”För att tvinga fram förändring uppmanar hon personalen i äldreomsorgen att börja säga nej. – Inte svara i telefon när man har rast. Inte ställa upp och jobba övertid hela tiden. Prata ihop er på arbetsplatsen så att alla vågar säga nej gemensamt. Då tar man ansvar både för sin hälsa och för de äldre.”

”Hon betonar att medlemmarna måste känna stöd från facket för att våga säga nej. Budskapet till de lokala fackliga är tydligt: de måste fortsätta finnas ute på arbetsplatserna och backa dem som säger ifrån.”

”Ska medlemmarna våga mullra måste de känna att de backas upp av organisationen.”

Så säger Kommunals ordförande i den här artikeln: som också finns i pappersupplagan av Kommunalarbetaren, nr 3/2026: https://arbetet.se/2026/04/07/samsta-lonerna-i-eu-sa-vill-kommunal-radda-aldreomsorgen-sag-nej/

Denna artikel säger något annat än den som Ragnegård och Byggnads ordförande Kim Söderström skrev i höstas och där de försökte vädja till arbetsgivarna, vilket jag tror är helt meningslöst. Jag skrev då om den artikeln: https://francesblogg.com/2025/10/21/vad-vantar-ni-pa/

I uppmaningarna om att säga Nej! låter det som om Ragnegård har läst Bageriet i Paradiset. Här finns nästan ordagranna citat. Men det är förstås en slump.

Hursomhelst, frågan är: Törs Kommunal verkligen fullt ut stötta och stå bakom medlemmar som tar strid och säger Nej? I så fall är det kors i taket. Arbetsgivarna kommer att hota och politiker gny. Men varför inte? Som det är nu kan det i alla fall inte fortsätta.

Eller?

När jag skrev om det här på facebook fick jag kommentarer från medlemmar i Kommunal. Några tyckte att det där är ju bara ord. Andra tyckte att vi kan använda de där orden.

En av kommentarerna: ”Jag funderar på det som är bakgrunden till Ragnegårds kommentarer i artikeln. Alltså att hon blev förvånad över siffrorna som visar att lönerna inom välfärden här nu är så låga i förhållande till övrig arbetsmarknad att Sverige hamnar på absoluta bottenplats i EU. Det är ju därmed ett rejält underbetyg för facken. Så länge Sverige åtminstone legat nånstans i mitten kunde det ju gå an att säga åt folk att sitta still i båten, men när Sverige faktiskt är värstingland blir det svårare att säga till folk att inte ställa krav. Så borde inte det betyda att vi har ett faktiskt bättre läge för agitation och aktion än på länge? Kanske nåt att bli peppad av?”

Mitt svar här: Det är absolut läge för agitation och aktion. Läge att snacka ihop er om att vägra gå underbemannade och underbetalda. Tänker på avtalsförhandlingen häromåret då Kommunals ledning skrev på ett dåligt avtal trots att avtalsdelegationen sa nej. För vems skull har man krupit? Kan det fortsätta så om medlemmarna vet hur det ligger till? Dessutom borde det vara pinsamt för hela LO att löneklyftan är så stor, vilket inte beror på att andra arbetargrupper tjänar alldeles för bra.

En annan kommentar: ”Kommunal verkar inse sin svaghet och tycks börja jobba mot att lägga mer krut (makt/ansvar) på fackklubbar på arbetsplatser istället för att de ska vara beroende av sektioner. Men det ska nog mycket till innan man ser nån större effekt av det. Men jag har också hört det uttryckas att man är trött på detta ”samförstånd” och att man behöver bevara den ”goda relationen” till arbetsgivarna när de själva inte gör nåt för att bevara den.”

Mitt svar här: Jag tror att det finns fler fackförbund där fler börjar skruva på sig och tänker att vi kan fan inte fortsätta såhär. Just det här att facken sitter fast i tron på ett samförstånd som arbetsgivarna har lämnat för länge sen, det gör ju att vi mestadels backar medan arbetsgivarna och de rika trampar framåt och över oss.

En tredje kommentar : ”Om vi bestämmer oss och organiserar oss att arbeta utifrån värdighet och beslut hade det blivit kaos och i det kaoset hade något mycket bättre kommit till. Men det är oerhört svårt, dels för att vi är kvinnor och dels får den part vi är anställda att hjälpa ta ”smällen”, det har vi generellt svårt ta.”

Mitt svar här: Ja, det kanske måste bli kaos innan det blir bättre. Och människor kan komma i kläm när vi säger Nej! och tar strid för bättre villkor. MEN – människor kommer ju också i kläm om vi accepterar underbemanning och andra försämringar. Det ser vi ju dagligen, eller hur? Så det är fel mot dem att INTE ta strid också.

Många frågor blir det

En artikel är en artikel, den kanske redan är bortglömd. Men OM orden motsvaras av någon försök till verklig förändring, vad händer då? Många frågor blir det.

Kan det tänkas att de medlemmar som länge velat säga Nej, men har haft svårt att få arbetskamraterna med sig, kan få hjälp av ordförandens ord? Eller att de ombudsmän och fackliga företrädare som tror att de gjort rätt när de stoppat och tystat de nej-sägare som faktiskt finns, får sig en tankeställare? Alla rycker upp sig?

Det kan också gå åt det hållet att Ragnegård har avgått, eller blivit utmanövrerad/avsatt inom ett år. Blir bortplockad uppifrån av politiska skäl eller avgår på grund av intern revolt då slöa och oskolade ombudsmän och fackliga (obs – det finns förstås även pigga och skolade) får höra att förbundsordföranden förväntar sig att de ska lägga manken till. Blir det splittring liknande den aktuella i Byggnads?

Eller stupar eventuella möjligheter på bristen på erfarenhet och skolning i hur man kan snacka ihop sig, stå på sig och ta strid? Vi måste, oavsett, fortsätta att sprida erfarenheter av folkrörelse på arbetsplatsen. De erfarenheterna kan inte spridas uppifrån, för det är inte där de finns.