RSS

Kategoriarkiv: Hur det ligger till

I lönesänkningens tid

”Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexibilitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om onda chefer här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.” Citat ur inlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner? 21 nov 2012

Vad har hänt sen jag skrev detta är att flexibilitetskampen ändå har fortsatt, framför allt genom försämrade scheman med kortare framförhållning samt hyvling, som verkligen blev 2010-talets melodi och som både minskar arbetarnas inkomster och gör dem mer flexibla, dvs fasta anställningar blir mer lika timanställningar. Om hyvling i nya Hopsnackat.

När det gäller lönerna mer direkt så gjordes en del försök med ”krisavtal” (som iofs också är en form av hyvling) men framför allt en stark press från arbetsgivarna för lägre ingångslöner, ofta med argumentet att det skulle ge fler jobb till unga, nyanlända osv. Viktiga men nedtystade segrar för arbetsgivarna är att flera fackförbund i avtalsrörelserna 2017 och 2020 accepterade att ingångslöner/lägstalöner hölls tillbaka, dvs höjdes mindre än de utgående lönerna. Och det kallades låglönesatsningar! Låglönesatsning – tomma ord.

Nu pågår 2020-talet, och den stora lönesänkningen nu är den som åstadkoms genom inflation. När det vi konsumerar/behöver kostar mer i förhållande till våra löner, så är det samma sak som en lönesänkning. Men beror inte prishöjningar på andra orsaker – krig, energikostnader med mera? Jo, absolut! Och det är i skyddet av detta, som många företag, inte minst handeln, passar på att höja sina priser långt MER än motiverat. Att utnyttja kriser på detta sätt i klasskampen är inget nytt. Ta nedskärningarna på 1990-talet, som var en avgörande vändpunkt när det gäller underbemanning och osäkra anställningar. Dessa nedskärningar gjordes i skydd av en kris som fanns på riktigt och gjorde att många företag hade svårigheter och det blev en hel del konkurser. Företag som inte alls var illa ute kunde då skrämma sina anställda och facket genom att säga ”Vi måste tyvärr göra de här nedskärningarna – det är såna tider”. Både i den privata och den offentliga sektorn vande sig anställda vid att betraktas som kostnader istället för ”dom som gör jobbet”.

Och nu pågår lönesänkning. Vi bjuder på höjda vinster och absurt höga inkomster till näringslivstoppar – på bekostnad av dom som gör jobbet.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 19 februari, 2023 i Arbetslivet, Hur det ligger till

Klassen har inga gränser

29 Okt

Arbetarklassen har som klass inga gränser. Var och av vilka tillverkas dina kläder, din mat och allt annat du behöver eller vill ha? Det går inte att dela in efter landsgränser. Produktionen är spridd över världen därför att råvarorna finns där dom finns, och för att industrikapitalet ofta producerar där det för tillfället är mest lönsamt. Vilket inte är något statiskt. Ökad industriproduktion i ett ”billigt” land följs, förr eller senare, av att de arbetande organiserar sig och ställer krav på bättre villkor.

Produktionen är ofta flyttbar, så även arbetarna. Migration är sällan i verklig mening frivillig, den är en följd av krig och förtryck, samt en väg att försörja sig där arbete ”erbjuds”. Så har det varit under hela industrialismen. Migration sker inte bara till länder som Sverige – även i fattigare länder finns ofta invandrad arbetarklass som sköter delar av varuproduktion och tjänster.

I Sverige ser det ut så, att andelen födda utomlands av fackligt organiserade arbetare (i LO-facken) är större än andelen födda utomlands i befolkningen. Det ser olika ut i olika branscher, men om du i Sverige stöter på en person född utomlands så är det större chans att denna är en fackligt organiserad arbetare, än när du stöter på en person född i Sverige.

Så ser det ut. Ska vi återfå styrka som klass, så måste vi göra det som klass, både i vårt land och globalt. Fokus på gemensamma intressen.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 29 oktober, 2022 i Hur det ligger till

Turordning och TEMPO – en påminnelse

01 Okt

1983 bagarn karusellen

Idag den 1 oktober 2022 försvagas anställningsskyddet och turordningsreglerna på våra arbetsplatser genom nya regler i lag och huvudavtal. Detta är en del av en utveckling som pågått länge. När regelverket försämras, så har försämringarna redan till hälften genomförts på arbetsplatserna. Det börjar alltid där. Om du ser regler som det idag tummas på och tänjs på på arbetsplatserna, utan att det blir något skarpt uppror däremot, så vet du vad som kommer att försämras i avtal och lagar längre fram.

När anställningstryggheten minskar så blir vi också tystare och skrajare på arbetsplatserna vilket får allvarliga konsekvenser. Men vad som ofta missas är att det handlar också om att TEMPOT skruvas upp. Jag skrev om detta i januari 2019, och lägger upp den texten igen:

Turordning och Tempo

19 januari 2019

När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bara bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!):

”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.

Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå. Foto: Donald Boström (Jag är tjejen med keps.)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 1 oktober, 2022 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

Klämtålig eller stresstålig? – 10års-jubileum

30 Sep

Inlagt 30 september 2022

Den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank. (Dessutom fanns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.) Då skrev jag ett blogginlägg med rubriken Du ska vara klämtålig.

Sedan 2012 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och nu, tio år senare, allt fler rapporter om att människor flyr de stresstyngda jobben. Det har gått för långt, och just-in-time är ofta not-in-time. Idag den 30 september 2022, får jag 2826 träffar på ”stresstålig”.

Här kommer blogginlägget i 10års-repris.

Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddsskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.

Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddsskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men att kräva stresstålighet går uppenbarligen bra.

Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att minska kostnader/maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.

Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet osv.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.

Han som var så stresstålig…

Tillkommer de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.

Stressen kan förstås också leda till, t.ex. i vården, att man råkar skada någon annan. Det får ibland förskräckliga konsekvenser.

Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och skador.

Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.

Läs även: Turordning och TEMPO.

5 kommentarer

Publicerat av Admin på 30 september, 2022 i Blandat, Hur det ligger till

Ett samhälle utan köl

06 Sep

”Det finns två ”rörelser” med strategi i Sverige idag – arbetsgivarna och SD. Partierna m fl föses omkring av trycket från dessa rörelser”, skrev jag den 21 december 2015 på twitter. Det har blivit ännu tydligare sen dess. Men jag kan ju också säga att ett starkt tryck från arbetsplatserna skulle ha motsvarande effekt – tvinga partier och organisationer och individer att ompositionera sig.

När det inte finns tillräcklig styrka och strategi på tillräckligt många arbetsplatser så är vi inte någon sådan tvingande kraft – vi har inte ens en köl utan driver dit andra blåser oss. Den köl som saknas (eller snarare är för liten) är den att arbetande människor sätter ner foten på sina arbetsplatser när det behövs. Att vi på riktigt sätter stopp för försämringar, utan att ge upp i förväg inför konsekvenserna. Konsekvenserna när vi inte sätter stopp, är så mycket värre. Och möjligheten till förbättringar minskar förstås om vi inte ens kan stoppa försämringar.

Att vi flyter dit andra blåser oss, det drabbar inte bara dagsvillkoren på jobbet. Hela samhället förflyttas. Välfärdssamhället tappar välfärd, allting knakar. Och vad betyder det för unga människor om vuxna gnäller om jobbet, knyter näven i fickan, men aldrig kommer hem och säger Nu har vi snackat ihop oss, jag och mina arbetskamrater/branschkamrater, nu nöjer vi oss inte ens med namnlista och facebookgrupper, nu håller vi ihop och tar strid. Ska inte de unga ha något att lära av oss, något att respektera?

När det finns en rejäl köl kan vi inte driva omkring hur som helst, och människors syn på varandra stabiliseras också. Då värderas vi som behövda delar av kollektivet, hur olika vi än är.

Dom ska vara rädda för oss

Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Detta var inte ett hot mot chefer att dom ska få på käften eller få hästhuven på trappen eller dylikt. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Olas arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Ola blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där arbetarna sa NEJ TACK – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa.

Men det räcker inte att sådant görs på 1 arbetsplats för att samhället ska ha köl. Om villkor försämras på 10000 arbetsplatser och man sätter stopp på 1 arbetsplats, men lägger sig på 9999 arbetsplatser – då är vi ändå ett samhälle på drift. Så spridningen av motstånd är det viktiga.

Jag ska säga något om ett par strider som tagits på sistone. Strider som har varit både unika och allmängiltiga, så brukar det vara.

Pilotstrejk för anställningstrygghet

”Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka, vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret. Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.” (Ett anspråkslöst förslag, 7 dec 2015)

Detta var precis vad som hände när SAS-piloterna strejkade i juli i år, inte för högre lön eller andra bättre arbetsvillkor, tvärtom var de beredda på att acceptera försämringar. Det dom inte kunde acceptera var att bli överflyttade till bemanningsföretag och att turordningsregler inte följdes vid återanställningar. De ville ha anställningstrygghet. Arbetsgivarna sa NEJ NEJ NEJ – det krävdes 15 dagars strejk för att få igenom piloternas enda krav, och det bekräftar hur viktiga de osäkra anställningarna är för arbetsgivarna. Men pilotfacket vann, och medlemmarna röstade ja till avtalet.

I pilotstrejken kan man anta att det fanns speciella förhållanden som gjorde att det fanns ”prutmån”, att de kunde acceptera sänkt lön och t.o.m. utökad veckoarbetstid. Allmängiltigt är ändå att anställningstrygghet och rättvisa regler är oerhört viktiga frågor för de anställda som individer och kollektiv. Men, som sagt, minst lika viktiga för arbetsgivarna. Försämrad anställningstrygghet är guld värt för dem. Det är därför vi, utan köl, glider dit. Fackledningarna skriker nej, men viftar sen, ofta, med vit flagg och usla kompromisser. Även för dem är trycket från arbetsgivarsidan starkare än trycket från arbetsplatserna.

Men måste vi vika oss? Det borde finnas en köl, ett motstånd på arbetsplatserna så starkt, att vi hejdar driften tillbaka till förhållandena i arbetslivet som de såg ut innan vi ens började ta strid om dem för mer än 100 år sen.

Byggstrejk för lika löner i Danmark

En annan aktuell strid, i vår närhet. I maj i år strejkade ca 500 polska och rumänska byggnadsarbetare på Danmarks största byggarbetsplats för att få samma lön som de infödda arbetarna. Efter 4 dagars strejk och blockad av arbetsplatsen vann de ett avtal som de är nöjda med. En ovanlig strid mot ett allmängiltigt problem. Kampen för lika villkor är viktig för alla arbetare, inte bara de underbetalda. De som har bättre löner/villkor hotas också av dumpningen, pressas neråt.

Varför strider man då inte oftare? Det finns en inbyggd problematik – förutom den personliga rädslan och utsattheten som många migrantarbetare lider av. När människor som används för villkorsdumpning tar strid mot detta, så tar de samtidigt strid mot ett av incitamenten till att de får jobba – nämligen just sämre villkor. Detta är ett klassiskt dilemma, en hotbild som finns där varje gång i historien som en underbetald grupp börjat ta strid. Varför skulle industrierna anställa kvinnor om de ska ha samma lön som männen?

Det borde snackas mer om striden i Danmark. Den borde uppmuntra.

Inte bara strejk

Arbetsplatskamp behöver inte bestå av just strejk. Det finns andra metoder. Att börja jobba exakt efter regelboken är tillexempel en smart och ofta väldigt effektiv metod. En av böckerna i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat, handlar uteslutande om andra metoder än strejk. Många exempel ges också i den första boken, Hopsnackat. Det är viktigt att lyfta fram sådana erfarenheter. Men ibland behövs faktiskt strejk. Det är ett allt vanligare problem, kanske främst inom infrastruktur och väldfärdsjobb, att ”ansvariga” politiker, chefer och giriga konsultfirmor själva lyckas ställa till med gräsligt mycket elände, utan att någon ställs ansvarig för det. Om allt redan är knas, kanske en organiserad maskning eller övertidsblockad inte ens märks. Då är den öppna strejken vad som återstår om man inte vill krypa mer.

Lätt att säga, svårt att göra? Ja. Men gör vad ni kan, där ni är. Gör det till en vana att snacka ihop er och inte gå med på vad som helst. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Skräms inte av hot som ”går ni inte med på det här schemat så finns inget jobb för er”. Säger ni nej allihop, samtidigt, så är det dom som blir rädda för er. Tillsammans kan vi vara samhällets köl.

4 kommentarer

Publicerat av Admin på 6 september, 2022 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

Vad händer om man strejkar vilt?

30 Dec

Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021

Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.

Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.

Såhär är det:

STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.

FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.

TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.

”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.

INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.

ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.

ÅTERGÅNG
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet. De strejkande kan då gå tillbaka, eller inte gå tillbaka. Det kommer inte poliser och bär dem till jobbet. Men går man inte tillbaka när AD säger till, så kan det ev. innebära att skadeståndet sen blir högre. Finns det risk för uppsägning om man inte går tillbaka, trots att vild strejk inte i sig är skäl till uppsägning? Vet ej. Det ska finnas ändrade skrivningar i förarbetena, som kan tolkas som att det skulle ge skäl till uppsägning. Men vi vet egentligen inte förrän det kommit ett sånt rättsfall (där man vägrat gå tillbaka) hur AD ser på saken.

SKADESTÅND
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.

PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.

Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.

DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.

SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.

KAN ANDRA ÅTGÄRDER ÄN STREJK VARA OLOVLIGA?
Ja, t.ex. en övertidsblockad. Men gränsen är flytande, särskilt när det handlar om att avstå s.k. frivillig övertid. Men kollektiv uppsägning då? Olovlig stridsåtgärd, säger SKR

LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker

Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.

Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 30 december, 2020 i Blandat, Hur det ligger till

Påminnelser om äldreomsorgen

17 Dec

Inlagt 17 december 2020

Det här inlägget består av flera tidigare inlägg om äldreomsorgen

3 april 2020

Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.

I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.

Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga. En kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april 2020

Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden.

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Två kommentarer

på inläggen ovan, från personer som har arbetat inom äldreomsorgen.

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

8 maj 2020

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR
När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.
Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.
Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?
Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare. De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR
Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

Och nu?

Det jag skrev 1996 stämmer väl med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

*) Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 17 december, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

29 Maj

Inlagt 29 maj 2020

Nu är många upprörda över förslaget till ändringar i Lagen om anställningsskydd, som lagts fram i en utredning på uppdrag av regeringen. Arbetet: Facklig ilska mot las-utredning.

Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.

Detta är en taktisk klassiker. Det är samma taktik som vid försämringarna av strejkrätten förra året. Det är samma taktik som när arbetsgivarna inför avtalsförhandlingar säger nej till alla fackens krav, och sen ska vi bli glada när vi ändå får lönehöjning, oftast i utbyte mot ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstider eller anställningstrygghet. Det är samma taktik som när arbetsgivare säger: Vi måste tyvärr säga upp 60 personer! Och sen ska vi bli glada när vi lyckas minska antalet till 40 och att folk som fortfarande behövs blir timmisar eller bemanningsanställda.

Förhandlingarna mellan LO och arbetsgivarsidan, som ska komma överens om ändringar i LAS, har pågått parallellt med regeringens utredning, men har nu gjort ett längre uppehåll (åtminstone utåt). Flera fackförbund har hoppat av, dels för att de ansåg att de hållits utanför själva förhandlingarna, dels för att alltför grova arbetsgivarförslag låg på bordet.

Nu har LO-ledningen sagt att det ska bli ett omtag och att de inte ska gå med på de allra värsta delarna av det som arbetsgivarna vill ha.

Sätter de sig i förhandlingar igen, så blir det ändå försämringar, tro mig. Men vi behöver INGA försämringar av LAS! Arbetsgivarna kallar det modernisering, när de steg för steg vill backa tillbaka till läget före LAS, dvs före 1970-talet. På sätt och vis har de rätt om anpassning till nutiden. Det är ett cirkelbevis: Eftersom anställningstryggheten har minskat på arbetsplatserna, eftersom just-in-time blivit modellen för ”personalförsörjning”, så måste vi minska anställningstryggheten i regelverket, så att vi kan minska anställningstryggheten på arbetsplatserna. Det är också ett erkännande av det som jag brukar tjata om: När förändringar når lagar och avtal, så är de redan till hälften genomförda på arbetsplatserna.

Det verkliga behovet, för individer och samhälle, är det motsatta: Vi behöver endast förstärkning av anställningstryggheten, särskilt på de samhällsviktiga områden där tryggheten ofta är som sämst. Den helt otrygga anställningsformen allmän visstid, som också används för att hålla människor som timanställda/daglönare, och som infördes 2007, måste bort. Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.

Detta kan inte åstadkommas vid ett snällt förhandlingsbord, dit arbetsgivarna kommer med styrkan i ryggen av att de har makten på arbetsplatserna. Det blir svårt för fackföreningens toppar att vid förhandlingsbordet hålla på sådant som redan till stor del släppts i verkligheten – t.ex. turordningsregler. Att äldre personer får sluta vid nedskärningar, vilket bidrar till att pressa upp tempot på arbetsplatserna, och att detta accepteras av facken, är idag snarare regel än undantag. Läs även: Turordning och tempo. (Ställ detta mot att pensionsåldern höjs, så framstår absurditeten i all sin glans.)

Fundera över den avgörande frågan: Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.

Så: Vi måste återta makt på arbetsplatserna utifrån att det är vi som gör jobbet. Folkrörelse på arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar men vafasen ska jag göra när jag ser vad som pågår och vad som behövs.

Hursomhelst – Ska vi ryta om regeringsförslaget så måste vi samtidigt hela tiden påminna om att det förslaget är ett taktiskt trix för att försämringar ska accepteras förhandlingsvägen. Annars leder vi varandra rakt i fällan.

Uppföljning 4 oktober 2020: Vart går LAS?

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 29 maj, 2020 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

Äldreomsorgen kommer att glömmas igen

08 Maj

Inlagt 8 maj 2020

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

1996

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 8 maj, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

Dina rättigheter på jobbet

15 Apr

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 15 april, 2020 i Avtalsrörelse, Blandat, Hur det ligger till, LAS, På Youtube

Verkligheten i äldreomsorgen

12 Apr

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 12 april, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till, Osäkra anställningar

Gräns

16 Dec

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

1 kommentar

Publicerat av Admin på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

Haveri och kaos?

13 Dec

Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

Kunde dom så kan vi

04 Dec

2011-02-14 På väggen (36)

Inlagt 4 december 2019

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

1 kommentar

Publicerat av Admin på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

Det är rumpan på tåget vi ser

01 Dec

Inlagt 1 december 2019

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställningstryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs man underlättar för arbetsgivarna.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

17 Okt

Inlagt 17 oktober 2019

Jag ska fortsätta skriva om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf)

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 17 oktober, 2019 i Hur det ligger till, LAS

Kan vi göra så?

26 Sep

Inlagt 26 september 2020

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 26 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

Fem korta om facket

16 Sep

Inlagt 16 september 2019

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt. Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi. Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 16 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

Turordning och TEMPO

19 Jan

1983 bagarn karusellen

Inlagt 19 januari 2019

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!), jag citerar mig själv:

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå. (Jag är tjejen med keps.) Foto: Donald Boström

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 19 januari, 2019 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

Ropen skalla, skuld hos banken åt alla!

12 Nov

Inlagt 12 november 2018

Häromdan råkade jag titta på teveprogrammet Agenda, och skrev några irriterade rader på facebook. Tydligen delades min irritation av många, för inlägget gillades och delades friskt. Nu delar jag det här också, tillsammans med en kommentar från en byggnadsarbetare.

På teven pratar dom om att unga människor har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Bostadsmarknaden, vad är det för snack? Det är väl att få en bostad som är behovet, inte att få en chans att hamna i marknadens/bankernas strypkoppel?

till salu

”Unga människor kan inte köpa sin första bostad”. Snyft. Men har det nånsin varit så att unga i allmänhet har kunnat KÖPA sin första bostad? Det där snacket är ju bara till för att dölja skandalen att andelen hyreslägenheter har minskat till förmån för bostadsrätter och andra köpebostäder. Alldeles för mycket har sålts ut. Och alldeles för mycket går ut på att några i toppen på lotteripyramiderna ska bli svinrika.

Byggnadsarbetarens kommentar: Frances Tuuloskorpi tack för påminnelsen, känner mig skyldig. Sorgligt att säga och erkänna att som byggnadsarbetare har jag de senaste åren bara byggt svindyra bostadsrätter. Tänk om vi kunde säga NEJ en gång när vi är klara med bygget, jag och mina byggvänner, vi går inte härifrån förrän en HYRESGÄST flyttar in. Här släpper vi inte in en spekulant över tröskeln. /Kent Renen Johansson

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 12 november, 2018 i Hur det ligger till

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

14 Jul

Inlagt 14 juli 2018

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan inomfackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 14 juli, 2018 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

Strejkrättsutredningen – Svenskt Näringslivs dubbelprojekt

17 Maj

Inlagt 17 maj 2018

Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.

Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.

Förbundet Arbetarsolidaritet har lagt upp en aktuell lista: Försvara strejkrätten du också.

I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.

Högt spel i hamnen

Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.

Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.

Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.

Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.

Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det betyda?

I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?

Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.

Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.

Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.

Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.

APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare. Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.

Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.

Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.

Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.

I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning.
Med flera om mera.

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 17 maj, 2018 i Blandat, Hamn, Hur det ligger till

Vadå svenska modellen?

11 Feb

Inlagt 11 februari 2018

Det pratas mycket om ”den svenska modellen”, om dess förträfflighet och om hoten mot den.

Det som missas är att arbetsgivarna i stor och ökande utsträckning redan har lämnat den svenska modellen eller undergräver den sedan länge. Det är den saken som borde diskuteras.

Modellen byggde på en maktbalans, som i sin tur vilade på att vi haft en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass. Utifrån det kunde förbättringar slås fast i kollektivavtal och lagar. Men om modellen verkligen funkar, det kan man inte mäta på regelnivån, det som står i paragraferna. Det måste mätas på arbetsplatserna.

Funkar den svenska modellen, så måste arbetsgivare ha respekt för anställda. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, försöka genomföra försämringar eller köra över folk på olika sätt, om de vill ha arbetsfred. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, är en maktfaktor på sin arbetsplats. Det är den svenska modellen, när den fungerar. Men hur är det nu?

Jag skrev i texten Myter i ”Folk och andra bullar” 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vi backar sedan årtionden, är det den svenska modellen?

Ett aktuellt exempel: Skulle arbetsgivare våga köra med hyvling på en arbetsmarknad som präglas av den svenska modellen, om den modellen betyder arbetsfred? Nej. Och om arbetsgivare ändå gjorde så, skulle fackföreningar acceptera det? Nej, de skulle understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser, och de skulle under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder, om så krävs för att få stopp på hyvlandet. Det skulle vara den svenska modellen. Det är i sådant den har sin grund, och det är sådant som ger/gav en smula balans i ett kapitalistiskt samhälle.

Ett annat aktuellt exempel: Ett aggressivt, internationellt unionbusting-företag som APMT i Göteborgs containerterminal, ett företag som också genom inkompetens och lomhördhet ställer till med ständiga problem i produktionen, ska det accepteras i den svenska modellen? Ska det hållas om ryggen? Är det de som försöker stå upp mot sådana företag, som ska ifrågasättas? Är det den svenska modellen?

Jag tänkte på detta när jag i förra veckan satt i arbetsdomstolen och lyssnade på tre dagars rättegång, där parterna var Sveriges Hamnar å ena sidan och 25 hamnarbetare + Hamn4an å andra sidan.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds de alltså av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in, Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning!
Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

Vadå svenska modellen?

Dom faller ~~4 april 2018 kl 11.00~~ 30 maj 2018 kl 11.00.
————————————————————————

Passar på att hälsa till göteborgare att jag är inbjuden av Allt åt Alla i Göteborg att delta i ett samtal med Peter Annerback, Hamn4ans ordförande, på onsdag den 14 februari kl 18. Plats: Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Facebookevent: Försvara strejkrätten – Hur gör vi? Samtal med Frances och Hamn4an + Mat

1 kommentar

Publicerat av Admin på 11 februari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

Inte längre tyst om strejkrätten

12 Jan

Inlagt 12 januari 2018

Häromdan skrev jag här på bloggen Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen. Jag fokuserar i det inlägget på hur det generellt går till när våra villkor försämras – eller förbättras. Det börjar på arbetsplatserna. Det rättigheter vi inte använder och försvarar, eller som alltför få använder och försvarar, de kommer förr eller senare att försvagas eller försvinna helt. Det gäller strejkrätten såväl som turordningsregler och annan anställningstrygghet. Detta perspektiv, att det alltid börjar på arbetsplatserna, är något som jag är rätt ensam om att tjata om, så jag ville börja med det.

Men nu ska jag ta upp hotet mot strejkrätten ur ett annat perspektiv – utredningens. Regeringen har alltså tillsatt en utredning om begränsning av strejkrätten, med Hamnkonflikten som anledning. Eller ursäkt. Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheten till begränsningar i stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal.

I Göteborgs hamn råder en unik situation, med ett majoritetsfack, Hamn4an, som de flesta hamnarbetarna valt att organisera sig i, men som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren. Eftersom Hamn4an inte har kollektivavtal har de inte fredsplikt. Arbetsgivarna (tre olika i de olika hamndelarna) har kollektivavtal med minoritetsfacket Transport. Utredningen är alltså tillsatt för att majoritetsfacket i Göteborgs hamn ska kunna förbjudas använda stridsåtgärder, och arbetsgivaren APMT ostraffat ska kunna behandla sina anställda som skit. Det är illa nog. Men vad skulle det få för konsekvenser på andra delar av arbetsmarknaden?

Vilka gillar ett strejkförbud?

Den 7 november 2017 lyssnade jag på Kurt Junesjö då han höll ett föredrag om strejkrätten och regeringens utredning. Den 9 november hade han också en artikel i Arbetet: ”Strejkrätten är hotad”. Jag skrev samma dag i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg:

Junesjö menar att om utredningen leder till begränsning av stridsåtgärder enligt utredningsdirektivet, så kommer yrkesfacken att stå handfallna när företag ”avtalsshoppar”. Dvs när de skriver avtal med ett fack som har ett svagare (billigare) kollektivavtal, inte med det förbund som enligt LO skulle ha avtalsrätten på området. T.ex. att Metall får skriva avtal för arbetsområden som rätteligen borde höra till Byggnads, Målarna eller Elektrikerna.

Det borde ju LO reagera emot, kan man tycka. Men Junesjö påpekade att ett förbund med billiga avtal, som Metall, kan vinna på avtalsshopping. Vinna vad? Medlemsavgifter förstås. Och Metall har så stort inflytande i LO – och i regeringen – att det leder till tystnad om den här saken.

Junesjö skriver: ”Beställningsjobbet är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.” Det är en allvarlig, och tyvärr motiverad, anklagelse.

Jag menar att det också är stor risk att företag ska välja att skriva avtal med ”fack” som bildas endast för att hålla undan en riktig fackförening, om möjligheten att strida för ett konkurrerande avtal tas bort. Alltså att ett företag sluter ett (uselt) kollektivavtal med ”Jockes fack” som består av företagsägarens/chefens brorson och hans kompisar. Och när detta avtal väl är slutet så kan det ”riktiga” facket inte strida för avtal, även om de har majoriteten av medlemmarna.

Jag tog upp detta igår. Junesjö trodde inte så mycket på framväxten av sådana gula fack. Men, med all respekt, så tror jag det beror på att Junesjö fokuserar på avtalsområden inom verkstad och industri, där t.ex. Metall kan komma ifråga som avtalsslutande och lönedumpande part. Tittar man på mörkare områden av arbetsmarknaden, ta t.ex. stora delar av restaurangbranschen, så är jag övertygad om att gula fack ligger nära till hands.

Men oavsett, illa är det att LO-facken är så tysta. Är det bra med en sån tystnadskultur? Stämmer det som Junesjö hävdar, att LO håller käft när Metall håller käft? Detta trots att Metall – ursäkta, alla kämpande metallare och kvarvarande starka lokala klubbar – är en väldigt svag fackförening i förhållande till sitt medlemsantal, och har urholkade, dåliga kollektivavtal.

Det skrev jag alltså 9 november 2017. Vad har hänt sen dess? Det är inte längre bara från fackligt aktiva på basplanet, som det hörs protester. Den 23 november kom Pappers uttalande om strejkrätten antaget på förbundsmötet.

3 januari 2018 uttalade sig arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som på beställning av svenskt näringsliv. Svt Väst: Ylva Johansson: Inskränkning av strejkrätten behövs för att lösa hamnkonflikten i Göteborg

Och Veli-Pekka Säikkälä, IfMetalls avtalssekreterare håller med regeringen den 5 januari på IfMetalls hemsida: Konflikten i Göteborgs hamn måste lösas

Men nu berättar tidningen Arbetaren: 12 av 14 LO-fack emot inskränkt strejkrätt. En mycket intressant artikel!

Man kan väl säga att Junesjös misstankar (och mina) besannas men tystnaden är inte längre kompakt: LOs översta ledning tiger fortfarande, Metalls översta ledning är positiv till utredningen, men nästan alla andra fackförbund inser att begränsningar av strejkrätten inte är en bra ide. Vilket vi får hoppas att de framför till arbetsmarknadsministern.

Jag fortsätter i morgon med röster från APM Terminals och en påminnelse om vad det hela egentligen handlar om. Vilka stridsåtgärder ska tillåtas?

1 kommentar

Publicerat av Admin på 12 januari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

Försvara strejkrätten och skyll inte på hamnen

09 Jan

Inlagt 9 januari 2018

Svenskt Näringslivs och regeringens förhoppningar om inskränkningar av strejkrätten har inte orsakats av att hamnarbetarna i Göteborg har försökt stå upp mot arbetarfientliga försämringar och unionbusting på sin arbetsplats.

Förhoppningarna kommer av att svensk fackföreningsrörelse numera väldigt sällan använder sig av stridsåtgärder, eller av någon aktiv strategi över huvud taget, för att få stopp för försämringar eller få igenom förbättringar. Trots ökade inkomstklyftor, ökad prekarisering och allt mer spridda unionbustingmetoder, så tar vi sällan till våra maktmedel – tillåtna eller otillåtna. Ta exempelvis en sån sak som hyvling. Dessa klara angrepp på anställningstryggheten, på arbetande människor och deras livsvillkor. Ingen fackförening har tagit skarp strid i avtalslöst tillstånd för att få in stopp för hyvling i kollektivavtalen. Varför inte? Vad har vi strejkrätten till? Är det bara konfliktteater? /Ett anspråkslöst förslag/

I ett läge när facken och arbetarkollektiven INTE använder en rättighet, då tar starka krafter tillfället i akt att försämra eller ta bort den rättigheten. Det är en effektiv strategi.

Men då är det irriterande när det ändå finns arbetargrupper som envisas med att stå på sig och ta strid för vettiga förhållanden på jobbet. Då kan företagen med Svenskt Näringsliv i ryggen satsa massor med stålar på att slå ner dem. De står ivägen för de pågående glassiga framstegen för kapitalet. Det är ur den synvinkeln som hamnarbetarna blir inblandade i strejkrättsfrågan. Och nu utnyttjar man dem genom att tjata om den ”pågående konflikten som måste stoppas” trots att det inte pågår några stridsåtgärder i hamnen. Det som pågår är att fasta anställningar byts mot osäkra, en fungerande arbetsorganisation slås sönder av APMT och folk behandlas som skit. Det lär inte inskränkningar av strejkrätten råda bot på.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att förändringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Så var det med visstideriet. Det pressades igenom på arbetsplatserna så långt att det sen blev möjligt att få in i kollektivavtalen och sen i LAS. /Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?/

Jag har skrivit om det förut, men jag tar det igen: Det fanns en tid då arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg. Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

Och så som de gör med turordningsreglerna. När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna i Las, så handlar det sällan om kompetens. De vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den. Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT. Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra. Borttagna regler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt.

Att ”lättnader” i dessa regler diskuteras både mellan arbetsmarknadens parter och på partipolitisk nivå beror inte på att facken varit för hårda med att hålla på turordningsreglerna. Nej tvärtom, det beror på att facken och arbetarkollektiven mycket ofta accepterar eller blundar för att turordningsreglerna förbigås. Dags att slå fast detta i ändrat regelverk. /Turordningslistan på väggen/

Eller som Svenskt Näringsliv senaste gnöl: De tycker att fackföreningarna inte ska ha ”monopol” på att utse skyddsombud. Ni tror väl inte att gnölet beror på att fackföreningarna överallt utnyttjar denna självklara rätt? Nej tvärtom, det är idag inte alls ovanligt att chefer i praktiken utser skyddsombud. Och då är det klart att de gärna vill ha detta framsteg fastslaget.

Vi måste lära oss hur det går till. Vi måste förstå att det är ute på arbetsplatserna det händer, det är alltid där det börjar. När det kommer till fastspikning, alltså att de redan försvagade rättigheterna säljs i avtalsförhandlingar eller lagändringar, då är sent påtänkt att börja gnälla.

Sent påtänkt, men vi får försöka ändå. Ändringar i Las eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka tack vare starka fackliga reaktioner. Även om processen fortsätter på arbetsplatserna och bakom stängda dörrar. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på den så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats.

Läs mitt nästa inlägg om hamnen och strejkrätten: Inte längre tyst om strejkrätten

1 kommentar

Publicerat av Admin på 9 januari, 2018 i Hamn, Hur det ligger till

Tre påminnelser ang. Peter #förnamn

18 Feb

Inlagt 18 februari 2017

Påminnelse 1

Jag skrev på facebook:

Snacket går att en polis räknat upp förnamnen på brottslingar han stött på i sitt polisiära arbete. I denna nya sport, förnamnsuppräkning, ska jag nu räkna upp förnamnen på läkarna på vår vårdcentral: Kristina, Dina, Haitam, Haider, Mohammed, Javed, Tetiana, Sonja, Jessica, Tarik, Riad, Monir och Lumoi.

De där namnen fanns på en lista från vårdcentralen som jag råkade ha framför mig vid datorn.
Jag kunde även ha räknat upp förnamn på hårt arbetande arbetskamrater från bageriet, eller tvätteriet, eller storköket där jag jobbat. Det går att göra många och långa listor på temat #förnamn

Men vet inte alla redan att de allra flesta människor, oavsett ursprung, befinner sig på icke-kriminella listor? Alla borde veta, men i dagens illavarslande stämning finns anledning att påminna.

Påminnelse 2

2014: Polisen Peter Springare bedömde banderollen ”Inga fascister i vårt Örebro” som hets mot folkgrupp.

NA: Polisen om banderollen: ”Det blev tokigt”

Påminnelse 3

Om Peter Springares facebookinlägg och dess förnamn har det skrivits mycket, förutom all ren rasism också seriöst bekymrade inlägg om utanförskap och brottslighet. Och vem är inte bekymrad över sådant som att småungar springer omkring med vapen och skjuter varandra och andra. Det är ju för jävligt. Men det som gör att Springares ”modiga inlägg” inte kan tas i ens med bekymrad tång, är detta som han smyger in mitt i sitt inlägg om brottslingar som heter ”Muhammed och Ali”:

”Våra pensionärer går på knäna, skolan är ett enda kaos, sjukvården är ett inferno, polisen har totalhavererat etc etc. Alla vet varför men ingen törs eller vill torgföra anledningen.” Alla vet varför? Och detta, som alla vet, är tydligen att dessa samhällseländen beror på ”Muhammed och Ali”.

Där zoomar Springare ut och gör det verkligt farliga utpekandet av syndabockar. Det förutsätts att ”alla vet”, dvs att ingen kommer ihåg vad som egentligen har hänt. Men vi kan väl påminna oss? Pensionssystemet har utholkats genom politiska beslut och pengarna har hamnat i andras kassakistor, skolan har först kommunaliserats och sen privatiserats för att generera vinst mer än kunskap åt alla, skatterna har sänkts och den avmagrade sjukvården är bättre på att dra till sig omorganiseringskonsulter än sjuksköterskor. Förebyggande underhåll och marginaler har skalats bort, på våra arbetsplatser och i samhället som helhet. Allt detta skedde ”Muhammed och Ali” helt förutan. Inte ens minsta lilla ensamkommande var inblandad. Om minnet är kort, påminn varandra.

Uppdatering 20/2: F.d. utredaren Tomas Bergström skriver: Jag var kollega med Peter Springare i Örebro – 90% av de jag utredde var svenskar. Även Bergström påpekar att ”När Springare målar upp en kollaps av sjukvård, skola och äldreomsorg i samma text som han nämner invandrare som de som nästan uteslutande är de som begår grova brott blir Springares utspel mycket olycklig och han bidrar till polariseringen av debatten.”

Avslutar med en teckning av Robert Nyberg syndabock_robert_nyberg

2 kommentarer

Publicerat av Admin på 18 februari, 2017 i Hur det ligger till

Vredesgränsen nådd?

25 Feb

arga-mamman Ensamma mamman borde vara skitförbannad.

Inlagt 24 februari 2016

För längesen var jag på ett seminarium som arrangerades av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) och LO Idédebatt (en LO-verksamhet som lades ner 2008).

En föreläsare talade om inkomstklyftor och de rikastes löner och bonusar. Han nämnde då att de gärna vill ha så mycket pengar som möjligt, men att de är medvetna om att de måste hålla sig nedanför en gräns. Jag tror att ordet var ”vredesgränsen”. Alltså den gräns som, om den överskreds, skulle göra att de drabbades av folkets vrede, med (för dem) otrevliga konsekvenser.

Det här var för kanske 35 år sen. Sen dess har klyftorna ökat kraftigt genom att de rikastes inkomster flerdubblats. Ändå tycks inte vredesgränsen ha nåtts.

Eller har den det? De som vill utöka låglönemarknaden och pressa ner lönerna är inte riktigt överens om hur det ska gå till, så vi utsätts för en bombmatta av olika förslag. Det är möjligt att de lyckas, t.ex. att fackföreningar viker sig i avtalsförhandlingarna, men det är också möjligt att det blir en motreaktion.

Jag skrev i inlägget Ojojoj så dåligt det går den 15 februari: ”Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET.”

Samtidigt visar en färsk LO-rapport att ”makteliten nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare och hela 77 gånger mer än en lågavlönad i Handels”. Tidningen Arbetet: Girig maktelit skapar värld för egen vinning.

Kanske att den intensiva lönesänkarpropagandan inte är så taktiskt smart. Kanske den för oss närmare vredesgränsen.

Det är inte direktörers svinaktigt höga löner och bonusar som i sig förstör samhället. Annat, som att kapitalintressena styr över samhällsintressena, är värre. Men det hänger ihop. Och nog kan man bli jävligt förbannad, utan att behöva grubbla särskilt mycket över samhällssystemet, när de som månar om rikas absurt höga inkomster samtidigt tjatar örona av oss om varför det krävs lägre löner för att alla ska få jobb. Samtidigt som i stort sett varenda arbetsplats är kraftigt underbemannad – det gäller även de så kallade ”enkla” jobben – för att hålla rikas löner och vinster uppe och skatterna nere. Finns det ett välstädat sjukhus eller en välbemannad hemtjänst eller ett restaurangkök utan stress (osv)?

Visa den där artikeln i Arbetet för dina arbetskamrater!

Även den här texten är mycket bra, Sven Lindqvists tacktal 2011, då han fick Ivar Lo-priset: Ett pris räcker gott. Borde skrivas ut och sättas upp på varenda arbetsplats och arbetsförmedling och studeras i varje skola och varje SFI-kurs.

”I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner” säger Sven Lindqvist.

Vredesgränsen borde vara nådd.

Här finns hela LO-rapporten (pdf): Makteliten – klyftorna större än någonsin

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 25 februari, 2016 i Hur det ligger till

Ojojoj så dåligt det går

15 Feb

Inlagt 15 februari 2016

Många har väl varit med om att det går dåligt för företag just när det är dags för löneförhandlingar. Ojojoj så dåligt det går. Bäst att hålla tillbaka lönekraven så vi inte måste sparka folk… Och sen när avtalet är klart, så går det plötsligt ganska bra. Nu behöver vi övertidsarbete!

Känns igen? Det kan vara något att påminna arbetskamrater om, ifall de oroar sig för ”nyanlända” och löner. De som vill hålla lönerna nere hittar alltid argument för sin sak. Kolla t.ex. hur ekonomiprofessorn Lars Calmfors som vill ha lönesänkningar ”för att arbetslösheten ska minska”, har krävt sänkta löner med olika argument under 25 års tid. Artikel i ETC

Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET. Vilket de förhoppningsvis gör. Missar.

Argumentet ”får vi som vi vill så kan fler få jobb” är en klassiker som alltid används, då man önskar försämra för de arbetande, oavsett om det gäller löner, arbetstidsregler eller anställningsskydd.

Men i verkligheten blir det fler jobb bara om det behövs fler arbetande, på grund av ökning av arbetsuppgifter och/eller bättre bemanning på arbetsuppgifterna.

En ökning av arbetsuppgifterna uppstår utan tvekan när vi blir fler människor i landet. Vi ser redan en effekt av det. När vi blir fler är det också fler som behöver mat och andra varor och tjänster som vi tillhandahåller på våra arbetsplatser. Det blir fler jobb, men det betyder inte nödvändigtvis att andelen arbetande i befolkningen ökar.

Om andelen som har jobb ska öka, så måste de som arbetar står på sig om att de ska vara tillräckligt många. Tänk på det – att t.ex. avstå från raster och pauser för att vi inte hinner med, det är i princip lika illa som att acceptera lönesänkning. Plus att vi hjälper till att hålla andra arbetslösa.

Så tänk på de arbetslösa – jobba lugnt och ta din rast!

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 15 februari, 2016 i Hur det ligger till

Sluta LJUG om jobb för nyanlända!

05 Feb

annie_loof En representant för lönedumparmaffian.

5 februari 2016. SPRID DETTA SOM JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT TJATA OM.

De där möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN! De heter Nystartsjobb och Instegsjobb. Att låtsas som de inte finns, är att ljuga.

Men nu är det inte Lööf & co jag är mest förbannad på utan det är deras MOTdebattörer och även journalister, som inte har gjort ett gnutta research så att de kan ställa frågan om varför inte de existerande ”första jobb”-konstruktionerna duger.

Nystartsjobb
Om du som arbetsgivare anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag. Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr. Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Nystartsjobb och Instegsjobb innebär alltså att den nyanlände får en normal lön, vilket förhoppningsvis ska vara en lön att leva på, men att arbetsgivaren inte behöver ha normala kostnader. Obs att det finns fler subventioner som kan användas (se länk längre ner), här valde jag de två som tydligast nämner nyanlända.

Varför duger då inte Nystartsjobb och Instegsjobb för Lööf & co? Jo för att egentligen är det inte i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökande klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Från och med nu räknar jag varje reporter som tar upp ”förstajobbet för nyanlända” som inkompetent om hen inte tar upp frågan om varför inte de existerande Nystartsjobben och Instegsjobben duger. Detsamma gäller varje politiker, oavsett om hen är för eller mot Lööfs och arbetsgivarnas lönedumparkamp.

SPRID för fasen det här!

Uppdatering 6 feb 2016: idag skriver DN Rätt att bråka om lönerna, och nämner faktiskt Instegsjobb, men utan att nämna den avgörande skillnaden mellan lönesubvention och sänkt lön: Lönesubventionen ger inte sänkt inkomst för den arbetande.

Här finns ett tidigare blogginlägg om olika möjligheter för arbetsgivare att få bidrag vid anställning av unga, nyanlända och andra som anses stå långt från arbetsmarknaden: Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Det här har också, i högsta grad, med saken att göra: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

9 kommentarer

Publicerat av Admin på 5 februari, 2016 i Blandat, Hur det ligger till

Om att förhandla duktigt

04 Jan

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag.En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra alla dessa undantag utan fackets godkännande.

Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ” Facket har glömt använda MBL”

Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.

Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.

Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.

(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)

Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.

Tidigare här på bloggen: Turordningslistan på väggen (14 dec 2012)

Lämna en kommentar

Publicerat av Admin på 4 januari, 2016 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

Kategoriarkiv: Hur det ligger till

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Turordning och Tempo

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

3 april 2020

11 april 2020

Två kommentarer

8 maj 2020

2011

1996

Och nu?

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

2011

1996

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Gräns (1998)

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Månadens ombud

Sjal och tofs *)

Det här fixar facket!

Jodå

Så här och så här

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Högt spel i hamnen

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Skadestånd pga diskussion

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Vilka gillar ett strejkförbud?

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Påminnelse 1

Påminnelse 2

Påminnelse 3

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

Dela med dig av det här:

Gilla detta:

SPRID för fasen det här!