RSS

Månadsarkiv: november 2012

Malligt presenterat

26 Nov

26 november 2012

Idag vill jag malligt presentera (eller proudly present som di säger) den första texten i projektet Hopskrivet, som jag är redaktör för. Hopskrivet är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Dvs uppföljaren till Del 1, Hopsnackat.

Hopskrivet består både av bloggtexter och av en pappersbok som släpps på lördag den 1 december.

För att läsa den första bloggtexten, författad av signaturen M, på Hopskrivet-temat får man hoppa över till Folkrörelselinjens blogg, varsågod: Vägra leva på knä!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 november, 2012 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

21 Nov

Inlagt 21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Turordningsreglerna i fara?

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Vad står mer på spel?

Arbetstidsregler. Där pågår nu en urholkning på många arbetsplatser. Och så: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på kortare arbetstid och lägre inkomst, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

En kommentar i efterhand (2020): En lönesänkarstrategi som verkligen blommat ut i en del branscher under 2010-talet är just kortare arbetstid och sänkt inkomst, det som nu kallas hyvling.  Skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda, det är tidens melodi.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

06 Nov

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Fem punkter och ett svart hål

05 Nov

Inlagt 5 november 2012

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2012 i Arbetslöshet