Månadsarkiv: oktober 2020

Inlagt 4 oktober 2020

Varning för LAS-fällan! skrev jag i maj. ”Det är meningen att förslaget (dvs den regeringsbeställda utredningen) ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.”
Det är min analys, och den kvarstår. Fällan slog inte igen natten mellan tisdag 30/9 och onsdag 1/10, i och med att förhandlingarna avbröts. Kanske de återupptas, men det är inte så troligt, i och med att det nu är dags för de ”vanliga” kollektivavtalsförhandlingarna (som sköts upp i våras pga corona). Beror också på vilken press facken blir utsatta för. Men oavsett så tror jag alltså inte att regeringens utredning blir lag, inte som den ser ut nu i varje fall. Det var inte dess uppgift.

Det kan uppstå politiska komplikationer och elände av detta. Men förändringar i arbetsrättslagstiftningen brukar inte ta mycket större steg än vad som redan accepterats, eller halvvägs accepterats, av ”arbetsmarknadens parter”. Att införa Allmän visstid i LAS år 2007, hade knappast gått, om inte ett antal fackförbund innan dess (2004) redan hade släppt in liknande fri visstid i kollektivavtalen. Försöker man ta för stora steg lagstiftningsvägen, så blir det ett alltför starkt motstånd.

Jag skrev också i maj: ”Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.”

Det finns en rutin sedan många år vid kollektivavtalsförhandlingar. Så här brukar det se ut:
Fackförbundet har sin kravlista, och arbetsgivarorganisationen går in med ett provocerande utgångsbud – gärna noll kr i löneökning OCH flexiblare anställningsskydd och/eller arbetstidsregler. Facken reagerar upprört och mobiliserar medlemmarna, ev. läggs det strejkvarsel. I den sista hetsiga förhandlingsrundan kommer man oftast överens. Facket får en löneökning till sina medlemmar medan företagen får ökad flexibilitet (dvs chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre). Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.
När förhandlingarna är klara går parterna ut och berättar hur det har gått. Vardera parten lyfter oftast fram vad de har vunnit och tonar ner sånt de gett efter på. (Plus att arbetsgivarorganisationerna brukar säga att avtalet egentligen är för dyrt.) Ibland är berättelserna så olika att man kan förutspå att det kommer att bli mycket trassel ute på arbetsplatserna när uppgörelsen ska tolkas i praktiken.

Om facken nu inte bara ska sluta göra som vanligt, utan dessutom ta tillbaka en del av den flexibiliteten, som är guld värd för arbetsgivarna och som de anser sig ha betalat för i åratal (med löneökningar), så är det en mycket stor och svår uppgift.
Men allt kanske inte är som vanligt? Folk kanske har tröttnat? Provokationer som börjar gå för långt gör förhoppningsvis att det inte längre går att vanka på som vanligt. Pandemin används som ett argument för försiktighet och att hålla tillbaka. Å andra sidan har den blottlagt missförhållanden i arbetslivet. Det kan göra sitt till.

Det är på arbetsplatserna vi kan göra vårt till. Vi behöver hålla ihop, stå emot försämringar och kräva förbättringar. Annars kommer alltför många att fortsätta gå dit chefen pekar, även om det är in i väggen, oavsett vad som sägs högre upp. Och då kommer vi att fortsätta gå åt fel håll.

Ytterligare ett citat från i maj:
”Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.”

Nå, makten har vi. Egentligen. Om vi står på oss. Det är vi som gör jobben, alla ovanför oss är beroende av oss. Glöm inte det.