RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet

Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort

Inlagt 6 januari 2021

I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.

En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.

Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.

Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.

Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.

Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.

Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.

Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.

Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2021 i Kamp lönar sig, Tåg

 

Vad händer om man strejkar vilt?

Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021

Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.

Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.

Såhär är det:

STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.

FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.

TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.

”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.

INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.

ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.

ÅTERGÅNG och SKADESTÅND
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet.
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.

PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.

Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.

DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.

SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.

LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker

Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.

Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2020 i Blandat, Hur det ligger till

 

Jobbigare än att facktoppar sviker

Inlagt 20 december 2020

Facken kunde, åtminstone i teorin, ha gått ut stenhårt i sina avtalsförhandlingar och sagt, nu tar vi helt bort AVA (Allmän visstidsanställning) på våra arbetsplatser. Ni arbetsgivare kan gott nöja er med att använda provanställningar och vikariat.

Förbunden skulle kunna stötta varandra och ta till stridsåtgärder om det krävdes. De skulle fått stöd från medlemmarna, från alla berörda människor, och även från alla icke direkt berörda människor som just nu kanske har fått upp ögonen för vad dåliga anställningsvillkor kan innebära.

Om inte nu, så när?

Chansen kom och gick.

Men nu ska jag ta upp något som kanske är jobbigare – men möjligare – att ta tag i än att facktoppar sviker.

Tänk er att vi faktiskt får bort AVA. Var hamnar vi då? Kanske där vi var före AVA. Då var det vikariat, och i viss mån ”anställning för tillfällig arbetsanhopning” som överanvändes och missbrukades på arbetsplatserna.

Går vi tillbaka till den sitsen, så kommer vikariaten att öka igen, och trasslet för lokala fack (som bryr sig) med att hålla koll på vem som vickar för vem kommer att öka igen och kraven från arbetsgivarna på ”enklare och flexiblare anställningsformer” kommer att finnas kvar.

Vi måste gå längre tillbaka, till vad det här i grunden handlar om: Sen 1990-talet kör arbetsgivarna allt mer med planerad underbemanning, just-in-time kan vi också kalla det: I möjligaste mån vill de att de anställda ska vara på jobbet, och få betalt, bara exakt när de behövs. Då behöver de folk som hoppar in när det blir för stora luckor i den magra arbetsstyrkan. Finns inte AVA så kommer de att använda andra möjligheter. Och klagosången om behovet av flexiblare anställningsformer – och flexiblare arbetstidsregler – kommer att komma igen med förnyad styrka.

Så egentligen ska vi släppa alla paragraferna, och diskutera hur vi ska göra det som verkligen bör göras.  Det är: Utöka bemanningen på arbetsplatserna. Och det är nåt som vi faktiskt på riktigt kan kämpa för, därför att då spelar det roll hur VI gör – hur vi beter oss på våra egna arbetsplatser.

Spring inte, hoppa inte över raster och pauser, ta inga risker, försök inte rädda situationen om ni ofta är för få. Kräv mer folk, inte bara i ord. Det ska finnas en fast anställd arbetsstyrka med marginal. Det är inte omöjligt. Så var det före 1990-talets nedskärningar: Det normala var att man anställde 15% fler än det antal som exakt krävdes för att utföra arbetsuppgifterna.

Facktoppar kan inte fixa detta. Dom kan inte sitta på förbundskontoret och säga: Det behövs tio till på det lagret, fyra till på den butiken, tre till på det kontoret. Dom kan inte säga att det behövs fyra till på dagen och två till på natten på det där äldreboendet. Kraven måste ställas på varje arbetsplats. Om facken vill göra sig relevanta kan de bara uppmana och uppmuntra till detta, ge fullt stöd, tala om för arbetsgivarna att det här sker överallt nu, inget att lipa över, och erkänna att problemen med osäkra anställningar kommer att kvarstå så länge arbetsplatserna är underbemannade och de anställda inte törs säga ifrån.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2020 i Blandat, Osäkra anställningar

 

Påminnelser om äldreomsorgen

Inlagt 17 december 2020

Det här inlägget består av flera tidigare inlägg om äldreomsorgen

3 april 2020

Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.

I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.

Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga. En kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april 2020

Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden.

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Två kommentarer

på inläggen ovan, från personer som har arbetat inom äldreomsorgen.

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.

Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

8 maj 2020

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.

Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.

Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.

I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

Och nu?

Det jag skrev 1996 stämmer väl med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

*) Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Apropå inlåsta arbetare i Morgongåva

Inlagt 18 november 2020


Jag skriver detta apropå händelserna på Apotea, där arbetare blivit instängda för att tvingas jobba övertid. (Apotea är Sveriges största nätapotek, med ett jättelager i Morgongåva utanför Uppsala.)

Citerar tidningen Etc: ”Apotea blockerade utgången – stängde in 100 arbetare: ”Fick inte gå ut till min dotter” Efter Dagens ETC:s första granskning av Apotea, Sveriges största nätapotek, vittnar 21 nya röster inifrån företaget om missförhållanden. En lördagskväll i våras beordrades cheferna att blockera utgången och tvinga lagerarbetarna till övertidsarbete.– Att bli instängd och inte få gå hem kändes väldigt kränkande, säger Agnes, som arbetar på företaget.”

En anställd säger till Dagens ETC att ”varje arbetspass ser jag folk springa. Även jag måste göra det i bland”. Det förekommer också kollektiv bestraffning genom att alla i fem ett arbetslag straffas med andra uppgifter om en arbetare är för långsam eller gör fel, säger anställda. 


Alltså vi MÅSTE fokusera på basorganisering, folkrörelse. Fatta, 21 röster berättar om detta, och det handlar om 100 personer som kunde snackat ihop sig och sagt ifrån, tillsammans. Men inte törs, inte har fått lära sig hur man gör. All annan facklig svaghet vi kan gnälla på är oväsentlig jämfört med detta. Och ja jag vet, många är osäkert anställda. Men ju mer vi viker oss, desto osäkrare kommer vi att bli, både i regelverket och i våra egna tankar. Vi kan inte ge upp. Alla arbetare var osäkert anställda i arbetarrörelsens barndom, likaså alla arbetare i många länder där den fackliga organiseringen och striderna växer.

Jag skrev om detta på facebook och fick en kommentar av Ola Hakefelt, fackligt aktiv livsmedelsarbetare, som skrev bland annat: ”… det är bara på arbetsplatser där det råkar finnas några drivna och väldigt engagerade fackliga som det händer något. Men det blir extremt svårt att få fler än dessa ”redan frälsta” att dra igång något, att sprida modet och lusten att våga ta strider på golvet, när attityden från förbunden hela tiden är att det är bäst om folk sitter still i båten.”

Det problemet finns verkligen. Men om vi därför låter bli att fokusera på folkrörelse på arbetsplatsen, ägnar oss åt annat och tror att det kan ge verklig förändring, blir det som att leta efter nyckeln där det är ljust, inte i mörkret där vi tappade den. Om vägledningen inte kommer uppifrån, så måste vi se till att sprida erfarenheter på andra sätt.

Trots allt finns det många fackligt aktiva på olika nivåer som tycker att folkrörelse är det som verkligen behövs, och som gärna vill understödja och bidra till såna tendenser. Men i alla fack finns det också öppna eller dolda motsättningar i synen på folkrörelse på arbetsplatsen. Så är det faktiskt också i alla vänsterpolitiska organisationer och grupperingar. Det finns alltid personer, och de är ofta i ledande ställning, som i själva verket är obekväma med tanken på folkrörelse, något som de själva inte kan kontrollera eller ens vara bäst på. Dessutom finns det i praktiken ofta inte utrymme för långsiktig strategi. Det är mycket brandkårsutryckningar, vi måste göra något NU, och VI måste synas. Och så går mötena, aktionerna, timmarna, dagarna, åren och vi stampar i själva verket på samma ställe hela tiden medan arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, vinner mark och hela tiden påverkar styrkeförhållandena till sin fördel.

Javisst, det är svårt att utveckla folkrörelse på arbetsplatserna, att folk ska våga stå på sig, när signalerna och uteblivet stöd uppifrån säger något annat. Samtidigt så kan inte det som händer (eller inte händer) ”där uppe” ändras på annat sätt än med folkrörelse. Lite av ett moment 22, jag är medveten om det. Problemet med facklig opposition är att den lätt blir en del av teatern. Missförstå mig inte, klart det är bra att det protesteras, annars skulle det se ännu värre ut. Men – oppositionen spär samtidigt på den falska bilden av att fackledningarna har makt, att det är där något ska hända.

Trycket måste riktas mot arbetsgivarna. Jan Wiklund skrev också en kommentar, där han bl.a. hänvisar till ”den klassiska vetenskapliga undersökningen i ämnet, Sidney Tarrow: Power in movement. Den handlar om den stora folkrörelsevågen i Italien 1965-75, där det visade sig att det ALLTID var fotfolket som tog initiativ. Om initiativet hade bäring på ett allmänt problem så spred det sig. Och när det väl hade spritt sig ställde förbunden upp, möjligen av rädsla för att bli förbisprungna.”
Här är sjuksköterskestudenternas framgångsrika kampanjer Inte under 24000 och Inte under 25000 ett bra svenskt exempel. De krävde inget av facket, de fokuserade inte på media – de kom överens om att tacka nej, både kollektivt och individuellt, till jobb under en viss lönenivå. Facket var tveksamt och ointresserat till en början men hakade på när framgångarna började komma. Det hör kanske till saken att det fanns personer som var inne på folkrörelsestrategi, bland initiativtagarna till kampanjen.

Då kommer vi tillbaka till Olas problemformulering. Hur ska vi få fler att våga? När jag träffar människor som berättar om något problem de har på sitt jobb, och jag frågar om de försökt snacka ihop sig med arbetskamraterna om det, så har de ofta aldrig ens tänkt tanken. Det är som Ola säger, finns det ”drivna och väldigt engagerade fackliga” på arbetsplatsen, så kan tanken komma därifrån. Men om de aldrig hört talas om folk, vanliga arbetskamrater, som stått på sig tillsammans, var ska de hämta den tanken? Vi måste berätta mer om sånt som ändå händer, sprida sådana berättelser så mycket vi kan. Det är hela idén med t.ex. Hopsnackatprojektet, som verkligen är långsiktigt – men det krävs att fler omfattar och sprider dessa och liknande erfarenheter. Det räcker inte med en rännil för att skapa flodvåg, det krävs många.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2020 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Ny rond på Pågatågen

Inlagt 15 november 2020

Den 9 oktober skrev jag i inlägget Hyvling och strategi att det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid.

Hur gick det med det? Jo, 300 lokförare och tågvärdar har meddelat att de tackat NEJ till ”erbjudandet”, trots uppsägningshotet. 1 person tackade ja och 17 har inte meddelat vad de svarat.

Nu pågår en ny rond.

Arbetsgivaren Arriva ger till att börja med 13 av dom som tackat nej ”chansen” att ändra sig – gör dom inte det ska dom sägas upp.

Detta görs trots att Region Skåne för några dagar sedan gick ut med en planering för turtätheten som innebär FLER turer än innan pandemin, och en ökning av trafiktimmar med 5%. Så någon arbetsbrist kan det inte handla om utan Arriva VILL helt enkelt hyvla.

Jag gissar att det handlar om ökad flexibilitet för arbetsgivaren, bland annat att de som går på nedhyvlade tjänster smidigt kan utnyttjas för billig ”mertid”, slängas in på extrapass som de då inte har råd att tacka nej till. Smidigt för arbetsgivaren men inte för den anställde.  Detta är min gissning efter att ha sett hur ofrivilliga deltider används på andra arbetsplatser. Det är en arbetsgivarstrategi som kommer bli allt vanligare om vi inte börjar sätta stopp.

Det bör också nämnas att Seko-klubben på Pågatåg, när det planerades för reducering av trafiken, la fram förslaget att frivilliga kan gå in ner till 80% tjänst, under förutsättning att de får bibehålla 90% av lönen och 100% av pensionsinbetalningen. Erbjudandet ska vara i 3 till 6 månader. Den enskilde går sedan över till ordinarie anställning.

Arriva var inte intresserat av en sådan kompromiss.

Om det nu blir ökade turer istället för minskade så finns det ju ingen vettig anledning att alls skära ned. Men som sagt – Arriva VILL.

Nu hänger allt på att klubben och alla dess medlemmar kan fortsätta att stå emot. Särskilt viktiga blir förstås de personer som nu på allvar ställs inför att sägas upp om de står fast vid sitt NEJ.

Följ vad som händer på Seko Klubb Pågatågs facebooksida Stoppa hyvlingen på Pågatågen! Där finns information om hur du kan stödja.

Åker du med Pågatågen, glöm inte säga något uppmuntrande till dom som jobbar på tågen. Det är dom som ska palla trycket.

……………

Jag vill även passa på att påminna om en fortfarande aktuell artikel av Erik Bohman i Clarté, nr 2 2017: Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Tåg

 

I stället för sminkad gris

Inlagt 4 november 2020

Jag gick igenom det nya avtalet mellan Kommunal och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) innan jag läste vad Kommunal går ut med om avtalet på sin hemsida. Därför blev jag rätt förvånad när jag såg vad Kommunal skrev där.

Dagens är inte dagens

Kommunal skriver: Tryggare anställningar. Den som har en visstidsanställning eller ett vikariat ska erbjudas en tillsvidare anställning efter 18 månader istället för dagens 24 månader.

I LAS §5 står det att man efter sammanlagt 24 månaders anställning på allmän visstid eller 24 månader anställning som vikarie, ska bli tillsvidareanställd, alltså fast anställd. Man får inte räkna ihop de två anställningsformerna. Men den regeln har inte använts i Kommunals avtal sedan 2012. Så ”dagens” 24 månader gäller inte i Kommunals område.

I Kommunals avtal har man sedan 2012 en annan regel än i LAS. Den finns i avtalets Allmänna Bestämmelser, kapitel 2, § 4, Mom 4:

Mom. 4 (gäller från och med 2012-10-01)
Bestämmelsen i 5 § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
Om en arbetstagare har haft såväl allmän visstidsanställning som vikariat i sammanlagt mer än 3 år under en 5-årsperiod övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Det betyder att istället för att beräkna allmän visstid för sig och vikariat för sig, så får man räkna ihop sådana anställningsperioder och bli ”inlasad” efter 3 år. Detta har alltså gällt i Kommunals avtal sedan 2012.

Vad är det nu som hänt i årets förhandling, 2020? Bestämmelsen ovan om att man får räkna ihop allmän visstid och vikariat och bli inlasad efter 3 år, blir kvar t.o.m. 30 september 2021.
Därefter, från 1 oktober 2021, blir det nya regler i Mom. 4:

Bestämmelsen i 5 a § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
En allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning mer än 18 månader.
Ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i vikariat mer än 18 månader.

Nu ska man alltså bli inlasad efter 18 månader MEN man får inte längre räkna ihop allmän visstid och vikariat. Om man har jobbat 12 månader på allmän visstid och 6 månader som vikarie så räcker det inte för att bli inlasad. Om man har jobbat 17 månader på allmän visstid och 17 månader som vikarie så räcker det inte heller för att bli inlasad. Det krävs 18 månader av endera anställningsformen.
I praktiken kan det alltså dröja bra mycket längre än 18 månader, ja ända upp till 3 år innan man blir inlasad.

Den nya bestämmelsen är inte sämre än den gamla. Den är bättre – en del kommer ju att bli inlasade tidigare. Men någon avgörande skillnad är det inte. Ändringen påminner mycket om de förslag som fanns med i de LAS-förhandlingar som Kommunal hoppade av. Kommunals ordförande Baudin kallade de ändringsförslagen ”sminkad gris”.

Inte så mycket att bry sig om kanske. Men med tanke på den höga svansföringen som Kommunal och flera andra LO-förbund har haft – de ska ta strid för anställningstryggheten, stoppa osäkra anställningar och hyvling och de ska göra det i riktiga förhandlingar med möjlighet till stridsåtgärder – så är förändringen ovan inte mycket att skryta med.

Fyraårigt avtal!

Avtalet är på 4 år. Men parterna har inte kommit överens om vad lönehöjningen ska bli det fjärde året. Det ska beslutas då. Varför man hänger på ett oförhandlat fjärde år på det sättet finns det inte så mycket förklaring till, annat än att det förlänger fredsplikten. Antagligen är det ett arbetsgivarkrav som facket gått med på.
Och det betyder att ska man göra något nytt försök att förbättra anställningstryggheten med strejkrätt i bakfickan, då får det bli år 2024.

Men det är ingen ide att skälla på Baudin för hans sminkade gris. Det krävs ett helt annat tryck på arbetsplatserna för att vända tåget på riktigt, och det trycket måste vändas mot arbetsgivarna. Att tjata på facket är ingen större idé om arbetsgivarna känner att de har övertaget på arbetsplatserna.

520 KR – INTE LÖNEBESKED UTAN POTT

En till sak var lite konstig på Kommunals webbplats. Det står om årets lönehöjning:
2 procent (520 kronor) + ett engångsbelopp på 5 500 kronor
Extrasatsning på yrkesutbildade 0,6 procent

Det är lätt att uppfatta som att var och en som jobbar under Kommunals avtal med SKR ska få 2% högre lön – 520 kr i månaden för heltidare. Men det där är pengar som samlas i en pott och som sen ska fördelas ut efter lokala förhandlingar. Så någon kan få mindre än 520 kr och en annan mer. Det är rätt vanligt att även om man kör med pott så garanteras alla anställda en viss peng. Men här finns inte någon sådan regel – en del anställda kan få 0 kr.
Detsamma gäller extrasatsningen på yrkesutbildade.

ENGÅNGSBELOPPET – INTE FÖR ALLA

Engångsbeloppet då? Egentligen skulle årets avtal ha gällt från 1 april 2020, men förhandlingarna sköts upp på grund av corona. När förhandlingar drar ut på tiden eller skjuts upp, så brukar det bli en retroaktiv utbetalning av höjningen. Dvs i det här fallet skulle det blivit retroaktiva pengar från 1 april. Det går förstås att komma överens på annat sätt, t.ex. att ge en högre höjning framåt istället.
I det här fallet har man kommit överens om ett engångsbelopp, vilket kan vara smidigt istället för att räkna ut 7 månader bakåt vad varje person ska ha retroaktivt för varje arbetad timme.

Men alla får inte lika, som det framstår här på Kommunals sida i Frågor och svar om avtalet: I stället för retroaktiva löner fick vi en lönehöjning redan i november i år samt ett engångsbelopp på 5500. Hade man börjat jobba för en vecka sedan hade den retroaktiva lönen ”bara” blivit för en vecka. Nu får alla på avtalet istället ta del av lönehöjning samt engångsbeloppet.

Det låter alltså som att alla kommer få samma, oavsett hur länge och hur mycket de har jobbat. Och det har jag sett flera glada kommunalare skriva om på nätet. Men det stämmer inte!
Summan 5500 kr (minus skatt förstås) går till dem som jobbar heltid och har jobbat hela perioden 1 maj 2020 – 31 oktober 2020. För den som jobbar deltid eller som jobbat på en SKR-arbetsplats bara en del av perioden så blir engångssumman minskad på motsvarande sätt. Exempel: Halvtid 2750 kr. Började jobba 1 september: 1330 kr. Det kan ju vara rimligt, men om inte Kommunal informerar ordentligt om det, så blir nog många besvikna.

OCH inte minst: Bara de med månadslön får ett engångsbelopp. Så timanställda kommunalmedlemmar kan känna sig helt blåsta på det retroaktiva.

LÅGLÖNESATSNING – vem satsar man på?

När jag ändå är inne på avtalsgranskning, så ska jag skriva om något som inte finns med i Kommunals avtal i år men i flera andra – låglönesatsning.

I industrins avtal 2020 (som gäller If Metall, Livs m fl) ingår en låglönesatsning, och man går ut med att den är ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det är inte riktigt sant. Det finns ingen garanti att de extra pengarna går till de lägst avlönade. Det kan t.o.m. bli tvärtom.
Så här går det till:
Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott.
Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.

Vid förra stora avtalsförhandlingen (2017) tittade jag närmare på avtalet mellan HRF (Hotell och restaurangfacket) och arbetsgivarorganisationen Visita. Hotell- och restaurang har ju många lågavlönade, och HRF gick ut med att man fått igenom en låglönesatsning. Men i avtalet så höjdes lägstalönerna MINDRE än de utgående lönerna. Arbetsgivarna var glada för det, Visita skrev: ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.”
Extrapengarna gick inte till de lägst avlönade. Istället blev det alltså så att de som fick de större löneökningarna fick det tack vare att det finns andra som tjänar lite, vilket ökar potten.
Så håll koll på era förbunds låglönesatsningar och hur pengarna fördelas! Ska det vara låglönesatsning så bör det ju användas för att höja de lägsta lönerna. Annars bör man kalla det något annat.

PS. Precis nu ser jag att Handels har varslat om strejk.

Gör därför ett tillägg.

Tvisten verkar gälla precis det jag skrev om ovan, låglönesatsningen. Tippar att Svensk Handel (arbetsgivarna) vill gå med på ”låglönesatsning” men inte höja de lägsta lönerna.

Det Svensk Handel har erbjudit uppfyller enligt Handels inte kraven i låglönesatsningen. Framför allt är parterna oense om avtalens minimilöner.

– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

I frågan om låglönesatsning backas Handels upp av elva andra LO-förbund som har lovat att stötta varandra för att få igenom avtalskraven.

Vi får hålla tummarna för att Handels menar allvar. Kämpa Handelsmedlemmar!

Handelsnytt: Handels varslar om strejk

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 november, 2020 i Arbetslivet, Avtalsrörelse, Blandat, LAS

 

Hyvling och strategi

Inlagt 9 oktober 2020

För ungefär tio år sen började jag få de första signalerna om det vi nu kallar hyvling. T.ex. detta mail som jag fick 2009 (anonymiserat här):
”På min kompis arbetsplats ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill cheferna att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”

Så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.

Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter. Går det bra, dvs de får som de vill på de flesta ställen, det blir kanske gnäll och lite protester men inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de framåt-uppåt-utåt. Med tiden blir det dom vill införa normaliserat.

Aktuellt: Efter att arbetsgivaren Frösunda sänkt arbetstiden och därmed lönen för samtlig personal på ett gruppboende, sa chefen att personalen kommer erbjudas att gå upp i tid igen. Men det har inte skett – tvärtom har personalen fått förslag på nya scheman och Frösunda har sagt nej till att omförhandla. Artikel i Kommunalarbetaren: Nya vändningen – Frösunda står fast vid sänkt arbetstid

Men det finns hopp. Det finns exempel på att hyvling kan stoppas av hopsnackade arbetarkollektiv, sprid dem gärna. Se blogginlägget Det går att stoppa hyvling från 2016.

Och det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid. Följ utvecklingen på deras webbsida Seko klubb Pågatåg och på deras facebooksida. Kämpa pågar och gräbbor!

Kan man stoppa hyvling genom överenskommelser i kollektivavtal? Det KAN gå. Varje lokal strid mot hyvling underlättar för dem som ska förhandla centralt. Men även om arbetsgivarsidan går med på något i avtalsförhandlingarna, som försvårar hyvling (i utbyte mot vad?) så kan de sen återgå till att sätta folk på pottkanten genom att erbjuda ett skenbart frivilligt val. Och så kan de jobba sig framåt-uppåt-utåt mot normalitet igen. Vi kan aldrig bara lämna ifrån oss problemet uppåt och tro att vi slipper det sen. Vi klarar oss inte mot en framåtsyftande strategi, om vi inte själva har någon sådan. För övrigt anser jag att folkrörelse på arbetsplatsen är nödvändigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2020 i LAS, Osäkra anställningar, Tåg

 

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Inlagt 25 maj 2020

Varsågoda, en föreläsning i två delar om folkrörelse på arbetsplatsen. De två delarna är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså. Obs att det INTE är samma föreläsning som den om avtal och lagar (länk till den finns längst ner i inlägget.)

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått ett par frågor om tystnadsplikt*. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Här kommer en kommentar till det.

Inget hysch-hysch!

Information stannar ofta i en begränsad krets. I klubbstyrelsen eller kamratgänget. Om man ska få kollektiv styrka så måste man sträva efter att informationen når alla. Förutom möten och pausprat är det bra med skriftlig information, allt från en lapp på toalettdörren till en ambitiös arbetsplatstidning. Man kan alltid sträva efter att hela kollektivet ska veta allt som klubbstyrelsen (skyddsombudet, kontaktombudet) vet.
”Tystnadsplikt” i samband med förhandlingar godtas alltför ofta! Det händer att en fackklubb går ut och informerar först när förhandlingar är klara.(Eller inte alls.) Men varför ska det accepteras? Arbetsgivarnas förhandlare går givetvis tillbaka och rådgör med sina uppdragsgivare hela tiden under förhandlingarnas gång. Lika självklart bör det vara att fackliga förhandlare går tillbaka till sina uppdragsgivare – medlemmarna – under förhandlingarnas gång. ”Så här är läget. Ska vi backa, kompromissa eller stå på oss?”

Hysch-hysch kring turordningslistor är typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Mitt råd är helt enkelt att alltid informera löpande och öppet, så att alla vänjer sig vid det, både medlemmar och chefer. Cheferna kommer att sura om dom inte är vana vid det, likaså kan det bli sura miner första gångerna ni talar om att nu måste vi ajournera (dvs göra uppehåll i förhandlingarna) och gå tillbaka till medlemmarna för att diskutera eller för att få den här uppgörelsen godkänd! Men dom får väl vänja sig att det är slut med hysch-hysch.

Tystnadsplikt i lagreglerna

Om företaget verkligen vill ha tystnadsplikt i en fråga, så kan dom begära förhandling om det. Det räcker alltså inte att dom säger ”nu håller vi tyst om det här” eller bara förutsätter att det ska vara tyst. Förhandlingen om tystnadsplikt kan genomföras i samband med förhandlingen om sakfrågan eller vid ett separat möte. Men för att det ska finnas skäl till tystnadsplikt så ska det handla om ”risk för väsentlig skada för part eller annan” om det kommer ut, det kan t.ex. handla om försäljning/köp av företag eller anbudsgivning. Men vanliga saker som lokala förhandlingar oftast handlar om, som lönesystem och förmåner, arbetstider osv. finns det inte skäl att belägga med tystnadsplikt.
Om man inte kommer överens vid en förhandling om tystnadsplikt så kan företaget ta frågan till domstol. Så länge tystnadsplikten förhandlas råder tystnadsplikt…  såvida inte företaget borde ha förstått att det inte är en tystnadspliktsfråga! ”Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt” står det i MBL. (Reglerna om förhandling om tystnadsplikt hittar du i §§ 21, 22 och 56 i Medbestämmandelagen.)

Men personfrågor då?

Man pladdrar naturligtvis inte om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt.
Även rehabfrågor kan vara mer än personfrågor. Här är ett exempel från ett bussgarage:
En chaufför kan inte längre köra buss på heltid, av hälsoskäl. Fackklubben anser att det finns andra arbetsuppgifter som hen kan fylla ut sin arbetstid med. Företaget säger att inget av förslagen funkar så de måste tyvärr säga upp den anställde. Det finns flera anställda i samma sits som företaget säkert också skulle vilja säga upp. Klubben kallar till medlemsmöte (med den drabbade medlemmens godkännande) för att diskutera åtgärder. Det kommer säkert mycket oväntat för arbetsgivaren. För så GÖR man ju inte, kallar till medlemsmöte i en personfråga!
Dagen efter att kallelse till medlemsmöte gått ut, så hittar företaget plötsligt en lösning för den drabbade medlemmen. Blotta risken för kollektivt agerande och solidaritet löste den ”personfrågan”.

• obs att när jag skriver om tystnadsplikt här så tar jag inte upp sitsen för fackliga som sitter i bolagsstyrelser och får information där, dom omfattas av särskilda regler. Inte heller om sådana sekretessregler som gäller när det handlar om patienter, klienter osv. Utan jag avser vanlig information och förhandling på arbetsplatsen.

Slutkläm

Passar på att tipsa om senaste numret av tidskriften Clarté.  Temat för numret är Arbetarrörelser och där finns artiklar av Hans Isaksson, Johanna Palm, Mikael Nyberg, Emil Boss, Roy Karlsson, Daria Bogdanska med flera. Kan beställas här.

I numret finns också en intervju med mig som järnvägaren Erik Bohman har gjort.

Intervjun avslutas med följande slutkläm, som får bli slutkläm även här. Det handlar om att hälsa en ny arbetskamrat välkommen.

När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här, för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.

 BÖCKERNA – och fler föreläsningar

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) + en del andra texter hittar ni här:
fokrorelselinjen.wordpress.com

En annan föreläsning – om avtal och lagar.
Jag har tidigare lagt upp en annan youtube-föreläsning i tre delar om sådana rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Också den är avsedd att kunna förstås även av personer som inte är så insatta (ännu). Dina rättigheter på jobbet..

 
 

Äldreomsorgen kommer att glömmas igen

Inlagt 8 maj 2020

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 maj, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Verkligheten i äldreomsorgen

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

 

Malis pappa

Inlagt 10 mars 2020

Kvinnoröst på bruten svenska: Hej, det är Mali, kommer du ihåg mig? Jag jobbade på Bagarn förut.
– Javisst, hej Mali! Hur är det med dig?
– Det är bra. Men min pappa har problem på fabriken där han arbetar.
– Vad är som har hänt?
– Dom har fått en ny arbetsledare. Förut fick dom rotera på olika jobb. Men nu får pappa stå på samma jobb, det tyngsta, hela tiden. Han frågade varför och arbetsledaren blev sur.
– Fick han börja rotera då?
– Nej han fick stå kvar. Han sa inget mer, han vill inte bråka. Men idag så kom dom och sa att han har saboterat en maskin. Men det har han inte, dom ljuger. Dom sa att dom har vittnen. Så sa dom att han skulle gå hem direkt för han hade fått sparken. Han ska komma tillbaka på måndag för att ha möte om det. Sen ringde en av hans arbetskamrater och sa att cheferna hade talat om för alla att min pappa fått sparken för sabotage. Dom andra vet att han inte har gjort nåt. Men ingen vågade säga nåt för fyra stycken har fått sparken sen den nya arbetsledaren kom.
– Har din pappa snackat med facket?
– Nej. Han och dom andra arbetskamraterna hade bett ombudsmannen komma en annan gång, när företaget ville minska deras arbetstider. Allihop sa ja till de där arbetstiderna, för annars skulle dom få sluta, sa cheferna. Men facket kom inte. Så pappa tror inte det är nån idé att ringa.
– Hör på nu. Din pappa ska inte ha sparken. Om det inte hänt nåt annat, som jag inte känner till, så har dom ingen rätt att sparka honom. Dessutom går det inte till så när man blir uppsagd. Dom har brutit mot en jäkla massa lagparagrafer. När han kommer dit på måndag så ska han säga att han vet att dom har gjort fel. Men han ska inte sätta sig själv och diskutera med cheferna. Om inte facket är där så ska han säga att han tänker snacka med facket först och så går han bara därifrån. Jag känner igen såna där typer, dom tror att dom kan köra över din pappa men dom backar om han står på sig.
– Men tänk om dom tvingar nån att vittna emot honom.
– Såna vittnen vågar dom inte köra med om man driver saken till arbetsdomstolen. Om din pappa har gott samvete så ska han stå på sig. Han har inget att förlora.
– Han är ju rätt dålig på svenska. Men jag följer med honom på måndag.
– Bra. Ring mig sen och berätta hur det gick.

– Hej, det är Mali.
– Hej! Hur gick det?
– Facket var inte där. Bara två chefer. Då sa jag att det här är inget privatsamtal och att vi ska gå till facket. Jag sa att dom har gett pappa sparken för nåt som han inte har gjort och att vi känner till våra rättigheter.
– Bra.
– Då ville dom att vi skulle vänta. Dom verkade arga och nervösa. Dom gick undan och pratade med varann först. Sen kom dom och sa att pappa hade inte alls fått sparken. Han hade bara blivit permitterad med lön. När jag frågade vad permitterad är för nåt så blev dom stöddiga igen. Sen sa dom att om dom fick veta igen att min pappa saboterar nån maskin så ska han få sparken direkt.
– Vad sa ni då?
– Vi sa att han har inte gjort nåt och att han är beredd att försvara sig i arbetsdomstolen. Då prata dom en massa skit. Sen sa dom att han ska börja jobba i morrn igen och att han ska få en skriftlig varning.
– Den ska han inte skriva på. Han ska kontakta ombudsmannen och få hjälp att skriva ned ett svar. Det är viktigt att han berättar för arbetskamraterna precis vad som hänt också. Hur känner han sig nu?
– Bättre.
– Och du själv då?
– Jag var förbannad för dom ljög och hotade. Men nu känns det rätt bra.
– Fan vad bra Mali. Jag är stolt över dig. Hör av dig igen och berätta hur det går.

Det här nedskrivna telefonsamtalet hittade jag i anteckningar från 1995. Vi tog med det, tillsammans med andra exempel från verkligheten, i en debattartikel som jag och vårt huvudskyddsombud skrev med anledning av att det just då snackades extra mycket om att ”facket har för stor makt”. (Vi fick inte in artikeln nånstans.)
Problemet är aktuellt. Alla fackligt aktiva och många andra kan berätta om liknande exempel. Hur skulle det gå för någon som Malis pappa, eller för vem som helst, om anställningstryggheten luckras upp ännu mer? Om man ökar möjligheterna för företagen att säga upp folk utan att ange något skäl, precis som man ökat möjligheterna att visstidsanställa utan skäl? Dom snackar om att modernisera arbetsrätten. Men det är knappast modernisering att gå tillbaka till de förhållanden vi hade för 50 år sen, före LAS.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 mars, 2020 i Blandat, LAS

 

Köket under jorden

tangentbord2

Inlagt 2 mars 2020

Varför så tyst på bloggen. Jo, jag håller på och jobbar med en bok. Arbetsnamnet på boken är Köket under jorden eller Köket under jorden och andra spännande arbetsplatser och analyser 2001-2020.

”Köket” blir en uppföljare på min textsamling Folk och andra bullar, som kom ut år 2001. Den boken är slutsåld, men texterna kan hittas här om någon är nyfiken.

Så nu sysslar jag med textbearbetning och framförallt gallring i Köket. Jag har väldigt mycket skrivet från de två senaste decennierna, som jag skulle vilja ha med i boken. Men jag gillar korta och koncisa böcker. Kompromissen får bli en rimligt kort och tjock bok. Några tappra provläsare har fått tillgång till materialet och ska om möjligt hjälpa mig med gallringen.

I pauserna från Köket joxar jag, som redaktör, med en till bok, Hopsnackat PLUS. Antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen består av fyra pocketböcker: Hopsnackat och fördjupningarna Hopskrivet, Slutsnackat och Om strejker. Tanken är att när nuvarande upplagor av dessa böcker tar slut så ska vi inte trycka flera. Istället kan det bli en samlingsvolym, Hopsnackat PLUS, som ska innehålla det mesta ur Hopsnackat plus ett urval berättelser från de tre fördjupningarna.

 
 

Vägra gå hem?

Inlagt 18 januari 2020

Just-in-time-kapitalismen är sårbar. Punktstrejker, maskningar, jobba enligt regelboken etc kan slå direkt och hårt i verksamheter som är planerade för att både material och arbetare ska finnas på plats bara precis när de behövs och inte annars. En liten aktion kan få mycket stora konsekvenser just för att det inte finns några marginaler och ofta inte heller något förebyggande underhåll.
Detta borde vi kunna använda oss mer av, särskilt i verksamheter som gör fetvinst på vårt arbete – dvs på de varor vi tillverkar och de tjänster vi tillhandahåller – och på sänkta kostnader  – dvs våra försämrade villkor, underbemanning etc – och där kvartalsrapporterna styr.

Ett annat problem uppstår i verksamheter där de ansvariga mer eller mindre skiter hur det går, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter. Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? (Situationen i vården är ett på många håll aktuellt exempel, men det finns fler.)

Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken – den att vägra gå hem?

Jag skrev om omvänd strejk på en numera nedlagd diskussionssida den 5 augusti 2003:

Som flera har skrivit så är det svårt att ta till t.ex. vild strejk på ett gruppboende eller en vårdavdelning. Det är svårt gentemot de människor man vårdar och det är svårt därför att det inte slår mot arbetsgivaren/kapitalet. Jag behöver inte gå in så mycket på svårigheterna, ni som jobbar inom vården känner till dem.

Vad kan man göra då?

Inom mycket omsorgsarbete gör nedskärningar och underbemanning att jobbet blir stressigt och tungt. På en arbetsplats där det är så, kanske man skulle vända på strejkvapnet: Vägra gå hem. Dvs: De som har deltidsjobb och vill jobba mer, vägrar gå hem. De som blir uppsagda och skulle vilja stanna kvar, stannar kvar. Om en avdelning ska läggas ner vilket kommer att göra jobbet tyngre på andra avdelningar: Ockupera.
Jag säger inte att det skulle vara lätt att genomföra, men det är som sagt inte strejk heller.

Och jag menar naturligtvis inte att man ska jobba gratis! Man ska vara instämplad (skriva timmarna på sin arbetstidsrapport) och föra ett jävla liv: Kräva betalt. Man skulle säkert få stöd från vårdtagare och anhöriga.

Man skulle kunna tänka sig både kortare, symboliska aktioner och mera långvariga strider om man har kunnat bygga upp en beredskap för det.

Vårdarbetare som snackat om detta har ofta varit entusiastiska, men vad jag vet så har någon sådan strid inte genomförts någonstans.

Vad säger ni vård- och omsorgsarbetare? Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

Ja, vad säger ni välfärdsarbetare år 2020? (Problemet att ”ansvariga” uppenbarligen inte bryr sig om hur det går gäller ju inte bara vården utan hela välfärdssektorn.) Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 januari, 2020 i Äldreomsorgen, Vården

 

Två normala grejer

Inlagt 1 oktober 2020

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Inlagt 15 mars 2019

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Inlagt 3 mars 2019

Ja vad har hänt sen jag skrev sist. Jo, medlarbudet visade sig vara en lösnäsa även denna gång. Se förra inlägget: Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten) 

När Hamn tackade nej till näsan, så blev Sveriges Hamnar lite lätt desperata, verkar det. Dels påstod de att Hamn tackat nej till ett ”normalt andrahandsavtal”, vilket är ren lögn.
Vi vill bara ha ett normalt andraavtal

Dels har de nu varslat om lockout på fridagar (dvs varje arbetares lediga dagar) och ska göra löneavdrag för dessa dagar. I fyra månader fr.o.m. 6 mars ska hamnarbetarna jobba full tid men inte få betalt för det.

Försök fatta vad detta innebär: Du jobbar måndag-fredag och är ledig lördag-söndag enligt schema. Då säger din chef: Du är lockoutad på lördag och söndag så nu drar vi in 2/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

Så här kan det också bli: Du har ett schema där du jobbar långa dagar, så du jobbar 4 dagar under en vecka och det är full tid enligt ditt schema. Låt säga att du jobbar fredag-lördag-söndag-måndag och sen är ledig tisdag-onsdag-torsdag. Då säger din chef: Du är lockoutad tisdag-onsdag-torsdag så nu drar vi in 3/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

En del av hamnarbetarna har scheman med långa arbetsdagar, t.ex. att de jobbar sju långa arbetsdagar på två veckor. Dessa arbetare kommer alltså med Sverige Hamnars upplägg att få jobba full tid, men bli av med upp till halva lönen, i fyra månader.

Kan detta vara lagligt?

Knappast.

Det finns rättsfall som tar upp frågan om löneavdrag på fridag. Det finns t.ex. ett fall, där det på en arbetsplats var strejk och lockout under en dag, den 13 december 1993. Arbetsgivarna ville dra lön även för dem som råkade vara lediga denna dag.

AD lät dem göra så, med rättvisa som argument. De menar att strejken och lockouten bör drabba alla lika. AD skriver att annars skulle ”storleken på löneavdragen bland arbetstagarna växla starkt beroende på vilket antal timmar som de skulle ha arbetat under konfliktdagen.” Därför är det ok att man drar samma andel av lönen på alla, närmare bestämt månadslön x 12 : 365.

Arbetsdomstolen referat AD 1995 nr 77

En rättvisefråga alltså. Men i det här fallet med hamnarbetarna så får ju åtgärden precis motsatt effekt, nämligen att den drabbar helt olika! Beroende på schema drabbas hamnarbetarna olika, från att bli av med 2/7 av sin lön till att bli av med halva lönen.

Oavsett denna orättviseaspekt, så borde det förstås inte vara rimligt att inrikta sig specifikt på fridagslockout i fyra månader. Stöld har aldrig varit en godkänd stridsåtgärd.

OM AD skulle acceptera detta, beware, alla andra fackförbund. En sådan stridsåtgärd kan i så fall användas även mot era medlemmar.

STREJK i hamnarna från 6 mars 2019

Sveriges Hamnar hoppades kanske på att varslet skulle skrämma hamnarbetarna att lägga sig. Det gjorde dom inte. Hamn svarar med strejk. De har varslat om strejk, och blockad av arbetsuppgifterna, i hamnarna runtom i Sverige från och med 6 mars.

Dessutom retar lockouten upp många fler än hamnarbetarna.

På några dagar har hamnarbetarna fått in över en miljon kronor till konfliktkassan. Nu fyller vi på, så att dom som försöker svälta ut hamnarbetarna förstår att motståndet består inte bara av 1300 hamnarbetare utan av något större, som heter solidaritet.

2019-02-02 tack från Hamn

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2019 i Hamn

 

Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten)

17 februari 2019

Medlarna har kommit med ett nytt bud i hamnkonflikten. (Ekot: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7156753 ) Hittills, både under den här kollektivavtals-striden och under APM-konflikten, så har medlarbuden genomgående varit desamma som arbetsgivarnas bud, i väldigt genomskinlig förklädnad, typ lösnäsa. Jag tror inte det är bättre denna gång, men OM det är det, så blir jag glatt förvånad.

Sveriges Hamnar har samtidigt dragit tillbaka sina omfattande lockoutvarsel (se de överstrukna tiderna i listan här: http://hamn.nu/article/2690/Samlad-lista-over-strejker-och-Lockouter.html). Varför kan man fråga sig.

Mina spekulationer: Lockouterna som omfattar hela dagar och dygn blir mer kostsamma för hamnföretagen och kunderna än Hamnarbetarförbundets punktstrejker, som medför måttligare förseningar. Förhoppningen att hela skulden ska falla på Hamn har troligvis grusats. Men om Hamn nu står fast vid sina strejkvarsel , så kan ju Sveriges Hamnar hoppas på att man åter ska peka på Hamnarbetarförbundet som den skyldiga parten.

Kanske att det också fanns en förhoppning att Hamn skulle vika sig för lockouterna och de kostnader som de medför för hamnarbetarna och deras konfliktkassa. Även denna förhoppning har i så fall grusats eftersom Hamn har fortsatt lägga strejkvarsel.

Jag hoppas att Hamnarbetarförbundet står kvar vid varslen om medlarna fortfarande kräver av dem att de ska acceptera att skriva på en bilaga med strukna rättigheter, till ett ev. kollektivavtal. T.ex. rättigheten att förhandla lokalt för/med sina medlemmar är ju en helt grundläggande sak för facklig verksamhet värd namnet.

Bakom tillbakadragandet av lockoutvarslen ligger säkert att Sveriges Hamnar fått kritik både från kunder (dvs de företag som skickar och tar emot varor via hamnarna) och från en del av sina medlemmar (dvs de lokala hamnföretagen runtom i landet). De flesta hamnföretagen har inte upplevt några större problem i förhållande till Hamnarbetarförbundet och har respekterat dem som facklig motpart fram till att Sveriges Hamnar förbjöd detta. Antar att en del av dem är mindre roade av att bli en bricka i spelet för att försöka krossa Hamnarbetarförbundet och underblåsa kampanjen för försämrad strejkrätt.

Kanske att dessa lokala företag, där en del fortfarande är kommunala företag, t.o.m. är mindre villiga än S-ledningen, regeringen och LO-förbundens toppar att springa Svenskt Näringslivs ärenden?

swisha

HAMNARBETARFÖRBUNDETS konfliktkassa:
Swish-nummer 1231321959 (QR-kod se bilden)
Bankgiro direkt till konflikkassan: 177-9750.

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge riktas stödet förstås till hela Hamnarbetarförbundet)

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 februari, 2019 i Hamn

 

Nya varsel i hamnarna – vad handlar det om?

Inlagt 28 januari 2020, uppdaterat 7 februari 2020

UPPDATERING 7/2:

Hamnarbetarförbundet har lagt upp en Samlad lista över strejker och lockouter. (Öppnas i nytt fönster/flik).  Så nu kan ni hålla koll där. Men eftersom några kanske går in här och tittar så uppdaterar jag februari-listan här också, med de senaste varslen som gäller stridsåtgärder 17-18 februari.

18 februari 2019
Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, Göteborg: strejk 04.45–08.45, lockout 04.45-23.59
Hallands Hamnar AB, Halmstad: strejk 06.00–09.00, lockout 06.00–23.59
Helsingborgs Hamn AB: strejk 07.00–11.00, lockout 06.00-23.59
Yilport Gävle AB: strejk 06.00–10.00, lockout 06.00-23.59
Copenhagen Malmö Port AB: strejk 07.00–09.00, lockout 07.00-23.59
CMP Norra Hamnen AB Malmö: strejk 07.00–09.00, lockout 07.00-23.59
SCA Logistics AB, Sundsvall: strejk 07.00–11.00, lockout 07.00-23.59
SCA Logistics AB, Holmsund: strejk 09.00–13.00, lockout 09.00-23.59
Kvarkenhamnar AB, Umeå: strejk 09.00–13.00, lockout 09.00-23.59
ShoreLink AB (556053–7168), Piteå: strejk 14.00–16.00, lockout 14.00-23.59

17 februari 2019
Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, Göteborg, strejk 14.00-18.00, lockout 14.00-23.59

8 februari 2019
SCA Logistics, Holmsund: strejk 12.00-15.00, lockout 12.00-23.59
Kvarkenhamnar, Umeå: strejk 13.00-15.00, lockout 13.00-23.59
Karlshamns hamn, Karlshamn: strejk 13.00-15.00, lockout 13.00-23.59
SCA Logistics, Sundsvall: strejk 14.00-16.00, lockout 14.00-23.59

7 februari 2019
Hallands hamnar, Halmstad: strejk 06.00-08.00, lockout 06.00-23.59
SCA Logistics, Sundsvall: strejk 18.00-20.00, lockout 18.00-23.59

6 februari 2019
Hallands hamnar, Halmstad: strejk kl 06.00-08.00, lockout 06.00-23.59
Mönsterås hamn: strejk kl 13.00-15.30, lockout 13.00-23.59

23 januari – 6 februari 2019övertidsblockad vid ShoreLink i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59

Genomförda stridsåtgärder i januari 2019 (23-28/1) hittar du i inlägget Strejker och lockouter i hamnarna, inlagt 23/1.

Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.

Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden.
Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd.
Hamnarbetarförbundet kör under denna konflikt i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges Hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.

Till dig som undrar vad det handlar om. Min mycket korta version:

(Från ett facebookinlägg 26/1)

Svenska Hamnarbetarförbundet, ett medlemsstyrt fackförbund, har i många år varit respekterat som motpart av hamnföretagen runtom i Sverige. De har utbildat skyddsombud och bedrivit arbetsmiljöarbete, de har deltagit i lokala förhandlingar om arbetstider, bemanning och andra villkor. Förtroendevalda har kunnat ta ut facklig tid för att sköta sina uppdrag. Ofta har Hamn och Transport, som också organiserar hamnarbetare, samarbetat lokalt och i praktiken förhandlat tillsammans.

Men detta upphörde då arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar helt enkelt förbjöd sina medlemsföretag att respektera Hamn som motpart. Deras skyddsombud får inte längre göra sitt jobb i den farliga arbetsmiljön, Hamns lokala avdelningar får inte längre företräda sina medlemmar i förhandlingar och inte ha fackliga lokaler på hamnområdet.

Sveriges Hamnar sa: Först fredsplikt, sen kan ni få tillbaka era rättigheter. Och nu strider Hamn för att få kollektivavtal, vilket innebär fredsplikt. De begär inte bättre löner eller andra arbetsvillkor – själva avtalet är i Hamns förslag likalydande med Transports avtal. De vill få tillbaka de fackliga rättigheterna.

Hamn varslar om punktstrejker – helt lagliga – på oftast två timmar i resp hamn. Strejkerna besvaras med lockouter på i snitt 15 timmar, där hamnarbetarna utestängs av arbetsgivarna. Lockout är alltså arbetsgivarens stridsåtgärd, som i det här fallet stänger hamnarna betydligt fler timmar än fackets.

Nu säger Sveriges Hamnar: Kollektivavtal kan ni få och fredsplikt – men ni får ändå inte tillbaka rättigheterna! I det senaste medlarbudet som är i stort sett detsamma som arbetsgivarnas senaste bud, vill de att Hamn ska skriva på att de inte får förhandla lokalt och inte driva brott mot avtalet till arbetsdomstolen. Självklart accepterar inte Hamn detta. Konflikt.

För en grundligare förklaring, kolla hamnarbetarförbundets video: Vad bråkar de om, egentligen?

Mera info på hamn.nu och på hamnarbetarförbundets sida på facebook.

Facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg är mycket aktiv och riktar förstås i det här läget stödet till hela hamnarbetarförbundet

Mer på denna blogg: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 januari, 2019 i Hamn

 

Kan vi lära oss något av Hamn?

Inlagt 24 januari 2019

Åter ett inlägg som jag inte skrivit själv, men som jag hittade på facebook, tyckte var intressant, och vill ge utrymme åt på min blogg. Skribenten vill vara anonym. Hen är läkare, med en LO-facklig bakgrund. Bilden är från ett medlemsmöte i Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning. En fluga på väggen höll i kameran.

16nov2

Hamn har funnits i drygt 40 år. Att förbundet lever kvar, trots att man inte har LO-förbundens resurser, trots att man arbetar mer ideellt , trots att man inte har bättre materiella villkor att erbjuda med mera torde ju stämma till eftertanke från LO-förbunden.

* Hur kommer det sig att Hamn inte dött ut av sig självt ?

* Något i deras fackliga principer och basarbete verkar vara så bra att medlemmarna stannar och att förbundet inte självdör, trots de isande arbetsköparvindarna som länge blåst från höger i detta land oavsett regeringar. Kan någon av våra strateger studera fenomenet Hamn?

* Kan vi lära oss något av Hamn?

Men frågorna ställs inte. Nej, istället låtsas man som att det är 1975 i sin nulägesanalys av var den svenska modellen befinner sig. Det är någon märklig psykologisk mekanism högt uppe i systemen.

Detta alltså samtidigt som dom mer vakna förbunden – dit jag faktiskt räknat transport- insett att ”Metallvägen” är fel att gå, insett att man måste börja om underifrån med organizers etc, insett ( för sjuttielfte gången!) att pamperi och lyxresor är direkt fackföreningsskadligt.

Den självklara lösningen hade ju varit att göra som lärarfacken. En förhandlingskartell gentemot arbetsköparna vad gäller centrala kollektivavtalet. Med det upplägget skulle ju Hamn också avväpnas nuvarande begränsade möjligheter att vara ett störningsmoment för den s k svenska modellen. Det kostar att torska i AD så att säga.

Det är märkligt att inte en rad av kritik mot APMT verkar synas hos LO , Transport, Göteborgs stad , Svensk Hamn och hamnarnas kunder ( industrin med flera).

Innan APMT var det förvisso lite speciellt och krångligt i svensk hamnbransch. Men det gick att hantera , godsen rullade, gubbarna fick sina löner, företagen gjorde sina vinster etcetera. alla hade liksom lärt sig att gå runt ”problemet” Hamn. Enter APMT . Som med all rimlighet måste bedömas som ett riskkapitalistbolag som worldwide har unionbusting och avtalsdumpning och prekarisering som affärsidé. APMT gör bort sig genom att inte ha håll koll på läget, en affärsmässig oproffsighet helt enkelt.

Tre enkla självklara lösningar således:

Bort med APMT från svensk arbetsmarknad, dom fixar nämligen inte att anpassa sig.

Eller en avtalskartell precis som lärarna och andra fixat länge

Eller Hamns förslag till medlarna. Som löser alla knutar och införlivar dom i systemet.

Medlarnas ”egna” förslag är nästan en kopia av Sveriges Hamnars och innebär att Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att tvista om avtalstolkning. Vilket ju är som att köpa saker på rea och frånsäga sig all konsumenträtt. Och därmed gör avtalet skakigt och helt ensidigt lämnar tolkningsrätten till ena parten.

Transport och LO hade ju också kunnat tänka så här: vi sitter på nyckeln till att lösa APMT-jiddret. Prestigeförlusten det skulle innebära att t e x bilda en avtalskartell så att Hamn införlivas i den pacifistiska svenska modellen är ett billigt pris att betala för att helt kunna underkänna grunderna för hela strejksrättstjafset, som dels hotar hela fackföreningsrörelsen, dels har oanade framtida konsekvenser , dels är oklart om det egentligen löser ”problemet” hamnarbetarförbundet.

Genom att säga till regeringen ”kolla nu har vi löst Hamnfacket genom att ta in dom i en avtalskartell som dom accepterar, nu kan ni lägga ner strejkrättsutredningen”, så har /hade LO ett bra läge att flytta fram arbetarklassens positioner. Vilket gudarna ska veta är vad detta land behöver.

Så långt min anonyma skribent. Jag är inte säker på att just hens förslag är de bästa, det är hamnarbetarna själva som måste välja vad de vill kämpa för. Men jag gillar vinkeln: Vad kan vi lära av Hamn?

Lära av varandras erfarenheter, både positiva och negativa , diskutera strategi och taktik är vettigt. Inte bara trampa på av gammal vana.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Strejker och lockouter i hamnarna

Inlagt 23 januari 2019

Stöd din lokala hamnarbetare! Det uppskattas att man kommer och hejar på strejkvakterna och deras strejkande/lockoutade arbetskamrater, som brukar stå utanför arbetsplatsen under strejken och ofta även under lockout.

Vill du veta mer om vad striden gäller, så rekommenderar jag att du lyssnar på den längre intervjun i Sveriges Radio P4 Gävleborg med Johnny Gustafsson och Nils Hedström,  två av de strejkande hamnarbetarna i Söderhamn. Hamnarbetare i Söderhamn: Vi vill bestämma över oss själva

Här kommer en lista på de varslade hamnstrejkerna, samt de lockouter som Sveriges Hamnar (arbetsgivarna) svarat med. Med reservation för ev fel och ändringar! (Listan uppdaterad 24/1 kl 04.30.)
Strejkerna innebär total arbetsnedläggelse, dvs att samtliga Hamnarbetarförbundets medlemmar på den aktuella arbetsplatsen går ut i strejk under den angivna tiden.
Lockouterna innebär att hamnarbetarna utestängs från arbetsplatsen av arbetsgivarna.
Som ni ser kör Hamnarbetarförbundet i de flesta fall med tvåtimmars punktstrejker och Sveriges hamnar svarar med lockouter på i genomsnitt över 15 timmar.

23 januari 2019

Helsingborgs Hamn AB, strejk kl 09.00-11.00, lockout kl 09.00-23.59

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 12.00-14.00, lockout kl 12.00-23.59

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21.00-20.59 24/1

Copenhagen Malmö Port AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

CMP Norra Hamnen AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

SCA Logistics AB, Holmsund, strejk kl 09.00-13.00, lockout kl 09.00-23.59

Kvarkenhamnar AB, strejk kl 09.00-13.00, lockout kl 09.00-23.59

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 09.30-11.30, lockout kl 09.30-23.59

24 januari 2019

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 18.00-20.00, lockout kl 18.00-23.59

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21.00-20.59 25/1

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 09.30-11.30, lockout kl 09.30-23.59

Logent Ports & Terminals AB, Stockholm, strejk kl 07.00-10.00 (gäller inte passagerarservice på färjorna), lockout kl 07.00-23.59

Stockholms Hamn AB, strejk kl 07.00-10.00 (gäller inte passagerarservice på färjorna), lockout kl 07.00-23.59

25 januari 2019

Yilport Gävle AB, Granudden, strejk kl 21.00-23.00, lockout kl 21-20.59 26/1

Helsingborgs Hamn AB, strejk kl 09.00-11.00, lockout kl 09.00-23.59

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

SCA Logistics AB, Sundsvall, strejk kl 14.00-16.00, lockout kl 14.00-23.59

Karlshamns Hamn AB, strejk kl 13.00-15.00, lockout kl 13.00-23.59

27 januari 2019

CMP Norra Hamnen AB, strejk kl 06.00-08.00, lockout kl 06.00-23.59

Copenhagen Malmö Port AB, strejk kl 06.00-08.00, lockout kl 06.00-23.59

Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, strejk kl 14.00-20.00, lockout kl 14.00-23.59

28 januari 2019

Söderhamns Stuveri och Hamn AB, strejk kl 07.00-09.00, lockout kl 07.00-23.59

Gothenburg Ro/Ro Terminal AB, strejk kl 14.00-18.00, lockout kl 14.00-23.59

23 januari-6 februari 2019 – övertidsblockad vid ShoreLink

ShoreLink AB i Piteå, Skellefteå och Luleå: Övertidsblockad, nyanställningsblockad och inhyrningsblockad 23 januari 2019 kl 08.00 – 6 februari 2019 kl 23.59. Lockout 29 januari kl 6.00-23.59

Mer info

finns på Hamnarbetarförbundets webbplats hamn.nu och deras sida på facebook Svenska Hamnarbetarförbundet .
På facebook finns även gruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge stöder vi förstås hamnarbetarna även utanför Göteborg!)

Tidigare inlägg på bloggen

Mitt första inlägg i den här bloggen om hamnarbetarna och deras situation skrev jag 17/9 2012: Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna. ”Fackföreningarna Transport och Hamnarbetarförbundet tar gemensam strid för att slå tillbaka arbetsgivarsidans försök att frånta hamnarbetarna inflytande över arbetstidens förläggning samt att försämra deras ob-tillägg” stod det bland annat där.
Alla inläggen sedan dess kan hittas i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2019 i Hamn

 

Turordning och TEMPO

1983 bagarn karusellen

Inlagt 19 januari 2019

När vi stod runt det löpande bandet och lyfte lådor, så fanns det alltid någon som var långsammast och som andra ibland suckade över. Särskilt när vi hade fått igenom att vi skulle få gå hem när vi var färdiga och ändå få en full dagslön. Irritation. Om bara den där tröga människan var borta så skulle vi komma hem en kvart tidigare!

Det hopsnack som då behövdes var att diskutera kring den bistra sanningen: Det kommer alltid att finnas någon som är långsammast. Tar vi bort den långsammaste så kommer någon annan att vara långsammast. När ryker du själv? Ska det bli några superarbetare kvar och hur länge ska de hålla? Väljer vi den vägen så kommer ökade krav och ökat tempo att drabba både oss som slagits ut och oss som ännu arbetar.

Samma problematik råder kring turordning. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (14 december 2012: Turordningslistan på väggen!), jag citerar mig själv:

”När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.

Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.

Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.”

Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt, inte heller med t.ex. förbättrad akassa. Sådant hjälper inte mot det sedan länge ökande trycket på våra arbetsplatser, som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning. Där har vi också de verkliga, växande trösklar som försvårar för unga, äldre och ovana att få ett arbete trots att de egentligen behövs.

Trösklarna in i arbetslivet består av bortskämda arbetsgivares ständigt ökande krav på färdigutbildad, snabb och lydig personal. Och trösklarna ut, som kan vara ivägen då de vill putta ut anställda som inte uppfyller de ökande kraven, vill de sänka.

Till och med på Samhall, skapat för att ge meningsfulla arbetsuppgifter och riktig lön till människor med funktionsnedsättning, så ryker nu dom som inte klarar tempot och vinstkraven.

Fack som förhandlar bort turordning, och arbetarkollektiv som accepterar det, låter företaget bestämma, kanske får något i utbyte och tycker att det är en bra deal. Men då har man ändå accepterat det tempouppskruvande urvalet. Ju mer företagen vänjer sig vid att få som de vill, desto mindre blir de benägna att ge något i utbyte och desto närmare kommer vi att reglerna försämras ytterligare i avtal eller lag.

Bilden: Det löpande bandet är inte alltid synligt som här. Tempokravet och bundenheten kan finnas där ändå.  Foto: Donald Boström

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 januari, 2019 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Hur stödjer vi hamnarbetarna?

Inlagt 15 januari 2019

Hamnarbetarförbundet har varslat om punktstrejker i olika svenska hamnar. Kravet är kollektivavtal.

Det här inlägget om stöd till hamnstrejken har inte jag skrivit. Jag hittade det på facebook och det är skrivet av en metallarbetare som vill vara anonym. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och bad att få sprida det. Varsågoda!

Saker att tänka på inför den kommande hamnstrejken

Sprid aldrig fiendens propaganda

Arbetsgivarna lägger sjuka summor pengar på små och impopulära ”nyhetssidor”, tidningar och tankesmedjor (lobbyorganisationer) som sprids på facebook. När man kommenterar dessa på facebook så får det en spridning genom att andra ser det man skriver och det kan även uppstå debatt som växer. Om det är stora tidningar som redan har spridning är det en sak men små och oseriösa sidor som ”arbetsmarknadsnytt” är det bäst att lämna till sitt öde.

Ta striden på ditt jobb

Precis som hamnarbetare sagt vid demonstrationer så är det bästa stödet att strida på den egna arbetsplatsen. Hamnarbetarna kan inte stå som en litet omringat fort på en helt förslummad arbetsmarknad och ensamt försvara sånt som alla andra redan förhandlat bort. Samla gärna era arbetskamrater i era lokala fackliga organisationer och skriv stöduttalande men lika viktigt: förhandla inte bort sånt som hamnarbetarna kämpar för.

Lägg krutet på stöd och kamp, inte debatter

Propagandakriget eldas på med groteska summor från arbetsgivarna och debatten kommer bli hysterisk och faktafelen kommer regna över oss. Olika politiker, tidningar, tyckare och de vanliga mellancheferna kommer provocera fram debatter och söka uppmärksamhet. Men då är det viktigt att komma ihåg att den som är bäst organiserad och kan tillföra mest skada på motståndaren är den som vinner, inte den som kan skriva bäst texter till människor som aldrig kommer ändra sig eller jobba på ditt jobb.

Glöm inte vilka det är som kämpar

Den kommande strejken kommer skapa debatter och väldigt många kommer att ha åsikter om den. Både dom som vill hamnarbetarna illa och bland oss andra som stödjer dom. Stora ord från representanter från stora organisationer om regeringar, lagar och stora företag kommer att sägas och skrivas. Men då är det viktigt att inte glömma att konflikten handlar om vanliga arbetare som vill välja hur dom skall företrädas på jobbet, och om deras arbetsmiljö. Det handlar inte om ditt parti eller vilken teoretisk vänstertolkning som är bäst. Människorna det handlar om är bland andra dom som syns i videon här nedanför. (Videon är ifrån början av konflikten.) Stöd dom gärna men utnyttja inte deras kamp. Vi måste ge dom de bredaste stödet dom förtjänar och vill ha.

Information om konflikten finns på Hamnarbetarförbundets hemsida http://hamn.nu och på facebook finns gruppen ”Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg” https://www.facebook.com/groups/112615883700/

Read the rest of this entry »

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2019 i Gästbloggare, Hamn

 

Jobba julafton

018

Inlagt 24 december 2018

När jag började arbeta i brödfabriken Stockholmsbagarn, så hade vi 6 timmars arbetsplikt på julafton. Och nyårsafton och påskafton och midsommarafton. Vi var lediga på röda dagar. Men aftnarna är inte röda dagar. I karusellen, utlastningen, där jag stod och lyfte lådor, jobbade vi bara en tur, drygt halvdag, på aftnarna. Men det var oskönt ändå att ta sig upp mitt i natten som en vanlig dag och ge sig iväg för att jobba julafton.

Vi skrev till Livs avtalsråd och föreslog att de skulle försöka förhandla bort arbetsplikten på helgdagsaftnar, och att de skulle börja med julafton. Till vår förvåning och glädje togs saken upp i nästa avtalsförhandling och julafton blev arbetsfri i hela bageribranschen. Därmed även efterlämnande en något överdriven tilltro till möjligheten att påverka centralförhandlingarna, det var nog både första och sista gången vi lyckades med det. Däremot fick vi igenom många bra saker i våra egna lokala avtal. Men ingen mer afton blev arbetsfri.

I utlastningen fick vi ledig julaftonsmorgon och i produktionen fick de ledigt natten mot julafton. Men tiderna förändrades, dagsfärskt bröd blev omodernt, långa produktionsserier och internleveranser kors och tvärs mellan koncernens bagerier blev modellen. Om man inte levererar bröd till butikerna på julafton, så kan utlastningen ha ledigt då, men produktionsuppehållet hamnar kanske två dagar tidigare. Arbetarna i produktionen får vackert ta ut sin julaftonsledighet den 22a eller 23e. Surt.

Villkoren för arbete – och ledigheter – i samband med helger var en ständigt återkommande förhandlingsfråga på Bagarn. Jul och påsk men också andra helger innebar ökad brödförsäljning med förskjutna arbetstider och övertidsarbete. Det accepterade vi för det mesta (utom 1 maj då inget extra/förskjutet arbete tilläts). Men att vi accepterade extrajobb betydde inte att vi gjorde det utan villkor. Vi förhandlade fram extra ersättning (utöver det centrala kollektivavtalet) vid besvärligt övertidsarbete och förskjutna arbetstider, vi krävde att det skulle vara möjligt att ta sig kommunalt till och från jobbet, tidigare öppning av lunchrummet eller mackor i pausrummen osv osv. Ingen fråga som var viktig för arbetskamraterna var för liten för fackklubben. Viktigt var också att bevaka extraarbetarnas rättigheter, t.ex. att krångliga avtalsregler skulle följas (som att inte bara de fast anställda utan också de som kom in och jobbade tillfälligt på skärtorsdag och påskafton skulle få helglön för den lediga långfredagen). Det var många många inte särskilt omstörtande men ändå för kollektivet väl använda timmar vi ägnade åt sånt. Inför förhandlingarna tog vi förstås in krav och förslag från de berörda och överenskommelserna gick ut för godkännande av medlemmarna.
Ofta gick det rätt bra att komma överens med cheferna – företaget ville ju gärna få ut helgbröd i rätt mängd och i rätt tid. En gång när det gick lite trögt så begärde vi att få en förhandling med företaget – på julafton. Det bidrog till att vi kom överens före jul.

Jag jobbade i 26 år på Bagarn, tills bageriet lades ner. Fortsatte i tre år på San Remo-bageriet, som Skogaholms köpte – tills även San Remo las ner. Sen traskade jag i visstidsträsket. I två år arbetade jag som vikarie i centralköket på Huddinge Sjukhus, tills vikarierna byttes ut mot bemanningsfirma. I sjukhusköket pågick jobbet alla årets dagar, både svarta och röda. Patienterna ska ju ha mat även om det är storhelg. Men det var inte omöjligt att få ledigt. Det fanns arbetskamrater som tyckte det var ok att byta pass eller jobba extra. En del hade ändå inte vanan att fira jul. Och ob-tillägget gav en välbehövlig extra slant i magra köksbiträdeskassan.

Som jag minns det så kan det vara trevligt att jobba helg också. Det är som med nattarbete, en speciell stämning och inte så många chefer och annat löst folk som stör friden.

Med detta berättat så vill jag skicka en särskild julhälsning till er som arbetar under helgen. Och för övrigt God Jul och tröstekram till alla glada och ledsna.

Bilden visar hur expeditionshallen på San Remo kunde se ut två dagar före jul. Hur många människor kan du se bland brödtravarna?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 24 december, 2018 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Inte nu igen. Om 2004 och 2018.

Inlagt 14 juli 2018

Det här blogginlägget skriver jag speciellt till fackligt aktiva inom Livs och andra LO-förbund, särskilt till er som liksom jag har varit med ett tag.

Jag sitter och bläddrar i sommarnumret, nr 7-8 av Livs tidning Mål & Medel, och hittar artikeln Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.
Och då tänker jag: Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Ett minne: På en sammandragning för några livsklubbstyrelser i Stockholm år 2004, fick vi veta vad som just hänt i avtalsförhandlingarna. Livs hade släppt in en ny anställningsform i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många personer som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något  skäl till varför de inte skulle få fast anställning. OBS att detta var alltså flera år innan ”allmän visstid” infördes i LAS.

Det var en oroande avtalsinformation, tyckte flera av oss. Som fackligt aktiva i klubbarna visste vi ju hur arbetsgivarna tryckte på ute på arbetsplatserna, hur vi fick kämpa för att hålla koll på att anställningarna var sjyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning.
Det gick lätt att se framför sig hur försvagade vi skulle bli i och med ändringen av kollektivavtalet. Det var lätt att oroa sig för hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Men den lokalombudsman vi diskuterade saken med, sa glatt att överenskommen visstid blir bra, bättre än provanställningar tillexempel.
Men nu kan det ju bli hur många visstidsanställda som helst!? sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.

Kommer ni ihåg? Det var inte bara Livs det här gällde utan i flera andra förbundsavtal släpptes visstideriet in. Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Tre år senare kom nästa steg – lagändring. Förslaget om att införa en ny anställningsform, fri visstid, i Lagen om anställningsskydd las av regeringen Persson (S) år 2006. Lagändringen skulle införas 1 juli 2007. Det kom ett regeringsskifte innan dess. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Ändringen infördes, som planerat, den 1 juli 2007.
Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.

Nu säger vi att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade den dörren i förhandling med arbetsgivarna.
Och de som oroade sig blev tillsagda att inte tänka negativt.

Att dörren öppnades fick allvarliga konsekvenser. Det är ingen överdrift att säga att det frisläppta visstideriet drabbade hela arbetarklassen, det drabbar våra barn och barnbarn.

Vi var naiva då. Nu, 2018: ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs.”

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det står i artikeln att ”Det fanns en utbredd oro att utredningen som regeringen tillsatt skulle mynna ut i ett förslag som skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden”. Det aktuella förslaget från SN (Svenskt Näringsliv) och facktopparna, ska alltså vara bättre än regeringens utredning. Men tittar man närmare på de två utredningarna, så är faktum att på flera punkter är det aktuella förslaget inte alls bättre.

Om man vill granska förslaget så räcker det inte att läsa de kortfattade lagparagraferna, som MBL enligt förslaget ska kompletteras med. Man måste också titta närmare på vad som skrivits i utredningen. Det är – som alltid när det gäller arbetsrätt – kommentarer och formuleringar i förarbeten, och tidigare förarbeten och domar, som ger ledtrådar till hur lagparagraferna kommer att tolkas i praktiken och i AD, eller hur man hoppas att de kommer att tolkas.

Lagförslaget öppnar för avtalsshopping, alltså att företagen avgör vilka fack (eller låtsasfack) de ska respektera som motparter i praktiken. Det kan de göra genom att döpa om våra jobb och byta facklig motpart och avtal utifrån det. Eller, ännu värre, genom att skaffa sig s.k. gula fack. Alltså fack som bildas på initiativ av arbetsgivarna. Chefen kan skriva kollektivavtal med Jockes fack, som består av chefens brorson och hans kompisar. Med lagförslaget så kan det bli möjligt att sådana fack spärrar reellt inflytande från andra (riktiga) fackföreningar, även majoritetsfack. Visserligen kan andra fack, med de föreslagna reglerna, fortfarande strida för att få kollektivavtal. Men hur avtalet ska tillämpas och hur facket ska behandlas som motpart, det kan de inte strida för. Jo strida kan de kan de förstås, strida kan vi i alla lägen, men då får vi utgå ifrån att det räknas som olovlig stridsåtgärd.

Tänker jag för negativt? Tyvärr tror jag inte det. Jag vet hur det ser ut. Just inom brancher som Livs (och fler, som Fastighets och Hotell o Restaurang), där företag ofta försvinner och nya bildas, där det finns många företag i olika storlekar, med olika nyanser av sjyssthet och bovaktighet, är det inte alls omöjligt att gula fack med tiden kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi.

Det finns fler orosmoln, t.ex. innebär förslaget att arbetsgivarna får fler möjligheter än nu att göra formella invändningar mot strejkvarsel och strejkkrav, fler chanser att skjuta upp och förhindra.

Tänk på att Svenskt Näringsliv i flera år har varit ute efter att nagga vår redan begränsade strejkrätt i kanten. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att gå en enda millimeter åt det hållet? När det är arbetsgivare, inte fackföreningar, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta? Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.

Jag tror att om det varit enbart Svenskt Näringsliv, eller Alliansen, som lagt fram förslaget, så skulle folk på alla fackliga nivåer velat leta upp de fördelar för arbetsgivarsidan och de nackdelar för den fackliga sidan, som gömmer sig i förslaget. Många skulle pekat och protesterat. Ska vi blunda nu, för att våra egna facktoppar står bakom förslaget hand i hand med SN?

Inte nu igen. Vi får inte vara så naiva.

Det går att bromsa. Lagen är inte ändrad än.
När det för ett par år sen kom fram att olika förbunds- och LO-toppar satt i diskussioner med arbetsgivarsidan om att ta bort eller försämra turordningsreglerna i LAS, då gjorde faktiskt kraftiga reaktioner och protester inom facken att detta bromsades. Det var inget som märktes utåt, men det fick effekt. Det gjorde åtminstone mig positivt överraskad och gör att jag törs tro att även den här gången kan inomfackliga reaktioner ha effekt.

Exempel på fackliga uttalanden om lagförslaget:
Seko Spårtrafik
Umeå Trafik (Kommunal)

Kritiska granskningar av lagförslaget:

7 juni 2018: Mats Glavå, docent i arbetsrätt, i Lag & Avtal: Förslaget riskerar försvaga den svenska modellen

15 juni 2018: Kurt Junesjö, jurist och expert på arbetsrätt, tidigare processjurist och utredare på LO-TCO Rättsskydd: Ylva Johansson gynnar näringslivets intressen

3 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Sammanfattning

9 juli 2018: Hamnarbetarförbundets utredning: Hela

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Diskussion är inte strejk

20180131 i arbetsdomstolen
Rygg i arbetsdomstolen.

Inlagt 20 maj 2018, uppdaterat 21 juni 2018

Jag skrev den 11 februari om en rättegång i Arbetsdomstolen där hamnbolaget APM Terminals i Göteborg krävde 25 hamnarbetare i containterhamnen på 2723 kr vardera i skadestånd för olovlig stridsåtgärd. Vadå svenska modellen?

Idag den 30 maj har AD meddelat sin dom. Det är inte så att AD tar ställning för hamnarbetarna i den konflikt som saken gäller. Men de tycker inte heller att arbetarna ska behöva betala skadestånd till APM. Det är bra. De anställda i containerhamnen har nog med all annan skit som APM utsätter dem och deras fackförening för. Domen, AD 2018 nr 34, hittas på Arbetsdomstolens sida (öppnas i ny flik).

Jag kan tycka att även sopgubbarna på Reno Norden som dömts till skadestånd för olovlig strejk i somras borde fått skadeståndet nedsatt till noll, med tanke på de provokationer de utsattes för. 5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden.

I och för sig ska man kallt räkna med att Arbetsdomstolen dömer till arbetsgivarens förmån så snart någon säger ”olovligt”. I fallet med hamnarbetarna har AD bestämt sig för att hamnarbetarna betett sig otillåtet, men inte olovligt. En märklig balansgång.

Här är en repris av en del av det som jag skrev den 11 februari efter att ha suttit med i AD och lyssnat till rättegången mot hamnarbetarna.

Skadestånd pga diskussion

Konflikten gällde en episod i containerterminalen i Göteborg, den del av hamnen som drivs av APM Terminals. I AD företräds APM av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Jag kan inte beskriva konflikten i detalj, det skulle bli spaltmeter av svårbegripligheter för den som inte jobbat i hamnen eller lyssnat tre dagar i AD. Men i korthet:

Arbetsledningen beordrar en dag att arbetet på eftermiddagen ska utföras på ett oväntat sätt, detta meddelas genom sms till hamnarbetarnas privata mobiler. De berörda ska komma till ”Rivö torg” i APMTs hamnbyggnad kl 14.30 för vidare information. Arbetsledning via privata mobiler har aldrig förut skett. Givetvis är det en hel del som inte nås av sms-et, t.ex. de som slår på mobilen först efter jobbslut. Några får höra ryktesvägen att en del av gänget ska utföra arbete på ett sätt som aldrig gjorts förut, några hör på internradion om att det ska visst vara ett möte kl 14.30. En del läser sms-et och går vid 14.30, då man ändå växlar arbetsuppgifter, något irriterade till Rivö torg för att höra varför företaget plötsligt ska ändra på ett arbetssätt som finns av en orsak. En del bryr sig inte men går ändå dit för att få information. En del kommer ovetande om saken till platsen, på väg ut eller in. Rivö torg är en plats som alla passerar vid varje arbetsväxling. Arbetsledaren är där och viftar in alla till möte i en närliggande lokal. Där blir det en knapp halvtimmes diskussion, som enligt alla vittnande hamnarbetare slutar med att arbetsledningen har backat. Arbetarna uppfattar att de kan gå ut och jobba på det vanliga sättet. Vilket de också gjorde.

Ok, en sån här episod, det är sånt som händer på en arbetsplats. Jag skulle vilja kalla det för att det är den svenska modellen, som förutsätter en viss balans. Om det inte finns balans, så skulle cheferna kunna skicka ut sms efter sms och arbetare skulle lyda utan eftertanke, arbetsförhållanden skulle förändras steg för steg utan diskussioner eller överenskommelser. Det händer det med, tyvärr alltför ofta.

Sen kom följderna: En halvtimmes löneavdrag gjordes på arbetarna, trots att de blivit kallade eller inviftade till mötet. Och dessutom fick de alla en personlig, skriftlig varning.

Hamn4an reagerade och begärde tvisteförhandling om denna behandling av medlemmarna, de krävde att varningarna skulle dras tillbaka.

APMT svarade med att stämma alla de berörda arbetarna (utom två som var medlemmar i Transport) till AD. De kräver 2723 kr + ränta av var och en i skadestånd, och så här skriver de: ”De i målet aktuella arbetstagarna har den 26 januari 2017 gemensamt och i samförstånd med varandra lagt ner arbetet i syfte att utöva påtryckning på APM.”

När det gäller skadeståndet fick arbetarna alltså rätt, de har inte strejkat och ska inte betala. Däremot tyckte AD att det var ok att de fått löneavdrag och varningar. Eftersom arbetarna gjort sig skyldiga till  ”otillåten arbetsnedläggelse”. Men alltså inte ”olovlig stridsåtgärd”!  Ganska märkligt, som sagt. Tror inte jag sett någon sådan dom tidigare.

Något som också är märkligt hände för ett tag sen en annan yrkesgrupp, nämligen järnvägare (lokförare och tågvärdar). Efter en diskussion på ett APT-möte* i februari 2018 avbröts mötet i förtid av cheferna. Det var nämligen jättejättesynd om de gruppchefer som fick höra vad järnvägarna tycker om situationen ute på tågen. Sen fick fyra av mötesdeltagarna ta emot en skriftlig varning av SJ för ”dålig ton”. Snacka om pinsamt… De vägrade skriva på varningen och en av dem sa upp sig på stående fot. Läs mer om det på lokförarklubbens sida: Tala är erinran, tiga är guld (öppnas i ny flik).

Den 19 juni har även Seko Stockholms medlemstidning Första Linjen skrivit om följderna av händelsen i februari: SJ har varnat tre anställda som ställt kritiska frågor (öppnas i ny flik).

Hursomhelst  – stå på er på alla sorters arbetsplatser! Oavsett varningar, skadeståndskrav med mera, så är det vi som gör jobbet och vi ska öppna munnen och säga vad vi vet och vad vi tycker. Vi ska inte huka och inte krypa.

*Apt-möte: Arbetsplatsträff, möte mellan anställda och arbetsledare (gruppchef, mellanchef) som hålls mer eller mindre regelbundet på många arbetsplatser.
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 maj, 2018 i Hamn, Tåg

 

Strejkrättsutredningen – Svenskt Näringslivs dubbelprojekt

Inlagt 17 maj 2018

Regeringens strejkrättsutredning skulle redovisats den 31 maj, men har skjutits upp till midsommar. Påminner mig osökt om chefsstrategierna på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn. Nedskärningsplaner och andra otrevligheter råkade ofta komma lagom till semestrarna då det var sämre möjligheter för arbetarna att snacka ihop sig. Fast det gjorde vi ändå.

Länge var det alltför tyst om strejkrättsutredningen. Men nu mullrar det. Allt fler fackföreningar på olika nivåer säger ifrån. Tvärfackliga nätverk tar initiativ. Du hittar info hos Nätverket försvara strejkrätten.

fc3b6rsvara-strejkrc3a4tten.jpg

Förbundet Arbetarsolidaritet har lagt upp en aktuell lista: Försvara strejkrätten du också.

I nr 1/2018 av tidskriften Clarté har jag skrivit en artikel med rubriken Högt spel i hamnen och underrubriken Rättigheter vi inte nyttjar rinner oss ur händerna. Hamnkonflikten en förevändning för att attackera strejkrätten. Stora delar av artikeln består av sånt som jag skrivit tidigare här på bloggen. Men jag lägger ändå upp den här också.

Högt spel i hamnen

Svenskt Näringsliv har, med regeringen som hjälpreda, ett storstilat dubbelprojekt på gång. Dels att åstadkomma inskränkningar i strejkrätten, vilket har varit en målsättning länge. Dels att skylla detta på, och helst ta kål på, en självständig fackförening, Svenska Hamnarbetarförbundet.

Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att försämringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Att försvaga turordningsreglerna i LAS är ett annat arbetsgivarönskemål som behandlas av politikerna och arbetsmarknadens parter. Det är bäddat för det sedan länge eftersom fack och arbetarkollektiv ofta inte håller hårt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna. När vi inte håller hårt på en rättighet, får vi räkna med att den tas bort eller försämras. Det vi släpper rinner oss ur händerna.

Hur är det då med strejkrätten? Facken använder idag väldigt sällan stridsåtgärder, eller någon aktiv strategi över huvud taget. Trots ökade vinster på lönernas och arbetsmiljöns bekostnad, trots ökad prekarisering och allt mer spridda antifackliga metoder, tar vi sällan till våra maktmedel.

Ta en sån sak som hyvling, att arbetsgivare godtyckligt skär ned på anställdas arbetstidsmått. Ett uppenbart angrepp på anställningstryggheten, och ett fräckt nonchalerande av arbetande människor och deras livsvillkor. Vad borde facken göra mot detta? Understödja motstånd på alla drabbade arbetsplatser förstås. Och under första bästa avtalslösa period genomföra stridsåtgärder för att få in ett stopp för hyvling i kollektivavtalen. Facken i de branscher som inte drabbats direkt kan bistå med sympatiåtgärder. Det är den svenska modellen. Men ingen fackförening har tagit skarp strid. Följaktligen har inte heller några sympatiåtgärder begärts. Strejkrätten används inte, trots ett uppenbart behov. Då är det guldläge att börja montera ner den. Och man kan skylla på undantaget, ”den pågående konflikten i Göteborgs hamn”. Som inte pågår.

Regeringen tillsatte i maj 2017 en utredning om strejkrätten. Den ska vara klar i maj 2018. Länge var det väldigt tyst om utredningen – trots att alla LO-förbundens ledningar, utom IF Metalls, på direkt fråga svarar att de inte tycker att inskränkningar av strejkrätten är en bra idé. Men allt fler talar nu om vad konsekvenserna blir om arbetsgivarna kan välja ett fack de vill skriva avtal med och därmed stoppa andra fackföreningar. Det öppnar för osund konkurrens mellan LO-förbund, där stora, svaga fack med urholkade avtal (läs IF Metall) kommer att kunna tränga undan mer stridbara fackföreningar. Det öppnar också för tillkomsten av små gula fack, som kan vara arbetsgivarstyrda men ändå spärra stridsrätten för seriösa fackföreningar. Kommer LO-förbunden att svälja ett förslag som ser ut att bara kunna drabba Hamn? Det vore naivt.

Utredningen rör inte bara begränsningar av stridsåtgärder då det redan finns kollektivavtal. Den ska också undersöka möjligheten att begränsa stridsåtgärder för andra syften än villkor i kollektivavtal. Vad kan det  betyda?

I Göteborgs hamn har konflikten inte handlat om villkor i kollektivavtal. APM Terminals ställde till problem i sin del av hamnen, containerterminalen, genom okunniga och ogenomtänkta beslut. Företaget började också använda unionbustingmetoder, behandla de anställda och deras fackföreningar illa, nonchalera lagar, avtal och tidigare överenskommelser. Hamnarbetarna ville sätta stopp för angreppen. Det var därför punktstrejker och övertidsblockader genomfördes. Den sista strejken under konflikten varade i 8 timmar den 24 januari 2017. Den genomfördes då APM varslat om uppsägningar efter att ensidigt ha sagt upp en överenskommelse om att minst 80 procent av hamnarbetarna ska ha riktiga anställningar, högst 20 procent ska vara behovsanställda. Ingår det i utredningsdirektiven att förhindra en fackförening att ta strid mot brutal nedmontering av anställningstryggheten?

Frågan om kollektivavtal kom upp som en lösning, inte som en konfliktorsak. APM skyllde på att eftersom de inte har kollektivavtal med majoritetsfacket Hamn4an, utan med Transport, behöver de inte förhandla med Hamn och respektera dem som fackförening. Hamn4an sa då: Okej, låt oss teckna kollektivavtal, det är på tiden! Det gav ingen lösning. APM är endast ute efter fredsplikt för Hamn4an. Hamn4ankräver i gengäld inflytande på den nivå som ett majoritetsfack med fredsplikt bör ha, lämpligen i detta fall genom ett trepartsavtal. I praktiken har Hamn och Transport under långa perioder fungerat ungefär som en förhandlingskartell i hamnen, det är ingen nyfödd idé.

Så blev det medling, men inte på allvar. Under medlingstiden började APM genomföra sina planerade stora nedskärningar av de fasta anställningarna och försämringar av anställningsvillkoren.

Blåögt av Hamn4an, kan man tycka, att snällt sitta kvar i låtsasmedlingen, medan APM trampade på. Men hamnarbetarna är i en situation där allt de gör och inte gör vänds emot dem. Om de lämnar meningslösa samtal säger man om dem ”Se där, de vill inte komma överens, de vill bara bråka!”. Det påstås vara deras fel om det blir inskränkningar i strejkrätten. När de avstår från stridsåtgärder, när arbetarna sitter still i båten trots ilska och irritation, när Hamn4an tjatar om att de vill hamnen väl, att de vill komma överens, helst igår, så har arbetsgivarsidan tolkat det som svaghetstecken och bevis för att det går bra att stövla på.

Formellt pågår inga stridsåtgärder i hamnen, har inte gjort sedan 30 juni 2017, då APMs lockout avslutades. Då hade företaget utestängt hamnarbetare och kunder från hamnen i sammanlagt 371 produktionstimmar under sex veckor. Fast jag vill ändå kalla det stridsåtgärder när APM säger upp hamnarbetare trots att de behövs, och sen låter ett urval av dem komma tillbaka som bemanningsanställda; när de inte tar ansvar för arbetsskadade anställda; när de sparkar ett skyddsombud för att han lagt ut en bild på bilköer i hamnen på facebook; när de trakasserar äldre hamnarbetare genom omplaceringar och försämrade villkor.

APM slår gång på gång mot sina anställda. I detta är de inte helt unika. Det är vanligare på svenska arbetsplatser att arbetsgivare beter sig aggressivt eller nonchalant, än att facken bråkar. Det är absurt att debatten idag handlar om att disciplinera facken när det är arbetsgivarna som bär sig åt. Regeringens utredning granskar inte aggressiva arbetsgivare.  Inte heller utreder den konsekvenserna av att Sveriges Hamnar med hot om vite nu tvingar sina medlemsföretag att följa APMs dåliga exempel och utestänga Hamnarbetareförbundet från information, förhandlingar och arbetsmiljöarbete.

Att Hamns förtroendevalda fråntas fackliga ledigheter och ersättningar är illa, men det är inte det verkligt giftiga i angreppet. Det allvarligaste  är att hamnarbetarna i praktiken förvägras att låta sig företrädas av den organisation som de själva har valt att organisera sig i, en fackförening som envist håller fast vid medlemsomröstningar och andra demokratiska metoder. Det är ett angrepp på föreningsrätten. Och när utbildade och erfarna skyddsombud fråntas sina rättigheter är det inte bara ett penndrag på ett papper, en formalitet. Ett kollektivt arbetsmiljöarbete i en riskfylld miljö skjuts i sank.

Det är allvarligt. Men det har varit tufft på kajerna förr. Hamnarbetarförbundet överlever detta och ska ha vårt stöd. Jag har varit organiserad och aktiv i LO-anslutna fackförbund, tillsammans med mina arbetskamrater, i hela mitt arbetsliv. Något annat har inte funnits på kartan för mig. Om jag hade arbetat i Göteborgs hamn, så hade jag varit med i Hamn4an tillsammans med mina arbetskamrater. Det hade funnits på kartan. Och oavsett detta är det självklart att stå på arbetarkollektivets sida gentemot aggressiva arbetsgivare.

Det pratas om den förträffliga svenska modellen. Men modellen förutsätter en hyfsat stark och välorganiserad arbetarklass, som kan ta strid vid behov. Om modellen verkligen funkar, det kan man inte avgöra av vad som står i avtalen. Det avgörs på arbetsplatserna. Regler som inte följs har inget värde. Arbetsfred kräver att chefer aktar sig för att bryta mot regler och överenskommelser, att de inte försöker genomföra brutala försämringar och köra över sina anställda på olika sätt. De som gör jobbet, arbetarkollektivet, måste respekteras, och de måste själva betrakta sig som en maktfaktor på sin arbetsplats. ”Det där kan du få fan för av facket” ska vara en fras som alla känner till och som kan användas både som skämt och på allvar. Men hur är det nu? Jag skrev i texten Myter i Folk och andra bullar 2001:

”Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Vad ska vi göra? Vi kan förhindra att regeringens utredning leder till försämringar av strejkrätt och föreningsrätt. Trots allt är vi många som inser riskerna. Det pågår ett opinionsarbete. Ta upp frågan i din fackförening! Ändringar i LAS eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka, tack vare starka fackliga reaktioner. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men det krävs också en långsiktig strategi. Om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på bakslagen så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats. Det bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.

I Clarté nr 1-2018 skriver bland andra Mikael Nyberg: Taxi, var god höj!; Erik Bohman: Makt gömmer sig i nyckelknippan; Andreas Nyman: Vägar ur upphandlingseländet; Linnea Garli: Sätta sig i respekt. En facklig bruksanvisning. 
Med flera om mera.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 maj, 2018 i Blandat, Hamn, Hur det ligger till

 

5000 kr eller 0? Sopgubbarnas skadestånd till RenoNorden

Inlagt 13 mars 2018

Det var en olovlig stridsåtgärd som bröt ut på sopföretaget RenoNorden den 5 juli 2017, enligt Arbetsdomstolens dom som kom den 7 mars. Domstolen anser alltså att sopgubbarna gick ut i  vild strejk. Domstolen säger också att sopgubbarnas sjukskrivningar var en del av stridsåtgärden, men inte deras uppsägningar.

/En sammanfattning av vad det var som hände i somras, finns sist i inlägget./

Hur AD kryssade sig fram till detta beslut, hur de resonerar sig förbi uppenbara lögner från Renos sida, och hur Transports agerande spelade in, ska jag ev. återkomma till i ett senare inlägg. I det här inlägget ska jag skriva om konsekvensen, nämligen skadeståndet. Det är till RenoNorden som sopgubbarna ska betala skadestånd – trots att de blivit behandlade av företaget på ett sätt som gjorde att de flesta inte ville jobba kvar.

5000 kr eller 0?

Reno hade yrkat (begärt) att alla de instämda arbetarna ska betala 5000 kr var i skadestånd. Arbetarsidan hade yrkat att om AD menar att det förekommit en olovlig strejk, så ska skadeståndet jämkas, helst till 0 kr, på grund av omständigheterna.

Nivån: 1992 beslutades av riksdagen att normalskadeståndet för olovlig strejk ska vara 2000 kr. Det kan höjas eller sänkas beroende på försvårande eller förmildrande omständigheter, samt att summan kan påverkas av ändrat penningvärde. Sedan 1992 har (till nu) endast 1 dom mot strejkande avkunnats i AD. Det var domen 1996:22, om någon är nyfiken. (Se not).

AD skriver i domen mot sopgubbarna att ett normalskadestånd i dagens penningvärde bör vara 3000 kr. AD skriver vidare att den aktuella stridsåtgärden innehåller både försvårande och förmildrande omständigheter.

AD om försvårande omständigheter

”Det har varit fråga om en strejk som pågått med full kraft någon vecka och sedan ebbat ut. En majoritet av arbetstagarna har bara deltagit ett par dagar upp till någon vecka. Orsaken till detta har dock för nästan samtliga arbetstagare varit att de haft sedan tidigare beviljad semester och lämnat in läkarintyg för övriga dagar. Strejken har således pågått längre än någon till några dagar efter överläggningen enligt 43 § medbestämmandelagen. Den upphörde inte efter Arbetsdomstolens beslut, låt vara att få arbetstagare deltog efter beslutet.”

Kommentar: Här tycker jag att AD slirar i resonemanget. De flesta av arbetarna är dömda för att ha fortsatt strejka efter ADs beslut den 14 juli – trots att ”få arbetstagare deltog efter beslutet”.

AD fortsätter: ”Stridsåtgärden har riktat sig mot en verksamhet som är känslig för störningar och som fyller en viktig samhällsfunktion. Många av Stockholms invånare drabbades genom utebliven sophämtning. Utan att närmare ta ställning till den beräkning av RenoNordens skada som presenterats i målet, framstår det som uppenbart att stridsåtgärden medfört avsevärda kostnader för RenoNorden.”

Kommentar: I ett samhällsperspektiv kan jag tycka att det är olämpligt att i onödan provocera ett arbetarkollektiv som är de som med sina egna ryggar, händer och hjärnor sköter en verksamhet som är känslig för störningar och fyller en viktig samhällsfunktion. Det är inte RenoNorden som företag eller Stockholms Stad som beställare, som fyller samhällsfunktionen. Det gör arbetarna. I och med konflikten försvann de flesta vana och yrkeskunniga sopgubbarna. Även de flesta sopgubbar som jobbade åt ett annat sopföretag, LLAB, i områden som 1 oktober 2017 övergick till Reno Norden, har valt att inte arbeta för Reno. Det har lett till dyr och ineffektiv sophämtning i Stockholms Stad. Men det är inte en arbetsdomstol satt att ta ställning till.

AD om förmildrande omständigheter

”Vid bedömningen av skadeståndets storlek finns det skäl att i någon mån beakta vad som förekommit före och i samband med arbetsnedläggelsen samt överläggningarna. Som tidigare redogjorts för ger utredningen stöd för att bolaget medvetet dröjt med att lämna detaljerad information till arbetstagarna om när och hur inventeringen skulle genomföras, vilket överraskade arbetstagarna på måndagen den 3 juli.

Utredningen visar vidare att en utlösande faktor till strejken var att arbetstagarna ansåg att RenoNordens krav på att de skulle medverka i nyckelinventeringen var avtalsstridigt och att det vid överläggningen inte klargjordes för arbetstagarna hur den frågan skulle bedömas.

Utredningen visar också att företrädare för arbetsgivarsidan vid överläggningen den 6 juli uttryckt sig på ett sätt som gett arbetstagarna intrycket att RenoNorden bestämt sig för att avskeda de strejkande arbetstagarna och att bolaget inte heller agerade tillräckligt tydligt för att undanröja missförståndet när de insåg att många av arbetstagarna trodde de var eller skulle bli uppsagda eller avskedade.

En annan källa till missnöje var att RenoNorden anvisade arbetstagare som sjukanmält sig att begära läkarintyg hos företagshälsovården, vilken dock vägrade att ta emot arbetstagarna för att ta ställning till om läkarintyg skulle utfärdas.

Enligt domstolens mening framstår det som att många arbetstagares deltagande i strejken efter överläggningen den 5 och 6 juli samt efterföljande uppsägningar delvis varit uttryck för missnöje med arbetsgivarens agerande i den uppstådda konfliktsituationen.

Det sagda visar att arbetsgivarsidans agerande i viss mån bidragit till att skärpa motsättningarna på arbetsplatsen.”

Kommentar: AD håller i ord med om det mesta som sopgubbarna anser vara orsaken till hur konflikten utspelat sig, och som de framfört i sina vittnesmål. Men AD anser inte att det är tillräckligt för att fria dem eller sätta ner skadeståndet till under normalskadeståndet. ”Vid en sammantagen bedömning anser Arbetsdomstolen att stridsåtgärden varit sådan att skadeståndet bör sättas något högre än riktmärket och att det ska bestämmas till 3 500 kr för var och en av de arbetstagare som deltagit i stridsåtgärden.”

3500

3500 kr är alltså storleken på skadeståndet till RenoNorden som majoriteten av de dömda ska betala. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar. En del av arbetarna, bl.a. sådana som gått tillbaka till Reno, får skadeståndet sänkt till 3000 kr eller 2500 kr.

AD dömde även att Transport ska betala hälften av Renos rättegångskostnader och arbetarna hälften, vilket innebär över 5000 kr per person. Transport har dock lovat stå för den delen, för sina medlemmar.

Därutöver har förstås de flesta av arbetarna förlorat inkomst under den här tiden och fram till att de lyckats hitta andra jobb.

Solidariteten betalar

Ca 180 000 kr samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången. Summan har överlämnas till sopgubbarna som själva håller i fördelningen av pengarna.

Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

Vad var det som hände i somras?

I  maj 2017 får sopgubbarna veta att Reno vill genomföra nyckelinventering, men inte när eller hur. Deras fackliga företrädare J.S. kontaktar ombudsman Christer Norfall, Transport avd 5, som skickar över ett protokoll från en förhandling 2016, då Transport har framfört till Reno Norden att nyckelinventering inte tillhör sopgubbarnas arbetsuppgifter enligt avtal. Vid en sådan tvist har facket tolkningsföreträde enligt MBL §34, dvs arbetarna behöver inte syssla med nyckelinventering. Om företaget vill göra något åt saken måste de gå vidare till central förhandling, men det hade Reno meddelat strax efter förhandlingen, att de inte kommer att göra. J.S. kopierar upp protokollet och delar ut det till arbetskamraterna.

Den 3 juli 2017 påbörjar RenoNorden nyckelinventering i tre trakter, utan förvarning till de berörda. J.S. kontaktar Christer Norfall, som dock inte framför till RenoNorden att de bryter mot tolkningsföreträdet.

På morgonen den 5 juli samlas sopgubbarna och diskuterar situationen. De beslutar och framför till företaget att de är redo att hämta sopor som vanligt, men att ingen ska behöva hjälpa till med nyckelinventering. Cheferna låser då in soprumsnycklar och bilnycklar. De som redan hämtat ut nycklar får lämna tillbaka dem.

5-6 juli pågår förhandling enligt MBL §43. Det är sådan förhandling som enligt MBL ska genomföras om det utbryter en olovlig konflikt. Den 6 juli framför Hans Johansson (förhandlare på arbetsgivarorganisationen BA) under förhandlingen att sopgubbarna kommer att bli avskedade, att AD är kontaktade ang detta och att det kommer papper ”i nästa vecka”. /Hör ljudfilen i Reno ljög för Arbetsdomstolen./ Många av sopgubbarna tömmer sina skåp och går hem direkt när de för höra detta. Senare på eftermiddagen skickar företaget ut sms om ”missförstånd” och ”ingen har blivit avskedad ännu”.

Från 7 juli och framåt sjukskriver sig många av sopgubbarna. Företaget kräver att de ska gå till företagshälsovården Praevia för att få förstadagsintyg, men Praevia vägrar ta emot dem.

12 juli och framåt säger de flesta sopgubbarna upp sig.

14 juli har AD ett sammanträde och tar ett interimistiskt beslut om att det som pågår är en olovlig stridsåtgärd (strejk). Transport har då inte ännu haft något möte med de berörda medlemmarna och håller i princip med AD. AD beslutar att sopgubbarna ska återgå till arbetet. De flesta står dock kvar vid sina uppsägningar och arbetar inte.

11-15 december genomförs rättegången i AD. Innan dess har det pågått ett intensivt utväxlande av yrkanden och skrivelser mellan parterna. Transport och deras jurister har då gått igenom vad som hänt tillsammans med sopgubbarna och driver att det inte var en olovlig konflikt, eftersom det fanns tolkningsföreträde angående nyckelinventeringen och att Reno hade låst in soprumsnycklar och bilnycklar när sopgubbarna vägrade delta i inventeringen.

Fler inlägg om konflikten här på bloggen och mina rapporter från rättegångsdagarna i AD finns i kategorin Arbetslivet – Sopgubbar.

Not: Bonusinfo. Domen 1996:22 gällde en strejk på min arbetsplats, brödfabriken Stockholmsbagarn, år 1995. Den dygnslånga strejken ingick som en liten men viktig del av flera månaders strid mot kraftiga nedskärningar och försämringar. Arbetarkollektivet vann den striden – nedskärningarna och försämringarna stoppades. Skadeståndet för strejken bestämdes till 1700 kr var (samt 700 kr var för arbetsgivarens rättegångskostnader) och hela summan samlades in av en solidaritetskommitte. Mer om den striden finns i berättelsen ”En strejk under 1990-talets kris” i antologin Om strejker.

 
1 kommentar

Publicerat av på 13 mars, 2018 i Sopgubbar

 

Domen mot sopgubbarna har kommit

Inlagt 7 mars 2018

Arbetsdomstolens dom mot sopgubbarna efter sommarens konflikt, har meddelats idag den 7 mars 2018.

Domstolen anser att de berörda arbetarna har genomfört en olovlig strejk. Men de tillmötesgår inte hela Renos krav på 5000 kr i skadestånd från var och en av de 49. Istället får 29 av arbetarna betala 3500 kr, 13 får betala 3000 kr och 7 får betala 2500 kr, summa 158000 kr. Ränta tillkommer från då de blev stämda till att de betalar.

Dessutom ska de dömda betala Renos rättegångskostnader på 557920 kr. Den biten har Transport lovat stå för.

Jag hinner inte skriva mer om domen idag, men jag ska återkomma och skriva mer om hur domstolen har resonerat.

De pengar som samlades in av Förbundet Arbetarsolidaritet inför rättegången mot sopgubbarna täcker skadestånden (inkl räntan). Har du missat att bidra till insamlingen men hade velat vara med, så kan du fortfarande bidra till Förbundets Arbetarsolidaritets stridsfond, Swish 123 699 29 52, Bankgiro 418-6482, så att de kan stödja andra kämpande arbetargrupper framöver.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 mars, 2018 i Sopgubbar

 
 
%d bloggare gillar detta: