Kategoriarkiv: 145 Norra B

Inlagt 4 september 2018

Egentligen är den väl inte så märkvärdig, Blåklintsparken. Men ändå är det så mycket mer än vi kan förvänta oss, det vackra som öppnar sig precis invid oss. Som i drömmar, i välbekanta rum finns en dörr som inte funnits förr och den leder till rum vi inte visste fanns, där är flera ljusa rum, salar som öppnar sig oväntat.

Inte som i andra drömmar då rummen är i vägen, trapporna går fel, jag hittar inte mina barn. De är alla små igen och jag måste hitta dem, jag kan skymta någon av dem bortom en trappa men det är rum ivägen, rum som har rasat
Jag hittar inte mina barn

Din mamma sitter ju därborta vid gungorna, din pappa står där, han står där han stod när du sprang iväg, kom

Vad är det som gör parken så vacker? fast den inte är så märkvärdig, nyrenoverad men med slitna gräsmattor och lite skräpig och trägungan har gått sönder. Men ändå vackert är det att kommunen har satsat pengar, klart dom ska, vi betalar kommunalskatt, men det gör mig rörd ändå att en landskapsarkitekt har funderat och planerat, här, för oss i husen här, hittat de där roliga lekgrejerna, cykelslingan där en trehjulingscyklist kan vara på äventyr, försvinna och dyka upp igen vid fotbollsmålen, utom synhåll i flera sekunder

eller är den vacker för att människorna är här, pensionärerna som kommer från hela Hallunda och andra byar för att spela boule, barnen som ropar, familjerna som grillar, kvinnorna som sitter på bänkarna, männen som sitter på bänkarna, farmödrarna och söndagspapporna på lekplatsbänkarna, språken. Mannen från Syrien har lärt sig svenska genom att sjunga sånger. – Jag hade en gång en båt, med segel och ruff och köl, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu? Han har lärt sig alla verserna

eller är det att parken är stor så ögonen kan se långt, du kan se människor där och där borta, ser du hur små de ser ut där borta och det är ändå samma park. Nej nu ser jag, nu vet jag vad det är, det är de stora träden, det är nya träd och träd som fanns här innan husen byggdes, träden är kvar, de är stora som tiden, större än människorna och i träden hörs vinden

som inte är av denna världen, den vind jag hörde när jag skulle hämta mjölken, när jag gick längs vägen till bondgården. Då hördes bara vinden, det susade i skogen vid vägen på ett särskilt sätt och jag förstod att vinden egentligen var någon annanstans, fast den hördes i träden i skogen längs vägen. Jag hörde att det var suset från en annan värld. Inget religiöst, för guds skull, det var bara en annan dimension som fanns där samtidigt som jag gick där med kannan, fast det hade jag inte ord för, barn som jag var

Det var suset nu i Blåklintsparkens träd som jag hörde då när jag var barn och gick för att hämta mjölken, någon annanstans. Det kunde jag inte veta då, barn som jag var och Blåklintsparken fanns inte

Mannen från Syrien sjunger, han har kommit till sista versen, han säger Det är min sång nu.
– Det fanns en gång en stad. I parken där lekte barn. Så släppte man ner en bomb och staden försvann. Svara mig du, var är den nu? Jag bara undrar, var är den nu?
Kära du, staden finns inte mer, men parken är här. Mashallah Halleluja Hurra så jävla bra att parken är här fast aldrig den kan vara här, nej aldrig kan den vara här

jag svarar dig nu, jag vet var den är,
den är här, parken som icke är

/Frances Tuuloskorpi, Hallunda 2018

Inlagt 18 augusti 2012

I Stockholms Stad råder det för tillfället nolltolerans mot graffiti och gatukonst trots stort intresse. Botkyrka kommun, där vi bor, där jag bor, gör det tvärtom möjligt att utöva denna konstform.

Igår invigdes en 90 meter lång grafittivägg i Subtopia, Alby.

Info på Botkyrka Kommuns webbplats finns här.

Inlagt 29 januari 2012

Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden.

Vandringen ordnades av förbundet Allt åt Alla under benämningen Överklassafari till Solsidan – Odla ditt klasshat.

 Vår reseledare väntar vid bussgaten.

 Alla deltagarna fick en stämpel på handen som biljett.

 Det blev smockfullt i bussen.

 Bussen.

 Guideflaggan.

 Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.

På detta hotell samlades år 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd/klassamarbete. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter. Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ”saltsjöbadsandan” för länge sen.

 Martin föreläste om Saltsjöbadsavtalet.

 Alla lyssnade.

Fast de unga Saltsjöbadsbor som inväntat vår ankomst, måste rapportera vidare. ”Nu är de här! Det är jättemycket folk!” Äntligen händer det nåt i trista Saltis.

 Men de lyssnade också på föredraget.

  Journalisterna blev förjusta då småbratsen (överklassbarnen) dök upp.

Vi fortsatte till ett område med enorma villor. En annan Martin föreläste om förhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter. Det oftast förekommande ”yrket” på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist. Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.

Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott. Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort. Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt. Då var det en av pojkarna från Saltis som väste ”det var hans pappa”! och pekade på sin kompis. Fast de ville inte vara med på bild.

 Vandringen gick vidare i Saltsjöbaden.

 Polisen var i området hela tiden men höll sig oftast på avstånd.

Den här sortens hus är ofta resultatet av flera generationers profiterande på andra människors arbete.

Efter rundvandringen blev det kaffe och frågesport á la tipsrunda i bussen. Jag och Raul hade bara ett fel i frågesporten. Vi missade en fråga om tv-serien Solsidan, som vi aldrig sett. Tycker vi borde fått extrapoäng för det. Killen som vann och fick en flaska oäkta champagne, visade sig vara nykterist. Men man kan ju alltid vaska.

 Ungdomar från området hängde kvar runt bussen.

När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren.  (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)

Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen. Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klassförakt, hade kommit hit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.

Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter. Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det. Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassghettots segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet. Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.

————
TV4 hade ett reportage om överklassafarin i Nyhetsmorgon i morse. (Det är ett längre reportage än det inslag som sändes i Nyheterna igår.)

Inlagt 25 september 2011

Idag blir det bildblogg, från gårdagens händelse: konstnärlig stadsvandring Norsborg 145. Denna vandring med historier av och med människor och miljöer i Norsborg är en del av ett större projekt inom Botkyrka Community Teater & Dans.

Communityteater bygger på berättelser om och från ett bostadsområde – det är en konstform som har sitt ursprung i Latinamerika men nu är spridd över nästan hela världen och även har börjat användas i Sverige.

Jag bor i Hallunda, Norsborg, sedan 2004. I 27 år dessförinnan (1977-2004) bodde jag i Hagalund, ”Blue Hill”, som också är ett miljonprogramsområde (dock med en annan arkitektur – väldigt stora blå hus). Där har mina barn vuxit upp.

Utanför Norsborgs centrum strömmar Emmas minnen från barndomens lek- och gårdsliv ur spelaren. Jag försökte sen återberätta det för ett av mina (vuxna) barn, och hon sa Ja! Ja! Ja! och skrattade – kände igen allt.

Inne i Norsborgs centrum, utanför matbutiken, hörs en annan berättelse om livet i Norsborg.

Det är poeten Razak som berättar.

Högst upp i ett av husen berättar Eddie varför han har en frisersalong i lägenhetsförrådet.

Den friserade killen vet jag inte vad han heter, men frisyren heter Sture.

Vandringen går vidare i grönskan mellan husen. Norsborg är ett mycket grönt och lummigt område fast det inte syns utifrån.

En arbetslös man tvingas ta en match med socialen…

…och blir utslagen

Adam Kanyama sitter på planket och rappar om Norsborg

En saga berättas under sagoträdet. Publiken medverkar i rollerna som gnälliga gubbar, tanter, barn och höns.

Tre unga kvinnor läser ur en bok som de diskuterat i sin läsecirkel på biblioteket i Hallunda: Boktjuven av Markus Zusak. Handlingen utspelar sig 1939 i Tyskland.

Vi vandrar förbi ett gäng glada tanter. Ingick de i projektet eller var de bara glada ändå? Vem vet.

I en gångtunnel hänger ett collage med berättelser skrivna av ungdomar från Norsborg.

Flera av vandringens medverkande/artister framför collaget.

Vandringen avslutas med mingel, cider och kakor i gångtunneln.

Inlagt 19 augusti 2011

Jag köar i grönsaksståndet nedanför tunnelbanan. En svennetant från A-laget står framför mig i kön med en ask jordgubbar. Den skriver vi väl upp, säger den unga syrianska försäljaren. Ja, den skriver jag upp hemma, säger tanten och kilar glad iväg med sin kartong. Hon betalar väl aldrig, muttrar någon bakom mig. Nä, jag brukar ge till henne, säger försäljaren och ler blygt. ♥ Norra Botkyrka.