RSS

Kategoriarkiv: 145 Norra B

Gräns

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Blåklintsparken, Hallunda, Norra Botkyrka

Blåklintsparken natt och dag

Inlagt 4 september 2018

Egentligen är den väl inte så märkvärdig, Blåklintsparken. Men ändå är det så mycket mer än vi kan förvänta oss, det vackra som öppnar sig precis invid oss. Som i drömmar, i välbekanta rum finns en dörr som inte funnits förr och den leder till rum vi inte visste fanns, där är flera ljusa rum, salar som öppnar sig oväntat.

Inte som i andra drömmar då rummen är i vägen, trapporna går fel, jag hittar inte mina barn. De är alla små igen och jag måste hitta dem, jag kan skymta någon av dem bortom en trappa men det är rum ivägen, rum som har rasat
Jag hittar inte mina barn

Din mamma sitter ju därborta vid gungorna, din pappa står där, han står där han stod när du sprang iväg, kom

Vad är det som gör parken så vacker? fast den inte är så märkvärdig, nyrenoverad men med slitna gräsmattor och lite skräpig och trägungan har gått sönder. Men ändå vackert är det att kommunen har satsat pengar, klart dom ska, vi betalar kommunalskatt, men det gör mig rörd ändå att en landskapsarkitekt har funderat och planerat, här, för oss i husen här, hittat de där roliga lekgrejerna, cykelslingan där en trehjulingscyklist kan vara på äventyr, försvinna och dyka upp igen vid fotbollsmålen, utom synhåll i flera sekunder

eller är den vacker för att människorna är här, pensionärerna som kommer från hela Hallunda och andra byar för att spela boule, barnen som ropar, familjerna som grillar, kvinnorna som sitter på bänkarna, männen som sitter på bänkarna, farmödrarna och söndagspapporna på lekplatsbänkarna, språken. Mannen från Syrien har lärt sig svenska genom att sjunga sånger. – Jag hade en gång en båt, med segel och ruff och köl, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu? Han har lärt sig alla verserna

eller är det att parken är stor så ögonen kan se långt, du kan se människor där och där borta, ser du hur små de ser ut där borta och det är ändå samma park. Nej nu ser jag, nu vet jag vad det är, det är de stora träden, det är nya träd och träd som fanns här innan husen byggdes, träden är kvar, de är stora som tiden, större än människorna och i träden hörs vinden

som inte är av denna världen, den vind jag hörde när jag skulle hämta mjölken, när jag gick längs vägen till bondgården. Då hördes bara vinden, det susade i skogen vid vägen på ett särskilt sätt och jag förstod att vinden egentligen var någon annanstans, fast den hördes i träden i skogen längs vägen. Jag hörde att det var suset från en annan värld. Inget religiöst, för guds skull, det var bara en annan dimension som fanns där samtidigt som jag gick där med kannan, fast det hade jag inte ord för, barn som jag var

Det var suset nu i Blåklintsparkens träd som jag hörde då när jag var barn och gick för att hämta mjölken, någon annanstans. Det kunde jag inte veta då, barn som jag var och Blåklintsparken fanns inte

Mannen från Syrien sjunger, han har kommit till sista versen, han säger Det är min sång nu.
– Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn. Så släppte man ner en bomb och staden försvann. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu?
Kära du, staden finns inte mer, men parken är här. Mashallah Halleluja Hurra så jävla bra att parken är här fast aldrig den kan vara här, nej aldrig kan den vara här

jag svarar dig nu, jag vet var den är,
den är här, parken som icke är

/Frances Tuuloskorpi, Hallunda 2018
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2018 i 145 Norra B

 

Orten i Fokus: DIN – utställning och tidskrift

Inlagt 20 mars 2016

Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.

Igår var det vernissage.

20160319_140103 Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.

20160319_141011 Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.

De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.

20160319_142332 Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.

20160319_142020 Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.

20160319_141911 Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.

20160319_141802  Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.

20160319_143815  Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.

20160319_142723  En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.

Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.

En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2016 i 145 Norra B, Kultursidan

 

Hyresstopp?

1978 Hagalund

Inlagt 4 mars 2016

Hyrorna höjs, trots noll inflation och sänkta räntekostnader. Bostadsföretagen gör en övervinst.

Svt: Hyreshöjningar trots kraftigt sänkta räntekostnader

Det är inte bara de privata hyresvärdarna som skor sig på hyresgästerna. De kommunala bostadsföretagen gör ofta en vinst, som i stället för att sparas till kommande renoveringar dras in i kommunens allmänna kassa. Hyresgäster betalar då dubbelt till kommunens budget, både kommunalskatt och pengar via hyran. Och sen när det är renoveringsdags finns inga pengar och det blir både utförsäljningar och kraftigt höjda hyror.

Det kanske är dags att hyresbetalare snackar ihop sig, letar fram hyresstoppbanderollerna eller gör nya, och diskuterar hyresstrejk.

…då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall skrev Strindberg. Fast nu kanske det ska vara då komma vi ner från Blue Hill, från Albyberget, från Flemingsberget eller varifrån det nu kan dåna.

(Bilderna är från Blåkulla/Hagalund/Blue Hill 1978. Foto: Horst Tuuloskorpi)

UPPDATERING 11 OKTOBER 2019: ”SCB:s statistik visar att hyrorna höjts nästan dubbelt så mycket som konsumentprisindex – vanliga konsumtionsvaror och tjänster – sedan 1969. I förhållande till andra varor blir det alltså dyrare och dyrare att hyra en lägenhet.” Högsta hyreshöjningen på 6 år. (Svt Nyheter 4 oktober 2019)

1978 Blåkullademo

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 mars, 2016 i 145 Norra B, X övrigt

 

Sol och orosmoln över Hallunda

Inlagt 16 februari 2016

Den 7 februari skrev jag Övergrepp mot orten om nedmonteringen av samhällsservice i Hallunda/Norsborg i Norra Botkyrka.

Här finns idag både Arbetsförmedling och ett gemensamt servicekontor för Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Både AF och servicekontoret är väldigt välbesökta, det är alltid köer. Många som kommer dit är människor som på grund av språksvårigheter och ibland ovana vid de svenska regelverken har lättare att förstå och göra sig förstådda vid direktkontakt än över telefon och internet.
Mycket viktig samhällsnärvaro i orten alltså.

20160216_172053

Idag sken solen över Hallunda, både bokstavligen och bildligen. Försäkringskassan (Elisabeth Hultengren, tillförordnad försäkringsdirektör, t.v. nedan) och Botkyrka kommun (Ebba Östlin, S, kommunstyrelsens ordförande, t.h.) hade en en gemensam pressträff i servicekontoret och meddelade att de kommit överens om att Försäkringskassan ska bli kvar i Botkyrka Kommun. På frågan om var i kommunen blev svaret att det är någon av två lokaler i Hallunda/Norsborg som kan bli aktuella. Vilka kunde de inte svara på, eftersom samtal pågår med hyresvärdarna.

20160216_123502

Tidigare har, enligt DN, Försäkringskassans fastighetsstrateg klargjort att de ”vill bort från Hallunda centrum för det är på nedgång” att ”området är otryggt, de har problem med hot” och att ”de har kostnader för väktare”. Gissningsvis beror det mesta av problemen på för små lokaler och för lite personal. Ibland kan människor stå och köa fram till stängning utan att komma in.
Fastighetsstrategen ska också ha sagt att Försäkringskassan har ”erfarenhet av att en flytt minskar besökstrycket, vilket ses som positivt”. Vilket man väl får tolka som en rejäl missuppfattning av försäkringskassans uppdrag.

20160216_172115

Idag sa Elisabet Hultengren istället att ”ambitionen har hela tiden varit att vara kvar i Hallunda/Norsborg”. Det är väl troligt att de starka protesterna mot den planerade stängningen har förändrat attityden. Plus kanske att även kommunen fått tummen ur och engagerat sig mer i lokalfrågan?

Nu är kassan och kommunen överens. Så långt allt väl. Men det finns ett orosmoln kvar. Arbetsförmedlingen!

20160216_172307 - Kopia

Eder utsända (jag alltså) frågade Ebba Östlin om hon kan säga något om hur det blir med Arbetsförmedlingen i Hallunda. Det kunde hon inte göra idag. Jag frågade om det kan vara så att det är Arbetsförmedlingens nuvarande lokaler som är tänkta för Försäkringskassan. Då uppstod en kort ”hur ska jag formulera mig nu?”-tystnad innan Östlin svarade ”I första hand inte”.
Det tolkar jag som att AFs lokaler är ett av alternativen. Därför kan jag inte vara riktigt glad.

20160216_171104

Vi behöver även Arbetsförmedlingen kvar här i Norra B.

#svikinteförorten

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Övergrepp mot orten

20150426_160853-1
Körsbärsblom finns inte bara i Kungsträdgården.

Inlagt 7 februari 2016

Mitt Hallunda

Jag bor sedan 12 år i Hallunda/Norsborg, som i en hemlig (?) polisrapport räknas upp bland de orter som ska vara särskilt utsatta områden.

Lägg på larmrapporterna från journalister som med innerstadsblick betraktar våra proletära förorter. Det är lätt att få för sig att man måste ha skottsäker väst på sig när man går till affären i Hallunda centrum. Andra människor kanske drar sig för att flytta hit eller ens besöka orten. Därför vill jag tala om att här är det väldigt lugnt för det mesta. Häromdan försökte rånare ge sig på Direktbutiken (som också är vår lokala post), men de togs effektivt omhand av de milda men biffiga grabbarna som jobbar där, androm till skräck och varnagel. Biblioteket i Hallunda är stillsamt och trevligt, inte en tillstymmelse vad jag vet av bus och bråk. De har språkcafé och sagostunder. I Folkets Hus är det alltid aktivitet i salarna. Till en del aktiviteter kommer främst den äldre generation svenne- och finne-arbetarklass som bor här och som jobbat på industrier i södra Stockholm. Till andra, t.ex. sådant som invandrarorganisationerna ordnar, kommer främst ungdomar och familjer. Och till en del är det blandad kompott.

Säkert förekommer här organiserad brottslighet som är osynlig för mig, men inte värre än i storföretagen. Bådadera borde stoppas. Det finns idioter, t.ex. de som kör rally med mopeder på gångvägarna. Någon gång brinner bilar. Ofta hänger ynglingar utanför tunnelbanan och i sofforna i centrumfiket tills centrum stänger klockan 21, men jag har peppar peppar inte hört talas om några övergrepp där. Själv har jag inte råkat ut för något värre överfall än att ungar kommer rusande i centrum och attackkramar under fältropet Mormor! (De kommer ihåg mig från att jag var klassmormor och hade mattestuga i deras skola för ett par år sen.) Ytterst sällan blir jag bestulen på någon grönsak från min puttenuttiga köksträdgård på uteplatsen som hör till lägenheten. Lilla hucklegumman som kom och plockade av mitt persiljeöverflöd i somras, lämnade i gengäld nybakat bröd. Okej, detta är mina högst subjektiva upplevelser, men de kan väl duga likaväl som de tillfälliga journalistbesökens rapporter.

Det kan säkert ändå finnas skäl att kalla Hallunda/Norsborg ett särskilt utsatt område. Med ett särskilt utsatt område menar polisen ”Ett område med så mycket problem att det kräver insatser från alla myndigheter för att komma tillrätta med dem”.

Men så bra då (ironi) att både arbetsförmedlingen och försäkringskassan planerar att flytta härifrån.

Hallunda Centrum dräneras på samhällsnärvaro och service

Flera banker har stängt sina kontor här (inte tillräckligt penningstarka kunder, gissningsvis), istället har pantbanken flyttat in. Arbetsförmedlingen i Hallunda är alltid full av köande förhoppningsfulla (?) arbetssökande. Jag vet, för under den period när jag själv var arbetslös var vi ett gäng som träffades där en gång i veckan, hängde vid datorerna och utbytte råd och tips, och den som behövde stöd kunde få sällskap in till handläggaren. Nu planerar AF att stänga kontoret i Hallunda, fast här säkert finns en stor andel arbetssökande som har lättare att förstå och göra sig förstådda öga mot öga än via nät och telefon. I Servicekontoret i Hallunda samsas försäkringskassan, pensionsmyndigheten och skatteverket i sammanhängande lokaler. Det är ofta en lång, slingrande kö utanför och i dörren står en vakt och organiserar insläppet, han släpper in fem personer i taget. Nu är det på g att stänga servicekontoret , och det verkar vara just för att det är så många som kommer dit.

Kanske det är integration, att osynliggöra köerna genom att stänga de ställen som människor köar till? Nej, jag kallar det övergrepp mot vår ort, nedmonteringen av service, av samhällsnärvaro.

Facebookgrupp: Vi vill ha försäkringskassan kvar i Hallunda #svikinteförorten

Uppdatering 10 februari: Idag skriver även DN om den hotande nedläggningen av Försäkringskassan kontor i Hallunda. Två artiklar i stockholmsdelen:
”Försäkringskassans flytt är en katastrof”
Botkyrka slåss med näbbar och klor

FORTSÄTTNING FÖLJER: 14 februari: Sol och orosmoln över Hallunda

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 februari, 2016 i 145 Norra B

 

Etiketter:

Vi fyra på tunnelbanan

tunnelbanan

Inlagt 17 mars 2013

För ett par timmar sedan: På väg hem till Hallunda med tunnelbanan. Mittemot mig sitter två äldre herrar och pratar på sitt språk. Kanske är det turkiska, jag hör inte på. De ser stränga ut. Och jag ser väl ut som en surtrött tant som sitter och glor i sin mobil. Sen kommer en tredje herre och sätter sig bredvid mig. De tre tycks känna varandra och nu börjar de tala svenska, det gemensamma språket. Jag hinner uppfatta att den tredje mannen är från Pakistan, det hörs på brytningen. Sen fortsätter jag blippa på mobilen och lyssnar inte. Men enstaka ord tränger igenom: Köket. Jobbade i köket.  Och så något namn jag känner igen. Till slut måste jag fråga: Är det centralköket på Huddinge sjukhus ni talar om? Där har jag också jobbat.

Genast är vi fyra. Det visar sig att de tre männen har slutat arbeta i centralköket innan jag kom dit. Vi pratar om privatiseringen, att Sodexo tog över och att patienterna inte tycker om maten.  Letar gemensamma bekanta. Han den svarta kocken, jobbade han där innan ni slutade? Jadå, han från Marocko. Och hon den lilla spanska, har du jobbat med henne? Ja det har jag. Och Ali, på varumottagningen? Jadå, honom fick jag hjälpa ibland! Det var många duktiga kvinnor där, säger en av männen och räknar upp några namn. Sen berättar han ingående om ett jobb han har haft efter köket, på sterilcentralen, beskriver arbetsmomenten.

Vänliga ansikten. Så bekanta de ser ut nu! O-främmande. Arbetskamrater.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 mars, 2013 i 145 Norra B, X övrigt

 

Det ska sprejas i tid det som brokigt ska bli

Inlagt 18 augusti 2012

I Stockholms Stad råder det för tillfället nolltolerans mot graffiti och gatukonst trots stort intresse. Botkyrka kommun, där vi bor, där jag bor, gör det tvärtom möjligt att utöva denna konstform.

Igår invigdes en 90 meter lång grafittivägg i Subtopia, Alby.

Info på Botkyrka Kommuns webbplats finns här.

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2012 i 145 Norra B

 

Från 145 Norsborg till 133 Saltsjöbaden – en klassresa

Inlagt 29 januari 2012

Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden.

Vandringen ordnades av förbundet Allt åt Alla under benämningen Överklassafari till Solsidan – Odla ditt klasshat.

 Vår reseledare väntar vid bussgaten.

 Alla deltagarna fick en stämpel på handen som biljett.

 Det blev smockfullt i bussen.

 Bussen.

 Guideflaggan.

 Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.

På detta hotell samlades år 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd/klassamarbete. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter. Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ”saltsjöbadsandan” för länge sen.

 Martin föreläste om Saltsjöbadsavtalet.

 Alla lyssnade.

Fast de unga Saltsjöbadsbor som inväntat vår ankomst, måste rapportera vidare. ”Nu är de här! Det är jättemycket folk!” Äntligen händer det nåt i trista Saltis.

 Men de lyssnade också på föredraget.

  Journalisterna blev förjusta då småbratsen (överklassbarnen) dök upp.

Vi fortsatte till ett område med enorma villor. En annan Martin föreläste om förhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter. Det oftast förekommande ”yrket” på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist. Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.

Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott. Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort. Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt. Då var det en av pojkarna från Saltis som väste ”det var hans pappa”! och pekade på sin kompis. Fast de ville inte vara med på bild.

 Vandringen gick vidare i Saltsjöbaden.


 Polisen var i området hela tiden men höll sig oftast på avstånd.

Den här sortens hus är ofta resultatet av flera generationers profiterande på andra människors arbete.

Efter rundvandringen blev det kaffe och frågesport á la tipsrunda i bussen. Jag och Raul hade bara ett fel i frågesporten. Vi missade en fråga om tv-serien Solsidan, som vi aldrig sett. Tycker vi borde fått extrapoäng för det. Killen som vann och fick en flaska oäkta champagne, visade sig vara nykterist. Men man kan ju alltid vaska.

 Ungdomar från området hängde kvar runt bussen.

När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren.  (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)

Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen. Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klassförakt, hade kommit hit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.

Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter. Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det. Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassghettots segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet. Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.

————
TV4 hade ett reportage om överklassafarin i Nyhetsmorgon i morse. (Det är ett längre reportage än det inslag som sändes i Nyheterna igår.)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 januari, 2012 i 145 Norra B

 

En vandring i Norsborg

Inlagt 25 september 2011

Idag blir det bildblogg, från gårdagens händelse: konstnärlig stadsvandring Norsborg 145. Denna vandring med historier av och med människor och miljöer i Norsborg är en del av ett större projekt inom Botkyrka Community Teater & Dans.

Communityteater bygger på berättelser om och från ett bostadsområde – det är en konstform som har sitt ursprung i Latinamerika men nu är spridd över nästan hela världen och även har börjat användas i Sverige.

Jag bor i Hallunda, Norsborg, sedan 2004. I 27 år dessförinnan (1977-2004) bodde jag i Hagalund, ”Blue Hill”, som också är ett miljonprogramsområde (dock med en annan arkitektur – väldigt stora blå hus). Där har mina barn vuxit upp.

Utanför Norsborgs centrum strömmar Emmas minnen från barndomens lek- och gårdsliv ur spelaren. Jag försökte sen återberätta det för ett av mina (vuxna) barn, och hon sa Ja! Ja! Ja! och skrattade – kände igen allt.

Inne i Norsborgs centrum, utanför matbutiken, hörs en annan berättelse om livet i Norsborg.

Det är poeten Razak som berättar.

Högst upp i ett av husen berättar Eddie varför han har en frisersalong i lägenhetsförrådet.

Den friserade killen vet jag inte vad han heter, men frisyren heter Sture.

Vandringen går vidare i grönskan mellan husen. Norsborg är ett mycket grönt och lummigt område fast det inte syns utifrån.

En arbetslös man tvingas ta en match med socialen…

…och blir utslagen

Adam Kanyama sitter på planket och rappar om Norsborg

En saga berättas under sagoträdet. Publiken medverkar i rollerna som gnälliga gubbar, tanter, barn och höns.

Tre unga kvinnor läser ur en bok som de diskuterat i sin läsecirkel på biblioteket i Hallunda: Boktjuven av Markus Zusak. Handlingen utspelar sig 1939 i Tyskland.

Vi vandrar förbi ett gäng glada tanter. Ingick de i projektet eller var de bara glada ändå? Vem vet.

I en gångtunnel hänger ett collage med berättelser skrivna av ungdomar från Norsborg.

Flera av vandringens medverkande/artister framför collaget.

Vandringen avslutas med mingel, cider och kakor i gångtunneln.

 
5 kommentarer

Publicerat av på 25 september, 2011 i 145 Norra B

 

Såna är vi i Norra B

Inlagt 19 augusti 2011

Jag köar i grönsaksståndet nedanför tunnelbanan. En svennetant från A-laget står framför mig i kön med en ask jordgubbar. Den skriver vi väl upp, säger den unga syrianska försäljaren. Ja, den skriver jag upp hemma, säger tanten och kilar glad iväg med sin kartong. Hon betalar väl aldrig, muttrar någon bakom mig. Nä, jag brukar ge till henne, säger försäljaren och ler blygt. ♥ Norra Botkyrka.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 augusti, 2011 i 145 Norra B

 
 
%d bloggare gillar detta: