men jag minns att efter maten stod jag i en trängsel och att det var två damer med ryggen mot mig som tjattrade ”Vilken skandal! SÅG du hur kort klänningen var! Ja det är väl en sån där som vill väcka uppmärksamhet”. De såg inte att jag stod bakom dem, men jag förstod där och då att jag var felklädd.

Jag irrade runt lite i festvimlet. Pappa såg jag inte till, han bildade nog kemisk förening vid groggborden. Så kom det någon och ställde vänliga frågor om vem jag var. Kameror blixtrade. Sen smet jag från Stadshuset och tillbringade resten av kvällen med min pojkvän.

Dagen efter var jag på framsidan av kvällstidningarna, som hon som hade kort klänning på Nobelfesten. Jag har rört mig i societeten, härmed bevisat. Men har inte känt något behov av återbesök.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december, 2020 i Gamla godingar, Kultursidan

 

Köket under jorden

tangentbord2

Inlagt 2 mars 2020

Varför så tyst på bloggen. Jo, jag håller på och jobbar med en bok. Arbetsnamnet på boken är Köket under jorden eller Köket under jorden och andra spännande arbetsplatser och analyser 2001-2020.

”Köket” blir en uppföljare på min textsamling Folk och andra bullar, som kom ut år 2001. Den boken är slutsåld, men texterna kan hittas här om någon är nyfiken.

Så nu sysslar jag med textbearbetning och framförallt gallring i Köket. Jag har väldigt mycket skrivet från de två senaste decennierna, som jag skulle vilja ha med i boken. Men jag gillar korta och koncisa böcker. Kompromissen får bli en rimligt kort och tjock bok. Några tappra provläsare har fått tillgång till materialet och ska om möjligt hjälpa mig med gallringen.

I pauserna från Köket joxar jag, som redaktör, med en till bok, Hopsnackat PLUS. Antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen består av fyra pocketböcker: Hopsnackat och fördjupningarna Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker. Tanken är att när nuvarande upplagor av dessa böcker tar slut så ska vi inte trycka flera. Istället kan det bli en samlingsvolym, Hopsnackat PLUS, som ska innehålla det mesta ur Hopsnackat plus ett urval berättelser från de tre fördjupningarna.

 
 

2019 – ett år av organisering och kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2019

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Gräns

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Folk och nya bullar?

Foab

Inlagt 6 december 2019

Folk och andra bullar är en samling texter som jag har skrivit. (Boken är slutsåld, men texterna går att hitta här.) Den kom ut 2001 och innehåller bland annat de första artiklarna som jag skrev på temat folkrörelse på arbetsplatsen, eller som jag kallade det då folkrörelselinjen. Ordet hade jag inte hittat på själv. Det var en arbetskamrat på Bagarn (brödfabriken Stockholmsbagarn) som sa ”jag tycker våra fackliga metoder borde kallas för folkrörelselinjen för vi vill att folk ska vara i rörelse.” Jag skrev om erfarenheterna från Bagarn i många av artiklarna, plus ett par noveller och en del mer personliga tankar. (Senare har jag som redaktör samlat in erfarenheter från många olika arbetsplatser i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen.)

Nu 18 år efter Folk och andra bullar, skulle jag vilja göra en uppföljare, en ny samling egna artiklar. Bland annat med ett urval inlägg från denna blogg.

Om du under årens lopp har fastnat för något på bloggen och tillochmed kommer ihåg det, så kan du hjälpa mig att välja ut vad som ska vara med. Det vore jag mycket tacksam för. Skicka ett mail till francestuu (at) gmail (punkt) com.

Det gäller ju också att hitta ett förlag som vill publicera boken. Tlm som gav ut Folk och andra bullar finns inte mer. Dom gick i konkurs. Förlåt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 december, 2019 i Kultursidan

 

Kan vi lära oss något av Hamn?

Inlagt 24 januari 2019

Åter ett inlägg som jag inte skrivit själv, men som jag hittade på facebook, tyckte var intressant, och vill ge utrymme åt på min blogg. Skribenten vill vara anonym. Hen är läkare, med en LO-facklig bakgrund. Bilden är från ett medlemsmöte i Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning. En fluga på väggen höll i kameran.

16nov2

Hamn har funnits i drygt 40 år. Att förbundet lever kvar, trots att man inte har LO-förbundens resurser, trots att man arbetar mer ideellt , trots att man inte har bättre materiella villkor att erbjuda med mera torde ju stämma till eftertanke från LO-förbunden.

* Hur kommer det sig att Hamn inte dött ut av sig självt ?

* Något i deras fackliga principer och basarbete verkar vara så bra att medlemmarna stannar och att förbundet inte självdör, trots de isande arbetsköparvindarna som länge blåst från höger i detta land oavsett regeringar. Kan någon av våra strateger studera fenomenet Hamn?

* Kan vi lära oss något av Hamn?

Men frågorna ställs inte. Nej, istället låtsas man som att det är 1975 i sin nulägesanalys av var den svenska modellen befinner sig. Det är någon märklig psykologisk mekanism högt uppe i systemen.

Detta alltså samtidigt som dom mer vakna förbunden – dit jag faktiskt räknat transport- insett att ”Metallvägen” är fel att gå, insett att man måste börja om underifrån med organizers etc, insett ( för sjuttielfte gången!) att pamperi och lyxresor är direkt fackföreningsskadligt.

Den självklara lösningen hade ju varit att göra som lärarfacken. En förhandlingskartell gentemot arbetsköparna vad gäller centrala kollektivavtalet. Med det upplägget skulle ju Hamn också avväpnas nuvarande begränsade möjligheter att vara ett störningsmoment för den s k svenska modellen. Det kostar att torska i AD så att säga.

Det är märkligt att inte en rad av kritik mot APMT verkar synas hos LO , Transport, Göteborgs stad , Svensk Hamn och hamnarnas kunder ( industrin med flera).

Innan APMT var det förvisso lite speciellt och krångligt i svensk hamnbransch. Men det gick att hantera , godsen rullade, gubbarna fick sina löner, företagen gjorde sina vinster etcetera. alla hade liksom lärt sig att gå runt ”problemet” Hamn. Enter APMT . Som med all rimlighet måste bedömas som ett riskkapitalistbolag som worldwide har unionbusting och avtalsdumpning och prekarisering som affärsidé. APMT gör bort sig genom att inte ha håll koll på läget, en affärsmässig oproffsighet helt enkelt.

Tre enkla självklara lösningar således:

Bort med APMT från svensk arbetsmarknad, dom fixar nämligen inte att anpassa sig.

Eller en avtalskartell precis som lärarna och andra fixat länge

Eller Hamns förslag till medlarna. Som löser alla knutar och införlivar dom i systemet.

Medlarnas ”egna” förslag är nästan en kopia av Sveriges Hamnars och innebär att Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att tvista om avtalstolkning. Vilket ju är som att köpa saker på rea och frånsäga sig all konsumenträtt. Och därmed gör avtalet skakigt och helt ensidigt lämnar tolkningsrätten till ena parten.

Transport och LO hade ju också kunnat tänka så här: vi sitter på nyckeln till att lösa APMT-jiddret. Prestigeförlusten det skulle innebära att t e x bilda en avtalskartell så att Hamn införlivas i den pacifistiska svenska modellen är ett billigt pris att betala för att helt kunna underkänna grunderna för hela strejksrättstjafset, som dels hotar hela fackföreningsrörelsen, dels har oanade framtida konsekvenser , dels är oklart om det egentligen löser ”problemet” hamnarbetarförbundet.

Genom att säga till regeringen ”kolla nu har vi löst Hamnfacket genom att ta in dom i en avtalskartell som dom accepterar, nu kan ni lägga ner strejkrättsutredningen”, så har /hade LO ett bra läge att flytta fram arbetarklassens positioner. Vilket gudarna ska veta är vad detta land behöver.

Så långt min anonyma skribent. Jag är inte säker på att just hens förslag är de bästa, det är hamnarbetarna själva som måste välja vad de vill kämpa för. Men jag gillar vinkeln: Vad kan vi lära av Hamn?

Lära av varandras erfarenheter, både positiva och negativa , diskutera strategi och taktik är vettigt. Inte bara trampa på av gammal vana.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Hur stödjer vi hamnarbetarna?

Inlagt 15 januari 2019

Hamnarbetarförbundet har varslat om punktstrejker i olika svenska hamnar. Kravet är kollektivavtal.

Det här inlägget om stöd till hamnstrejken har inte jag skrivit. Jag hittade det på facebook och det är skrivet av en metallarbetare som vill vara anonym. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och bad att få sprida det. Varsågoda!

Saker att tänka på inför den kommande hamnstrejken

Sprid aldrig fiendens propaganda

Arbetsgivarna lägger sjuka summor pengar på små och impopulära ”nyhetssidor”, tidningar och tankesmedjor (lobbyorganisationer) som sprids på facebook. När man kommenterar dessa på facebook så får det en spridning genom att andra ser det man skriver och det kan även uppstå debatt som växer. Om det är stora tidningar som redan har spridning är det en sak men små och oseriösa sidor som ”arbetsmarknadsnytt” är det bäst att lämna till sitt öde.

Ta striden på ditt jobb

Precis som hamnarbetare sagt vid demonstrationer så är det bästa stödet att strida på den egna arbetsplatsen. Hamnarbetarna kan inte stå som en litet omringat fort på en helt förslummad arbetsmarknad och ensamt försvara sånt som alla andra redan förhandlat bort. Samla gärna era arbetskamrater i era lokala fackliga organisationer och skriv stöduttalande men lika viktigt: förhandla inte bort sånt som hamnarbetarna kämpar för.

Lägg krutet på stöd och kamp, inte debatter

Propagandakriget eldas på med groteska summor från arbetsgivarna och debatten kommer bli hysterisk och faktafelen kommer regna över oss. Olika politiker, tidningar, tyckare och de vanliga mellancheferna kommer provocera fram debatter och söka uppmärksamhet. Men då är det viktigt att komma ihåg att den som är bäst organiserad och kan tillföra mest skada på motståndaren är den som vinner, inte den som kan skriva bäst texter till människor som aldrig kommer ändra sig eller jobba på ditt jobb.

Glöm inte vilka det är som kämpar

Den kommande strejken kommer skapa debatter och väldigt många kommer att ha åsikter om den. Både dom som vill hamnarbetarna illa och bland oss andra som stödjer dom. Stora ord från representanter från stora organisationer om regeringar, lagar och stora företag kommer att sägas och skrivas. Men då är det viktigt att inte glömma att konflikten handlar om vanliga arbetare som vill välja hur dom skall företrädas på jobbet, och om deras arbetsmiljö. Det handlar inte om ditt parti eller vilken teoretisk vänstertolkning som är bäst. Människorna det handlar om är bland andra dom som syns i videon här nedanför. (Videon är ifrån början av konflikten.) Stöd dom gärna men utnyttja inte deras kamp. Vi måste ge dom de bredaste stödet dom förtjänar och vill ha.

Information om konflikten finns på Hamnarbetarförbundets hemsida http://hamn.nu och på facebook finns gruppen ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” https://www.facebook.com/groups/112615883700/

Read the rest of this entry »

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Blåklintsparken, Hallunda, Norra Botkyrka

Blåklintsparken natt och dag

Inlagt 4 september 2018

Egentligen är den väl inte så märkvärdig, Blåklintsparken. Men ändå är det så mycket mer än vi kan förvänta oss, det vackra som öppnar sig precis invid oss. Som i drömmar, i välbekanta rum finns en dörr som inte funnits förr och den leder till rum vi inte visste fanns, där är flera ljusa rum, salar som öppnar sig oväntat.

Inte som i andra drömmar då rummen är i vägen, trapporna går fel, jag hittar inte mina barn. De är alla små igen och jag måste hitta dem, jag kan skymta någon av dem bortom en trappa men det är rum ivägen, rum som har rasat
Jag hittar inte mina barn

Din mamma sitter ju därborta vid gungorna, din pappa står där, han står där han stod när du sprang iväg, kom

Vad är det som gör parken så vacker? fast den inte är så märkvärdig, nyrenoverad men med slitna gräsmattor och lite skräpig och trägungan har gått sönder. Men ändå vackert är det att kommunen har satsat pengar, klart dom ska, vi betalar kommunalskatt, men det gör mig rörd ändå att en landskapsarkitekt har funderat och planerat, här, för oss i husen här, hittat de där roliga lekgrejerna, cykelslingan där en trehjulingscyklist kan vara på äventyr, försvinna och dyka upp igen vid fotbollsmålen, utom synhåll i flera sekunder

eller är den vacker för att människorna är här, pensionärerna som kommer från hela Hallunda och andra byar för att spela boule, barnen som ropar, familjerna som grillar, kvinnorna som sitter på bänkarna, männen som sitter på bänkarna, farmödrarna och söndagspapporna på lekplatsbänkarna, språken. Mannen från Syrien har lärt sig svenska genom att sjunga sånger. – Jag hade en gång en båt, med segel och ruff och köl, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu? Han har lärt sig alla verserna

eller är det att parken är stor så ögonen kan se långt, du kan se människor där och där borta, ser du hur små de ser ut där borta och det är ändå samma park. Nej nu ser jag, nu vet jag vad det är, det är de stora träden, det är nya träd och träd som fanns här innan husen byggdes, träden är kvar, de är stora som tiden, större än människorna och i träden hörs vinden

som inte är av denna världen, den vind jag hörde när jag skulle hämta mjölken, när jag gick längs vägen till bondgården. Då hördes bara vinden, det susade i skogen vid vägen på ett särskilt sätt och jag förstod att vinden egentligen var någon annanstans, fast den hördes i träden i skogen längs vägen. Jag hörde att det var suset från en annan värld. Inget religiöst, för guds skull, det var bara en annan dimension som fanns där samtidigt som jag gick där med kannan, fast det hade jag inte ord för, barn som jag var

Det var suset nu i Blåklintsparkens träd som jag hörde då när jag var barn och gick för att hämta mjölken, någon annanstans. Det kunde jag inte veta då, barn som jag var och Blåklintsparken fanns inte

Mannen från Syrien sjunger, han har kommit till sista versen, han säger Det är min sång nu.
– Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn. Så släppte man ner en bomb och staden försvann. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu?
Kära du, staden finns inte mer, men parken är här. Mashallah Halleluja Hurra så jävla bra att parken är här fast aldrig den kan vara här, nej aldrig kan den vara här

jag svarar dig nu, jag vet var den är,
den är här, parken som icke är

/Frances Tuuloskorpi, Hallunda 2018
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2018 i 145 Norra B

 

Hopsnackat – Stödföreställning 22/10

Inlagt 26 september 2017

20170714 Sopgubbar på väg till ADSopgubbar på väg till Arbetsdomstolen

Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Repetition Hopsnackat - Sopgubbar 1Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.

Publik - Hopsnackat
Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat

Om pjäsen

Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Repetitionsbilder: Nycklarna, restaurangköket, bilfabriken, lagret.

Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.

Mer på programmet

Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.

Reno Norden – ett sopigt företag

Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.

Förboka

För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.

Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.

Sprid till fler

Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.

Affisch Hopsnackat 2017

Här finns affisch/flygblad: Affisch Hopsnackat 2017 – skriv ut i A4-storlek och sätt upp!

Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh

Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF Huvudlogga_ABF_logoruta_red_liten

OBS: Det här blogginlägget finns även på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
På den bloggen kan du också hitta några berättelser av Sop von Gubbe om händelser i sopsvängen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2017 i Kultursidan, Sopgubbar

 

Avgå 2016! men tack för modig kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2016

Ett skitår har passerat igen. Först tänker jag på alla dem som dödats, skadats eller tvingats fly undan maktsfärskåta och oljesugna krigsherrar på olika nivåer. Och sen på allt annat elände. Ska man dra något gammalt över 2016 och sig själv? Men precis som vid förra nyåret får en vän mig på bättre tankar, en som har valt att komma ihåg bra saker, som uppmuntrar oss att kämpa vidare. Så det blir hans nyårskrönika som får avsluta årets blogg.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Man skulle kunna tro att 2016 var en riktigt rövigt år för vanliga arbetare och på många sätt så var det också. Inte minst i olika parlament runtom i världen där de krafter som vill förstöra för oss och splittra oss flyttade fram sina positioner. Man kan få känslan att allt går åt helvete och inget går att förändra. Men eftersom den känslan är farligare än både Jimmie Åkesson och arbetsgivarna är tillsammans så kommer här några andra grejer som hände förra året.

Förra året var året då Stockholms taxichaufförer började att göra organiserade demonstrationer genom att föra ett väldigt liv på gator och i media när de bla omringade de byggnader där politiker samlades för att försämra deras villkor och de nådde en del framgångar bl.a. annat i Haninge. Det var även året då hemtjänstpersonal i Gävle reste sig upp tillsammans en kall novembermorgon och hotade med att kollektivt lämna arbetet på stående fot och fick igenom direkta förbättringar. Det var året då den växande fackliga gräsrots rörelse ”fight for 15” i USA lyckades få igenom höjningar av minimumlönen i 21 delstater. Rörelsen består av vanliga arbetare som är timanställda eller inhyrda och har i flera år fört en växande strejk- och demonstrationskampanj i brutalt underläge, med alla arbetsgivare och staten mot sig. Kobane står starkt och den socialistiska federationen växer i Kurdistan trots trots attacker från både Nato och Daesh och trots de fruktansvärda läget i regionen.

Det var även året då Islands kvinnor lämnade sina arbetsplatser, under parollen Lika lön för lika arbete. Det var det året som Hyundai-arbetare strejkade i hela Sydkorea tillsammans med andra bilfabriker. Baka stenungsbageri i Göteborg och Paus Bagarstuga i Västerhaninge försökte neka sina anställda kollektivavtal, med ett kompakt stöd från Göteborgspostens högerkonservativa och arbetarfientliga ledarsida och hela Sveriges borgerlighet. Men trots en väldigt lipande i media och massa liberaler som sprang och stödåt under blockaden så kan vi avsluta detta året med kunskapen om att bägge företagen nu har skrivit på kollektivavtal.

2016 var året då Torslandabor samlades i kyrkan för att organisera mötesplatser med de nyanlända flyktingarna och skapade många möten och vänskapsband mellan de gamla och de nya Torslandaborna i den sociala organisering som fortsätter för en stadsdel som håller ihop mot de vidriga rasistiska gaphalsar som förpestar sammanhållningen. Jo du läste rätt – googla ”Torslanda tillsammans”. Det var även det året då Indiens arbetare organiserade en generalstrejk som enligt många journalister var större än året innan och troligen världens största. En av världens fattigaste arbetarklass stängde alltså av ett av världens folkrikaste länder.

I USA kom en socialistisk kandidat väldigt nära att bli demokraternas presidentkandidat. Nu blev ju inte slutresultatet så bra men han lyftes fram av många olika växande gräsrotsrörelse t.ex. fackföreningar som fortfarande växer och kämpar. Bland annat strejkade 40 000 anställda på företaget Verizon i flera veckor och fick till slut sitt avtal så att alla kunde gå tillbaka till jobbet. En historiskt viktig och ovanlig strejk i USA.

I Finland gick 15 000 demonstranter ut på gatorna under banderollen ”Peli poikki” (nu räcker det) och började vända den rasistiska debatten och svängningen inom den finska politiken. Det finns mycket kvar att göra där men folket började sätta ner foten. 2016 var året då de modiga och militanta Doroteaborna fick inviga sin sjukstuga i Norrland som de ockuperat i tre år för att få behålla. Det var också året då den Polska högern försökte införa totalt abortförbud i landet men eftersom städerna fylldes av enorma demonstrationer när Polens kvinnor intog gatorna i många städer och 60% fattades av den kvinnliga arbetsstyrkan på arbetsplatserna, så fick regeringen backa.

I Sverige gick byggnadsarbetarna ut i strejk bl.a. för att behålla sitt lönesystem. Det fick dom behålla och i städerna samlades olika fackföreningar på olika torg för att vissa sitt stöd under strejken. I slutet av året vägrade pendeltågsstädarna i Stockholm att arbeta när de nya företaget nekade dem att få vinterkläder och sa att de inte längre skulle få göra läkarbesök på arbetstid. Även Idol-deltagarna hotade att gå ut i strejk med musikerförbundet. Hamnarbetarna i Göteborg genomförde en antal punktstrejker mot den nya arbetsgivaren som försöker förstöra både Hamnarbetarförbundet och den nationella strejkrätten. Konflikten fortsätter och har hårdnat sedan dess. Så om du deltar i stödarbetet i de kommande aktionerna så kan du vara med att försvara alla arbetares rätt att strejka.

2016 var året då Victor Jaras mördare dömdes och över en miljon samlades på gatorna i en demonstration mot Syd Koreas arbetarfientliga regering bla organiserat av den periodvis olagliga koreanska fackliga centralorganisationen. Man kan se när de gör ”vågen” med tända ljus i klippet nedanför. Det var också året då brevbäraren Tommy Hinders som arbetat i 40 år fick tillbaka jobbet efter att han sparkades två år innan pension. Han sparkades för att han inte kan ta körkort på grund av sin epilepsi. Anledningen att företaget tvingades att häva uppsägningen var hans arbetskamraters protester som spred sig i Sverige och i media.

Så även ifall saker verkar vara skit på alla fronter så är det inte det överallt och även om farliga människor säger att inget går att förändra så hade de fel detta året också. Precis som de hade fel förra året så kommer de ha fel även nästa år. Så God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för.

Jag stämmer in i slutklämmen: God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för. Mössa på!

Förra årets positiva krönika: Avgå 2015! men tack för modig kamp.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2016 i Blandat, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Jag lever

Inlagt 25 oktober 2016

Kära bloggläsare.

Jag lever och har inte slutat berätta och analysera. Men senaste halvåret (nästan) har det blivit så att jag bara har skrivit på facebook. Det är så enkelt gjort. Å andra sidan blir det också mer flyktigt. Gamla inlägg på bloggen är det rätt lätt att hitta och länka till igen. Samt att i förekommande fall säga vadvardetjagsa – vilket går att säga rätt ofta eftersom saker och ting i arbetslivet/samhällslivet har en tendens att i grunden vara desamma. Gamla facebookinlägg däremot är det krångligare att leta fram.

Jag ska försöka börja skriva här igen. Också.

Till dess, tips om ett blogginlägg som känns aktuellt på nytt: Vår rätt att vara varandra. Ur mitt klassperspektiv om en debatt som sen dess har gått hela vägen runt.

Och förresten – om du inte har läst de fyra delarna av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, gör det. Vi måste tala om klass? Här är det klassen som talar.

Ett till tips. Åter larmas om höga sjuktal, ofta återkommer oro över hur kraftigt sjuktalen har höjts sedan 2010. Därför vill jag påminna om att siffrorna för 2010 var falskt låga: Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 oktober, 2016 i X övrigt

 

Orten i Fokus: DIN – utställning och tidskrift

Inlagt 20 mars 2016

Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.

Igår var det vernissage.

20160319_140103 Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.

20160319_141011 Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.

De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.

20160319_142332 Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.

20160319_142020 Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.

20160319_141911 Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.

20160319_141802  Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.

20160319_143815  Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.

20160319_142723  En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.

Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.

En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2016 i 145 Norra B, Kultursidan

 

Hyresstopp?

1978 Hagalund

Inlagt 4 mars 2016

Hyrorna höjs, trots noll inflation och sänkta räntekostnader. Bostadsföretagen gör en övervinst.

Svt: Hyreshöjningar trots kraftigt sänkta räntekostnader

Det är inte bara de privata hyresvärdarna som skor sig på hyresgästerna. De kommunala bostadsföretagen gör ofta en vinst, som i stället för att sparas till kommande renoveringar dras in i kommunens allmänna kassa. Hyresgäster betalar då dubbelt till kommunens budget, både kommunalskatt och pengar via hyran. Och sen när det är renoveringsdags finns inga pengar och det blir både utförsäljningar och kraftigt höjda hyror.

Det kanske är dags att hyresbetalare snackar ihop sig, letar fram hyresstoppbanderollerna eller gör nya, och diskuterar hyresstrejk.

…då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall skrev Strindberg. Fast nu kanske det ska vara då komma vi ner från Blue Hill, från Albyberget, från Flemingsberget eller varifrån det nu kan dåna.

(Bilderna är från Blåkulla/Hagalund/Blue Hill 1978. Foto: Horst Tuuloskorpi)

UPPDATERING 11 OKTOBER 2019: ”SCB:s statistik visar att hyrorna höjts nästan dubbelt så mycket som konsumentprisindex – vanliga konsumtionsvaror och tjänster – sedan 1969. I förhållande till andra varor blir det alltså dyrare och dyrare att hyra en lägenhet.” Högsta hyreshöjningen på 6 år. (Svt Nyheter 4 oktober 2019)

1978 Blåkullademo

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 mars, 2016 i 145 Norra B, X övrigt

 

Sol och orosmoln över Hallunda

Inlagt 16 februari 2016

Den 7 februari skrev jag Övergrepp mot orten om nedmonteringen av samhällsservice i Hallunda/Norsborg i Norra Botkyrka.

Här finns idag både Arbetsförmedling och ett gemensamt servicekontor för Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Både AF och servicekontoret är väldigt välbesökta, det är alltid köer. Många som kommer dit är människor som på grund av språksvårigheter och ibland ovana vid de svenska regelverken har lättare att förstå och göra sig förstådda vid direktkontakt än över telefon och internet.
Mycket viktig samhällsnärvaro i orten alltså.

20160216_172053

Idag sken solen över Hallunda, både bokstavligen och bildligen. Försäkringskassan (Elisabeth Hultengren, tillförordnad försäkringsdirektör, t.v. nedan) och Botkyrka kommun (Ebba Östlin, S, kommunstyrelsens ordförande, t.h.) hade en en gemensam pressträff i servicekontoret och meddelade att de kommit överens om att Försäkringskassan ska bli kvar i Botkyrka Kommun. På frågan om var i kommunen blev svaret att det är någon av två lokaler i Hallunda/Norsborg som kan bli aktuella. Vilka kunde de inte svara på, eftersom samtal pågår med hyresvärdarna.

20160216_123502

Tidigare har, enligt DN, Försäkringskassans fastighetsstrateg klargjort att de ”vill bort från Hallunda centrum för det är på nedgång” att ”området är otryggt, de har problem med hot” och att ”de har kostnader för väktare”. Gissningsvis beror det mesta av problemen på för små lokaler och för lite personal. Ibland kan människor stå och köa fram till stängning utan att komma in.
Fastighetsstrategen ska också ha sagt att Försäkringskassan har ”erfarenhet av att en flytt minskar besökstrycket, vilket ses som positivt”. Vilket man väl får tolka som en rejäl missuppfattning av försäkringskassans uppdrag.

20160216_172115

Idag sa Elisabet Hultengren istället att ”ambitionen har hela tiden varit att vara kvar i Hallunda/Norsborg”. Det är väl troligt att de starka protesterna mot den planerade stängningen har förändrat attityden. Plus kanske att även kommunen fått tummen ur och engagerat sig mer i lokalfrågan?

Nu är kassan och kommunen överens. Så långt allt väl. Men det finns ett orosmoln kvar. Arbetsförmedlingen!

20160216_172307 - Kopia

Eder utsända (jag alltså) frågade Ebba Östlin om hon kan säga något om hur det blir med Arbetsförmedlingen i Hallunda. Det kunde hon inte göra idag. Jag frågade om det kan vara så att det är Arbetsförmedlingens nuvarande lokaler som är tänkta för Försäkringskassan. Då uppstod en kort ”hur ska jag formulera mig nu?”-tystnad innan Östlin svarade ”I första hand inte”.
Det tolkar jag som att AFs lokaler är ett av alternativen. Därför kan jag inte vara riktigt glad.

20160216_171104

Vi behöver även Arbetsförmedlingen kvar här i Norra B.

#svikinteförorten

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Övergrepp mot orten

20150426_160853-1
Körsbärsblom finns inte bara i Kungsträdgården.

Inlagt 7 februari 2016

Mitt Hallunda

Jag bor sedan 12 år i Hallunda/Norsborg, som i en hemlig (?) polisrapport räknas upp bland de orter som ska vara särskilt utsatta områden.

Lägg på larmrapporterna från journalister som med innerstadsblick betraktar våra proletära förorter. Det är lätt att få för sig att man måste ha skottsäker väst på sig när man går till affären i Hallunda centrum. Andra människor kanske drar sig för att flytta hit eller ens besöka orten. Därför vill jag tala om att här är det väldigt lugnt för det mesta. Häromdan försökte rånare ge sig på Direktbutiken (som också är vår lokala post), men de togs effektivt omhand av de milda men biffiga grabbarna som jobbar där, androm till skräck och varnagel. Biblioteket i Hallunda är stillsamt och trevligt, inte en tillstymmelse vad jag vet av bus och bråk. De har språkcafé och sagostunder. I Folkets Hus är det alltid aktivitet i salarna. Till en del aktiviteter kommer främst den äldre generation svenne- och finne-arbetarklass som bor här och som jobbat på industrier i södra Stockholm. Till andra, t.ex. sådant som invandrarorganisationerna ordnar, kommer främst ungdomar och familjer. Och till en del är det blandad kompott.

Säkert förekommer här organiserad brottslighet som är osynlig för mig, men inte värre än i storföretagen. Bådadera borde stoppas. Det finns idioter, t.ex. de som kör rally med mopeder på gångvägarna. Någon gång brinner bilar. Ofta hänger ynglingar utanför tunnelbanan och i sofforna i centrumfiket tills centrum stänger klockan 21, men jag har peppar peppar inte hört talas om några övergrepp där. Själv har jag inte råkat ut för något värre överfall än att ungar kommer rusande i centrum och attackkramar under fältropet Mormor! (De kommer ihåg mig från att jag var klassmormor och hade mattestuga i deras skola för ett par år sen.) Ytterst sällan blir jag bestulen på någon grönsak från min puttenuttiga köksträdgård på uteplatsen som hör till lägenheten. Lilla hucklegumman som kom och plockade av mitt persiljeöverflöd i somras, lämnade i gengäld nybakat bröd. Okej, detta är mina högst subjektiva upplevelser, men de kan väl duga likaväl som de tillfälliga journalistbesökens rapporter.

Det kan säkert ändå finnas skäl att kalla Hallunda/Norsborg ett särskilt utsatt område. Med ett särskilt utsatt område menar polisen ”Ett område med så mycket problem att det kräver insatser från alla myndigheter för att komma tillrätta med dem”.

Men så bra då (ironi) att både arbetsförmedlingen och försäkringskassan planerar att flytta härifrån.

Hallunda Centrum dräneras på samhällsnärvaro och service

Flera banker har stängt sina kontor här (inte tillräckligt penningstarka kunder, gissningsvis), istället har pantbanken flyttat in. Arbetsförmedlingen i Hallunda är alltid full av köande förhoppningsfulla (?) arbetssökande. Jag vet, för under den period när jag själv var arbetslös var vi ett gäng som träffades där en gång i veckan, hängde vid datorerna och utbytte råd och tips, och den som behövde stöd kunde få sällskap in till handläggaren. Nu planerar AF att stänga kontoret i Hallunda, fast här säkert finns en stor andel arbetssökande som har lättare att förstå och göra sig förstådda öga mot öga än via nät och telefon. I Servicekontoret i Hallunda samsas försäkringskassan, pensionsmyndigheten och skatteverket i sammanhängande lokaler. Det är ofta en lång, slingrande kö utanför och i dörren står en vakt och organiserar insläppet, han släpper in fem personer i taget. Nu är det på g att stänga servicekontoret , och det verkar vara just för att det är så många som kommer dit.

Kanske det är integration, att osynliggöra köerna genom att stänga de ställen som människor köar till? Nej, jag kallar det övergrepp mot vår ort, nedmonteringen av service, av samhällsnärvaro.

Facebookgrupp: Vi vill ha försäkringskassan kvar i Hallunda #svikinteförorten

Uppdatering 10 februari: Idag skriver även DN om den hotande nedläggningen av Försäkringskassan kontor i Hallunda. Två artiklar i stockholmsdelen:
”Försäkringskassans flytt är en katastrof”
Botkyrka slåss med näbbar och klor

FORTSÄTTNING FÖLJER: 14 februari: Sol och orosmoln över Hallunda

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Låt oss icke hundsfotteras!

Inlagt 3 februari 2016

Vad sägs om att bli rejält utskälld – och, hoppas jag, uppmuntrad – av en bageriarbetare? Nej, det är inte jag som skäller. Det är Fritjov Flodkvist, år 1914. ”Ni arbetare” skriver Flodkvist, men han var som sagt bageriarbetare, så det är sina egna han vänder sig till.

Bageri Uppsala Industriminnes
Bageriscenen är ett verk av konsnären Hans Lustig. Finns i  Uppsala Industriminnesförenings utställning.

Man blir förbannad

Jämt och ständigt återkommer såväl i arbetartidningar som i samspråk man å man emellan klagovisorna om brutal och hänsynslös behandling, sparkningar, prickningar, svarta listor och hundsfotteringar av alla möjliga och omöjliga arter – rent ut sagt ett makalöst oefterrättlighetssystem. Men varav kommer sig allt detta?

Ännu har väl ej någon så enfaldig tanke uppstått i en proletärhjärna, att våra arbetsgivare av egen inre drift och omtanke om oss skall fråga oss, om vi vill ha det så eller så? Utan om en reglering på ett eller annat vis skett, har en påtryckning eller maktförflyttning först gjort sig gällande. Därför finns det ej något som låter så djävligt som just detta jämmer, ty vad göres för att få bort den rådande gå-på-taktiken och utsvettningssystemet? Platt intet!

För mig kvarstår inget annat, än att arbetarklassen gärna kan ha som den har det; den har inget annat förtjänat. Just på den grund att den ej själv avskakar sig kopplet, utan jämt överlåter detta åt andra. Ja, jag vill erinra om ett gammalt gott ordspråk som lyder: ”Hjälp dig själv”. Skulle ni arbetare ej ta fasta på det litet mera än hittills varit fallet? Lär er värdesätta ert eget jag, så skall strax därigenom mycket vara vunnet, ty själv är bästa drängen, och resultatet blir, om man själv gör det, bättre än genom ombud, och det skall visa sig gott och hålla streck i praktiken.

Ett ofrånkomligt faktum är att mot brutaliteter och trakasserier av arbetsgivare, verkmästare, förmän av vad skrot och korn som helst, går lätt att reagera, och även att få förhållandena ordnade, lika lätt som att säga eller skriva det. Det kommer endast ett litet moment emellan: att skall någon bättring mot oefterrättlighetssystemet bli till praktisk verksamhet och nytta, så – gör det själv och det genast, gå ej och vänta och tro som det står i psalmen ”Min egen kraft ej hjälpa kan”, ty då går det åt helvete.

Det är egendomligt att ni arbetare själva kan underskatta er så gränslöst och känna er så kraftlösa. Skäms ni ej något? Huru? Eller på vilken väg menar ni er komma till något bättre om ni ej själva tar i ett tag för ”Sverges vattvälling” som det så vackert heter; det är ej så svårt som det ser ut. Låt dem som det intresserar, slåss om teorier, doktriner, F- och undervattensbåtar, det har vi för tillfället ingen praktisk nytta av. Vi ska tänka på det som ligger oss närmast, och det är strid mot godtycklighetssystemet. Och en sak som ligger så i öppen dag, är att vi ej på något eller minsta vis behöver – på eller utom arbetsplatserna – låta oss hundsfotteras av vilka flåbusar till s. k. överordnade som helst, utan ge svar som svider, och det så godtycket skall försvinna och aldrig återkomma. Det tycks mig som om medlet till detta skulle ligga inom varje arbetares tankesfär, och även komma till obligatorisk användning i stället för dessa jämt och ständigt återkommande förbannade klagovisorna.

Fritjov Flodkvist 1914

I vilket sammanhang skrevs denna arga text? Jag har bett en i saken kunnigare kamrat, Erik Bohman, att kommentera:

Texten härovan kommer från tidningen Brand, nr 23 år 1914. Några år tidigare, 1909, hade arbetarklassen förlorat den största konflikten på svensk arbetsmarknad någonsin. Storstrejken. Arbetsgivarna firade sin seger med att äntligen få styra och ställa som de ville på sina företag. Fackligt aktiva fick inte bara sparken, de fick prickade betyg och sattes upp på listor som skickades mellan chefer över hela landet. Fick åka från stad till stad på jakt efter arbete. Fick överallt nej. Oerhört många flyttade till USA och Brasilien för att komma undan förföljelsen. De som fick komma tillbaka till sina jobb visste hur nära det var till dörren för den som sa vad hon tyckte, blev sjuk eller uttryckte socialistiska åsikter.

Så det är inte så konstigt att Flodkvist var förbannad. Men han var inte förbannad över hur chefer och kungar betedde sig. Det är klart att de styr och ställer om de kan. Nej, Fritjof var förbannad på arbetskamraterna. Över mycket gnäll och lite verkstad. Över att så få ens vågade säga: Nej, det här är fan inte okej! Över att alla så snabbt glömt att när vi som jobbar inte vill det längre så står allt still. Närmast tyckte han att arbetarna borde ta upp striden mot ”godtycklighetssystemet”. Alltså arbetsgivarnas trakasserier, orättvisa uppsägningar, omplaceringar, nedbemanningar. Kommer vi åt det kan vi börja snacka om de större sakerna igen.
Flodkvist blev bönhörd så långt att arbetarklassen under flera decennier på 1900-talet tillkämpade sig förbättringar på arbetsplatserna. Idag känns texten väldigt aktuell. Vi behöver återta vårt kollektiva självförtroende och märka att vi kan sätta stopp för hundsfotterande flåbusar.

Erik Bohman 2016

Fritjov Flodkvist
Bageriarbetare. Invald i Ungsocialistiska partiets centralkommitté 1915.
Senare socialdemokrat och stadsfullmäktiges ordförande i Eskilstuna.

LITEN ORDLISTA
hundsfottering = typ orättvis uppläxning, utskällning.
oefterrättlighetssystem = typ hopplöst, orättvist, oacceptabelt system.
F-båt, undervattensbåt = överklassen hade stora insamlingar och politiska möten för att köpa vapen och fordon åt militärmakten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 februari, 2016 i Blandat, Gästbloggare

 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

2015-2016

Inlagt 1 januari 2016

Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Vad håller jag på med egentligen?

Inlagt 28 augusti 2015

Jo jag håller på och jobbar med strejkboken – del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Den handlar alltså helt och hållet om erfarenheter av s.k. vild strejk och sittningar. Har fått in ett tjugotal fina berättelser. Vi måste tala om klass! tycker jag det tjatas en hel del om. Här är det klassen som talar. För smakprov, kolla de korta citaten som besvarar frågan – varför blev det strejk? Finns på en annan blogg, där bokserien presenteras:

Varför blev det strejk?

En annan sak jag hållit på med är att skriva en krönika för Seko-tidningen. Det är facktidningen för järnvägare, brevbärare och andra som jobbar inom ”service och kommunikation”.

Här är krönikan: Orkar du med dä?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 augusti, 2015 i X övrigt

 

Att vägra jobba för mycket

solidarnosc

Inlagt 24 juni 2015

Bilden visar Mattias Elftorps illustration till berättelsen Solidarnosc i Slutsnackat. I den berättar Egon (pseud.) om hur inhyrda polska charkuteriarbetare slutar jobba övertid och hur karen med julskinkor blir överfulla.

Det är flera av berättelserna i Slutsnackat som handlar om just det att man snackar ihop sig om att säga nej till övertidsarbete eller extrapass. Därför skrev jag den här pekpinnen som en del av mitt förord till boken:

Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att tillexempel sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. (I fallet med de inhyrda charkuteriarbetarna var just det inget hinder. De vägrade jobba övertid därför att de inte fick övertidsersättning.)

Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid. Det brukar också vara klokt att, när frågan ställs om en gemensam åtgärd av något slag, formulera den med villkoret: Om alla, eller de flesta, är med. Det kan vara en avgörande skillnad mellan ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen?” och ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen om 80% röstar ja?”.

Att säga nej till övertid och extrajobb är inte alltid en åtgärd för att sätta press i en specifik konflikt. Det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och helt enkelt gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är det förstås också ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning. För mycket jobb på för få personer, arbetslöshet för andra. Varje gång bemanningen på en arbetsplats minskas med en person, så ökar arbetslösheten i landet med en person. När det händer på tiotusentals arbetsplatser ökar arbetslösheten med tiotusental. Avsiktlig underbemanning och arbetslöshet hänger ihop som två sidor av ett mynt – ett mynt som oftast hamnar i arbetsgivarens ficka eller bekostar en skattesänkning för välbärgade.

Övertidsblockader är en av de stridsåtgärder som ingår i fackförbundens formella vapenarsenal. När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller facklig företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagad för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, när man agerar på lokal nivå. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda öppet uppmanar till övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.

Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten. Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot. Det är helt rimligt att förutsätta att om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då ska det anställas fler.

Observera: hälsosamt arbetstempo. Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen. Ofta har vi också en inre drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor vill vi inte att de ska drabbas. Det är vi som bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.
Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.

Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är idag en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans. Tänk på de arbetslösa – maska mera! var det någon som sa. Det är en bra paroll, även om maskning egentligen inte är rätt ord i sammanhanget. Jobba rimligt.

Första delen av mitt förord kan du läsa här: Ni är fuckade utan oss – Arbetarkollektivet som maktfaktor.

Mer om böckerna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien och hur man får tag på dem: Kolla här (öppnas i ny flik).

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 juni, 2015 i Blandat, Kultursidan

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 

Nej, det handlar inte om biblioteken

st-ngt_skylt
Inlagt 11 juni 2015

Massor av fritidsgårdar har lagts ner. En googlesökning på ”Fritidsgårdar läggs ner” ger 19000 svar.
När gårdar stängdes varnade många, bland andra personal, föräldrar och ungdomar för konsekvenserna. Var ska ungdomarna ta vägen? Det kommer att kosta mer senare! Ok, nu ser vi en av konsekvenserna. Biblioteken har blivit fritidsgårdar och ”bråkiga ungdomar” skrämmer bort andra besökare.

Då är det väl viktigare att påminna om vad som sas när fritidsgårdarna las ner än att börja diskutera inkludering på biblioteken, tysthetsnorm, grabbkultur och div annat. Eller för all del, diskutera sånt, det är inte oviktigt. Men att fokusera på sånt i det här sammanhanget är jävligt respektlöst mot alla dem som jobbade resp. hängde på gårdarna och som varnade för vad som skulle komma att hända.

Det varnas alltid, av dem som gör jobbet, kan jobbet, när en verksamhet läggs ner eller skärs ner eller försämras på annat sätt. Tänk på konsekvenserna! Det gör mig förbannad när snacket några år senare går som om det inte fanns orsakskedjor bakåt och som om ingen hade varnat. Strukturell demens.

Öppna gårdarna igen och låt biblioteken vara bibliotek. Hur biblioteken ska fungera är en annan diskussion.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 juni, 2015 i Kultursidan

 

Alienation

Idag, 21 maj 2015, ska jag diskutera begreppet alienation.

Marx

Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”

Observera: ”…när den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad”

Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”

Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Jag har aldrig varit en fri hantverkare. Det har inte heller studenten.

I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.

Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.

Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in i livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång, jag berättar om en förändring.

Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Inom dessa sektorer kan vi verkligen snacka om alienation. Den alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.

pengabingen
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd. De som jobbade där har sagt upp sig. Man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, men de tar slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, skolan, sjukhuset och vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar. Drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.

Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?

I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.

Besläktat inlägg: I en främmande värld

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 maj, 2015 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Etiketter: ,

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

20150422_175146

22 april 2015

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2015 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Vården

 

Vi äger orden. Huddinge 11/9

Vi_äger_orden
Inlagt 3 september 2014
Landsomfattande författarturné inför riksdagsvalet! När hände det senast? Föreningen Arbetarskrivare är på hugget!

”Det land vi ser nu är inte det våra föregångare var med om att bygga. Samhället blir allt mer kallt och cyniskt. Det präglas av djupnande klassklyftor och segregation. Tempot i arbetslivet ökar, vår arbetsmiljö försämras, våra fackföreningar försvagas och det vi äger tillsammans rivs ner.”

Arbetare finns. Någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor, vill påverka och förändra samhället och har dragit på turné inför riksdagsvalet.

ATHENA FARROKHZAD författare
FRANCES TUULOSKORPI arbetarskrivare

Konferencier & samtalsledare: VICTOR ESTBY

Torsdag 11 september 2014, kl 17.00
ABF Huddinge, Kommunalvägen 26, Huddinge.

Ca 500 meters promenad längs Kommunalvägen från Huddinge pendeltågsstation.

Fritt inträde!

I samarbete med ABF Huddinge.

Välkomna!
www.arbetarskrivare.se

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 september, 2014 i Kultursidan

 

Bröstbild av arbetslös

Inlagt 2 augusti 2014

Idag blir det en anekdot. Sann.

Efter att brödfabrikerna där jag jobbat i sammanlagt 29 år hade lagts ner, så sökte jag en utbildning till tvätteriarbetare. Arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning hette det, fint ska det vara, och utbildningen bestod till största del av att några tvätterier fick gratisarbetare i sex månader (och vi fick akassa). Det var också tvättericheferna som avgjorde vilka sökande som skulle bli antagna till utbildningen/gratisjobbet.

Blev kallad till intervju på arbetsförmedlingen. Den äldre av de två (manliga) cheferna pratade och frågade, den yngre satt mest och glodde på mig. I brösthöjd. Ovanlig typ, tyckte jag, antingen så uttråkad så han inte orkar lyfta blicken, eller så finner han det nöjsamt att glo i brösthöjd på nån som kunde vara hans morsa, under en anställningsintervju. Ja ok, det finns folk till allt.

Först när jag kom ut efter intervjun så insåg jag att jag hade suttit där med visstidsupprorströjan på mig. Alltså t-shirten med en stooor varningstriangel och texten VISSTIDSUPPRORET! Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Förstod att det nog var jag som var den ovanliga typen. Vem sitter i en sån tröja på en intervju inför en arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning?

Bakgrunden var att vi var några som brukade träffas vissa veckodagar vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Vi snackade, utbytte skvaller, tips och erfarenheter. Folk kunde komma med besvärliga blanketter eller andra bekymmer för att få hjälp och ibland kunde en kamrat få sällskap in till handläggaren, om hen (kamraten, inte handläggaren) behövde stöd. Vi var nog en avvikande företeelse. Hur vanligt är det att folk sitter och snackar och har trevligt och utgör ett eget litet kraftcentrum, typ som det kan vara i ett fikarum på jobbet – men på Arbetsförmedlingen?
Träffarna ingick i verksamhet för arbetslösa livsmedelsarbetare, som vi från brödfabriken tagit initiativ till. Ett av målen med verksamheten var att återuppväcka en klubb för arbetslösa inom Livs. Och för att nya träffdeltagare skulle hitta oss så hörde det till att ha visstidsupprorströjan på sig. Så när jag nu skulle till Af tog jag alltså på den av vana, tydligen utan märkbar tankeverksamhet.

Jag vet inte hur tvättericheferna tolkade min klädsel. Konstigt nog blev jag antagen till utbildningen. Det blev också sex andra arbetslösa, varav två av mina arbetskamrater från brödfabriken.
Vad som sen hände på tvätterierna är en historia för sig. Varifrån visstidsupprorströjorna kom, är en annan historia. Och hur det gick med verksamheten för arbetslösa är en tredje. Kanske det borde bli en bok.

På denna bild syns våra upprorströjor i bröst- och maghöjd.
visstidsupprorstrojor_i_brosthojd

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 augusti, 2014 i X övrigt

 

Holken 2014

Inlagt 12 juli 2014

Och nu blir det, som omväxling, ett inlägg från naturlivet ortenstyle.

Holkbild 2014-06-05 holk

För ett par år sen satte vi upp en holk ovanför dörren på vår lilla uteplats hemma i Norra B. Den stod tom första sommaren och andra sommaren. Men i år har ett par talgoxar valt att häcka i vår holk.

Torsdag 5 juni: Fyra ägg i holken.
Holkbild 2014-06-05 fyra

Fredag 6 juni: Fem ägg.
Holkbild 2014-06-06 02 fem

Lördag 7 juni: Sex ägg.
Holkbild 2014-06-07 sex

Söndag 8 juni. Sju ägg.
Holkbild 2014-06-08 sju

Här ligger talgoxhonan på äggen. Ibland kommer hanen och matar henne med en insekt.
Holkbild 2014-06-07 ruvar

På natten burrar hon upp sig och sticker huvudet under vingen för att sova.
Holkbild 2014-06-08 sover

Talgoxen är ute ur holken ibland men ligger oftast på äggen och ruvar. Hon pysslar med dem också, puttar omkring dem och vänder på dem.

Torsdag 19 juni har två av äggen kläckts. Hanen kommer med mat och honan matar ungarna.

Midsommarafton 20 juni finns det fyra skruttungar i holken.

Söndag 22 juni. Igår kläcktes ett femte ägg. Det tycks som de två sista äggen inte kläcks, så det blir bara fem ungar. Inte så bara ändå, båda föräldrarna har fullt upp med matning och omvårdnad.

Onsdag 25 juni. Jag VILL inte gå och lägga mig!

Torsdag 26 juni. Nu är de äldsta fågelungarna sju dagar gamla. Vingpennorna håller på att växa ut. Den lilla ungen snett upp till vänster ligger efter, den är bara fem dagar.
Holkbild 2014-06-26 fem ungar

Fredag 27 juni. Talgoxen har fått tag på en rejäl insekt som den efter många om och men lyckas proppa ner i ett av de hungriga gapen.

Lördag 28 juni. Ungarna är inte helt nakna nu, men ögonen är fortfarande stängda.
Holkbild 2014-06-28 fem ungar m vingpennor

Söndag 29 juni. Talgoxarna är noga med att hålla rent i boet. De städar bort matrester och annat skräp. Här ser man hur en av ungarna vänder upp gumpen och bajsar en prydlig vit kaka som föräldern tar hand om. Hen flyger iväg med spillningen och släpper den långt från boet så att den inte blir en signal om var ungarna finns.

Måndag 30 juni. Fågelungarna är nio-elva dagar gamla och inte så ynkliga längre. Mycket fjädrar och högljudda pip.

Tisdag 1 juli. Den största av fågelungarna sitter nu helst på kanten av redet. Det börjar rycka i vingarna men det dröjer nog några dagar innan det är dags att lämna holken.

Onsdag 2 juli. En av fågelungarna har dött i holken och vi plockade ut den tillsammans med ett av de okläckta äggen. Vi hoppas det inte är någon sjuka som sprider sig till de andra. Det var inte den minsta ungen som dog, det är annars inte så ovanligt.
Holkbild 2014-07-02 en unge död

Fyra levande ungar kvar i holken. Den minsta ligger tydligt efter de andra i utvecklingen. Men den kan fortfarande hålla sig framme och få del av maten så den kan förhoppningsvis klara sig ändå.

Torsdag 3 juli. Här är en av föräldrarna med en godbit i munnen.
Holkbild 2014-07-03 Talgoxe m mat

Här syns i 1/8 av verklig hastighet, hur talgoxen flyger in i holken med mat (och ut igen).

Fredag 4 juli. Den minsta fågelungen klarade sig inte heller. Det är hårt i fågelvärlden.
Holkbild 2014-07-04 minsta ungen död

Nu är det tre nästan jämstora ungar kvar i holken. De har öppnat ögonen och verkar pigga, peppar peppar. Det har förmodligen varit ont om insekter hittills eftersom det varit så kallt, men nu är det varmare och förhoppningsvis ska maten räcka till för de tre som är kvar.

Lördag 5 juli. Minst en av föräldrarna finns alltid i närheten av holken och håller koll. Om något hotar (t.ex. att en mänska närmar sig holken) så har de ett varningsläte som ungarna genast reagerar på. De blir helt tysta och ligger och trycker tätt ihop, orörliga platt på magen. Fast här är det en som inte kan låta bli att tjuvkika.
Holkbild 2014-07-05 skydd

Söndag 6 juli. Kolla det här! Talgoxen kommer till ungarna med en matbit i näbben, men istället för att raskt proppa ner den i en gapande hals, så räcker den fram maten, turvis, till två av ungarna. Håller på så en bra stund innan den till slut släpper matbiten ifrån sig. Det ser ut som om den retas och det är säkert ett sätt att få ungarna att försöka ta fast maten med näbben. Ett steg på vägen till att de själva kan fånga sin föda. Och sen fick ungarna för första gången klara sig utan en förälder i holken över natten, de kan hålla sig varma med egna fjädrar. Vuxenlivet närmar sig.

Måndag 7 juli. Här sitter en av föräldrarna utanför holken och lockar på ungarna: Dags att komma ut!
Holkbild 2014-07-07 locka ut

En av ungarna tittar ut ur holken för första gången. Strax därefter har den flugit ut.
Holkbild 2014-07-07 unge tittar ut

Så här såg det ut inifrån – när filmsnutten börjar finns det tre ungar i holken. När den slutar finns det två.

En av de två kvarvarande ungarna gör flera försök att ta sig upp till ”dörrhålet” på holken. Lyckas inte, men vingarna tränas och i morgon går det nog bättre. Obs att en av föräldrarna tittar in en snabbis och flyger ut igen som för att uppmuntra ungen att följa med.

Det är ett väldigt tjatter och flax där uppe.
Holkbild 2014-07-07 åskådare

Tisdag 8 juli. Alla är ute! Tack och hej.
Holkbild 2014-07-08 tom

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 juli, 2014 i 145 Norra B

 

Inte arbetslös men lönlös

Inlagt 3 juli 2014

Jag vill gärna att du ska läsa ett brev som arbetslöse Robert Hedberg idag har skrivit till arbetsförmedlingen i sin hemkommun. ”Arbetslöse” Robert Hedberg borde det stå. För Robert är uppenbarligen inte arbetslös. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är riktig anställning och riktig lön som saknas. Så är det med mycket av den s.k. arbetslösheten.

Ett brev om sommaren 2014 i en Sveriges många kommuner. Du har redan läst eller hört många liknande berättelser förut, om du haft ögon och öron öppna. En armé av lönlösa arbetare arbetar på tiotusentals arbetsplatser och det är en av flera metoder för lönedumpning på arbetsmarknaden.

Så här skriver Robert:

Är det meningen att vi som är i fas3 ska bli de kuggar som gör att semestern fungerar inom kommunen?

Vi som är i fas3 på kommunen har körkort vilket utnyttjas friskt av kommunen för att köra timanställda och bidragsanställda. Nu i semestertider kommer vi även ta över sysslorna som fastanställd personal brukar göra för att lösa semesterproblematiken åt kommunen.

Borde inte kommunen anställa semestervikarier istället för att använda fas3?

Borde inte denna kontroll av missbruk ligga hos AF?

I stället för att ni hela tiden säger att vi ska anmäla felaktigheter fast det ibland leder till avstängning för oss själva eftersom vi anses vara besvärliga? Själv anser jag att kommunen borde anställa oss fas3′or under semestern ifall de nu ska lösa personalbristen med oss. Eller så får man inte utnyttja körkorten hos fas3′or för att lösa personalproblemen hos den anställda personalen.

Inte nog med att man gör normala arbetsuppgifter hela dagarna utan lön, nu ska man även lösa semesterproblematiken i kommunen.

Det är en sak att jag sysselsätts, och en helt annan att man blir en av kuggarna som är nödvändig för att det dagliga arbetet ska fungera utan att någon tänker anställa någon, utan de bara utnyttjar systemet för att tjäna pengar åt kommunen.

Jag kan inte tvinga kommunala anordnare att anställa personal, men AF kan se till att neka kommunerna gratisarbetare när kommunen enbart utnyttjar situationen vilket verkar vara fallet i Mellerud där jag är sysselsatt.

Eller tycker man på AF att det är rätt att vi med körkort ska agera chaufförer inom kommunal verksamhet åt anställd personal?

Själv anser jag att AF eller AME faktiskt kolla upp hur fas3′or används inom den kommunala regin, och där felaktigheter hittas kräva att kommunen anställer personerna eller med omedelbar verkan bryta samarbetet.

Så långt Robert. De frågor han ställer till AF tycker jag att vi också ska ställa till varandra som arbetare med och utan anställning, arbetskamrater, fackligt aktiva. Hur kan det här tillåtas? Att vi har mage att prata fint om kollektivavtal och lika lön för lika arbete medan detta pågår, det är skamligt. Det är dags att organisera de ”arbetslösa”.

kollektivavtal_loftet ehhh… va?

Läs gärna även Konsekvensen av ett brutet löfte här på bloggen och andra inlägg i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet (hittas i menyn till höger)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2014 i Arbetslöshet, Gästbloggare

 

Ryggen fri

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Inlagt 7 mars 2014

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Arvet – Hamnfyrans unika tidslinje på nätet

Inlagt 26 december 2013

Farsta tidningsbud fackklubb 10 år. Postettan kräver – minnesskrift 1940-2000. Målarna i Göteborg – en hundraårskrönika. Några av de fackligt/historiska böcker i min bokhylla som jag kanske inte så ofta bläddrar i men som står där med stolthet. De är minnesskrifter över organiseringen, över det som gjorts och alla de som gjorde det. De påminner också om nuet och framtiden, där vi bygger vidare på det som gjorts men också måste ifrågasätta var vi hamnat och vad som nu bör göras.

I dagarna släpptes en facklig minnesskrift, som är (såvitt jag vet) helt unik till sin uppbyggnad. Det är Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 Göteborg som presenterar hemsidan Arvet.

Här hittar du hela Arvet! (öppnas i nytt fönster/flik)

I Arvet bläddrar man inte, man klickar sig fram på tidslinjen och hittar bilder, film och text om händelser i stuveri- och hamnarbetarnas historia som exempelvis Bombningen av Amalthea 1908, Skotten i Ådalen 1931, Vild strejk 1954, Svenska Hamnarbetareförbundet bildas 1972, Första kvinnorna på kajen 1990, Kampen för jobben 2009. I bildarkivet ryms också mängder av vardagliga bilder från kajerna, ett gemensamt album för alla dem som jobbat där och för deras släkt och vänner.

En av 10695 bilder i det digitaliserade arkivet – Hamnarbetare på väg till arbetsdomstolen 1978:

Hamnfyran_arvet_imgf070

Hamnfyran skriver:

”Arvet är ett sökbart digitalt arkiv som i skrivande stund innehåller över 11 000 fotografier samt filmer och ljudklipp föreställande allt från vardagligt hamnarbete till fackliga konflikter. I dokumentarkivet finns Hamnarbetarförbundet Göteborgs 41-åriga historia bevarad i över 7000 dokument, som behandlar ett litet fackförbunds kamp för sina medlemmars intressen och solidaritetsarbete världen över.

Stora delar av materialet är helt unikt, insamlat bland medlemmar och sympatisörer under decennier. Vi hoppas att Arvet ska kunna bli en referenspunkt för forskare och fackliga aktivister men också för anhöriga och vänner till alla de tiotusentals människor som jobbat på Göteborgs kajer genom åren.”

Unik är också översättningen till 22 olika språk. Vilket jobb!

Det är roligt att se nätets möjligheter användas på detta sätt. Ett viktigt plus i jämförelse med de tryckta minnesskrifterna, förutom möjligheten att hitta alla de dokument och bilder som inte kan rymmas i en bok, är att tidslinjen i Arvet kan förlängas framåt och fyllas på. Det finns plats för framtiden.

Jag vill gärna överlämna en bild som julklapp till Arvet: Sex hamnarbetare sluter upp och visar solidaritet vid sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Plats: Slussen i Stockholm.

2013-04-24 ssk-demo (1)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2013 i Hamn, Kultursidan

 
 
%d bloggare gillar detta: