RSS

Författararkiv: Admin

Byteshandel: Högre lön mot lägre lön

Inlagt 25 januari 2021

Jag skriver sällan om lön, men ofta om att det under lång tid varit vanligt att vi får löneökningar i utbyte mot försämringar i form av ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstidsregler och/eller anställningsskydd.  Det har varit en effektiv strategi från arbetsgivarnas sida. Men de vill gärna även hålla tillbaka lönerna, och försöker argumentera för det. En klassiker är att förespråka låga, helst sänkta ingångslöner/lägstalöner. Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot.

2011 skrev Martin Klepke i Arbetet: Lönedebatt luktar stenålder, jag citerar:

Ingen lön sämre än lägre ingångslön, basunerade DN:s ledarsida ut i veckan.
Syftet med denna till synes klara truism är att ge tyngd åt argumentet att sänka de ingångslöner som ungdomar ska möta när de kommer ut på arbetsmarknaden. Några decennier tillbaka hördes liknande ord, då formulerade av Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, när de försvarade låga kvinnolöner med orden att låga löner är bättre än inga löner alls för kvinnor.
Och argumenten då som nu var två:
Dels skulle låga kvinnolöner göra kvinnor tillräckligt attraktiva att anställa, trots deras förment låga produktivitet. Fler kvinnor skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.
Dels skulle lägre löner för kvinnor förbättra lönsamheten och därmed öka löneutrymmet även för männen.
Men då som nu var det egentliga syftet att hålla nere den allmänna löneutvecklingen.

2016 propagerar både Annie Lööf (centerpartiet) och ekonomiprofessor Calmfors för lägre ingångslöner. Många fackliga röster säger emot.

”Det är lätt att sänka andras löner. Det är ganska många i Sverige som har svårt att klara sig på den lön de har. Om man skulle ytterligare sänka deras löner skulle de inte kunna leva på dem. Jag tror det är en farlig väg att gå” sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

“Man ska inte konkurrera med lägre löner utan med sin arbetskraft”, förklarade Hotell- och restaurangfackets ordförande Therese Guovelin efter Finanspolitiska rådets utspel.

”Hon har riktigt gått bananas”, var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kommentar till Centerledaren Annie Lööfs förslag.

”Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden och sänka lönerna för väldigt många”, säger Ola Pettersson, LO:s chefsekonom, till SR Ekot.

Ja,  det har funnits och finns en rätt utbredd medvetenhet om att lägre ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt.

Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Ingångslönerna (i avtalen heter de oftast lägstalöner eller minimilöner) sänks inte rakt av. Men när de hålls tillbaka, höjs mindre än de utgående lönerna, så får det på sikt samma effekt.  Extra märkligt blir det när detta sker i samband med en låglönesatsning.

2017 krävde facken låglönesatsningar. HRF (Hotell och Restaurangfacket) krävde t.ex. 124 kr extra per medlem i låglönesatsning. De hade också lagt ett strejkvarsel för att få igenom det.

Citerar ur Hotellrevyn (HRFs medlemstidning):

Arbetsgivarorganisationen Visita vill inte att några extra pengar ska tillföras.
– Nej, Visita tycker inte det. De vill att vi ska ta bort något annat, så att de totala kostnadsökningarna i kollektivavtalet inte hamnar över 6,5 procent, sa Per Persson från HRF.
Exakt vad Visita vill att HRF i så fall ska avstå för att få låglönesatsningen har man inte diskuterat, enligt Per Persson.
– Nej, vi är ju inte överens om hur kartan ser ut, hur vi ska gå vidare. Men det kan till exempel handla om ingångslönerna, att Visita inte tycker att de ska räknas upp lika mycket som andra löner. Det går vi inte med på.

Hur gick det? Citerar mig själv från facebook 18 april 2017:

Nu har HRF (Hotell- och Restaurangfacket) och Visita (arbetsgivarna) kommit överens. Det blev ingen strejk. I HRFs information står att avtalet innehåller en låglönesatsning. Det var också för att få igenom en låglönesatsning som man hotade med strejk.
Överenskommelsen innebär att ingångslönerna höjs mindre än de utgående lönerna (80%), vilket Visita förstås är glada över. ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.” (Info på Visitas hemsida.)

Med den s.k. låglönesatsningen har byteshandeln nått en ny nivå: Lön mot lön. Inom hotell och restaurang var det hela 36% av de anställda som låg på lägstalön år 2010* (hittar tyvärr inga senare siffror). Men även i branscher där färre ligger på lägstalön, så blir det konsekvenser på sikt om lägstalönen hålls tillbaka. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt, de får sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och så småningom har alla kommit in på lägre nivå.

Hur kan man gå med på sådant? Tja, det är ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga. Det är svårt att i centrala avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, dvs Metalls avtal.

De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks. Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt. Det man gör då är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka ingångslönerna. Men när det är våra egna förhandlare som går med på det?

OBS att det här gäller absolut inte bara Hotell och Restaurang. Det är bara ett exempel, som jag börjar med därför att jag skrev om det 2017. Jag ska ge exempel från fler avtalsområden, från 2020-2021.

Så fortsättning följer…

*enligt Lägstalöner och den svenska modellen, En studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättning inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen. Handels utredningsgrupp juni 2011 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 25 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Strejkus Interruptus

Inlagt 21 januari 2021

Hur ska vi se på varslade strejker som ställs in i sista stund?

Om strejken hotar att bli av på riktigt, så fungerar varslet som en stridsåtgärd, och ibland kan det räcka. Ett exempel är den varslade ”vilda” strejken på Pågatåg häromveckan, som ledde till att uppsägningshotet mot huvudskyddsombudet drogs tillbaka, och då behövde strejken inte genomföras.

Men i avtalsförhandlingar går det oftare till så här: ”Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om. De vet att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen stridsåtgärd i alla fall.”  Så skrev jag 2012 (Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort) och inget har hänt som pekar på någon annan tendens.

Det kan tilläggas att arbetsgivarsidan också ofta kör med en spelad hårdhet, säger nej till saker som de vet att de kommer att gå med på, för att få ett bättre förhandlingsläge. Så tvingar de fram ett strejkvarsel. Sen påstår bägge parter att de fått igenom viktiga saker, eller stoppat dåliga saker, ev. gnäller arbetsgivarna lite över kostnaden.

En gemensam teaterföreställning med funktionen att lura – vem, om inte de berörda lönearbetarna?

Undrar vad som skulle hända om de berörda lönearbetarna någon gång vägrade acceptera att en strejk eller annan stridsåtgärd dragits tillbaka i förtid eller avbryts innan något tillräckligt bra har uppnåtts. Om den inställda/avbrutna tillåtna strejken istället blev ”vild”. Att de berörda på många arbetsplatser reste sig – dvs satte sig – i ren ilska.

Kanske det händer någon gång när folk blir tillräckligt förbannade. Så det är bara att vänta, folk kommer att resa sig, kan man ju tänka? Men att resa sig är tyvärr inte detsamma som att vinna. Historien är full av nedslagna uppror, små och stora. Så vi kan inte vänta, vi måste öva oss i vardagen på sammanhållning och att stå på oss.

Uppdatering 22 januari – Lästips: Strejken som inte blev. Om den nyss inställda kommunalstrejken och lite om kommunalstrejken 2003. Ett blogginlägg av Kristin Linderoth som skrivit boken/avhandlingen Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003 (Leopard förlag).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort

Inlagt 6 januari 2021

I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.

En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.

Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.

Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.

Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.

Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.

Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.

Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.

Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2021 i Kamp lönar sig, Tåg

 

2020 – ett kampår!

Inlagt 31 december 2020

Det har blivit en tradition att jag lägger in en nyårsbetraktelse skriven av en metallarbetare från Göteborg, som är bra på att se det som är bra. Vilket kan behövas extra mycket just denna nyårsafton.

Ordet till hen:

Nyårsafton 2020 blir som inget annat och året som gått har varit hemskt och svårt för många här hemma och i världen. Man kan tro att det bara varit dåliga nyheter detta året – men då tror man fel. Eftersom det varit så mycket dåliga nyheter detta året så vill jag påminna om några av de bra sakerna som hände här hemma och ute i världen. Bara några – det finns många fler.

En dag detta året klockan sju på morgonen lade all säkerhetspersonal ner sitt arbete på flygplatsen Kastrup så att ingen kunde passera säkerhetskontrollerna och totalt kaos bröt ut på hela flygplatsen. Detta efter att företaget sparkat tolv anställda på oklara grunder och nyanställt mycket yngre folk. Det tog många timmar innan det blev ordning på flygplatsen igen och företaget tog tillbaka uppsägningarna från de anställda som företaget aldrig kommer försöka sparka igen.

I Norge stängdes kollektivtrafiken ner när över 8000 busschaufför la ner arbetet och tvingade arbetsgivaren till att skriva på ett nytt kollektivavtal. Opinionsundersökningar som gjordes under strejken visade att det hade ett massivt stöd från allmänheten.

I England tog många utsatta och lågavlönade yrkesgrupper upp kampen för sina rättigheter genom de nya fackföreningar som växer så det knakar. På sjukhuset St Marys i London gick 200 Sodexo-arbetare ut i strejk i nio dagar. De fick stöd av tusentals arbetare från hela London och deras sjukhus som stöttade dom med högljudda demonstrationer. Sjukhusledningen gav sig och dom vann. Det gjorde att över tusen arbetare på fem sjukhus blev direktanställda av sjukhusen istället för av Sodexo. Deras löner och vilkor förbättrades radikalt. Senare under året gjorde städpersonal på ett universitet i London samma sak och även dom vann.

Cykelbud och andra ”gigarbetare” har fortsatt att organisera sig och strida för sina rättigheter runt om i världen. Detta trots deras utsatthet och svåra hälsorisker. På bilden här ovanför syns strejkande cykel/mopedbud som körde genom gatorna i São Paulo i Brasilien i år. I Kanada vann cykelbuden på Foodora rätten att organisera sig. Två månader senare gick Foodora ut med att de kommer lämna Kanada. En stor och viktig seger även om företaget lämnar landet. Det är svår att leverera varm mat från låglöneländer till Kanada och behovet av levererad varm mat finns ju kvar.

I Bulgarien ockuperade sjuksköterskor parlamentet och i Polen översvämmades Warsawa av massiva demonstrationer mot planerad abortlagstiftning och mycket annat. I Argentina legaliserades abort, efter lång kamp, för bara några dagar sedan.

Den största strejkvågen i USA på över 100 år svepte genom landet och antalet arbetare som deltar i strejker fortsätter att öka precis som stödet för facklig anslutning i landet. Strejkvågen började innan pandemin och blacklivesmatter och fortsätter nu. I Belarus/Vitryssland utbröt stora nationella strejker och demokratirörelsen tog sig ut på gatorna och trotsade både pansarvagnar och polis.

Fordonsindustrin i världen stängdes ner under pandemin för att stoppa den stora smittspridningen på många håll, ofta genom vilda strejker som påverkade den enorma logistikkedjan genom världen. Till slut stod alla Europas bilfabriker helt stilla. Vissa företag gick över till att tillverka skyddsutrustning till vårdpersonal, ibland efter krav från strejkande anställda. I Frankrike tog Mcdonalds-anställda och närboende över restaurangen när pandemin drog in över landet, och började förse arbetslösa med mat.

Amazonarbetare har lidit svårt under året och inte bara av svår smittspridning på deras arbetsplatser utan också av extremt ökad arbetsbelastning för de anställda. Det har inte stoppat dom från att bygga upp stora fackliga organisationer och knutit dom samman över nationsgränser under samma år. Stora strejker och protester på gemensamma datum har flyttat fram deras positioner. Även lokala uppror som kommer från år av gräsrotsorganisering där man kämpat för bland annat skydd mot smittspridning och ibland vunnit, i bland annat Minneapolis.

I Asien har har det hänt en hel del bra grejer också. I mobilfabrikerna i Kina fortsätter organiseringen och motståndet. Strejkrörelsen fortsätter och efter att en företag med tio tusentals anställda vägrade betala ut löner i några månader slog de anställda sönder fabrikerna så att företagen skall sköta utbetalningen av löner bättre i framtiden, vilket de lär göra. Vid Kinas största helg för detaljhandeln stoppade fackligt organiserade arbetare logistikkedjan för att bygga upp ett rätt så bra förhandlingsläge. I Indien strejkade över 200 miljoner arbetare och bönder mot den nationalistiska regeringens politik mot landets arbetare. Miljoner arbetare strejkade och demonstrerade i Indonesien på samma dag mot regeringens liberala politik.

Runt om i världen organiserade sig vanligt folk utan makt och inflytande och tog strid för sina rättigheter även detta år, som tex migrantarbetare. I lantbruket både i Tyskland och i Sverige utbröt vilda strejker mot exploateringen – även om du inte läste om det i media. Modiga städare från Polen i tog strid i Sverige och organiserade sig mot företaget eftersom de inte ville utnyttjas och bidra till lönedumpning. Dom blev sparkade och hemlösa. Efter facklig flygbladsutdelning utanför gym som använder städbolaget och andra strategier så slutade konflikten i arbetsdomstolen. Där vann de modiga städarna och företaget kommer få betala miljonbelopp. Efter stora insatser från solidariska fackliga aktivister har dom nu boende och inkomst.

Hyresgästföreningen och den växande gräsrotsrörelsen i basen på organisationen har byggt upp ett bra nätverk i Kortedala i Göteborg och påbörjat kamp mot kommande hyreshöjningar med en coronasäkrad och disciplinerad demonstration av dem som kommer drabbas på Kalendervägen. I Göteborg har man också stoppat vräkningar av ungdomar vars föräldrar har dött av corona och genom lokal demonstration stoppade man vräkningen av en 80 årig multisjuk kvinna. I Bergsjön ville hyresvärden göra om lokalen simhopparen till boende och då stoppa möjligheterna för att läxhjälpen som finnas där skall kunna fortsätta. Dom boende tog strid och räddade den viktiga rörelsen med läxhjälp i Bergsjön. Fastighetsägarna kallade hyresgästföreningen för ”kamporganisation” i GP under året och bättre betyg är svårt att ge.

Bland de anställda på Pågatågen hände något ovanligt men viktigt i år. Företaget Arriva hotade med att sänka allas arbetstid och lön, alltså ”hyvla” och de som tackade nej skulle få sparken. Dom var så bra organiserade och enade att endast ett fåtal sa ja och nästan alla de ca 300 anställda sa nej. En fantastisk exempel på solidaritet och gemensam styrka. Företaget fick stora problem eftersom de inte ville verka svaga utan var tvungna att börja sparka folk även om de behövde dom. De som sparkades behandlades som de hjältar dom är av facket, bilder och namn spreds i sociala medier. Nu i veckan försökte Arriva köpa ut huvudskyddsombudet Ola som är en av de skickliga fackliga organisatörerna. Han tackade nej till två årslöner och cheferna började bli hotfulla. Företaget vill ha hämnd. Den 4e januari kommer Ola att tvingas till ett nytt möte med HR på företaget och det är stor risk att han får sparken. Då hoppas jag att du hjälper till med oss andra att sätta press på företaget och stötta Ola och hans arbetskamrater så att han får fortsätta med sitt viktiga arbete som huvudskyddsombud på Pågatågen i Skåne och att kampen fortsätter mot hyvling och för bättre villkor.

Så trots allt – Gott Nytt År!

önskar metallarbetaren från Göteborg och jag från Norra Botkyrka!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2020 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Vad händer om man strejkar vilt?

Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021

Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.

Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.

Såhär är det:

STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.

FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.

TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.

”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.

INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.

ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.

ÅTERGÅNG och SKADESTÅND
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet.
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.

PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.

Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.

DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.

SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.

LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker

Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.

Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2020 i Blandat, Hur det ligger till

 

Jobbigare än att facktoppar sviker

Inlagt 20 december 2020

Facken kunde, åtminstone i teorin, ha gått ut stenhårt i sina avtalsförhandlingar och sagt, nu tar vi helt bort AVA (Allmän visstidsanställning) på våra arbetsplatser. Ni arbetsgivare kan gott nöja er med att använda provanställningar och vikariat.

Förbunden skulle kunna stötta varandra och ta till stridsåtgärder om det krävdes. De skulle fått stöd från medlemmarna, från alla berörda människor, och även från alla icke direkt berörda människor som just nu kanske har fått upp ögonen för vad dåliga anställningsvillkor kan innebära.

Om inte nu, så när?

Chansen kom och gick.

Men nu ska jag ta upp något som kanske är jobbigare – men möjligare – att ta tag i än att facktoppar sviker.

Tänk er att vi faktiskt får bort AVA. Var hamnar vi då? Kanske där vi var före AVA. Då var det vikariat, och i viss mån ”anställning för tillfällig arbetsanhopning” som överanvändes och missbrukades på arbetsplatserna.

Går vi tillbaka till den sitsen, så kommer vikariaten att öka igen, och trasslet för lokala fack (som bryr sig) med att hålla koll på vem som vickar för vem kommer att öka igen och kraven från arbetsgivarna på ”enklare och flexiblare anställningsformer” kommer att finnas kvar.

Vi måste gå längre tillbaka, till vad det här i grunden handlar om: Sen 1990-talet kör arbetsgivarna allt mer med planerad underbemanning, just-in-time kan vi också kalla det: I möjligaste mån vill de att de anställda ska vara på jobbet, och få betalt, bara exakt när de behövs. Då behöver de folk som hoppar in när det blir för stora luckor i den magra arbetsstyrkan. Finns inte AVA så kommer de att använda andra möjligheter. Och klagosången om behovet av flexiblare anställningsformer – och flexiblare arbetstidsregler – kommer att komma igen med förnyad styrka.

Så egentligen ska vi släppa alla paragraferna, och diskutera hur vi ska göra det som verkligen bör göras.  Det är: Utöka bemanningen på arbetsplatserna. Och det är nåt som vi faktiskt på riktigt kan kämpa för, därför att då spelar det roll hur VI gör – hur vi beter oss på våra egna arbetsplatser.

Spring inte, hoppa inte över raster och pauser, ta inga risker, försök inte rädda situationen om ni ofta är för få. Kräv mer folk, inte bara i ord. Det ska finnas en fast anställd arbetsstyrka med marginal. Det är inte omöjligt. Så var det före 1990-talets nedskärningar: Det normala var att man anställde 15% fler än det antal som exakt krävdes för att utföra arbetsuppgifterna.

Facktoppar kan inte fixa detta. Dom kan inte sitta på förbundskontoret och säga: Det behövs tio till på det lagret, fyra till på den butiken, tre till på det kontoret. Dom kan inte säga att det behövs fyra till på dagen och två till på natten på det där äldreboendet. Kraven måste ställas på varje arbetsplats. Om facken vill göra sig relevanta kan de bara uppmana och uppmuntra till detta, ge fullt stöd, tala om för arbetsgivarna att det här sker överallt nu, inget att lipa över, och erkänna att problemen med osäkra anställningar kommer att kvarstå så länge arbetsplatserna är underbemannade och de anställda inte törs säga ifrån.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2020 i Blandat, Osäkra anställningar

 

Påminnelser om äldreomsorgen

Inlagt 17 december 2020

Det här inlägget består av flera tidigare inlägg om äldreomsorgen

3 april 2020

Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.

I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.

Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga. En kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april 2020

Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden.

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Två kommentarer

på inläggen ovan, från personer som har arbetat inom äldreomsorgen.

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.

Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

8 maj 2020

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.

Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.

Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.

I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

Och nu?

Det jag skrev 1996 stämmer väl med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

*) Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Chockad spågumma

Inlagt 17 december 2020

År 2004 var jag med på ett möte, jag tror det var en klubbstyrelsekonferens inom Livs avd 4, dvs stockholmsavdelningen, ute på Visborgs Minne, som då var avdelningens kursgård.

Årets centrala avtalsförhandlingar pågick samtidigt som vi hade konferensen. Vår lokalombudssman hade fått en rapport från centralombudsman om hur avtalsförhandlingarna hade gått, och berättade för oss.

I lagen (LAS) var det 2004 fortfarande förbjudet att ge någon en tidsbegränsad anställning utan att ha motiverade skäl till det. Fast 1996 hade det lagts till ett undantag, en punkt om att ett företag får anställa 5 personer på tidsbegränsad anställning, utan att ange skäl. Det behövde alltså inte handla om ett vikariat för någon som var sjuk, eller för säsongsanställning eller nån annan möjlighet som stod i lagen. Utan bara för att de ville. Det kallades ”överenskommen visstid”, som om det hade funnits ett gemensamt intresse mellan arbetsgivare och anställd att komma överens om denna anställningsform. Ingen höjdare.

Fast bara 5 personer i taget alltså, och anställningarna måste vara på minst en månad.

Lagen är dispositiv när det gäller reglerna för visstidsanställningar. Dvs man kan i kollektivavtal ha andra regler. Tanken med dispositiva regler i arbetsrättslagar var från början att man skulle kunna förhandla fram bättre regler i kollektivavtal, och på det sättet driva utvecklingen framåt.

Men nu, 2004, hade det lagts in i vårt kollektivavtal, att företagen får anställa hur många som helst på visstid utan att ange något skäl, upp till ett år per person. Ingen undre tidsgräns, det kunde alltså handla om hur korta perioder som helst. Detta framställdes som en vinst som facket hade gjort. Mycket bättre än provanställning!

Det gick inte ihop i mitt huvud, att detta kallades för en vinst. Det var då jag på djupet förstod, att det händer att fackliga förhandlare framställer rena eftergifter och förluster som framgångar. Antingen för att de inte fattar vad de sålt, eller för att de inte vill erkänna det.

Jag tänkte direkt på hur den nya regeln skulle försvåra för oss på arbetsplatsen. Vi kämpade ju hela tiden för att hålla koll på vikariat och säsongsanställningar, så att ingen skulle vara visstidare utan skäl, och så att arbetskamrater skulle få ordentliga anställningar så snart det gick. Det var en viktig del av den löpande fackliga verksamheten på jobbet.

Svårare för oss alltså – och sen?

Det sägs att när man är i akut livsfara, så kan man se hela sitt liv passera förbi.  Det som hände där på Visborg var att jag såg, inte mitt liv, men arbetslivets framtid passera förbi i några svindlande sekunder. Vad skulle inte detta öppna för! Ursäkta om jag låter dramatisk, men jag lovar, jag satt där som en chockad spågumma, och såg i princip allt det som sen hänt med anställningstryggheten svischa förbi, medan lokalombudsmannen glatt pratade på om den lyckade förhandlingen. Vi drunknar!

Det är inte så att såna här tokigheter ramlar ner från ingenstans i en förhandling. Det hade ju förberetts i åratal med en press ute på arbetsplatserna som bara hade kunnat hejdas med kollektiva metoder, med folkrörelse. Men när våra förhandlare går med på att slå fast utvecklingen i ett avtal, då öppnar de för nästa steg i försämringarna.

Det hör till saken att det som framställdes som en fin förhandlingsseger av just våra företrädare, samtidigt gick igenom i en rad andra kollektivavtalsförhandlingar mellan andra fackförbund och andra arbetsgivarorganisationer. Arbetsgivarna samordnar sig och går fram på gemensam front, när det är dags.

Det här är grunden till allt mitt tjat och pekpinnande under årens lopp. Kolla vad som döljer sig bakom det som sägs, vad det verkligen är som händer! Och försök förstå vart det leder. I det här fallet ledde det vidare till AVA, allmän visstidsanställning, som infördes i LAS år 2007. Och efter det… ja ni vet vad som pågår.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Avtalsrörelse, LAS

 

När jag var på nobelmiddag

Inlagt 10 december 2020

Idag är det den 10 december, och då brukar det vara nobelfest. I år blir det ingen, men som tröst ska jag berätta om när jag var på nobelmiddag och gjorde skandal, en pytteliten skandal.

Det är nog enda gången i mitt liv jag har varit på ett kalas med främmande människor och bordsplacering och flera sorters bestick. Har det varit fler gånger så har jag förträngt dem. Jag varken vill eller kan föra mig i möblerade rum. Jag förstår inte hur man gör och vantrivs i de flesta sociala sällskapssammanhang.

Det här är längesen. Jag var 16 år. Min pappa var kemist och hade suttit med i en grupp som skulle lämna förslag till nomineringar av kemipristagare. Eftersom han suttit i den gruppen blev han inbjuden till middagen tillsammans med sin dåvarande fru. Men lagom till festen hade dåvarande frun rymt. Pappa ville att jag skulle följa med istället. Men vad skulle jag ha på mig? Jag brukade gå klädd i svarta byxor och herrundertröja.

Min äldsta syster Martha, som jobbade med teater, då som nu, tog med mig till Riksteaterns kostymförråd, för att låna en lämpligare utstyrsel. Hon letade fram en kort, guldblänkande sak. Martha visste nog att det var påbjudet frack och långklänning men hon kanske tänkte att jag var så ung att jag ändå skulle kunna gå i flick-kort som slutade en bra bit ovanför knäna. Eller så tänkte hon Äsch, det är nya tider nu. Till klänningen hörde ett par korta guldglittriga stövlar. Utstyrseln kom nog från någon operett. Eftersom jag aldrig hade haft på mig högklackat, så var det tur att stövlarna var lågklackade, annars hade jag ramlat omkull i stadshustrappan.

Av själva middagen minns jag inget, inte ens käket. En kompis har letat fram menyn nu i efterhand och informerar: ”färserade sjötungsrullader, tryfferad unghöna i gelé, sparris i vinägrett, madeirasås med gåslever, ananas i likör, petit fours, vad de bjöd på för krök framgår inte”. Jag kommer inte ihåg vare sig sjötungsrullader eller krök. Men jag minns att efter maten stod jag i en trängsel och att det var två damer med ryggen mot mig som tjattrade ”Vilken skandal! SÅG du hur kort klänningen var! Ja det är väl en sån där som vill väcka uppmärksamhet”. De såg inte att jag stod bakom dem, men jag förstod där och då att jag var felklädd.

Jag irrade runt lite i festvimlet. Pappa såg jag inte till, han bildade nog kemisk förening vid groggborden. Så kom det någon och ställde vänliga frågor om vem jag var. Kameror blixtrade. Sen smet jag från Stadshuset och tillbringade resten av kvällen med min pojkvän.

Dagen efter var jag på framsidan av kvällstidningarna, som hon som hade kort klänning på Nobelfesten. Jag har rört mig i societeten, härmed bevisat. Men har inte känt något behov av återbesök.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december, 2020 i Gamla godingar, Kultursidan

 

Apropå inlåsta arbetare i Morgongåva

Inlagt 18 november 2020


Jag skriver detta apropå händelserna på Apotea, där arbetare blivit instängda för att tvingas jobba övertid. (Apotea är Sveriges största nätapotek, med ett jättelager i Morgongåva utanför Uppsala.)

Citerar tidningen Etc: ”Apotea blockerade utgången – stängde in 100 arbetare: ”Fick inte gå ut till min dotter” Efter Dagens ETC:s första granskning av Apotea, Sveriges största nätapotek, vittnar 21 nya röster inifrån företaget om missförhållanden. En lördagskväll i våras beordrades cheferna att blockera utgången och tvinga lagerarbetarna till övertidsarbete.– Att bli instängd och inte få gå hem kändes väldigt kränkande, säger Agnes, som arbetar på företaget.”

En anställd säger till Dagens ETC att ”varje arbetspass ser jag folk springa. Även jag måste göra det i bland”. Det förekommer också kollektiv bestraffning genom att alla i fem ett arbetslag straffas med andra uppgifter om en arbetare är för långsam eller gör fel, säger anställda. 


Alltså vi MÅSTE fokusera på basorganisering, folkrörelse. Fatta, 21 röster berättar om detta, och det handlar om 100 personer som kunde snackat ihop sig och sagt ifrån, tillsammans. Men inte törs, inte har fått lära sig hur man gör. All annan facklig svaghet vi kan gnälla på är oväsentlig jämfört med detta. Och ja jag vet, många är osäkert anställda. Men ju mer vi viker oss, desto osäkrare kommer vi att bli, både i regelverket och i våra egna tankar. Vi kan inte ge upp. Alla arbetare var osäkert anställda i arbetarrörelsens barndom, likaså alla arbetare i många länder där den fackliga organiseringen och striderna växer.

Jag skrev om detta på facebook och fick en kommentar av Ola Hakefelt, fackligt aktiv livsmedelsarbetare, som skrev bland annat: ”… det är bara på arbetsplatser där det råkar finnas några drivna och väldigt engagerade fackliga som det händer något. Men det blir extremt svårt att få fler än dessa ”redan frälsta” att dra igång något, att sprida modet och lusten att våga ta strider på golvet, när attityden från förbunden hela tiden är att det är bäst om folk sitter still i båten.”

Det problemet finns verkligen. Men om vi därför låter bli att fokusera på folkrörelse på arbetsplatsen, ägnar oss åt annat och tror att det kan ge verklig förändring, blir det som att leta efter nyckeln där det är ljust, inte i mörkret där vi tappade den. Om vägledningen inte kommer uppifrån, så måste vi se till att sprida erfarenheter på andra sätt.

Trots allt finns det många fackligt aktiva på olika nivåer som tycker att folkrörelse är det som verkligen behövs, och som gärna vill understödja och bidra till såna tendenser. Men i alla fack finns det också öppna eller dolda motsättningar i synen på folkrörelse på arbetsplatsen. Så är det faktiskt också i alla vänsterpolitiska organisationer och grupperingar. Det finns alltid personer, och de är ofta i ledande ställning, som i själva verket är obekväma med tanken på folkrörelse, något som de själva inte kan kontrollera eller ens vara bäst på. Dessutom finns det i praktiken ofta inte utrymme för långsiktig strategi. Det är mycket brandkårsutryckningar, vi måste göra något NU, och VI måste synas. Och så går mötena, aktionerna, timmarna, dagarna, åren och vi stampar i själva verket på samma ställe hela tiden medan arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, vinner mark och hela tiden påverkar styrkeförhållandena till sin fördel.

Javisst, det är svårt att utveckla folkrörelse på arbetsplatserna, att folk ska våga stå på sig, när signalerna och uteblivet stöd uppifrån säger något annat. Samtidigt så kan inte det som händer (eller inte händer) ”där uppe” ändras på annat sätt än med folkrörelse. Lite av ett moment 22, jag är medveten om det. Problemet med facklig opposition är att den lätt blir en del av teatern. Missförstå mig inte, klart det är bra att det protesteras, annars skulle det se ännu värre ut. Men – oppositionen spär samtidigt på den falska bilden av att fackledningarna har makt, att det är där något ska hända.

Trycket måste riktas mot arbetsgivarna. Jan Wiklund skrev också en kommentar, där han bl.a. hänvisar till ”den klassiska vetenskapliga undersökningen i ämnet, Sidney Tarrow: Power in movement. Den handlar om den stora folkrörelsevågen i Italien 1965-75, där det visade sig att det ALLTID var fotfolket som tog initiativ. Om initiativet hade bäring på ett allmänt problem så spred det sig. Och när det väl hade spritt sig ställde förbunden upp, möjligen av rädsla för att bli förbisprungna.”
Här är sjuksköterskestudenternas framgångsrika kampanjer Inte under 24000 och Inte under 25000 ett bra svenskt exempel. De krävde inget av facket, de fokuserade inte på media – de kom överens om att tacka nej, både kollektivt och individuellt, till jobb under en viss lönenivå. Facket var tveksamt och ointresserat till en början men hakade på när framgångarna började komma. Det hör kanske till saken att det fanns personer som var inne på folkrörelsestrategi, bland initiativtagarna till kampanjen.

Då kommer vi tillbaka till Olas problemformulering. Hur ska vi få fler att våga? När jag träffar människor som berättar om något problem de har på sitt jobb, och jag frågar om de försökt snacka ihop sig med arbetskamraterna om det, så har de ofta aldrig ens tänkt tanken. Det är som Ola säger, finns det ”drivna och väldigt engagerade fackliga” på arbetsplatsen, så kan tanken komma därifrån. Men om de aldrig hört talas om folk, vanliga arbetskamrater, som stått på sig tillsammans, var ska de hämta den tanken? Vi måste berätta mer om sånt som ändå händer, sprida sådana berättelser så mycket vi kan. Det är hela idén med t.ex. Hopsnackatprojektet, som verkligen är långsiktigt – men det krävs att fler omfattar och sprider dessa och liknande erfarenheter. Det räcker inte med en rännil för att skapa flodvåg, det krävs många.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2020 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Ny rond på Pågatågen

Inlagt 15 november 2020

Den 9 oktober skrev jag i inlägget Hyvling och strategi att det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid.

Hur gick det med det? Jo, 300 lokförare och tågvärdar har meddelat att de tackat NEJ till ”erbjudandet”, trots uppsägningshotet. 1 person tackade ja och 17 har inte meddelat vad de svarat.

Nu pågår en ny rond.

Arbetsgivaren Arriva ger till att börja med 13 av dom som tackat nej ”chansen” att ändra sig – gör dom inte det ska dom sägas upp.

Detta görs trots att Region Skåne för några dagar sedan gick ut med en planering för turtätheten som innebär FLER turer än innan pandemin, och en ökning av trafiktimmar med 5%. Så någon arbetsbrist kan det inte handla om utan Arriva VILL helt enkelt hyvla.

Jag gissar att det handlar om ökad flexibilitet för arbetsgivaren, bland annat att de som går på nedhyvlade tjänster smidigt kan utnyttjas för billig ”mertid”, slängas in på extrapass som de då inte har råd att tacka nej till. Smidigt för arbetsgivaren men inte för den anställde.  Detta är min gissning efter att ha sett hur ofrivilliga deltider används på andra arbetsplatser. Det är en arbetsgivarstrategi som kommer bli allt vanligare om vi inte börjar sätta stopp.

Det bör också nämnas att Seko-klubben på Pågatåg, när det planerades för reducering av trafiken, la fram förslaget att frivilliga kan gå in ner till 80% tjänst, under förutsättning att de får bibehålla 90% av lönen och 100% av pensionsinbetalningen. Erbjudandet ska vara i 3 till 6 månader. Den enskilde går sedan över till ordinarie anställning.

Arriva var inte intresserat av en sådan kompromiss.

Om det nu blir ökade turer istället för minskade så finns det ju ingen vettig anledning att alls skära ned. Men som sagt – Arriva VILL.

Nu hänger allt på att klubben och alla dess medlemmar kan fortsätta att stå emot. Särskilt viktiga blir förstås de personer som nu på allvar ställs inför att sägas upp om de står fast vid sitt NEJ.

Följ vad som händer på Seko Klubb Pågatågs facebooksida Stoppa hyvlingen på Pågatågen! Där finns information om hur du kan stödja.

Åker du med Pågatågen, glöm inte säga något uppmuntrande till dom som jobbar på tågen. Det är dom som ska palla trycket.

……………

Jag vill även passa på att påminna om en fortfarande aktuell artikel av Erik Bohman i Clarté, nr 2 2017: Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Tåg

 

I stället för sminkad gris

Inlagt 4 november 2020

Jag gick igenom det nya avtalet mellan Kommunal och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) innan jag läste vad Kommunal går ut med om avtalet på sin hemsida. Därför blev jag rätt förvånad när jag såg vad Kommunal skrev där.

Dagens är inte dagens

Kommunal skriver: Tryggare anställningar. Den som har en visstidsanställning eller ett vikariat ska erbjudas en tillsvidare anställning efter 18 månader istället för dagens 24 månader.

I LAS §5 står det att man efter sammanlagt 24 månaders anställning på allmän visstid eller 24 månader anställning som vikarie, ska bli tillsvidareanställd, alltså fast anställd. Man får inte räkna ihop de två anställningsformerna. Men den regeln har inte använts i Kommunals avtal sedan 2012. Så ”dagens” 24 månader gäller inte i Kommunals område.

I Kommunals avtal har man sedan 2012 en annan regel än i LAS. Den finns i avtalets Allmänna Bestämmelser, kapitel 2, § 4, Mom 4:

Mom. 4 (gäller från och med 2012-10-01)
Bestämmelsen i 5 § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
Om en arbetstagare har haft såväl allmän visstidsanställning som vikariat i sammanlagt mer än 3 år under en 5-årsperiod övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Det betyder att istället för att beräkna allmän visstid för sig och vikariat för sig, så får man räkna ihop sådana anställningsperioder och bli ”inlasad” efter 3 år. Detta har alltså gällt i Kommunals avtal sedan 2012.

Vad är det nu som hänt i årets förhandling, 2020? Bestämmelsen ovan om att man får räkna ihop allmän visstid och vikariat och bli inlasad efter 3 år, blir kvar t.o.m. 30 september 2021.
Därefter, från 1 oktober 2021, blir det nya regler i Mom. 4:

Bestämmelsen i 5 a § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
En allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning mer än 18 månader.
Ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i vikariat mer än 18 månader.

Nu ska man alltså bli inlasad efter 18 månader MEN man får inte längre räkna ihop allmän visstid och vikariat. Om man har jobbat 12 månader på allmän visstid och 6 månader som vikarie så räcker det inte för att bli inlasad. Om man har jobbat 17 månader på allmän visstid och 17 månader som vikarie så räcker det inte heller för att bli inlasad. Det krävs 18 månader av endera anställningsformen.
I praktiken kan det alltså dröja bra mycket längre än 18 månader, ja ända upp till 3 år innan man blir inlasad.

Den nya bestämmelsen är inte sämre än den gamla. Den är bättre – en del kommer ju att bli inlasade tidigare. Men någon avgörande skillnad är det inte. Ändringen påminner mycket om de förslag som fanns med i de LAS-förhandlingar som Kommunal hoppade av. Kommunals ordförande Baudin kallade de ändringsförslagen ”sminkad gris”.

Inte så mycket att bry sig om kanske. Men med tanke på den höga svansföringen som Kommunal och flera andra LO-förbund har haft – de ska ta strid för anställningstryggheten, stoppa osäkra anställningar och hyvling och de ska göra det i riktiga förhandlingar med möjlighet till stridsåtgärder – så är förändringen ovan inte mycket att skryta med.

Fyraårigt avtal!

Avtalet är på 4 år. Men parterna har inte kommit överens om vad lönehöjningen ska bli det fjärde året. Det ska beslutas då. Varför man hänger på ett oförhandlat fjärde år på det sättet finns det inte så mycket förklaring till, annat än att det förlänger fredsplikten. Antagligen är det ett arbetsgivarkrav som facket gått med på.
Och det betyder att ska man göra något nytt försök att förbättra anställningstryggheten med strejkrätt i bakfickan, då får det bli år 2024.

Men det är ingen ide att skälla på Baudin för hans sminkade gris. Det krävs ett helt annat tryck på arbetsplatserna för att vända tåget på riktigt, och det trycket måste vändas mot arbetsgivarna. Att tjata på facket är ingen större idé om arbetsgivarna känner att de har övertaget på arbetsplatserna.

520 KR – INTE LÖNEBESKED UTAN POTT

En till sak var lite konstig på Kommunals webbplats. Det står om årets lönehöjning:
2 procent (520 kronor) + ett engångsbelopp på 5 500 kronor
Extrasatsning på yrkesutbildade 0,6 procent

Det är lätt att uppfatta som att var och en som jobbar under Kommunals avtal med SKR ska få 2% högre lön – 520 kr i månaden för heltidare. Men det där är pengar som samlas i en pott och som sen ska fördelas ut efter lokala förhandlingar. Så någon kan få mindre än 520 kr och en annan mer. Det är rätt vanligt att även om man kör med pott så garanteras alla anställda en viss peng. Men här finns inte någon sådan regel – en del anställda kan få 0 kr.
Detsamma gäller extrasatsningen på yrkesutbildade.

ENGÅNGSBELOPPET – INTE FÖR ALLA

Engångsbeloppet då? Egentligen skulle årets avtal ha gällt från 1 april 2020, men förhandlingarna sköts upp på grund av corona. När förhandlingar drar ut på tiden eller skjuts upp, så brukar det bli en retroaktiv utbetalning av höjningen. Dvs i det här fallet skulle det blivit retroaktiva pengar från 1 april. Det går förstås att komma överens på annat sätt, t.ex. att ge en högre höjning framåt istället.
I det här fallet har man kommit överens om ett engångsbelopp, vilket kan vara smidigt istället för att räkna ut 7 månader bakåt vad varje person ska ha retroaktivt för varje arbetad timme.

Men alla får inte lika, som det framstår här på Kommunals sida i Frågor och svar om avtalet: I stället för retroaktiva löner fick vi en lönehöjning redan i november i år samt ett engångsbelopp på 5500. Hade man börjat jobba för en vecka sedan hade den retroaktiva lönen ”bara” blivit för en vecka. Nu får alla på avtalet istället ta del av lönehöjning samt engångsbeloppet.

Det låter alltså som att alla kommer få samma, oavsett hur länge och hur mycket de har jobbat. Och det har jag sett flera glada kommunalare skriva om på nätet. Men det stämmer inte!
Summan 5500 kr (minus skatt förstås) går till dem som jobbar heltid och har jobbat hela perioden 1 maj 2020 – 31 oktober 2020. För den som jobbar deltid eller som jobbat på en SKR-arbetsplats bara en del av perioden så blir engångssumman minskad på motsvarande sätt. Exempel: Halvtid 2750 kr. Började jobba 1 september: 1330 kr. Det kan ju vara rimligt, men om inte Kommunal informerar ordentligt om det, så blir nog många besvikna.

OCH inte minst: Bara de med månadslön får ett engångsbelopp. Så timanställda kommunalmedlemmar kan känna sig helt blåsta på det retroaktiva.

LÅGLÖNESATSNING – vem satsar man på?

När jag ändå är inne på avtalsgranskning, så ska jag skriva om något som inte finns med i Kommunals avtal i år men i flera andra – låglönesatsning.

I industrins avtal 2020 (som gäller If Metall, Livs m fl) ingår en låglönesatsning, och man går ut med att den är ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det är inte riktigt sant. Det finns ingen garanti att de extra pengarna går till de lägst avlönade. Det kan t.o.m. bli tvärtom.
Så här går det till:
Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott.
Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.

Vid förra stora avtalsförhandlingen (2017) tittade jag närmare på avtalet mellan HRF (Hotell och restaurangfacket) och arbetsgivarorganisationen Visita. Hotell- och restaurang har ju många lågavlönade, och HRF gick ut med att man fått igenom en låglönesatsning. Men i avtalet så höjdes lägstalönerna MINDRE än de utgående lönerna. Arbetsgivarna var glada för det, Visita skrev: ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.”
Extrapengarna gick inte till de lägst avlönade. Istället blev det alltså så att de som fick de större löneökningarna fick det tack vare att det finns andra som tjänar lite, vilket ökar potten.
Så håll koll på era förbunds låglönesatsningar och hur pengarna fördelas! Ska det vara låglönesatsning så bör det ju användas för att höja de lägsta lönerna. Annars bör man kalla det något annat.

PS. Precis nu ser jag att Handels har varslat om strejk.

Gör därför ett tillägg.

Tvisten verkar gälla precis det jag skrev om ovan, låglönesatsningen. Tippar att Svensk Handel (arbetsgivarna) vill gå med på ”låglönesatsning” men inte höja de lägsta lönerna.

Det Svensk Handel har erbjudit uppfyller enligt Handels inte kraven i låglönesatsningen. Framför allt är parterna oense om avtalens minimilöner.

– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

I frågan om låglönesatsning backas Handels upp av elva andra LO-förbund som har lovat att stötta varandra för att få igenom avtalskraven.

Vi får hålla tummarna för att Handels menar allvar. Kämpa Handelsmedlemmar!

Handelsnytt: Handels varslar om strejk

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 november, 2020 i Arbetslivet, Avtalsrörelse, Blandat, LAS

 

Hyvling och strategi

Inlagt 9 oktober 2020

För ungefär tio år sen började jag få de första signalerna om det vi nu kallar hyvling. T.ex. detta mail som jag fick 2009 (anonymiserat här):
”På min kompis arbetsplats ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill cheferna att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”

Så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.

Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter. Går det bra, dvs de får som de vill på de flesta ställen, det blir kanske gnäll och lite protester men inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de framåt-uppåt-utåt. Med tiden blir det dom vill införa normaliserat.

Aktuellt: Efter att arbetsgivaren Frösunda sänkt arbetstiden och därmed lönen för samtlig personal på ett gruppboende, sa chefen att personalen kommer erbjudas att gå upp i tid igen. Men det har inte skett – tvärtom har personalen fått förslag på nya scheman och Frösunda har sagt nej till att omförhandla. Artikel i Kommunalarbetaren: Nya vändningen – Frösunda står fast vid sänkt arbetstid

Men det finns hopp. Det finns exempel på att hyvling kan stoppas av hopsnackade arbetarkollektiv, sprid dem gärna. Se blogginlägget Det går att stoppa hyvling från 2016.

Och det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid. Följ utvecklingen på deras webbsida Seko klubb Pågatåg och på deras facebooksida. Kämpa pågar och gräbbor!

Kan man stoppa hyvling genom överenskommelser i kollektivavtal? Det KAN gå. Varje lokal strid mot hyvling underlättar för dem som ska förhandla centralt. Men även om arbetsgivarsidan går med på något i avtalsförhandlingarna, som försvårar hyvling (i utbyte mot vad?) så kan de sen återgå till att sätta folk på pottkanten genom att erbjuda ett skenbart frivilligt val. Och så kan de jobba sig framåt-uppåt-utåt mot normalitet igen. Vi kan aldrig bara lämna ifrån oss problemet uppåt och tro att vi slipper det sen. Vi klarar oss inte mot en framåtsyftande strategi, om vi inte själva har någon sådan. För övrigt anser jag att folkrörelse på arbetsplatsen är nödvändigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2020 i LAS, Osäkra anställningar, Tåg

 

Vart går LAS?

Inlagt 4 oktober 2020

Varning för LAS-fällan! skrev jag i maj. ”Det är meningen att förslaget (dvs den regeringsbeställda utredningen) ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.”
Det är min analys, och den kvarstår. Fällan slog inte igen natten mellan tisdag 30/9 och onsdag 1/10, i och med att förhandlingarna avbröts. Kanske de återupptas, men det är inte så troligt, i och med att det nu är dags för de ”vanliga” kollektivavtalsförhandlingarna (som sköts upp i våras pga corona). Beror också på vilken press facken blir utsatta för. Men oavsett så tror jag alltså inte att regeringens utredning blir lag, inte som den ser ut nu i varje fall. Det var inte dess uppgift.

Det kan uppstå politiska komplikationer och elände av detta. Men förändringar i arbetsrättslagstiftningen brukar inte ta mycket större steg än vad som redan accepterats, eller halvvägs accepterats, av ”arbetsmarknadens parter”. Att införa Allmän visstid i LAS år 2007, hade knappast gått, om inte ett antal fackförbund innan dess (2004) redan hade släppt in liknande fri visstid i kollektivavtalen. Försöker man ta för stora steg lagstiftningsvägen, så blir det ett alltför starkt motstånd.

Jag skrev också i maj: ”Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.”

Det finns en rutin sedan många år vid kollektivavtalsförhandlingar. Så här brukar det se ut:
Fackförbundet har sin kravlista, och arbetsgivarorganisationen går in med ett provocerande utgångsbud – gärna noll kr i löneökning OCH flexiblare anställningsskydd och/eller arbetstidsregler. Facken reagerar upprört och mobiliserar medlemmarna, ev. läggs det strejkvarsel. I den sista hetsiga förhandlingsrundan kommer man oftast överens. Facket får en löneökning till sina medlemmar medan företagen får ökad flexibilitet (dvs chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre). Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.
När förhandlingarna är klara går parterna ut och berättar hur det har gått. Vardera parten lyfter oftast fram vad de har vunnit och tonar ner sånt de gett efter på. (Plus att arbetsgivarorganisationerna brukar säga att avtalet egentligen är för dyrt.) Ibland är berättelserna så olika att man kan förutspå att det kommer att bli mycket trassel ute på arbetsplatserna när uppgörelsen ska tolkas i praktiken.

Om facken nu inte bara ska sluta göra som vanligt, utan dessutom ta tillbaka en del av den flexibiliteten, som är guld värd för arbetsgivarna och som de anser sig ha betalat för i åratal (med löneökningar), så är det en mycket stor och svår uppgift.
Men allt kanske inte är som vanligt? Folk kanske har tröttnat? Provokationer som börjar gå för långt gör förhoppningsvis att det inte längre går att vanka på som vanligt. Pandemin används som ett argument för försiktighet och att hålla tillbaka. Å andra sidan har den blottlagt missförhållanden i arbetslivet. Det kan göra sitt till.

Det är på arbetsplatserna vi kan göra vårt till. Vi behöver hålla ihop, stå emot försämringar och kräva förbättringar. Annars kommer alltför många att fortsätta gå dit chefen pekar, även om det är in i väggen, oavsett vad som sägs högre upp. Och då kommer vi att fortsätta gå åt fel håll.

Ytterligare ett citat från i maj:
”Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.”

Nå, makten har vi. Egentligen. Om vi står på oss. Det är vi som gör jobben, alla ovanför oss är beroende av oss. Glöm inte det.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 oktober, 2020 i Avtalsrörelse, LAS, Osäkra anställningar

 

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

Inlagt 29 maj 2020

Nu är många upprörda över förslaget till ändringar i Lagen om anställningsskydd, som lagts fram i en utredning på uppdrag av regeringen. Arbetet: Facklig ilska mot las-utredning.

Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.

Detta är en taktisk klassiker. Det är samma taktik som vid försämringarna av strejkrätten förra året. Det är samma taktik som när arbetsgivarna inför avtalsförhandlingar säger nej till alla fackens krav, och sen ska vi bli glada när vi ändå får lönehöjning, oftast i utbyte mot ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstider eller anställningstrygghet. Det är samma taktik som när arbetsgivare säger: Vi måste tyvärr säga upp 60 personer! Och sen ska vi bli glada när vi lyckas minska antalet till 40 och att folk som fortfarande behövs blir timmisar eller bemanningsanställda.

Förhandlingarna mellan LO och arbetsgivarsidan, som ska komma överens om ändringar i LAS, har pågått parallellt med regeringens utredning, men har nu gjort ett längre uppehåll (åtminstone utåt). Flera fackförbund har hoppat av, dels för att de ansåg att de hållits utanför själva förhandlingarna, dels för att alltför grova arbetsgivarförslag låg på bordet.

Nu har LO-ledningen sagt att det ska bli ett omtag och att de inte ska gå med på de allra värsta delarna av det som arbetsgivarna vill ha.

Sätter de sig i förhandlingar igen, så blir det ändå försämringar, tro mig. Men vi behöver INGA försämringar av LAS! Arbetsgivarna kallar det modernisering, när de steg för steg vill backa tillbaka till läget före LAS, dvs före 1970-talet. På sätt och vis har de rätt om anpassning till nutiden. Det är ett cirkelbevis: Eftersom anställningstryggheten har minskat på arbetsplatserna, eftersom just-in-time blivit modellen för ”personalförsörjning”, så måste vi minska anställningstryggheten i regelverket, så att vi kan minska anställningstryggheten på arbetsplatserna. Det är också ett erkännande av det som jag brukar tjata om: När förändringar når lagar och avtal, så är de redan till hälften genomförda på arbetsplatserna.

Det verkliga behovet, för individer och samhälle, är det motsatta: Vi behöver endast förstärkning av anställningstryggheten, särskilt på de samhällsviktiga områden där tryggheten ofta är som sämst. Den helt otrygga anställningsformen allmän visstid, som också används för att hålla människor som timanställda/daglönare, och som infördes 2007, måste bort. Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.

Detta kan inte åstadkommas vid ett snällt förhandlingsbord, dit arbetsgivarna kommer med styrkan i ryggen av att de har makten på arbetsplatserna. Det blir svårt för fackföreningens toppar att vid förhandlingsbordet hålla på sådant som redan till stor del släppts i verkligheten – t.ex. turordningsregler. Att äldre personer får sluta vid nedskärningar, vilket bidrar till att pressa upp tempot på arbetsplatserna, och att detta accepteras av facken, är idag snarare regel än undantag. Läs även: Turordning och tempo. (Ställ detta mot att pensionsåldern höjs, så framstår absurditeten i all sin glans.)

Fundera över den avgörande frågan: Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.

Så: Vi måste återta makt på arbetsplatserna utifrån att det är vi som gör jobbet. Folkrörelse på arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar men vafasen ska jag göra när jag ser vad som pågår och vad som behövs.

Hursomhelst – Ska vi ryta om regeringsförslaget så måste vi samtidigt hela tiden påminna om att det förslaget är ett taktiskt trix för att försämringar ska accepteras förhandlingsvägen. Annars leder vi varandra rakt i fällan.

Uppföljning 4 oktober 2020: Vart går LAS?

 

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Inlagt 25 maj 2020

Varsågoda, en föreläsning i två delar om folkrörelse på arbetsplatsen. De två delarna är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså. Obs att det INTE är samma föreläsning som den om avtal och lagar (länk till den finns längst ner i inlägget.)

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått ett par frågor om tystnadsplikt*. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Här kommer en kommentar till det.

Inget hysch-hysch!

Information stannar ofta i en begränsad krets. I klubbstyrelsen eller kamratgänget. Om man ska få kollektiv styrka så måste man sträva efter att informationen når alla. Förutom möten och pausprat är det bra med skriftlig information, allt från en lapp på toalettdörren till en ambitiös arbetsplatstidning. Man kan alltid sträva efter att hela kollektivet ska veta allt som klubbstyrelsen (skyddsombudet, kontaktombudet) vet.
”Tystnadsplikt” i samband med förhandlingar godtas alltför ofta! Det händer att en fackklubb går ut och informerar först när förhandlingar är klara.(Eller inte alls.) Men varför ska det accepteras? Arbetsgivarnas förhandlare går givetvis tillbaka och rådgör med sina uppdragsgivare hela tiden under förhandlingarnas gång. Lika självklart bör det vara att fackliga förhandlare går tillbaka till sina uppdragsgivare – medlemmarna – under förhandlingarnas gång. ”Så här är läget. Ska vi backa, kompromissa eller stå på oss?”

Hysch-hysch kring turordningslistor är typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Mitt råd är helt enkelt att alltid informera löpande och öppet, så att alla vänjer sig vid det, både medlemmar och chefer. Cheferna kommer att sura om dom inte är vana vid det, likaså kan det bli sura miner första gångerna ni talar om att nu måste vi ajournera (dvs göra uppehåll i förhandlingarna) och gå tillbaka till medlemmarna för att diskutera eller för att få den här uppgörelsen godkänd! Men dom får väl vänja sig att det är slut med hysch-hysch.

Tystnadsplikt i lagreglerna

Om företaget verkligen vill ha tystnadsplikt i en fråga, så kan dom begära förhandling om det. Det räcker alltså inte att dom säger ”nu håller vi tyst om det här” eller bara förutsätter att det ska vara tyst. Förhandlingen om tystnadsplikt kan genomföras i samband med förhandlingen om sakfrågan eller vid ett separat möte. Men för att det ska finnas skäl till tystnadsplikt så ska det handla om ”risk för väsentlig skada för part eller annan” om det kommer ut, det kan t.ex. handla om försäljning/köp av företag eller anbudsgivning. Men vanliga saker som lokala förhandlingar oftast handlar om, som lönesystem och förmåner, arbetstider osv. finns det inte skäl att belägga med tystnadsplikt.
Om man inte kommer överens vid en förhandling om tystnadsplikt så kan företaget ta frågan till domstol. Så länge tystnadsplikten förhandlas råder tystnadsplikt…  såvida inte företaget borde ha förstått att det inte är en tystnadspliktsfråga! ”Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt” står det i MBL. (Reglerna om förhandling om tystnadsplikt hittar du i §§ 21, 22 och 56 i Medbestämmandelagen.)

Men personfrågor då?

Man pladdrar naturligtvis inte om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt.
Även rehabfrågor kan vara mer än personfrågor. Här är ett exempel från ett bussgarage:
En chaufför kan inte längre köra buss på heltid, av hälsoskäl. Fackklubben anser att det finns andra arbetsuppgifter som hen kan fylla ut sin arbetstid med. Företaget säger att inget av förslagen funkar så de måste tyvärr säga upp den anställde. Det finns flera anställda i samma sits som företaget säkert också skulle vilja säga upp. Klubben kallar till medlemsmöte (med den drabbade medlemmens godkännande) för att diskutera åtgärder. Det kommer säkert mycket oväntat för arbetsgivaren. För så GÖR man ju inte, kallar till medlemsmöte i en personfråga!
Dagen efter att kallelse till medlemsmöte gått ut, så hittar företaget plötsligt en lösning för den drabbade medlemmen. Blotta risken för kollektivt agerande och solidaritet löste den ”personfrågan”.

• obs att när jag skriver om tystnadsplikt här så tar jag inte upp sitsen för fackliga som sitter i bolagsstyrelser och får information där, dom omfattas av särskilda regler. Inte heller om sådana sekretessregler som gäller när det handlar om patienter, klienter osv. Utan jag avser vanlig information och förhandling på arbetsplatsen.

Slutkläm

Passar på att tipsa om senaste numret av tidskriften Clarté.  Temat för numret är Arbetarrörelser och där finns artiklar av Hans Isaksson, Johanna Palm, Mikael Nyberg, Emil Boss, Roy Karlsson, Daria Bogdanska med flera. Kan beställas här.

I numret finns också en intervju med mig som järnvägaren Erik Bohman har gjort.

Intervjun avslutas med följande slutkläm, som får bli slutkläm även här. Det handlar om att hälsa en ny arbetskamrat välkommen.

När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här, för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.

 BÖCKERNA – och fler föreläsningar

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) + en del andra texter hittar ni här:
fokrorelselinjen.wordpress.com

En annan föreläsning – om avtal och lagar.
Jag har tidigare lagt upp en annan youtube-föreläsning i tre delar om sådana rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Också den är avsedd att kunna förstås även av personer som inte är så insatta (ännu). Dina rättigheter på jobbet..

 
 

Äldreomsorgen kommer att glömmas igen

Inlagt 8 maj 2020

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 maj, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Verkligheten i äldreomsorgen

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

 

Malis pappa

Inlagt 10 mars 2020

Kvinnoröst på bruten svenska: Hej, det är Mali, kommer du ihåg mig? Jag jobbade på Bagarn förut.
– Javisst, hej Mali! Hur är det med dig?
– Det är bra. Men min pappa har problem på fabriken där han arbetar.
– Vad är som har hänt?
– Dom har fått en ny arbetsledare. Förut fick dom rotera på olika jobb. Men nu får pappa stå på samma jobb, det tyngsta, hela tiden. Han frågade varför och arbetsledaren blev sur.
– Fick han börja rotera då?
– Nej han fick stå kvar. Han sa inget mer, han vill inte bråka. Men idag så kom dom och sa att han har saboterat en maskin. Men det har han inte, dom ljuger. Dom sa att dom har vittnen. Så sa dom att han skulle gå hem direkt för han hade fått sparken. Han ska komma tillbaka på måndag för att ha möte om det. Sen ringde en av hans arbetskamrater och sa att cheferna hade talat om för alla att min pappa fått sparken för sabotage. Dom andra vet att han inte har gjort nåt. Men ingen vågade säga nåt för fyra stycken har fått sparken sen den nya arbetsledaren kom.
– Har din pappa snackat med facket?
– Nej. Han och dom andra arbetskamraterna hade bett ombudsmannen komma en annan gång, när företaget ville minska deras arbetstider. Allihop sa ja till de där arbetstiderna, för annars skulle dom få sluta, sa cheferna. Men facket kom inte. Så pappa tror inte det är nån idé att ringa.
– Hör på nu. Din pappa ska inte ha sparken. Om det inte hänt nåt annat, som jag inte känner till, så har dom ingen rätt att sparka honom. Dessutom går det inte till så när man blir uppsagd. Dom har brutit mot en jäkla massa lagparagrafer. När han kommer dit på måndag så ska han säga att han vet att dom har gjort fel. Men han ska inte sätta sig själv och diskutera med cheferna. Om inte facket är där så ska han säga att han tänker snacka med facket först och så går han bara därifrån. Jag känner igen såna där typer, dom tror att dom kan köra över din pappa men dom backar om han står på sig.
– Men tänk om dom tvingar nån att vittna emot honom.
– Såna vittnen vågar dom inte köra med om man driver saken till arbetsdomstolen. Om din pappa har gott samvete så ska han stå på sig. Han har inget att förlora.
– Han är ju rätt dålig på svenska. Men jag följer med honom på måndag.
– Bra. Ring mig sen och berätta hur det gick.

– Hej, det är Mali.
– Hej! Hur gick det?
– Facket var inte där. Bara två chefer. Då sa jag att det här är inget privatsamtal och att vi ska gå till facket. Jag sa att dom har gett pappa sparken för nåt som han inte har gjort och att vi känner till våra rättigheter.
– Bra.
– Då ville dom att vi skulle vänta. Dom verkade arga och nervösa. Dom gick undan och pratade med varann först. Sen kom dom och sa att pappa hade inte alls fått sparken. Han hade bara blivit permitterad med lön. När jag frågade vad permitterad är för nåt så blev dom stöddiga igen. Sen sa dom att om dom fick veta igen att min pappa saboterar nån maskin så ska han få sparken direkt.
– Vad sa ni då?
– Vi sa att han har inte gjort nåt och att han är beredd att försvara sig i arbetsdomstolen. Då prata dom en massa skit. Sen sa dom att han ska börja jobba i morrn igen och att han ska få en skriftlig varning.
– Den ska han inte skriva på. Han ska kontakta ombudsmannen och få hjälp att skriva ned ett svar. Det är viktigt att han berättar för arbetskamraterna precis vad som hänt också. Hur känner han sig nu?
– Bättre.
– Och du själv då?
– Jag var förbannad för dom ljög och hotade. Men nu känns det rätt bra.
– Fan vad bra Mali. Jag är stolt över dig. Hör av dig igen och berätta hur det går.

Det här nedskrivna telefonsamtalet hittade jag i anteckningar från 1995. Vi tog med det, tillsammans med andra exempel från verkligheten, i en debattartikel som jag och vårt huvudskyddsombud skrev med anledning av att det just då snackades extra mycket om att ”facket har för stor makt”. (Vi fick inte in artikeln nånstans.)
Problemet är aktuellt. Alla fackligt aktiva och många andra kan berätta om liknande exempel. Hur skulle det gå för någon som Malis pappa, eller för vem som helst, om anställningstryggheten luckras upp ännu mer? Om man ökar möjligheterna för företagen att säga upp folk utan att ange något skäl, precis som man ökat möjligheterna att visstidsanställa utan skäl? Dom snackar om att modernisera arbetsrätten. Men det är knappast modernisering att gå tillbaka till de förhållanden vi hade för 50 år sen, före LAS.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 mars, 2020 i Blandat, LAS

 

Köket under jorden

tangentbord2

Inlagt 2 mars 2020

Varför så tyst på bloggen. Jo, jag håller på och jobbar med en bok. Arbetsnamnet på boken är Köket under jorden eller Köket under jorden och andra spännande arbetsplatser och analyser 2001-2020.

”Köket” blir en uppföljare på min textsamling Folk och andra bullar, som kom ut år 2001. Den boken är slutsåld, men texterna kan hittas här om någon är nyfiken.

Så nu sysslar jag med textbearbetning och framförallt gallring i Köket. Jag har väldigt mycket skrivet från de två senaste decennierna, som jag skulle vilja ha med i boken. Men jag gillar korta och koncisa böcker. Kompromissen får bli en rimligt kort och tjock bok. Några tappra provläsare har fått tillgång till materialet och ska om möjligt hjälpa mig med gallringen.

I pauserna från Köket joxar jag, som redaktör, med en till bok, Hopsnackat PLUS. Antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen består av fyra pocketböcker: Hopsnackat och fördjupningarna Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker. Tanken är att när nuvarande upplagor av dessa böcker tar slut så ska vi inte trycka flera. Istället kan det bli en samlingsvolym, Hopsnackat PLUS, som ska innehålla det mesta ur Hopsnackat plus ett urval berättelser från de tre fördjupningarna.

 
 

Vägra gå hem?

Inlagt 18 januari 2020

Just-in-time-kapitalismen är sårbar. Punktstrejker, maskningar, jobba enligt regelboken etc kan slå direkt och hårt i verksamheter som är planerade för att både material och arbetare ska finnas på plats bara precis när de behövs och inte annars. En liten aktion kan få mycket stora konsekvenser just för att det inte finns några marginaler och ofta inte heller något förebyggande underhåll.
Detta borde vi kunna använda oss mer av, särskilt i verksamheter som gör fetvinst på vårt arbete – dvs på de varor vi tillverkar och de tjänster vi tillhandahåller – och på sänkta kostnader  – dvs våra försämrade villkor, underbemanning etc – och där kvartalsrapporterna styr.

Ett annat problem uppstår i verksamheter där de ansvariga mer eller mindre skiter hur det går, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter. Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? (Situationen i vården är ett på många håll aktuellt exempel, men det finns fler.)

Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken – den att vägra gå hem?

Jag skrev om omvänd strejk på en numera nedlagd diskussionssida den 5 augusti 2003:

Som flera har skrivit så är det svårt att ta till t.ex. vild strejk på ett gruppboende eller en vårdavdelning. Det är svårt gentemot de människor man vårdar och det är svårt därför att det inte slår mot arbetsgivaren/kapitalet. Jag behöver inte gå in så mycket på svårigheterna, ni som jobbar inom vården känner till dem.

Vad kan man göra då?

Inom mycket omsorgsarbete gör nedskärningar och underbemanning att jobbet blir stressigt och tungt. På en arbetsplats där det är så, kanske man skulle vända på strejkvapnet: Vägra gå hem. Dvs: De som har deltidsjobb och vill jobba mer, vägrar gå hem. De som blir uppsagda och skulle vilja stanna kvar, stannar kvar. Om en avdelning ska läggas ner vilket kommer att göra jobbet tyngre på andra avdelningar: Ockupera.
Jag säger inte att det skulle vara lätt att genomföra, men det är som sagt inte strejk heller.

Och jag menar naturligtvis inte att man ska jobba gratis! Man ska vara instämplad (skriva timmarna på sin arbetstidsrapport) och föra ett jävla liv: Kräva betalt. Man skulle säkert få stöd från vårdtagare och anhöriga.

Man skulle kunna tänka sig både kortare, symboliska aktioner och mera långvariga strider om man har kunnat bygga upp en beredskap för det.

Vårdarbetare som snackat om detta har ofta varit entusiastiska, men vad jag vet så har någon sådan strid inte genomförts någonstans.

Vad säger ni vård- och omsorgsarbetare? Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

Ja, vad säger ni välfärdsarbetare år 2020? (Problemet att ”ansvariga” uppenbarligen inte bryr sig om hur det går gäller ju inte bara vården utan hela välfärdssektorn.) Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 januari, 2020 i Äldreomsorgen, Vården

 

2019 – ett år av organisering och kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2019

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Gräns

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Haveri och kaos?

Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Folk och nya bullar?

Foab

Inlagt 6 december 2019

Folk och andra bullar är en samling texter som jag har skrivit. (Boken är slutsåld, men texterna går att hitta här.) Den kom ut 2001 och innehåller bland annat de första artiklarna som jag skrev på temat folkrörelse på arbetsplatsen, eller som jag kallade det då folkrörelselinjen. Ordet hade jag inte hittat på själv. Det var en arbetskamrat på Bagarn (brödfabriken Stockholmsbagarn) som sa ”jag tycker våra fackliga metoder borde kallas för folkrörelselinjen för vi vill att folk ska vara i rörelse.” Jag skrev om erfarenheterna från Bagarn i många av artiklarna, plus ett par noveller och en del mer personliga tankar. (Senare har jag som redaktör samlat in erfarenheter från många olika arbetsplatser i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen.)

Nu 18 år efter Folk och andra bullar, skulle jag vilja göra en uppföljare, en ny samling egna artiklar. Bland annat med ett urval inlägg från denna blogg.

Om du under årens lopp har fastnat för något på bloggen och tillochmed kommer ihåg det, så kan du hjälpa mig att välja ut vad som ska vara med. Det vore jag mycket tacksam för. Skicka ett mail till francestuu (at) gmail (punkt) com.

Det gäller ju också att hitta ett förlag som vill publicera boken. Tlm som gav ut Folk och andra bullar finns inte mer. Dom gick i konkurs. Förlåt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 december, 2019 i Kultursidan

 

Kunde dom så kan vi

2011-02-14 På väggen (36)

Inlagt 4 december 2019

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Det är rumpan på tåget vi ser

Inlagt 1 december 2019

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställnings­tryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs underlättar.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

Fortsättning om LAS-förhandlingarna: Haveri och kaos?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Till dig som är lite bakom

Inlagt 4 november 2019

Nu vänder jag mig till dig som är lite bakom. Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.

På ett möte kanske du oftast sitter tyst medan de vanliga storsnackarna gafflar på som vanligt. Eller du kanske säger något, men du vill inte ta på dig något fackligt uppdrag eller vara den som framför något till chefen. Du kanske tycker det är jobbigt när det blir ”bråk” med en chef. Även om du också egentligen har ett och annat att säga till chefen så drar du dig för att verkligen säga det. Det finns andra som pratar bättre, eller åtminstone hellre, tycker du. Någon gång kanske du verkligen har tänkt säga ifrån om något men när det var dags så blev du liksom stum.

Känner du igen dig, helt och hållet eller lite grann? Du är inte ensam, det finns nog fler som känner som du än det finns storsnackare.

Om du bara visste, hur viktig du är.

För det första

de som står där framme och framför något från er till chefen, kanske inte älskar det alla dar i veckan. De kan ha tagit på sig det för att det är viktigt och ingen annan ville. Så visa att de har stöd. Du kanske ändå kan säga ”Jag håller med”. Eller ”Vi tycker så allihop” om ni har försnackat. Om du blir stum, nicka i alla fall när någon säger det du håller med om! Skaka på huvudet om chefen säger något dumt. Även om du inte är längst fram så påverkar du stämningen i rummet.

För det andra

det är inte alltid bästa grejen att någon/några få talar för er alla. Det blir så lätt en slags teater. Chefen blir lätt van vid att en ”facklig” eller annan storsnackare säger emot och tjafsar. Vi kan kalla storsnackaren för Frasse, nåt ska hon heta. Chefen är så van vid att Frasse säger emot så det betyder liksom inget. Alla vet att Frasse gafflar men det blir inte så mycket mer, hon gnäller ju jämt. Så det kan betyda MER om du visar vad du tycker än när Frasse gör det. Allra bäst är det om ni kan visa att hela gänget är överens.

För det tredje

det finns saker du kan göra som inte innebär att du måste ställa dig upp och pladdra. Till exempel när det gäller de här två grejerna som jag tycker borde funka på alla arbetsplatser:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss.

När det gäller 1) så kanske ni kan göra något annat än att prata. Om chefen är taskig mot någon som framför sånt som är viktigt för er på ett möte, så kan ni kanske helt enkelt gå därifrån. Bara som ett exempel.

Och nummer 2) kräver heller inga tjusiga tal. Utan att ni helt enkelt låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än ni egentligen hinner med. ”Helt enkelt”? nej enkelt är det inte alltid. Men det är banne mig inte svårare än att springa så man blir sjuk och ändå knappt hinna med det som ska göras.

När det gäller sånt så är dina handlingar lika viktiga som alla andras, det är just att alla ställer upp som är grejen.

Viktigt

Du behöver inte tycka detsamma som andra om en massa saker. Du behöver inte ha samma åsiktspåse för att vara viktig. Ta det fråga för fråga. Är det en viktig sak för många av er på jobbet, som ni vill göra något åt, så försök vara med du också. Det kan vara avgörande för att ni ska lyckas.

Vilka som står längst fram eller lite bakom kan ändras med tiden och situationen. Frasse kan gå i väggen och måste dra sig tillbaka i månader eller år. Tysta personer, som du, kan komma igång och plötsligt, eller så småningom, hamna där framme. Men det här handlar om att du är betydelsefull var du än står, även lite bakom. De andra är också viktiga, även de som inte är dina bästa kompisar. Kollektivet är viktigt, och det är ingen grå klump utan det är du och dina arbetskamrater, precis så där olika som ni är.

I förra inlägget vände jag mig till Frassarna: Du som är facklig, kan du få gänget att hålla ihop?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Du som är facklig – kan du få gänget att hålla ihop?

Inlagt 1 november 2019

Jag skrev den 1 oktober om ”två normala grejer” som helst skulle vara normala på alla arbetsplatser. Tar upp dom igen:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss. Att vi låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med.

Detta är försvarsstrategier. Egentligen bör vi inte bara försvara oss utan kämpa för förbättringar. Men om chefer kan angripa och straffa enskilda utan att arbetskamraterna stoppar det, och om arbetstakten kan skruvas upp, då pressas vi tillbaka. Då kan vi inte kämpa för för förbättringar, oavsett vad som sägs på nivåer ovanför våra arbetsplatser. Om vi går att skrämma och stressa, så urholkas rättigheterna så att de inte finns i praktiken, och med tiden kan rättigheterna också plockas bort ut lagar och avtal.

Det vore klokt att försöka uppnå de där två målen, på så många arbetsplatser som möjligt. Alla som tycker att det låter bra kan jobba för det, även om de inte har ett fackligt uppdrag. Men det står absolut inte motsättning till det övriga fackliga. Tvärtom.

Du som har ett fackligt uppdrag, litet eller stort, fundera en stund på vad det skulle betyda om ni på arbetsplatsen kunde klara av 1 och 2. Hur skulle det påverka ditt uppdrag? Hur skulle det påverka styrkeförhållandena på arbetsplatserna i stort? Om du är t.ex. kontaktombud eller skyddsombud så blir det betydligt lättare om arbetskamraterna hjälper till att säga ifrån om saker. Att det inte bara är du som säger nåt på APT. Att det inte blir så att du eller er organisation protesterar mot en ökning av kraven på arbetsplatsen men arbetskamraterna ändå accepterar att hoppa över sina raster.

Och visst skulle det vara ett lyft om folk agerade självständigt och chefen kontaktar dig för att be om hjälp att lösa situationen istället för att du måste jaga chefen?

Om du skriver in/välkomnar nya arbetskamrater/medlemmar, kan du tala om för dem att nu räknar vi med att du hjälper till med 1 och 2. Ta det som en självklarhet. Fackförening betyder att man håller ihop och tillsammans håller på sina rättigheter och rimligheter.

Inte bara fackliga företrädare kan hälsa nya välkomna med en sådan liten predikan. Uppmana dina arbetskamrater/medlemmar att i sin tur inviga nyanställda – oavsett anställningsform – i denna fackliga anda.

(Inom parentes så tror jag att tendensen att unga inte går med i facket, skulle vända om vi ställde upp såna målsättningar som 1 och 2 och talade om det.)

Berätta om de rättigheter som faktiskt finns. Ta t.ex. arbetstidslagens paragrafer om rast och paus. Vet alla på arbetsplatsen om att det står i lagen att de ska ha både rast och pauser? Ibland är det inte rättigheter som saknas, utan kunskap och vana att hålla ihop och hålla på rättigheterna.

Var kan du sätta upp information? På anslagstavlan? På muggen? Har ni gemensamma pauser, så kanske ni kan vika några minuter en gång i veckan för att prata om någon rättighet så att ni är säkra på att alla vet. Kan du skriva ut ett ”veckans tips” och dela ut? Vänd dig direkt till arbetskamraterna så att alla förstår. Nästa steg: Hur gör vi för att hålla på detta?

Strategin bör vara att utgå ifrån att arbetskamraterna/gänget på jobbet kan använda och utveckla kollektiv styrka, även om det nu känns långt borta. Det kommer att kräva olika taktik på olika sorters arbetsplatser, beroende på bransch, grad av läskighet hos chefer, sammansättning av kollektivet osv. Om ni har osäkra anställningar – desto viktigare att försöka hålla ihop!

Hur ska ni nå varandra så att alla får veta om någon blivit felaktigt behandlad? Hur märker ni om arbetstakten är på g att skruvas upp? Ska någon sluta och blir inte ersatt? Kan ni snacka i förväg om hur ni ska göra?

Du som facklig aktivist eller ni i snackgänget/SO-gänget/ styrelsen/sektionen etc kan ställa upp som en målsättning att 1 och 2 ska funka där du jobbar eller på arbetsplatser ni företräder. Vad kan du och dina fackliga kollegor göra för att komma närmare målet? När och hur kan ni diskutera det? Kan det fackliga arbetet läggas upp på sätt som skulle göra det naturligare för arbetskamraterna/medlemmarna att agera självständigt enligt målsättningen?

Jag är medveten om många svårigheter och invändningar, som du kanske genast tänker på, men kan inte skriva om allt på en gång. Jag är också medveten om möjligheterna, de finns.

Om 1 och 2 redan funkar på din arbetsplats eller på någon arbetsplats du känner till – vad beror det på, hur gör ni/dom? Hur kan ni sprida era erfarenheter?

Passar på att tipsa om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, finns gratis för nedladdning.  Börja med Hopsnackat.

Kämpa på, 1 och 2!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Etiketter: , ,

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: