RSS

Kategoriarkiv: Kultursidan

Förskolan och kraven

29 Mar

Inlagt 29 mars 2024

Fler tankar efter att ha sett Det omätbara. Nu om förskolan.

”Vi vill ha mindre barngrupper, högre personaltäthet, planeringstid samt mindre kringuppgifter” säger de brandgula aktivisterna i Förskoleupproret och så säger säkert också de flesta av deras arbetskamrater. Men tyvärr är det ofta så att opinionsarbete, dvs upprop, namninsamlingar, mediauppmärksamhet osv inte ger det resultat man hoppas på. Man kan använda sånt för att tala om vad man vill ha och samla människor kring det. Men för att få det man vill ha, så krävs inte bara envishet utan ofta också någon form av stridsåtgärd. Då behövs opinionsarbetet för att förklara varför striden tas, särskilt om allmänheten kommer att märka av åtgärden. Vilket de ju kommer att göra om det tas strid inom förskolan, oavsett om det handlar om regelrätt strejk eller om man t.ex. vägrar ta emot fler barn än vad som är lämpligt. Det märker både föräldrarna och de arbetsplatser där föräldrarna arbetar. (Och då är det ändå bara för att ”barnpassningen” uteblir. Att det pedagogiska arbetet uteblir är ju lika allvarligt men det märks inte lika direkt.)

Kan facket ta strid?

Det finns inget som hindrar att berörda fackföreningar, som Kommunal och Sveriges Lärare, ställer krav i avtalsförhandlingar på mindre barngrupper och färre barn per pedagog. Men kan de varsla om stridsåtgärder för sådana krav? Det brukar sägas att det inte är tillåtet, med hänvisning till reglerna i LOA, Lagen om offentlig anställning. ”Stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden är otillåtna inom lagens tillämpningsområde”. Det skulle säkert motparten peka på. Men nånting haltar här. OK, det är från de politiska besluten som pengarna kommer – men det är ju ändå inte förbjudet att strejka för högre lön om man är anställd inom ”det offentliga”. Så varför skulle man inte kunna strejka för bättre arbetsvillkor? Det där regelverket som man skyller på, det borde sättas på prov! Det är inte rimligt att facken accepterar att vara dubbelt bakbundna.

Men, som jag skrev om i det förra inlägget, Tankar efter Det omätbara – Även stridsåtgärder som inte anses otillåtna ställs ofta in i sista stund. Inte för att man verkligen fått igenom en BRA överenskommelse, utan ofta en rätt dålig. Om det hade hållits medlemsomröstning om överenskommelsen och om stridsåtgärden ska ställas in eller ej – då hade det nog blivit strid.

Tänk om alla som jobbar i förskolan skulle genomföra en omröstning själva?

Fortsättning följer…

 
2 kommentarer

Publicerat av på 29 mars, 2024 i Arbetslivet, Kultursidan, Vård och omsorg

 

Tankar efter Det omätbara

14 Mar

Inlagt 14 mars 2024

Jag har sett Det omätbara – en helt ljuvlig film om människor och samtidigt, i mina ögon, en uppmaning till strid, strid om villkoren, tiden, bemanningen i allt det där arbetet som livet egentligen handlar om – att ta hand om varandra.

Filmen har hittills visats på olika filmfestivaler men jag hoppas verkligen att den kommer ut brett.

Innehållet

Det omätbara följer arbete i äldreomsorgen, hemtjänsten och förskolan. Filmen fokuserar på arbetets innehåll och värde, både de mänskliga relationerna och professionalismen som de arbetande visar. Lars Henriksson har skrivit en artikel om filmen där han särskilt lyfter fram att den visar på den tysta kunskapen. Det går inte att läsa sig till hur man tröstar ett barn.

Det talas i filmen om vikten av att tjäna. Är det Florence Nightingale som är idealet, hon som bara tjänar och tjänar och aldrig ställer krav? Det skulle man kunna anklaga filmen för – om den inte också tog upp vad som händer med det goda arbetet när det pressas sönder av ständig nedvärdering och ständiga nedskärningar och när det saboteras av regelverk skapade av personer som inte förstår sig på det omätbara.

Facket: Det blir bara sämre.

Fackförbundet Kommunal – Sveriges största LO-förbund med över 500 000 medlemmar – har kollektivavtal och organiserar många i de här verksamheterna. Efter visning av filmen på Tempo dokumentärfilmfestival den 9 mars hölls ett samtal där kommunals ordförande Malin Ragnegård deltog. Hon sa: det blir bara sämre och sämre.

Fackets ledning vet om att det blir sämre och sämre, och att det har pågått i åratal, ja i årtionden. Borde det inte leda till någon form av rejäl ändring, att man inte bara traskar på med metoder som uppenbarligen inte förhindrar att det blir sämre och sämre? 

Kommunals ordförande framhöll att alla måste våga stå på sig mer ute på arbetsplatserna, säga nej till försämringar, lägga skyddsstopp. Det håller jag fullständigt med om och tycker det är superviktigt att sprida sådana erfarenheter. Hopsnackat med mera.  Men när det verkligen händer så finns ofta en rädsla hos de fackliga företrädarna att stötta. I praktiken kan de stå i vägen.

Fredsplikten har blivit en dålig ursäkt. Man får inte ta till stridsåtgärder när det finns kollektivavtal. Men arbetsgivare får försämra för de anställda, deka ner våra jobb, trots att det finns kollektivavtal. Hur fredligt är det? Och då ska vi stå bakbundna av fredsplikten?  Den ensidiga fredsplikten.

Men frågan är också om det endast handlar om juridisk bakbundenhet – det finns ju en rädsla för att ta till stridsåtgärder, även när det är tillåtet, dvs i samband med avtalsförhandlingar.

19 januari 2021 skrev Kristin Linderoth på sin blogg: ”I fredags skulle Kommunals varsel om nyanställnings-, mer- och övertidsblockad på privata vård- och omsorgsföretag i hela landet ha trätt i kraft. Om parterna fortfarande inte hade kommit överens den här veckan skulle nästa steg tagits, med strejk på ett stort antal privata äldreboenden och vårdcentraler. Nu blev inget av det verklighet, eftersom Kommunal och arbetsgivarna i Almega Vårdföretagarna i torsdags enades om nya avtal för äldreomsorg (bransch F) och vård och behandling och övrig omsorg (bransch E). Kommunals förbundsstyrelse valde att tacka ja till medlarnas bud trots att båda avtalsdelegationerna röstat nej, varav delegationen för äldreomsorg till och med enhälligt.” (Läs hela inlägget på Linderoths blogg: Strejken som inte blev)

Strejkhot är något som kan ingå i den förutsägbara avtalsteatern. Arbetsgivarna ska säga nej till allt. Facket ska hota med strejk, som arbetsgivarna vet att de inte vill genomföra. De ska komma överens i en sista hetsig förhandlingsrunda och svåra frågor läggs i en partssammansatt arbetsgrupp som genast glöms bort. Avtalsförhandlingar är byteshandel – för att få en futtig löneökning ska vi acceptera försämringar av t.ex. arbetstidsregler eller anställningstrygghet.

Om avtalen måste godkännas i medlemsomröstning så skulle det tas fler strider. Men borde vi inte tro på samförståndet och rätta oss efter förbundsstyrelser och andra i ledningen som verkligen är insatta och förstår vad som är möjligt? Nej, det borde vi inte. Varför inte? Kommunals ordförande har själv givit svaret: Det blir bara sämre.

Vad bör göras? Fortsättning följer här: Förskolan och kraven

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 mars, 2024 i Arbetslivet, Kultursidan, Vård och omsorg

 

Gratis uppmuntran och uppvigling!

28 Dec

Inlagt 28 december 2022

Jag är redaktör för en liten antologiserie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Hopsnackat kom ut 2010, Hopskrivet 2012, Slutsnackat och Om strejker 2015. Vi har tryckt nya upplagor allteftersom, men nu ska vi inte trycka fler – det kanske blir något annat istället  <= cliffhanger/klipphängare

Två av böckerna, Hopsnackat och Om strejker, är helt slut på vårt lager. Vi skänker bort kvarvarande ex av Hopskrivet och Slutsnackat, tills dom också tar slut. Skickas mot porto, information finns på sidan folkrorelselinjen.com. Uppdatering 10/1: Nu har även Hopskrivet tagit slut.

Vad handlar dom om?

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, Kvasten som sopade trappan uppifrån, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, exceldokumentet som blev ett redskap i lönekampen, tågvärdarna som blev pingviner. Inspiration för den som vill starta arbetsplatstidning, råd o tips om information och kommunikation.

Slutsnackat berättar om erfarenheter av andra sätt att ta strid än att gå ut i strejk. Övertidsblockader, jobba-enligt-regelboken, de timanställda vårdarbetarna som stoppade hyvling, kollektiv uppsägning som kampmetod, sjuksköterskestudenternas framgångsrika kamp för höjda ingångslöner för några år sen, den stora kjolstriden… Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Det handlar om arbetarkollektivet som maktfaktor.

Varsågoda, skaffa till morsan, brorsan, arbetskamraterna, fackklubben, studiecirkeln.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 december, 2022 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, Kultursidan

 

När jag var på nobelmiddag

10 Dec

Inlagt 10 december 2020

Idag är det den 10 december, och då brukar det vara nobelfest. I år blir det ingen, men som tröst ska jag berätta om när jag var på nobelmiddag och gjorde skandal, en pytteliten skandal.

Det är nog enda gången i mitt liv jag har varit på ett kalas med främmande människor och bordsplacering och flera sorters bestick. Har det varit fler gånger så har jag förträngt dem. Jag varken vill eller kan föra mig i möblerade rum. Jag förstår inte hur man gör och vantrivs i de flesta sociala sällskapssammanhang.

Det här är längesen. Jag var 16 år. Min pappa var kemist och hade suttit med i en grupp som skulle lämna förslag till nomineringar av kemipristagare. Eftersom han suttit i den gruppen blev han inbjuden till middagen tillsammans med sin dåvarande fru. Men lagom till festen hade dåvarande frun rymt till Göteborg. Pappa ville att jag skulle följa med istället. Men vad skulle jag ha på mig? Jag brukade gå klädd i svarta byxor och herrundertröja.

Min äldsta syster Martha, som jobbade med teater, då som nu, tog med mig till Riksteaterns kostymförråd, för att låna en lämpligare utstyrsel. Hon letade fram en kort, guldblänkande sak. Martha visste nog att det var påbjudet frack och långklänning men hon kanske tänkte att jag var så ung att jag ändå skulle kunna gå i flick-kort som slutade en bra bit ovanför knäna. Eller så tänkte hon Äsch, det är nya tider nu. Till klänningen hörde ett par korta guldglittriga stövlar. Utstyrseln kom nog från någon operett. Eftersom jag aldrig hade haft på mig högklackat, så var det tur att stövlarna var lågklackade, annars hade jag ramlat omkull i stadshustrappan.

Av själva middagen minns jag inget, inte ens käket. En kompis har letat fram menyn nu i efterhand och informerar: ”färserade sjötungsrullader, tryfferad unghöna i gelé, sparris i vinägrett, madeirasås med gåslever, ananas i likör, petit fours, vad de bjöd på för krök framgår inte”. Jag kommer inte ihåg vare sig sjötungsrullader eller krök. Men jag minns att efter maten stod jag i en trängsel och att det var två damer med ryggen mot mig som tjattrade ”Vilken skandal! SÅG du hur kort klänningen var! Ja det är väl en sån där som vill väcka uppmärksamhet”. De såg inte att jag stod bakom dem, men jag förstod där och då att jag var felklädd. Tror inte jag brydde mig.

Jag traskade runt lite i festvimlet. Pappa såg jag inte till, han bildade nog kemisk förening vid groggborden. Så kom det någon och ställde vänliga frågor om vem jag var. Kameror blixtrade. Sen smet jag från Stadshuset och tillbringade resten av kvällen med min pojkvän.

Dagen efter var jag på framsidan av kvällstidningarna, som hon som hade kort klänning på Nobelfesten. Jag har rört mig i societeten, härmed bevisat. Men har inte känt något behov av återbesök.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december, 2020 i Gamla godingar, Kultursidan

 

Hopsnackat – Stödföreställning 22/10

26 Sep

Inlagt 26 september 2017

20170714 Sopgubbar på väg till ADSopgubbar på väg till Arbetsdomstolen

Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Repetition Hopsnackat - Sopgubbar 1Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.

Publik - Hopsnackat
Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat

Om pjäsen

Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Repetitionsbilder: Nycklarna, restaurangköket, bilfabriken, lagret.

Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.

Mer på programmet

Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.

Reno Norden – ett sopigt företag

Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.

Förboka

För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.

Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.

Sprid till fler

Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.

Affisch Hopsnackat 2017

Här finns affisch/flygblad: Affisch Hopsnackat 2017 – skriv ut i A4-storlek och sätt upp!

Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh

Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF Huvudlogga_ABF_logoruta_red_liten

OBS: Det här blogginlägget finns även på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
På den bloggen kan du också hitta några berättelser av Sop von Gubbe om händelser i sopsvängen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2017 i Kultursidan, Sopgubbar

 

Orten i Fokus: DIN – utställning och tidskrift

20 Mar

Inlagt 20 mars 2016

Orten i Fokus lanserar tidskriften och utställningen Din i samarbete med Botkyrka konsthall.

Igår var det vernissage.

20160319_140103 Konstnärlig verksamhet pågick under vernissagen.

20160319_141011 Mariama Jobe läste sin text Svart smärta.

De som ställer ut sina verk är både etablerade konstnärer och ungdomar från ett boende för ensamkommande unga i Nacka. Här är de fyra unga vid sina självporträtt.

20160319_142332 Ahmad Jahel från Syrien och Sverige.

20160319_142020 Abbas Jaghoubi från Afghanistan och Sverige.

20160319_141911 Temesgen Bahat från Eritrea och Sverige.

20160319_141802  Abdulkader Taher Yusuf från Somalia och Sverige.

20160319_143815  Ungdomarnas arbetsprocess visas på skärm.

20160319_142723  En lång pojke kramar om en kort dam – Marita Castro som jobbar på boendet i Nacka. Marita berättade att det inte var något större intresse från början för att delta i konstprojektet från ungdomarnas sida. Under processens gång har de blivit mer och mer engagerade.

Utställningen pågår till den 28 augusti 2016 i Konsthallen på Tumba Torg 105.

En artikel i lokaltidningen Södra sidan: De gör ny kulturtidskrift från orten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2016 i 145 Norra B, Kultursidan

 

Att vägra jobba för mycket

24 Jun

solidarnosc

Inlagt 24 juni 2015

Bilden visar Mattias Elftorps illustration till berättelsen Solidarnosc i Slutsnackat. I den berättar Egon (pseud.) om hur inhyrda polska charkuteriarbetare slutar jobba övertid och hur karen med julskinkor blir överfulla.

Det är flera av berättelserna i Slutsnackat som handlar om just det att man snackar ihop sig om att säga nej till övertidsarbete eller extrapass. Därför skrev jag den här pekpinnen som en del av mitt förord till boken:

Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att tillexempel sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. (I fallet med de inhyrda charkuteriarbetarna var just det inget hinder. De vägrade jobba övertid därför att de inte fick övertidsersättning.)

Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid. Det brukar också vara klokt att, när frågan ställs om en gemensam åtgärd av något slag, formulera den med villkoret: Om alla, eller de flesta, är med. Det kan vara en avgörande skillnad mellan ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen?” och ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen om 80% röstar ja?”.

Att säga nej till övertid och extrajobb är inte alltid en åtgärd för att sätta press i en specifik konflikt. Det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och helt enkelt gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är det förstås också ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning. För mycket jobb på för få personer, arbetslöshet för andra. Varje gång bemanningen på en arbetsplats minskas med en person, så ökar arbetslösheten i landet med en person. När det händer på tiotusentals arbetsplatser ökar arbetslösheten med tiotusental. Avsiktlig underbemanning och arbetslöshet hänger ihop som två sidor av ett mynt – ett mynt som oftast hamnar i arbetsgivarens ficka eller bekostar en skattesänkning för välbärgade.

Övertidsblockader är en av de stridsåtgärder som ingår i fackförbundens formella vapenarsenal. När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller facklig företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagad för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, när man agerar på lokal nivå. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda öppet uppmanar till övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.

Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten. Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot. Det är helt rimligt att förutsätta att om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då ska det anställas fler.

Observera: hälsosamt arbetstempo. Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen. Ofta har vi också en inre drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor vill vi inte att de ska drabbas. Det är vi som bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.
Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.

Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är idag en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans. Tänk på de arbetslösa – maska mera! var det någon som sa. Det är en bra paroll, även om maskning egentligen inte är rätt ord i sammanhanget. Jobba rimligt.

Första delen av mitt förord kan du läsa här: Ni är fuckade utan oss – Arbetarkollektivet som maktfaktor.

Mer om böckerna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien och hur man får tag på dem: Kolla här (öppnas i ny flik).

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 juni, 2015 i Blandat, Kultursidan

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

23 Jun

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juni, 2015 i Blandat, Kamp lönar sig, Kultursidan, Osäkra anställningar, Posten, Sopgubbar, Tåg, Vård och omsorg

 

Nej, det handlar inte om biblioteken

11 Jun

st-ngt_skylt
Inlagt 11 juni 2015

Massor av fritidsgårdar har lagts ner. En googlesökning på ”Fritidsgårdar läggs ner” ger 19000 svar.
När gårdar stängdes varnade många, bland andra personal, föräldrar och ungdomar för konsekvenserna. Var ska ungdomarna ta vägen? Det kommer att kosta mer senare! Ok, nu ser vi en av konsekvenserna. Biblioteken har blivit fritidsgårdar och ”bråkiga ungdomar” skrämmer bort andra besökare.

Då är det väl viktigare att påminna om vad som sas när fritidsgårdarna las ner än att börja diskutera inkludering på biblioteken, tysthetsnorm, grabbkultur och div annat. Eller för all del, diskutera sånt, det är inte oviktigt. Men att fokusera på sånt i det här sammanhanget är jävligt respektlöst mot alla dem som jobbade resp. hängde på gårdarna och som varnade för vad som skulle komma att hända.

Det varnas alltid, av dem som gör jobbet, kan jobbet, när en verksamhet läggs ner eller skärs ner eller försämras på annat sätt. Tänk på konsekvenserna! Det gör mig förbannad när snacket några år senare går som om det inte fanns orsakskedjor bakåt och som om ingen hade varnat. Strukturell demens.

Öppna gårdarna igen och låt biblioteken vara bibliotek. Hur biblioteken ska fungera är en annan diskussion.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 juni, 2015 i Kultursidan

 

Alienation

21 Maj

Idag, 21 maj 2015, ska jag diskutera begreppet alienation.

Marx

Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”

Observera: ”…när den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad”

Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”

Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Jag har aldrig varit en fri hantverkare. Det har inte heller studenten.

I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.

Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.

Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in i livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång, jag berättar om en förändring.

Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Inom dessa sektorer kan vi verkligen snacka om alienation. Den alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.

pengabingen
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd. De som jobbade där har sagt upp sig. Man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, men de tar slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, skolan, sjukhuset och vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar. Drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.

Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?

I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.

Besläktat inlägg: I en främmande värld

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 maj, 2015 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Etiketter: ,

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

22 Apr

20150422_175146

22 april 2015

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2015 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Vård och omsorg

 

Vi äger orden. Huddinge 11/9

03 Sep
Vi_äger_orden
Inlagt 3 september 2014
Landsomfattande författarturné inför riksdagsvalet! När hände det senast? Föreningen Arbetarskrivare är på hugget!

”Det land vi ser nu är inte det våra föregångare var med om att bygga. Samhället blir allt mer kallt och cyniskt. Det präglas av djupnande klassklyftor och segregation. Tempot i arbetslivet ökar, vår arb…etsmiljö försämras, våra fackföreningar försvagas och det vi äger tillsammans rivs ner.”

Arbetare finns. Någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor, vill påverka och förändra samhället och har dragit på turné inför riksdagsvalet.

ATHENA FARROKHZAD författare
FRANCES TUULOSKORPI arbetarskrivare

Konferencier & samtalsledare: VICTOR ESTBY

Torsdag 11 september 2014, kl 17.00
ABF Huddinge, Kommunalvägen 26, Huddinge.

Ca 500 meters promenad längs Kommunalvägen från Huddinge pendeltågsstation.

Fritt inträde!

I samarbete med ABF Huddinge.

Välkomna!
www.arbetarskrivare.se

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 september, 2014 i Kultursidan

 

Ryggen fri

07 Mar

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Inlagt 7 mars 2014

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Arvet – Hamnfyrans unika tidslinje på nätet

26 Dec

Inlagt 26 december 2013

Farsta tidningsbud fackklubb 10 år. Postettan kräver – minnesskrift 1940-2000. Målarna i Göteborg – en hundraårskrönika. Några av de fackligt/historiska böcker i min bokhylla som jag kanske inte så ofta bläddrar i men som står där med stolthet. De är minnesskrifter över organiseringen, över det som gjorts och alla de som gjorde det. De påminner också om nuet och framtiden, där vi bygger vidare på det som gjorts men också måste ifrågasätta var vi hamnat och vad som nu bör göras.

I dagarna släpptes en facklig minnesskrift, som är (såvitt jag vet) helt unik till sin uppbyggnad. Det är Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 Göteborg som presenterar hemsidan Arvet.

Här hittar du hela Arvet! (öppnas i nytt fönster/flik)

I Arvet bläddrar man inte, man klickar sig fram på tidslinjen och hittar bilder, film och text om händelser i stuveri- och hamnarbetarnas historia som exempelvis Bombningen av Amalthea 1908, Skotten i Ådalen 1931, Vild strejk 1954, Svenska Hamnarbetareförbundet bildas 1972, Första kvinnorna på kajen 1990, Kampen för jobben 2009. I bildarkivet ryms också mängder av vardagliga bilder från kajerna, ett gemensamt album för alla dem som jobbat där och för deras släkt och vänner.

En av 10695 bilder i det digitaliserade arkivet – Hamnarbetare på väg till arbetsdomstolen 1978:

Hamnfyran_arvet_imgf070

Hamnfyran skriver:

”Arvet är ett sökbart digitalt arkiv som i skrivande stund innehåller över 11 000 fotografier samt filmer och ljudklipp föreställande allt från vardagligt hamnarbete till fackliga konflikter. I dokumentarkivet finns Hamnarbetarförbundet Göteborgs 41-åriga historia bevarad i över 7000 dokument, som behandlar ett litet fackförbunds kamp för sina medlemmars intressen och solidaritetsarbete världen över.

Stora delar av materialet är helt unikt, insamlat bland medlemmar och sympatisörer under decennier. Vi hoppas att Arvet ska kunna bli en referenspunkt för forskare och fackliga aktivister men också för anhöriga och vänner till alla de tiotusentals människor som jobbat på Göteborgs kajer genom åren.”

Unik är också översättningen till 22 olika språk. Vilket jobb!

Det är roligt att se nätets möjligheter användas på detta sätt. Ett viktigt plus i jämförelse med de tryckta minnesskrifterna, förutom möjligheten att hitta alla de dokument och bilder som inte kan rymmas i en bok, är att tidslinjen i Arvet kan förlängas framåt och fyllas på. Det finns plats för framtiden.

Jag vill gärna överlämna en bild som julklapp till Arvet: Sex hamnarbetare sluter upp och visar solidaritet vid sjuksköterskestudenternas ”Inte under 25000”-manifestation den 24 april 2013. Plats: Slussen i Stockholm.

2013-04-24 ssk-demo (1)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2013 i Hamn, Kultursidan

 

Vår rätt att vara varandra

21 Dec

Inlagt 21 december 2013

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Vi ses i morgon!

22 Nov

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november 2013

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 november, 2013 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna på plats igen

26 Okt

Inlagt 26 oktober 2013

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna kommer igen på fredag

19 Okt

Inlagt 19 oktober 2013

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Hur gick det?

15 Jul

Inlagt 15 juli 2013

Vad betyder det om hundra år att vi på Bagarn år 1995 lyckades stoppa en stor nedskärning och rädda det lokala avtalet som företaget ville riva? Det är ett exempel på en strid och en seger som betydde mycket för oss då, i vårt dagliga liv. Idag finns Bagarn inte ens kvar. Men om vi kan lära av segrar och förluster, av hur vi gjorde, av det som hände, och om vi kan sprida våra erfarenheter, då finns betydelsen kvar och gör oss starkare i kommande strider. Även om hundra år.

Sånt som jag oftast skriver om – klasskamp, folkrörelse – har sällan en tydlig början eller slut. En rond kan vinnas eller förloras, men matchen är inte över. Styrkeförhållanden kan förändras, men ingenting är avgjort för gott. Frågan: Hur gick det? har inte ett slutgiltigt svar.

Fast jag kan ju ändå försöka att inte lämna så många lösa trådändar i min blogg! Upptäckte när jag bläddrade genom inläggen att det finns en hel del obesvarade frågor.

Står smederna fortfarande undangömda i ett förråd?

Var Alby till salu?

Blev det något bra bussavtal?

Är de avstängda pedagogerna tillbaka på jobbet?

Har det blivit fler uppror i vården?

När sommarkoman släpper så ska jag besvara frågorna, så gott det går. Till dess – ordet till Berra:

Huset måste byggas med den sten som finns att tillgå,
upproret måste göras med det folk som finns att tillgå,
tavlan måste målas med de färger som finns att tillgå.

ur Hårda Bud av Bertolt Brecht 1938

palett

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2013 i Kultursidan, X övrigt

 

Missa inte sommar-rean

10 Jun

Inlagt 10 juni 2013

Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!

Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.

Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 juni, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Samtidigt i Eskilstuna…

03 Jun

Inlagt 3 juni 2013

Idag skriver jag om ett exempel på engagemang underifrån i strid med beslut uppifrån. Folkrörelse om man så vill. Det handlar om en staty – skulpturen Smederna i Eskilstuna. Saxar från ett tidigare blogginlägg om saken:

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla sme’stan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget.

Facebookgrupp: Ge Smederna en central placering på Fristadstorget!

Här smider några av facebookgruppens medlemmar planer på biblioteket:

2013-06-01 Eskilstuna (0)

2013-06-01 Leif

En av dem som vill ha tillbaka Smederna till Fristadstorget är Leif Johansson, som själv är pensionerad smed. Vi vill inte att vår historia ska försvinna, den ska lyftas fram, säger Leif.

2013-06-03 smederna grupp
Idag den 3 juni 2013 samlades några av facebookgruppens medlemmar för att överlämna en skrivelse till politikerna. Längst t.h.kulturnämndens ordförande Mona Kanaan som kom ut för att ta emot skrivelsen.

2013-06-03 smederna
Facebookgruppens initiativtagare Peder Carlström och Mona Kanaan

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg: Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur, äldre eller nutida, som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor, placeras på undanskymda ställen?

Här hittar du mitt förra inlägg om saken: Göm inte smederna!

smederna

Och hur gick det sen?
Smederna kommer igen på fredag (19 okt 2013)
Smederna är på plats (26 okt 2013)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juni, 2013 i Kultursidan

 

Göm inte smederna!

13 Maj

smederna

Inlagt  13 maj 2013

Allan Ebelings staty Smederna har sedan 1959 haft en central placering på Fristadstorget i den gamla smestan Eskilstuna. Nu har Smederna plockats undan i skymundan och ska bytas ut mot ett annat konstverk. Detta har upprört många Eskilstunabor som tycker att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats på torget. Många arga insändare har kommit in i Eskilstunakuriren och strategimöte för att komma till tals med kommunen är på gång.

Facebookgrupp: Ge smederna en central placering på Fristadstorget!

Det här borde intressera fler än Eskilstunaborna själva! I vems intresse ligger det att arbetarhistoria göms undan, att kultur – äldre eller nutida – som lyfter fram arbetet och arbetarens villkor placeras på undanskymda ställen.

För några år sen var det Folkets Hus i Stockholm som planerade att plocka undan bland annat en stor Amelin-målning. Men de kraftiga protesterna gjorde att tavlorna blev kvar. Tidningen Arbetet (dåvarande LO-tidningen): Folkets hus gör pudel av tavelbeslut.

Smederna tillbaka till Fristadstorget!

Uppdatering 28 maj 2013, dagens insändare i Eskilstunakuriren: Ställ tillbaka smederna på Fristadstorget.

3 juni 2013 har jag skrivit igen om smederna HÄR.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 maj, 2013 i Kultursidan

 

Limpan, Rosen & Bellman viglar upp.

25 Apr

Inlagt 25 april 2013

Du har väl inte missat att Hopsnackat blir teater?

repetition 2013-02-17

– Det är ett jävla rövarbolag det här, skum skit hela tiden! Sopgubben Rosen är förbannad. (Repetitionsbild)

En timslång föreställning med sopgubbarna Limpan, Rosen & Bellman och deras historier om sopbils-karavan, bingostrejk, kuktillägg, rastmöten, hundar på lagret, inställda bussar, kris i restaurangköket, städarna som stod längst bak och julvörten som fick stanna på kajen.
Det handlar om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater – bli uppviglad och glad!

repetition 2013-03-10

Så fick vi då till slut en fläkt… Segerglädje på lagret. (Repetitionsbild)

Några av berättelserna i boken Hopsnackat har blivit en teaterpjäs med samma namn. Och nu ska den ut på turné! Den spelas i Stockholm den 2, 3 och 14 maj, i Norrköping den 7 maj och i Uppsala den 8 maj.
Information om boken (och bokserien som den ingår i), föreställningarna, biljettbokning med mera kan du hitta på bloggen folkrorelselinjen.wordpress.com.
Där kan du också hitta information om hur du ska göra om du vill att Hopsnackat ska spelas i din stad eller för din förening. Det behövs ingen teaterscen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Sopgubbar

 

Vi är beredda, beredda på att slåss

19 Apr

Inlagt 19 april 2013

Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för! det är en de strategiska grundstenar som jag brukar tjata om. Ett gäng som verkligen fattat detta är de kämpande sjuksköterskorna. Det finns även en kampsång som slår fast saken!

Klicka och sjung med: Vi är beredda – Pelle Höglund

På onsdag kan vi andra, vårdarbetare, anhöriga, patienter (vilket vi väl alla blir förr eller senare) visa vårt stöd för kampen. Kolla inlägget 24 april – Inte under 24000/25000 – hela listan!

ssk-demo-bild

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 april, 2013 i Kultursidan, Vård och omsorg

 

Äta sova dö eller kämpa tillsammans.

04 Mar

Inlagt 4 mars 2013

Har du sett filmen Äta Sova Dö? I så fall rekommenderar jag att du även ser filmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.

ata_sova_do_affisch    fackklubb459_affisch

Fackklubb 459 är en dokumentärfilm. Grundmaterialet är många många timmars film som togs, natt och dag, under år 2003 på Bagarn – brödfabriken Stockholmsbagarn – året innan arbetsplatsen lades ner. Allt är äkta och utan några arrangerade scener, men filmen har en regissör, Susanna Edwards. Den som väljer vad som ska klippas ihop av ett stort filmmaterial till en 90 minuters film präglar naturligtvis slutresultatet. Jag har lite synpunkter på urvalet, jag tycker t.ex. att det är onödigt stort fokus på mig (jag var klubbordförande på fabriken). Men många som sett filmen har tröstat mig med att man ändå ser tydligt att det är det kollektiva agerandet och sammanhållningen på arbetsplatsen som är vår styrka.

Jag känner igen mig när jag ser Äta Sova Dö. Typen av arbetsplats, miljön i en livsmedelsindustri. Sammansättningen av människor, den stora andelen invandrare, alla språken, de roliga och speciella individerna.

Det jag inte känner igen mig i är situationen som uppstår när uppsägningshoten kommer. Hur individerna står ensamma i Äta Sova Dö, hur den stackars klubbordföranden går runt i lokalen som en lieman och plockar ut en och en av de stackars arbetskamrater som blivit utvalda att få sparken.
Vi på Bagarn hade turordordningslistan på väggen, diskuterade och röstade om hur vi skulle göra, slogs tillsammans för bättre villkor och nya jobb. Och vann mycket. Vi var inte någon annan sorts människor än de som porträtteras i Äta Sova Dö. Men vi hade vanor, metoder för att använda vår kollektiva styrka, som kom till nytta även i en ”hopplös” situation.

Fackklubb 459 fick positiva recensioner när den kom år 2004, men väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Det har hänt en del sedan 2004 – nu talar man mer om klass, och om hur det ser ut på arbetsplatserna, i det s.k. offentliga samtalet. Fackklubb 459 borde, precis som Äta Sova Dö, kunna komma till sin rätt. Idag.

Det kan födas många intressanta tankar och diskussioner om mänsklig sammanhållning, möjlig styrka och fackliga metoder om man ser båda dessa filmer och deras likheter och skillnader.

Fackklubb 459 kan man köpa på nätet, t.ex. genom Folkets Dvd.
Man kan även få tag på den via hopsnackat (at) bredband.net
Filmen finns också att se på Youtube, dock uppdelad i 10 avsnitt. Här hittar du det första avsnittet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 mars, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Stockholmsbagarn

 

Språkfrågesport 2012

20 Dec

Inlagt 20 december 2012

Uppdatering 28 december: Länk till Facit finns längst ner!

Förra julen publicerade jag Erik Helgesons frågesport Anders Borg eller Kim Jong-Il?, som tydligen förgyllde många jul- och nyårssoffor eftersom det är det mest lästa inlägg jag haft på denna blogg.

Till dessa höjder når vi knappast i år, men det blir lite frågesport i alla fall. Här nedanför finner du 80 julhälsningar (och i några fall även nyårshälsningar, tror jag) på 80 olika språk. Nu är frågan – hur många av dessa hälsningar kan du/ni där i jul- eller nyårssoffan placera i rätt språk? Utan att söka på nätet?
OBS: Att bjuda hem eller ringa runt till alla mänskor man känner som talar olika språk och försöka säga God Jul till dem och se om det blev rätt, är tillåtet!

lyssna

Brasklapp: Eftersom jag inte kan riktigt alla dessa språk själv, så kan jag inte garantera att allt är rätt stavat och rätt transkriberat/translittererat.
Skrik gärna om nåt är fel eller om du vill tillägga ett språk på listan.

Längre ner finns en länk till en Ledtråd – nämligen en lista på vilka språk som finns representerade bland hälsningarna. Fast i annan ordning då förstås.
Facit lägger jag in på julafton! (Trodde jag, sorry. Men nu finns det facit i alla fall. Länk längst ner.)

Barka da Kirsimatikuma
Boas Festas
Bo Nada
Bon Nadal
Bonu nadale e prosperu annu nou
Buon Natale
Buorrit Juovllat
Christmas Aao Ne-way Kaal Mo Mobarak Sha
Christmas-e-Shoma Mobarak
Chung Mung Giang Sinh
E ku odun, e ku iye’dun!
En frehlicher Grischtdaag
Feliz Natal
Feliz Navidad
Froehliche Weihnachten
Gajan Kristnaskon
Gezur Krislinjden
Glædelig Jul
Gledelig Jul
Gledileg Jol
Gledhilig jol
God Jul
Gogudod Jojulol
Gun Tso Sun Tan’Gung Haw Sun
Hristos se rodi
Hyvaa joulua
العربية (Idah Saidan)
IL-Milied It-tajjeb
Joyeux Noel
Jutdlime pivdluarit ukiortame pivdluaritlo
Kala Christouyenna
Kellemes Karacsonyi unnepeket
Kung His Hsin Nien bing Chu Shen Tan
Kurisumasu Omedeto
La Maunia Le Kilisimasi Ma Le Tausaga Fou
Linksmu Kaledu
Maligayamg Pasko
Mata-Ki-Te-Rangi. Te-Pito-O-Te-Henua
Mele Kalikimaka
Mitho Makosi Kesikansi
Meri Kirihimete
Merry Christmas
Merry Keshmish
Mo’adim Lesimkha
Nadolig Llawen
Natale Hilare et Annum Faustum
Naya Saal Mubarak Ho
Nedeleg laouen
Neekiriisimas annim
Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun
Noflike Krystdagen
Nollaig chridheil
Nollaig Shona Dhuit
Nollick ghennal as blein vie noa
Pace e salute
Prejeme Vam Vesele Vanoce
Priecigus Ziemassvetkus
Pozdrevlyayu s prazdnikom Rozhdestva is Novim Godom
Pulit nadal
Sarbatori vesele
Sawadee Pee Mai
Selamat Hari Natal
Shenoraavor Nor Dari yev Pari Gaghand
Shub Naya Baras
Shuvo Naba Barsha
Shub Naya Varsh
Sreken Bozhik
Sretan Bozic
Srozhdestvom Kristovym
Subha nath thalak Vewa
Sung Tan Chuk Ha
Tchestita Koleda; Tchestito Rojdestvo Hristovo
Tezze Iliniz Yahsi Olsun
Zalig Kerstfeest
Zorionak eta Urte Berri On!
Vesele Bozicne
Vesele Vanoce
Vesele Vianoce
Vrolijk Kerstfeest
Wesolych Swiat Bozego Narodzenia

Samma lista som wordfil (att skriva ut)

Ledtråd (de 80 sökta språken) hittar du här (Öppnas i nytt fönster/flik)

FACIT (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2012 i Kultursidan

 

Malligt presenterat

26 Nov

26 november 2012

Idag vill jag malligt presentera (eller proudly present som di säger) den första texten i projektet Hopskrivet, som jag är redaktör för. Hopskrivet är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Dvs uppföljaren till Del 1, Hopsnackat.

Hopskrivet består både av bloggtexter och av en pappersbok som släpps på lördag den 1 december.

För att läsa den första bloggtexten, författad av signaturen M, på Hopskrivet-temat får man hoppa över till Folkrörelselinjens blogg, varsågod: Vägra leva på knä!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 november, 2012 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 

Biancas present till sjuksköterskorna

03 Jul

Inlagt 3 juli 2012

Filmtime!
Hittade den här presenten till en kämpande yrkesgrupp. Tillverkad av Bianca Kronlöf.

Mina blogginlägg om 24000-upproret finns i kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2012 i Kultursidan, Vård och omsorg

 

I en främmande värld

04 Jun

Idag 4 juni 2012 blir det kulturblogg.

Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.

Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.

Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.

Det finns en maskin som tillsluter påsarna.

Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete? Lottas första dag på skorpfabriken?
Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.

Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken. Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad prosa som man kan kalla poesi. Fabriken beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)

De citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Läsalätt är inte det enda jag påminns om. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar också bilder i mitt huvud. Inte mina egna minnesbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.
De beskriver främlingskap.

I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.

Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.
För mig som fabriksarbetare är samtalet en smula komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.

Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Genom att mystifiera denna värld knölar man in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.

Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.
Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.

En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite roligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.
Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.

Under den här perioden pågick förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Arbetarna kunde diskutera och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se.

Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.

Några år senare läste jag en intervju i en kvällstidning med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.

Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?


Ur bildsviten Orfeus och Euridike av Palle Nielsen.

(En tidigare version av den här artikeln har varit publicerad på LO-tidningens kultursida, 2006)

Läs även: Alienation.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 juni, 2012 i Kultursidan

 

Vi måste tala om anslagstavlor! – Bidra till Hopskrivet

25 Apr

Vi måste tala om anslagstavlor

Inlagt  25 april 2012

Nu sitter fritidsredaktör Tuuloskorpi och bläddrar i berättelser om arbetsplatstidningar som Livstecken och Kvasten och Spårhunden, om Euromaintbloggen och om sjuksköterskestudenternas användning av slutna och öppna facebokgrupper. Plus exempel på enkäter, informationsaffischer, dikter…
Alltihop skrivna saker som på något sätt har haft betydelse för kollektivet och rörelsen på någon arbetsplats. Organiserat, agiterat, informerat, provocerat.

Denna spretiga pappersröra ska bli Hopskrivet, del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Del 1 i den serien heter Hopsnackat och kom ut 2010. Hopsnackat är väldig basic, korta berättelser som oftast handlar om ett gäng arbetskamrater som snackat ihop sig direkt på golvet och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring. Små strider, små segrar, och bokens syfte är entydigt: uppmuntran och uppvigling.

Hopskrivet ska också ge tips och inspiration. Men även ta upp typiska problem.
Så fort någon börjar göra något, t.ex. en tidning eller en arbetsplatsblogg, antingen man är vald till det eller gör det på eget initiativ, så blir man en företrädare, någon som talar för eller till arbetskamraterna. När någon blir företrädare så kan det lätt få följden att andra träder tillbaka. Och/eller att företrädaren blir utpekad och angripen av ogillande chefer.
Men en arbetsplatstidning, en enkät etc, kan också vara ett redskap som stärker och mobiliserar kollektivet, minskar klyftan mellan företrädare och företrädda, gör att fler bryr sig och aktiverar sig.

Hopsnackat gick det snabbt att få ihop. På folkrörelselinjeträffar hade jag hört berättelser om hopsnack på jobbet, jag kom ihåg dem och kunde be berättarna skriva ner dem. Och så hade jag stött på passande berättelser på internet, som jag kunde be om att få ha med i boken. Det tog bara ett par månader att få ihop materialet.

Hopskrivet tar mycket längre tid. Annat har kommit emellan, skribenter har inte fått tummen ur (inkl. jag själv) – men det finns också en positiv anledning. Det kommer in nya bidrag och det dyker upp nya idéer om vad för slags berättelser och exempel som kan finnas med och vilka som kan berätta.
T.ex. häromdan: Men anslagstavlan då? Vi måste tala om anslagstavlor!

Vill du bidra?

Kan du berätta om en arbetsplatstidning? Det får gärna vara en personlig berättelse, inga partipamfletter tack, och det finns även plats för problem och misslyckanden, erfarenheter av vad som funkat och inte funkat, etc.

Eller om du kommer på något annat skriftligt som haft betydelse för er som kollektiv på jobbet, vid något tillfälle eller under en längre period. Något som uppviglat, upplyst, uppretat, uppsamlat, uppmuntrat…
Vad har du att säga om anslagstavlan? Och dikten på toaväggen som gjorde alla glada en hel vecka, kommer du ihåg den?

Du kan välja själv om du vill använda ditt eget namn eller skriva under pseudonym.

Skicka till info(at)folkrorelselinjen.nu så kanske ditt bidrag kommer med i boken. Du får inget betalt, bara äran av att ha bidragit till folkrörelse på arbetsplatsen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2012 i Kultursidan

 
← Äldre inlägg