Inlagt 13 mars 2018
Det var en olovlig stridsåtgärd som bröt ut på sopföretaget RenoNorden den 5 juli 2017, enligt Arbetsdomstolens dom som kom den 7 mars. Domstolen anser alltså att sopgubbarna gick ut i vild strejk. Domstolen säger också att sopgubbarnas sjukskrivningar var en del av stridsåtgärden, men inte deras uppsägningar.
/En sammanfattning av vad det var som hände i somras, finns sist i inlägget./
Hur AD kryssade sig fram till detta beslut, hur de resonerar sig förbi uppenbara lögner från Renos sida, och hur Transports agerande spelade in, ska jag ev. återkomma till i ett senare inlägg. I det här inlägget ska jag skriva om konsekvensen, nämligen skadeståndet. Det är till RenoNorden som sopgubbarna ska betala skadestånd – trots att de blivit behandlade av företaget på ett sätt som gjorde att de flesta inte ville jobba kvar.
5000 kr eller 0?
Reno hade yrkat (begärt) att alla de instämda arbetarna ska betala 5000 kr var i skadestånd. Arbetarsidan hade yrkat att om AD menar att det förekommit en olovlig strejk, så ska skadeståndet jämkas, helst till 0 kr, på grund av omständigheterna.
Nivån: 1992 beslutades av riksdagen att normalskadeståndet för olovlig strejk ska vara 2000 kr. Det kan höjas eller sänkas beroende på försvårande eller förmildrande omständigheter, samt att summan kan påverkas av ändrat penningvärde. Sedan 1992 har (till nu) endast 1 dom mot strejkande avkunnats i AD. Det var domen 1996:22, om någon är nyfiken. (Se not).
AD skriver i domen mot sopgubbarna att ett normalskadestånd i dagens penningvärde bör vara 3000 kr. AD skriver vidare att den aktuella stridsåtgärden innehåller både försvårande och förmildrande omständigheter.
AD om försvårande omständigheter
”Det har varit fråga om en strejk som pågått med full kraft någon vecka och sedan ebbat ut. En majoritet av arbetstagarna har bara deltagit ett par dagar upp till någon vecka. Orsaken till detta har dock för nästan samtliga arbetstagare varit att de haft sedan tidigare beviljad semester och lämnat in läkarintyg för övriga dagar. Strejken har således pågått längre än någon till några dagar efter överläggningen enligt 43 § medbestämmandelagen. Den upphörde inte efter Arbetsdomstolens beslut, låt vara att få arbetstagare deltog efter beslutet.”
Kommentar: Här tycker jag att AD slirar i resonemanget. De flesta av arbetarna är dömda för att ha fortsatt strejka efter ADs beslut den 14 juli – trots att ”få arbetstagare deltog efter beslutet”.
AD fortsätter: ”Stridsåtgärden har riktat sig mot en verksamhet som är känslig för störningar och som fyller en viktig samhällsfunktion. Många av Stockholms invånare drabbades genom utebliven sophämtning. Utan att närmare ta ställning till den beräkning av RenoNordens skada som presenterats i målet, framstår det som uppenbart att stridsåtgärden medfört avsevärda kostnader för RenoNorden.”
Kommentar: I ett samhällsperspektiv kan jag tycka att det är olämpligt att i onödan provocera ett arbetarkollektiv som är de som med sina egna ryggar, händer och hjärnor sköter en verksamhet som är känslig för störningar och fyller en viktig samhällsfunktion. Det är inte RenoNorden som företag eller Stockholms Stad som beställare, som fyller samhällsfunktionen. Det gör arbetarna. I och med konflikten försvann de flesta vana och yrkeskunniga sopgubbarna. Även de flesta sopgubbar som jobbade åt ett annat sopföretag, LLAB, i områden som 1 oktober 2017 övergick till Reno Norden, har valt att inte arbeta för Reno. Det har lett till dyr och ineffektiv sophämtning i Stockholms Stad. Men det är inte en arbetsdomstol satt att ta ställning till.
AD om förmildrande omständigheter
”Vid bedömningen av skadeståndets storlek finns det skäl att i någon mån beakta vad som förekommit före och i samband med arbetsnedläggelsen samt överläggningarna. Som tidigare redogjorts för ger utredningen stöd för att bolaget medvetet dröjt med att lämna detaljerad information till arbetstagarna om när och hur inventeringen skulle genomföras, vilket överraskade arbetstagarna på måndagen den 3 juli.
Utredningen visar vidare att en utlösande faktor till strejken var att arbetstagarna ansåg att RenoNordens krav på att de skulle medverka i nyckelinventeringen var avtalsstridigt och att det vid överläggningen inte klargjordes för arbetstagarna hur den frågan skulle bedömas.
Utredningen visar också att företrädare för arbetsgivarsidan vid överläggningen den 6 juli uttryckt sig på ett sätt som gett arbetstagarna intrycket att RenoNorden bestämt sig för att avskeda de strejkande arbetstagarna och att bolaget inte heller agerade tillräckligt tydligt för att undanröja missförståndet när de insåg att många av arbetstagarna trodde de var eller skulle bli uppsagda eller avskedade.
En annan källa till missnöje var att RenoNorden anvisade arbetstagare som sjukanmält sig att begära läkarintyg hos företagshälsovården, vilken dock vägrade att ta emot arbetstagarna för att ta ställning till om läkarintyg skulle utfärdas.
Enligt domstolens mening framstår det som att många arbetstagares deltagande i strejken efter överläggningen den 5 och 6 juli samt efterföljande uppsägningar delvis varit uttryck för missnöje med arbetsgivarens agerande i den uppstådda konfliktsituationen.
Det sagda visar att arbetsgivarsidans agerande i viss mån bidragit till att skärpa motsättningarna på arbetsplatsen.”
Kommentar: AD håller i ord med om det mesta som sopgubbarna anser vara orsaken till hur konflikten utspelat sig, och som de framfört i sina vittnesmål. Men AD anser inte att det är tillräckligt för att fria dem eller sätta ner skadeståndet till under normalskadeståndet. ”Vid en sammantagen bedömning anser Arbetsdomstolen att stridsåtgärden varit sådan att skadeståndet bör sättas något högre än riktmärket och att det ska bestämmas till 3 500 kr för var och en av de arbetstagare som deltagit i stridsåtgärden.”
3500
3500 kr är alltså storleken på skadeståndet till RenoNorden som majoriteten av de dömda ska betala. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar. En del av arbetarna, bl.a. sådana som gått tillbaka till Reno, får skadeståndet sänkt till 3000 kr eller 2500 kr.
AD dömde även att Transport ska betala hälften av Renos rättegångskostnader och arbetarna hälften, vilket innebär över 5000 kr per person. Transport har dock lovat stå för den delen, för sina medlemmar.
Därutöver har förstås de flesta av arbetarna förlorat inkomst under den här tiden och fram till att de lyckats hitta andra jobb.
Solidariteten betalar
Ca 180 000 kr samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången. Summan har överlämnas till sopgubbarna som själva håller i fördelningen av pengarna.
Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.
Vad var det som hände i somras?
I maj 2017 får sopgubbarna veta att Reno vill genomföra nyckelinventering, men inte när eller hur. Deras fackliga företrädare J.S. kontaktar ombudsman Christer Norfall, Transport avd 5, som skickar över ett protokoll från en förhandling 2016, då Transport har framfört till Reno Norden att nyckelinventering inte tillhör sopgubbarnas arbetsuppgifter enligt avtal. Vid en sådan tvist har facket tolkningsföreträde enligt MBL §34, dvs arbetarna behöver inte syssla med nyckelinventering. Om företaget vill göra något åt saken måste de gå vidare till central förhandling, men det hade Reno meddelat strax efter förhandlingen, att de inte kommer att göra. J.S. kopierar upp protokollet och delar ut det till arbetskamraterna.
Den 3 juli 2017 påbörjar RenoNorden nyckelinventering i tre trakter, utan förvarning till de berörda. J.S. kontaktar Christer Norfall, som dock inte framför till RenoNorden att de bryter mot tolkningsföreträdet.
På morgonen den 5 juli samlas sopgubbarna och diskuterar situationen. De beslutar och framför till företaget att de är redo att hämta sopor som vanligt, men att ingen ska behöva hjälpa till med nyckelinventering. Cheferna låser då in soprumsnycklar och bilnycklar. De som redan hämtat ut nycklar får lämna tillbaka dem.
5-6 juli pågår förhandling enligt MBL §43. Det är sådan förhandling som enligt MBL ska genomföras om det utbryter en olovlig konflikt. Den 6 juli framför Hans Johansson (förhandlare på arbetsgivarorganisationen BA) under förhandlingen att sopgubbarna kommer att bli avskedade, att AD är kontaktade ang detta och att det kommer papper ”i nästa vecka”. /Hör ljudfilen i Reno ljög för Arbetsdomstolen./ Många av sopgubbarna tömmer sina skåp och går hem direkt när de för höra detta. Senare på eftermiddagen skickar företaget ut sms om ”missförstånd” och ”ingen har blivit avskedad ännu”.
Från 7 juli och framåt sjukskriver sig många av sopgubbarna. Företaget kräver att de ska gå till företagshälsovården Praevia för att få förstadagsintyg, men Praevia vägrar ta emot dem.
12 juli och framåt säger de flesta sopgubbarna upp sig.
14 juli har AD ett sammanträde och tar ett interimistiskt beslut om att det som pågår är en olovlig stridsåtgärd (strejk). Transport har då inte ännu haft något möte med de berörda medlemmarna och håller i princip med AD. AD beslutar att sopgubbarna ska återgå till arbetet. De flesta står dock kvar vid sina uppsägningar och arbetar inte.
11-15 december genomförs rättegången i AD. Innan dess har det pågått ett intensivt utväxlande av yrkanden och skrivelser mellan parterna. Transport och deras jurister har då gått igenom vad som hänt tillsammans med sopgubbarna och driver att det inte var en olovlig konflikt, eftersom det fanns tolkningsföreträde angående nyckelinventeringen och att Reno hade låst in soprumsnycklar och bilnycklar när sopgubbarna vägrade delta i inventeringen.
Fler inlägg om konflikten här på bloggen och mina rapporter från rättegångsdagarna i AD finns i kategorin Arbetslivet – Sopgubbar.
Not: Bonusinfo. Domen 1996:22 gällde en strejk på min arbetsplats, brödfabriken Stockholmsbagarn, år 1995. Den dygnslånga strejken ingick som en liten men viktig del av flera månaders strid mot kraftiga nedskärningar och försämringar. Arbetarkollektivet vann den striden – nedskärningarna och försämringarna stoppades. Skadeståndet för strejken bestämdes till 1700 kr var (samt 700 kr var för arbetsgivarens rättegångskostnader) och hela summan samlades in av en solidaritetskommitte. Mer om den striden finns i berättelsen ”En strejk under 1990-talets kris” i antologin Om strejker.
francesblogg 