Inlagt 10 augusti 2014

Den här artikeln skrev jag 1984. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu när jag lägger upp artikeln här på bloggen är det 2014. Trettio år har gått och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

Förresten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vård och omsorg. Där kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig: industriproduktionens tekniska utveckling och arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

… och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla föräldrar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984