RSS

Månadsarkiv: november 2011

Julskinka enligt MBL

Idag, 28 november 2011, blir det facklig kurs om lönekrav. Inte om hur man strider för högre lön utan om en rutinsak: Hur en fackklubb ska göra om en medlem har fått fel på lönen. Tillexempel inte fått ett lönetillägg som är avtalat på arbetsplatsen.

Såna saker hamnar ibland i långbänk. Det tjafsas fram och tillbaka, papper kommer bort, möten skjuts upp, saken glöms eller bollas runt tills ingen orkar bråka om den längre.

Helt onödigt, eftersom det finns en enkel och användbar regel i MBL (Medbestämmandelagen), som lokala fack ofta missar att använda. Det är därför jag tar upp det.

Enligt MBL §35 så har facket tolkningsföreträde i lönetvister. (Alltså den typen av tvister som handlar om att någon inte har fått vad han/hon borde ha enligt gällande avtal.)

Tolkningsföreträdet innebär att när facket meddelat sin tolkning (t.ex. lämnat in ett lönekrav), så måste chefen betala ut pengarna eller begära förhandling om saken. Begär hen inte förhandling, så måste hen enligt lagen betala även om hen anser att kravet är felaktigt. Facket behöver alltså inte jaga chefen, utan kan lugnt avvakta när kravet har lämnats in.

Här är ett exempel:

Eva har jobbat över men inte fått betalt för det.

Klubben skriver till företaget:

Härmed begärs att till vår medlem Eva utbetalas timlön och övertidstillägg för arbete mellan kl 16 och 17 den 28 september 2011, en summa av 150 kr.
Stockholm torsdagen den 31 oktober 2011.

Nu kan tre saker inträffa.

1) Chefen betalar, allt är frid och fröjd.
2) Chefen betalar inte och begär inte heller förhandling. Gå till avsnitt 2 nedan!
3) Chefen begär förhandling. Gå till avsnitt 3 nedan!

Avsnitt 2) Vad händer om chefen varken betalar eller begär förhandling?

Efter att ha givit chefen rimlig tid på sig att meddela att hen tänker betala eller att hen begär förhandling (t.ex. en vecka) så skriver klubben ett nytt brev:

Ni är nu enligt MBL 35§ skyldiga att till vår medlem Eva utbetala summan 150 kr enligt tidigare framställt krav. Från dagens datum utkräves också ränta enligt räntelagen §6.

(Vad betyder ränta enligt räntelagen §6? Jo, det är riksbanksräntan + 8%.)

Nu är det försent för chefen att komma med några skäl till att inte betala ut pengarna. Hen har missat sin chans att förhandla om saken.

Om chefen ändå vägrar att betala, så begär klubben förhandling om brott mot MBL §35, och då är det inte bara lönekravet utan också skadestånd, som det handlar om. (Hur detta går till går jag inte in på här. Klubben kan begära hjälp hos avdelning/förbund.)

Avsnitt 3) Vad händer om chefen begär förhandling?

Vid förhandlingen kan chefen förklara varför hen anser att pengarna inte ska betalas ut. Facket förklarar varför de anser att pengarna ska betalas ut. Antingen kommer man överens om vad som ska betalas ut, eller så är man fortfarande oense.

Om man är oense, så har facket (klubben) fortfarande tolkningsföreträde.

Det betyder att chefen måste betala ut pengarna eller begära central förhandling. Klubben behöver alltså bara tala om (i protokollet eller skriftligt meddelande) att kravet står fast, och sedan avvakta igen.

Om chefen begär central förhandling, så blir det ombudsmännen – en från arbetsgivarorganisationen och en från det fackliga förbundet – som förhandlar om saken.

Återigen så kan förhandlingen antingen leda till att man kommer överens om vad som ska betalas ut, eller att man är oense.

Om man är oense så har facket (förbundet) fortfarande tolkningsföreträde.

Nu har chefen att välja på att betala pengarna (trots att man är oense) eller att stämma facket till AD (Arbetsdomstolen) för felaktigt lönekrav. Då blir det AD som har sista ordet i tvisten.

Det ska bra mycket till för att arbetsgivaren ska gå till AD för att slippa betala 150 kr till Eva, som hen inser att hen egentligen borde betalat för länge sen. Så det troliga är att hen betalar.

Det är smart av lokala klubbar att alltid använda den här rutinen när det gäller lönekrav. Lämna in en begäran – vänta en vecka och meddela sen att nu måste pengarna betalas ut. Inget pladder och jagande därutöver. När arbetsgivaren väl lärt sig vad som gäller när klubben meddelat sin tolkning, så kan det bli ordning och reda.

Eftersom julen närmar sig ska jag också berätta en sann historia om

JULSKINKA enligt MBL

Vår medlem Kalle hade vunnit en julskinka i en tävling som företaget ordnat. Men han var sjuk vid prisutdelningen och sen fick han aldrig skinkan. Någon sa att den hade blivit stulen.

Till slut kom Kalle till klubbexpeditionen och begärde hjälp för han ville ha sin skinka.

Klubben skrev en lapp till företaget och påminde om skinkan, men inget hände. Då skrev vi till företaget:

Ni är nu skyldiga att enligt MBL §35 till vår medlem Kalle utlämna 1 st julskinka. I ränta kräves två prinskorvar.

Rent juridiskt hade vi inte rätt att hänvisa till MBL, för det fanns inget avtal om skinkan, den var en ”ensidigt utlovad förmån”, och då kan man egentligen inte använda tolkningsföreträdet. Men det funkade i alla fall. Företaget överlämnade ett presentkort till en livsmedelsbutik till Kalle och det räckte till både skinka och prinskorvar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 november, 2011 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Säger du medarbetare om chefen?

Inlagt 27 november 2011

Idag blir det språklåda.

”Det här är mina medarbetare” säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.

Men har du nånsin sagt ”det här är mina medarbetare” om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?

Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.

Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.

Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 november, 2011 i Blandat

 

Kamp lönade sig i Överum

Inlagt 24 november 2011

Hur gick det för de strejkande på fönsterfabriken i Överum, som jag nämnde här på bloggen den 7 november?

Det har varit flera omgångar av strejk och maskning på fabriken, efter att det meddelats att den ska läggas ner. Striden har steg för steg lett till bättre avgångsvillkor för arbetarna.

Stridsåtgärderna har nu upphört efter mötesbeslut, då arbetarna fått ytterligare förbättringar av villkoren:

Nya ”stimulanspengar” på 22 000 kronor per person utan frånvaroavdrag.
Halv produktionsfart med de ordrar som är belagda i fabriken, därefter ledighet med lön.
7000 kronor per person i extra omställningsstöd.
De med kortast uppsägningstid (1-2 mån) får 3 månader.

De 5-10 personer som företaget vill ha kvar efter sista arbetsdag för att montera ner/bort maskiner, får en extra ersättning (ej färdigförhandlad än). Till en början krävde företaget att personal skulle göra det under uppsägningstiden utan extra ersättning under jan-feb.

Kan tyckas att dessa förbättringar av villkoren är ett futtigt plåster på såren när en fabrik läggs ner och arbetarna blir arbetslösa.

Men i en tid då det vanliga är att arbetsgivarna i alla lägen pressar på och kräver mer och mer, så fick vi här se det omvända – att det är arbetarkollektivet som pressar på och kräver mer. Och får det. Det lönar sig att kämpa. Varje påminnelse om det är viktig.

Mer info på : overumsolidaritet

Uppdatering 16 oktober 2014: En utdrag ur en berättelse inifrån fönsterfabriken finns nu att läsa på folkrörelselinjebloggen: Ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2011 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Nu ljuger de i teven igen

Inlagt 20 november 2011

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

Värmen mot kylan

Inlagt 15 november 2011

Eländet i äldrevården är ”bara” en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det ”bara” är de redan välbärgade som får lägre skatt.

Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Det sitter en mårra på sommarängen. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.

Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.

Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.

Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.

Sjuksköterskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna

Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Välkomna till möte på lördag (en programpunkt på Socialistiskt Forum):

Lördag 19 november kl 11.15-12.30
ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Rum Östermalm, 4 tr.

Folkrörelse på arbetsplatsen – motmakt på jobbet.

Om det inte finns sammanhållning och rörelse på arbetsplatsen, längst ner, längst bak, så hjälper inga avtal och fina ord. Tvärtom försvinner våra rättigheter när arbetsgivarna synar våra kort och vi inte kan sätta emot. Men om de som står längst bak kommer i rörelse – då driver de alla andra framför sig. Bemanningsanställda berättar om motmakt på jobbet.
Folkrörelse på arbetsplatsen heter också en bokserie om att använda och utveckla den kollektiva styrkan på sin arbetarplats – på alla arbetsplatser. Den första boken, Hopsnackat, och den kommande, Hopskrivet, presenteras, liksom julklappskampanjen i fikarummen.
Medverkande: Frances Tuuloskorpi, Jenny Wrangborg, anonyma arbetare, tomtenissar. Leif Stålhammer och Peter Bergared läser ur Hopskrivet.

Facebookevent

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Blandat

 

Folkhemmet

Inlagt 15 november 2011

Apropå det mesta citerar jag här ur Per-Albin Hanssons tal om folkhemmet i riksdagen 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Det svenska samhället är ännu icke, 2011, det goda medborgarhemmet. Ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Syrror no chickens!

Inlagt 14 november 2011

Snacket går om sjuksköterskestudenterna som snackar ihop sig och på eget initiativ kommer överens om att ingen ska ta ett jobb för lägre ingångslön än 24000 när det är dags att söka jobb.

På det sättet vill de blivande sjuksköterskorna förhindra den lönedumpning som pågår på sjukhusen. Landstinget säger att lönerna är individuella. Men nyutexaminerade sjuksköterskor får höra under anställningsintervjuerna att det finns riktlinjer om att ingångslönen ska vara mellan 20500 och 21000 kronor på Stockholms storsjukhus.

Det är ett ovanligt initiativ, att man snackar ihop sig redan innan man fått jobb. Samtidigt är det basic facklig idé: att som kollektiv sätta gränserna för vad man lägst kan acceptera när det gäller löner och andra villkor. En grundläggande idé, som blivit alltmer urholkad i den individuella lönesättningens tidevarv.

Om inte den enskilda individen känner både stödet och kravet på ömsesidig solidaritet från sitt kollektiv, så att hon vågar hålla på den gemensamma gränsen, så finns det ingen gräns. Neråt.
Men när man håller ihop, då har man makt.

Studenterna har skrivit under ett gemensamt brev till Filippa Reinfeldt med flera landstingspolitiker i Stockholm. Det brevet i sig tror jag (som utomstående betraktare) inte kommer att ha någon större betydelse. Den verkliga handlingen, att alla verkligen håller på sitt gemensamma krav när de söker jobb, är avgörande.

Tydligen finns det vårdavdelningar som försökt anställa nyutbildade sjuksköterskor till för låg lön, men alla sökande har tackat nej, och vårdavdelningarna går ut med nya annonser. Förhoppningsvis fortsätter alla att stå på sig. Den här typen av strid, liksom många arbetsplatsstrider, påminner om ett chicken race. Ni vet när två bilar kör mot varann i hög hastighet och ”fegast viker först”. En idiotisk lek i sig. Men som bild av hur det kan kännas när ett avgörande närmar sig och pressen ökar, passar den ganska bra. De blivande syrrorna är väl inga chickens!

Sjuksköterskestudenternas initiativ är något att tänka på även för andra yrkesgrupper. Inte bara de som går i någon utbildning. Det är också ett argument för att aktiv facklig organisering bör omfatta inte bara dem som har jobb utan också de som är arbetssökande/arbetslösa.
Lönedumpning sker oftast vid anställningstillfället och då borde ingen lönearbetare stå ensam.

Här är en artikel i Vårdfokus om sjuksköterskestudenternas initiativ.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 november, 2011 i Vård och omsorg

 

Plask i samarbetssoppan

Inlagt 10 november 2011

Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.
Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Strejk på fönsterfabriken i Överum

Inlagt 7 november 2011

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2011 i Blandat

 

Mamma och vården

Inlagt 6 november 2011

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

God dag, Herr fiskhandlare

Inlagt 5 november 2011

– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Kultursidan