RSS

Månadsarkiv: december 2019

2019 – ett år av organisering och kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2019

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Gräns

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Haveri och kaos?

Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Kunde dom så kan vi

2011-02-14 På väggen (36)

Inlagt 4 december 2019

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Det är rumpan på tåget vi ser

Inlagt 1 december 2019

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställnings­tryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs man underlättar för arbetsgivarna.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS