Kategoriarkiv: Stockholmsbagarn

Inlagt 21 augusti 2011

Ursprungligen en föreläsning som jag höll i februari 1996 för fackligt aktiva från olika klubbar i Stockholm. Texten finns redan på folkrorelselinjen.wordpress.com men den får vara med här också.

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. (Not: Striden 1995, som bland annat innehöll en s.k. vild strejk, innebar att vi lyckades stoppa en stor nedskärning samt försämring av våra lokala avtal, trots hot om nedläggning av arbetsplatsen.) Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker:

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Utgå ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar.

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det kör ihop sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen några gånger. Men när vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den. Får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer.

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”.
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kämpande organisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Även om det är svårt ibland så är det enkla saker – det är bröd och solidaritet.

————————————————————

Kommentar år 2011: ”Folkrörelselinjen” är alltså metoder för att att använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är naturligtvis inget nytt påfund, och var inte något nytt år 1996 heller. Däremot saknas ofta sådana erfarenheter i fackliga utbildningar och i politiska diskussioner om förhållanden i arbetslivet.
Våra erfarenheter från Bagarn väckte intresse hos andra arbetare och metoderna har sedan prövats och utvecklats på olika sorters arbetsplatser med olika förutsättningar. Bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen är ett försök att samla dessa och liknande erfarenheter.