RSS

Kategoriarkiv: Grundläggande

Ett samhälle utan köl

”Det finns två ”rörelser” med strategi i Sverige idag – arbetsgivarna och SD. Partierna m fl föses omkring av trycket från dessa rörelser”, skrev jag den 21 december 2015 på twitter. Det har blivit ännu tydligare sen dess. Men jag kan ju också säga att ett starkt tryck från arbetsplatserna skulle ha motsvarande effekt – tvinga partier och organisationer och individer att ompositionera sig.

När det inte finns tillräcklig styrka och strategi på tillräckligt många arbetsplatser så är vi inte någon sådan tvingande kraft – vi har inte ens en köl utan driver dit andra blåser oss. Den köl som saknas (eller snarare är för liten) är den att arbetande människor sätter ner foten på sina arbetsplatser när det behövs. Att vi på riktigt sätter stopp för försämringar, utan att ge upp i förväg inför konsekvenserna. Konsekvenserna när vi inte sätter stopp, är så mycket värre. Och möjligheten till förbättringar minskar förstås om vi inte ens kan stoppa försämringar.

Att vi flyter dit andra blåser oss, det drabbar inte bara dagsvillkoren på jobbet. Hela samhället förflyttas. Välfärdssamhället tappar välfärd, allting knakar. Och vad betyder det för unga människor om vuxna gnäller om jobbet, knyter näven i fickan, men aldrig kommer hem och säger Nu har vi snackat ihop oss, jag och mina arbetskamrater/branschkamrater, nu nöjer vi oss inte ens med namnlista och facebookgrupper, nu håller vi ihop och tar strid. Ska inte de unga ha något att lära av oss, något att respektera?

 När det finns en rejäl köl kan vi inte driva omkring hur som helst, och människors syn på varandra stabiliseras också. Då värderas vi som behövda delar av kollektivet, hur olika vi än är.

Dom ska vara rädda för oss

Huvudskyddsombudet Ola Brunnström på Pågatågen hotades i slutet av 2020 med uppsägning för att han hade skrivit till medlemmarna: ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss”. Detta var inte ett hot mot chefer att dom ska få på käften eller få hästhuven på trappen eller dylikt. Nej, det var ett ”hot” om att försämrar de våra villkor så kommer de att få problem i verksamheten. Olas arbetskamrater snackade ihop sig om att får han sparken så blir det strejk. Det är ett sådant hot som chefer ska vara rädda för. Ola blev kvar på jobbet. I den underliggande striden mot hyvling, där arbetarna sa NEJ TACK – trots att alternativet som erbjöds var att några skulle sägas upp – fick cheferna också backa.

Men det räcker inte att sådant görs på 1 arbetsplats för att samhället ska ha köl. Om villkor försämras på 10000 arbetsplatser och man sätter stopp på 1 arbetsplats, men lägger sig på 9999 arbetsplatser – då är vi ändå ett samhälle på drift. Så spridningen av motstånd är det viktiga.

Jag ska säga något om ett par strider som tagits på sistone. Strider som har varit både unika och allmängiltiga, så brukar det vara.

Pilotstrejk för anställningstrygghet

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka, vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret. Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ. (Ett anspråkslöst förslag, 7 dec 2015)

Detta var precis vad som hände när SAS-piloterna strejkade i juli i år, inte för högre lön eller andra bättre arbetsvillkor, tvärtom var de beredda på att acceptera försämringar. Det dom inte kunde acceptera var att bli överflyttade till bemanningsföretag och att turordningsregler inte följdes vid återanställningar. De ville ha anställningstrygghet. Arbetsgivarna sa NEJ NEJ NEJ – det krävdes 15 dagars strejk för att få igenom piloternas enda krav, och det bekräftar hur viktiga de osäkra anställningarna är för arbetsgivarna. Men pilotfacket vann, och medlemmarna röstade ja till avtalet.

I pilotstrejken kan man anta att det fanns speciella förhållanden som gjorde att det fanns ”prutmån”, att de kunde acceptera sänkt lön och t.o.m. utökad veckoarbetstid. Allmängiltigt är ändå att anställningstrygghet och rättvisa regler är oerhört viktiga frågor för de anställda som individer och kollektiv. Men, som sagt, minst lika viktiga för arbetsgivarna. Försämrad anställningstrygghet är guld värt för dem. Det är därför vi, utan köl, glider dit. Fackledningarna skriker nej, men viftar sen, ofta, med vit flagg och usla kompromisser. Även för dem är trycket från arbetsgivarsidan starkare än trycket från arbetsplatserna.

Men måste vi vika oss? Det borde finnas en köl, ett motstånd på arbetsplatserna så starkt, att vi hejdar driften tillbaka till förhållandena i arbetslivet som de såg ut innan vi ens började ta strid om dem för mer än 100 år sen. 

Byggstrejk för lika löner i Danmark

En annan aktuell strid, i vår närhet. I maj i år strejkade ca 500 polska och rumänska byggnadsarbetare på Danmarks största byggarbetsplats för att få samma lön som de infödda arbetarna. Efter 4 dagars strejk och blockad av arbetsplatsen vann de ett avtal som de är nöjda med. En ovanlig strid mot ett allmängiltigt problem. Kampen för lika villkor är viktig för alla arbetare, inte bara de underbetalda. De som har bättre löner/villkor hotas också av dumpningen, pressas neråt. 

Varför strider man då inte oftare? Det finns en inbyggd problematik – förutom den personliga rädslan och utsattheten som många migrantarbetare lider av. När människor som används för villkorsdumpning tar strid mot detta, så tar de samtidigt strid mot ett av incitamenten till att de får jobba – nämligen just sämre villkor. Detta är ett klassiskt dilemma, en hotbild som finns där varje gång i historien som en underbetald grupp börjat ta strid. Varför skulle industrierna anställa kvinnor om de ska ha samma lön som männen?

Det borde snackas mer om striden i Danmark. Den borde uppmuntra.

Inte bara strejk

Arbetsplatskamp behöver inte bestå av just strejk. Det finns andra metoder. Att börja jobba exakt efter regelboken är tillexempel en smart och ofta väldigt effektiv metod. En av böckerna i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Slutsnackat, handlar uteslutande om andra metoder än strejk. Många exempel ges också i den första boken, Hopsnackat. Det är viktigt att lyfta fram sådana erfarenheter. Men ibland behövs faktiskt strejk. Det är ett allt vanligare problem, kanske främst inom infrastruktur och väldfärdsjobb, att ”ansvariga” politiker, chefer och giriga konsultfirmor själva lyckas ställa till med gräsligt mycket elände, utan att någon ställs ansvarig för det. Om allt redan är knas, kanske en organiserad maskning eller övertidsblockad inte ens märks.  Då är den öppna strejken vad som återstår om man inte vill krypa mer.

Lätt att säga, svårt att göra? Ja. Men gör vad ni kan, där ni är. Gör det till en vana att snacka ihop er och inte gå med på vad som helst. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Skräms inte av hot som ”går ni inte med på det här schemat så finns inget jobb för er”. Säger ni nej allihop, samtidigt, så är det dom som blir rädda för er. Tillsammans kan vi vara samhällets köl.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 6 september, 2022 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Håll ihop och mena allvar

I förordet till antologin Om strejker (del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015) skrev jag: ”Det är ont om strejkberättelser från arbetsplatser inom vård och omsorg. Det krävs ingen djup analys för att förstå att det är svårare att strejka när man arbetar med människor än med prylar. Här finns ändå två berättelser om strejker i hemtjänsten, så omöjligt är det tydligen inte. Lika viktigt är dock att observera berättelserna om andra kampmetoder i vården som finns i Slutsnackat (del 3 i antologiserien, 2015). Timanställda på vårdboende som tackar nej till förkortade arbetspass. Sjuksköterskestudenternas lönekamp, då de kollektivt tackar nej till anställning under en viss lönenivå. Personliga assistenter och sjuksköterskor som använder metoden kollektiv uppsägning. Det är vårdarbetare som, idag på 2010-talet, står för utvecklingen av sådana framgångsrika kampformer, som också bygger helt och hållet på kollektivt agerande. Andra yrkesgrupper har mycket att lära av dem.”

Kommer ni ihåg Inte under 24000-kampanjen för ca 10 år sen? Den gick ut på att blivande sjuksköterskor lovade varandra att inte ta sjuksköterskejobb som nyexaminerade under 24000 kr i månaden. Stöd studenternas kamp mot lönedumpning! Det var alltså inte bara ett krav typ ”Vi tycker att vi är värda 24000, tycker inte du också att vi är det, skriv på namninsamlingen”, utan de hade en strategi, strategin att mena allvar. Fick de inte 24000 så tog de ett annat sorts jobb i väntan på att trycket av uteblivna arbetssökande skulle få effekt. Kampanjen lyckades när de nyexade faktiskt i stora skaror höll fast vid att inte ta jobb under 24000, men det tog ett tag.

Nu är något liknande på gång i Västra Götaland. 932 sjuksköterskor från olika universitet i Västsverige har lämnat in krav till Västra Götalandsregionen. De kräver 30 000 i månadslön och ordentlig introduktion på arbetsplatsen, annars tar de inte jobb i regionen. P4 Göteborg: Regionen kan gå miste om en generation sjuksköterskor – har fått kravlista.

Ska detta lyckas så gäller det att man även denna gång menar allvar.

Detsamma gäller vid kollektiva uppsägningsaktioner. Ibland säger människor upp sig för att de faktiskt vill sluta, oavsett vad som händer, men i många fall är det en önskan om förbättrade villkor som ligger bakom en kollektiv uppsägning. Dvs. att man vill stanna kvar om vissa krav tillgodoses. Vid alla såna stridsåtgärder  så gäller det att man måste mena allvar, och räkna med att en eventuell seger kommer först när man blivit synade. Arbetsgivarna kommer inte att ge med sig direkt. Om man då inte håller ut, så lär man arbetsgivarna att det bara är att ha is i magen, så kryper de missnöjda arbetarna tillbaka. Därmed lär man också andra arbetsgivare detta.

Men gäller inte detta även vid t.ex. en strejk, en övertidsblockad eller annan protestaktion på arbetsplatsen? Att det händer att man går tillbaka utan att ha fått igenom sina krav, att arbetsgivarna vinner om de inte viker sig? Ja det händer, och det är aldrig särskilt lyckat, men skillnaden mot t.ex. en uppsägningsaktion eller inte-ta-jobb-aktion är att man kan agera igen. Om man t.ex. genomför en strejk eller övertidsblockad under en viss tid, alltså med förbestämt  slutdatum, så kan man göra det med det underförstådda eller uttalade hotet att vi kan göra detta igen. Vi är kvar, och det finns fler metoder, som t.ex. att strikt ”jobba enligt regelboken”, ofta en utmärkt stridsåtgärd!

Att säga upp sig men stanna kvar, även om kraven inte tillgodosetts, har inte samma effekt. Det är inte kostsamt för arbetsgivaren. Det kostsamma och besvärliga kommer ju först då det är många som faktiskt slutar samtidigt.

Så, alla stridsåtgärder, tillåtna och otillåtna, är svåra på något sätt. De kan även vara spännande och upplyftande, när man äntligen sätter ner sin gemensamma elefantfot. Det gäller att snacka ihop sig och stötta varandra. Se till att de arbetskamrater som är osäkra, de som mest behöver stöd också får det, det är ofta deras uthållighet som blir avgörande. Vi ska vara medvetna om att det kommer splittringsförsök och att vi kan bli synade. Vi ska vara överens om en eventuell återgång.

Hur som helst, det finns sådana missförhållanden i arbetslivet idag, och fackföreningarnas flathet är ofta så stor, att vi måste ta en del risker. Hellre det än att vi bara låter oss pressas tillbaka allt längre med försämrade arbetsförhållanden. Vi behöver förbättringar, inte försämringar! Ha mod!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 februari, 2022 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi, Vården

 

Kamp lönade sig 2021

Glada arbetskamrater tar emot arbetskamraten och huvudskyddsombudet Ola efter segern som vanns med ett strejkhot.

Det har blivit tradition att jag lägger upp en nyårskrönika skriven av en metallarbetare från Göteborg, som vill vara anonym. Hen är bra på att uppmärksamma positiva exempel på kamp och framgångar runt om i världen under året som gått. Nu handlar det alltså om 2021.

Ordet till hen:

Detta året har det inte varit någon brist på vinster för dom rika som vill splittra oss och deras media har mycket effektivt lyft upp varje exempel och spridit uppgivenhet, hat och misstankar mellan oss så att vi lägger fokus på det som skiljer oss åt istället för gemensam kamp välfärd och ett bättre samhälle för alla. Medan företagen detta året spred lönesänkningen och de sänkta villkorens gospel i tidningar, media och sociala medier så hände saker både här hemma, i Sverige men också ute i världen. Vanliga arbetare som inte ägde medier, företag eller politiker snackade ihop sig och försvarade sina kollektiva intressen och vann ibland.

Förra året vid denna tidpunkten hotade arbetarna på Pågatågen i Malmö att gå ut i strejk för att rädda sitt huvudskyddsombud som hotades med sparken av företaget Arriva. Arbetarna hade kämpat hårt och länge mot företagets försök till underbemanning och att hyvla ner de anställdas arbetstimmar. Arriva hotade 300 anställda och sa att om de inte går med på hyvling så kommer de att förlora jobbet. Då hände något ovanligt, fint och väldigt effektivt – alla sa nej och ingen förutom någon enstaka backade. Företaget fortsatte med hoten och 12 anställda varslades om uppsägning, sedan började de komma med subtila hot mot huvudskyddsombudet och erbjuda honom några årslöner för att säga upp sig. Då gick de anställda ut och sa att de ställer tågen och vägrar köra om huvudskyddsombudet Ola får sparken. Detta slutade med att alla de 300 får behålla sin heltid, de som varslats om att få sparken får tillbaka jobbet och att Arriva aldrig mer kommer att trakassera fackligt förtroendevalda. Dom enda som fick sparken var några av de högre cheferna hos Arriva.

I den lilla staden Buffalo i USA så lyckades några baristor att organisera sig och tillslut vinna den lagliga rätten av ha en lokal fackförening. Detta mot det gigantiska företaget Starbucks som lade enorma summor på att hota och splittra dom. De vann tillslut sin David-mot-Goliat-kamp och nu pågår liknande organiseringsprocesser bland företagets anställda runt om i USA.

En stor strejk på företaget som gör frukostflingorna Kelloggs – flera tusen anställda gick ut i kamp för bättre avtal och tömde hyllorna i affärerna på flingor som inte längre kom ut ur fabriken. När företaget hotade att sparka alla och anställa helt nya anställda så drunknade deras HR-avdelning i falska jobbansökningar från 10000-tals arbetare i USA som stödde de strejkande. De fick ett nytt avtal, ingen fick sparken och ingen ny blev anställd i utbyte mot någon strejkande.

I det stora och kända transportfacket ”teamster” sparkade gräsrötterna ut den gamla korrupta ledningen som bestod av Jimmy Hoffas son och deras gäng och en helt ny demokratiseringsprocess pågår i ett av USAs största fack.

I Danmark satte vårdpersonal ner foten med både strejker, övertidsvägran och massuppsägningar. Detta har givit resultat i bland annat högre löner, bättre bemanning och mindre arrogant arbetsgivare. I Danmark gav kampen över ca 41 miljoner kronor i löneökningar och en minskad underbemanning, i Sverige pågår liknande kamper.

Anställda på den stora traktortillverkaren John Deer gick ut i strejk för bättre villkor i USA och över 10 000 lämnade fabriken. Företaget gjorde allt för att inte gå de anställda tillmötes och tvingade tjänstemännen att arbeta i produktionen. Efter några timmar kom den första ambulansen till fabriken och sedan så kraschade någon med en traktor i fabriken så det nu var helt omöjligt att bygga några traktorer. Flera miljoner dollar samlades in till stöd för de strejkande anställda och nu arbetar de under ett nytt avtal.

Även Volvo Trucks största anläggning i USA drabbades av en stor och utdragen strejk där man nu bygger lastbilar under ett nytt avtal igen.

I Gent försökte Volvo Cars tvinga de anställda att arbeta fler timmar i veckan vilket resulterade i fler stora vilda strejker som helt stängde ner produktionen.

Över en halvmiljon sydkoreaner gick ut i strejk för att stoppa okontrollerad visstid, förbjuda bemanningsföretag och vinna rätten att organisera sig fackligt.

Anställda på SAS gjorde motstånd och organiserade sig med demonstrationer och uppståndelse mot bemanningsföretag.

I Oslo strejkade byggarbetarfacket med stöd av norska LO för en kriminalisering av bemanningsföretag och fick ett enormt stöd av det norska folket.

Tyska järnvägsfacket GDL stängde ner alla transporter i hela Tyskland och fick ro i land ett nytt löneavtal från en arbetsgivare som aldrig mer kommer lägga några skambud i kommande löneförhandlingar.

Hamnarbetarna i Liberia lyckades efter sju månaders svår kamp att få det ökända och internationellt hatade företaget APMT att backa och dra tillbaka uppsägningen av 24 hamnarbetare som nu är tillbaka på jobbet.

H&Ms underleverantörer stängde den enda fabriken av sina 20 i Asien där facket fått fäste under pandemin och 1257 arbetare blev arbetslösa. 8 månaders internationell strid och solidaritet gjorde att de tillslut fick tillbaka jobbet.

I mars 2021 säkrades outbetalda löner på över 22 miljoner amerikanska dollar till texilarbetare i Asien, vilket är den mest framgångsrika fackföreningskampanjen i modern tid. En facklig aktivist fick möjlighet att komma till tals i media och sammanfattade det hela med – ”they just getting started”.

Och här finns fler positiva exempel: Ten Times Workers Beat the Bosses in 2021.

Så även om det känns som att det bara blir sämre, ingen organiserar sig och gör motstånd och att de rika vinner varje gång, så är det bara en känsla och inte fakta. Det finns ingen farligare lögn än den om att inget går att förändra. Allt går att förändra och det förändras hela tiden. Åsikter och argument kan aldrig förändra någonting – organisering kan förändra allt.

Så skriver alltså metallarbetaren från Göteborg. Gott Nytt År! önskar hen och jag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2021 i Arbetslivet, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Motverka splittring

Inlagt 11 december 2021

I ett arbetarkollektiv finns det alltid motsättningar som kan verka splittrande, göra det svårare att hålla ihop. Det brukar gå att dela upp dem i två sorters motsättningar, objektiva och subjektiva.

Objektiva motsättningar beror på arbetsdelningen, våra olika platser i arbetsorganisationen. Det som underlättar för nattskiftet kanske gör det besvärligt för morgonskiftet. När busschaufförerna vägrar köra ut trasiga bussar blir det ett helsike på verkstan.
När det finns såna motsättningar så är det bra att fokusera på dem, försöka se till att de olika grupperna får veta mer om varandras villkor och kan börja samarbeta.

Subjektiva motsättningar handlar om åsikter, tycke och smak. Mer eller mindre viktiga saker som kanske spelar roll utanför arbetsplatsen: Från fotbollsklubb, musiksmak, religion, etnicitet till partipolitik eller rent personliga motsättningar. Alla kan inte älska alla, och det behövs inte heller. Det är ofta en bra strategi att inte fokusera på subjektiva motsättningar. De finns där och man gör dem mindre viktiga genom att hitta andra saker som vi kan vara eniga om, våra gemensamma intressen. Man kan ställa upp för varann utan att vara bästa kompis.

Solidaritet är inte vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varann och ställer upp för varann även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Ett vanligt skäl till splittring är att cheferna försöker hitta syndabockar när kollektivet börjar röra på sig. Det är bra att prata om det i förväg och lova varann att försöka försvara varann.
Att kollektivet uttalar och visar stöd för en arbetskamrat som blir påhoppad på något sätt, gärna innan det kommer ett hårdare angrepp uppifrån, får två bra effekter: Dels att cheferna drar sig för att smälla till om de vet i förväg att det kan bli motreaktioner. Dels att kollektivet är förberett och inte tas med överraskning OM det smäller.

För att klara angrepp och splittringsförsök i samband med en konflikt, är det viktigt att ha tagit gemensamma beslut. Om man inte har varit med om att fatta beslutet, så är det lätt att slå ifrån sig när det hårdnar: Ja inte fan var jag med och bestämde det där. Däremot om det har varit t.ex. en omröstning, då brukar folk lättare stå på sig, ofta även de som röstat mot majoriteten. De kan respektera och försvara majoritetsbeslutet.

Detta är en lätt redigerad text ur Hopsnackat. Vill påminna om den nu när missnöjet med underbemanning, dåliga scheman eller andra arbetsvillkor ökar på många arbetsplatser. Vi är i ett läge där en del arbetarkollektiv faktiskt tar strid för sina gemensamma intressen och många fler är på gränsen till att göra det. Håll ihop och var beredda på att bli utsatta för splittringsförsök! Det finns ju dom som inte gillar att ni snackar ihop er.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 december, 2021 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi

 

Superbra filmer

Inlagt 9 november 2021

Här kommer en påminnelse om  den ”coronaföreläsning” om folkrörelse på arbetsplatsen, som jag spelade in hemma på datorn för ett och ett halvt år sen. Den kan fortfarande användas!

Föreläsningen är i två delar, vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså.

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.

Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati

Och nu blir det reklam:

”Hej! Jag vill bara berätta att vi använder dina superbra filmer just nu till nya förtroendevalda inom Seko, If Metall och Handels. Jag är handledare för kursen Vald på jobbet 1 och det blir alltid så bra diskussioner efteråt! Del 1 dag ett och del 2 sista dagen. Sen tipsar vi såklart om böckerna också!”

Mailet kom (förra året) från Anna Bergström som handleder tvärfackliga ABF-kurser för LO-facken i Gävleborg-distriktet och Stockholm.

Även lärare behöver snacka ihop sig

Filmerna används säkert mest inom de s.k. LO-yrkena, arbetarjobben. Men det finns även andra yrkesgrupper som verkligen behöver snacka ihop sig. Så det här mailet var roligt att få, från den fackligt aktiva läraren Anna Carlsson:

” …i måndags höll jag en egenkomponerad utbildning för 30 lokala LR-ombud i Huddinge och Södertälje. Jag kallade den ”Hur gör man facklig verkstad på skolan?” eller ”Ett seminarium med funderingar och synvändor som jag själv hade velat delta i ända sedan jag blev ombud”, och den byggde på 2/3 egna erfarenheter och 1/3 utvalda berättelser ur ”Hopsnackat” och deltagarna fick under dagen se dina båda filmer på youtube, ”Snacka ihop er” och ”Gummibandet”. En sådan utbildning finns inte i fackets ordinarie kursutbud… så det var ju lite pirrigt hur det skulle gå och tas emot. Såklart blev det succé – budskapen baserade på vardagserfarenheter och de lärorika filmerna och pekpinnarna gick hem hos ombuden. De blev lyriska, så många ”nya” tankar och idéer de hade fått, och nya perspektiv utanför skolboxen på hur de skulle kunna ta sig an vardagsträsket tillsammans med kollegerna. ”

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått frågor om tystnadsplikt. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Om du har såna funderingar så kolla det jag skrev förra gången jag la upp föreläsningen:

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

BÖCKERNA

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) hittar ni här: folkrorelselinjen.com/bokserien/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2021 i Blandat, Folkrörelsestrategi, På Youtube

 

Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort

Inlagt 6 januari 2021

I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.

En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.

Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.

Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.

Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.

Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.

Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.

Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.

Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2021 i Kamp lönar sig, Tåg

 

2020 – ett kampår!

Inlagt 31 december 2020

Det har blivit en tradition att jag lägger in en nyårsbetraktelse skriven av en metallarbetare från Göteborg, som är bra på att se det som är bra. Vilket kan behövas extra mycket just denna nyårsafton.

Ordet till hen:

Nyårsafton 2020 blir som inget annat och året som gått har varit hemskt och svårt för många här hemma och i världen. Man kan tro att det bara varit dåliga nyheter detta året – men då tror man fel. Eftersom det varit så mycket dåliga nyheter detta året så vill jag påminna om några av de bra sakerna som hände här hemma och ute i världen. Bara några – det finns många fler.

En dag detta året klockan sju på morgonen lade all säkerhetspersonal ner sitt arbete på flygplatsen Kastrup så att ingen kunde passera säkerhetskontrollerna och totalt kaos bröt ut på hela flygplatsen. Detta efter att företaget sparkat tolv anställda på oklara grunder och nyanställt mycket yngre folk. Det tog många timmar innan det blev ordning på flygplatsen igen och företaget tog tillbaka uppsägningarna från de anställda som företaget aldrig kommer försöka sparka igen.

I Norge stängdes kollektivtrafiken ner när över 8000 busschaufför la ner arbetet och tvingade arbetsgivaren till att skriva på ett nytt kollektivavtal. Opinionsundersökningar som gjordes under strejken visade att det hade ett massivt stöd från allmänheten.

I England tog många utsatta och lågavlönade yrkesgrupper upp kampen för sina rättigheter genom de nya fackföreningar som växer så det knakar. På sjukhuset St Marys i London gick 200 Sodexo-arbetare ut i strejk i nio dagar. De fick stöd av tusentals arbetare från hela London och deras sjukhus som stöttade dom med högljudda demonstrationer. Sjukhusledningen gav sig och dom vann. Det gjorde att över tusen arbetare på fem sjukhus blev direktanställda av sjukhusen istället för av Sodexo. Deras löner och vilkor förbättrades radikalt. Senare under året gjorde städpersonal på ett universitet i London samma sak och även dom vann.

Cykelbud och andra ”gigarbetare” har fortsatt att organisera sig och strida för sina rättigheter runt om i världen. Detta trots deras utsatthet och svåra hälsorisker. På bilden här ovanför syns strejkande cykel/mopedbud som körde genom gatorna i São Paulo i Brasilien i år. I Kanada vann cykelbuden på Foodora rätten att organisera sig. Två månader senare gick Foodora ut med att de kommer lämna Kanada. En stor och viktig seger även om företaget lämnar landet. Det är svår att leverera varm mat från låglöneländer till Kanada och behovet av levererad varm mat finns ju kvar.

I Bulgarien ockuperade sjuksköterskor parlamentet och i Polen översvämmades Warsawa av massiva demonstrationer mot planerad abortlagstiftning och mycket annat. I Argentina legaliserades abort, efter lång kamp, för bara några dagar sedan.

Den största strejkvågen i USA på över 100 år svepte genom landet och antalet arbetare som deltar i strejker fortsätter att öka precis som stödet för facklig anslutning i landet. Strejkvågen började innan pandemin och blacklivesmatter och fortsätter nu. I Belarus/Vitryssland utbröt stora nationella strejker och demokratirörelsen tog sig ut på gatorna och trotsade både pansarvagnar och polis.

Fordonsindustrin i världen stängdes ner under pandemin för att stoppa den stora smittspridningen på många håll, ofta genom vilda strejker som påverkade den enorma logistikkedjan genom världen. Till slut stod alla Europas bilfabriker helt stilla. Vissa företag gick över till att tillverka skyddsutrustning till vårdpersonal, ibland efter krav från strejkande anställda. I Frankrike tog Mcdonalds-anställda och närboende över restaurangen när pandemin drog in över landet, och började förse arbetslösa med mat.

Amazonarbetare har lidit svårt under året och inte bara av svår smittspridning på deras arbetsplatser utan också av extremt ökad arbetsbelastning för de anställda. Det har inte stoppat dom från att bygga upp stora fackliga organisationer och knutit dom samman över nationsgränser under samma år. Stora strejker och protester på gemensamma datum har flyttat fram deras positioner. Även lokala uppror som kommer från år av gräsrotsorganisering där man kämpat för bland annat skydd mot smittspridning och ibland vunnit, i bland annat Minneapolis.

I Asien har har det hänt en hel del bra grejer också. I mobilfabrikerna i Kina fortsätter organiseringen och motståndet. Strejkrörelsen fortsätter och efter att en företag med tio tusentals anställda vägrade betala ut löner i några månader slog de anställda sönder fabrikerna så att företagen skall sköta utbetalningen av löner bättre i framtiden, vilket de lär göra. Vid Kinas största helg för detaljhandeln stoppade fackligt organiserade arbetare logistikkedjan för att bygga upp ett rätt så bra förhandlingsläge. I Indien strejkade över 200 miljoner arbetare och bönder mot den nationalistiska regeringens politik mot landets arbetare. Miljoner arbetare strejkade och demonstrerade i Indonesien på samma dag mot regeringens liberala politik.

Runt om i världen organiserade sig vanligt folk utan makt och inflytande och tog strid för sina rättigheter även detta år, som tex migrantarbetare. I lantbruket både i Tyskland och i Sverige utbröt vilda strejker mot exploateringen – även om du inte läste om det i media. Modiga städare från Polen i tog strid i Sverige och organiserade sig mot företaget eftersom de inte ville utnyttjas och bidra till lönedumpning. Dom blev sparkade och hemlösa. Efter facklig flygbladsutdelning utanför gym som använder städbolaget och andra strategier så slutade konflikten i arbetsdomstolen. Där vann de modiga städarna och företaget kommer få betala miljonbelopp. Efter stora insatser från solidariska fackliga aktivister har dom nu boende och inkomst.

Hyresgästföreningen och den växande gräsrotsrörelsen i basen på organisationen har byggt upp ett bra nätverk i Kortedala i Göteborg och påbörjat kamp mot kommande hyreshöjningar med en coronasäkrad och disciplinerad demonstration av dem som kommer drabbas på Kalendervägen. I Göteborg har man också stoppat vräkningar av ungdomar vars föräldrar har dött av corona och genom lokal demonstration stoppade man vräkningen av en 80 årig multisjuk kvinna. I Bergsjön ville hyresvärden göra om lokalen simhopparen till boende och då stoppa möjligheterna för att läxhjälpen som finnas där skall kunna fortsätta. Dom boende tog strid och räddade den viktiga rörelsen med läxhjälp i Bergsjön. Fastighetsägarna kallade hyresgästföreningen för ”kamporganisation” i GP under året och bättre betyg är svårt att ge.

Bland de anställda på Pågatågen hände något ovanligt men viktigt i år. Företaget Arriva hotade med att sänka allas arbetstid och lön, alltså ”hyvla” och de som tackade nej skulle få sparken. Dom var så bra organiserade och enade att endast ett fåtal sa ja och nästan alla de ca 300 anställda sa nej. En fantastisk exempel på solidaritet och gemensam styrka. Företaget fick stora problem eftersom de inte ville verka svaga utan var tvungna att börja sparka folk även om de behövde dom. De som sparkades behandlades som de hjältar dom är av facket, bilder och namn spreds i sociala medier. Nu i veckan försökte Arriva köpa ut huvudskyddsombudet Ola som är en av de skickliga fackliga organisatörerna. Han tackade nej till två årslöner och cheferna började bli hotfulla. Företaget vill ha hämnd. Den 4e januari kommer Ola att tvingas till ett nytt möte med HR på företaget och det är stor risk att han får sparken. Då hoppas jag att du hjälper till med oss andra att sätta press på företaget och stötta Ola och hans arbetskamrater så att han får fortsätta med sitt viktiga arbete som huvudskyddsombud på Pågatågen i Skåne och att kampen fortsätter mot hyvling och för bättre villkor.

Så trots allt – Gott Nytt År!

önskar metallarbetaren från Göteborg och jag från Norra Botkyrka!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2020 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Vad händer om man strejkar vilt?

Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021

Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.

Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.

Såhär är det:

STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.

FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.

TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.

”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.

INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.

ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.

ÅTERGÅNG
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet. De strejkande kan då gå tillbaka, eller inte gå tillbaka. Det kommer inte poliser och bär dem till jobbet. Men går man inte tillbaka när AD säger till, så kan det ev. innebära att skadeståndet sen blir högre.

SKADESTÅND
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.

PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.

Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.

DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.

SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.

LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker

Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.

Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2020 i Blandat, Hur det ligger till

 

Påminnelser om äldreomsorgen

Inlagt 17 december 2020

Det här inlägget består av flera tidigare inlägg om äldreomsorgen

3 april 2020

Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.

I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.

Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga. En kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april 2020

Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden.

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Två kommentarer

på inläggen ovan, från personer som har arbetat inom äldreomsorgen.

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.

Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

8 maj 2020

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.

Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.

Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.

I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

Och nu?

Det jag skrev 1996 stämmer väl med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

*) Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Apropå inlåsta arbetare i Morgongåva

Inlagt 18 november 2020


Jag skriver detta apropå händelserna på Apotea, där arbetare blivit instängda för att tvingas jobba övertid. (Apotea är Sveriges största nätapotek, med ett jättelager i Morgongåva utanför Uppsala.)

Citerar tidningen Etc: ”Apotea blockerade utgången – stängde in 100 arbetare: ”Fick inte gå ut till min dotter” Efter Dagens ETC:s första granskning av Apotea, Sveriges största nätapotek, vittnar 21 nya röster inifrån företaget om missförhållanden. En lördagskväll i våras beordrades cheferna att blockera utgången och tvinga lagerarbetarna till övertidsarbete.– Att bli instängd och inte få gå hem kändes väldigt kränkande, säger Agnes, som arbetar på företaget.”

En anställd säger till Dagens ETC att ”varje arbetspass ser jag folk springa. Även jag måste göra det i bland”. Det förekommer också kollektiv bestraffning genom att alla i fem ett arbetslag straffas med andra uppgifter om en arbetare är för långsam eller gör fel, säger anställda. 


Alltså vi MÅSTE fokusera på basorganisering, folkrörelse. Fatta, 21 röster berättar om detta, och det handlar om 100 personer som kunde snackat ihop sig och sagt ifrån, tillsammans. Men inte törs, inte har fått lära sig hur man gör. All annan facklig svaghet vi kan gnälla på är oväsentlig jämfört med detta. Och ja jag vet, många är osäkert anställda. Men ju mer vi viker oss, desto osäkrare kommer vi att bli, både i regelverket och i våra egna tankar. Vi kan inte ge upp. Alla arbetare var osäkert anställda i arbetarrörelsens barndom, likaså alla arbetare i många länder där den fackliga organiseringen och striderna växer.

Jag skrev om detta på facebook och fick en kommentar av Ola Hakefelt, fackligt aktiv livsmedelsarbetare, som skrev bland annat: ”… det är bara på arbetsplatser där det råkar finnas några drivna och väldigt engagerade fackliga som det händer något. Men det blir extremt svårt att få fler än dessa ”redan frälsta” att dra igång något, att sprida modet och lusten att våga ta strider på golvet, när attityden från förbunden hela tiden är att det är bäst om folk sitter still i båten.”

Det problemet finns verkligen. Men om vi därför låter bli att fokusera på folkrörelse på arbetsplatsen, ägnar oss åt annat och tror att det kan ge verklig förändring, blir det som att leta efter nyckeln där det är ljust, inte i mörkret där vi tappade den. Om vägledningen inte kommer uppifrån, så måste vi se till att sprida erfarenheter på andra sätt.

Trots allt finns det många fackligt aktiva på olika nivåer som tycker att folkrörelse är det som verkligen behövs, och som gärna vill understödja och bidra till såna tendenser. Men i alla fack finns det också öppna eller dolda motsättningar i synen på folkrörelse på arbetsplatsen. Så är det faktiskt också i alla vänsterpolitiska organisationer och grupperingar. Det finns alltid personer, och de är ofta i ledande ställning, som i själva verket är obekväma med tanken på folkrörelse, något som de själva inte kan kontrollera eller ens vara bäst på. Dessutom finns det i praktiken ofta inte utrymme för långsiktig strategi. Det är mycket brandkårsutryckningar, vi måste göra något NU, och VI måste synas. Och så går mötena, aktionerna, timmarna, dagarna, åren och vi stampar i själva verket på samma ställe hela tiden medan arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, vinner mark och hela tiden påverkar styrkeförhållandena till sin fördel.

Javisst, det är svårt att utveckla folkrörelse på arbetsplatserna, att folk ska våga stå på sig, när signalerna och uteblivet stöd uppifrån säger något annat. Samtidigt så kan inte det som händer (eller inte händer) ”där uppe” ändras på annat sätt än med folkrörelse. Lite av ett moment 22, jag är medveten om det. Problemet med facklig opposition är att den lätt blir en del av teatern. Missförstå mig inte, klart det är bra att det protesteras, annars skulle det se ännu värre ut. Men – oppositionen spär samtidigt på den falska bilden av att fackledningarna har makt, att det är där något ska hända.

Trycket måste riktas mot arbetsgivarna. Jan Wiklund skrev också en kommentar, där han bl.a. hänvisar till ”den klassiska vetenskapliga undersökningen i ämnet, Sidney Tarrow: Power in movement. Den handlar om den stora folkrörelsevågen i Italien 1965-75, där det visade sig att det ALLTID var fotfolket som tog initiativ. Om initiativet hade bäring på ett allmänt problem så spred det sig. Och när det väl hade spritt sig ställde förbunden upp, möjligen av rädsla för att bli förbisprungna.”
Här är sjuksköterskestudenternas framgångsrika kampanjer Inte under 24000 och Inte under 25000 ett bra svenskt exempel. De krävde inget av facket, de fokuserade inte på media – de kom överens om att tacka nej, både kollektivt och individuellt, till jobb under en viss lönenivå. Facket var tveksamt och ointresserat till en början men hakade på när framgångarna började komma. Det hör kanske till saken att det fanns personer som var inne på folkrörelsestrategi, bland initiativtagarna till kampanjen.

Då kommer vi tillbaka till Olas problemformulering. Hur ska vi få fler att våga? När jag träffar människor som berättar om något problem de har på sitt jobb, och jag frågar om de försökt snacka ihop sig med arbetskamraterna om det, så har de ofta aldrig ens tänkt tanken. Det är som Ola säger, finns det ”drivna och väldigt engagerade fackliga” på arbetsplatsen, så kan tanken komma därifrån. Men om de aldrig hört talas om folk, vanliga arbetskamrater, som stått på sig tillsammans, var ska de hämta den tanken? Vi måste berätta mer om sånt som ändå händer, sprida sådana berättelser så mycket vi kan. Det är hela idén med t.ex. Hopsnackatprojektet, som verkligen är långsiktigt – men det krävs att fler omfattar och sprider dessa och liknande erfarenheter. Det räcker inte med en rännil för att skapa flodvåg, det krävs många.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2020 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi

 

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

Inlagt 29 maj 2020

Nu är många upprörda över förslaget till ändringar i Lagen om anställningsskydd, som lagts fram i en utredning på uppdrag av regeringen. Arbetet: Facklig ilska mot las-utredning.

Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.

Detta är en taktisk klassiker. Det är samma taktik som vid försämringarna av strejkrätten förra året. Det är samma taktik som när arbetsgivarna inför avtalsförhandlingar säger nej till alla fackens krav, och sen ska vi bli glada när vi ändå får lönehöjning, oftast i utbyte mot ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstider eller anställningstrygghet. Det är samma taktik som när arbetsgivare säger: Vi måste tyvärr säga upp 60 personer! Och sen ska vi bli glada när vi lyckas minska antalet till 40 och att folk som fortfarande behövs blir timmisar eller bemanningsanställda.

Förhandlingarna mellan LO och arbetsgivarsidan, som ska komma överens om ändringar i LAS, har pågått parallellt med regeringens utredning, men har nu gjort ett längre uppehåll (åtminstone utåt). Flera fackförbund har hoppat av, dels för att de ansåg att de hållits utanför själva förhandlingarna, dels för att alltför grova arbetsgivarförslag låg på bordet.

Nu har LO-ledningen sagt att det ska bli ett omtag och att de inte ska gå med på de allra värsta delarna av det som arbetsgivarna vill ha.

Sätter de sig i förhandlingar igen, så blir det ändå försämringar, tro mig. Men vi behöver INGA försämringar av LAS! Arbetsgivarna kallar det modernisering, när de steg för steg vill backa tillbaka till läget före LAS, dvs före 1970-talet. På sätt och vis har de rätt om anpassning till nutiden. Det är ett cirkelbevis: Eftersom anställningstryggheten har minskat på arbetsplatserna, eftersom just-in-time blivit modellen för ”personalförsörjning”, så måste vi minska anställningstryggheten i regelverket, så att vi kan minska anställningstryggheten på arbetsplatserna. Det är också ett erkännande av det som jag brukar tjata om: När förändringar når lagar och avtal, så är de redan till hälften genomförda på arbetsplatserna.

Det verkliga behovet, för individer och samhälle, är det motsatta: Vi behöver endast förstärkning av anställningstryggheten, särskilt på de samhällsviktiga områden där tryggheten ofta är som sämst. Den helt otrygga anställningsformen allmän visstid, som också används för att hålla människor som timanställda/daglönare, och som infördes 2007, måste bort. Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.

Detta kan inte åstadkommas vid ett snällt förhandlingsbord, dit arbetsgivarna kommer med styrkan i ryggen av att de har makten på arbetsplatserna. Det blir svårt för fackföreningens toppar att vid förhandlingsbordet hålla på sådant som redan till stor del släppts i verkligheten – t.ex. turordningsregler. Att äldre personer får sluta vid nedskärningar, vilket bidrar till att pressa upp tempot på arbetsplatserna, och att detta accepteras av facken, är idag snarare regel än undantag. Läs även: Turordning och tempo. (Ställ detta mot att pensionsåldern höjs, så framstår absurditeten i all sin glans.)

Fundera över den avgörande frågan: Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.

Så: Vi måste återta makt på arbetsplatserna utifrån att det är vi som gör jobbet. Folkrörelse på arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar men vafasen ska jag göra när jag ser vad som pågår och vad som behövs.

Hursomhelst – Ska vi ryta om regeringsförslaget så måste vi samtidigt hela tiden påminna om att det förslaget är ett taktiskt trix för att försämringar ska accepteras förhandlingsvägen. Annars leder vi varandra rakt i fällan.

Uppföljning 4 oktober 2020: Vart går LAS?

 

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Inlagt 25 maj 2020

Varsågoda, en föreläsning i två delar om folkrörelse på arbetsplatsen. De två delarna är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså. Obs att det INTE är samma föreläsning som den om avtal och lagar (länk till den finns längst ner i inlägget.)

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått ett par frågor om tystnadsplikt*. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Här kommer en kommentar till det.

Inget hysch-hysch!

Information stannar ofta i en begränsad krets. I klubbstyrelsen eller kamratgänget. Om man ska få kollektiv styrka så måste man sträva efter att informationen når alla. Förutom möten och pausprat är det bra med skriftlig information, allt från en lapp på toalettdörren till en ambitiös arbetsplatstidning. Man kan alltid sträva efter att hela kollektivet ska veta allt som klubbstyrelsen (skyddsombudet, kontaktombudet) vet.
”Tystnadsplikt” i samband med förhandlingar godtas alltför ofta! Det händer att en fackklubb går ut och informerar först när förhandlingar är klara.(Eller inte alls.) Men varför ska det accepteras? Arbetsgivarnas förhandlare går givetvis tillbaka och rådgör med sina uppdragsgivare hela tiden under förhandlingarnas gång. Lika självklart bör det vara att fackliga förhandlare går tillbaka till sina uppdragsgivare – medlemmarna – under förhandlingarnas gång. ”Så här är läget. Ska vi backa, kompromissa eller stå på oss?”

Hysch-hysch kring turordningslistor är typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Mitt råd är helt enkelt att alltid informera löpande och öppet, så att alla vänjer sig vid det, både medlemmar och chefer. Cheferna kommer att sura om dom inte är vana vid det, likaså kan det bli sura miner första gångerna ni talar om att nu måste vi ajournera (dvs göra uppehåll i förhandlingarna) och gå tillbaka till medlemmarna för att diskutera eller för att få den här uppgörelsen godkänd! Men dom får väl vänja sig att det är slut med hysch-hysch.

Tystnadsplikt i lagreglerna

Om företaget verkligen vill ha tystnadsplikt i en fråga, så kan dom begära förhandling om det. Det räcker alltså inte att dom säger ”nu håller vi tyst om det här” eller bara förutsätter att det ska vara tyst. Förhandlingen om tystnadsplikt kan genomföras i samband med förhandlingen om sakfrågan eller vid ett separat möte. Men för att det ska finnas skäl till tystnadsplikt så ska det handla om ”risk för väsentlig skada för part eller annan” om det kommer ut, det kan t.ex. handla om försäljning/köp av företag eller anbudsgivning. Men vanliga saker som lokala förhandlingar oftast handlar om, som lönesystem och förmåner, arbetstider osv. finns det inte skäl att belägga med tystnadsplikt.
Om man inte kommer överens vid en förhandling om tystnadsplikt så kan företaget ta frågan till domstol. Så länge tystnadsplikten förhandlas råder tystnadsplikt…  såvida inte företaget borde ha förstått att det inte är en tystnadspliktsfråga! ”Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt” står det i MBL. (Reglerna om förhandling om tystnadsplikt hittar du i §§ 21, 22 och 56 i Medbestämmandelagen.)

Men personfrågor då?

Man pladdrar naturligtvis inte om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt.
Även rehabfrågor kan vara mer än personfrågor. Här är ett exempel från ett bussgarage:
En chaufför kan inte längre köra buss på heltid, av hälsoskäl. Fackklubben anser att det finns andra arbetsuppgifter som hen kan fylla ut sin arbetstid med. Företaget säger att inget av förslagen funkar så de måste tyvärr säga upp den anställde. Det finns flera anställda i samma sits som företaget säkert också skulle vilja säga upp. Klubben kallar till medlemsmöte (med den drabbade medlemmens godkännande) för att diskutera åtgärder. Det kommer säkert mycket oväntat för arbetsgivaren. För så GÖR man ju inte, kallar till medlemsmöte i en personfråga!
Dagen efter att kallelse till medlemsmöte gått ut, så hittar företaget plötsligt en lösning för den drabbade medlemmen. Blotta risken för kollektivt agerande och solidaritet löste den ”personfrågan”.

• obs att när jag skriver om tystnadsplikt här så tar jag inte upp sitsen för fackliga som sitter i bolagsstyrelser och får information där, dom omfattas av särskilda regler. Inte heller om sådana sekretessregler som gäller när det handlar om patienter, klienter osv. Utan jag avser vanlig information och förhandling på arbetsplatsen.

Slutkläm

Passar på att tipsa om senaste numret av tidskriften Clarté.  Temat för numret är Arbetarrörelser och där finns artiklar av Hans Isaksson, Johanna Palm, Mikael Nyberg, Emil Boss, Roy Karlsson, Daria Bogdanska med flera. Kan beställas här.

I numret finns också en intervju med mig som järnvägaren Erik Bohman har gjort.

Intervjun avslutas med följande slutkläm, som får bli slutkläm även här. Det handlar om att hälsa en ny arbetskamrat välkommen.

När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här, för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.

 BÖCKERNA – och fler föreläsningar

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) + en del andra texter hittar ni här:
fokrorelselinjen.wordpress.com

En annan föreläsning – om avtal och lagar.
Jag har tidigare lagt upp en annan youtube-föreläsning i tre delar om sådana rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Också den är avsedd att kunna förstås även av personer som inte är så insatta (ännu). Dina rättigheter på jobbet..

 
 

Äldreomsorgen kommer att glömmas igen

Inlagt 8 maj 2020

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 maj, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Verkligheten i äldreomsorgen

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

 

2019 – ett år av organisering och kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2019

Idag ger jag ordet till en gästbloggare, en metallarbetare med förmåga att fokusera på sånt vi kan glädja oss åt och inspireras av. Ordet till hen:

Nu är det nyårsafton och bubblet kan få en bitter eftersmak när man tänker på året som gått. Jag vet att det finns mycket detta året som inte gick åt rätt håll. Det kanske bara är förlusterna du hört om? Men, även om det inte är något du läste i tidningen eller såg på tv, så var det väldigt mycket som gick åt rätt håll.

2019 var ett år av organisering och kamp, där vanligt folk utan höga löner eller politiskt inflytande inte bara gjorde motstånd, utan även vann.

Det var året då de italienska hamnarbetarna stängde hamnar för all militär last som skulle till de hemska krig i Jemen som fortsätter att plåga och döda stora delar av befolkningen.

Hemma i Sverige så samlades media, näringslivet, regeringen och väldigt många fackliga ledare och gick ut i ett fullskaligt krig mot hamnarbetarnas fackförening. Planen var att krossa facket genom att lockouta deras medlemmar och ägna sig att smutskasta och sprida lögner om dom och deras organisation. Men hamnarbetarna stod på sig och ett omfattade solidaritetsarbete genomfördes med stora demonstrationer. Över en miljon samlades ihop på några dagar. Efter att hamnarbetarna hotat med att stänga ner hamnarna så kom hamnbolagsdirektörerna krypande med ett kollektivavtal som hamnarbetarna kämpat för i över 40 år.

I Indien fortsatte fackföreningarna att pressa fram förbättringar genom en generalstrejk i början på året som över 200 miljoner arbetare deltog i och som enade många etniska grupper som nationalister försöker hetsa mot varandra. I USA fortsatte lärarnas strejkvåg att spridas i landet. Lärarna i Los Angeles genomförde en stor och lyckad strejk där de vann krav som är olagliga att kräva som t.ex. att minska antalet elever i varje klass. Men kan man fylla centrala LA med 30000 strejkande lärare och lika många sympatisörer så är det lätt för polis och stat att backa.

Piloterna hos SAS strejkade och fick igenom många krav. I Belgrad korkade Uber chaufförerna upp trafiken i protest och i Zagreb fyllde protesterande lärare stadens gator. I Norge ställde Foodora-buden sina cyklar och gick ut strejk för ett kollektivavtal och mycket annat som de vann efter en kort strejk med ett enormt stöd av allmänheten.

I Schweiz stannade landet när en stor del av landets kvinnor gick ut i strejk för jämställda löner och ett slut på diskriminering. I Finland försökte man dumpa några hundra postsorterares löner, vilket ledde till att brevbärare i landet gick ut i strejk. Kort därefter stannade tågen och färjorna mellan Sverige och Finland på grund av sympatistrejker. Strejkerna stoppade lönedumpningsförsöket.

I Berlin försökte man tvinga hyresgäster att privatisera ett hus och göra om det till bostadsrätter. Men eftersom de var organiserade och aktiva i en hyresrättförening så gick de ihop, tog lån och köpte hela huset genom föreningen – och gjorde snabbt om lägenheterna till hyresrätter igen.

I Portugal stängde flera tusen tankbilschaufförer av sina motorer så planen inte kunde lyfta. Trots att regeringen hotade att sätta dem i fängelse och militären försökte bryta strejken genom att köra deras lastbilar så tvingade de igenom många krav som de vann. Ingen fick sparken eller fängslades.

2019 var också året när de inhyrda rumänska migrantarbetarna i Skåne berättade för sina företagsägare att de är med i facket och fick svaret – lämna facket eller åk hem. Detta blev startskottet för arbetarna att bygga upp facklig kraft i ett tillsynes hopplöst läge och med hot om strejk börja kämpa till sig rättigheter. De fick alla medlemmar fastanställda, krävde och fick hundratusentals kronor i uteblivna löner och började arbetet för att förhandla fram lokala avtal.

Detta och väldigt mycket annat hände här hemma och ute i världen det sista året på detta millenniets tiotal utan att det spreds i tv och stora tidningar.

Det finns inget farligare än lögnen om att allt går åt fel håll och att det är omöjligt att förändra det. Så smutsa inte ner dina öron med sådana lögner utan fråga dig själv: om inhyrda migrantarbetare som inte kan språket och flyttas runt i den skånska lantbruket kan snacka ihop sig och vinna – kan inte du och dina arbetskamrater göra det då också?

Jag tror du vet svaret på den frågan och jag hoppas du får ett gött nyår. Festa ikväll men glöm inte att organisera i morgon.

Gott nytt år!

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2019 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Gräns

Inlagt 16 december 2019

På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk (tyckte stockholmarna). Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Detta är en historia som har upprepat sig om och om igen sedan dess, inte bara i Sverige utan i princip i hela världen. Människor har alltid migrerat, av tvång eller efter behov – egna behov eller andras. Så snacka aldrig om arbetarklass som något som är skilt från ”utlänningar”. Arbetarklassen har alltid varit blandad, under hela industrialismens historia.

Jag skrev om dalfolket och stockholmarna på en diskussionssida på nätet 1998, och sen kom den texten med, under rubriken Gräns, i Folk och andra bullar 2001. Här är artikeln i sin helhet.

Gräns (1998)

På sista tiden har jag läst en del i tidningarna om hur våra städer och bostadsområden är delade. Invandrarna i de grå husen på ena sidan järnvägen eller motorvägen, svenskarna i villorna på andra sidan. Man kan nästan få ett intryck av att en sådan uppdelning är något nytt, något som uppstått på grund av de senaste årtiondenas invandring. Att det är den som delar vårt samhälle.

Men något nytt är det sannerligen inte. Den där gränsen mellan ”invandrare och svenskar” är i grunden en gräns mellan klasser. Folk bodde uppdelade i de gamla brukssamhällena, för att inte tala om i de feodala samhällena.

Gränsen finns i alla sorters samhällen. I och för sig kan den se olika ut. I Addis Abeba, Etiopien, ligger t.ex. de välbärgades villor insprängda i de fattiga områdena. Fast då med höga murar kring huset, ofta vakthundar och anställda nattvakter.
Det kan vara en märklig känsla att stiga ut genom dörren i det ”fina” husets mur och direkt befinna sig i ”slummen”… Ungefär som om det skulle ligga Djursholmsvillor mellan husen i Norsborg (eller Rosengård, eller…).

Klasserna, dvs. grupper av människor som, på grund av sitt sätt att försörja sig, har olika villkor, finns där oavsett hur gränsen utformas. Och de finns där oavsett om människor vandrar in eller ut. Men det har alltid varit så att de som kommit vandrande, t.ex. för arbete, till största delen har hamnat i ”de grå husen”.
Före dagens invandrare var det greker och jugoslaver, dessförinnan var det finnar och norrlänningar…
På 1800-talet kom ”dalfolket” traskande till Stockholm – med konstiga kläder och konstigt språk. Det uppstod en motreaktion från dem som redan bodde i Stockholm. Man var rädd att dalfolket skulle konkurrera om jobben, och ”dumpa priset på arbetskraft” (dvs. lönen). Men motsättningen löstes genom att dalfolket drogs in i arbetarnas gemensamma kamp för bättre villkor. Det visade sig vara en bättre metod än att ”slänga ut dalfolket” även om en del hade såna åsikter.
Idag kan ju dalfolk och stockholmare leva ganska hyfsat sida vid sida…

Det sker en sammansmältning, därför att människor har en tendens att anpassa sig och också att knyta vänskap- och kärleksband trots olikheter.

Gränsen mellan klasserna är mera bestående än kulturella motsättningar mellan folk av olika ursprung. Men de hänger ihop: strävan att utjämna olikheter mellan klasser, har en bieffekt: den utjämnar även de kulturella och etniska motsättningarna mellan människor. Medan en utveckling som ökar klasskillnaderna också skärper motsättningarna mellan människor av olika ursprung.

 
1 kommentar

Publicerat av på 16 december, 2019 i 145 Norra B, Hur det ligger till

 

Haveri och kaos?

Inlagt 13 december 2019

I inlägget Det är rumpan på tåget vi ser skrev jag (1 december) om hotande försämringar av anställningsskyddet. Regeringen har givit direktiv till en utredning, samtidigt pågår fackliga förhandlingar om samma försämringar ”för annars blir det lagstiftning”.

Jag citerade Gunnar Westin som skrev i Sekotidningen: ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

Och så skrev jag att tror att jag har ett svar på frågan om tystnaden: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Men vad är det som har hänt nu då? Nu har flera fackförbundsordföringar hoppat av förhandlingarna och det framgår att de anser att det som pågår är just oacceptabelt.

LO-tidningen: Total spricka i LO efter las-förhandlingar: ”Haveri och kaos”

Det som hänt är att topparna i LO, PTK och SN (Svenskt Näringsliv) diskuterar något som inte ens är utsagt i utredningsdirektiven utan hämtat direkt från Svenskt Näringslivs egen önskelista. Det handlar om att ta bort kravet på saklig grund när någon blir uppsagd. Alltså smaka på det: Arbetsgivarna ska få sparka fast anställda utan att ha en saklig grund för det. Det är inte något som fackledningarna redan accepterar. Att peta på saklig grund, det är ett för långt kliv, och då blir det reaktioner.

Visst, tåget är på väg ditåt. Bemanningsanställda kan få kicken för att det inhyrande företaget säger: hen vill vi inte ha, och då kan bemanningsföretaget i sin tur säga: sorry men vi har inget annat uppdrag att erbjuda dig = arbetsbrist. Visstidsanställda ryker ofta precis innan de uppnått tidgränsen då de har förtur till fortsatt anställning eller skulle blivit automatiskt fastanställda. Dvs de blir utlasade istället för inlasade. Osv.

Men att göra alla lika osäkert anställda är fortfarande inte en ”lösning” som accepteras. I alla fall inte av just dessa förbund.

Vad som också retat upp de förbund som hoppat av är att förhandlingar tydligen pågått mellan LO-ledningen och SN utan att dessa förbund haft möjlighet att påverka eller ens blivit informerade. Plötsligt ställs de inför en utveckling som redan gått för långt.

Kanske att LO-ledningen trodde att de skulle kunna göra på samma sätt som de gjorde med strejkrätten: Ställa förbunden inför en färdig överenskommelse, som de – med undantag för IfMetalls ledning och kanske några till – inte varit med och diskuterat. Det accepterades då och tanken var väl att det skulle accepteras nu också.

Haveri och kaos, skriver LO-tidningen. Det kan det gott få bli. Det är bra om avhoppen får stöd från fackmedlemmarna, från avdelningar/sektioner/klubbar. Vad det här leder till – om det är teater eller allvar, om förbunden kryper tillbaka, om det blir ett omtag på förhandlingarna eller om de läggs på is ett tag, det återstår att se. Oavsett, så tror jag tyvärr inte att sprickan betyder att att vi kommer att få förbättringar av anställningsskyddet i stället för försämringar. Sådana är inte styrkeförhållandena i arbetslivet.

Därför är det fortfarande rumpan på tåget vi ser, även om det nu förhoppningsvis bromsar in för att det gick för fort. Vill vi ändra på tågets riktning, så måste vi ändra på styrkeförhållandena, skapa tryck på arbetsplatserna. Och då menar jag tryck direkt mot arbetsgivarna. Så länge de kan skrämma folk till tystnad och så länge de kan pressa mer och mer jobb ur de anställda, så länge är vi i förödmjukande underläge. Det går att ändra på. Det finns trots allt massor av folk ute på arbetsplatserna som är fullt kapabla att stå på sig bättre om det är det vi satsar på.

Uppdatering 16 december. Tidningen Arbetet: Efter avhoppen: Åtta LO-förbund förhandlar vidare

Uppdatering 17 december. Nu luktar det verkligen illa. Kommunalarbetaren: Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Kunde dom så kan vi

2011-02-14 På väggen (36)

Inlagt 4 december 2019

I min hall hänger ett grafiskt blad av Adelyne Cross Eriksson, gjort efter ett av de kända fotografierna från gruvarbetarstrejken för 50 år sedan, 1969.

Efter strejkvågen på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom nya arbetsrättsliga lagar som gav förbättrade villkor och rättigheter för de arbetande.

Efter strejkvåg följer reformvåg, det är sen gammalt. Det gäller även de tidigare reformerna som saltsjöbadsavtalet 1938 ledde fram till. Avtalet och reformerna kom inte för att vi är särskilt snälla och samarbetsvilliga i Sverige, tvärtom. Åren före 1938 var det mer strejker och konflikter på svenska arbetsplatser än i andra europeiska länder. Det gjorde att arbetsgivarna behövde arbetsfred och var villiga att betala för det.

Varje strejk i sig leder inte till seger. Men rörelsen, trycket av engagemang och små och stora stridsåtgärder – inte bara strejker – ute på arbetsplatserna, tvingar fram reformer. Efter 1938 upphörde inte det s.k. vilda strejkandet på svenska arbetsplatser men det kom ner på den europiska nivån.

På 1990-talet blev det alldeles för lugnt och ledsamt på svenska arbetsplatser. Från ca 100 (kända) vilda strejker per år blev det ca 10 per år. Även här gäller att det inte är strejkerna i sig som är det avgörande, utan rörelsen, det tryck och engagemang på många arbetsplatser som leder till att man inte bara suckar och backar utan står på sig. Ibland leder det till en strejk, men strejkerna är bara toppen på isberget.

Under det bedrägliga lugnet som hållit i sig sedan 1990-talet är det arbetsgivarsidan som har stått för trycket. Vi suckar och backar alltför ofta. Det har lett till ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Sådant vi kämpat oss till monteras ner bit för bit.

Kan detta vara i evighet? Tror inte det. Nu hörs inte bara suckar i pausrummen utan också mer högljudda klagomål och protester från arbetsplatserna. Det som vi i för stor utsträckning glömt bort, tappat, är att inte bara ropa för att någon annan ska komma och rädda oss (vem?) utan att snacka ihop oss och agera tillsammans. Sätta stopp. Skydda varandra och inte acceptera att bli pressade in i väggen. Vi behöver skaffa oss sådana vanor igen.

Det är fortfarande vi som gör jobben, och därmed har en starkare maktposition än vi kanske tänker på. Oavsett anställningsform, oavsett typ av arbetsplats. Det är vi som ska sätta press. Kunde dom så kan vi. Men vi har inte den styrkan en och en, utan bara tillsammans.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 december, 2019 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Det är rumpan på tåget vi ser

Inlagt 1 december 2019

Bra och tydligt i Seko-tidningen om regeringens uppdrag till utredningen om LAS. ”Facken måste kämpa för att rädda anställnings­tryggheten”

Gunnar Westin skriver bland annat ”I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på?”

På den frågan tror jag att jag har ett svar: Det är svårt för fackledningarna att säga att det som de redan accepterar är oacceptabelt.

Ute på arbetsplatserna har arbetsgivarna redan till hälften lyckats genomföra förändringen, genom att trycka på mot regler och förflytta gränser. Facken – och arbetarkollektiven – accepterar detta, antingen genom att deala (dvs ”komma överens” om överträdelserna) eller genom att inte protestera när företagen överskrider reglerna på egen hand. Detta har blivit alldeles för vanligt. Man dealar eller accepterar undantag från turordningsreglerna och omplaceringsreglerna (dvs personer, ofta trotjänare, som egentligen borde fått behålla jobbet, får kicken). Man gör förlikningar när företagen säger upp personer olagligt och avser att köpa ut dem genom LAS §39, så att de slipper ta vägen över AD. Dvs man underlättar för arbetsgivarna.

Det är inte något osynligt som pågår. Jag har skrivit om sådant i flera år och om hur det leder till att LAS-regler försvinner eller försvagas genom lag eller avtal. Det är en framgångsrik arbetsgivarstrategi. De försvagningar som vi tillåter på arbetsplatserna når till sist till regelverken – vilket då drabbar även de arbetsplatser och olika fackliga nivåer som förmått hålla på sig.

Jag måste säga att jag är trött på att vi alltid ska ligga minst tio år efter. Det är sent påtänkt att skrika stopp när det är rumpan på tåget vi ser. Klart att jag tycker att vi ändå ska protestera. Men kanske vi också borde se oss om efter vad det är som NU försvagas på våra arbetsplatser och där man kommer att nå fram till att ändra i lagar och avtal om några år.

Hur är det t.ex. med regler om arbetstid, som rast och paus, övertid etc? Där släpper vi redan efter alldeles för mycket, och fortsätter vi att göra det, då kan ni ger er fan på att förr eller senare börjar man också peta i DET regelverket. Och då ska vi upprört protestera? Sent påtänkt, igen.

Det som händer på arbetsplatserna, på din arbetsplats, avgör vad som händer framöver på den högre fackliga och politiska nivån. Avgörande är alltså att arbetskamraterna, medlemmarna, får veta sina rättigheter ute på arbetsplatserna och att vi kollektivt håller på rättigheter och rimligheter istället för att deala ner dem i avloppet. Det är inget konstigt, det är ändå många som försöker göra så – t.ex. är hela Folkrörelse på arbetsplatsen-serien full av positiva exempel. Det måste bara bli fler.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 december, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Till dig som är lite bakom

Inlagt 4 november 2019

Nu vänder jag mig till dig som är lite bakom. Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.

På ett möte kanske du oftast sitter tyst medan de vanliga storsnackarna gafflar på som vanligt. Eller du kanske säger något, men du vill inte ta på dig något fackligt uppdrag eller vara den som framför något till chefen. Du kanske tycker det är jobbigt när det blir ”bråk” med en chef. Även om du också egentligen har ett och annat att säga till chefen så drar du dig för att verkligen säga det. Det finns andra som pratar bättre, eller åtminstone hellre, tycker du. Någon gång kanske du verkligen har tänkt säga ifrån om något men när det var dags så blev du liksom stum.

Känner du igen dig, helt och hållet eller lite grann? Du är inte ensam, det finns nog fler som känner som du än det finns storsnackare.

Om du bara visste, hur viktig du är.

För det första

de som står där framme och framför något från er till chefen, kanske inte älskar det alla dar i veckan. De kan ha tagit på sig det för att det är viktigt och ingen annan ville. Så visa att de har stöd. Du kanske ändå kan säga ”Jag håller med”. Eller ”Vi tycker så allihop” om ni har försnackat. Om du blir stum, nicka i alla fall när någon säger det du håller med om! Skaka på huvudet om chefen säger något dumt. Även om du inte är längst fram så påverkar du stämningen i rummet.

För det andra

det är inte alltid bästa grejen att någon/några få talar för er alla. Det blir så lätt en slags teater. Chefen blir lätt van vid att en ”facklig” eller annan storsnackare säger emot och tjafsar. Vi kan kalla storsnackaren för Frasse, nåt ska hon heta. Chefen är så van vid att Frasse säger emot så det betyder liksom inget. Alla vet att Frasse gafflar men det blir inte så mycket mer, hon gnäller ju jämt. Så det kan betyda MER om du visar vad du tycker än när Frasse gör det. Allra bäst är det om ni kan visa att hela gänget är överens.

För det tredje

det finns saker du kan göra som inte innebär att du måste ställa dig upp och pladdra. Till exempel när det gäller de här två grejerna som jag tycker borde funka på alla arbetsplatser:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss.

När det gäller 1) så kanske ni kan göra något annat än att prata. Om chefen är taskig mot någon som framför sånt som är viktigt för er på ett möte, så kan ni kanske helt enkelt gå därifrån. Bara som ett exempel.

Och nummer 2) kräver heller inga tjusiga tal. Utan att ni helt enkelt låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än ni egentligen hinner med. ”Helt enkelt”? nej enkelt är det inte alltid. Men det är banne mig inte svårare än att springa så man blir sjuk och ändå knappt hinna med det som ska göras.

När det gäller sånt så är dina handlingar lika viktiga som alla andras, det är just att alla ställer upp som är grejen.

Viktigt

Du behöver inte tycka detsamma som andra om en massa saker. Du behöver inte ha samma åsiktspåse för att vara viktig. Ta det fråga för fråga. Är det en viktig sak för många av er på jobbet, som ni vill göra något åt, så försök vara med du också. Det kan vara avgörande för att ni ska lyckas.

Vilka som står längst fram eller lite bakom kan ändras med tiden och situationen. Frasse kan gå i väggen och måste dra sig tillbaka i månader eller år. Tysta personer, som du, kan komma igång och plötsligt, eller så småningom, hamna där framme. Men det här handlar om att du är betydelsefull var du än står, även lite bakom. De andra är också viktiga, även de som inte är dina bästa kompisar. Kollektivet är viktigt, och det är ingen grå klump utan det är du och dina arbetskamrater, precis så där olika som ni är.

I förra inlägget vände jag mig till Frassarna: Du som är facklig, kan du få gänget att hålla ihop?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Du som är facklig – kan du få gänget att hålla ihop?

Inlagt 1 november 2019

Jag skrev den 1 oktober om ”två normala grejer” som helst skulle vara normala på alla arbetsplatser. Tar upp dom igen:

1) att arbetskamrater ställer upp för varandra och protesterar tillsammans om någon blir dåligt behandlad.

2) att vi på arbetsplatsen är överens om att förhindra att arbetstakten/ arbetsbelastningen skruvas upp mer än vad som är bra för oss. Att vi låter bli att jobba snabbare, utföra fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med.

Detta är försvarsstrategier. Egentligen bör vi inte bara försvara oss utan kämpa för förbättringar. Men om chefer kan angripa och straffa enskilda utan att arbetskamraterna stoppar det, och om arbetstakten kan skruvas upp, då pressas vi tillbaka. Då kan vi inte kämpa för för förbättringar, oavsett vad som sägs på nivåer ovanför våra arbetsplatser. Om vi går att skrämma och stressa, så urholkas rättigheterna så att de inte finns i praktiken, och med tiden kan rättigheterna också plockas bort ut lagar och avtal.

Det vore klokt att försöka uppnå de där två målen, på så många arbetsplatser som möjligt. Alla som tycker att det låter bra kan jobba för det, även om de inte har ett fackligt uppdrag. Men det står absolut inte motsättning till det övriga fackliga. Tvärtom.

Du som har ett fackligt uppdrag, litet eller stort, fundera en stund på vad det skulle betyda om ni på arbetsplatsen kunde klara av 1 och 2. Hur skulle det påverka ditt uppdrag? Hur skulle det påverka styrkeförhållandena på arbetsplatserna i stort? Om du är t.ex. kontaktombud eller skyddsombud så blir det betydligt lättare om arbetskamraterna hjälper till att säga ifrån om saker. Att det inte bara är du som säger nåt på APT. Att det inte blir så att du eller er organisation protesterar mot en ökning av kraven på arbetsplatsen men arbetskamraterna ändå accepterar att hoppa över sina raster.

Och visst skulle det vara ett lyft om folk agerade självständigt och chefen kontaktar dig för att be om hjälp att lösa situationen istället för att du måste jaga chefen?

Om du skriver in/välkomnar nya arbetskamrater/medlemmar, kan du tala om för dem att nu räknar vi med att du hjälper till med 1 och 2. Ta det som en självklarhet. Fackförening betyder att man håller ihop och tillsammans håller på sina rättigheter och rimligheter.

Inte bara fackliga företrädare kan hälsa nya välkomna med en sådan liten predikan. Uppmana dina arbetskamrater/medlemmar att i sin tur inviga nyanställda – oavsett anställningsform – i denna fackliga anda.

(Inom parentes så tror jag att tendensen att unga inte går med i facket, skulle vända om vi ställde upp såna målsättningar som 1 och 2 och talade om det.)

Berätta om de rättigheter som faktiskt finns. Ta t.ex. arbetstidslagens paragrafer om rast och paus. Vet alla på arbetsplatsen om att det står i lagen att de ska ha både rast och pauser? Ibland är det inte rättigheter som saknas, utan kunskap och vana att hålla ihop och hålla på rättigheterna.

Var kan du sätta upp information? På anslagstavlan? På muggen? Har ni gemensamma pauser, så kanske ni kan vika några minuter en gång i veckan för att prata om någon rättighet så att ni är säkra på att alla vet. Kan du skriva ut ett ”veckans tips” och dela ut? Vänd dig direkt till arbetskamraterna så att alla förstår. Nästa steg: Hur gör vi för att hålla på detta?

Strategin bör vara att utgå ifrån att arbetskamraterna/gänget på jobbet kan använda och utveckla kollektiv styrka, även om det nu känns långt borta. Det kommer att kräva olika taktik på olika sorters arbetsplatser, beroende på bransch, grad av läskighet hos chefer, sammansättning av kollektivet osv. Om ni har osäkra anställningar – desto viktigare att försöka hålla ihop!

Hur ska ni nå varandra så att alla får veta om någon blivit felaktigt behandlad? Hur märker ni om arbetstakten är på g att skruvas upp? Ska någon sluta och blir inte ersatt? Kan ni snacka i förväg om hur ni ska göra?

Du som facklig aktivist eller ni i snackgänget/SO-gänget/ styrelsen/sektionen etc kan ställa upp som en målsättning att 1 och 2 ska funka där du jobbar eller på arbetsplatser ni företräder. Vad kan du och dina fackliga kollegor göra för att komma närmare målet? När och hur kan ni diskutera det? Kan det fackliga arbetet läggas upp på sätt som skulle göra det naturligare för arbetskamraterna/medlemmarna att agera självständigt enligt målsättningen?

Jag är medveten om många svårigheter och invändningar, som du kanske genast tänker på, men kan inte skriva om allt på en gång. Jag är också medveten om möjligheterna, de finns.

Om 1 och 2 redan funkar på din arbetsplats eller på någon arbetsplats du känner till – vad beror det på, hur gör ni/dom? Hur kan ni sprida era erfarenheter?

Passar på att tipsa om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, finns gratis för nedladdning.  Börja med Hopsnackat.

Kämpa på, 1 och 2!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 november, 2019 i Folkrörelsestrategi

 

Etiketter: , ,

”En hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan”

Inlagt 17 oktober 2019

Jag ska fortsätta skriva om folkrörelsestrategi, men sticker emellan med ett inlägg om arbetsgivarstrategi.

Tjänstemannafacket PTK har i september 2019 kommit med en rapport som bygger på en undersökning (utförd av Novus). Trygga tjänstemän vågar utvecklas – En rapport om hur turordningsregler tillämpas i praktiken (pdf) 

”Den här rapporten visar att fack och arbetsgivare nästan alltid kommer överens, samt att avtalsturlistor används med en hög grad av nöjdhet framför allt hos arbetsgivarsidan.”

Rapporten säger att i 90% av fallen kom fack och arbetsgivare överens om vilka som ska sägas upp. Dvs det gjordes en avtalsturlista med avvikelser från LAS (Lagen om anställningsskydd). Avtalsturlistan innebär att någon eller några blir uppsagda trots att de enligt lagen skulle fått stanna.
Det betyder att i endast 10% av fallen följdes turordningsreglerna i LAS.

OBS: Turordningsreglerna i LAS säger att den som jobbat längre får behålla sin anställning, under förutsättning att hen har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter hen då hamnar på. Ett kompetenskrav är alltså redan inskrivet i LAS. En icke-ingenjör får inte stanna om det betyder att hen hamnar på arbetsuppgifter där det krävs ingenjörsutbildning. För sådant behövs alltså inte en avtalsturlista. Så det måste funnits andra skäl till avvikelserna.

Undersökningen här gällde alltså tjänstemannajobb. Hur ser det ut på LO-sidan? Helt klart är att det har blivit mycket vanligt att man dealar om turordning (eller inte reagerar/protesterar om företaget frångår turordningsreglerna utan förhandling).

Att det är lätt att komma överens om avtalsturlistor används ofta som argument av den fackliga sidan för att det inte behöver lättas på reglerna i LAS. Vi kommer ju överens ändå.

Men då lurar vi oss själva. För arbetsgivarsidan är detta, att det har blivit lätt att komma överens, ett skäl FÖR att ändra i lagen. De tillämpar bergsklättrarstrategin*. De vill slå fast i paragrafer det som de redan fått att fungera i praktiken. Då kan de också få igenom sin vilja även på de (få?) arbetsplatser där fack och anställda inte är lika medgörliga. Och sen kan de ta sig vidare med nya ”reformer” för arbetsgivarsidans bästa. Vilket i de flesta fall betyder att bit för bit plocka bort de reformer för de arbetandes bästa, som arbetarkollektiven och arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet.

*Bergsklättrar-strategin – häv dig upp till en ny punkt, förankra dig där, så att du kan ta dig vidare.

Några tidigare inlägg på bloggen kring dessa frågor, som inte direkt är nya…

19 januari 2019: Turordning och TEMPO

4 januari 2016: Om att förhandla duktigt

14 december 2015: Fras in, Las ut

14 december 2012: Turordningslistan på väggen

22 september 2011: När facket skriver på

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2019 i Hur det ligger till, LAS

 

Två normala grejer

Inlagt 1 oktober 2020

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Kan vi göra så?

Inlagt 26 september 2020

De anställda på en arbetsplats klagade i media på att ”chefen har trakasserat oss i tio år”! Hur är detta möjligt? Det enda rimliga, mänskligt sett, vore väl att de anställda redan för flera år sen hade samlat ihop sig, gått tillsammans in till chefen och sagt: Nu är det slut på ditt oacceptabla beteende!
Kan vi göra så? Klart vi kan.

Arbetsgivare har under två-tre decennier vågat göra allt mer sådant som fått oss att utbrista: Så där kan ni väl ändå inte göra! Men dom gör det. Mycket som varit otänkbart har idag blivit normaliserat. Normaliseringen på arbetsplatserna blir sedan förändringar av avtal och lagar.

Arbetsgivarna arbetar strategiskt. De tänjer envist på reglerna och vad som varit praxis. Funkar det på några arbetsplatser till exempel att göra avsteg från tidigare överenskommelser och avtal eller att köra över den lokala fackklubben eller att strunta i de anställdas välbefinnande, så sprids detta vidare till fler arbetsplatser i branschen. Att pressa på mot befintliga regler och vad som passar sig och testa att kliva över gränserna – detta är strategi. Det är i princip samma strategi som arbetarrörelsen använde sig av då vi kämpade till oss förbättringar. Idag är det arbetsgivarna som gör det, och som förstår att förändring av styrkeförhållandena måste grundas på arbetsplatserna.

Om arbetarrörelsen inte har en offensiv strategi för ökad styrka, så försämras istället våra villkor steg för steg. Så har det varit länge, men det behöver inte vara så. Det finns många duktiga fackliga aktivister, många som kämpar med att bevaka arbetsmiljö och arbetskamraters rättigheter. Men det krävs också en strategi som utgår från att vi är en folkrörelse på arbetsplatserna, på varenda arbetsplats. Att vi kan ta för oss och att vi inte skräms av frågan om vad som passar sig. Vi kan göra det som behöver göras.

Men var ska vi börja? Återkommer snart med ett konkret förslag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Fem korta om facket

Inlagt 16 september 2019

Av flera skäl har jag inte skrivit på bloggen på länge. Ett av skälen är att jag tycker att jag blir tjatig. Det mesta jag tycker är viktigt att säga, och de flesta analyser jag gjort, har jag redan sagt och gjort flera gånger om.

Nu ska jag i alla fall försöka återuppta tjatet. Och då börjar jag med att bevisa vad jag nyss sa om tjat. Fem korta om facket skrev jag för över tjugo år sen, och dessa grundläggande erfarenheter av fackliga frågor och arbetsplatskamp har jag ofta återkommit till och tjatat om sedan dess.

Den första versionen refuserades av livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel (dvs dåvarande redaktören ville inte publicera artikeln). Denna version publicerades 1998 i LO-tidningen (nuvarande Arbetet), och senare 2001 i min textsamling Folk och andra bullar. (Den pocketboken är slutsåld, men finns att läsa här.)

Månadens ombud

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta. Men om man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget. Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla ”månadens kontaktombud” för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

Sjal och tofs  *)

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i sjal och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen. Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet – då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.

Men ingen säger nåt.  Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: – Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket. Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: – Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat. Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.  Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

Jodå

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände. Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter – behövs det då ett fack? Näeee… Jodå.

Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget. De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?

Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

Så här och så här

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att ”bråka” för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa – och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare… Hakor och näsor lyftes. Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Jag har inte heller behövt fundera mer – jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.

M4

*) Uppdatering 18/9: I ursprungstexten använde jag här ordet huckle. Det är ett svenskt ord för huvudduk, som ju har varit ett vanligt kvinnoplagg i Sverige. Det var inte något negativt att använda ordet på 1990-talet. Idag används huckle ofta nedvärderande, vilket jag har blivit påmind om. Därför har jag nu bytt ut det mot sjal. Skulle jag skriva motsvarande text idag, så hade jag skrivit hijab och kepa istället för huckle och hårdrockartofs. Men budskapet Välkommen till arbetarklassen skulle varit detsamma.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2019 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Inlagt 15 mars 2019

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Turordning och TEMPO

1983 bagarn karusellen

Inlagt 19 januari 2019

När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!), jag citerar mig själv:

”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.

Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå.  Foto: Donald Boström

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 januari, 2019 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Ropen skalla, skuld hos banken åt alla!

Inlagt 12 november 2018

Häromdan råkade jag titta på teveprogrammet Agenda, och skrev några irriterade rader på facebook. Tydligen delades min irritation av många, för inlägget gillades och delades friskt. Nu delar jag det här också, tillsammans med en kommentar från en byggnadsarbetare.

På teven pratar dom om att unga människor har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Bostadsmarknaden, vad är det för snack? Det är väl att få en bostad som är behovet, inte att få en chans att hamna i marknadens/bankernas strypkoppel?

till salu

”Unga människor kan inte köpa sin första bostad”. Snyft. Men har det nånsin varit så att unga i allmänhet har kunnat KÖPA sin första bostad? Det där snacket är ju bara till för att dölja skandalen att andelen hyreslägenheter har minskat till förmån för bostadsrätter och andra köpebostäder. Alldeles för mycket har sålts ut. Och alldeles för mycket går ut på att några i toppen på lotteripyramiderna ska bli svinrika.

Byggnadsarbetarens kommentar: Frances Tuuloskorpi tack för påminnelsen, känner mig skyldig. Sorgligt att säga och erkänna att som byggnadsarbetare har jag de senaste åren bara byggt svindyra bostadsrätter. Tänk om vi kunde säga NEJ en gång när vi är klara med bygget, jag och mina byggvänner, vi går inte härifrån förrän en HYRESGÄST flyttar in. Här släpper vi inte in en spekulant över tröskeln. /Kent Renen Johansson

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 november, 2018 i Hur det ligger till

 

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

Inlagt 14 juli 2018

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något  skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan inomfackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 
 
%d bloggare gillar detta: