Redaktionen! Detta inlägg är flyttat till folkrorelselinjen.com
Författararkiv: Admin
Risk och ansvar på jobbet
Tänk er en verkstad där företaget vill införa ett nytt och billigare sätt att genomföra ett arbetsmoment. Många av verkstadsarbetarna protesterar och säger att det finns risker med det nya sättet. Företaget tar in en konsult som gör en bedömning och kommer med utlåtandet att det går fint att genomföra förändringen. (Surprise!) Skyddsombuden blir inte tillfrågade, inte heller dom som ska genomföra arbetsmomentet.
En del av arbetarna säger: Jag gör det där ändå, det är nog inte så farligt och jag vill inte bråka (den inställningen är inte så ovanlig, vilket kan ses på många arbetsplatser).
En del säger: Sådär vill jag inte jobba, men jag kan dra till nån annan verkstad, erfarna verkstadsarbetare behövs överallt. Och så droppar dom av en efter en. (Risken är förstås att det nya billigare arbetssättet hittar in även på den nya arbetsplatsen.)
En del säger: jag jobbar gärna men det där momentet gör jag inte, jag kan göra på det gamla sättet eller göra något annat – men då blir de hemskickade, skrivs som olovligt frånvarande och får höra att det blir löneavdrag.
En del vill inte sätta sig i den sitsen men mår faktiskt illa och får stressymptom vid tanken på att tvingas genomföra ett riskabelt arbetsmoment. De går hem och sjukskriver sig.
Ungefär den här situationen råder nu i Storstockholms pendeltågstrafik, som MTR kör, på Region Stockholms uppdrag. Det är bara det att situationen på pendeln är så mycket värre, eftersom det är risken för händelser som kan drabba inte bara föraren, utan passagerarna, som oroar lokförarna. Ensamarbete på tåg är förkastligt.
Och i Arbetsmiljölagen står det så här om den enskilde anställdes arbetsmiljöansvar:
AML 3 Kap 4§
4 § Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av de åtgärder som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.
”iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall” – det är alltså vad lagen kräver av oss som individer. Och vad vi också bör göra som kollektiv på våra arbetsplatser, även om vi har chefer som inte tar samma ansvar.
En stor eloge till alla er som orkar!
Vi kanske borde skramla till ekonomiskt stöd till lokförare om de blir hemskickade med löneavdrag?
Tidigare inlägg om detta: Pendeltrubbel; Pendelns lokförare säger nej; Går ditt pendeltåg
#rörintemintågvärd #pendeltågen
Pendeltrubbel
Uppdatering 6 mars 2023:
P4 Stockholm måndag 6 mars: Prognosen sprack – pendeltågskaoset fortsätter en vecka till
———————————————–
Såhär ser det ut i pendeltrafiken i Stockholm idag, 1 mars 2023:
Idag, 1 mars 2023, skulle 50% av pendeltågen gå utan tågvärd, enligt MTR och Region Stockholm. Och senare ska tågvärdarna bort helt, enligt planen. Men lokförarna vill av säkerhetsskäl inte köra pendeltågen utan tågvärd ombord. Mer om detta finns i mitt inlägg från 16 december 2022: Pendelns lokförare säger nej och från 9 december 2022: Går ditt pendeltåg?
Så här skrev Seko Stockholm, som organiserar lokförare och tågvärdar på stockholmspendeln (och flera andra yrkesgrupper) igår, den 28 februari 2023:
Vi är oerhört besvikna över det beslut som nu har fattats av det politiska styret i Region Stockholm att fortsätta avvecklingen av tågvärdarna på pendeltågen. Ett beslut som ser till att driva vidare det tidigare styrets personalfientliga högerpolitik.Vi fick ett vallöfte av Socialdemokraterna att tågvärdarna skulle vara kvar. Det var också otroligt viktigt att lyssna på oss som arbetar i kollektivtrafiken.Efter valet skulle det göras en utredning, en kompromiss med det nya mittenstyret som stöttades av Vänsterpartiet. Om den utredningen inte utom alla tvivel visade att tågen kunde gå utan tågvärd med bibehållen säkerhet, då skulle tågvärdarna vara kvar. Så anser man att det nu har blivit.
Vi kan konstatera att utredningen som gjorts är en granskning av den utredning som MTR lät göra. Skyddsorganisationen har inte kopplats in. För en fråga där så mycket står på spel vad gäller arbeten, arbetsmiljö, säkerhet för resenärer och anställda så duger det inte. Vi anser att tvivel fortfarande kvarstår.Från Seko Stockholm så agerar vi på de ingångar vi har mot politiken just nu. Vi ifrågasätter det beslut som tagits och vill att man grundligt utreder frågan om tågvärdarna och då ska självklart skyddsorganisation och berörda fackklubbar vara del av och bidra till utredningen.
Till dig som drabbas: Klaga uppåt, stöd här nere!
Detta är ett utdrag ur Klaga uppåt, stöd härnere, skrivet 20 september 2011. Då gällde det brevbärarna, men inlägget blir om och om igen aktuellt.
När en yrkesgrupp tar strid kan det ibland drabba allmänheten. Tänk strejk eller annan aktion inom kommunaltrafiken eller vården eller handeln, eller som när sopgubbarna eller, just nu, brevbärarna följer regelboken och vägrar stressa.
Allmänheten kallas ofta i detta sammanhang tredje man. ”Tråkigt att detta ska drabba tredje man”, säger man. Jag tror att man ska tänka annorlunda: De som tar strid för sina intressen är förste man. Vi, allmänheten, är också förste man. För det är ju vi som också är bussförarna, vårdarbetarna, affärsbiträdena, sopgubbarna och brevbärarna. När vi tar strid om något kan effekterna drabba oss själva, men det är också i vårt eget intresse att striden tas.
Betyder det att man ska tänka: jag solidariserar mig – därför klagar jag inte på att jag blir drabbad? Nej, det tror jag är fel tänkt. Man ska klaga! Ordentligt! Men inte på de stridande, utan på de ansvariga för den situation som har pressat fram striden. Försök nå så högt upp i organisationen du kan med dina klagomål.
Om du är med i en organisation eller grupp som vill visa sitt stöd i en strid – glöm då inte den delen. Uppmana alla i organisationen att som individer klaga på effekterna av striden – på rätt nivå.
Sen kan man också visa sitt stöd genom t.ex. stöduttalanden till de stridande. Då ska man tänka tvärtom mot när man klagar. Man ska nå så långt ner som möjligt, direkt till de arbetare som genomför striden. Det är dom som ska hålla ut.
Och vilka är då ”där uppe” i det här fallet? Det är den politiska ledningen i Region Stockholm. Så styrs Region Stockholm
…samt MTR som vill öka vinster genom att ta bort tågvärdarna : kundservice@mtrx.se
Men det här med att envisas att dra ner på folk i alla sorters verksamheter, trots allt elände som det medfört, det är dom sannerligen inte ensamma om.
#RörInteMinTågvärd
I lönesänkningens tid
”Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexibilitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om onda chefer här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.” Citat ur inlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner? 21 nov 2012
Vad har hänt sen jag skrev detta är att flexibilitetskampen ändå har fortsatt, framför allt genom försämrade scheman med kortare framförhållning samt hyvling, som verkligen blev 2010-talets melodi och som både minskar arbetarnas inkomster och gör dem mer flexibla, dvs fasta anställningar blir mer lika timanställningar. Om hyvling i nya Hopsnackat.
När det gäller lönerna mer direkt så gjordes en del försök med ”krisavtal” (som iofs också är en form av hyvling) men framför allt en stark press från arbetsgivarna för lägre ingångslöner, ofta med argumentet att det skulle ge fler jobb till unga, nyanlända osv. Viktiga men nedtystade segrar för arbetsgivarna är att flera fackförbund i avtalsrörelserna 2017 och 2020 accepterade att ingångslöner/lägstalöner hölls tillbaka, dvs höjdes mindre än de utgående lönerna. Och det kallades låglönesatsningar! Låglönesatsning – tomma ord.
Nu pågår 2020-talet, och den stora lönesänkningen nu är den som åstadkoms genom inflation. När det vi konsumerar/behöver kostar mer i förhållande till våra löner, så är det samma sak som en lönesänkning. Men beror inte prishöjningar på andra orsaker – krig, energikostnader med mera? Jo, absolut! Och det är i skyddet av detta, som många företag, inte minst handeln, passar på att höja sina priser långt MER än motiverat. Att utnyttja kriser på detta sätt i klasskampen är inget nytt. Ta nedskärningarna på 1990-talet, som var en avgörande vändpunkt när det gäller underbemanning och osäkra anställningar. Dessa nedskärningar gjordes i skydd av en kris som fanns på riktigt och gjorde att många företag hade svårigheter och det blev en hel del konkurser. Företag som inte alls var illa ute kunde då skrämma sina anställda och facket genom att säga ”Vi måste tyvärr göra de här nedskärningarna – det är såna tider”. Både i den privata och den offentliga sektorn vande sig anställda vid att betraktas som kostnader istället för ”dom som gör jobbet”.
Och nu pågår lönesänkning. Vi bjuder på höjda vinster och absurt höga inkomster till näringslivstoppar – på bekostnad av dom som gör jobbet.
Om hyvling i nya Hopsnackat
Jag har skrivit förut om kamp mot hyvling. Här kommer en del omtugg, med anledning av att H&M vill hyvla arbetstiden för upp emot 1500 anställda. Arbetet: H&M vill hyvla i 69 butiker – erbjuder fem timmar i veckan. De nya regler som finns i nya las hjälper uppenbarligen inte mot det. Vad skulle hjälpa? Här lägger jag upp det inledande avsnittet av en kommande bok som har arbetsnamnet Hopsnackat med mera och som ska ersätta de fyra antologierna i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Boken är under arbete. Avsnittet inleds med en berättelse ur Slutsnackat.
Avsnitt 1 – det handlar om makt
Driver ni med oss?
Av ”Annika”
Det här hände 2011. Jag hade under ett år jobbat som timvikarie på ett kommunalt vårdhem för funktionshindrade. Arbetsbördan var tung, verksamheten underbemannad och den ordinarie personalen utsliten både psykiskt och fysiskt. Arbetsskador hörde vardagen till och sjukskrivningarna var många. Nästan ingen orkade jobba heltid. De enda som aldrig blev sjuka eller trötta, eller som i varje fall inte låtsades om det, var vi timvikarier. Vi jobbade övertid utan ersättning, kunde komma in med bara 30 minuters varsel och gjorde ett fantastiskt jobb trots usla förutsättningar och låg lön.
Timvikarier är ständigt standby. Mobilen är alltid på, med inne på gymmet, på sängbordet, på toan, alltid fulla batterier även på efterfesten. Eftersom pengarna aldrig räcker och timmarna alltid är för få – eller för att man är rädd att de ska bli för få nästa månad – så tackar man ja till alla pass man får. Även om det är för många huller om buller morgon-, kvälls- och nattpass. Vi höll uppe verksamheten. Trots att vi hölls utanför personalmöten, löneutveckling, kompetensutveckling, personalfester osv. kände vi mycket väl till vår stora betydelse för att verksamheten skulle gå runt. Vi började ha egna fester, egna ”möten” och en egen gemenskap.
En dag fick jag ett sms om kortare arbetspass än normalt vilket gjorde mig förvånad. Då jag ringde upp fick jag beskedet att ”de nya direktiven från chefen är att vikariers turer ska kortas ner”. Då vi hade en stark sammanhållning vikarier emellan så kändes det naturligt att sms:a till de andra timmisarna och fråga om dom också hade fått kortare pass. Enligt chefen var jag den enda som hade klagat. Sanningen var dock att de andra inte hade hört talas om de nya reglerna ännu. Stämningen blev plötsligt mycket dålig. Vi var otroligt beroende av jobbet. Ingen hade CSN eller annan inkomst som många i den ordinarie personalen verkade tro. Ingen verkade fatta att varje timme var viktig för oss.
Vi träffades allihop helgen därpå, runt 10 vikarier mellan 21 och 45 år gamla. Vinet och nervositeten flödade ordentligt innan vi satte igång ett uppstyrt samtal. Person för person fick redogöra för sina ärligaste känslor om den ofrivilliga arbetstidsförkortningen. Enigheten var stor: Nu fick det väl ändå vara nog. Här hade vi ställt upp för nästan ingenting och det enda vi hade fått tillbaka nu när sommaren var över och alla hade kommit tillbaka från semestrarna som vi hade täckt upp för, var försämringar?! Vi var rädda för att om vi tackade nej till de förkortade passen skulle vi inte bli uppringda igen. Men vi visste också att om ingen tackade ja till de kortare passen, hade ledningen och den ordinarie personalen inget val. Vi skålade för att ”inte kunna jobba korta pass” i fortsättningen.
Efter att jag hade besvarat den senaste jobbförfrågan med att jag inte kunde jobba korta pass, bara vanliga, så slutade min telefon att ringa. Jag trodde verkligen att det var kört. Men efter några nervösa dagar så fick jag ett samtal från chefen som frågade om jag kunde jobba ett vanligt 8-timmars pass. Det tackade jag ja till. Det visade sig att reglerna hade ändrats igen och vikarier fick visst jobba lika många timmar per pass som den ordinarie personalen.
Det vi lärde oss var inte bara solidaritet och att ledningen sket i hur vi mådde, utan också att vårt mod skrämde dem. Chefen instiftade personalmöten för vikarier. Facket kom och värvade några av oss. Skitsnack från bitter ordinarie personal om Che Guevara-vikarier betydde ingenting. I efterhand kallar vi skämtsamt det hela för en strejk, även om vi just då inte såg det som en sådan utan bara som ett kollektivt DRIVER NI MED OSS? NI ÄR FUCKADE UTAN OSS. Trots att ingen av oss sa de orden så hade budskapet gått fram. Många veckor efter detta var det en stor fröjd att gå till jobbet, trots att vinsten var så banal. Nu kändes det som att vi kunde göra vad som helst.
Berättelsen Driver ni med oss handlar om makt. Timanställda i vården, en svag och hjälplös grupp, kan man tro. Men de vann sin strid mot det vi nu kallar hyvling. De som gör jobbet kan vara en maktfaktor på arbetsplatsen, om de snackar ihop sig. Det gäller alla arbetande. Det är också det som fackföreningar bör bygga på.
Arbetsgivarna å sin sida strävar efter mesta möjliga flexibilitet, vilket betyder att chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv mindre. Hyvling är ett av många exempel på detta. Hyvling innebär att cheferna vill korta ner de anställdas arbetstid och minska deras inkomst. Ofta vill de få arbetsuppgifterna gjorda ändå, dvs skruva upp arbetstakten. Ett annat plus för cheferna är att när de behöver mer folk på plats, då kan de få det utan att betala övertidsersättning. Det blir bara mertid, som ger lägre ersättning, om en deltidare jobbar över, upp till full arbetstid. Samtidigt blir det svårt för de anställda att tacka nej till extra timmar, eftersom man ligger pyrt till då man fått sänkt lön. På så sätt får cheferna även fasta anställningar att funka mera som flexibla timanställningar.
Mer om exemplet hyvling
Ett mail från 2009: ”Min kompis jobbar på en frisersalong, och där ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill chefen att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt samtidigt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”
Fattar ni, så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.
Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter, precis som vi bör göra. Går det bra, dvs det blir kanske gnäll och lite protester från de anställda men inget allmänt NEJ, inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de åt samma håll. Med tiden blir det de vill införa normaliserat.
Hyvling blev under 2010-talet vanligt inom bland annat handeln, alltså i butiker. Fackförbundet Handels gick till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det gick inte så bra.
Ett exempel: En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt – därför att de anställda tackat ja till de hyvlade anställningarna. Det hade de förstås gjort under protest, och därför att de hotades med uppsägning, men det hjälpte inte i AD.
Men det fanns också butiker där hyvlingar stoppades. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.
Butiksbiträdena som sa nej
I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna uppmuntrade dom att göra det, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. De anställda svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.
I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!” Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.
I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.
I en fjärde butik fanns det anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.
De här små men viktiga striderna vanns genom kollektivt agerande. Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad. I de här butikerna så fanns uppmuntran från facket genom en pågående organiseringskampanj. Däremot blev det nog inte tillräckligt spritt av facket att det går att säga nej. Istället har man senare förhandlat fram ett regelverk, som inte sätter stopp.
Och då kommer vi till nästa berättelse som är viktig att sprida, den om striden mot hyvling på Pågatågen.
/Lägger inte upp den berättelsen här men den kommer i boken/
Gratis uppmuntran och uppvigling!
Inlagt 28 december 2022
Jag är redaktör för en liten antologiserie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Hopsnackat kom ut 2010, Hopskrivet 2012, Slutsnackat och Om strejker 2015. Vi har tryckt nya upplagor allteftersom, men nu ska vi inte trycka fler – det kanske blir något annat istället <= cliffhanger/klipphängare
Två av böckerna, Hopsnackat och Om strejker, är helt slut på vårt lager. Vi skänker bort kvarvarande ex av Hopskrivet och Slutsnackat, tills dom också tar slut. Skickas mot porto, information finns på sidan folkrorelselinjen.com. Uppdatering 10/1: Nu har även Hopskrivet tagit slut.
Vad handlar dom om?
Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, Kvasten som sopade trappan uppifrån, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, exceldokumentet som blev ett redskap i lönekampen, tågvärdarna som blev pingviner. Inspiration för den som vill starta arbetsplatstidning, råd o tips om information och kommunikation.
Slutsnackat berättar om erfarenheter av andra sätt att ta strid än att gå ut i strejk. Övertidsblockader, jobba-enligt-regelboken, de timanställda vårdarbetarna som stoppade hyvling, kollektiv uppsägning som kampmetod, sjuksköterskestudenternas framgångsrika kamp för höjda ingångslöner för några år sen, den stora kjolstriden… Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Det handlar om arbetarkollektivet som maktfaktor.
Varsågoda, skaffa till morsan, brorsan, arbetskamraterna, fackklubben, studiecirkeln.
Pendelns lokförare säger nej
Inlagt 16 december 2022
Tisdagen den 13 december samlades ett 80-tal lokförare utanför centralstationen i Stockholm för att delta i intervjuer med media och överlämna ett öppet brev riktat till alla resenärer i pendeltågstrafiken samt trafikförvaltningen. Anledningen är förstås situationen i pendeltrafiken med massor av inställda tåg, viket MTR skyller på semestrar och annat – men den egentliga, stora orsaken är att tågvärdarna har sagts upp och att lokförarna inte vill köra tåg utan tågvärd av säkerhetsskäl.
Tidigare inlägg: Går ditt pendeltåg?
Ur det öppna brevet: ”MTR tror att det är en fråga om att vi lokförare ska vänja oss vid den nya tekniken med kameror och ett nytt sätt att arbeta. Det stämmer inte. Lokförarkåren är inte främmande för ny teknik, men något vi inte kan acceptera, det är när våra resenärers säkerhet är hotad.”
Hör och se lokföraren Svante Löfstedt och hans kollegor ge sin syn på pendeltågskrisen i Stockholm i Svt: Lokförarens kritik mot MTR: ”Börjar närma sig en kollaps”
Jag vill påminna om ett gammalt inlägg Klaga uppåt – stöd här nere – om hur vi som är ”tredje man” bör agera när vi drabbas av en konflikt. Inlägget skrevs 2011 men blir aktuellt då och då, t.ex. på grund av en strejk. I det här fallet på grund av lokförarnas säkerhetstänk, som vi förstås bör stötta. Alltså, klaga uppåt, till MTR, SL och region Stockholm. Stöd pendelns lokförare. Utan tågvärd – ingen tågfärd!
Efter bilden kan du läsa hela det öppna brevet.
Öppet brev till alla resenärer i pendeltågstrafiken
…och trafikförvaltningen i region Stockholm
Just nu råder det personalbrist på pendeltågen. På grund av detta så drabbas nu invånarna i region Stockholm, Uppland, och Sörmland av stora störningar i pendeltågstrafiken. Vi som arbetar i pendeltågstrafiken är mycket ledsna över att detta går ut över er. Vi förstår er frustration till fullo och hoppas på en snar lösning på problemet.
Vad är det som händer?
Från och med den 5e december är pendeltågstrafiken reducerad med 30% på obestämd framtid.
Varför är den det?
MTR pendeltågens VD, Joakim Sundh, har den 9e, 10e och 12e december sagt till SVT Nyheter att det beror på lokförarbrist och semestrar, det stämmer till viss del.
Men är det hela sanningen?
Ett företag med tillräcklig bemanning ska kunna hantera sina anställdas semestrar utan att behöva reducera trafiken. MTR har varit medvetna om lokförarnas semestrar hela året.
Järnvägsbranschen har i flera år haft brist på lokförare så det är inget nytt. Men den 5e december hände något mer, plötsligt saknades det också 35 tågvärdar per dag. För full trafik krävs ca 115 tågvärdar.
Från och med den 5e december planerade MTR att 30% av pendeltågen skulle gå utan tågvärd vilket innebar att vi lokförare skulle ta över tågvärdarnas uppgifter bland annat med hjälp av skärmar i hytten och kameror på utsidan av tåget.
Men ca 90% av lokförarna känner sig inte redo och kommer aldrig känna sig redo att köra utan tågvärd då vi anser att säkerheten för er resenärer inte längre kan garanteras.
Då MTR valde att endast bemanna 70% av pendeltågen med tågvärd från och med den 5e december utan att ha en reservplan var de tvungna att reducera trafiken med ca 30%. Internt kallar de det för en mjukstart och idag går 1-2% av tågen utan tågvärd.
Vi vill belysa problematiken med tåg utan tågvärd.
På järnvägen har det alltid funnits en stark säkerhetskultur. Det är högsta säkerhet som skall gälla och inget annat. Det finns en rad olika barriärer mot att något ska gå fel. Tågvärdarna har dagligen en sådan barriärfunktion, till exempel minskar de risken för dörröppning på fel sida.
En lokförare ansvarar för tågets säkra framförande. En tågvärd sköter normalt trafikinformation, service till resenärer, trygghetsarbete och ser till att ingen kläms i dörrarna. Tågvärden assisterar föraren så att det går fortare att rulla vidare vid fordonsfel och andra störningar. Tågvärden leder också evakueringar tillsammans med föraren och tar över allt säkerhetsansvar med omedelbar verkan när föraren inte kan det. Att avskaffa tågvärdarna visar tydligt på att man inte tar säkerhetskulturen på allvar.
Oavsett vad som händer under din resa är det en trygghet för både er och oss som jobbar att vi är två personer i säkerhetstjänst ombord.
Något vi inte kan acceptera, det är när våra resenärers säkerhet är hotad.
MTR tror att det är en fråga om att vi lokförare ska vänja oss vid den nya tekniken med kameror och ett nytt sätt att arbeta. Det stämmer inte. Lokförarkåren är inte främmande för ny teknik, men något vi inte kan acceptera, det är när våra resenärers säkerhet är hotad.
Det nya styret i region Stockholm har lovat att pausa avvecklingen av tågvärdarna och tillsätta en oberoende utredning om säkerheten och tillgängligheten på pendeltågen.
Vi förväntar oss att den oberoende utredningen kommer fram till att tågvärdarna behöver finnas kvar för att garantera säkerheten för lokförare och resenärer.
Men det räcker inte, vi uppmanar härmed trafikförvaltningen att omgående meddela MTR att de ska bemanna alla tåg med tågvärd tills dess att utredningen är klar.
Ni kan stötta oss genom att skriva under vår namninsamling som för närvarande har över 12.000 namnunderskrifter.
Utan tågvärd – ingen tågfärd!
#rörintemintågvärd
Moa Friman, Lokförare
Nils Westberg Ahlmark, Lokförare
Lokförare & Tågvärdar på MTR Pendeltågen
Bakom detta brev står även:
ST Pendeln
SEKO Lokförarna SJ Stockholm/Hagalund
SEKO MTR Mälartåg
SEKO Pendelklubben
SEKO Lok Pendeln
Går ditt pendeltåg?
Inlagt 9 december 2022
2021 meddelade Region Stockholm att tågvärdarna på pendeltågen ska tas bort. Avsikten är att spara pengar. Konsekvensen blir ensamarbete för lokföraren.
Det har protesterats och förhandlats. Förarenkäter, konsekvensutredningar, namninsamling och uppvaktningar, oro och uppsägningar. Även synskadades riksförbund och DHR har protesterat på grund av konsekvenserna för människor med funktionshinder då tågvärden tas bort. Men planen har rullat på.
MTR, som kör pendeln, meddelade i början av augusti 2022 att 30% av pendeltågen skulle börja gå utan tågvärd under september. Men då blev det problem med kamerornas fästen på tåget, en del kameror lossnade. Tydligen hade ingen tänkt på att kolla detta i förväg. Projektet sköts upp till den 5/12.
Efter valet har det nya (rödgröna) styret i regionen valt att pausa beslutet om tågvärdarna – men projektet drivs vidare ändå. Intervju i P4 med en lokförare: Lokföraren kritisk trots att beslutet pausas: Påverkar ingenting
Den 29/11 meddelade MTR att allt går enligt plan. Två dagar senare, 1/12, meddelade de att planen skjuts upp igen. Anledningen som anges den här gången är att reflexfilm saknas på skärmarna i hytterna och att Trafikverket meddelat MTR att ett nytt IT-system tas i bruk den 11/12. Konstigt att detta kom som en nyhet…
Sanningen?
Frågan är om dessa ”praktiska problem” är hela sanningen bakom att planen skjuts upp igen. MTR har valt att lita på att protesterna ska ebba ut. Så blir det ju ofta i arbetslivet, vilket arbetsgivare är tryggt medvetna om. Men nu tror jag att lokförarnas missnöje börjar bli hotande. Ca 90% av lokförarna lär ha sagt ifrån att de inte är redo att köra utan tågvärd.
Det här att skära bort personal i olika sammanhang, i olika verksamheter, är fortfarande tidens melodi, trots att det ställt till med så mycket elände i stort sett överallt.
Men om de arbetande säger NEJ på riktigt kan det inte fortsätta.
Mer om just denna planerade nedskärning kommer efter bilden.
Tågvärd eller kamera?
Tågvärdarna är de som står i mitten av tåget och kollar ute på perrongen när dörrarna ska stängas. När tågvärdarna försvinner ska det istället sitta kameror på tågen, och lokföraren ska kolla avstigning och påstigning genom att titta på 12 små skärmar i förarhytten. Inte så säkert. Och som en lokförare påpekar: ”Kamerorna visar mer av plattformen än tåget. Från vårt perspektiv ska det vara tvärt om. Vi vill säkerställa att ingen resenär klämts eller fastnat med foten mellan tåg och plattform och inte hur det ser ut på plattformen.”
Ännu mindre kan kameror ersätta tågvärdens uppgift att finnas tillhands om det uppstår ett problem, bråk på tåget, sjukdom, tågstopp med evakuering, påkörning eller annan olyckshändelse. Då blir lokföraren ensam att ta hand om situationen.
Ensamarbete på tåget
2006 stoppades planer på att ta bort tågvärdarna på Citypendeln av regeringen. Jag citerar: ”Regeringen finner att ensambemanning av pendeltåg skapar en så stark psykisk press på tågförarna att sådant arbete inte bör få utföras som ensamarbete. Allvarliga händelser som kan inträffa är exempelvis en evakuering av tåget eller att en människa påkörs.”
Dessa risker finns kvar 2022 även om det finns kameror!
Förseningar i trafiken
Ensamarbetet drabbar resenärerna med förseningar, även när det gäller mindre och rätt vanliga problem som att ett dörrpar måste stängas av. Om tågvärden inte finns så måste lokföraren lämna hytten och då måste hen först ringa säkerhetssamtal till dem som ansvarar för signalerna på banan och ett annat samtal till driftledningscentralen, sen bromsa ned och stanna tåget enligt gällande säkerhetsföreskrifter och meddela orsaken till resenärerna innan hen lämnar hytten. När hen är tillbaka måste hen ringa två samtal igen innan hen kan köra igen. Varje förlängd försening riskerar förstås också att ge förlängda förseningar för tågen som kommer efter. Som resenär kan man ju tycka att fler och längre förseningar inte är vad vi behöver på pendeln.
FORTSÄTTNING HÄR: Pendels lokförare säger nej
Låglönesatsning – tomma ord
Det har under lång tid varit vanligt att vi får löneökningar i utbyte mot försämringar i form av ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstidsregler och/eller anställningsskydd. Det har varit en effektiv strategi från arbetsgivarnas sida. Men de vill gärna även hålla tillbaka lönerna. En klassiker är att förespråka låga, helst sänkta ingångslöner/lägstalöner. Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot. Det har funnits och finns en utbredd medvetenhet om att lägre ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt.
Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Ingångslönerna, som i avtalen oftast heter lägstalöner eller minimilöner, sänks inte rakt av. Men när de hålls tillbaka, höjs mindre än de utgående lönerna, så får det på sikt samma effekt. Extra märkligt blir det när detta sker i samband med en låglönesatsning, vilket skedde i de senaste stora avtalsrörelserna, 2017 och 2020.
2017
Facken krävde låglönesatsning. HRF (Hotell och Restaurangfacket) krävde tillexempel 124 kr extra (utöver ”märket” på 6,5% på 3 år) per medlem i låglönesatsning. De hade också lagt ett strejkvarsel för att få igenom det.
Citerar ur Hotellrevyn (HRFs medlemstidning):
Arbetsgivarorganisationen Visita vill inte att några extra pengar ska tillföras.
– Nej, Visita tycker inte det. De vill att vi ska ta bort något annat, så att de totala kostnadsökningarna i kollektivavtalet inte hamnar över 6,5 procent, sa Per Persson från HRF.
Exakt vad Visita vill att HRF i så fall ska avstå för att få låglönesatsningen har man inte diskuterat, enligt Per Persson.
– Nej, vi är ju inte överens om hur kartan ser ut, hur vi ska gå vidare. Men det kan till exempel handla om ingångslönerna, att Visita inte tycker att de ska räknas upp lika mycket som andra löner. Det går vi inte med på.
Hur gick det?
Det blev ingen strejk. I HRFs information står att avtalet innehåller en låglönesatsning. Men ingångslönerna höjs mindre än de utgående lönerna (80%). HRF gick alltså med på det, vilket Visita förstås är glada över. ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.” (Info på Visitas hemsida.)
Facket hävdar att Visitaföretagen får punga ut mer än märket (som är 6,5%), medan Visita hävdar att det stannar på 6,5% tack vare de lägre ingångslönerna.
Inom Hotell och restaurang var det hela 4 av 10 anställda som låg på lägstalön år 2012 (hittar tyvärr inga senare siffror). Lönestegen innehåller såvitt jag kan se bara två steg: Före och efter 6 års yrkesvana. Men även i branscher där färre ligger på lägstalön, så blir det konsekvenser på sikt om lägstalönen hålls tillbaka. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt, de får sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och så småningom har alla kommit in på lägre nivå.
2020
I Industrins nya avtal ingick 2020 en låglönesatsning ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det var inte riktigt sant. Det fanns ingen garanti att de extra pengarna skulle gå till de lägst avlönade. Så här blev det: Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott. Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.
Ett annat avtalsområde: handeln. Handels varslade om strejk.
– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, sa Handels ordförande Linda Palmetzhofer.
Det blev ingen strejk. Bägge parter säger att de gjort en låglönesatsning. MEN de lägsta lönerna, avtalets minimilöner, höjs mindre än övriga löner. Lägstalönen höjs med 697 kr 1 november 2020 och 522 kr den 1 april 2022. Utgående löner höjs med 774 kronor/mån från 1 november 2020 och 580 kr 1 april 2022.
”Genom att hålla igen på höjningen av ingångslönerna sänker vi tröskeln in på arbetsmarknaden”, säger Karin Johansson, VD i arbetsgivarorganisationen Svensk Handel. Låter inte som en låglönesatsning i mina öron. Men kanske ville arbetsgivarna i sitt ingångsbud lägga ÄNNU mindre på de lägsta lönerna, så att facket därför tycker att avtalet är en ”satsning”.
Kommunal då. Där fick lägstalönen också stå tillbaka. Det avtalades att lönerna skulle höjas från 1 november 2020 och sen från 1 april varje år 2021-2023. Men det gällde inte lägstalönen, den höjdes inte förrän 1 jan 2022, från 19.550 kr i månaden till 19.940 kr (2%). Nästa höjning 1 jan 2023 med 1,4% till 20.220 kr. Detta enligt överenskommelsen mellan Kommunal och SKR.
Hur kan facken gå med på sådant?
Tja, det är ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga. Det är svårt att i centrala avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, särskilt när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, dvs Metalls avtal.
De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks. Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt. Det man gör är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka ingångslönerna. Men effekten är ju densamma, när våra företrädare går med på det.
Den avgörande orsaken är dock arbetsgivarnas kraftfulla överläge. Så länge arbetsgivarna tryggt kan vara säkra på att de har övermakten på arbetsplatserna, att vi snällt fortsätter att jobba på oavsett hur vi behandlas, så har de också makt att vinna vid förhandlingsbordet.
Nu är det 2022 och inflation och det pratas om låglönesatsning. Kan vi hoppas på någon annan modell än de tomma orden?
Det här inlägget bygger på tidigare inlägg här och på facebook.
Klassen har inga gränser
Arbetarklassen har som klass inga gränser. Var och av vilka tillverkas dina kläder, din mat och allt annat du behöver eller vill ha? Det går inte att dela in efter landsgränser. Produktionen är spridd över världen därför att råvarorna finns där dom finns, och för att industrikapitalet ofta producerar där det för tillfället är mest lönsamt. Vilket inte är något statiskt. Ökad industriproduktion i ett ”billigt” land följs, förr eller senare, av att de arbetande organiserar sig och ställer krav på bättre villkor.
Produktionen är ofta flyttbar, så även arbetarna. Migration är sällan i verklig mening frivillig, den är en följd av krig och förtryck, samt en väg att försörja sig där arbete ”erbjuds”. Så har det varit under hela industrialismen. Migration sker inte bara till länder som Sverige – även i fattigare länder finns ofta invandrad arbetarklass som sköter delar av varuproduktion och tjänster.
I Sverige ser det ut så, att andelen födda utomlands av fackligt organiserade arbetare (i LO-facken) är större än andelen födda utomlands i befolkningen. Det ser olika ut i olika branscher, men om du i Sverige stöter på en person född utomlands så är det större chans att denna är en fackligt organiserad arbetare, än när du stöter på en person född i Sverige.
Så ser det ut. Ska vi återfå styrka som klass, så måste vi göra det som klass, både i vårt land och globalt. Fokus på gemensamma intressen.
Turordning och TEMPO – en påminnelse
Idag den 1 oktober 2022 försvagas anställningsskyddet och turordningsreglerna på våra arbetsplatser genom nya regler i lag och huvudavtal. Detta är en del av en utveckling som pågått länge. När regelverket försämras, så har försämringarna redan till hälften genomförts på arbetsplatserna. Det börjar alltid där. Om du ser regler som det idag tummas på och tänjs på på arbetsplatserna, utan att det blir något skarpt uppror däremot, så vet du vad som kommer att försämras i avtal och lagar längre fram.
När anställningstryggheten minskar så blir vi också tystare och skrajare på arbetsplatserna vilket får allvarliga konsekvenser. Men vad som ofta missas är att det handlar också om att TEMPOT skruvas upp. Jag skrev om detta i januari 2019, och lägger upp den texten igen:
Turordning och Tempo
19 januari 2019
När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!
Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bara bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.
Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!):
”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”
Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.
Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.
Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.
Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.
Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå. Foto: Donald Boström (Jag är tjejen med keps.)
Klämtålig eller stresstålig? – 10års-jubileum
Inlagt 30 september 2022
Den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank. (Dessutom fanns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.) Då skrev jag ett blogginlägg med rubriken Du ska vara klämtålig.
Sedan 2012 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och nu, tio år senare, allt fler rapporter om att människor flyr de stresstyngda jobben. Det har gått för långt, och just-in-time är ofta not-in-time. Idag den 30 september 2022, får jag 2826 träffar på ”stresstålig”.
Här kommer blogginlägget i 10års-repris.
Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddsskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.
Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddsskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men att kräva stresstålighet går uppenbarligen bra.
Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att minska kostnader/maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.
Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet osv.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.
Han som var så stresstålig…
Tillkommer de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.
Stressen kan förstås också leda till, t.ex. i vården, att man råkar skada någon annan. Det får ibland förskräckliga konsekvenser.
Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och skador.
Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.
Läs även: Turordning och TEMPO.
Ett samhälle utan köl
”Det finns två ”rörelser” med strategi i Sverige idag – arbetsgivarna och SD. Partierna m fl föses omkring av trycket från dessa rörelser”, skrev jag den 21 december 2015 på twitter. Det har blivit ännu tydligare sen dess. Men jag kan ju också säga att ett starkt tryck från arbetsplatserna skulle ha motsvarande effekt – tvinga partier och organisationer och individer att ompositionera sig.
När det inte finns tillräcklig styrka och strategi på tillräckligt många arbetsplatser så är vi inte någon sådan tvingande kraft – vi har inte ens en köl utan driver dit andra blåser oss. Den köl som saknas (eller snarare är för liten) är den att arbetande människor sätter ner foten på sina arbetsplatser när det behövs. Att vi på riktigt sätter stopp för försämringar, utan att ge upp i förväg inför konsekvenserna. Konsekvenserna när vi inte sätter stopp, är så mycket värre. Och möjligheten till förbättringar minskar förstås om vi inte ens kan stoppa försämringar.
Att vi flyter dit andra blåser oss, det drabbar inte bara dagsvillkoren på jobbet. Hela samhället förflyttas. Välfärdssamhället tappar välfärd, allting knakar. Och vad betyder det för unga människor om vuxna gnäller om jobbet, knyter näven i fickan, men aldrig kommer hem och säger Nu har vi snackat ihop oss, jag och mina arbetskamrater/branschkamrater, nu nöjer vi oss inte ens med namnlista och facebookgrupper, nu håller vi ihop och tar strid. Ska inte de unga ha något att lära av oss, något att respektera?
När det finns en rejäl köl kan vi inte driva omkring hur som helst, och människors syn på varandra stabiliseras också. Då värderas vi som behövda delar av kollektivet, hur olika vi än är.
Dom ska vara rädda för oss
Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Detta var inte ett hot mot chefer att dom ska få på käften eller få hästhuven på trappen eller dylikt. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Olas arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Ola blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där arbetarna sa NEJ TACK – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa.
Men det räcker inte att sådant görs på 1 arbetsplats för att samhället ska ha köl. Om villkor försämras på 10000 arbetsplatser och man sätter stopp på 1 arbetsplats, men lägger sig på 9999 arbetsplatser – då är vi ändå ett samhälle på drift. Så spridningen av motstånd är det viktiga.
Jag ska säga något om ett par strider som tagits på sistone. Strider som har varit både unika och allmängiltiga, så brukar det vara.
Pilotstrejk för anställningstrygghet
”Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka, vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret. Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.” (Ett anspråkslöst förslag, 7 dec 2015)
Detta var precis vad som hände när SAS-piloterna strejkade i juli i år, inte för högre lön eller andra bättre arbetsvillkor, tvärtom var de beredda på att acceptera försämringar. Det dom inte kunde acceptera var att bli överflyttade till bemanningsföretag och att turordningsregler inte följdes vid återanställningar. De ville ha anställningstrygghet. Arbetsgivarna sa NEJ NEJ NEJ – det krävdes 15 dagars strejk för att få igenom piloternas enda krav, och det bekräftar hur viktiga de osäkra anställningarna är för arbetsgivarna. Men pilotfacket vann, och medlemmarna röstade ja till avtalet.
I pilotstrejken kan man anta att det fanns speciella förhållanden som gjorde att det fanns ”prutmån”, att de kunde acceptera sänkt lön och t.o.m. utökad veckoarbetstid. Allmängiltigt är ändå att anställningstrygghet och rättvisa regler är oerhört viktiga frågor för de anställda som individer och kollektiv. Men, som sagt, minst lika viktiga för arbetsgivarna. Försämrad anställningstrygghet är guld värt för dem. Det är därför vi, utan köl, glider dit. Fackledningarna skriker nej, men viftar sen, ofta, med vit flagg och usla kompromisser. Även för dem är trycket från arbetsgivarsidan starkare än trycket från arbetsplatserna.
Men måste vi vika oss? Det borde finnas en köl, ett motstånd på arbetsplatserna så starkt, att vi hejdar driften tillbaka till förhållandena i arbetslivet som de såg ut innan vi ens började ta strid om dem för mer än 100 år sen.
Byggstrejk för lika löner i Danmark
En annan aktuell strid, i vår närhet. I maj i år strejkade ca 500 polska och rumänska byggnadsarbetare på Danmarks största byggarbetsplats för att få samma lön som de infödda arbetarna. Efter 4 dagars strejk och blockad av arbetsplatsen vann de ett avtal som de är nöjda med. En ovanlig strid mot ett allmängiltigt problem. Kampen för lika villkor är viktig för alla arbetare, inte bara de underbetalda. De som har bättre löner/villkor hotas också av dumpningen, pressas neråt.
Varför strider man då inte oftare? Det finns en inbyggd problematik – förutom den personliga rädslan och utsattheten som många migrantarbetare lider av. När människor som används för villkorsdumpning tar strid mot detta, så tar de samtidigt strid mot ett av incitamenten till att de får jobba – nämligen just sämre villkor. Detta är ett klassiskt dilemma, en hotbild som finns där varje gång i historien som en underbetald grupp börjat ta strid. Varför skulle industrierna anställa kvinnor om de ska ha samma lön som männen?
Det borde snackas mer om striden i Danmark. Den borde uppmuntra.
Inte bara strejk
Arbetsplatskamp behöver inte bestå av just strejk. Det finns andra metoder. Att börja jobba exakt efter regelboken är tillexempel en smart och ofta väldigt effektiv metod. En av böckerna i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat, handlar uteslutande om andra metoder än strejk. Många exempel ges också i den första boken, Hopsnackat. Det är viktigt att lyfta fram sådana erfarenheter. Men ibland behövs faktiskt strejk. Det är ett allt vanligare problem, kanske främst inom infrastruktur och väldfärdsjobb, att ”ansvariga” politiker, chefer och giriga konsultfirmor själva lyckas ställa till med gräsligt mycket elände, utan att någon ställs ansvarig för det. Om allt redan är knas, kanske en organiserad maskning eller övertidsblockad inte ens märks. Då är den öppna strejken vad som återstår om man inte vill krypa mer.
Lätt att säga, svårt att göra? Ja. Men gör vad ni kan, där ni är. Gör det till en vana att snacka ihop er och inte gå med på vad som helst. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Skräms inte av hot som ”går ni inte med på det här schemat så finns inget jobb för er”. Säger ni nej allihop, samtidigt, så är det dom som blir rädda för er. Tillsammans kan vi vara samhällets köl.
Nu är det 2 maj igen
Jag skrev det här på facebook den 2 maj 2020, första pandemivåren. Minns vi den? Nu är det 2 maj igen, två år senare.
” Om anhöriga inte träffar de äldre så klarar de äldre sig från smitta eftersom det är människor som smittar. De där som springer mellan de äldre, byter blöjor, fixar maten, matar, klär på och klär av, byter bandage, ger medicin, springer till nästa och nästa och nästa, tar tunnelbanan hem – de är ”äldreboendet”, de är ”hemtjänsten”. Men inte människor? Medpassageraren i taxin från Arlanda kunde smittspåras men inte taxichauffören, och inte hans gamla pappa som han tar hand om hemma. Han är ”taxi”. Inte människa?
Det finns statistik om etnicitet, men inte om hur stor andel av de coronasmittade och coronasmittande som har jobb som inte kan göras hemifrån. Hur stor andel av dem som är timanställda eller har andra osäkra anställningar. Hur stor andel av dem som har usla löner och inte har råd att sjukskriva sig. Hur stor andel som åker kommunalt till jobbet. Hur stor andel som bor trångt.
Det här börjar uppmärksammas, osynligheten börjar synas. Men tror vi att detta i sig kommer att medföra några stora förändringar, då tror vi tyvärr fel, tror jag. Om man kan fortsätta med utförsäljningar och uppsägningar mitt under krisen, varför skulle det bli en förändring efteråt? Möjligheten att tjäna feta pengar och sänka skatter tack vare människors usla villkor och usla löner kommer att finnas kvar. Så det kommer fortfarande att hänga på att de arbetande tar strid. Och det borde de kunna göra – det finns ju fackföreningar, eller hur? Även om det är andra maj och inte första. ”
Läs även: Påminnelser om äldreomsorgen (från december 2020)
Det blir inget av med det där
(Strider om tider – del 2)
Jag brukar tjata om att det inte räcker med att skriva på en namninsamling för att få igenom en förbättring eller stoppa en försämring i arbetslivet. Att larma media om något dåligt får oftast inte heller avsedd effekt – folk som ser det blir upprörda, men nästa dag handlar det om något annat dåligt att bli upprörd över (missnöje i arbetslivet är ju inte direkt ovanligt) , och arbetsgivarna/politikerna, eller vilka det nu är man vill påverka, kan oftast lugnt avvakta att saken glöms bort.
MEN – det KAN ha effekt att ligga på brett och envist på alla sätt man kan komma på. Här är ett fint exempel från tidigare i år, där vykortsflod, namninsamlingar, tillbudsrapporter och arbetsmiljöanmälningar tillsammans gav resultat. Kommunalarbetaren: Facket i Mönsterås vann kampen om nattarbetstid.
Om inte heller en sådan åtgärdsflod ger resultat så får vi antingen svälja förtreten eller sätta ner vår gemensamma elefantfot på ett ännu mer bestämt sätt. Det så kallade samförståndet mellan fack och arbetsgivare innebär ju ofta i praktiken att det vi kan göra är att rycka lite i kopplet, försöka mildra en försämring en smula. Men det är våra jobb det handlar om, och om de hotas av försämring så kan vi faktiskt ta till att säga NEJ, det blir inget alls av med det där.
Om det gäller försämring av arbetstider så kan vi meddela att NEJ, vi kommer inte på de nya schematiderna! Lätt att säga, tänker ni kanske, men att verkligen våga göra det? Tänk efter – kommer ni att bli uppsagda allihop? ”Passar det inte här, så går det bra att sluta.” Det är sånt man kan få höra, om man klagar på något på jobbet, eller om man inte vill gå med på en försämring. Men när en större grupp anställda tröttnar och säger upp sig – då får arbetsgivarna tuppjuck och skriker Olovlig stridsåtgärd! Vet ni vad det betyder? Det betyder att cheferna spelar högt när de säger att det är bara att sluta. För i verkligheten är det dom som får problem om ni tillsammans struntar i detta hot. Dom behöver er.
Säger dom ”säg Ja till ”Hälsoschema” eller sluta”, säg nej, allihop. Säger dom ”acceptera hyvling eller sluta”, säg nej, allihop. Säger dom ”ni får söka om era jobb med andra villkor”, säg nej, ingen av oss söker jobb med försämrade villkor.
Arbetsgivarnas tuffhet kommer att rinna av dem om vi genomskådar den.
Läs även: Strider om tider – del 1
Håll ihop och mena allvar
I förordet till antologin Om strejker (del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015) skrev jag: ”Det är ont om strejkberättelser från arbetsplatser inom vård och omsorg. Det krävs ingen djup analys för att förstå att det är svårare att strejka när man arbetar med människor än med prylar. Här finns ändå två berättelser om strejker i hemtjänsten, så omöjligt är det tydligen inte. Lika viktigt är dock att observera berättelserna om andra kampmetoder i vården som finns i Slutsnackat (del 3 i antologiserien, 2015). Timanställda på vårdboende som tackar nej till förkortade arbetspass. Sjuksköterskestudenternas lönekamp, då de kollektivt tackar nej till anställning under en viss lönenivå. Personliga assistenter och sjuksköterskor som använder metoden kollektiv uppsägning. Det är vårdarbetare som, idag på 2010-talet, står för utvecklingen av sådana framgångsrika kampformer, som också bygger helt och hållet på kollektivt agerande. Andra yrkesgrupper har mycket att lära av dem.”
Kommer ni ihåg Inte under 24000-kampanjen för ca 10 år sen? Den gick ut på att blivande sjuksköterskor lovade varandra att inte ta sjuksköterskejobb som nyexaminerade under 24000 kr i månaden. Stöd studenternas kamp mot lönedumpning! Det var alltså inte bara ett krav typ ”Vi tycker att vi är värda 24000, tycker inte du också att vi är det, skriv på namninsamlingen”, utan de hade en strategi, strategin att mena allvar. Fick de inte 24000 så tog de ett annat sorts jobb i väntan på att trycket av uteblivna arbetssökande skulle få effekt. Kampanjen lyckades när de nyexade faktiskt i stora skaror höll fast vid att inte ta jobb under 24000, men det tog ett tag.
Nu är något liknande på gång i Västra Götaland. 932 sjuksköterskor från olika universitet i Västsverige har lämnat in krav till Västra Götalandsregionen. De kräver 30 000 i månadslön och ordentlig introduktion på arbetsplatsen, annars tar de inte jobb i regionen. P4 Göteborg: Regionen kan gå miste om en generation sjuksköterskor – har fått kravlista.
Ska detta lyckas så gäller det att man även denna gång menar allvar.
Detsamma gäller vid kollektiva uppsägningsaktioner. Ibland säger människor upp sig för att de faktiskt vill sluta, oavsett vad som händer, men i många fall är det en önskan om förbättrade villkor som ligger bakom en kollektiv uppsägning. Dvs. att man vill stanna kvar om vissa krav tillgodoses. Vid alla såna stridsåtgärder så gäller det att man måste mena allvar, och räkna med att en eventuell seger kommer först när man blivit synade. Arbetsgivarna kommer inte att ge med sig direkt. Om man då inte håller ut, så lär man arbetsgivarna att det bara är att ha is i magen, så kryper de missnöjda arbetarna tillbaka. Därmed lär man också andra arbetsgivare detta.
Men gäller inte detta även vid t.ex. en strejk, en övertidsblockad eller annan protestaktion på arbetsplatsen? Att det händer att man går tillbaka utan att ha fått igenom sina krav, att arbetsgivarna vinner om de inte viker sig? Ja det händer, och det är aldrig särskilt lyckat, men skillnaden mot t.ex. en uppsägningsaktion eller inte-ta-jobb-aktion är att man kan agera igen. Om man t.ex. genomför en strejk eller övertidsblockad under en viss tid, alltså med förbestämt slutdatum, så kan man göra det med det underförstådda eller uttalade hotet att vi kan göra detta igen. Vi är kvar, och det finns fler metoder, som t.ex. att strikt ”jobba enligt regelboken”, ofta en utmärkt stridsåtgärd!
Att säga upp sig men stanna kvar, även om kraven inte tillgodosetts, har inte samma effekt. Det är inte kostsamt för arbetsgivaren. Det kostsamma och besvärliga kommer ju först då det är många som faktiskt slutar samtidigt.
Så, alla stridsåtgärder, tillåtna och otillåtna, är svåra på något sätt. De kan även vara spännande och upplyftande, när man äntligen sätter ner sin gemensamma elefantfot. Det gäller att snacka ihop sig och stötta varandra. Se till att de arbetskamrater som är osäkra, de som mest behöver stöd också får det, det är ofta deras uthållighet som blir avgörande. Vi ska vara medvetna om att det kommer splittringsförsök och att vi kan bli synade. Vi ska vara överens om en eventuell återgång.
Hur som helst, det finns sådana missförhållanden i arbetslivet idag, och fackföreningarnas flathet är ofta så stor, att vi måste ta en del risker. Hellre det än att vi bara låter oss pressas tillbaka allt längre med försämrade arbetsförhållanden. Vi behöver förbättringar, inte försämringar! Ha mod!
Kamp lönade sig 2021
Det har blivit tradition att jag lägger upp en nyårskrönika skriven av en metallarbetare från Göteborg, som vill vara anonym. Hen är bra på att uppmärksamma positiva exempel på kamp och framgångar runt om i världen under året som gått. Nu handlar det alltså om 2021.
Ordet till hen:
Detta året har det inte varit någon brist på vinster för dom rika som vill splittra oss och deras media har mycket effektivt lyft upp varje exempel och spridit uppgivenhet, hat och misstankar mellan oss så att vi lägger fokus på det som skiljer oss åt istället för gemensam kamp välfärd och ett bättre samhälle för alla. Medan företagen detta året spred lönesänkningen och de sänkta villkorens gospel i tidningar, media och sociala medier så hände saker både här hemma, i Sverige men också ute i världen. Vanliga arbetare som inte ägde medier, företag eller politiker snackade ihop sig och försvarade sina kollektiva intressen och vann ibland.
Förra året vid denna tidpunkten hotade arbetarna på Pågatågen i Malmö att gå ut i strejk för att rädda sitt huvudskyddsombud som hotades med sparken av företaget Arriva. Arbetarna hade kämpat hårt och länge mot företagets försök till underbemanning och att hyvla ner de anställdas arbetstimmar. Arriva hotade 300 anställda och sa att om de inte går med på hyvling så kommer de att förlora jobbet. Då hände något ovanligt, fint och väldigt effektivt – alla sa nej och ingen förutom någon enstaka backade. Företaget fortsatte med hoten och 12 anställda varslades om uppsägning, sedan började de komma med subtila hot mot huvudskyddsombudet och erbjuda honom några årslöner för att säga upp sig. Då gick de anställda ut och sa att de ställer tågen och vägrar köra om huvudskyddsombudet Ola får sparken. Detta slutade med att alla de 300 får behålla sin heltid, de som varslats om att få sparken får tillbaka jobbet och att Arriva aldrig mer kommer att trakassera fackligt förtroendevalda. Dom enda som fick sparken var några av de högre cheferna hos Arriva.
I den lilla staden Buffalo i USA så lyckades några baristor att organisera sig och tillslut vinna den lagliga rätten av ha en lokal fackförening. Detta mot det gigantiska företaget Starbucks som lade enorma summor på att hota och splittra dom. De vann tillslut sin David-mot-Goliat-kamp och nu pågår liknande organiseringsprocesser bland företagets anställda runt om i USA.
En stor strejk på företaget som gör frukostflingorna Kelloggs – flera tusen anställda gick ut i kamp för bättre avtal och tömde hyllorna i affärerna på flingor som inte längre kom ut ur fabriken. När företaget hotade att sparka alla och anställa helt nya anställda så drunknade deras HR-avdelning i falska jobbansökningar från 10000-tals arbetare i USA som stödde de strejkande. De fick ett nytt avtal, ingen fick sparken och ingen ny blev anställd i utbyte mot någon strejkande.
I det stora och kända transportfacket ”teamster” sparkade gräsrötterna ut den gamla korrupta ledningen som bestod av Jimmy Hoffas son och deras gäng och en helt ny demokratiseringsprocess pågår i ett av USAs största fack.
I Danmark satte vårdpersonal ner foten med både strejker, övertidsvägran och massuppsägningar. Detta har givit resultat i bland annat högre löner, bättre bemanning och mindre arrogant arbetsgivare. I Danmark gav kampen över ca 41 miljoner kronor i löneökningar och en minskad underbemanning, i Sverige pågår liknande kamper.
Anställda på den stora traktortillverkaren John Deer gick ut i strejk för bättre villkor i USA och över 10 000 lämnade fabriken. Företaget gjorde allt för att inte gå de anställda tillmötes och tvingade tjänstemännen att arbeta i produktionen. Efter några timmar kom den första ambulansen till fabriken och sedan så kraschade någon med en traktor i fabriken så det nu var helt omöjligt att bygga några traktorer. Flera miljoner dollar samlades in till stöd för de strejkande anställda och nu arbetar de under ett nytt avtal.
Även Volvo Trucks största anläggning i USA drabbades av en stor och utdragen strejk där man nu bygger lastbilar under ett nytt avtal igen.
I Gent försökte Volvo Cars tvinga de anställda att arbeta fler timmar i veckan vilket resulterade i fler stora vilda strejker som helt stängde ner produktionen.
Över en halvmiljon sydkoreaner gick ut i strejk för att stoppa okontrollerad visstid, förbjuda bemanningsföretag och vinna rätten att organisera sig fackligt.
Anställda på SAS gjorde motstånd och organiserade sig med demonstrationer och uppståndelse mot bemanningsföretag.
I Oslo strejkade byggarbetarfacket med stöd av norska LO för en kriminalisering av bemanningsföretag och fick ett enormt stöd av det norska folket.
Tyska järnvägsfacket GDL stängde ner alla transporter i hela Tyskland och fick ro i land ett nytt löneavtal från en arbetsgivare som aldrig mer kommer lägga några skambud i kommande löneförhandlingar.
Hamnarbetarna i Liberia lyckades efter sju månaders svår kamp att få det ökända och internationellt hatade företaget APMT att backa och dra tillbaka uppsägningen av 24 hamnarbetare som nu är tillbaka på jobbet.
H&Ms underleverantörer stängde den enda fabriken av sina 20 i Asien där facket fått fäste under pandemin och 1257 arbetare blev arbetslösa. 8 månaders internationell strid och solidaritet gjorde att de tillslut fick tillbaka jobbet.
I mars 2021 säkrades outbetalda löner på över 22 miljoner amerikanska dollar till texilarbetare i Asien, vilket är den mest framgångsrika fackföreningskampanjen i modern tid. En facklig aktivist fick möjlighet att komma till tals i media och sammanfattade det hela med – ”they just getting started”.
Och här finns fler positiva exempel: Ten Times Workers Beat the Bosses in 2021.
Så även om det känns som att det bara blir sämre, ingen organiserar sig och gör motstånd och att de rika vinner varje gång, så är det bara en känsla och inte fakta. Det finns ingen farligare lögn än den om att inget går att förändra. Allt går att förändra och det förändras hela tiden. Åsikter och argument kan aldrig förändra någonting – organisering kan förändra allt.
Så skriver alltså metallarbetaren från Göteborg. Gott Nytt År! önskar hen och jag.
Motverka splittring
Inlagt 11 december 2021
I ett arbetarkollektiv finns det alltid motsättningar som kan verka splittrande, göra det svårare att hålla ihop. Det brukar gå att dela upp dem i två sorters motsättningar, objektiva och subjektiva.
Objektiva motsättningar beror på arbetsdelningen, våra olika platser i arbetsorganisationen. Det som underlättar för nattskiftet kanske gör det besvärligt för morgonskiftet. När busschaufförerna vägrar köra ut trasiga bussar blir det ett helsike på verkstan.
När det finns såna motsättningar så är det bra att fokusera på dem, försöka se till att de olika grupperna får veta mer om varandras villkor och kan börja samarbeta.
Subjektiva motsättningar handlar om åsikter, tycke och smak. Mer eller mindre viktiga saker som kanske spelar roll utanför arbetsplatsen: Från fotbollsklubb, musiksmak, religion, etnicitet till partipolitik eller rent personliga motsättningar. Alla kan inte älska alla, och det behövs inte heller. Det är ofta en bra strategi att inte fokusera på subjektiva motsättningar. De finns där och man gör dem mindre viktiga genom att hitta andra saker som vi kan vara eniga om, våra gemensamma intressen. Man kan ställa upp för varann utan att vara bästa kompis.
Solidaritet är inte vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varann och ställer upp för varann även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.
Ett vanligt skäl till splittring är att cheferna försöker hitta syndabockar när kollektivet börjar röra på sig. Det är bra att prata om det i förväg och lova varann att försöka försvara varann.
Att kollektivet uttalar och visar stöd för en arbetskamrat som blir påhoppad på något sätt, gärna innan det kommer ett hårdare angrepp uppifrån, får två bra effekter: Dels att cheferna drar sig för att smälla till om de vet i förväg att det kan bli motreaktioner. Dels att kollektivet är förberett och inte tas med överraskning OM det smäller.
För att klara angrepp och splittringsförsök i samband med en konflikt, är det viktigt att ha tagit gemensamma beslut. Om man inte har varit med om att fatta beslutet, så är det lätt att slå ifrån sig när det hårdnar: Ja inte fan var jag med och bestämde det där. Däremot om det har varit t.ex. en omröstning, då brukar folk lättare stå på sig, ofta även de som röstat mot majoriteten. De kan respektera och försvara majoritetsbeslutet.
Detta är en lätt redigerad text ur Hopsnackat. Vill påminna om den nu när missnöjet med underbemanning, dåliga scheman eller andra arbetsvillkor ökar på många arbetsplatser. Vi är i ett läge där en del arbetarkollektiv faktiskt tar strid för sina gemensamma intressen och många fler är på gränsen till att göra det. Håll ihop och var beredda på att bli utsatta för splittringsförsök! Det finns ju dom som inte gillar att ni snackar ihop er.
Hur flertalet lagerarbetare blev 50 studenter – Gomorron Arbetet!
Inlagt 3 december 2021
Tidningen Arbetet har yrvaket upptäckt ett kryphål i bemanningsavtalet:
Bemanningsanställda kan arbeta i 10 år utan att få fast jobb: ”Hur kan LO gå med på detta?”
”En fjärdedel av alla utannonserade lagerjobb kräver att du redan har ett jobb eller studerar, visar Arbetets granskning. Ett kryphål i kollektivavtalet gör att inhyrd personal kan ha osäkra anställningar i åratal.”
Detta är dock ingen nyhet. Gomorron Arbetet!
Här följer Lilla Livstecknet* från 18 december 2007. Obs 2007.
Lilla Livstecknet 2007-12-18
Dagens ämne: BEMANNINGSFÖRETAG
En del av ortsklubbens medlemmar är anställda av bemanningsföretag.
Och alla som är arbetslösa har säkert sökt jobb på ett eller flera bemanningsföretag.
Därför finns det anledning att skvallra lite om bemanningsföretagen.
Här kommer sagan om hur flertalet lagerarbetare förvandlades till 50 studenter.
BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ERBJUDA FAST ANSTÄLLNING
Kollektivavtalet för bemanningsföretag kallas bemanningsavtalet.
Det står i bemanningsavtalet de som anställs på bemanningsföretag ska bli tillsvidareanställda. Alltså fast anställda.
Bemanningsföretaget får visstidsanställa, men bara en gång per person. Visstidsanställningen får vara i högst i 6 månader (ett år om det lokala facket säger ok).
Sen får de inte visstidsanställa samma person igen förrän 1 år efter att visstidsanställningen tog slut.
De får alltså inte hålla folk som ”resurser” (ring och spring) år ut och år in eller ge dem jobb en månad i taget.
VARFÖR SÖKER DE OFTA STUDENTER?
I många av bemanningsföretagens platsannonser står det att man måste vara student eller ha annan huvudsaklig sysselsättning för att kunna söka ett visst jobb.
Varför är det så?
Jo för att det står så här i bemanningsavtalet:
Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete.
Studenten får lämna ett intyg på att han studerar (= har annan huvudsaklig sysselsättning) och sen får han skriva på att han ”särskilt begär anställning på viss tid”.
Så kommer bemanningsföretagen förbi regeln om fast anställning i bemanningsavtalet.
”FLERTALET LAGERARBETARE” BLEV ”50 STUDENTER”
Ett aktuellt exempel som ortsklubbsmedlemmar har tipsat om:
Bemanningsföretaget Proffice gick 7 dec 2007 ut med annonsen
Flertalet lagerarbetare sökes
I annonsen stod bl.a.:
För närvarande söker vi ett stort antal lagerarbetare till vår kund som är belägen i Årsta och Kallhäll. Arbetsuppgifterna kommer att bestå av truck körning, orderplock, kvalitetskontroll, inventering samt in- utleverans med mera.
10 dec hade de ändrat sig. Arbetslösa som sökt jobbet har fått följande brev:
Hej,
Vi tackar för att du sökt tjänsten som lagerarbetare på vår hemsida http://www.proffice.se. Tyvärr måste vi meddela att tjänstens kravspecifikationer har ändrats, då den inte längre gäller heltidsanställning. Vi har därför valt att rikta oss mot personer som är studerande och ser det som extraarbete. Om det är några frågor får ni gärna gå in och titta på den nya rekryteringsinformationen.
Och när man gick in och tittade på den nya rekryteringsinformationen (=platsannonsen) så hade de ändrat rubriken till 50 studenter sökes!
BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ANSTÄLLA PÅ HELTID
Det står också i bemanningsavtalet att anställningarna ska vara på heltid. Man ska alltså ha betalt från bemanningsföretaget även när de inte har 40 timmars jobb att erbjuda.
FACKFÖRBUND MÅSTE GODKÄNNA DELTID
Bemanningsföretag får bara deltidsanställa efter överenskommelse med det fackförbund som ansvarar för avtalet med dem.
Så när det gäller den där Profficeannonsen, så måste ett fackförbund ha godkänt att de får anställa de 50 studenterna på deltid. Annars bryter Proffice mot bemanningsavtalet.
MISSBRUK BEIVRAS?
För den som tillbringar många timmar med att kolla platsannonser, är det tydligt att bemanningsföretagen har utvecklat något som kan betraktas som missbruk av avtalet.
Detta sker samtidigt som möjligheterna att stämpla upp för deltidanställda, ska minskas. I det läget borde fackförbunden säga nej till varenda deltidsanställning och ta strid om vartenda missbruk.
För det hjälper inte ett dugg att vädja eller skrika till företagare och regering att människor får det besvärligt och att samhället försämras. Det skiter de högaktningsfullt i så länge vinsterna ökar.
Det enda som hjälper är att deras offensiv på något sätt slår tillbaka mot dem själva.
*Lilla Livstecknet var ett blad som las ut på nätet samt skickades per mail till medlemmar i Ortsklubben för livsmedelsarbetare på småarbetsplatser och arbetslösa Livsmedlemmar i Stockholm, under några år (Tills Livs förbundsstyrelse beslutade att arbetslösa inte fick vara medlemmar i en ortsklubb och sedan helt tog bort ortsklubbar ur organisationen). Lilla Livstecknet var en efterföljare till det Livstecken som började som väggtidning på Stockholmsbagarn 1979. Mer om Livstecknets öden och äventyr finns i Hopskrivet.
Strider om tider – del 1
Inlagt 21 november 2021
Tryck mot gränserna
Arbetstidsregler och schemapraxis urholkas på alla möjliga sätt på våra arbetsplatser. Det händer inte på varenda arbetsplats, men på många. Vi ser oftast bara det som händer på vår egen arbetsplats eller i vår egen bransch. Men ser man det sammantaget så är det tydligt att det pågår en arbetsgivaroffensiv. De använder samma strategi som när de började trycka på mot anställningstrygghetens regler och praxis. De ligger på mot gränserna, trycker på, kliver över, normaliserar. Det kommer i nästa steg att leda till fler ändringar av avtal och lagar.
Det är stort och smått. Helt orealistiska beräkningar av vilken tid som krävs för olika arbetsuppgifter. Lagregler om rast och paus som inte följs – ”Vi hinner inte ens ta rast”. Långa arbetsdagar, delade turer. Natt- och veckovila som inte respekteras. Misskötsel av arbetstidsbanker och liknande överenskommelser. Chefer som inte har koll på (eller ignorerar) semesterregler. Arbetsgivare som hittar luckor och glipor där dom kan försämra. Ett exempel : På en fabrik som länge haft 36 timmars arbetsvecka med full lön för treskiftare, blir det ändrat till 38-timmarsvecka därför att någon chef omtolkar vad kontinuerligt treskift innebär. När sånt lyckas sprids det via arbetsgivarorganisationerna så att det kan drivas igenom på fler arbetsplatser.
Hyvling
Hyvling är ett bra exempel på hur det går till. Hyvling innebär att heltidare görs till deltidare (och deltidare får färre timmar). Det började testas på enskilda, mindre arbetsplatser för mer än tio år sen: ”Om ni går med på att gå ner på deltid, så behöver jag inte sparka Lotta.” Kortad arbetstid och minskad lön testades också i olika krisavtal. Sen spred det sig allt mer. Man kunde skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda. Företagen slipper betala för någon enda minut som inte används fullt ut. En annan ”fördel” är att vi ska bli tvungna att ställa upp på billigt mertidsarbete på tider som cheferna önskar, för att få ihop till heltidslön.
Det har ändå kämpats emot. Ett mycket viktigt och hoppingivande exempel är Pågåtågen, där klubben och medlemmarna sa nej till hyvling, trots uppsägningshot. De sist anställda sades upp, men i slutändan blev det ingen hyvling och uppsägningarna togs tillbaka. Här är fler exempel: Det går att stoppa hyvling.
Men motkampen har inte varit tillräckligt utbredd för att sätta stopp rakt över. Fackförbunden har inte aktivt spritt de positiva exemplen och inte heller använt sin konflikträtt i samband med avtalsförhandlingar för att driva igenom hyvlingsstopp. Istället har hyvling ”reglerats” i kollektivavtal och i det nya las-avtal som är på g. Dvs det accepteras. Det betyder också att arbetsgivarna kommer att fortsätta trycka på åt det håll dom vill ha oss: att göra oss ännu mer flexibla.
”Hälsoschema”
Samtidigt som det hyvlas så kämpas det, främst inom omsorgsjobben, för rätt till heltid.
Inte för att de anställda har längtat hemskt mycket över att få jobba heltid utan därför att man behöver heltidslön. När heltid införts har man istället ofta fått andra problem på halsen, t.ex. delade turer (jättelång arbetsdag med ledig tid i mitten av passet). Nu sprids i många kommuner också s.k. ”hälsoscheman” (ett så fräckt ord). Dessa scheman drabbar främst nattpersonalen med att kvällspass stoppas in och är ofta mycket människo- och familje-ovänliga. Återhämtning saknas och de bryter mot det mesta som varit självklara regleringar av hur man får/bör jobba. Det förekommer många protester, namninsamlingar osv, och på en del orter har man fått kommunen att backa. Men alltför många törs inte säga NEJ när de får höra att ”antingen tar du hälsoschemat eller så måste vi säga upp dig”.
När ska jag jobba? När ska jag vara ledig?
Det finns ofta regler i kollektivavtal som säger att man ska få information en viss tid i förväg när ett schema ändras. Men tanken var ju inte att scheman skulle ändras stup i kvarten, eller? Nu ser vi i vissa branscher täta byten av scheman, vilket gör att det inte går att unna sig sånt som att boka en kvällskurs eller cirkel som hålls en viss veckodag. Det går inte att vara säker på att kunna följa barn till någon aktivitet en viss veckodag, därför att några veckodagar senare har schemat ändrats. Kortare framförhållning är också vanligt, i extremfallen besked om arbetstidsförläggning dan innan eller samma dag som man ska jobba.
Arbetsgivarna försöker göra fastanställningar lika flexibla som timanställningar.
Varför?
Det är klart att ju flexiblare vi blir, desto mer underlättar vi för cheferna och schemaläggarna.
Det innebär också mindre kostnader, dvs högre vinster, eller i en del brancher, att anpassa samhällsviktig verksamhet efter skattesänkningarna. I båda fallen sker detta på de arbetandes (och arbetslösas) bekostnad.
Jag kanske ska nämna att det är inte alltid företaget/verksamheten där du jobbar som tjänar pengar på en viss försämring. Det kan vara någon helt annan firma som gör kosing på att lura dina chefer t.ex. att gå över till deras jättebra schemasystem och betala svinmycket för det. Att lura chefer (och lokala politiker) är en väldigt lukrativ bransch idag. Stackars chefer. Fast det är värre för de anställda.
Hur blev det så här?
Strider om tider är i sig inget nytt, arbetstider och schemaläggning har alltid varit viktigt. Under större delen av 1900-talet handlade det mest om att vi på våra arbetsplatser kämpade för förbättringar. Förkortning av veckoarbetstiden, förbud mot nattarbete och söndagsarbete i branscher där det har varit möjligt, betald semester, avtal om ob-tillägg, helglön, krav på scheman, etc. Reformerna som det kämpades för på arbetsplatserna kom stegvis in i regelverken – oftast först till lokala avtal, sen till rikstäckande kollektivavtal och sen, i förekommande fall, till lagar. Jag brukar kalla det bergsklättrarstrategi – man häver/kämpar sig upp en bit, sen förankrar man sig (i berget/regelverket) så att man kan komma vidare.
Det är samma strategi som arbetsgivarna nu använder sig av för att montera ner det vi byggt upp. (Så här gick det till när de började urholka anställningstryggheten och LAS: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)
Byteshandel med arbetstidsregler
Våra lönehöjningar har vi under flera årtionden betalat med större flexibilitet, när det gäller arbetstider och anställningstrygghet. Förbud mot söndagsarbete i bageribranschen infördes, efter strejker, redan 1873. Det förhandlades bort från förbundsavtalet på 1990-talet, efter att söndagsjobb pressats igenom på flera arbetsplatser, trots förbudet.
Jag minns ett samtal med en nu pensionerad ombudsman, som suckade då han släppt igenom en försämring av arbetstidsreglerna i kollektivavtalet, mot lönehöjning: ”Jag kan inte hålla emot, säger jag nej så springer medlemmarna och jobbar ändå när arbetsgivarna vill det.” Han suckade även över sin maktlöshet vid mbl-förhandlingar om planerade försämringar av arbetsförhållandena på olika arbetsplatser: ”Jag har ingen makt om inte folk sätter sig. Folk fattar inte att de ska sätta sig.” Ombudsmannen talade sanning. Men ser facket det som en huvuduppgift att ge arbetare mod att stå emot försämringar, och att se till att folk fattar att de ska sätta sig, alltså genomföra sittstrejker? Inte ofta.
Det finns även annan byteshandel: För lagerarbetare gällde förr normalt dagarbete med ledighet lördag-söndag. Nu kan lagerarbete schemaläggas från 05.00 till 24.00, 362 dagar om året. Det står i kollektivavtalet. Dessutom har ob-ersättningarna försämrats. I gengäld fick facket in stopp för allmän visstid i branschen. Men bemanningsanställningar kunde man fortsätta att använda. Mikael Nyberg: FRAMÅT TILL DET FÖRGÅNGNA I ROBOTENS TIDEVARV
Idag behövs det ofta inte ens byteshandel. Det förväntas att vi ska acceptera försämringar rakt av.
Livskvalitet är ett bortglömt ord i arbetslivet.
I nästa inlägg om tid-strider ska jag skriva om vad vi kan göra för att vända utvecklingen igen.
Olovlig stridsåtgärd, säger SKR
Inlagt 12 november 2021 – uppdaterat 16 november
Nu säger SKR (arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner) att de anser att de barnmorskor som sagt upp sig på Danderyds sjukhus, begår en olovlig stridsåtgärd. Detta får nog räknas som ett desperat slag i luften. Men ok, låt oss titta närmare på saken.
Det är faktiskt inte förbjudet att säga upp sig. Men visst, vilken sorts aktion som helst, som sker samordnat och i samband med att krav ställs på förbättringar (eller stopp för försämringar), kan kallas en stridsåtgärd. Detsamma skulle ju kunna sägas om de barnmorskor på Huddinge sjukhus som nu har slutat att jobba extrapass.
Om sådana åtgärder bedöms som olovliga, vad skulle det i så fall få för konsekvenser?
Jag ska jämföra med vad som händer vid en olovlig strejk. (För mer info om detta, läs inlägget Vad händer om man strejkar vilt?)
Om ag (arbetsgivaren) anmäler strejken till AD (arbetsdomstolen), så hålls en förhandling där AD snabbt ska avgöra om det pågår strejk eller ej. Kommer AD fram till att det pågår en olovlig strejk, så meddelar de att de strejkande ska återgå till arbetet.
Men nu handlar det inte om en strejk. Kan AD beordra barnmorskorna att återta sina uppsägningar? Det skulle bli en absurd situation. Vi är ju inte livegna på våra jobb. Hur länge skulle de i så fall tvingas att jobba kvar? Eller kan AD beordra dem, som har slutat jobba extrapass, att de ska börja jobba extrapass igen? Hur många, hur ofta? Också en omöjlig sits.
Nej, någon order om ”återgång” kan knappast ske. Det enda AD kan göra är i så fall att i ett senare skede döma ut skadestånd.
Då tittar vi på skadeståndsfrågan.
Såhär går det till vid en strejk: För det första krävs att ag kräver skadestånd och att detta tas upp i AD. Förhandlingen (rättegången) där det avgörs om facket och/eller de enskilda strejkande ska betala skadestånd till ag, genomförs vanligen flera månader efter strejken. Arbetsdomstolen bedömer det som hänt, och dömer att de strejkande ska betala skadestånd och hur mycket, eller att de inte ska betala skadestånd.
Man kan alltså bli dömd att betala skadestånd för att ha deltagit i en olovlig stridsåtgärd, men man hamnar inte i ett kriminalregister, det är viktigt att veta eftersom många tycker att det skulle vara mer obehagligt än själva skadeståndet.
Nå, skulle barnmorskor, mot all förmodan och vett, dömas till skadestånd för att de, på grund av sin pressade arbetssituation och åratal av tjat och vädjanden, har sagt upp sig eller vägrar extrapass – då skulle de pengarna samlas in av den solidariska allmänheten, på ett kick. Det vågar jag faktiskt lova.
Det fattar nog tillochmed SKR. Men de försöker pressa facket och det skulle möjligen kunna leda till att fackliga företrädare känner sig tvungna att uttala sig negativt om barnmorskornas agerande, för att visa att facket inte är med på ”åtgärden”. Men jag tror och hoppas att inte det gör någon skillnad för barnmorskorna som till sist har satt ner sin gemensamma elefantfot.
Stå på er. Vi, den solidariska allmänheten, står bakom er.
Uppdateringen av inlägget 16 november består i att jag tagit bort en del av informationen kring ”vild strejk” – eftersom det finns en ordentlig genomgång av den saken här: Vad händer om man strejkar vilt.
Tidigare inlägg om barnmorskorna: Här
Uppdaterat inlägg
Idag har jag uppdaterat inlägget Byteshandel: Högre lön mot lägre lön. Inlägget handlar om att både fack och arbetsgivare kan påstå att de gjort en låglönesatsning, trots att de lägsta lönerna höjts mindre än de högre lönerna. I inlägget tog jag ett exempel från avtalsförhandlingarna 2017, nu la jag till ett exempel från avtalsförhandlingarna 2020. Bättre sent än aldrig.
Superbra filmer
Inlagt 9 november 2021
Här kommer en påminnelse om den ”coronaföreläsning” om folkrörelse på arbetsplatsen, som jag spelade in hemma på datorn för ett och ett halvt år sen. Den kan fortfarande användas!
Föreläsningen är i två delar, vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså.
Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati
Och nu blir det reklam:
”Hej! Jag vill bara berätta att vi använder dina superbra filmer just nu till nya förtroendevalda inom Seko, If Metall och Handels. Jag är handledare för kursen Vald på jobbet 1 och det blir alltid så bra diskussioner efteråt! Del 1 dag ett och del 2 sista dagen. Sen tipsar vi såklart om böckerna också!”
Mailet kom (förra året) från Anna Bergström som handleder tvärfackliga ABF-kurser för LO-facken i Gävleborg-distriktet och Stockholm.
Även lärare behöver snacka ihop sig
Filmerna används säkert mest inom de s.k. LO-yrkena, arbetarjobben. Men det finns även andra yrkesgrupper som verkligen behöver snacka ihop sig. Så det här mailet var roligt att få, från den fackligt aktiva läraren Anna Carlsson:
” …i måndags höll jag en egenkomponerad utbildning för 30 lokala LR-ombud i Huddinge och Södertälje. Jag kallade den ”Hur gör man facklig verkstad på skolan?” eller ”Ett seminarium med funderingar och synvändor som jag själv hade velat delta i ända sedan jag blev ombud”, och den byggde på 2/3 egna erfarenheter och 1/3 utvalda berättelser ur ”Hopsnackat” och deltagarna fick under dagen se dina båda filmer på youtube, ”Snacka ihop er” och ”Gummibandet”. En sådan utbildning finns inte i fackets ordinarie kursutbud… så det var ju lite pirrigt hur det skulle gå och tas emot. Såklart blev det succé – budskapen baserade på vardagserfarenheter och de lärorika filmerna och pekpinnarna gick hem hos ombuden. De blev lyriska, så många ”nya” tankar och idéer de hade fått, och nya perspektiv utanför skolboxen på hur de skulle kunna ta sig an vardagsträsket tillsammans med kollegerna. ”
Får man?
I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått frågor om tystnadsplikt. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Om du har såna funderingar så kolla det jag skrev förra gången jag la upp föreläsningen:
Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!
Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2 med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.
BÖCKERNA
Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) hittar ni här: folkrorelselinjen.com/bokserien/
Strid är enda vägen (för barnmorskor och andra) när argument och opinion inte har effekt
Inlagt 7 november 2021
Ni har säkert uppmärksammat att nu säger stora grupper av barnmorskor upp sig. Underbemanning och dåliga arbetsförhållanden har nått vägs ände.
Missförhållandena är inte nya. Så här skrevs det i november 2013, för åtta år sen alltså, i en facebookgrupp som över 15000 personer har ”gillat”:
”Stöd oss barnmorskor i kampen för en god vård för varje kvinna.
Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.”
Bilden är klippt från affischen för en manifestation år 2013
Mycket annat opinionsarbete har gjorts under årens lopp: ”Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset” genomfördes 2017 på minst 15 orter runt om i landet. Det har funnits Födelsevrålet-pins att köpa. Det har varit programpunkter på Almedalsveckan och debattinlägg i tidningar. Det har gjorts namninsamling på Mittskifte.
Dessutom har många barnmorskor slutat under årens lopp, lämnat sina barnmorskejobb på förlossningsavdelningarna, de har lämnat en och en.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo att opinionsarbete tyvärr alldeles för sällan har avsedd effekt. Jag skulle vilja påstå att opinionsarbete är väldigt överskattat. Individuell flykt gör inte heller någon skillnad, även om det kan vara en räddning för individen som inte står ut längre.
Det som får effekt är kollektiva åtgärder som känns. Det kan vara strejk, det kan vara vägran att utföra vissa arbetsuppgifter, det kan vara jobba-enligt-regelboken, det kan vara kollektiva (samtidiga) uppsägningar.
Nu är det oroligt på politikernivå, som sagt. Region Stockholm kommer med löften om en födande per barnmorska och andra förbättringar. Men de berörda barnmorskorna litar inte på löftena, de frågar HUR? NÄR? och menar att det måste vara prio ett att stoppa flykten från yrket. Nu har också kraven på kompensation och löneökningar blivit skarpa.
Som vanligt när en yrkesgrupp tar strid så ljugs det friskt om deras villkor. (Läs gärna ”Dom som kämpar har det alltid för bra” från 2017).
Irene Svenonius (m) hävdar att en barnmorska i förlossningsvården i Stockholm i genomsnitt tjänar 41000kr + 3000kr i OB varje månad. Hon glömmer dock berätta att denna ”genomsnittslön” inkluderar alla chefslöner. Hon glömmer också berätta att en stor andel av barnmorskorna på grund av arbetsbelastningen inte orkar jobba heltid. 75% är ett vanligt arbetstidsmått – och lönen blir då också 75%.
Hittills har ingen av barnmorskorna dragit tillbaka sin uppsägning.
Hoppas de fortsätter att stå på sig.
När det gäller jobb, där man på olika sätt har hand om människor, så är stridsåtgärder, oavsett om de är ”förbjudna” eller ej, svårare att genomföra än på arbetsplatser där man sysslar med prylar eller administration. Man vill inte skada dom man har hand om. Men allt fler ser ju att det skadar dom man har hand om, när nedskärningar, försämringar och missförhållanden tillåts fortsätta.
Strid är enda vägen när argument och opinion inte har effekt – antingen vi vill eller ej.
Hur kan vi vinna? och annat aktuellt
Inlagt 14 juli 2021
Hur strider vinns är en av dom frågor som berördes i en intervju som tidningen Arbetaren gjorde med mig i maj 2021, publicerad 7 juli. Här är några delar av intervjun.
***
Nyligen tecknade Foodora kollektivavtal med Transport, ett kollektivavtal som kritiserats av foodoraanställda som menar att det snarare bidrar till att legitimera Foodoras dåliga arbetsvillkor. I byggbranschen används också kollektivavtal av arbetslivskriminella företag, som ofta får uppdrag av stora beställare just för att dom har kollektivavtal. Vad tänker du om detta? Vilken roll har kollektivavtalen fått idag, och hur skiljer det sig från hur det var för 30 år sedan?
Ja det är för jävligt med dom rent kriminella företagen och med regelverk som underlättar slavliknande utnyttjande av migrantarbetare och flyktingar. Men det blir ju inte bättre av att många som är i mycket tryggare situationer inte heller törs säga ifrån. Då göms dom värsta avarterna i den allmänna soppan.
Det fanns större medvetenhet generellt för 30-40 år sen om dom rättigheter som vi faktiskt har. Då gällde det att kämpa för att få mer. Men idag handlar det oftare om att försvara befintliga rättigheter, eller, ännu värre, att man inte ens vet om sina rättigheter. Redan för tjugo år sen hade det blivit vanligare att kollektivavtal skrivs på men inte följs. Jag skrev 2001 i texten Myter ”…ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”
Även begreppet fredsplikt är snedvridet – arbetsgivare gör ju saker under fredsplikt som inte alls kan betraktas som fredliga, t.ex. försämrar arbetsvillkor trots att det är fredsplikt eller tillochmed passar på just för att det är fredsplikt.
Kollektivavtal är annars i sig en bra sak, som innebär att det man kämpat sig till också kommer att gälla för dom som kommer efter. Att man inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna tillexempel för att få ob-ersättning. Men istället för att bli bättre steg för steg har innehållet i kollektivavtalen försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren. Centrala förhandlingar har varit byteshandel – lönehöjningar mot större flexiblitet, alltså försämringar, när det gäller arbetstider eller anställningsskydd. Det går att hålla på så, så länge det accepteras på arbetsplatserna. Ofta är det just sånt som vi inte håller hårt på ute på arbetsplatserna, som försvinner i byteshandeln. Och då är det svårt att få det tillbaka. Men för att återknyta till Foodora: Avtal eller ej så kommer det att hänga på dom foodoraanställda själva att bli en maktfaktor på sin arbetsplats. Tro inte att ni inte kan.
***
Förra året släppte Katalys en undersökning om klassamhället, som Lars Henriksson kritiserade i en debattartikel, där han bland annat ansåg att det blir problematiskt att just akademiker definierar arbetarklassens situation och att inte röster från arbetarklassyrken kommer till tals/skriver i rapporterna. Hur tänker du att arbetarklassen definieras idag från vänster? Är det en stor skillnad jämfört när du började med ditt fackliga organiseringsarbete?
Å nu måste jag citera. Henriksson pekar på att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet. ”Det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit”.
Men det viktigaste, tycker jag, är det här: ”Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör” och att han skriver om ”lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad dom inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.”
Alltså att det är i sammanhållningen, hopsnacket och småstriderna på jobbet som klassmedvetenhet och styrka kan växa. Det är svårt att förstå för den som befinner sig utanför. Men även inne på arbetsplatserna kan klassperspektivet saknas. Om man upplever sig ensam, inte ser sig själv och arbetskamrater/kollegor som en maktfaktor tillsammans, så är det lätt att tro att var och en måste slåss för sig, eller att någon annan, något annat ska rädda oss. Eller ingen.
Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt. Det är då vi agerar som maktfaktor utifrån vår klassposition, även om vi inte använder såna ord. Om facken inte kan uppmuntra och stödja fullt ut att vi håller ihop och står på oss tillsammans på arbetsplatsen, så motverkar dom sin uppgift.
Hur arbetarklassen definieras från vänster eller höger har aldrig intresserat mig särskilt mycket, inte nu och inte när jag började mitt fackliga organiseringsarbete.
***
Vad tror du att hotet om strejk innebar för konflikten på Pågatågen? Tror du att ”hotet” om strejk ändå påverkade beslutet, och att hyvlingarna slutligen drogs tillbaka? Hur gjorde arbetarna för att vinna?
Hotet om strejk hade säkert stor betydelse. Större strider på en arbetsplats är ofta långa processer där juridiskt agerande, lokala förhandlingar, centrala förhandlingar och åsiktsyttringar går i och ur varandra. Det finns nästan alltid en ny sväng som man kan ta till för att vinna tid och hitta nya vägar. Envishet är ett vapen i sig. Men i segerrika strider brukar det också finnas en brytpunkt som blir avgörande. En situation där vi bryter/tvingas bryta mot samförståndet och står utanför kontroll. Har man varit med om det några gånger, så kan man känna igen det och i ett visst läge säga: vi kommer att vinna. Det behöver inte vara en strejk. Det kan vara något annat som bryter mot samförstånd i meningen underkastelse. Det kan vara ett gemensamt NEJ till en försämring, exempelvis att vi meddelar att vi kommer inte att arbeta på de nya schematiderna, vi kommer på våra vanliga tider. På Pågatågen sa de NEJ till hyvling, trots uppsägningshot. Sen följde strejkvarslet som räddade jobbet åt huvudskyddsombudet och som nog också bidrog till att hyvlingsplanen stoppades och de uppsagda kom tillbaka.
Strejkvarslet påminde om en strid på min arbetsplats för många år sen – jag skulle sparkas och mina arbetskamrater meddelade företaget att om ni inte tar tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar, så går vi ut i strejk. Företaget backade på fjärde dagen.
Hur dom på Pågatågen gjorde för att vinna ska du fråga dom, men jag tror att du kan utgå ifrån att dom, liksom vi på Bagarn, hade en lång historia av bred facklig aktivitet innan det uppstod en sån där konflikt som syns utåt. Det har pågått lågintensiv strid, för att använda Henrikssons ordval. Det är ju också dom erfarenheterna som gör att man har kapacitet att organisera och genomföra en så krävande åtgärd som en strejk – och att motparten inser att det inte är bara ett tomt hot.
För säkerhets skull ska jag säga att man kan inte vara säker på att varje strid för en hotad arbetskamrat kommer att vinnas. Men helt säkert är att om det blir vanligare (igen) att man tar strid på det sättet – jaha, då går vi hem! – eller på annat sätt ser till att verksamheten/lönsamheten drabbas, så skulle hoten minska. Idag sparkas fackligt aktiva och andra ”obekväma” anställda kors och tvärs, eller skräms till tystnad, därför att arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att det inte händer något riktigt besvärligt och kostsamt. Facebookprotester och skriverier i media kan dom oftast vänta ut.
Det här gäller ju även för andra angrepp mot arbetande människor. Försämrade arbetsvillkor sprider sig så länge arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att folk tiger – eller gnäller och klagar men ändå inte sätter ner foten, sin gemensamma elefantfot, och säger NEJ. Eller ser till att det skiter sig. Det borde vi göra oftare.
Men om vi ska komplicera det lite – vad gör vi när dom ansvariga mer eller mindre skiter i om det skiter sig, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter? Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken, gärna i samarbete med dom som behöver verksamheten. Vägra gå hem när man blir hyvlad eller uppsagd. Ockupera? Det skulle behövas! Men dit kommer vi inte om vi hoppar över den lågintensiva striden. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Men OM vi tar den lågintensiva striden på många arbetsplatser, så är det sammantaget en stor strid i sig, därför att det förändrar styrkeförhållandena i arbetslivet/samhället.
Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara. Dom modigaste personernas viktigaste uppgift är inte att stajla och marschera i spetsen, utan att stötta och få dom räddaste personerna att våga vara med och stå på sig. Ofta är dom egentligen inte rädda, dom har bara inte sett sig som viktiga. Det är dom längst bak det hänger på, kommer dom i rörelse så driver dom alla andra framför sig.
***
Hela intervjun finns alltså här: ”Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara”
Jag vill också passa på att påminna om ett blogginlägg från 2019: Till dig som är lite bakom. (Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.)
Byteshandel: Högre lön mot lägre lön
Inlagt 25 januari 2021 – uppdaterat 12 november 2021
Jag skriver sällan om lön, men ofta om att det under lång tid varit vanligt att vi får löneökningar i utbyte mot försämringar i form av ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstidsregler och/eller anställningsskydd. Det har varit en effektiv strategi från arbetsgivarnas sida. Men de vill gärna även hålla tillbaka lönerna, och försöker argumentera för det. En klassiker är att förespråka låga, helst sänkta ingångslöner/lägstalöner. Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot.
2011 skrev Martin Klepke i Arbetet: Lönedebatt luktar stenålder, jag citerar:
Ingen lön sämre än lägre ingångslön, basunerade DN:s ledarsida ut i veckan.
Syftet med denna till synes klara truism är att ge tyngd åt argumentet att sänka de ingångslöner som ungdomar ska möta när de kommer ut på arbetsmarknaden. Några decennier tillbaka hördes liknande ord, då formulerade av Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, när de försvarade låga kvinnolöner med orden att låga löner är bättre än inga löner alls för kvinnor.
Och argumenten då som nu var två:
Dels skulle låga kvinnolöner göra kvinnor tillräckligt attraktiva att anställa, trots deras förment låga produktivitet. Fler kvinnor skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.
Dels skulle lägre löner för kvinnor förbättra lönsamheten och därmed öka löneutrymmet även för männen.
Men då som nu var det egentliga syftet att hålla nere den allmänna löneutvecklingen.
2016 propagerar både Annie Lööf (centerpartiet) och ekonomiprofessor Calmfors för lägre ingångslöner. Många fackliga röster säger emot.
”Det är lätt att sänka andras löner. Det är ganska många i Sverige som har svårt att klara sig på den lön de har. Om man skulle ytterligare sänka deras löner skulle de inte kunna leva på dem. Jag tror det är en farlig väg att gå” sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).
“Man ska inte konkurrera med lägre löner utan med sin arbetskraft”, förklarade Hotell- och restaurangfackets ordförande Therese Guovelin efter Finanspolitiska rådets utspel.
”Hon har riktigt gått bananas”, var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kommentar till Centerledaren Annie Lööfs förslag.
”Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden och sänka lönerna för väldigt många”, säger Ola Pettersson, LO:s chefsekonom, till SR Ekot.
Ja, det har funnits och finns en rätt utbredd medvetenhet om att lägre ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt.
Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Ingångslönerna (i avtalen heter de oftast lägstalöner eller minimilöner) sänks inte rakt av. Men när de hålls tillbaka, höjs mindre än de utgående lönerna, så får det på sikt samma effekt. Extra märkligt blir det när detta sker i samband med en låglönesatsning.
2017 krävde facken låglönesatsningar. HRF (Hotell och Restaurangfacket) krävde t.ex. 124 kr extra per medlem i låglönesatsning. De hade också lagt ett strejkvarsel för att få igenom det.
Citerar ur Hotellrevyn (HRFs medlemstidning):
Arbetsgivarorganisationen Visita vill inte att några extra pengar ska tillföras.
– Nej, Visita tycker inte det. De vill att vi ska ta bort något annat, så att de totala kostnadsökningarna i kollektivavtalet inte hamnar över 6,5 procent, sa Per Persson från HRF.
Exakt vad Visita vill att HRF i så fall ska avstå för att få låglönesatsningen har man inte diskuterat, enligt Per Persson.
– Nej, vi är ju inte överens om hur kartan ser ut, hur vi ska gå vidare. Men det kan till exempel handla om ingångslönerna, att Visita inte tycker att de ska räknas upp lika mycket som andra löner. Det går vi inte med på.
Hur gick det? Citerar mig själv från facebook 18 april 2017:
Nu har HRF (Hotell- och Restaurangfacket) och Visita (arbetsgivarna) kommit överens. Det blev ingen strejk. I HRFs information står att avtalet innehåller en låglönesatsning. Det var också för att få igenom en låglönesatsning som man hotade med strejk.
Men överenskommelsen innebär att ingångslönerna höjs mindre än de utgående lönerna (80%), vilket Visita förstås är glada över. ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.” (Info på Visitas hemsida.)
Med den s.k. låglönesatsningen har byteshandeln nått en ny nivå: Lön mot lön. Inom hotell och restaurang var det hela 36% av de anställda som låg på lägstalön år 2010* (hittar tyvärr inga senare siffror). Men även i branscher där färre ligger på lägstalön, så blir det konsekvenser på sikt om lägstalönen hålls tillbaka. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt, de får sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och så småningom har alla kommit in på lägre nivå.
Hur kan man gå med på sådant? Tja, det är ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga. Det är svårt att i centrala avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, dvs Metalls avtal.
De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks. Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt. Det man gör då är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka ingångslönerna. Men när det är våra egna förhandlare som går med på det?
Uppdatering 12 november 2021:
Och hur blev det 2020? Här är ett exempel. Det gäller Handels avtalsområden. Avtalet gäller för anställda i butiker, på lager och e-handelsföretag. Avtalet löper från den 1 november 2020 till och med den 31 mars 2023.
Bägge parter säger att de gjort en låglönesatsning. MEN de lägsta lönerna, avtalets minimilöner, höjs mindre än övriga löner. Lägstalönen höjs med 697 kr 1 november 2020 och 522 kr den 1 april 2022.
Utgående löner höjs med 774 kronor/mån från 1 november 2020 och 580 kr 1 april 2022. 80 procent av höjningen är varje anställd garanterad, 20 procent fördelas i en lokal pott på arbetsplatsen.
(Siffrorna gäller heltidare.)
För några år sen gick så många som 4 av 10 anställda inom handeln, dvs 40%, på minimilön, enligt facket. Jag vet inte hur det ser ut idag, men förmodligen är det ungefär likadant.
”Genom att hålla igen på höjningen av ingångslönerna sänker vi tröskeln in på arbetsmarknaden”, säger Karin Johansson, VD i arbetsgivarorganisationen Svensk Handel. Det låter inte som en låglönesatsning i mina öron. Men kanske ville arbetsgivarna i sitt ingångsbud lägga ÄNNU mindre på de lägsta lönerna, så att facket därför tycker att avtalet är en ”satsning”? Alla avtalets kostnader ligger inom ”märket”, 5,4% på 29 månader, enligt Svensk Handel.
Inget beslut togs gällande visstidsanställningar, arbetsmiljö eller OB-ersättning. Det ska bildas partssammansatta arbetsgrupper som ska diskutera dessa frågor framöver. Dvs, som jag skrev på min blogg 4 oktober 2020, om hur det brukar gå till: ”Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.”
*enligt Lägstalöner och den svenska modellen, En studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättning inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen. Handels utredningsgrupp juni 2011
Strejkus Interruptus
Inlagt 21 januari 2021
Hur ska vi se på varslade strejker som ställs in i sista stund?
Om strejken hotar att bli av på riktigt, så fungerar varslet som en stridsåtgärd, och ibland kan det räcka. Ett exempel är den varslade ”vilda” strejken på Pågatåg häromveckan, som ledde till att uppsägningshotet mot huvudskyddsombudet drogs tillbaka, och då behövde strejken inte genomföras.
Men i avtalsförhandlingar går det oftare till så här: ”Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om. De vet att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen stridsåtgärd i alla fall.” Så skrev jag 2012 (Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort) och inget har hänt som pekar på någon annan tendens.
Det kan tilläggas att arbetsgivarsidan också ofta kör med en spelad hårdhet, säger nej till saker som de vet att de kommer att gå med på, för att få ett bättre förhandlingsläge. Så tvingar de fram ett strejkvarsel. Sen påstår bägge parter att de fått igenom viktiga saker, eller stoppat dåliga saker, ev. gnäller arbetsgivarna lite över kostnaden.
En gemensam teaterföreställning med funktionen att lura – vem, om inte de berörda lönearbetarna?
Undrar vad som skulle hända om de berörda lönearbetarna någon gång vägrade acceptera att en strejk eller annan stridsåtgärd dragits tillbaka i förtid eller avbryts innan något tillräckligt bra har uppnåtts. Om den inställda/avbrutna tillåtna strejken istället blev ”vild”. Att de berörda på många arbetsplatser reste sig – dvs satte sig – i ren ilska.
Kanske det händer någon gång när folk blir tillräckligt förbannade. Så det är bara att vänta, folk kommer att resa sig, kan man ju tänka? Men att resa sig är tyvärr inte detsamma som att vinna. Historien är full av nedslagna uppror, små och stora. Så vi kan inte vänta, vi måste öva oss i vardagen på sammanhållning och att stå på oss.
Uppdatering 22 januari – Lästips: Strejken som inte blev. Om den nyss inställda kommunalstrejken och lite om kommunalstrejken 2003. Ett blogginlägg av Kristin Linderoth som skrivit boken/avhandlingen Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003 (Leopard förlag).
Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort
Inlagt 6 januari 2021
I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.
En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.
Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.
Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.
Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.
Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.
Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.
Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.
Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.
Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?
2020 – ett kampår!
Inlagt 31 december 2020
Det har blivit en tradition att jag lägger in en nyårsbetraktelse skriven av en metallarbetare från Göteborg, som är bra på att se det som är bra. Vilket kan behövas extra mycket just denna nyårsafton.
Ordet till hen:
Nyårsafton 2020 blir som inget annat och året som gått har varit hemskt och svårt för många här hemma och i världen. Man kan tro att det bara varit dåliga nyheter detta året – men då tror man fel. Eftersom det varit så mycket dåliga nyheter detta året så vill jag påminna om några av de bra sakerna som hände här hemma och ute i världen. Bara några – det finns många fler.
En dag detta året klockan sju på morgonen lade all säkerhetspersonal ner sitt arbete på flygplatsen Kastrup så att ingen kunde passera säkerhetskontrollerna och totalt kaos bröt ut på hela flygplatsen. Detta efter att företaget sparkat tolv anställda på oklara grunder och nyanställt mycket yngre folk. Det tog många timmar innan det blev ordning på flygplatsen igen och företaget tog tillbaka uppsägningarna från de anställda som företaget aldrig kommer försöka sparka igen.
I Norge stängdes kollektivtrafiken ner när över 8000 busschaufför la ner arbetet och tvingade arbetsgivaren till att skriva på ett nytt kollektivavtal. Opinionsundersökningar som gjordes under strejken visade att det hade ett massivt stöd från allmänheten.
I England tog många utsatta och lågavlönade yrkesgrupper upp kampen för sina rättigheter genom de nya fackföreningar som växer så det knakar. På sjukhuset St Marys i London gick 200 Sodexo-arbetare ut i strejk i nio dagar. De fick stöd av tusentals arbetare från hela London och deras sjukhus som stöttade dom med högljudda demonstrationer. Sjukhusledningen gav sig och dom vann. Det gjorde att över tusen arbetare på fem sjukhus blev direktanställda av sjukhusen istället för av Sodexo. Deras löner och vilkor förbättrades radikalt. Senare under året gjorde städpersonal på ett universitet i London samma sak och även dom vann.
Cykelbud och andra ”gigarbetare” har fortsatt att organisera sig och strida för sina rättigheter runt om i världen. Detta trots deras utsatthet och svåra hälsorisker. På bilden här ovanför syns strejkande cykel/mopedbud som körde genom gatorna i São Paulo i Brasilien i år. I Kanada vann cykelbuden på Foodora rätten att organisera sig. Två månader senare gick Foodora ut med att de kommer lämna Kanada. En stor och viktig seger även om företaget lämnar landet. Det är svår att leverera varm mat från låglöneländer till Kanada och behovet av levererad varm mat finns ju kvar.
I Bulgarien ockuperade sjuksköterskor parlamentet och i Polen översvämmades Warsawa av massiva demonstrationer mot planerad abortlagstiftning och mycket annat. I Argentina legaliserades abort, efter lång kamp, för bara några dagar sedan.
Den största strejkvågen i USA på över 100 år svepte genom landet och antalet arbetare som deltar i strejker fortsätter att öka precis som stödet för facklig anslutning i landet. Strejkvågen började innan pandemin och blacklivesmatter och fortsätter nu. I Belarus/Vitryssland utbröt stora nationella strejker och demokratirörelsen tog sig ut på gatorna och trotsade både pansarvagnar och polis.
Fordonsindustrin i världen stängdes ner under pandemin för att stoppa den stora smittspridningen på många håll, ofta genom vilda strejker som påverkade den enorma logistikkedjan genom världen. Till slut stod alla Europas bilfabriker helt stilla. Vissa företag gick över till att tillverka skyddsutrustning till vårdpersonal, ibland efter krav från strejkande anställda. I Frankrike tog Mcdonalds-anställda och närboende över restaurangen när pandemin drog in över landet, och började förse arbetslösa med mat.
Amazonarbetare har lidit svårt under året och inte bara av svår smittspridning på deras arbetsplatser utan också av extremt ökad arbetsbelastning för de anställda. Det har inte stoppat dom från att bygga upp stora fackliga organisationer och knutit dom samman över nationsgränser under samma år. Stora strejker och protester på gemensamma datum har flyttat fram deras positioner. Även lokala uppror som kommer från år av gräsrotsorganisering där man kämpat för bland annat skydd mot smittspridning och ibland vunnit, i bland annat Minneapolis.
I Asien har har det hänt en hel del bra grejer också. I mobilfabrikerna i Kina fortsätter organiseringen och motståndet. Strejkrörelsen fortsätter och efter att en företag med tio tusentals anställda vägrade betala ut löner i några månader slog de anställda sönder fabrikerna så att företagen skall sköta utbetalningen av löner bättre i framtiden, vilket de lär göra. Vid Kinas största helg för detaljhandeln stoppade fackligt organiserade arbetare logistikkedjan för att bygga upp ett rätt så bra förhandlingsläge. I Indien strejkade över 200 miljoner arbetare och bönder mot den nationalistiska regeringens politik mot landets arbetare. Miljoner arbetare strejkade och demonstrerade i Indonesien på samma dag mot regeringens liberala politik.
Runt om i världen organiserade sig vanligt folk utan makt och inflytande och tog strid för sina rättigheter även detta år, som tex migrantarbetare. I lantbruket både i Tyskland och i Sverige utbröt vilda strejker mot exploateringen – även om du inte läste om det i media. Modiga städare från Polen i tog strid i Sverige och organiserade sig mot företaget eftersom de inte ville utnyttjas och bidra till lönedumpning. Dom blev sparkade och hemlösa. Efter facklig flygbladsutdelning utanför gym som använder städbolaget och andra strategier så slutade konflikten i arbetsdomstolen. Där vann de modiga städarna och företaget kommer få betala miljonbelopp. Efter stora insatser från solidariska fackliga aktivister har dom nu boende och inkomst.
Hyresgästföreningen och den växande gräsrotsrörelsen i basen på organisationen har byggt upp ett bra nätverk i Kortedala i Göteborg och påbörjat kamp mot kommande hyreshöjningar med en coronasäkrad och disciplinerad demonstration av dem som kommer drabbas på Kalendervägen. I Göteborg har man också stoppat vräkningar av ungdomar vars föräldrar har dött av corona och genom lokal demonstration stoppade man vräkningen av en 80 årig multisjuk kvinna. I Bergsjön ville hyresvärden göra om lokalen simhopparen till boende och då stoppa möjligheterna för att läxhjälpen som finnas där skall kunna fortsätta. Dom boende tog strid och räddade den viktiga rörelsen med läxhjälp i Bergsjön. Fastighetsägarna kallade hyresgästföreningen för ”kamporganisation” i GP under året och bättre betyg är svårt att ge.
Bland de anställda på Pågatågen hände något ovanligt men viktigt i år. Företaget Arriva hotade med att sänka allas arbetstid och lön, alltså ”hyvla” och de som tackade nej skulle få sparken. Dom var så bra organiserade och enade att endast ett fåtal sa ja och nästan alla de ca 300 anställda sa nej. En fantastisk exempel på solidaritet och gemensam styrka. Företaget fick stora problem eftersom de inte ville verka svaga utan var tvungna att börja sparka folk även om de behövde dom. De som sparkades behandlades som de hjältar dom är av facket, bilder och namn spreds i sociala medier. Nu i veckan försökte Arriva köpa ut huvudskyddsombudet Ola som är en av de skickliga fackliga organisatörerna. Han tackade nej till två årslöner och cheferna började bli hotfulla. Företaget vill ha hämnd. Den 4e januari kommer Ola att tvingas till ett nytt möte med HR på företaget och det är stor risk att han får sparken. Då hoppas jag att du hjälper till med oss andra att sätta press på företaget och stötta Ola och hans arbetskamrater så att han får fortsätta med sitt viktiga arbete som huvudskyddsombud på Pågatågen i Skåne och att kampen fortsätter mot hyvling och för bättre villkor.
önskar metallarbetaren från Göteborg och jag från Norra Botkyrka!
Vad händer om man strejkar vilt?
Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021
Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.
Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.
Såhär är det:
STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.
FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.
TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.
”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.
INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.
ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.
ÅTERGÅNG
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet. De strejkande kan då gå tillbaka, eller inte gå tillbaka. Det kommer inte poliser och bär dem till jobbet. Men går man inte tillbaka när AD säger till, så kan det ev. innebära att skadeståndet sen blir högre. Finns det risk för uppsägning om man inte går tillbaka, trots att vild strejk inte i sig är skäl till uppsägning? Vet ej. Det ska finnas ändrade skrivningar i förarbetena, som kan tolkas som att det skulle ge skäl till uppsägning. Men vi vet egentligen inte förrän det kommit ett sånt rättsfall (där man vägrat gå tillbaka) hur AD ser på saken.
SKADESTÅND
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.
PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.
Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.
DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.
SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.
KAN ANDRA ÅTGÄRDER ÄN STREJK VARA OLOVLIGA?
Ja, t.ex. en övertidsblockad. Men gränsen är flytande, särskilt när det handlar om att avstå s.k. frivillig övertid. Men kollektiv uppsägning då? Olovlig stridsåtgärd, säger SKR
LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker
Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.
Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.