Månadsarkiv: september 2018

Inlagt 4 september 2018

Egentligen är den väl inte så märkvärdig, Blåklintsparken. Men ändå är det så mycket mer än vi kan förvänta oss, det vackra som öppnar sig precis invid oss. Som i drömmar, i välbekanta rum finns en dörr som inte funnits förr och den leder till rum vi inte visste fanns, där är flera ljusa rum, salar som öppnar sig oväntat.

Inte som i andra drömmar då rummen är i vägen, trapporna går fel, jag hittar inte mina barn. De är alla små igen och jag måste hitta dem, jag kan skymta någon av dem bortom en trappa men det är rum ivägen, rum som har rasat
Jag hittar inte mina barn

Din mamma sitter ju därborta vid gungorna, din pappa står där, han står där han stod när du sprang iväg, kom

Vad är det som gör parken så vacker? fast den inte är så märkvärdig, nyrenoverad men med slitna gräsmattor och lite skräpig och trägungan har gått sönder. Men ändå vackert är det att kommunen har satsat pengar, klart dom ska, vi betalar kommunalskatt, men det gör mig rörd ändå att en landskapsarkitekt har funderat och planerat, här, för oss i husen här, hittat de där roliga lekgrejerna, cykelslingan där en trehjulingscyklist kan vara på äventyr, försvinna och dyka upp igen vid fotbollsmålen, utom synhåll i flera sekunder

eller är den vacker för att människorna är här, pensionärerna som kommer från hela Hallunda och andra byar för att spela boule, barnen som ropar, familjerna som grillar, kvinnorna som sitter på bänkarna, männen som sitter på bänkarna, farmödrarna och söndagspapporna på lekplatsbänkarna, språken. Mannen från Syrien har lärt sig svenska genom att sjunga sånger. – Jag hade en gång en båt, med segel och ruff och köl, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu? Han har lärt sig alla verserna

eller är det att parken är stor så ögonen kan se långt, du kan se människor där och där borta, ser du hur små de ser ut där borta och det är ändå samma park. Nej nu ser jag, nu vet jag vad det är, det är de stora träden, det är nya träd och träd som fanns här innan husen byggdes, träden är kvar, de är stora som tiden, större än människorna och i träden hörs vinden

som inte är av denna världen, den vind jag hörde när jag skulle hämta mjölken, när jag gick längs vägen till bondgården. Då hördes bara vinden, det susade i skogen vid vägen på ett särskilt sätt och jag förstod att vinden egentligen var någon annanstans, fast den hördes i träden i skogen längs vägen. Jag hörde att det var suset från en annan värld. Inget religiöst, för guds skull, det var bara en annan dimension som fanns där samtidigt som jag gick där med kannan, fast det hade jag inte ord för, barn som jag var

Det var suset nu i Blåklintsparkens träd som jag hörde då när jag var barn och gick för att hämta mjölken, någon annanstans. Det kunde jag inte veta då, barn som jag var och Blåklintsparken fanns inte

Mannen från Syrien sjunger, han har kommit till sista versen, han säger Det är min sång nu.
– Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn. Så släppte man ner en bomb och staden försvann. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu?
Kära du, staden finns inte mer, men parken är här. Mashallah Halleluja Hurra så jävla bra att parken är här fast aldrig den kan vara här, nej aldrig kan den vara här

jag svarar dig nu, jag vet var den är,
den är här, parken som icke är

/Frances Tuuloskorpi, Hallunda 2018