RSS

Kategoriarkiv: LAS

Chockad spågumma

Inlagt 17 december 2020

År 2004 var jag med på ett möte, jag tror det var en klubbstyrelsekonferens inom Livs avd 4, dvs stockholmsavdelningen, ute på Visborgs Minne, som då var avdelningens kursgård.

Årets centrala avtalsförhandlingar pågick samtidigt som vi hade konferensen. Vår lokalombudssman hade fått en rapport från centralombudsman om hur avtalsförhandlingarna hade gått, och berättade för oss.

I lagen (LAS) var det 2004 fortfarande förbjudet att ge någon en tidsbegränsad anställning utan att ha motiverade skäl till det. Fast 1996 hade det lagts till ett undantag, en punkt om att ett företag får anställa 5 personer på tidsbegränsad anställning, utan att ange skäl. Det behövde alltså inte handla om ett vikariat för någon som var sjuk, eller för säsongsanställning eller nån annan möjlighet som stod i lagen. Utan bara för att de ville. Det kallades ”överenskommen visstid”, som om det hade funnits ett gemensamt intresse mellan arbetsgivare och anställd att komma överens om denna anställningsform. Ingen höjdare.

Fast bara 5 personer i taget alltså, och anställningarna måste vara på minst en månad.

Lagen är dispositiv när det gäller reglerna för visstidsanställningar. Dvs man kan i kollektivavtal ha andra regler. Tanken med dispositiva regler i arbetsrättslagar var från början att man skulle kunna förhandla fram bättre regler i kollektivavtal, och på det sättet driva utvecklingen framåt.

Men nu, 2004, hade det lagts in i vårt kollektivavtal, att företagen får anställa hur många som helst på visstid utan att ange något skäl, upp till ett år per person. Ingen undre tidsgräns, det kunde alltså handla om hur korta perioder som helst. Detta framställdes som en vinst som facket hade gjort. Mycket bättre än provanställning!

Det gick inte ihop i mitt huvud, att detta kallades för en vinst. Det var då jag på djupet förstod, att det händer att fackliga förhandlare framställer rena eftergifter och förluster som framgångar. Antingen för att de inte fattar vad de sålt, eller för att de inte vill erkänna det.

Jag tänkte direkt på hur den nya regeln skulle försvåra för oss på arbetsplatsen. Vi kämpade ju hela tiden för att hålla koll på vikariat och säsongsanställningar, så att ingen skulle vara visstidare utan skäl, och så att arbetskamrater skulle få ordentliga anställningar så snart det gick. Det var en viktig del av den löpande fackliga verksamheten på jobbet.

Svårare för oss alltså – och sen?

Det sägs att när man är i akut livsfara, så kan man se hela sitt liv passera förbi.  Det som hände där på Visborg var att jag såg, inte mitt liv, men arbetslivets framtid passera förbi i några svindlande sekunder. Vad skulle inte detta öppna för! Ursäkta om jag låter dramatisk, men jag lovar, jag satt där som en chockad spågumma, och såg i princip allt det som sen hänt med anställningstryggheten svischa förbi, medan lokalombudsmannen glatt pratade på om den lyckade förhandlingen. Vi drunknar!

Det är inte så att såna här tokigheter ramlar ner från ingenstans i en förhandling. Det hade ju förberetts i åratal med en press ute på arbetsplatserna som bara hade kunnat hejdas med kollektiva metoder, med folkrörelse. Men när våra förhandlare går med på att slå fast utvecklingen i ett avtal, då öppnar de för nästa steg i försämringarna.

Det hör till saken att det som framställdes som en fin förhandlingsseger av just våra företrädare, samtidigt gick igenom i en rad andra kollektivavtalsförhandlingar mellan andra fackförbund och andra arbetsgivarorganisationer. Arbetsgivarna samordnar sig och går fram på gemensam front, när det är dags.

Det här är grunden till allt mitt tjat och pekpinnande under årens lopp. Kolla vad som döljer sig bakom det som sägs, vad det verkligen är som händer! Och försök förstå vart det leder. I det här fallet ledde det vidare till AVA, allmän visstidsanställning, som infördes i LAS år 2007. Och efter det… ja ni vet vad som pågår.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Avtalsrörelse, LAS

 

I stället för sminkad gris

Inlagt 4 november 2020

Jag gick igenom det nya avtalet mellan Kommunal och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) innan jag läste vad Kommunal går ut med om avtalet på sin hemsida. Därför blev jag rätt förvånad när jag såg vad Kommunal skrev där.

Dagens är inte dagens

Kommunal skriver: Tryggare anställningar. Den som har en visstidsanställning eller ett vikariat ska erbjudas en tillsvidare anställning efter 18 månader istället för dagens 24 månader.

I LAS §5 står det att man efter sammanlagt 24 månaders anställning på allmän visstid eller 24 månader anställning som vikarie, ska bli tillsvidareanställd, alltså fast anställd. Man får inte räkna ihop de två anställningsformerna. Men den regeln har inte använts i Kommunals avtal sedan 2012. Så ”dagens” 24 månader gäller inte i Kommunals område.

I Kommunals avtal har man sedan 2012 en annan regel än i LAS. Den finns i avtalets Allmänna Bestämmelser, kapitel 2, § 4, Mom 4:

Mom. 4 (gäller från och med 2012-10-01)
Bestämmelsen i 5 § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
Om en arbetstagare har haft såväl allmän visstidsanställning som vikariat i sammanlagt mer än 3 år under en 5-årsperiod övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Det betyder att istället för att beräkna allmän visstid för sig och vikariat för sig, så får man räkna ihop sådana anställningsperioder och bli ”inlasad” efter 3 år. Detta har alltså gällt i Kommunals avtal sedan 2012.

Vad är det nu som hänt i årets förhandling, 2020? Bestämmelsen ovan om att man får räkna ihop allmän visstid och vikariat och bli inlasad efter 3 år, blir kvar t.o.m. 30 september 2021.
Därefter, från 1 oktober 2021, blir det nya regler i Mom. 4:

Bestämmelsen i 5 a § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
En allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning mer än 18 månader.
Ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i vikariat mer än 18 månader.

Nu ska man alltså bli inlasad efter 18 månader MEN man får inte längre räkna ihop allmän visstid och vikariat. Om man har jobbat 12 månader på allmän visstid och 6 månader som vikarie så räcker det inte för att bli inlasad. Om man har jobbat 17 månader på allmän visstid och 17 månader som vikarie så räcker det inte heller för att bli inlasad. Det krävs 18 månader av endera anställningsformen.
I praktiken kan det alltså dröja bra mycket längre än 18 månader, ja ända upp till 3 år innan man blir inlasad.

Den nya bestämmelsen är inte sämre än den gamla. Den är bättre – en del kommer ju att bli inlasade tidigare. Men någon avgörande skillnad är det inte. Ändringen påminner mycket om de förslag som fanns med i de LAS-förhandlingar som Kommunal hoppade av. Kommunals ordförande Baudin kallade de ändringsförslagen ”sminkad gris”.

Inte så mycket att bry sig om kanske. Men med tanke på den höga svansföringen som Kommunal och flera andra LO-förbund har haft – de ska ta strid för anställningstryggheten, stoppa osäkra anställningar och hyvling och de ska göra det i riktiga förhandlingar med möjlighet till stridsåtgärder – så är förändringen ovan inte mycket att skryta med.

Fyraårigt avtal!

Avtalet är på 4 år. Men parterna har inte kommit överens om vad lönehöjningen ska bli det fjärde året. Det ska beslutas då. Varför man hänger på ett oförhandlat fjärde år på det sättet finns det inte så mycket förklaring till, annat än att det förlänger fredsplikten. Antagligen är det ett arbetsgivarkrav som facket gått med på.
Och det betyder att ska man göra något nytt försök att förbättra anställningstryggheten med strejkrätt i bakfickan, då får det bli år 2024.

Men det är ingen ide att skälla på Baudin för hans sminkade gris. Det krävs ett helt annat tryck på arbetsplatserna för att vända tåget på riktigt, och det trycket måste vändas mot arbetsgivarna. Att tjata på facket är ingen större idé om arbetsgivarna känner att de har övertaget på arbetsplatserna.

520 KR – INTE LÖNEBESKED UTAN POTT

En till sak var lite konstig på Kommunals webbplats. Det står om årets lönehöjning:
2 procent (520 kronor) + ett engångsbelopp på 5 500 kronor
Extrasatsning på yrkesutbildade 0,6 procent

Det är lätt att uppfatta som att var och en som jobbar under Kommunals avtal med SKR ska få 2% högre lön – 520 kr i månaden för heltidare. Men det där är pengar som samlas i en pott och som sen ska fördelas ut efter lokala förhandlingar. Så någon kan få mindre än 520 kr och en annan mer. Det är rätt vanligt att även om man kör med pott så garanteras alla anställda en viss peng. Men här finns inte någon sådan regel – en del anställda kan få 0 kr.
Detsamma gäller extrasatsningen på yrkesutbildade.

ENGÅNGSBELOPPET – INTE FÖR ALLA

Engångsbeloppet då? Egentligen skulle årets avtal ha gällt från 1 april 2020, men förhandlingarna sköts upp på grund av corona. När förhandlingar drar ut på tiden eller skjuts upp, så brukar det bli en retroaktiv utbetalning av höjningen. Dvs i det här fallet skulle det blivit retroaktiva pengar från 1 april. Det går förstås att komma överens på annat sätt, t.ex. att ge en högre höjning framåt istället.
I det här fallet har man kommit överens om ett engångsbelopp, vilket kan vara smidigt istället för att räkna ut 7 månader bakåt vad varje person ska ha retroaktivt för varje arbetad timme.

Men alla får inte lika, som det framstår här på Kommunals sida i Frågor och svar om avtalet: I stället för retroaktiva löner fick vi en lönehöjning redan i november i år samt ett engångsbelopp på 5500. Hade man börjat jobba för en vecka sedan hade den retroaktiva lönen ”bara” blivit för en vecka. Nu får alla på avtalet istället ta del av lönehöjning samt engångsbeloppet.

Det låter alltså som att alla kommer få samma, oavsett hur länge och hur mycket de har jobbat. Och det har jag sett flera glada kommunalare skriva om på nätet. Men det stämmer inte!
Summan 5500 kr (minus skatt förstås) går till dem som jobbar heltid och har jobbat hela perioden 1 maj 2020 – 31 oktober 2020. För den som jobbar deltid eller som jobbat på en SKR-arbetsplats bara en del av perioden så blir engångssumman minskad på motsvarande sätt. Exempel: Halvtid 2750 kr. Började jobba 1 september: 1330 kr. Det kan ju vara rimligt, men om inte Kommunal informerar ordentligt om det, så blir nog många besvikna.

OCH inte minst: Bara de med månadslön får ett engångsbelopp. Så timanställda kommunalmedlemmar kan känna sig helt blåsta på det retroaktiva.

LÅGLÖNESATSNING – vem satsar man på?

När jag ändå är inne på avtalsgranskning, så ska jag skriva om något som inte finns med i Kommunals avtal i år men i flera andra – låglönesatsning.

I industrins avtal 2020 (som gäller If Metall, Livs m fl) ingår en låglönesatsning, och man går ut med att den är ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det är inte riktigt sant. Det finns ingen garanti att de extra pengarna går till de lägst avlönade. Det kan t.o.m. bli tvärtom.
Så här går det till:
Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott.
Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.

Vid förra stora avtalsförhandlingen (2017) tittade jag närmare på avtalet mellan HRF (Hotell och restaurangfacket) och arbetsgivarorganisationen Visita. Hotell- och restaurang har ju många lågavlönade, och HRF gick ut med att man fått igenom en låglönesatsning. Men i avtalet så höjdes lägstalönerna MINDRE än de utgående lönerna. Arbetsgivarna var glada för det, Visita skrev: ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.”
Extrapengarna gick inte till de lägst avlönade. Istället blev det alltså så att de som fick de större löneökningarna fick det tack vare att det finns andra som tjänar lite, vilket ökar potten.
Så håll koll på era förbunds låglönesatsningar och hur pengarna fördelas! Ska det vara låglönesatsning så bör det ju användas för att höja de lägsta lönerna. Annars bör man kalla det något annat.

PS. Precis nu ser jag att Handels har varslat om strejk.

Gör därför ett tillägg.

Tvisten verkar gälla precis det jag skrev om ovan, låglönesatsningen. Tippar att Svensk Handel (arbetsgivarna) vill gå med på ”låglönesatsning” men inte höja de lägsta lönerna.

Det Svensk Handel har erbjudit uppfyller enligt Handels inte kraven i låglönesatsningen. Framför allt är parterna oense om avtalens minimilöner.

– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

I frågan om låglönesatsning backas Handels upp av elva andra LO-förbund som har lovat att stötta varandra för att få igenom avtalskraven.

Vi får hålla tummarna för att Handels menar allvar. Kämpa Handelsmedlemmar!

Handelsnytt: Handels varslar om strejk

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 november, 2020 i Arbetslivet, Avtalsrörelse, Blandat, LAS

 

Hyvling och strategi

Inlagt 9 oktober 2020

För ungefär tio år sen började jag få de första signalerna om det vi nu kallar hyvling. T.ex. detta mail som jag fick 2009 (anonymiserat här):
”På min kompis arbetsplats ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill cheferna att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”

Så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.

Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter. Går det bra, dvs de får som de vill på de flesta ställen, det blir kanske gnäll och lite protester men inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de framåt-uppåt-utåt. Med tiden blir det dom vill införa normaliserat.

Aktuellt: Efter att arbetsgivaren Frösunda sänkt arbetstiden och därmed lönen för samtlig personal på ett gruppboende, sa chefen att personalen kommer erbjudas att gå upp i tid igen. Men det har inte skett – tvärtom har personalen fått förslag på nya scheman och Frösunda har sagt nej till att omförhandla. Artikel i Kommunalarbetaren: Nya vändningen – Frösunda står fast vid sänkt arbetstid

Men det finns hopp. Det finns exempel på att hyvling kan stoppas av hopsnackade arbetarkollektiv, sprid dem gärna. Se blogginlägget Det går att stoppa hyvling från 2016.

Och det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid. Följ utvecklingen på deras webbsida Seko klubb Pågatåg och på deras facebooksida. Kämpa pågar och gräbbor!

Kan man stoppa hyvling genom överenskommelser i kollektivavtal? Det KAN gå. Varje lokal strid mot hyvling underlättar för dem som ska förhandla centralt. Men även om arbetsgivarsidan går med på något i avtalsförhandlingarna, som försvårar hyvling (i utbyte mot vad?) så kan de sen återgå till att sätta folk på pottkanten genom att erbjuda ett skenbart frivilligt val. Och så kan de jobba sig framåt-uppåt-utåt mot normalitet igen. Vi kan aldrig bara lämna ifrån oss problemet uppåt och tro att vi slipper det sen. Vi klarar oss inte mot en framåtsyftande strategi, om vi inte själva har någon sådan. För övrigt anser jag att folkrörelse på arbetsplatsen är nödvändigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2020 i LAS, Osäkra anställningar, Tåg

 

Vart går LAS?

Inlagt 4 oktober 2020

Varning för LAS-fällan! skrev jag i maj. ”Det är meningen att förslaget (dvs den regeringsbeställda utredningen) ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.”
Det är min analys, och den kvarstår. Fällan slog inte igen natten mellan tisdag 30/9 och onsdag 1/10, i och med att förhandlingarna avbröts. Kanske de återupptas, men det är inte så troligt, i och med att det nu är dags för de ”vanliga” kollektivavtalsförhandlingarna (som sköts upp i våras pga corona). Beror också på vilken press facken blir utsatta för. Men oavsett så tror jag alltså inte att regeringens utredning blir lag, inte som den ser ut nu i varje fall. Det var inte dess uppgift.

Det kan uppstå politiska komplikationer och elände av detta. Men förändringar i arbetsrättslagstiftningen brukar inte ta mycket större steg än vad som redan accepterats, eller halvvägs accepterats, av ”arbetsmarknadens parter”. Att införa Allmän visstid i LAS år 2007, hade knappast gått, om inte ett antal fackförbund innan dess (2004) redan hade släppt in liknande fri visstid i kollektivavtalen. Försöker man ta för stora steg lagstiftningsvägen, så blir det ett alltför starkt motstånd.

Jag skrev också i maj: ”Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.”

Det finns en rutin sedan många år vid kollektivavtalsförhandlingar. Så här brukar det se ut:
Fackförbundet har sin kravlista, och arbetsgivarorganisationen går in med ett provocerande utgångsbud – gärna noll kr i löneökning OCH flexiblare anställningsskydd och/eller arbetstidsregler. Facken reagerar upprört och mobiliserar medlemmarna, ev. läggs det strejkvarsel. I den sista hetsiga förhandlingsrundan kommer man oftast överens. Facket får en löneökning till sina medlemmar medan företagen får ökad flexibilitet (dvs chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre). Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.
När förhandlingarna är klara går parterna ut och berättar hur det har gått. Vardera parten lyfter oftast fram vad de har vunnit och tonar ner sånt de gett efter på. (Plus att arbetsgivarorganisationerna brukar säga att avtalet egentligen är för dyrt.) Ibland är berättelserna så olika att man kan förutspå att det kommer att bli mycket trassel ute på arbetsplatserna när uppgörelsen ska tolkas i praktiken.

Om facken nu inte bara ska sluta göra som vanligt, utan dessutom ta tillbaka en del av den flexibiliteten, som är guld värd för arbetsgivarna och som de anser sig ha betalat för i åratal (med löneökningar), så är det en mycket stor och svår uppgift.
Men allt kanske inte är som vanligt? Folk kanske har tröttnat? Provokationer som börjar gå för långt gör förhoppningsvis att det inte längre går att vanka på som vanligt. Pandemin används som ett argument för försiktighet och att hålla tillbaka. Å andra sidan har den blottlagt missförhållanden i arbetslivet. Det kan göra sitt till.

Det är på arbetsplatserna vi kan göra vårt till. Vi behöver hålla ihop, stå emot försämringar och kräva förbättringar. Annars kommer alltför många att fortsätta gå dit chefen pekar, även om det är in i väggen, oavsett vad som sägs högre upp. Och då kommer vi att fortsätta gå åt fel håll.

Ytterligare ett citat från i maj:
”Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.”

Nå, makten har vi. Egentligen. Om vi står på oss. Det är vi som gör jobben, alla ovanför oss är beroende av oss. Glöm inte det.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 oktober, 2020 i Avtalsrörelse, LAS, Osäkra anställningar

 

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

Inlagt 29 maj 2020

Nu är många upprörda över förslaget till ändringar i Lagen om anställningsskydd, som lagts fram i en utredning på uppdrag av regeringen. Arbetet: Facklig ilska mot las-utredning.

Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.

Detta är en taktisk klassiker. Det är samma taktik som vid försämringarna av strejkrätten förra året. Det är samma taktik som när arbetsgivarna inför avtalsförhandlingar säger nej till alla fackens krav, och sen ska vi bli glada när vi ändå får lönehöjning, oftast i utbyte mot ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstider eller anställningstrygghet. Det är samma taktik som när arbetsgivare säger: Vi måste tyvärr säga upp 60 personer! Och sen ska vi bli glada när vi lyckas minska antalet till 40 och att folk som fortfarande behövs blir timmisar eller bemanningsanställda.

Förhandlingarna mellan LO och arbetsgivarsidan, som ska komma överens om ändringar i LAS, har pågått parallellt med regeringens utredning, men har nu gjort ett längre uppehåll (åtminstone utåt). Flera fackförbund har hoppat av, dels för att de ansåg att de hållits utanför själva förhandlingarna, dels för att alltför grova arbetsgivarförslag låg på bordet.

Nu har LO-ledningen sagt att det ska bli ett omtag och att de inte ska gå med på de allra värsta delarna av det som arbetsgivarna vill ha.

Sätter de sig i förhandlingar igen, så blir det ändå försämringar, tro mig. Men vi behöver INGA försämringar av LAS! Arbetsgivarna kallar det modernisering, när de steg för steg vill backa tillbaka till läget före LAS, dvs före 1970-talet. På sätt och vis har de rätt om anpassning till nutiden. Det är ett cirkelbevis: Eftersom anställningstryggheten har minskat på arbetsplatserna, eftersom just-in-time blivit modellen för ”personalförsörjning”, så måste vi minska anställningstryggheten i regelverket, så att vi kan minska anställningstryggheten på arbetsplatserna. Det är också ett erkännande av det som jag brukar tjata om: När förändringar når lagar och avtal, så är de redan till hälften genomförda på arbetsplatserna.

Det verkliga behovet, för individer och samhälle, är det motsatta: Vi behöver endast förstärkning av anställningstryggheten, särskilt på de samhällsviktiga områden där tryggheten ofta är som sämst. Den helt otrygga anställningsformen allmän visstid, som också används för att hålla människor som timanställda/daglönare, och som infördes 2007, måste bort. Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.

Detta kan inte åstadkommas vid ett snällt förhandlingsbord, dit arbetsgivarna kommer med styrkan i ryggen av att de har makten på arbetsplatserna. Det blir svårt för fackföreningens toppar att vid förhandlingsbordet hålla på sådant som redan till stor del släppts i verkligheten – t.ex. turordningsregler. Att äldre personer får sluta vid nedskärningar, vilket bidrar till att pressa upp tempot på arbetsplatserna, och att detta accepteras av facken, är idag snarare regel än undantag. Läs även: Turordning och tempo. (Ställ detta mot att pensionsåldern höjs, så framstår absurditeten i all sin glans.)

Fundera över den avgörande frågan: Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.

Så: Vi måste återta makt på arbetsplatserna utifrån att det är vi som gör jobbet. Folkrörelse på arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar men vafasen ska jag göra när jag ser vad som pågår och vad som behövs.

Hursomhelst – Ska vi ryta om regeringsförslaget så måste vi samtidigt hela tiden påminna om att det förslaget är ett taktiskt trix för att försämringar ska accepteras förhandlingsvägen. Annars leder vi varandra rakt i fällan.

Uppföljning 4 oktober 2020: Vart går LAS?

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Malis pappa

Inlagt 10 mars 2020

Kvinnoröst på bruten svenska: Hej, det är Mali, kommer du ihåg mig? Jag jobbade på Bagarn förut.
– Javisst, hej Mali! Hur är det med dig?
– Det är bra. Men min pappa har problem på fabriken där han arbetar.
– Vad är som har hänt?
– Dom har fått en ny arbetsledare. Förut fick dom rotera på olika jobb. Men nu får pappa stå på samma jobb, det tyngsta, hela tiden. Han frågade varför och arbetsledaren blev sur.
– Fick han börja rotera då?
– Nej han fick stå kvar. Han sa inget mer, han vill inte bråka. Men idag så kom dom och sa att han har saboterat en maskin. Men det har han inte, dom ljuger. Dom sa att dom har vittnen. Så sa dom att han skulle gå hem direkt för han hade fått sparken. Han ska komma tillbaka på måndag för att ha möte om det. Sen ringde en av hans arbetskamrater och sa att cheferna hade talat om för alla att min pappa fått sparken för sabotage. Dom andra vet att han inte har gjort nåt. Men ingen vågade säga nåt för fyra stycken har fått sparken sen den nya arbetsledaren kom.
– Har din pappa snackat med facket?
– Nej. Han och dom andra arbetskamraterna hade bett ombudsmannen komma en annan gång, när företaget ville minska deras arbetstider. Allihop sa ja till de där arbetstiderna, för annars skulle dom få sluta, sa cheferna. Men facket kom inte. Så pappa tror inte det är nån idé att ringa.
– Hör på nu. Din pappa ska inte ha sparken. Om det inte hänt nåt annat, som jag inte känner till, så har dom ingen rätt att sparka honom. Dessutom går det inte till så när man blir uppsagd. Dom har brutit mot en jäkla massa lagparagrafer. När han kommer dit på måndag så ska han säga att han vet att dom har gjort fel. Men han ska inte sätta sig själv och diskutera med cheferna. Om inte facket är där så ska han säga att han tänker snacka med facket först och så går han bara därifrån. Jag känner igen såna där typer, dom tror att dom kan köra över din pappa men dom backar om han står på sig.
– Men tänk om dom tvingar nån att vittna emot honom.
– Såna vittnen vågar dom inte köra med om man driver saken till arbetsdomstolen. Om din pappa har gott samvete så ska han stå på sig. Han har inget att förlora.
– Han är ju rätt dålig på svenska. Men jag följer med honom på måndag.
– Bra. Ring mig sen och berätta hur det gick.

– Hej, det är Mali.
– Hej! Hur gick det?
– Facket var inte där. Bara två chefer. Då sa jag att det här är inget privatsamtal och att vi ska gå till facket. Jag sa att dom har gett pappa sparken för nåt som han inte har gjort och att vi känner till våra rättigheter.
– Bra.
– Då ville dom att vi skulle vänta. Dom verkade arga och nervösa. Dom gick undan och pratade med varann först. Sen kom dom och sa att pappa hade inte alls fått sparken. Han hade bara blivit permitterad med lön. När jag frågade vad permitterad är för nåt så blev dom stöddiga igen. Sen sa dom att om dom fick veta igen att min pappa saboterar nån maskin så ska han få sparken direkt.
– Vad sa ni då?
– Vi sa att han har inte gjort nåt och att han är beredd att försvara sig i arbetsdomstolen. Då prata dom en massa skit. Sen sa dom att han ska börja jobba i morrn igen och att han ska få en skriftlig varning.
– Den ska han inte skriva på. Han ska kontakta ombudsmannen och få hjälp att skriva ned ett svar. Det är viktigt att han berättar för arbetskamraterna precis vad som hänt också. Hur känner han sig nu?
– Bättre.
– Och du själv då?
– Jag var förbannad för dom ljög och hotade. Men nu känns det rätt bra.
– Fan vad bra Mali. Jag är stolt över dig. Hör av dig igen och berätta hur det går.

Det här nedskrivna telefonsamtalet hittade jag i anteckningar från 1995. Vi tog med det, tillsammans med andra exempel från verkligheten, i en debattartikel som jag och vårt huvudskyddsombud skrev med anledning av att det just då snackades extra mycket om att ”facket har för stor makt”. (Vi fick inte in artikeln nånstans.)
Problemet är aktuellt. Alla fackligt aktiva och många andra kan berätta om liknande exempel. Hur skulle det gå för någon som Malis pappa, eller för vem som helst, om anställningstryggheten luckras upp ännu mer? Om man ökar möjligheterna för företagen att säga upp folk utan att ange något skäl, precis som man ökat möjligheterna att visstidsanställa utan skäl? Dom snackar om att modernisera arbetsrätten. Men det är knappast modernisering att gå tillbaka till de förhållanden vi hade för 50 år sen, före LAS.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 mars, 2020 i Blandat, LAS

 

Haveri och kaos?

Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Det är rumpan på tåget vi ser

Inlagt 1 december 2019

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställnings­tryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs underlättar.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

Fortsättning om LAS-förhandlingarna: Haveri och kaos?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

Inlagt 17 oktober 2019

Jag ska fortsätta skriva om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf) 

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Turordning och TEMPO

1983 bagarn karusellen

Inlagt 19 januari 2019

När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!), jag citerar mig själv:

”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.

Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå.  Foto: Donald Boström

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 januari, 2019 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

Inlagt 14 juli 2018

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något  skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan inomfackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Det går att stoppa hyvling

hyvel2Inlagt 2 december 2016

Hyvling pågår

Det har pågått hyvling inom handeln i flera år, i flera butikskedjor. Hyvling innebär att man minskar de anställdas veckoarbetstid. Heltidare blir deltidare, och deltidare får gå ner ytterligare i tid. Oftast är det inget som märkts utåt. Men de anställda som har fått sämre ekonomi, har märkt det.

De fackliga förhandlingarna har oftast syftat till att försöka få företagen att hyvla lite mindre. ”Om ni tittar på vårt förslag så ser ni att ni inte behöver hyvla lika många timmar”. Alla heltider försvinner, men några får lite fler timmar kvar på deltiderna.

Men fackförbundet Handels har också gått till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det har inte gått så bra. Den senaste tvisten har fått uppmärksamhet på grund av en illavarslande dom i AD häromdagen.

En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt – därför att de anställda tackat ja till de hyvlade anställningarna. Det hade de förstås gjort under protest, och därför att de hotades med uppsägning – men det hjälpte inte i AD.

Tidningen Arbetet: Hyvling okej enligt Arbetsdomstolen

Det går att stoppa hyvling!

Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!”
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.

Jag säger inte att varje sådan strid kan vinnas eller att alla problem på en arbetsplats försvinner för att man en gång tagit strid. Men de här vanns, genom kollektivt agerande . Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad.

Åt andra hållet

I en femte, nystartad butik, arbetade alla deltid redan från början. Där snackade de ihop sig och några av dem med minst timmar lyckades få upp sina tider på kontrakten.

Ävenså i en sjätte, där många hade väldigt få timmar per vecka på sina kontrakt. De lyckades få upp dem till halvtid eller 75%. De använde sig av LAS §25a, som handlar just om deltidares förtur till fler timmar. Där var det de som stod längst bak, med minst timmar, som snackade ihop sig och drev på. Sen bildade de fackklubb….

Var en maktfaktor

Ta initiativet tillsammans! Var en maktfaktor på arbetsplatsen. Driv på, gå inte och gnäll bara utan snacka ihop er och försök få det bättre. Visst, det kan också leda till problem. Men det är ju inte så att försiktighet och tystnad har gjort det bättre för oss på jobben, eller hur?

Ligger det i luften att cheferna har försämringsplaner? T.ex. ett sämre schema? Sitt inte still och vänta på det. Snacka ihop er och försök pussla ihop ett bättre schema än det ni redan har, istället. Ta upp det med cheferna – helst innan de kommer med sitt försämringsförslag! och säg, nu vill vi ha bättre scheman. Har ni kollektivavtal och klubb så har ni rätt att begära förhandling om vad ni vill, i princip (MBL 10§). Men har ni inte de formella rättigheterna så finns det ändå inget som hindrar att ni ”förhandlar” med cheferna. Det viktiga är att det framgår att ni har snackat ihop er och är överens. Ta fram de stränga minerna!

Allvarligt talat

Till er som är fackligt och/eller politiskt aktiva: Ta folkrörelse på arbetsplatsen på allvar. Det spelar ingen roll vad det kallas, men arbetsplatsorganisering är vad som krävs, på riktigt. Det är inte så att det finns något annat sätt, som är kraftfullare och att folkrörelsestrategi är något slags myspys i kanten. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan i längden aldrig vara starkare än fotfolket.

När det gäller inrättningar som Arbetsdomstolen, Arbetsmiljöinspektionen etc, så ska de ska tolka lagar och regler och på det sättet mäkla mellan parter med olika intressen. Sådana inrättningar kan aldrig ersätta vår egen kamp. Tvärtom. När vi blir svagare, så tar dessa inrättningar oftare sämre beslut. Styrkeförhållandena avspeglas i institutionerna likaväl som i centrala förhandlingar och i lagstiftningen.

Läs även: Nej är också en strategi

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 december, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, LAS

 

NEJ det kommer inte att gå fortare att bli fast anställd

party Har blivit fastanställd!

Inlagt 3 mars 2016

Igår 2 mars 2016 tog riksdagen beslut om en ändring i Lagen om anställningsskydd, som gäller rätten att bli tillsvidareanställd (dvs fast anställd) efter en viss tid av allmän visstidsanställning eller vikariat. Den nya regeln träder i kraft den 1 maj 2016.

Regeln har redan börjat missuppfattas, även av fackförbund och fackförbundstidningar. Många tror att regeln innebär att man kommer att få RÄKNA IHOP olika sorters visstidsanställningar för att snabbare få rätt till fast anställning. Men så är det INTE. Den nya regeln är en luring.

Så här är det:

Hittills har det varit så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Och det kan det fortfarande efter 1 maj 2016. Det enda som ändras är att femårsgränsen tas bort när det gäller allmän visstidsanställning.

Jag vill påstå att ändringen är en skenreform. Man måste låtsas göra något efter EU-kritik mot missbruket av visstidsanställningar i Sverige. Gå inte på den lätta.

Så här skrev regeringen om sin promemoria inför gårdagens lagändring:

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att lagändringen innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning.

Man får räkna ihop olika sorters anställningar när man ska kolla om man varit anställd på samma ställe med högst 6 månaders uppehåll mellan anställningarna. Men det måste fortfarande ingå sammanlagt 2 år av just allmän visstidsanställning för att man ska bli fast.

Och för vikariat så gäller fortfarande att man måste ha varit anställd som vikarie i minst två år under de senaste fem, för att det automatiskt ska bli en fast anställning.

Den enda skillnaden mot nu blir alltså att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.

2016-03-02 Riksdagsbeslut

Alla partier utom SD överens

Alla riksdagspartier röstade för denna synnerligen marginella förbättring utom SD, som tyckte att den innebär ”ytterligare regleringar som sannolikt försvårar rekrytering och anställning” (Citat ur SD-motion)

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Men samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är, kan vara, en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

(Detta blogginlägg innehåller samma info som jag skrev 14 maj 2015: Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar )

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 mars, 2016 i LAS, Osäkra anställningar

 

Om att förhandla duktigt

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag.En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra alla dessa undantag utan fackets godkännande.

Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ” Facket har glömt använda MBL”

Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.
Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.
Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.
 
 

Fras in, Las ut

Inlagt 14 december 2015
 
Jaså, också Kommunals ordförande är inne på att även i regelverket sälja ut det som facken redan i stor utsträckning släppt efter på ute på arbetsplatserna, nämligen turordningsreglerna.
 
Precis som Metall och Handels varit på gång med fast det bromsats upp (tillfälligt?) av medlemsprotester.
 
Citerar DN idag, 14 december 2015:
Den kontroversiella planen att byta bort LAS ”sist in först ut” mot mer arbetsgivarfinansierad fortbildning har nått ända in i regeringskansliet. Den plockas upp av framtidsministerns analysgrupp, som i dag rapporterar till regeringen.  ..//…
Gruppen ”Arbetet i framtiden” efterlyser en bred reform för livslångt lärande, med finansiering från både staten och arbetsgivarna, framhåller fackförbundet Kommunals ledare Annelie Nordström // …
 
Mer arbetsgivarfinansierad fortbildning, my ass. Eller kyss mig därbak som det heter på svenska. Det är ju inget som kan ersätta turordningsregler.
Däremot vore det bra om arbetsgivarna såg till att på plats finansiera behövlig vidareutbildning av de anställda istället för att slänga ut dem och skylla på att deras kompetens inte längre räcker.
 
Citerar mig själv:
När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att man vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.
 
 
” – I praktiken hindrar ju inte LAS arbetsgivaren från att välja, man hittar alltid vägar att bli av med de man vill bli av med” säger Kommunals ordförande. Ja det tror f-n, när facken alldeles för ofta står till tjänst med att underlätta i stället för att sätta stopp. Och när arbetarkollektiven accepterar det.
 
 
livefterdetta_nyberg  Bild: Robert Nyberg
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

 

Regeringens slöa åtgärd mot missbruk av tidsbegränsade anställningar

Inlagt 14 maj 2015 

OBS: Uppdatering 3 mars 2016: Det lagförslag som jag skrev om här den 14 maj 2015 har nu blivit lag genom beslut i riksdagen. Så läs gärna detta färskare inlägg istället: Nej det kommer inte att gå fortare att bli fastanställd.

Regeringen har kommit med ett förslag om att ändra i lagen om anställningsskydd, ”för att öka möjligheterna för visstidsanställda att få fast anställning”.

Idag är det så att om man har varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd. Och om man har haft allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under de senaste fem åren, så ska man bli fast anställd.

Man kan alltså jobba som vikarie i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar och dessutom ha allmän visstidsanställning i sammanlagt 1 år och 11 månader och 29 dagar på samma arbetsplats utan att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Lägg in lite säsongsarbete och perioder då man ”inte behövs” så kan det pågå i år ut och år in.

Så här skriver regeringen om sin promemoria :

Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar.

”Ändringarna innebär i huvudsak att den nuvarande begränsningen för allmän visstidsanställning kompletteras med en ny regel. Den nya regeln innebär att en sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning i flera fall än i dag. En allmän visstidsanställning omvandlas således automatiskt till en tillsvidareanställning om den sammanlagda anställningstiden i allmän visstidsanställning överstiger två år.

Detta gäller inte bara om det sker inom en tidsram om fem kalenderår som i dag, utan även om det – oberoende av en sådan tidsram – sker under en period då tidsbegränsade anställningar enligt anställningsskyddslagen följt på varandra utan uppehåll eller med högst 180 dagars mellanrum.

I en sådan kedja av tidsbegränsade anställningar kan allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning ingå som länkar, men endast sammanlagd tid i allmän visstidsanställning har betydelse för om en anställning övergår till en tillsvidareanställning.”

Observera det som jag fetstilat. Det är alltså inte så, att förslaget innebär att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning. Man kan se lite skriverier i media som antyder att det skulle vara så, men det stämmer alltså inte.

Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Skärpt åtgärd? Beror på vad man menar med skärpa, jag tycker att det är en mycket slö åtgärd.
osäkrade

Nu blir det lite av mitt vanliga tjat här:

Det enda som kan tvinga fram en verklig förändring är att det blir så mycket liv kring de osäkra anställningarna ute på arbetsplatserna, att de börjar bli ett problem för arbetsgivarna. De osäkra anställningarna är så betydelsefulla, så göttiga för arbetsgivarna att så länge det inte blir hopsnack, påtryckningar, kollektiva uppsägningshot och andra aktioner kring dem, så kommer det inte att bli någon avgörande skillnad mot nu. Det behövs visstidsuppror och det kan bara ske kollektivt. En ensam visstidare är i en oerhört svag ställning. Samtliga visstidare tillsammans på en arbetsplats, eller visstidarna ihop med de fast anställda, är en maktfaktor på arbetsplatsen. Maktfaktorer på många arbetsplatser är tillsammans en maktfaktor i samhället.
Det behövs också stenhård bevakning av en annan regel i LAS, nämligen förtursrätten till återanställning efter sammanlagt 12 månaders anställning under de senaste tre åren. Den regeln borde bevakas mycket hårdare, både av arbetskamrater och fackföreningar. Arbetskamrater borde inte acceptera att någon som börjar närma sig 12-månadersgränsen tvingas lämna arbetsplatsen.

Men man kan ju inte…. Jo man kan!

Regeringens promemoria kan du hitta här.

Läs även på denna blogg: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 maj, 2015 i LAS, Osäkra anställningar

 

Osäkra er!

Inlagt 9 november 2014

På brödfabriken San Remo, där jag jobbade 2004-2006 (efter att Stockholmsbagarn lagts ner) fick vi veta att fast anställda skulle sägas upp och i praktiken bli timmisar istället. Vi blev arga, minst sagt. Vi lyckades stoppa det mesta av just den planen, och så försökte vi ta initiativ till ett visstidsuppror. Några i klubben blev intervjuade av en journalist och en filmfotograf från Svt. Vår klubbordförande Åsa sa -Ja ni i er bransch vet väl också hur det är med visstidsanställningar. När sen intervjusnutten sändes, så avslutades den med att de två Svt-medarbetarna vände kameran mot sig själva och berättade om sina osäkra anställningar. Det var modigt. Jag har ibland undrat hur det gick för de två sen. Media är en av de branscher som var och är hårt plågade av osäkra anställningar.

Idag har bemanningsanställningarna tagit över mycket av de osäkra anställningarna. Och en journalist på Aftonbladet som offentligt tagit upp problemen med bemanningsjobben har blivit omplacerad. Helt uppenbart – för den som är van att se vad som händer i arbetslivet – som ett straff. Arbetskamrater och kollegor protesterar. (Se länkar sist i inlägget.)

En annan händelse jag hörde om så sent som igår är en betrodd timanställd inom vården som från den ena dagen till den andra, efter att ha tagit fackliga initiativ, inte längre är välkommen. Tyvärr inte en ovanlig händelse.

Vi måste agera tillsammans mot sådana trakasserier, som om vi alla vore drabbade, för det är vi. Vad de gör mot en kan de göra mot alla och de kommer att göra det också, om vi inte VI – arbetskamrater, kollektiv – agerar som en maktfaktor på arbetsplatsen. Ibland kan det räcka att tillsammans gå och tala om: Det här accepterar vi inte. Ibland räcker inte det.

Det skulle vara bra om vårt kollektiva agerande vore något som cheferna måste lägga i vågskålen innan de gör något dumt: – Tänk om de alla går hem! Eller gör något annat som ger oss problem.

Arbetsgivarna kan bolla med individer, men hela kollektivet kan de inte klara sig utan.

Jag säger som sopgubben Limpan i pjäsen Hopsnackat: ”De har satt det här i system. De räcker inte att be att de ska rätta till det. De ska inte våga hålla på så här.” Agerar vi som en maktfaktor kan vi vara en maktfaktor. Gör vi det inte så är vi det inte.

Dags för visstidsupprorets paroll igen: Osäkra jobb = osäkrade arbetare. Och för den gamla En för alla, alla för en.

osäkrade

Journalisten Storm på Aftonbladet efter omplacering

Etc Uppror på Aftonbladet efter omplacering

Arbetet Kritisk journalist på Aftonbladet omplacerad

DN Protest på Aftonbladet efter omplacering av reporter

Dagens Media: DN-klubben backar upp bemanningsupproret

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2014 i LAS, Osäkra anställningar

 

Nedmonteringen började långt före 2006

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln.

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

NEJ är också en strategi

haveri2

4 juli 2013: Jaha, nu riskerar tydligen även Waxholmsbolagets anställda att få söka sina jobb igen på grund av upphandling och ägarbyten. Det är något som ofta drabbar vissa yrkesgrupper (bland annat busschaufförer).

ABC: ”Ovisst för anställda på Waxholmsbolaget” Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Det gäller befälhavare och besättningsmän såväl som busschaufförer. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Kanske att det istället är arbetsgivarna som borde få uppleva en sådan situation som oviss? Vad jag tror skulle förändra läget, både kortsiktigt och långsiktigt: Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

haveri

Uppdatering 2015:

Den 5 februari 2015 skriver Corren /Nya upphandlingar oroar/ om läget för Östergötlands läns busschaufförer.
Och den 17 augusti skriver Arbetet: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar

Snacka ihop er  och säg nej!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2013 i LAS, Osäkra anställningar

 

Turordningslistan på väggen!

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Inlagt 11 april 2012

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken. Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Då  har facket hjälpt till. Arbetsgivaren slipper rättegångskostnader och långvarig process med mediauppmärksamhet.

Ett exempel: Den facklige förtroendemannen Eddie Morén som efter 34 års anställning på det Bonnierägda DNEX-tryckeriet avskedades och avvisades från arbetsplatsen på osakliga grunder. Han gick med på att sluta ”självmant” i utbyte mot en pensionsförsäkring värd 800 000 kr.

Det är alltså jämförelsevis dyrt för företagen att använda §39 eller att förlikas på en högre nivå. Det används inte så ofta. Bara när ett företag väldigt gärna vill bli av med någon, t.ex. en ”besvärlig” facklig företrädare, som de inte har lagliga skäl att säga upp.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Ett stoppat utköp

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda till att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag: Vad händer om man strejkar vilt?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

Inlagt 13 februari 2012

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet, LAS

 

Etiketter: , ,

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

Inlagt 12 oktober 2011

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet. Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat. Men nu ökar korttidsvicken kraftigt, och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att informera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar .

 
 

När facket skriver på

Inlagt 22 september 2011

På regeringskansliet har äldre, sjuka och fackligt aktiva fått kicken vid nedskärningar, i strid med turordningsreglerna i LAS, Lagen om anställningsskydd. Detta har inte gjorts i strid med det lokala facket. Det lokala facket har skrivit på.

3 minuters klipp från svt play

Det här är inte ovanligt. Tvärtom. T.ex. vid de stora uppsägningarna på Volvo häromåret – cheferna fick i princip bestämma vilka som skulle få gå, utan hänsyn till turordningsreglerna. Facket skrev på.

I en tv-dokumentär om uppsägningarna på Volvo fick man se en facklig representant säga (ungefär) till ledsna och förbannade medlemmar: Ja det är illa att företaget gör så här. Det skorrade falskt. Företaget kan nämligen inte göra så om inte facket har accepterat det. Företaget kan bara be om att få göra avsteg från LAS, det är facket som säger ja eller nej till det.

Det är tillochmed så att om företaget saknar kollektivavtal och inte har ett fack att förhandla med – då kan de inte göra några avsteg alls från turordningsreglerna. Det krävs ett fack, som säger ja och skriver på, för att man ska få göra avsteg. Annars gäller lagen, punkt.

Det har blivit väldigt vanligt, att facken godkänner avvikelser från turordningsreglerna. Det har blivit så vanligt att nästa steg kan bli att turordningsreglerna i LAS försvagas eller tas bort.

Det är inte när vi håller hårt på en arbetsrättsregel, som den tas bort. Det är när vi i praktiken, på många ställen, inte håller på regeln, som följden blir att den tas bort eller ändras i avtal eller lag.

Så var det med fasta anställningar. Så är det nu på gång med turordningsreglerna. Uppluckringen börjar alltid ute på arbetsplatserna. Det är sånt man kan kalla klasskamp, oavsett vilken klass det är som ser till att få som den vill.

Läs även: Turordningslistan på väggen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 september, 2011 i Arbetslöshet, LAS

 
 
%d bloggare gillar detta: