RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet

Nu är det 2 maj igen

Jag skrev det här på facebook den 2 maj 2020, första pandemivåren. Minns vi den? Nu är det 2 maj igen, två år senare.

Om anhöriga inte träffar de äldre så klarar de äldre sig från smitta eftersom det är människor som smittar. De där som springer mellan de äldre, byter blöjor, fixar maten, matar, klär på och klär av, byter bandage, ger medicin, springer till nästa och nästa och nästa, tar tunnelbanan hem – de är ”äldreboendet”, de är ”hemtjänsten”. Men inte människor? Medpassageraren i taxin från Arlanda kunde smittspåras men inte taxichauffören, och inte hans gamla pappa som han tar hand om hemma. Han är ”taxi”. Inte människa?

Det finns statistik om etnicitet, men inte om hur stor andel av de coronasmittade och coronasmittande som har jobb som inte kan göras hemifrån. Hur stor andel av dem som är timanställda eller har andra osäkra anställningar. Hur stor andel av dem som har usla löner och inte har råd att sjukskriva sig. Hur stor andel som åker kommunalt till jobbet. Hur stor andel som bor trångt.

Det här börjar uppmärksammas, osynligheten börjar synas. Men tror vi att detta i sig kommer att medföra några stora förändringar, då tror vi tyvärr fel, tror jag. Om man kan fortsätta med utförsäljningar och uppsägningar mitt under krisen, varför skulle det bli en förändring efteråt? Möjligheten att tjäna feta pengar och sänka skatter tack vare människors usla villkor och usla löner kommer att finnas kvar. Så det kommer fortfarande att hänga på att de arbetande tar strid. Och det borde de kunna göra – det finns ju fackföreningar, eller hur? Även om det är andra maj och inte första.

Läs även: Påminnelser om äldreomsorgen (från december 2020)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 2 maj, 2022 i Äldreomsorgen

 

Det blir inget av med det där

(Strider om tider – del 2)

Jag brukar tjata om att det inte räcker med att skriva på en namninsamling för att få igenom en förbättring eller stoppa en försämring i arbetslivet. Att larma media om något dåligt får oftast inte heller avsedd effekt – folk som ser det blir upprörda, men nästa dag handlar det om något annat dåligt att bli upprörd över (missnöje i arbetslivet är ju inte direkt ovanligt) , och arbetsgivarna/politikerna, eller vilka det nu är man vill påverka, kan oftast lugnt avvakta att saken glöms bort.

MEN –  det KAN ha effekt att ligga på brett och envist på alla sätt man kan komma på. Här är ett fint exempel från tidigare i år, där vykortsflod, namninsamlingar, tillbudsrapporter och arbetsmiljöanmälningar tillsammans gav resultat. Kommunalarbetaren: Facket i Mönsterås vann kampen om nattarbetstid.

Om inte heller en sådan åtgärdsflod ger resultat så får vi antingen svälja förtreten eller sätta ner vår gemensamma elefantfot på ett ännu mer bestämt sätt. Det så kallade samförståndet mellan fack och arbetsgivare innebär ju ofta i praktiken att det vi kan göra är att rycka lite i kopplet, försöka mildra en försämring en smula. Men det är våra jobb det handlar om, och om de hotas av försämring så kan vi faktiskt ta till att säga NEJ, det blir inget alls av med det där.

Om det gäller försämring av arbetstider så kan vi meddela att NEJ, vi kommer inte på de nya schematiderna! Lätt att säga, tänker ni kanske, men att verkligen våga göra det? Tänk efter – kommer ni att bli uppsagda allihop? ”Passar det inte här, så går det bra att sluta.” Det är sånt man kan få höra, om man klagar på något på jobbet, eller om man inte vill gå med på en försämring. Men när en större grupp anställda tröttnar och säger upp sig – då får arbetsgivarna tuppjuck och skriker Olovlig stridsåtgärd! Vet ni vad det betyder? Det betyder att cheferna spelar högt när de säger att det är bara att sluta. För i verkligheten är det dom som får problem om ni tillsammans struntar i detta hot. Dom behöver er.

Säger dom ”säg Ja till ”Hälsoschema” eller sluta”, säg nej, allihop. Säger dom ”acceptera hyvling eller sluta”, säg nej, allihop. Säger dom ”ni får söka om era jobb med andra villkor”, säg nej, ingen av oss söker jobb med försämrade villkor.

Arbetsgivarnas tuffhet kommer att rinna av dem om vi genomskådar den.

Läs även: Strider om tider – del 1

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 april, 2022 i Arbetslivet, Blandat

 

Håll ihop och mena allvar

I förordet till antologin Om strejker (del 4 i antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015) skrev jag: ”Det är ont om strejkberättelser från arbetsplatser inom vård och omsorg. Det krävs ingen djup analys för att förstå att det är svårare att strejka när man arbetar med människor än med prylar. Här finns ändå två berättelser om strejker i hemtjänsten, så omöjligt är det tydligen inte. Lika viktigt är dock att observera berättelserna om andra kampmetoder i vården som finns i Slutsnackat (del 3 i antologiserien, 2015). Timanställda på vårdboende som tackar nej till förkortade arbetspass. Sjuksköterskestudenternas lönekamp, då de kollektivt tackar nej till anställning under en viss lönenivå. Personliga assistenter och sjuksköterskor som använder metoden kollektiv uppsägning. Det är vårdarbetare som, idag på 2010-talet, står för utvecklingen av sådana framgångsrika kampformer, som också bygger helt och hållet på kollektivt agerande. Andra yrkesgrupper har mycket att lära av dem.”

Kommer ni ihåg Inte under 24000-kampanjen för ca 10 år sen? Den gick ut på att blivande sjuksköterskor lovade varandra att inte ta sjuksköterskejobb som nyexaminerade under 24000 kr i månaden. Stöd studenternas kamp mot lönedumpning! Det var alltså inte bara ett krav typ ”Vi tycker att vi är värda 24000, tycker inte du också att vi är det, skriv på namninsamlingen”, utan de hade en strategi, strategin att mena allvar. Fick de inte 24000 så tog de ett annat sorts jobb i väntan på att trycket av uteblivna arbetssökande skulle få effekt. Kampanjen lyckades när de nyexade faktiskt i stora skaror höll fast vid att inte ta jobb under 24000, men det tog ett tag.

Nu är något liknande på gång i Västra Götaland. 932 sjuksköterskor från olika universitet i Västsverige har lämnat in krav till Västra Götalandsregionen. De kräver 30 000 i månadslön och ordentlig introduktion på arbetsplatsen, annars tar de inte jobb i regionen. P4 Göteborg: Regionen kan gå miste om en generation sjuksköterskor – har fått kravlista.

Ska detta lyckas så gäller det att man även denna gång menar allvar.

Detsamma gäller vid kollektiva uppsägningsaktioner. Ibland säger människor upp sig för att de faktiskt vill sluta, oavsett vad som händer, men i många fall är det en önskan om förbättrade villkor som ligger bakom en kollektiv uppsägning. Dvs. att man vill stanna kvar om vissa krav tillgodoses. Vid alla såna stridsåtgärder  så gäller det att man måste mena allvar, och räkna med att en eventuell seger kommer först när man blivit synade. Arbetsgivarna kommer inte att ge med sig direkt. Om man då inte håller ut, så lär man arbetsgivarna att det bara är att ha is i magen, så kryper de missnöjda arbetarna tillbaka. Därmed lär man också andra arbetsgivare detta.

Men gäller inte detta även vid t.ex. en strejk, en övertidsblockad eller annan protestaktion på arbetsplatsen? Att det händer att man går tillbaka utan att ha fått igenom sina krav, att arbetsgivarna vinner om de inte viker sig? Ja det händer, och det är aldrig särskilt lyckat, men skillnaden mot t.ex. en uppsägningsaktion eller inte-ta-jobb-aktion är att man kan agera igen. Om man t.ex. genomför en strejk eller övertidsblockad under en viss tid, alltså med förbestämt  slutdatum, så kan man göra det med det underförstådda eller uttalade hotet att vi kan göra detta igen. Vi är kvar, och det finns fler metoder, som t.ex. att strikt ”jobba enligt regelboken”, ofta en utmärkt stridsåtgärd!

Att säga upp sig men stanna kvar, även om kraven inte tillgodosetts, har inte samma effekt. Det är inte kostsamt för arbetsgivaren. Det kostsamma och besvärliga kommer ju först då det är många som faktiskt slutar samtidigt.

Så, alla stridsåtgärder, tillåtna och otillåtna, är svåra på något sätt. De kan även vara spännande och upplyftande, när man äntligen sätter ner sin gemensamma elefantfot. Det gäller att snacka ihop sig och stötta varandra. Se till att de arbetskamrater som är osäkra, de som mest behöver stöd också får det, det är ofta deras uthållighet som blir avgörande. Vi ska vara medvetna om att det kommer splittringsförsök och att vi kan bli synade. Vi ska vara överens om en eventuell återgång.

Hur som helst, det finns sådana missförhållanden i arbetslivet idag, och fackföreningarnas flathet är ofta så stor, att vi måste ta en del risker. Hellre det än att vi bara låter oss pressas tillbaka allt längre med försämrade arbetsförhållanden. Vi behöver förbättringar, inte försämringar! Ha mod!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 februari, 2022 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi, Vården

 

Kamp lönade sig 2021

Glada arbetskamrater tar emot arbetskamraten och huvudskyddsombudet Ola efter segern som vanns med ett strejkhot.

Det har blivit tradition att jag lägger upp en nyårskrönika skriven av en metallarbetare från Göteborg, som vill vara anonym. Hen är bra på att uppmärksamma positiva exempel på kamp och framgångar runt om i världen under året som gått. Nu handlar det alltså om 2021.

Ordet till hen:

Detta året har det inte varit någon brist på vinster för dom rika som vill splittra oss och deras media har mycket effektivt lyft upp varje exempel och spridit uppgivenhet, hat och misstankar mellan oss så att vi lägger fokus på det som skiljer oss åt istället för gemensam kamp välfärd och ett bättre samhälle för alla. Medan företagen detta året spred lönesänkningen och de sänkta villkorens gospel i tidningar, media och sociala medier så hände saker både här hemma, i Sverige men också ute i världen. Vanliga arbetare som inte ägde medier, företag eller politiker snackade ihop sig och försvarade sina kollektiva intressen och vann ibland.

Förra året vid denna tidpunkten hotade arbetarna på Pågatågen i Malmö att gå ut i strejk för att rädda sitt huvudskyddsombud som hotades med sparken av företaget Arriva. Arbetarna hade kämpat hårt och länge mot företagets försök till underbemanning och att hyvla ner de anställdas arbetstimmar. Arriva hotade 300 anställda och sa att om de inte går med på hyvling så kommer de att förlora jobbet. Då hände något ovanligt, fint och väldigt effektivt – alla sa nej och ingen förutom någon enstaka backade. Företaget fortsatte med hoten och 12 anställda varslades om uppsägning, sedan började de komma med subtila hot mot huvudskyddsombudet och erbjuda honom några årslöner för att säga upp sig. Då gick de anställda ut och sa att de ställer tågen och vägrar köra om huvudskyddsombudet Ola får sparken. Detta slutade med att alla de 300 får behålla sin heltid, de som varslats om att få sparken får tillbaka jobbet och att Arriva aldrig mer kommer att trakassera fackligt förtroendevalda. Dom enda som fick sparken var några av de högre cheferna hos Arriva.

I den lilla staden Buffalo i USA så lyckades några baristor att organisera sig och tillslut vinna den lagliga rätten av ha en lokal fackförening. Detta mot det gigantiska företaget Starbucks som lade enorma summor på att hota och splittra dom. De vann tillslut sin David-mot-Goliat-kamp och nu pågår liknande organiseringsprocesser bland företagets anställda runt om i USA.

En stor strejk på företaget som gör frukostflingorna Kelloggs – flera tusen anställda gick ut i kamp för bättre avtal och tömde hyllorna i affärerna på flingor som inte längre kom ut ur fabriken. När företaget hotade att sparka alla och anställa helt nya anställda så drunknade deras HR-avdelning i falska jobbansökningar från 10000-tals arbetare i USA som stödde de strejkande. De fick ett nytt avtal, ingen fick sparken och ingen ny blev anställd i utbyte mot någon strejkande.

I det stora och kända transportfacket ”teamster” sparkade gräsrötterna ut den gamla korrupta ledningen som bestod av Jimmy Hoffas son och deras gäng och en helt ny demokratiseringsprocess pågår i ett av USAs största fack.

I Danmark satte vårdpersonal ner foten med både strejker, övertidsvägran och massuppsägningar. Detta har givit resultat i bland annat högre löner, bättre bemanning och mindre arrogant arbetsgivare. I Danmark gav kampen över ca 41 miljoner kronor i löneökningar och en minskad underbemanning, i Sverige pågår liknande kamper.

Anställda på den stora traktortillverkaren John Deer gick ut i strejk för bättre villkor i USA och över 10 000 lämnade fabriken. Företaget gjorde allt för att inte gå de anställda tillmötes och tvingade tjänstemännen att arbeta i produktionen. Efter några timmar kom den första ambulansen till fabriken och sedan så kraschade någon med en traktor i fabriken så det nu var helt omöjligt att bygga några traktorer. Flera miljoner dollar samlades in till stöd för de strejkande anställda och nu arbetar de under ett nytt avtal.

Även Volvo Trucks största anläggning i USA drabbades av en stor och utdragen strejk där man nu bygger lastbilar under ett nytt avtal igen.

I Gent försökte Volvo Cars tvinga de anställda att arbeta fler timmar i veckan vilket resulterade i fler stora vilda strejker som helt stängde ner produktionen.

Över en halvmiljon sydkoreaner gick ut i strejk för att stoppa okontrollerad visstid, förbjuda bemanningsföretag och vinna rätten att organisera sig fackligt.

Anställda på SAS gjorde motstånd och organiserade sig med demonstrationer och uppståndelse mot bemanningsföretag.

I Oslo strejkade byggarbetarfacket med stöd av norska LO för en kriminalisering av bemanningsföretag och fick ett enormt stöd av det norska folket.

Tyska järnvägsfacket GDL stängde ner alla transporter i hela Tyskland och fick ro i land ett nytt löneavtal från en arbetsgivare som aldrig mer kommer lägga några skambud i kommande löneförhandlingar.

Hamnarbetarna i Liberia lyckades efter sju månaders svår kamp att få det ökända och internationellt hatade företaget APMT att backa och dra tillbaka uppsägningen av 24 hamnarbetare som nu är tillbaka på jobbet.

H&Ms underleverantörer stängde den enda fabriken av sina 20 i Asien där facket fått fäste under pandemin och 1257 arbetare blev arbetslösa. 8 månaders internationell strid och solidaritet gjorde att de tillslut fick tillbaka jobbet.

I mars 2021 säkrades outbetalda löner på över 22 miljoner amerikanska dollar till texilarbetare i Asien, vilket är den mest framgångsrika fackföreningskampanjen i modern tid. En facklig aktivist fick möjlighet att komma till tals i media och sammanfattade det hela med – ”they just getting started”.

Och här finns fler positiva exempel: Ten Times Workers Beat the Bosses in 2021.

Så även om det känns som att det bara blir sämre, ingen organiserar sig och gör motstånd och att de rika vinner varje gång, så är det bara en känsla och inte fakta. Det finns ingen farligare lögn än den om att inget går att förändra. Allt går att förändra och det förändras hela tiden. Åsikter och argument kan aldrig förändra någonting – organisering kan förändra allt.

Så skriver alltså metallarbetaren från Göteborg. Gott Nytt År! önskar hen och jag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2021 i Arbetslivet, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Motverka splittring

Inlagt 11 december 2021

I ett arbetarkollektiv finns det alltid motsättningar som kan verka splittrande, göra det svårare att hålla ihop. Det brukar gå att dela upp dem i två sorters motsättningar, objektiva och subjektiva.

Objektiva motsättningar beror på arbetsdelningen, våra olika platser i arbetsorganisationen. Det som underlättar för nattskiftet kanske gör det besvärligt för morgonskiftet. När busschaufförerna vägrar köra ut trasiga bussar blir det ett helsike på verkstan.
När det finns såna motsättningar så är det bra att fokusera på dem, försöka se till att de olika grupperna får veta mer om varandras villkor och kan börja samarbeta.

Subjektiva motsättningar handlar om åsikter, tycke och smak. Mer eller mindre viktiga saker som kanske spelar roll utanför arbetsplatsen: Från fotbollsklubb, musiksmak, religion, etnicitet till partipolitik eller rent personliga motsättningar. Alla kan inte älska alla, och det behövs inte heller. Det är ofta en bra strategi att inte fokusera på subjektiva motsättningar. De finns där och man gör dem mindre viktiga genom att hitta andra saker som vi kan vara eniga om, våra gemensamma intressen. Man kan ställa upp för varann utan att vara bästa kompis.

Solidaritet är inte vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varann och ställer upp för varann även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

Ett vanligt skäl till splittring är att cheferna försöker hitta syndabockar när kollektivet börjar röra på sig. Det är bra att prata om det i förväg och lova varann att försöka försvara varann.
Att kollektivet uttalar och visar stöd för en arbetskamrat som blir påhoppad på något sätt, gärna innan det kommer ett hårdare angrepp uppifrån, får två bra effekter: Dels att cheferna drar sig för att smälla till om de vet i förväg att det kan bli motreaktioner. Dels att kollektivet är förberett och inte tas med överraskning OM det smäller.

För att klara angrepp och splittringsförsök i samband med en konflikt, är det viktigt att ha tagit gemensamma beslut. Om man inte har varit med om att fatta beslutet, så är det lätt att slå ifrån sig när det hårdnar: Ja inte fan var jag med och bestämde det där. Däremot om det har varit t.ex. en omröstning, då brukar folk lättare stå på sig, ofta även de som röstat mot majoriteten. De kan respektera och försvara majoritetsbeslutet.

Detta är en lätt redigerad text ur Hopsnackat. Vill påminna om den nu när missnöjet med underbemanning, dåliga scheman eller andra arbetsvillkor ökar på många arbetsplatser. Vi är i ett läge där en del arbetarkollektiv faktiskt tar strid för sina gemensamma intressen och många fler är på gränsen till att göra det. Håll ihop och var beredda på att bli utsatta för splittringsförsök! Det finns ju dom som inte gillar att ni snackar ihop er.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 december, 2021 i Arbetslivet, Folkrörelsestrategi

 

Hur flertalet lagerarbetare blev 50 studenter – Gomorron Arbetet!

Inlagt 3 december 2021

Tidningen Arbetet har yrvaket upptäckt ett kryphål i bemanningsavtalet:

Bemanningsanställda kan arbeta i 10 år utan att få fast jobb: ”Hur kan LO gå med på detta?”

”En fjärdedel av alla utannonserade lagerjobb kräver att du redan har ett jobb eller studerar, visar Arbetets granskning. Ett kryphål i kollektivavtalet gör att inhyrd personal kan ha osäkra anställningar i åratal.”

Detta är dock ingen nyhet. Gomorron Arbetet!

Här följer Lilla Livstecknet* från 18 december 2007.  Obs 2007.

Lilla Livstecknet 2007-12-18

Dagens ämne: BEMANNINGSFÖRETAG

En del av ortsklubbens medlemmar är anställda av bemanningsföretag.

Och alla som är arbetslösa har säkert sökt jobb på ett eller flera bemanningsföretag.

Därför finns det anledning att skvallra lite om bemanningsföretagen.

Här kommer sagan om hur flertalet lagerarbetare förvandlades till 50 studenter.


BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ERBJUDA FAST ANSTÄLLNING

Kollektivavtalet för bemanningsföretag kallas bemanningsavtalet.

Det står i bemanningsavtalet de som anställs på bemanningsföretag ska bli tillsvidareanställda. Alltså fast anställda.

Bemanningsföretaget får visstidsanställa, men bara en gång per person. Visstidsanställningen får vara i högst i 6 månader (ett år om det lokala facket säger ok).
Sen får de inte visstidsanställa samma person igen förrän 1 år efter att visstidsanställningen tog slut.

De får alltså inte hålla folk som ”resurser” (ring och spring) år ut och år in eller ge dem jobb en månad i taget.


VARFÖR SÖKER DE OFTA STUDENTER?

I många av bemanningsföretagens platsannonser står det att man måste vara student eller ha annan huvudsaklig sysselsättning för att kunna söka ett visst jobb.

Varför är det så?

Jo för att det står så här i bemanningsavtalet:

Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete.

Studenten får lämna ett intyg på att han studerar (= har annan huvudsaklig sysselsättning) och sen får han skriva på att han ”särskilt begär anställning på viss tid”.

Så kommer bemanningsföretagen förbi regeln om fast anställning i bemanningsavtalet.


”FLERTALET LAGERARBETARE” BLEV ”50 STUDENTER”

Ett aktuellt exempel som ortsklubbsmedlemmar har tipsat om:

Bemanningsföretaget Proffice gick 7 dec 2007  ut med annonsen

Flertalet lagerarbetare sökes

I annonsen stod bl.a.:

För närvarande söker vi ett stort antal lagerarbetare till vår kund som är belägen i Årsta och Kallhäll. Arbetsuppgifterna kommer att bestå av truck körning, orderplock, kvalitetskontroll, inventering samt in- utleverans med mera.

10 dec hade de ändrat sig. Arbetslösa som sökt jobbet har fått följande brev:

Hej,

Vi tackar för att du sökt tjänsten som lagerarbetare på vår hemsida http://www.proffice.se. Tyvärr måste vi meddela att tjänstens kravspecifikationer har ändrats, då den inte längre gäller heltidsanställning. Vi har därför valt att rikta oss mot personer som är studerande och ser det som extraarbete. Om det är några frågor får ni gärna gå in och titta på den nya rekryteringsinformationen.

Och när man gick in och tittade på den nya rekryteringsinformationen (=platsannonsen) så hade de ändrat rubriken till 50 studenter sökes!


BEMANNINGSFÖRETAGEN SKA ANSTÄLLA PÅ HELTID

Det står också i bemanningsavtalet att anställningarna ska vara på heltid. Man ska alltså ha betalt från bemanningsföretaget även när de inte har 40 timmars jobb att erbjuda.


FACKFÖRBUND MÅSTE GODKÄNNA DELTID

Bemanningsföretag får bara deltidsanställa efter överenskommelse med det fackförbund som ansvarar för avtalet med dem.

Så när det gäller den där Profficeannonsen, så måste ett fackförbund ha godkänt att de får anställa de 50 studenterna på deltid. Annars bryter Proffice mot bemanningsavtalet.


MISSBRUK BEIVRAS?

För den som tillbringar många timmar med att kolla platsannonser, är det tydligt att bemanningsföretagen har utvecklat något som kan betraktas som missbruk av avtalet.

Detta sker samtidigt som möjligheterna att stämpla upp för deltidanställda, ska minskas. I det läget borde fackförbunden säga nej till varenda deltidsanställning och ta strid om vartenda missbruk.

För det hjälper inte ett dugg att vädja eller skrika till företagare och regering att människor får det besvärligt och att samhället försämras. Det skiter de högaktningsfullt i så länge vinsterna ökar.
Det enda som hjälper är att deras offensiv på något sätt slår tillbaka mot dem själva.

*Lilla Livstecknet var ett blad som las ut på nätet samt skickades per mail till medlemmar i Ortsklubben för livsmedelsarbetare på småarbetsplatser och arbetslösa Livsmedlemmar i Stockholm, under några år (Tills Livs förbundsstyrelse beslutade att arbetslösa inte fick vara medlemmar i en ortsklubb och sedan helt tog bort ortsklubbar ur organisationen). Lilla Livstecknet var en efterföljare till det Livstecken som började som väggtidning på Stockholmsbagarn 1979. Mer om Livstecknets öden och äventyr finns i Hopskrivet.

 

Strider om tider – del 1

Inlagt 21 november 2021

Tryck mot gränserna

Arbetstidsregler och schemapraxis urholkas på alla möjliga sätt på våra arbetsplatser. Det händer inte på varenda arbetsplats, men på många. Vi ser oftast bara det som händer på vår egen arbetsplats eller i vår egen bransch. Men ser man det sammantaget så är det tydligt att det pågår en arbetsgivaroffensiv. De använder samma strategi som när de började trycka på mot anställningstrygghetens regler och praxis. De ligger på mot gränserna, trycker på, kliver över, normaliserar. Det kommer i nästa steg att leda till fler ändringar av avtal och lagar.

Det är stort och smått. Helt orealistiska beräkningar av vilken tid som krävs för olika arbetsuppgifter. Lagregler om rast och paus som inte följs – ”Vi hinner inte ens ta rast”. Långa arbetsdagar, delade turer. Natt- och veckovila som inte respekteras. Misskötsel av arbetstidsbanker och liknande överenskommelser. Chefer som inte har koll på (eller ignorerar) semesterregler. Arbetsgivare som hittar luckor och glipor där dom kan försämra. Ett exempel : På en fabrik som länge haft 36 timmars arbetsvecka med full lön för treskiftare, blir det ändrat till 38-timmarsvecka därför att någon chef omtolkar vad kontinuerligt treskift innebär. När sånt lyckas sprids det via arbetsgivarorganisationerna så att det kan drivas igenom på fler arbetsplatser.

Hyvling

Hyvling är ett bra exempel på hur det går till. Hyvling innebär att heltidare görs till deltidare (och deltidare får färre timmar). Det började testas på enskilda, mindre arbetsplatser för mer än tio år sen: ”Om ni går med på att gå ner på deltid, så behöver jag inte sparka Lotta.” Kortad arbetstid och minskad lön testades också i olika krisavtal. Sen spred det sig allt mer. Man kunde skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda. Företagen slipper betala för någon enda minut som inte används fullt ut. En annan ”fördel”  är att vi ska bli tvungna att ställa upp på billigt mertidsarbete på tider som cheferna önskar, för att få ihop till heltidslön.

Det har ändå kämpats emot. Ett mycket viktigt och hoppingivande exempel är Pågåtågen, där klubben och medlemmarna sa nej till hyvling, trots uppsägningshot. De sist anställda sades upp, men i slutändan blev det ingen hyvling och uppsägningarna togs tillbaka. Här är fler exempel: Det går att stoppa hyvling.

Men motkampen har inte varit tillräckligt utbredd för att sätta stopp rakt över. Fackförbunden har inte aktivt spritt de positiva exemplen och inte heller använt sin konflikträtt i samband med avtalsförhandlingar för att driva igenom hyvlingsstopp. Istället har hyvling ”reglerats” i kollektivavtal och i det nya las-avtal som är på g. Dvs det accepteras. Det betyder också att arbetsgivarna kommer att fortsätta trycka på åt det håll dom vill ha oss: att göra oss ännu mer flexibla. 

Hälsoschema

Samtidigt som det hyvlas så kämpas det, främst inom omsorgsjobben, för rätt till heltid.

Inte för att de anställda har längtat hemskt mycket över att få jobba heltid utan därför att man behöver heltidslön. När heltid införts har man istället ofta fått andra problem på halsen, t.ex. delade turer (jättelång arbetsdag med ledig tid i mitten av passet). Nu sprids i många kommuner också s.k. ”hälsoscheman” (ett så fräckt ord). Dessa scheman drabbar främst nattpersonalen med att kvällspass stoppas in och är ofta mycket människo- och familje-ovänliga. Återhämtning saknas och de bryter mot det mesta som varit självklara regleringar av hur man får/bör jobba. Det förekommer många protester, namninsamlingar osv, och på en del orter har man fått kommunen att backa. Men alltför många törs inte säga NEJ när de får höra att ”antingen tar du hälsoschemat eller så måste vi säga upp dig”.

När ska jag jobba? När ska jag vara ledig?

Det finns ofta regler i kollektivavtal som säger att man ska få information en viss tid i förväg när ett schema ändras. Men tanken var ju inte att scheman skulle ändras stup i kvarten, eller? Nu ser vi i vissa branscher täta byten av scheman, vilket gör att det inte går att unna sig sånt som att boka en kvällskurs eller cirkel som hålls en viss veckodag. Det går inte att vara säker på att kunna följa barn till någon aktivitet en viss veckodag, därför att några veckodagar senare har schemat ändrats. Kortare framförhållning är också vanligt, i extremfallen besked om arbetstidsförläggning dan innan eller samma dag som man ska jobba.

Arbetsgivarna försöker göra fastanställningar lika flexibla som timanställningar.

Varför?

Det är klart att ju flexiblare vi blir, desto mer underlättar vi för cheferna och schemaläggarna.

Det innebär också mindre kostnader, dvs högre vinster, eller i en del brancher, att anpassa samhällsviktig verksamhet efter skattesänkningarna. I båda fallen sker detta på de arbetandes (och arbetslösas) bekostnad. 

Jag kanske ska nämna att det är inte alltid företaget/verksamheten där du jobbar som tjänar pengar på en viss försämring. Det kan vara någon helt annan firma som gör kosing på att lura dina chefer t.ex. att gå över till deras jättebra schemasystem och betala svinmycket för det. Att lura chefer (och lokala politiker) är en väldigt lukrativ bransch idag. Stackars chefer. Fast det är värre för de anställda.

Hur blev det så här?

Strider om tider är i sig inget nytt, arbetstider och schemaläggning har alltid varit viktigt. Under större delen av 1900-talet handlade det mest om att vi på våra arbetsplatser kämpade för förbättringar. Förkortning av veckoarbetstiden, förbud mot nattarbete och söndagsarbete i branscher där det har varit möjligt, betald semester, avtal om ob-tillägg, helglön, krav på scheman, etc. Reformerna som det kämpades för på arbetsplatserna kom stegvis in i regelverken – oftast först till lokala avtal, sen till rikstäckande kollektivavtal och sen, i förekommande fall, till lagar. Jag brukar kalla det bergsklättrarstrategi – man häver/kämpar sig upp en bit, sen förankrar man sig (i berget/regelverket) så att man kan komma vidare.

Det är samma strategi som arbetsgivarna nu använder sig av för att montera ner det vi byggt upp. (Så här gick det till när de började urholka anställningstryggheten och LAS: Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?)

Byteshandel med arbetstidsregler

Våra lönehöjningar har vi under flera årtionden betalat med större flexibilitet, när det gäller arbetstider och anställningstrygghet. Förbud mot söndagsarbete i bageribranschen infördes, efter strejker, redan 1873. Det förhandlades bort från förbundsavtalet på 1990-talet, efter att söndagsjobb pressats igenom på flera arbetsplatser, trots förbudet.

Jag minns ett samtal med en nu pensionerad ombudsman, som suckade då han släppt igenom en försämring av arbetstidsreglerna i kollektivavtalet, mot lönehöjning:  ”Jag kan inte hålla emot, säger jag nej så springer medlemmarna och jobbar ändå när arbetsgivarna vill det.” Han suckade även över sin maktlöshet vid mbl-förhandlingar om planerade försämringar av arbetsförhållandena på olika arbetsplatser: ”Jag har ingen makt om inte folk sätter sig. Folk fattar inte att de ska sätta sig.” Ombudsmannen talade sanning. Men ser facket det som en huvuduppgift att ge arbetare mod att stå emot försämringar, och att se till att folk fattar att de ska sätta sig, alltså genomföra sittstrejker? Inte ofta.

Det finns även annan byteshandel: För lagerarbetare gällde förr normalt dagarbete med ledighet lördag-söndag. Nu kan lagerarbete schemaläggas från 05.00 till 24.00, 362 dagar om året. Det står i kollektivavtalet. Dessutom har ob-ersättningarna försämrats. I gengäld fick facket in stopp för allmän visstid i branschen. Men bemanningsanställningar kunde man fortsätta att använda. Mikael Nyberg: FRAMÅT TILL DET FÖRGÅNGNA I ROBOTENS TIDEVARV

Idag behövs det ofta inte ens byteshandel. Det förväntas att vi ska acceptera försämringar rakt av.

Livskvalitet är ett bortglömt ord i arbetslivet.

I nästa inlägg om tid-strider ska jag skriva om vad vi kan göra för att vända utvecklingen igen.

 

Olovlig stridsåtgärd, säger SKR

Inlagt 12 november 2021 – uppdaterat 16 november

Nu säger SKR (arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner) att de anser att de barnmorskor som sagt upp sig på Danderyds sjukhus, begår en olovlig stridsåtgärd. Detta får nog räknas som ett desperat slag i luften. Men ok, låt oss titta närmare på saken.

Det är faktiskt inte förbjudet att säga upp sig. Men visst, vilken sorts aktion som helst, som sker samordnat och i samband med att krav ställs på förbättringar (eller stopp för försämringar), kan kallas en stridsåtgärd.  Detsamma skulle ju kunna sägas om de barnmorskor på Huddinge sjukhus som nu har slutat att jobba extrapass.

Om sådana åtgärder bedöms som olovliga, vad skulle det i så fall få för konsekvenser?

Jag ska jämföra med vad som händer vid en olovlig strejk. (För mer info om detta, läs inlägget Vad händer om man strejkar vilt?)

Om ag (arbetsgivaren) anmäler strejken till AD (arbetsdomstolen), så hålls en förhandling där AD snabbt ska avgöra om det pågår strejk eller ej. Kommer AD  fram till att det pågår en olovlig strejk, så meddelar de att de strejkande ska återgå till arbetet.

Men nu handlar det inte om en strejk. Kan AD beordra barnmorskorna att återta sina uppsägningar? Det skulle bli en absurd situation. Vi är ju inte livegna på våra jobb. Hur länge skulle de i så fall tvingas att jobba kvar? Eller kan AD beordra dem, som har slutat jobba extrapass, att de ska börja jobba extrapass igen? Hur många, hur ofta? Också en omöjlig sits.

Nej, någon order om ”återgång” kan knappast ske. Det enda AD kan göra är i så fall att i ett senare skede döma ut skadestånd.

Då tittar vi på skadeståndsfrågan.

Såhär går det till vid en strejk: För det första krävs att ag kräver skadestånd och att detta tas upp i AD. Förhandlingen (rättegången) där det avgörs om facket och/eller de enskilda strejkande ska betala skadestånd till ag, genomförs vanligen flera månader efter strejken. Arbetsdomstolen bedömer det som hänt, och dömer att de strejkande ska betala skadestånd och hur mycket, eller att de inte ska betala skadestånd.

Man kan alltså bli dömd att betala skadestånd för att ha deltagit i en olovlig stridsåtgärd, men man hamnar inte i ett kriminalregister, det är viktigt att veta eftersom många tycker att det skulle vara mer obehagligt än själva skadeståndet.

Nå, skulle barnmorskor, mot all förmodan och vett, dömas till skadestånd för att de, på grund av sin pressade arbetssituation och åratal av tjat och vädjanden, har sagt upp sig eller vägrar extrapass – då skulle de pengarna samlas in av den solidariska allmänheten, på ett kick. Det vågar jag faktiskt lova.

Det fattar nog tillochmed SKR. Men de försöker pressa facket och det skulle möjligen kunna leda till att fackliga företrädare känner sig tvungna att uttala sig negativt om barnmorskornas agerande, för att visa att facket inte är med på ”åtgärden”. Men jag tror och hoppas att inte det gör någon skillnad för barnmorskorna som till sist har satt ner sin gemensamma elefantfot.

Stå på er. Vi, den solidariska allmänheten, står bakom er.

Uppdateringen av inlägget 16 november består i att jag tagit bort en del av informationen kring ”vild strejk – eftersom det finns en ordentlig genomgång av den saken här: Vad händer om man strejkar vilt.

Tidigare inlägg om barnmorskorna: Här

 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 november, 2021 i Vården

 

Uppdaterat inlägg

Idag har jag uppdaterat inlägget Byteshandel: Högre lön mot lägre lön. Inlägget handlar om att både fack och arbetsgivare kan påstå att de gjort en låglönesatsning, trots att de lägsta lönerna höjts mindre än de högre lönerna. I inlägget tog jag ett exempel från avtalsförhandlingarna 2017, nu la jag till ett exempel från avtalsförhandlingarna 2020. Bättre sent än aldrig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 november, 2021 i Blandat

 

Superbra filmer

Inlagt 9 november 2021

Här kommer en påminnelse om  den ”coronaföreläsning” om folkrörelse på arbetsplatsen, som jag spelade in hemma på datorn för ett och ett halvt år sen. Den kan fortfarande användas!

Föreläsningen är i två delar, vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså.

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.

Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati

Och nu blir det reklam:

”Hej! Jag vill bara berätta att vi använder dina superbra filmer just nu till nya förtroendevalda inom Seko, If Metall och Handels. Jag är handledare för kursen Vald på jobbet 1 och det blir alltid så bra diskussioner efteråt! Del 1 dag ett och del 2 sista dagen. Sen tipsar vi såklart om böckerna också!”

Mailet kom (förra året) från Anna Bergström som handleder tvärfackliga ABF-kurser för LO-facken i Gävleborg-distriktet och Stockholm.

Även lärare behöver snacka ihop sig

Filmerna används säkert mest inom de s.k. LO-yrkena, arbetarjobben. Men det finns även andra yrkesgrupper som verkligen behöver snacka ihop sig. Så det här mailet var roligt att få, från den fackligt aktiva läraren Anna Carlsson:

” …i måndags höll jag en egenkomponerad utbildning för 30 lokala LR-ombud i Huddinge och Södertälje. Jag kallade den ”Hur gör man facklig verkstad på skolan?” eller ”Ett seminarium med funderingar och synvändor som jag själv hade velat delta i ända sedan jag blev ombud”, och den byggde på 2/3 egna erfarenheter och 1/3 utvalda berättelser ur ”Hopsnackat” och deltagarna fick under dagen se dina båda filmer på youtube, ”Snacka ihop er” och ”Gummibandet”. En sådan utbildning finns inte i fackets ordinarie kursutbud… så det var ju lite pirrigt hur det skulle gå och tas emot. Såklart blev det succé – budskapen baserade på vardagserfarenheter och de lärorika filmerna och pekpinnarna gick hem hos ombuden. De blev lyriska, så många ”nya” tankar och idéer de hade fått, och nya perspektiv utanför skolboxen på hur de skulle kunna ta sig an vardagsträsket tillsammans med kollegerna. ”

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått frågor om tystnadsplikt. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Om du har såna funderingar så kolla det jag skrev förra gången jag la upp föreläsningen:

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

BÖCKERNA

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) hittar ni här: folkrorelselinjen.com/bokserien/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2021 i Blandat, Folkrörelsestrategi, På Youtube

 

Strid är enda vägen (för barnmorskor och andra) när argument och opinion inte har effekt

Inlagt 7 november 2021

Ni har säkert uppmärksammat att nu säger stora grupper av barnmorskor upp sig. Underbemanning och dåliga arbetsförhållanden har nått vägs ände.

Missförhållandena är inte nya. Så här skrevs det i november 2013, för åtta år sen alltså, i en facebookgrupp som över 15000 personer har ”gillat”:

”Stöd oss barnmorskor i kampen för en god vård för varje kvinna.
Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.”

Bilden är klippt från affischen för en manifestation år 2013

Mycket annat opinionsarbete har gjorts under årens lopp: ”Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset” genomfördes 2017 på minst 15 orter runt om i landet. Det har funnits Födelsevrålet-pins att köpa. Det har varit programpunkter på Almedalsveckan och debattinlägg i tidningar. Det har gjorts namninsamling på Mittskifte.
Dessutom har många barnmorskor slutat under årens lopp, lämnat sina barnmorskejobb på förlossningsavdelningarna, de har lämnat en och en.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo att opinionsarbete tyvärr alldeles för sällan har avsedd effekt. Jag skulle vilja påstå att opinionsarbete är väldigt överskattat. Individuell flykt gör inte heller någon skillnad, även om det kan vara en räddning för individen som inte står ut längre.
Det som får effekt är kollektiva åtgärder som känns. Det kan vara strejk, det kan vara vägran att utföra vissa arbetsuppgifter, det kan vara jobba-enligt-regelboken, det kan vara kollektiva (samtidiga) uppsägningar.

Nu är det oroligt på politikernivå, som sagt. Region Stockholm kommer med löften om en födande per barnmorska och andra förbättringar. Men de berörda barnmorskorna litar inte på löftena, de frågar HUR? NÄR? och menar att det måste vara prio ett att stoppa flykten från yrket. Nu har också kraven på kompensation och löneökningar blivit skarpa.

Som vanligt när en yrkesgrupp tar strid så ljugs det friskt om deras villkor. (Läs gärna ”Dom som kämpar har det alltid för bra” från 2017).
Irene Svenonius (m) hävdar att en barnmorska i förlossningsvården i Stockholm i genomsnitt tjänar 41000kr + 3000kr i OB varje månad. Hon glömmer dock berätta att denna ”genomsnittslön” inkluderar alla chefslöner. Hon glömmer också berätta att en stor andel av barnmorskorna på grund av arbetsbelastningen inte orkar jobba heltid. 75% är ett vanligt arbetstidsmått – och lönen blir då också 75%.

Hittills har ingen av barnmorskorna dragit tillbaka sin uppsägning.
Hoppas de fortsätter att stå på sig.

När det gäller jobb, där man på olika sätt har hand om människor, så är stridsåtgärder, oavsett om de är ”förbjudna” eller ej, svårare att genomföra än på arbetsplatser där man sysslar med prylar eller administration. Man vill inte skada dom man har hand om. Men allt fler ser ju att det skadar dom man har hand om, när nedskärningar, försämringar och missförhållanden tillåts fortsätta.
Strid är enda vägen när argument och opinion inte har effekt – antingen vi vill eller ej.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2021 i Vården

 

Hur kan vi vinna? och annat aktuellt

Inlagt 14 juli 2021

Hur strider vinns är en av dom frågor som berördes i en intervju som tidningen Arbetaren gjorde med mig i maj 2021, publicerad 7 juli. Här är några delar av intervjun.

***

Nyligen tecknade Foodora kollektivavtal med Transport, ett kollektivavtal som kritiserats av foodoraanställda som menar att det snarare bidrar till att legitimera Foodoras dåliga arbetsvillkor. I byggbranschen används också kollektivavtal av arbetslivskriminella företag, som ofta får uppdrag av stora beställare just för att dom har kollektivavtal. Vad tänker du om detta? Vilken roll har kollektivavtalen fått idag, och hur skiljer det sig från hur det var för 30 år sedan?

Ja det är för jävligt med dom rent kriminella företagen och med regelverk som underlättar slavliknande utnyttjande av migrantarbetare och flyktingar. Men det blir ju inte bättre av att många som är i mycket tryggare situationer inte heller törs säga ifrån. Då göms dom värsta avarterna i den allmänna soppan.

Det fanns större medvetenhet generellt för 30-40 år sen om dom rättigheter som vi faktiskt har. Då gällde det att kämpa för att få mer. Men idag handlar det oftare om att försvara befintliga rättigheter, eller, ännu värre, att man inte ens vet om sina rättigheter. Redan för tjugo år sen hade det blivit vanligare att kollektivavtal skrivs på men inte följs. Jag skrev 2001 i texten Myter ”…ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”

Även begreppet fredsplikt är snedvridet – arbetsgivare gör ju saker under fredsplikt som inte alls kan betraktas som fredliga, t.ex. försämrar arbetsvillkor trots att det är fredsplikt eller tillochmed passar på just för att det är fredsplikt.

Kollektivavtal är annars i sig en bra sak, som innebär att det man kämpat sig till också kommer att gälla för dom som kommer efter. Att man inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna tillexempel för att få ob-ersättning. Men istället för att bli bättre steg för steg har innehållet i kollektivavtalen försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren. Centrala förhandlingar har varit byteshandel – lönehöjningar mot större flexiblitet, alltså försämringar, när det gäller arbetstider eller anställningsskydd. Det går att hålla på så, så länge det accepteras på arbetsplatserna. Ofta är det just sånt som vi inte håller hårt på ute på arbetsplatserna, som försvinner i byteshandeln. Och då är det svårt att få det tillbaka. Men för att återknyta till Foodora: Avtal eller ej så kommer det att hänga på dom foodoraanställda själva att bli en maktfaktor på sin arbetsplats. Tro inte att ni inte kan.

***

Förra året släppte Katalys en undersökning om klassamhället, som Lars Henriksson kritiserade i en debattartikel, där han bland annat ansåg att det blir problematiskt att just akademiker definierar arbetarklassens situation och att inte röster från arbetarklassyrken kommer till tals/skriver i rapporterna. Hur tänker du att arbetarklassen definieras idag från vänster? Är det en stor skillnad jämfört när du började med ditt fackliga organiseringsarbete?

Å nu måste jag citera. Henriksson pekar på att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet. ”Det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit”.

Men det viktigaste, tycker jag, är det här: ”Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör” och att han skriver om ”lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad dom inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.”

Alltså att det är i sammanhållningen, hopsnacket och småstriderna på jobbet som klassmedvetenhet och styrka kan växa. Det är svårt att förstå för den som befinner sig utanför. Men även inne på arbetsplatserna kan klassperspektivet saknas. Om man upplever sig ensam, inte ser sig själv och arbetskamrater/kollegor som en maktfaktor tillsammans, så är det lätt att tro att var och en måste slåss för sig, eller att någon annan, något annat ska rädda oss. Eller ingen.

Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt. Det är då vi agerar som maktfaktor utifrån vår klassposition, även om vi inte använder såna ord. Om facken inte kan uppmuntra och stödja fullt ut att vi håller ihop och står på oss tillsammans på arbetsplatsen, så motverkar dom sin uppgift.

Hur arbetarklassen definieras från vänster eller höger har aldrig intresserat mig särskilt mycket, inte nu och inte när jag började mitt fackliga organiseringsarbete.

***

Vad tror du att hotet om strejk innebar för konflikten på Pågatågen? Tror du att ”hotet” om strejk ändå påverkade beslutet, och att hyvlingarna slutligen drogs tillbaka? Hur gjorde arbetarna för att vinna?

Hotet om strejk hade säkert stor betydelse. Större strider på en arbetsplats är ofta långa processer där juridiskt agerande, lokala förhandlingar, centrala förhandlingar och åsiktsyttringar går i och ur varandra. Det finns nästan alltid en ny sväng som man kan ta till för att vinna tid och hitta nya vägar. Envishet är ett vapen i sig.  Men i segerrika strider brukar det också finnas en brytpunkt som blir avgörande. En situation där vi bryter/tvingas bryta mot samförståndet och står utanför kontroll. Har man varit med om det några gånger, så kan man känna igen det och i ett visst läge säga: vi kommer att vinna. Det behöver inte vara en strejk. Det kan vara något annat som bryter mot samförstånd i meningen underkastelse. Det kan vara ett gemensamt NEJ till en försämring, exempelvis att vi meddelar att vi kommer inte att arbeta på de nya schematiderna, vi kommer på våra vanliga tider. På Pågatågen sa de NEJ till hyvling, trots uppsägningshot. Sen följde strejkvarslet som räddade jobbet åt huvudskyddsombudet och som nog också bidrog till att hyvlingsplanen stoppades och de uppsagda kom tillbaka.

Strejkvarslet påminde om en strid på min arbetsplats för många år sen – jag skulle sparkas och mina arbetskamrater meddelade företaget att om ni inte tar tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar, så går vi ut i strejk. Företaget backade på fjärde dagen.

Hur dom på Pågatågen gjorde för att vinna ska du fråga dom, men jag tror att du kan utgå ifrån att dom, liksom vi på Bagarn, hade en lång historia av bred facklig aktivitet innan det uppstod en sån där konflikt som syns utåt. Det har pågått lågintensiv strid, för att använda Henrikssons ordval. Det är ju också dom erfarenheterna som gör att man har kapacitet att organisera och genomföra en så krävande åtgärd som en strejk – och att motparten inser att det inte är bara ett tomt hot.

För säkerhets skull ska jag säga att man kan inte vara säker på att varje strid för en hotad arbetskamrat kommer att vinnas. Men helt säkert är att om det blir vanligare (igen) att man tar strid på det sättet – jaha, då går vi hem! – eller på annat sätt ser till att verksamheten/lönsamheten drabbas, så skulle hoten minska. Idag sparkas fackligt aktiva och andra ”obekväma” anställda kors och tvärs, eller skräms till tystnad, därför att arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att det inte händer något riktigt besvärligt och kostsamt. Facebookprotester och skriverier i media kan dom oftast vänta ut.

Det här gäller ju även för andra angrepp mot arbetande människor. Försämrade arbetsvillkor sprider sig så länge arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att folk tiger – eller gnäller och klagar men ändå inte sätter ner foten, sin gemensamma elefantfot, och säger NEJ. Eller ser till att det skiter sig.  Det borde vi göra oftare.

Men om vi ska komplicera det lite – vad gör vi när dom ansvariga mer eller mindre skiter i om det skiter sig, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter? Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken, gärna i samarbete med dom som behöver verksamheten. Vägra gå hem när man blir hyvlad eller uppsagd. Ockupera? Det skulle behövas! Men dit kommer vi inte om vi hoppar över den lågintensiva striden. Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Men OM vi tar den lågintensiva striden på många arbetsplatser, så är det sammantaget en stor strid i sig, därför att det förändrar styrkeförhållandena i arbetslivet/samhället.

Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara. Dom modigaste personernas viktigaste uppgift är inte att stajla och marschera i spetsen, utan att stötta och få dom räddaste personerna att våga vara med och stå på sig. Ofta är dom egentligen inte rädda, dom har bara inte sett sig som viktiga. Det är dom längst bak det hänger på, kommer dom i rörelse så driver dom alla andra framför sig.

***

Hela intervjun finns alltså här: ”Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara

Jag vill också passa på att påminna om ett blogginlägg från 2019: Till dig som är lite bakom. (Och då menar jag INTE lite korkad, utan att du helt enkelt inte vill stå längst fram i rampljuset.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2021 i Arbetslivet, Blandat

 

Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort

Inlagt 6 januari 2021

I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.

En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.

Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.

Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.

Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.

Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.

Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.

Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.

Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2021 i Kamp lönar sig, Tåg

 

Vad händer om man strejkar vilt?

Inlagt 30 december 2020, uppdaterat 2 januari och 20 april 2021

Det är rätt många som på sistone har varit inne på bloggen och läst det gamla inlägget Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39. Inlägget handlar om den paragraf som företag kan använda för att göra sig av med t.ex. en obekväm facklig företrädare, även om det inte finns lagliga skäl till uppsägning. På slutet av inlägget berättar jag om hur mina arbetskamrater svarade med att ”varsla” om vild strejk då jag hotades med uppsägning. Och att företaget backade då.

Jag har fått frågor nu om vad som hade hänt om det verkligen hade blivit strejk. Hade alla fått sparken? Eller hamnat i något polisregister? Svaren på båda dom frågorna är nej.

Såhär är det:

STREJK ÄR TILLÅTET ENLIGT GRUNDLAG, MEN…
I Sverige är det tillåtet att bilda föreningar, att samlas, att använda sin yttrandefrihet, att demonstrera och att strejka. Såna rättigheter finns i speciella lagar som kallas grundlagar. Men sen finns det också regler som begränsar de där rättigheterna. I Medbestämmandelagen finns det regler kring hur och när man får strejka. Bryter man mot de reglerna kan man bli dömd att betala skadestånd till den ”drabbade”, dvs i det här fallet företaget.

FRED?
Ett påskrivet kollektivavtal betyder fredsplikt, dvs att varken fack eller arbetsgivare får ta till stridsåtgärder. Den här fredsplikten missbrukas ofta av arbetsgivarna, anser jag. De gör saker som verkligen inte kan anses som fredliga, genomför försämringar t.ex., trots att det är fredsplikt – eller t.o.m. passar på just för att det är fredsplikt. Ur den synvinkeln tycker jag att vi i dagens arbetsliv strejkar för sällan, eller för den delen sätter ner foten på annat sätt.

TILLÅTEN STREJK
För att man ska kunna strejka på ett tillåtet sätt, så ska det inte finnas ett gällande kollektivavtal. Finns det avtal så måste det sägas upp, så att det blir ett avtalslöst tillstånd. (Det är vad som ibland görs i samband med avtalsförhandlingar, vilket gör att det då kan vara tillåtet att strejka.) Facket måste varsla (förvarna) om stridsåtgärder. Strejken ska vara beslutad enligt fackförbundets regler, vilket i dom flesta fackförbund innebär att det är förbundsledningen som beslutar.

”VILD” STREJK
Ibland utbryter lokala ”vilda”, dvs otillåtna strejker för att folk tycker att Nä nu går det för långt. Och om de då sen blir dömda att betala skadestånd, då händer det också att utomstående hjälper till att skramla ihop pengarna för att dom också tycker att Näe nu gick det för långt, och vi ska stötta varann. Vid en längre strejk kan det också samlas pengar för att hjälpa de strejkande, som inte får någon lön under strejken. Man kan inte få pengar från fackets ”strejkkassa” under en otillåten strejk.

INTE KRIMINELLT
Man riskerar inte att hamna i ett polisregister för att man strejkat ”vilt”. Att delta i en otillåten strejk är i sig inte heller skäl för uppsägning, om inte strejken är så långvarig, att det bedöms att uppsägningar är det enda som finns kvar för att få slut på den. Däremot kan företag förstås försöka jaga ”uppviglare” och hitta på saker för att få skäl att sparka någon.

ANMÄLAN TILL AD
Skadestånd blir det inte automatiskt, utan bara om företaget anmäler de strejkande till Arbetsdomstolen. Det kan de göra under pågående strejk eller efteråt. Det är inte alltid som företagen kräver skadestånd, de kan tycka att det kostar mer än det smakar. T.ex. är det så att alla som blir instämda till AD har rätt att vara lediga från jobbet för att vara med på plats vid förhandlingarna (rättegången) i AD.

ÅTERGÅNG
Om strejken fortfarande pågår när anmälan kommer in, så brukar det bli en första omgång i AD, då AD bestämmer sig för om det är en otillåten strejk som pågår. I så fall säger AD att de strejkande ska gå tillbaka till jobbet. De strejkande kan då gå tillbaka, eller inte gå tillbaka. Det kommer inte poliser och bär dem till jobbet. Men går man inte tillbaka när AD säger till, så kan det ev. innebära att skadeståndet sen blir högre.

SKADESTÅND
Om företaget kräver skadestånd, så blir det särskilda förhandlingar i AD om det. Det kan dröja flera månader innan den förhandlingen blir av.
Förhandlingarna i AD fungerar ungefär som andra rättegångar. De fackmedlemmar som strejkat vilt brukar företrädas i AD av fackets jurister, på fackets bekostnad, trots att facket inte beslutat om strejken.
OBS att AD dömer endast ut skadestånd, de kan inte döma att någon ska få sparken t.ex. Det händer att företag ljuger för de anställda och säger att ”Ni får sparken av Arbetsdomstolen” men så är det alltså inte. AD dömer bara ut skadestånd. Den som strejkat vilt kan bli dömd att betala skadestånd till företaget, precis som företaget kan bli dömt att betala skadestånd till en anställd och facket, för att ha brutit mot lag eller avtal.

PENGARNA
”Normalskadeståndet” för en person som strejkat bestämdes 1992 till 2000 kr. Detta uppdateras med penningvärdet. I samband med en AD-dom 2018 bedömdes att normalskadeståndet skulle vara 3000 kr. Flera saker kan påverka hur AD dömer skadeståndets storlek efter en strejk. Har strejken provocerats fram av arbetsgivaren? Har arbetsgivaren gjort något för att få slut på strejken? Var strejken en spontan reaktion? Det spontana anses mer ursäktligt än det välplanerade. Har de strejkande vägrat återgå när AD uppmanade till det? Har stridsåtgärderna lett till stora ekonomiska skador, eller allvarliga störningar för ”tredje man”? Det går alltså inte att säga i förväg hur stort skadeståndet blir.

Blir de strejkande dömda att betala skadestånd så kan de också bli dömda att betala motpartens rättegångskostnader. Ibland går fackförbundet in och betalar den delen, även om strejken varit otillåten.

DE FÖRTROENDEVALDA
Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det är alltså vanligt att fackliga företrädare inte deltar i strejken. Det är viktigt att de ”vanliga medlemmarna” vet varför, så de inte uppfattar de förtroendevalda som strejkbrytare.
Har man tid på sig, så kan man göra så att de förtroendevalda, eller en del av dem, avgår från sina uppdrag. Det ska helst i så fall göras i god tid, annars kanske de ändå räknas som fackliga företrädare i domstolens ögon. Att förtroendevalda avgår, vilket ska meddelas till arbetsgivaren, kan vara en viktig varning för att nu är det allvar. Det brukar följas av att chefer mer eller mindre desperat försöker varna de anställda för att strejka. Bemöts bäst med en lugn attityd.

SJUKT
När det är eländigt på jobbet så säger ofta någon: Vi borde sjukskriva oss allihop! Men arbetsgivaren kan anmäla sjukskrivna till AD och hävda att det handlar om en överenskommen stridsåtgärd. Arbetsgivaren kan också kräva läkarintyg på grund av misstanken om fusk. Sjukskrivning är inte en bra stridsåtgärd. Men om det händer saker på jobbet som direkt påverkar hälsan (ex. usla scheman, ökad stress, besvärligare lyft, arbetsledare jävlas) så kan det vara ofrånkomligt att det ökar sjukfrånvaron dramatiskt precis som det kan försämra orken och sänka arbetstakten.

LÄSTIPS
Berättelser om strejker finns i del 4 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Finns som e-bok för gratis nedladdning här: Om strejker

Del 3, Slutsnackat, om andra sorters stridsåtgärder än strejk (jobba enligt regelboken, övertidsblockad, kollektiv uppsägning, med mera) kanske också kan vara av intresse.

Är något oklart i det jag skrivit, borde jag komplettera? Maila gärna till hopsnackat@gmail.com om du har frågor eller synpunkter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2020 i Blandat, Hur det ligger till

 

Jobbigare än att facktoppar sviker

Inlagt 20 december 2020

Facken kunde, åtminstone i teorin, ha gått ut stenhårt i sina avtalsförhandlingar och sagt, nu tar vi helt bort AVA (Allmän visstidsanställning) på våra arbetsplatser. Ni arbetsgivare kan gott nöja er med att använda provanställningar och vikariat.

Förbunden skulle kunna stötta varandra och ta till stridsåtgärder om det krävdes. De skulle fått stöd från medlemmarna, från alla berörda människor, och även från alla icke direkt berörda människor som just nu kanske har fått upp ögonen för vad dåliga anställningsvillkor kan innebära.

Om inte nu, så när?

Chansen kom och gick.

Men nu ska jag ta upp något som kanske är jobbigare – men möjligare – att ta tag i än att facktoppar sviker.

Tänk er att vi faktiskt får bort AVA. Var hamnar vi då? Kanske där vi var före AVA. Då var det vikariat, och i viss mån ”anställning för tillfällig arbetsanhopning” som överanvändes och missbrukades på arbetsplatserna.

Går vi tillbaka till den sitsen, så kommer vikariaten att öka igen, och trasslet för lokala fack (som bryr sig) med att hålla koll på vem som vickar för vem kommer att öka igen och kraven från arbetsgivarna på ”enklare och flexiblare anställningsformer” kommer att finnas kvar.

Vi måste gå längre tillbaka, till vad det här i grunden handlar om: Sen 1990-talet kör arbetsgivarna allt mer med planerad underbemanning, just-in-time kan vi också kalla det: I möjligaste mån vill de att de anställda ska vara på jobbet, och få betalt, bara exakt när de behövs. Då behöver de folk som hoppar in när det blir för stora luckor i den magra arbetsstyrkan. Finns inte AVA så kommer de att använda andra möjligheter. Och klagosången om behovet av flexiblare anställningsformer – och flexiblare arbetstidsregler – kommer att komma igen med förnyad styrka.

Så egentligen ska vi släppa alla paragraferna, och diskutera hur vi ska göra det som verkligen bör göras.  Det är: Utöka bemanningen på arbetsplatserna. Och det är nåt som vi faktiskt på riktigt kan kämpa för, därför att då spelar det roll hur VI gör – hur vi beter oss på våra egna arbetsplatser.

Spring inte, hoppa inte över raster och pauser, ta inga risker, försök inte rädda situationen om ni ofta är för få. Kräv mer folk, inte bara i ord. Det ska finnas en fast anställd arbetsstyrka med marginal. Det är inte omöjligt. Så var det före 1990-talets nedskärningar: Det normala var att man anställde 15% fler än det antal som exakt krävdes för att utföra arbetsuppgifterna.

Facktoppar kan inte fixa detta. Dom kan inte sitta på förbundskontoret och säga: Det behövs tio till på det lagret, fyra till på den butiken, tre till på det kontoret. Dom kan inte säga att det behövs fyra till på dagen och två till på natten på det där äldreboendet. Kraven måste ställas på varje arbetsplats. Om facken vill göra sig relevanta kan de bara uppmana och uppmuntra till detta, ge fullt stöd, tala om för arbetsgivarna att det här sker överallt nu, inget att lipa över, och erkänna att problemen med osäkra anställningar kommer att kvarstå så länge arbetsplatserna är underbemannade och de anställda inte törs säga ifrån.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2020 i Blandat, Osäkra anställningar

 

Påminnelser om äldreomsorgen

Inlagt 17 december 2020

Det här inlägget består av flera tidigare inlägg om äldreomsorgen

3 april 2020

Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.

I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.

Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga. En kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april 2020

Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden.

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Två kommentarer

på inläggen ovan, från personer som har arbetat inom äldreomsorgen.

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.

Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

8 maj 2020

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.

Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.

Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.

I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

Och nu?

Det jag skrev 1996 stämmer väl med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

*) Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Apropå inlåsta arbetare i Morgongåva

Inlagt 18 november 2020


Jag skriver detta apropå händelserna på Apotea, där arbetare blivit instängda för att tvingas jobba övertid. (Apotea är Sveriges största nätapotek, med ett jättelager i Morgongåva utanför Uppsala.)

Citerar tidningen Etc: ”Apotea blockerade utgången – stängde in 100 arbetare: ”Fick inte gå ut till min dotter” Efter Dagens ETC:s första granskning av Apotea, Sveriges största nätapotek, vittnar 21 nya röster inifrån företaget om missförhållanden. En lördagskväll i våras beordrades cheferna att blockera utgången och tvinga lagerarbetarna till övertidsarbete.– Att bli instängd och inte få gå hem kändes väldigt kränkande, säger Agnes, som arbetar på företaget.”

En anställd säger till Dagens ETC att ”varje arbetspass ser jag folk springa. Även jag måste göra det i bland”. Det förekommer också kollektiv bestraffning genom att alla i fem ett arbetslag straffas med andra uppgifter om en arbetare är för långsam eller gör fel, säger anställda. 


Alltså vi MÅSTE fokusera på basorganisering, folkrörelse. Fatta, 21 röster berättar om detta, och det handlar om 100 personer som kunde snackat ihop sig och sagt ifrån, tillsammans. Men inte törs, inte har fått lära sig hur man gör. All annan facklig svaghet vi kan gnälla på är oväsentlig jämfört med detta. Och ja jag vet, många är osäkert anställda. Men ju mer vi viker oss, desto osäkrare kommer vi att bli, både i regelverket och i våra egna tankar. Vi kan inte ge upp. Alla arbetare var osäkert anställda i arbetarrörelsens barndom, likaså alla arbetare i många länder där den fackliga organiseringen och striderna växer.

Jag skrev om detta på facebook och fick en kommentar av Ola Hakefelt, fackligt aktiv livsmedelsarbetare, som skrev bland annat: ”… det är bara på arbetsplatser där det råkar finnas några drivna och väldigt engagerade fackliga som det händer något. Men det blir extremt svårt att få fler än dessa ”redan frälsta” att dra igång något, att sprida modet och lusten att våga ta strider på golvet, när attityden från förbunden hela tiden är att det är bäst om folk sitter still i båten.”

Det problemet finns verkligen. Men om vi därför låter bli att fokusera på folkrörelse på arbetsplatsen, ägnar oss åt annat och tror att det kan ge verklig förändring, blir det som att leta efter nyckeln där det är ljust, inte i mörkret där vi tappade den. Om vägledningen inte kommer uppifrån, så måste vi se till att sprida erfarenheter på andra sätt.

Trots allt finns det många fackligt aktiva på olika nivåer som tycker att folkrörelse är det som verkligen behövs, och som gärna vill understödja och bidra till såna tendenser. Men i alla fack finns det också öppna eller dolda motsättningar i synen på folkrörelse på arbetsplatsen. Så är det faktiskt också i alla vänsterpolitiska organisationer och grupperingar. Det finns alltid personer, och de är ofta i ledande ställning, som i själva verket är obekväma med tanken på folkrörelse, något som de själva inte kan kontrollera eller ens vara bäst på. Dessutom finns det i praktiken ofta inte utrymme för långsiktig strategi. Det är mycket brandkårsutryckningar, vi måste göra något NU, och VI måste synas. Och så går mötena, aktionerna, timmarna, dagarna, åren och vi stampar i själva verket på samma ställe hela tiden medan arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, vinner mark och hela tiden påverkar styrkeförhållandena till sin fördel.

Javisst, det är svårt att utveckla folkrörelse på arbetsplatserna, att folk ska våga stå på sig, när signalerna och uteblivet stöd uppifrån säger något annat. Samtidigt så kan inte det som händer (eller inte händer) ”där uppe” ändras på annat sätt än med folkrörelse. Lite av ett moment 22, jag är medveten om det. Problemet med facklig opposition är att den lätt blir en del av teatern. Missförstå mig inte, klart det är bra att det protesteras, annars skulle det se ännu värre ut. Men – oppositionen spär samtidigt på den falska bilden av att fackledningarna har makt, att det är där något ska hända.

Trycket måste riktas mot arbetsgivarna. Jan Wiklund skrev också en kommentar, där han bl.a. hänvisar till ”den klassiska vetenskapliga undersökningen i ämnet, Sidney Tarrow: Power in movement. Den handlar om den stora folkrörelsevågen i Italien 1965-75, där det visade sig att det ALLTID var fotfolket som tog initiativ. Om initiativet hade bäring på ett allmänt problem så spred det sig. Och när det väl hade spritt sig ställde förbunden upp, möjligen av rädsla för att bli förbisprungna.”
Här är sjuksköterskestudenternas framgångsrika kampanjer Inte under 24000 och Inte under 25000 ett bra svenskt exempel. De krävde inget av facket, de fokuserade inte på media – de kom överens om att tacka nej, både kollektivt och individuellt, till jobb under en viss lönenivå. Facket var tveksamt och ointresserat till en början men hakade på när framgångarna började komma. Det hör kanske till saken att det fanns personer som var inne på folkrörelsestrategi, bland initiativtagarna till kampanjen.

Då kommer vi tillbaka till Olas problemformulering. Hur ska vi få fler att våga? När jag träffar människor som berättar om något problem de har på sitt jobb, och jag frågar om de försökt snacka ihop sig med arbetskamraterna om det, så har de ofta aldrig ens tänkt tanken. Det är som Ola säger, finns det ”drivna och väldigt engagerade fackliga” på arbetsplatsen, så kan tanken komma därifrån. Men om de aldrig hört talas om folk, vanliga arbetskamrater, som stått på sig tillsammans, var ska de hämta den tanken? Vi måste berätta mer om sånt som ändå händer, sprida sådana berättelser så mycket vi kan. Det är hela idén med t.ex. Hopsnackatprojektet, som verkligen är långsiktigt – men det krävs att fler omfattar och sprider dessa och liknande erfarenheter. Det räcker inte med en rännil för att skapa flodvåg, det krävs många.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2020 i Arbetslivet, Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Ny rond på Pågatågen

Inlagt 15 november 2020

Den 9 oktober skrev jag i inlägget Hyvling och strategi att det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid.

Hur gick det med det? Jo, 300 lokförare och tågvärdar har meddelat att de tackat NEJ till ”erbjudandet”, trots uppsägningshotet. 1 person tackade ja och 17 har inte meddelat vad de svarat.

Nu pågår en ny rond.

Arbetsgivaren Arriva ger till att börja med 13 av dom som tackat nej ”chansen” att ändra sig – gör dom inte det ska dom sägas upp.

Detta görs trots att Region Skåne för några dagar sedan gick ut med en planering för turtätheten som innebär FLER turer än innan pandemin, och en ökning av trafiktimmar med 5%. Så någon arbetsbrist kan det inte handla om utan Arriva VILL helt enkelt hyvla.

Jag gissar att det handlar om ökad flexibilitet för arbetsgivaren, bland annat att de som går på nedhyvlade tjänster smidigt kan utnyttjas för billig ”mertid”, slängas in på extrapass som de då inte har råd att tacka nej till. Smidigt för arbetsgivaren men inte för den anställde.  Detta är min gissning efter att ha sett hur ofrivilliga deltider används på andra arbetsplatser. Det är en arbetsgivarstrategi som kommer bli allt vanligare om vi inte börjar sätta stopp.

Det bör också nämnas att Seko-klubben på Pågatåg, när det planerades för reducering av trafiken, la fram förslaget att frivilliga kan gå in ner till 80% tjänst, under förutsättning att de får bibehålla 90% av lönen och 100% av pensionsinbetalningen. Erbjudandet ska vara i 3 till 6 månader. Den enskilde går sedan över till ordinarie anställning.

Arriva var inte intresserat av en sådan kompromiss.

Om det nu blir ökade turer istället för minskade så finns det ju ingen vettig anledning att alls skära ned. Men som sagt – Arriva VILL.

Nu hänger allt på att klubben och alla dess medlemmar kan fortsätta att stå emot. Särskilt viktiga blir förstås de personer som nu på allvar ställs inför att sägas upp om de står fast vid sitt NEJ.

Följ vad som händer på Seko Klubb Pågatågs facebooksida Stoppa hyvlingen på Pågatågen! Där finns information om hur du kan stödja.

Åker du med Pågatågen, glöm inte säga något uppmuntrande till dom som jobbar på tågen. Det är dom som ska palla trycket.

……………

Jag vill även passa på att påminna om en fortfarande aktuell artikel av Erik Bohman i Clarté, nr 2 2017: Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Tåg

 

I stället för sminkad gris

Inlagt 4 november 2020

Jag gick igenom det nya avtalet mellan Kommunal och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) innan jag läste vad Kommunal går ut med om avtalet på sin hemsida. Därför blev jag rätt förvånad när jag såg vad Kommunal skrev där.

Dagens är inte dagens

Kommunal skriver: Tryggare anställningar. Den som har en visstidsanställning eller ett vikariat ska erbjudas en tillsvidare anställning efter 18 månader istället för dagens 24 månader.

I LAS §5 står det att man efter sammanlagt 24 månaders anställning på allmän visstid eller 24 månader anställning som vikarie, ska bli tillsvidareanställd, alltså fast anställd. Man får inte räkna ihop de två anställningsformerna. Men den regeln har inte använts i Kommunals avtal sedan 2012. Så ”dagens” 24 månader gäller inte i Kommunals område.

I Kommunals avtal har man sedan 2012 en annan regel än i LAS. Den finns i avtalets Allmänna Bestämmelser, kapitel 2, § 4, Mom 4:

Mom. 4 (gäller från och med 2012-10-01)
Bestämmelsen i 5 § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
Om en arbetstagare har haft såväl allmän visstidsanställning som vikariat i sammanlagt mer än 3 år under en 5-årsperiod övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Det betyder att istället för att beräkna allmän visstid för sig och vikariat för sig, så får man räkna ihop sådana anställningsperioder och bli ”inlasad” efter 3 år. Detta har alltså gällt i Kommunals avtal sedan 2012.

Vad är det nu som hänt i årets förhandling, 2020? Bestämmelsen ovan om att man får räkna ihop allmän visstid och vikariat och bli inlasad efter 3 år, blir kvar t.o.m. 30 september 2021.
Därefter, från 1 oktober 2021, blir det nya regler i Mom. 4:

Bestämmelsen i 5 a § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
En allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning mer än 18 månader.
Ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i vikariat mer än 18 månader.

Nu ska man alltså bli inlasad efter 18 månader MEN man får inte längre räkna ihop allmän visstid och vikariat. Om man har jobbat 12 månader på allmän visstid och 6 månader som vikarie så räcker det inte för att bli inlasad. Om man har jobbat 17 månader på allmän visstid och 17 månader som vikarie så räcker det inte heller för att bli inlasad. Det krävs 18 månader av endera anställningsformen.
I praktiken kan det alltså dröja bra mycket längre än 18 månader, ja ända upp till 3 år innan man blir inlasad.

Den nya bestämmelsen är inte sämre än den gamla. Den är bättre – en del kommer ju att bli inlasade tidigare. Men någon avgörande skillnad är det inte. Ändringen påminner mycket om de förslag som fanns med i de LAS-förhandlingar som Kommunal hoppade av. Kommunals ordförande Baudin kallade de ändringsförslagen ”sminkad gris”.

Inte så mycket att bry sig om kanske. Men med tanke på den höga svansföringen som Kommunal och flera andra LO-förbund har haft – de ska ta strid för anställningstryggheten, stoppa osäkra anställningar och hyvling och de ska göra det i riktiga förhandlingar med möjlighet till stridsåtgärder – så är förändringen ovan inte mycket att skryta med.

Fyraårigt avtal!

Avtalet är på 4 år. Men parterna har inte kommit överens om vad lönehöjningen ska bli det fjärde året. Det ska beslutas då. Varför man hänger på ett oförhandlat fjärde år på det sättet finns det inte så mycket förklaring till, annat än att det förlänger fredsplikten. Antagligen är det ett arbetsgivarkrav som facket gått med på.
Och det betyder att ska man göra något nytt försök att förbättra anställningstryggheten med strejkrätt i bakfickan, då får det bli år 2024.

Men det är ingen ide att skälla på Baudin för hans sminkade gris. Det krävs ett helt annat tryck på arbetsplatserna för att vända tåget på riktigt, och det trycket måste vändas mot arbetsgivarna. Att tjata på facket är ingen större idé om arbetsgivarna känner att de har övertaget på arbetsplatserna.

520 KR – INTE LÖNEBESKED UTAN POTT

En till sak var lite konstig på Kommunals webbplats. Det står om årets lönehöjning:
2 procent (520 kronor) + ett engångsbelopp på 5 500 kronor
Extrasatsning på yrkesutbildade 0,6 procent

Det är lätt att uppfatta som att var och en som jobbar under Kommunals avtal med SKR ska få 2% högre lön – 520 kr i månaden för heltidare. Men det där är pengar som samlas i en pott och som sen ska fördelas ut efter lokala förhandlingar. Så någon kan få mindre än 520 kr och en annan mer. Det är rätt vanligt att även om man kör med pott så garanteras alla anställda en viss peng. Men här finns inte någon sådan regel – en del anställda kan få 0 kr.
Detsamma gäller extrasatsningen på yrkesutbildade.

ENGÅNGSBELOPPET – INTE FÖR ALLA

Engångsbeloppet då? Egentligen skulle årets avtal ha gällt från 1 april 2020, men förhandlingarna sköts upp på grund av corona. När förhandlingar drar ut på tiden eller skjuts upp, så brukar det bli en retroaktiv utbetalning av höjningen. Dvs i det här fallet skulle det blivit retroaktiva pengar från 1 april. Det går förstås att komma överens på annat sätt, t.ex. att ge en högre höjning framåt istället.
I det här fallet har man kommit överens om ett engångsbelopp, vilket kan vara smidigt istället för att räkna ut 7 månader bakåt vad varje person ska ha retroaktivt för varje arbetad timme.

Men alla får inte lika, som det framstår här på Kommunals sida i Frågor och svar om avtalet: I stället för retroaktiva löner fick vi en lönehöjning redan i november i år samt ett engångsbelopp på 5500. Hade man börjat jobba för en vecka sedan hade den retroaktiva lönen ”bara” blivit för en vecka. Nu får alla på avtalet istället ta del av lönehöjning samt engångsbeloppet.

Det låter alltså som att alla kommer få samma, oavsett hur länge och hur mycket de har jobbat. Och det har jag sett flera glada kommunalare skriva om på nätet. Men det stämmer inte!
Summan 5500 kr (minus skatt förstås) går till dem som jobbar heltid och har jobbat hela perioden 1 maj 2020 – 31 oktober 2020. För den som jobbar deltid eller som jobbat på en SKR-arbetsplats bara en del av perioden så blir engångssumman minskad på motsvarande sätt. Exempel: Halvtid 2750 kr. Började jobba 1 september: 1330 kr. Det kan ju vara rimligt, men om inte Kommunal informerar ordentligt om det, så blir nog många besvikna.

OCH inte minst: Bara de med månadslön får ett engångsbelopp. Så timanställda kommunalmedlemmar kan känna sig helt blåsta på det retroaktiva.

LÅGLÖNESATSNING – vem satsar man på?

När jag ändå är inne på avtalsgranskning, så ska jag skriva om något som inte finns med i Kommunals avtal i år men i flera andra – låglönesatsning.

I industrins avtal 2020 (som gäller If Metall, Livs m fl) ingår en låglönesatsning, och man går ut med att den är ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det är inte riktigt sant. Det finns ingen garanti att de extra pengarna går till de lägst avlönade. Det kan t.o.m. bli tvärtom.
Så här går det till:
Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott.
Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.

Vid förra stora avtalsförhandlingen (2017) tittade jag närmare på avtalet mellan HRF (Hotell och restaurangfacket) och arbetsgivarorganisationen Visita. Hotell- och restaurang har ju många lågavlönade, och HRF gick ut med att man fått igenom en låglönesatsning. Men i avtalet så höjdes lägstalönerna MINDRE än de utgående lönerna. Arbetsgivarna var glada för det, Visita skrev: ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.”
Extrapengarna gick inte till de lägst avlönade. Istället blev det alltså så att de som fick de större löneökningarna fick det tack vare att det finns andra som tjänar lite, vilket ökar potten.
Så håll koll på era förbunds låglönesatsningar och hur pengarna fördelas! Ska det vara låglönesatsning så bör det ju användas för att höja de lägsta lönerna. Annars bör man kalla det något annat.

PS. Precis nu ser jag att Handels har varslat om strejk.

Gör därför ett tillägg.

Tvisten verkar gälla precis det jag skrev om ovan, låglönesatsningen. Tippar att Svensk Handel (arbetsgivarna) vill gå med på ”låglönesatsning” men inte höja de lägsta lönerna.

Det Svensk Handel har erbjudit uppfyller enligt Handels inte kraven i låglönesatsningen. Framför allt är parterna oense om avtalens minimilöner.

– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

I frågan om låglönesatsning backas Handels upp av elva andra LO-förbund som har lovat att stötta varandra för att få igenom avtalskraven.

Vi får hålla tummarna för att Handels menar allvar. Kämpa Handelsmedlemmar!

Handelsnytt: Handels varslar om strejk

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 november, 2020 i Arbetslivet, Avtalsrörelse, Blandat, LAS

 

Hyvling och strategi

Inlagt 9 oktober 2020

För ungefär tio år sen började jag få de första signalerna om det vi nu kallar hyvling. T.ex. detta mail som jag fick 2009 (anonymiserat här):
”På min kompis arbetsplats ska det sägas upp 2 tjänster för att det är för lite kunder. Men istället för att kicka de två som kom sist in vill cheferna att alla anställda ska ta smällen och gå ner i tid, många måste gå ner till bara 50%. Min kompis och hennes arbetskamrater är arga och förtvivlade för de har inte alls råd att gå ner i tid. Men om man ska protestera mot det som ett kollektiv blir det ju problem med de två som kom sist in, det är ju extremt osolidariskt att vilja att de ska tappa hela sina tjänster.”

Så smart upplägg – att sätta de anställda på pottkanten genom att DE måste välja att acceptera arbetstider de knappt kan försörja sig på eller att arbetskamrater blir uppsagda.

Arbetsgivarna kör sin strategi – de testar saker på olika ställen och utbyter erfarenheter. Går det bra, dvs de får som de vill på de flesta ställen, det blir kanske gnäll och lite protester men inget jättebråk, inga strejker som sprider sig, så fortsätter de framåt-uppåt-utåt. Med tiden blir det dom vill införa normaliserat.

Aktuellt: Efter att arbetsgivaren Frösunda sänkt arbetstiden och därmed lönen för samtlig personal på ett gruppboende, sa chefen att personalen kommer erbjudas att gå upp i tid igen. Men det har inte skett – tvärtom har personalen fått förslag på nya scheman och Frösunda har sagt nej till att omförhandla. Artikel i Kommunalarbetaren: Nya vändningen – Frösunda står fast vid sänkt arbetstid

Men det finns hopp. Det finns exempel på att hyvling kan stoppas av hopsnackade arbetarkollektiv, sprid dem gärna. Se blogginlägget Det går att stoppa hyvling från 2016.

Och det blir fight om hyvling på Pågåtågen där de anställda ställs inför hotet Gå ner till deltid eller du blir uppsagd! SEKO Klubb Pågåtåg väljer att agera kollektivt, uppmanar alla berörda att säga NEJ till ofrivillig deltid. Följ utvecklingen på deras webbsida Seko klubb Pågatåg och på deras facebooksida. Kämpa pågar och gräbbor!

Kan man stoppa hyvling genom överenskommelser i kollektivavtal? Det KAN gå. Varje lokal strid mot hyvling underlättar för dem som ska förhandla centralt. Men även om arbetsgivarsidan går med på något i avtalsförhandlingarna, som försvårar hyvling (i utbyte mot vad?) så kan de sen återgå till att sätta folk på pottkanten genom att erbjuda ett skenbart frivilligt val. Och så kan de jobba sig framåt-uppåt-utåt mot normalitet igen. Vi kan aldrig bara lämna ifrån oss problemet uppåt och tro att vi slipper det sen. Vi klarar oss inte mot en framåtsyftande strategi, om vi inte själva har någon sådan. För övrigt anser jag att folkrörelse på arbetsplatsen är nödvändigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2020 i LAS, Osäkra anställningar, Tåg

 

Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

Inlagt 25 maj 2020

Varsågoda, en föreläsning i två delar om folkrörelse på arbetsplatsen. De två delarna är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså. Obs att det INTE är samma föreläsning som den om avtal och lagar (länk till den finns längst ner i inlägget.)

Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

Och så en brasklapp. Jag avslutar del 2  med att säga att jag ska göra en del 3, som har arbetsnamnet ”näe nu går vi till media”. Det har inte blivit av än att göra den delen, men jag ska säga, för säkerhets skull, att arbetsnamnet är ironiskt menat. Min erfarenhet är att vi måste göra helt andra saker än gå till media, om vi verkligen vill förändra något.

Får man?

I del 2 snackar jag en hel del om att ”medlemmarna ska veta allt som styrelsen vet” och om att gå tillbaka till medlemmarna t.ex. när det skiter sig i en förhandling och diskutera vad som ska göras. På grund av det har jag fått ett par frågor om tystnadsplikt*. FÅR man berätta vad som pågår vid förhandlingsbordet? Här kommer en kommentar till det.

Inget hysch-hysch!

Information stannar ofta i en begränsad krets. I klubbstyrelsen eller kamratgänget. Om man ska få kollektiv styrka så måste man sträva efter att informationen når alla. Förutom möten och pausprat är det bra med skriftlig information, allt från en lapp på toalettdörren till en ambitiös arbetsplatstidning. Man kan alltid sträva efter att hela kollektivet ska veta allt som klubbstyrelsen (skyddsombudet, kontaktombudet) vet.
”Tystnadsplikt” i samband med förhandlingar godtas alltför ofta! Det händer att en fackklubb går ut och informerar först när förhandlingar är klara.(Eller inte alls.) Men varför ska det accepteras? Arbetsgivarnas förhandlare går givetvis tillbaka och rådgör med sina uppdragsgivare hela tiden under förhandlingarnas gång. Lika självklart bör det vara att fackliga förhandlare går tillbaka till sina uppdragsgivare – medlemmarna – under förhandlingarnas gång. ”Så här är läget. Ska vi backa, kompromissa eller stå på oss?”

Hysch-hysch kring turordningslistor är typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Mitt råd är helt enkelt att alltid informera löpande och öppet, så att alla vänjer sig vid det, både medlemmar och chefer. Cheferna kommer att sura om dom inte är vana vid det, likaså kan det bli sura miner första gångerna ni talar om att nu måste vi ajournera (dvs göra uppehåll i förhandlingarna) och gå tillbaka till medlemmarna för att diskutera eller för att få den här uppgörelsen godkänd! Men dom får väl vänja sig att det är slut med hysch-hysch.

Tystnadsplikt i lagreglerna

Om företaget verkligen vill ha tystnadsplikt i en fråga, så kan dom begära förhandling om det. Det räcker alltså inte att dom säger ”nu håller vi tyst om det här” eller bara förutsätter att det ska vara tyst. Förhandlingen om tystnadsplikt kan genomföras i samband med förhandlingen om sakfrågan eller vid ett separat möte. Men för att det ska finnas skäl till tystnadsplikt så ska det handla om ”risk för väsentlig skada för part eller annan” om det kommer ut, det kan t.ex. handla om försäljning/köp av företag eller anbudsgivning. Men vanliga saker som lokala förhandlingar oftast handlar om, som lönesystem och förmåner, arbetstider osv. finns det inte skäl att belägga med tystnadsplikt.
Om man inte kommer överens vid en förhandling om tystnadsplikt så kan företaget ta frågan till domstol. Så länge tystnadsplikten förhandlas råder tystnadsplikt…  såvida inte företaget borde ha förstått att det inte är en tystnadspliktsfråga! ”Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt” står det i MBL. (Reglerna om förhandling om tystnadsplikt hittar du i §§ 21, 22 och 56 i Medbestämmandelagen.)

Men personfrågor då?

Man pladdrar naturligtvis inte om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt.
Även rehabfrågor kan vara mer än personfrågor. Här är ett exempel från ett bussgarage:
En chaufför kan inte längre köra buss på heltid, av hälsoskäl. Fackklubben anser att det finns andra arbetsuppgifter som hen kan fylla ut sin arbetstid med. Företaget säger att inget av förslagen funkar så de måste tyvärr säga upp den anställde. Det finns flera anställda i samma sits som företaget säkert också skulle vilja säga upp. Klubben kallar till medlemsmöte (med den drabbade medlemmens godkännande) för att diskutera åtgärder. Det kommer säkert mycket oväntat för arbetsgivaren. För så GÖR man ju inte, kallar till medlemsmöte i en personfråga!
Dagen efter att kallelse till medlemsmöte gått ut, så hittar företaget plötsligt en lösning för den drabbade medlemmen. Blotta risken för kollektivt agerande och solidaritet löste den ”personfrågan”.

• obs att när jag skriver om tystnadsplikt här så tar jag inte upp sitsen för fackliga som sitter i bolagsstyrelser och får information där, dom omfattas av särskilda regler. Inte heller om sådana sekretessregler som gäller när det handlar om patienter, klienter osv. Utan jag avser vanlig information och förhandling på arbetsplatsen.

Slutkläm

Passar på att tipsa om senaste numret av tidskriften Clarté.  Temat för numret är Arbetarrörelser och där finns artiklar av Hans Isaksson, Johanna Palm, Mikael Nyberg, Emil Boss, Roy Karlsson, Daria Bogdanska med flera. Kan beställas här.

I numret finns också en intervju med mig som järnvägaren Erik Bohman har gjort.

Intervjun avslutas med följande slutkläm, som får bli slutkläm även här. Det handlar om att hälsa en ny arbetskamrat välkommen.

När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här, för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.

 BÖCKERNA – och fler föreläsningar

Hopsnackat-serien (pappersböcker, e-böcker, ljudbok) + en del andra texter hittar ni här:
fokrorelselinjen.wordpress.com

En annan föreläsning – om avtal och lagar.
Jag har tidigare lagt upp en annan youtube-föreläsning i tre delar om sådana rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Också den är avsedd att kunna förstås även av personer som inte är så insatta (ännu). Dina rättigheter på jobbet..

 
 

Äldreomsorgen kommer att glömmas igen

Inlagt 8 maj 2020

Utvecklingen i den svenska äldreomsorgen liknar den som pågått och pågår på många sorters arbetsplatser under de senaste 25-30 åren. Fast förstås med värre konsekvenser där man arbetar med människor än där man jobbar med prylar.

Det konstaterades 2015 att antalet gamla som hemtjänstpersonalen ska besöka per dag då hade ökat från fyra (på 1980-talet) till tolv. Samtidigt har de personer som hemtjänsten hjälper blivit genomsnittligt äldre och sjukare. Samtidigt förvägras en allt större andel av de arbetande riktiga anställningar. Är en sådan utveckling omöjlig att hindra? Naturligtvis inte. Det är skamligt att fackföreningen har accepterat detta utan strid. De berörda arbetarna borde ha uppmuntrats och stöttats i att sätta stopp. Det finns inga försämringar på arbetsplatserna som är omöjliga att hindra. Det är den falska bilden av samförstånd som gör oss blinda för vad som borde göras och vilka som ska göra det.

Nu uppmärksammas förhållandena i vården och äldreomsorgen på grund av coronapandemin, och det finns kanske en förhoppning om att NU blir det skillnad. Men jag tror tyvärr inte att det är så säkert. Det har funnits tillfällen tidigare att göra något åt saken. Skandaler har kommit och gått. Media hittar nya nyheter och skandaler glöms. Stor risk att när coronasmittan tunnas ut (förhoppningsvis) så glöms också de missförhållanden som vi nu upprörs över.

De som inte kommer att glömma äldreomsorgen är de som är direkt berörda under en tid av sina liv – de gamla och deras anhöriga – och de som arbetar där. Det enda som kan göra skillnad är att de som arbetar på arbetsplatserna, alla arbetsplatser, har kraft att hålla emot försämringar. Allt fackligt fokus borde med tanke på utvecklingen ligga där. Borde ha gjort det i många år – nu får vi börja från där vi är.

Ett par påminnelser:

2011

Det här är en artikel som jag skrev 16 november 2011 utifrån mina och mina systrars erfarenheter. En kortad version publicerades som insändare i Aftonbladet.

VÅR MAMMA OCH ANDRAS MORSOR

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig hemma med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, utan behövde ständig tillsyn, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt. Vi förhörde oss om maten och aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna.

Vi hittade till slut ett trevligt och välskött ställe, där vår mamma blev väl omhändertagen.
Bra så?

Nej, inte bra så. Andras morsor behöver god vård och omsorg lika mycket som vår mamma. Det är förskräckligt att det ska krävas aktiva anhöriga, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn, plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Hemtjänsten är för övrigt satt i samma besparingskarusell och fungerar inte heller alltid som den borde.
Dessutom är det en uppenbar risk att bra ställen slås ut – eller försämras – i en konkurrens där anbudspress och vinstkrav hotar kvalitén. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ut i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

Vet inte om ni minns det, men då, 2011, pågick ”Carema-skandalen”. Visselblåsare visslade, media visade upp många missförhållanden i äldreomsorgen och det kom upp i partiledardebatter. Också då var det nog många som tänkte att NU blir det skillnad – nu vet alla hur det är, och det kan aldrig bli så illa igen! Men hur blev det? Skandaler bleknar bort, som sagt.

1996

Ok, så backar vi femton år till. Jag skrev 1996 en (refuserad*) artikel efter ”1990-talskrisen”. Obs att detta är långt före Lagen om valfrihet, som trädde i kraft 2009. De många utförsäljningarna kom alltså senare.  De som då ville göra pengar kom till dukat bord – med anställda som redan vant sig vid att betraktas som kostnader.

FOLK OCH BULLAR

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att avslöja! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvalitén. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.

På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.

Vi tog vårt samhällsansvar. Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.

Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrda. Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.

Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse! Borde vi inte diskutera varför?

En bekant kommenterade att det jag skrev 1996 stämmer precis med hur det är idag 2020. Fast en sak skiljer sig: ”Den som inte vet om hon får jobba nästa månad” motsvaras idag av ”den som inte vet om hon får jobba i morgon”. Sant! Det finns fler daglönare idag, inte minst inom vård och omsorg där behovet av kontinuitet är som störst, ja livsviktigt. Det är inte så att vi efter 1990-talskrisen rättade till det som gått fel, utan vi fortsatte åt samma håll. Dags att vända?

* Artikeln refuserades 1996 av flera tidningar men togs in i på kultursidan i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) 1998. Den finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar (2001).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 maj, 2020 i Äldreomsorgen, Hur det ligger till

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Verkligheten i äldreomsorgen

Inlagt 12 april 2020

3 april: Det är bra att anhöriga inte ska hem till äldre och sköra personer och riskera att smitta dem. Men något som också borde ha diskuterats från början är att det förekommer att personer som har hemtjänst får besök av 25 olika hemtjänstarbetare på två veckor. Även långt färre är alldeles för många. Samt att vårdboenden ofta är underbemannade och har stor sjukfrånvaro och att det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. En del vårdbolag har inte ens timmisarna som extrafolk utan bygger hela verksamheten och lönsamheten på att hålla folk timanställda och då bland annat slippa betala sjuklön.
I jämförelse med detta är anhörigbesöken bara en fis i rymden. Obs jag menar inte att den fisen ska släppas lös, jag vill bara påminna om sånt som anställda i äldreomsorgen och anhöriga larmat om i åratal, precis som man larmat om underbemanning och strul i vården.
Epidemiologerna har rimligtvis inte koll på detta, det är inte heller deras jobb. Men de som är ansvariga (och som epidemiologerna säkert snackar mer med än med vårdbiträden och uskor), både politiker och högre chefspersoner, är ju tillvanda sedan länge att deras uppgift är att förneka och pladdra om annat. Det är en förnekelsekultur (Hej Knutby) som är samhällsskadlig. Och missförhållanden i arbetslivet är samhällsskadliga.

Ta det lugnt och ha perspektiv. Panik hjälper ingen. Men en kraftfullare arbetarrörelse på arbetsplatserna skulle hjälpa, både före, under och efter kristider.

11 april: Det här med blåögdheten hos smittskyddsexperter, politiker, journalister m.fl. angående förhållandena i äldreomsorgen, det kan jag inte få ur huvet. Har skrivit om det tidigare men här är lite mer, två anteckningar från träffar med undersköterskor/vårdbiträden, som jag ska ha med i Köket under jorden (blivande bok).

1. Arbetarna på vårdboendet hade försökt tala om för chefen att de inte kommer att hinna med att hjälpa alla de skröpliga gamlingarna med dusch ifall ytterligare en tjänst tas bort, och chefen svarade ”JAG duschar i alla fall på fem minuter!”

2. Hur EN KVART av en hemtjänstarbetares arbetsdag kan se ut: 07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor. På en kvart, med en gammal människa. 7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

Vad tror ni, kan vi förutsätta att det dessutom går bra att få in extra handhygien, på- och avtagning av skydd (om det fanns), med mera, i den där kvarten?

Texten ovan kommer från två inlägg (något redigerade) som jag skrivit på facebook. Här nedan är två av de kommentarer jag fått på inläggen, från personer med egen erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen:

Kommentar 1: ”det kommer timmisar som rycker in och som det ofta inte har slösats (?) särskilt mycket utbildning på. Eller för den delen information om olika boende och deras behov. ” Ja, det där är väldigt sorgligt. Jag jobbade länge som timmis på ett boende, fick gå dubbelt några dagar först sen var det bara att sätta igång – det funkade eftersom jag fick vara på samma avdelning rätt länge. Kom in i det, trivdes osv. Så länge jag jobbade tillsammans med ordinarie personal gick det bra. Men. Sen började cirkusen med ”korttidare”. Jag (som inte ens har någon utbildning till undersköterska) fick ansvaret att introducera nya timmisar på avdelningen, utan att de ens fick gå dubbelt i början. Och det funkade ju inte. Klarade inte av det, blev sömnlös osv. Som jag fattade det (när jag frågade om jag kunde få bara jobba tillsammans med ordinarie eller rutinerade vikarier) så är planen att det ska bli mer och mer ”korttidare”. I äldreomsorgen! Det är cynism.
Jag tror att det finns en strävan efter att alla ska känna sig utbytbara. Det kan låta som paranoia, men det är något med attityden som känns så.

Kommentar 2: På det vårdboende där jag jobbade kunde schemat vara planerat av tjänstemännen så att tre gamla fick dela på samma halvtimme på morgonen varav en eller två hade dusch o andra hjälp m toa plus frukost. När jag frågade hur detta var tänkt att fungera fick jag till svar: Gå till A, få upp till toa, lämna där på toan, spring till B, få in i dusch med hjälp av kollega. Kollega måste sen duscha hen själv, torka, spring till A ta upp från toa, få A till kök ta fram frukost ge medicin, spring tillbaka till B kollega hjälper till få till säng, du ensam klär på. Sätt frukost nattduksbord. Gå till C…….och larmet och larmet o larmet….

 

Malis pappa

Inlagt 10 mars 2020

Kvinnoröst på bruten svenska: Hej, det är Mali, kommer du ihåg mig? Jag jobbade på Bagarn förut.
– Javisst, hej Mali! Hur är det med dig?
– Det är bra. Men min pappa har problem på fabriken där han arbetar.
– Vad är som har hänt?
– Dom har fått en ny arbetsledare. Förut fick dom rotera på olika jobb. Men nu får pappa stå på samma jobb, det tyngsta, hela tiden. Han frågade varför och arbetsledaren blev sur.
– Fick han börja rotera då?
– Nej han fick stå kvar. Han sa inget mer, han vill inte bråka. Men idag så kom dom och sa att han har saboterat en maskin. Men det har han inte, dom ljuger. Dom sa att dom har vittnen. Så sa dom att han skulle gå hem direkt för han hade fått sparken. Han ska komma tillbaka på måndag för att ha möte om det. Sen ringde en av hans arbetskamrater och sa att cheferna hade talat om för alla att min pappa fått sparken för sabotage. Dom andra vet att han inte har gjort nåt. Men ingen vågade säga nåt för fyra stycken har fått sparken sen den nya arbetsledaren kom.
– Har din pappa snackat med facket?
– Nej. Han och dom andra arbetskamraterna hade bett ombudsmannen komma en annan gång, när företaget ville minska deras arbetstider. Allihop sa ja till de där arbetstiderna, för annars skulle dom få sluta, sa cheferna. Men facket kom inte. Så pappa tror inte det är nån idé att ringa.
– Hör på nu. Din pappa ska inte ha sparken. Om det inte hänt nåt annat, som jag inte känner till, så har dom ingen rätt att sparka honom. Dessutom går det inte till så när man blir uppsagd. Dom har brutit mot en jäkla massa lagparagrafer. När han kommer dit på måndag så ska han säga att han vet att dom har gjort fel. Men han ska inte sätta sig själv och diskutera med cheferna. Om inte facket är där så ska han säga att han tänker snacka med facket först och så går han bara därifrån. Jag känner igen såna där typer, dom tror att dom kan köra över din pappa men dom backar om han står på sig.
– Men tänk om dom tvingar nån att vittna emot honom.
– Såna vittnen vågar dom inte köra med om man driver saken till arbetsdomstolen. Om din pappa har gott samvete så ska han stå på sig. Han har inget att förlora.
– Han är ju rätt dålig på svenska. Men jag följer med honom på måndag.
– Bra. Ring mig sen och berätta hur det gick.

– Hej, det är Mali.
– Hej! Hur gick det?
– Facket var inte där. Bara två chefer. Då sa jag att det här är inget privatsamtal och att vi ska gå till facket. Jag sa att dom har gett pappa sparken för nåt som han inte har gjort och att vi känner till våra rättigheter.
– Bra.
– Då ville dom att vi skulle vänta. Dom verkade arga och nervösa. Dom gick undan och pratade med varann först. Sen kom dom och sa att pappa hade inte alls fått sparken. Han hade bara blivit permitterad med lön. När jag frågade vad permitterad är för nåt så blev dom stöddiga igen. Sen sa dom att om dom fick veta igen att min pappa saboterar nån maskin så ska han få sparken direkt.
– Vad sa ni då?
– Vi sa att han har inte gjort nåt och att han är beredd att försvara sig i arbetsdomstolen. Då prata dom en massa skit. Sen sa dom att han ska börja jobba i morrn igen och att han ska få en skriftlig varning.
– Den ska han inte skriva på. Han ska kontakta ombudsmannen och få hjälp att skriva ned ett svar. Det är viktigt att han berättar för arbetskamraterna precis vad som hänt också. Hur känner han sig nu?
– Bättre.
– Och du själv då?
– Jag var förbannad för dom ljög och hotade. Men nu känns det rätt bra.
– Fan vad bra Mali. Jag är stolt över dig. Hör av dig igen och berätta hur det går.

Det här nedskrivna telefonsamtalet hittade jag i anteckningar från 1995. Vi tog med det, tillsammans med andra exempel från verkligheten, i en debattartikel som jag och vårt huvudskyddsombud skrev med anledning av att det just då snackades extra mycket om att ”facket har för stor makt”. (Vi fick inte in artikeln nånstans.)
Problemet är aktuellt. Alla fackligt aktiva och många andra kan berätta om liknande exempel. Hur skulle det gå för någon som Malis pappa, eller för vem som helst, om anställningstryggheten luckras upp ännu mer? Om man ökar möjligheterna för företagen att säga upp folk utan att ange något skäl, precis som man ökat möjligheterna att visstidsanställa utan skäl? Dom snackar om att modernisera arbetsrätten. Men det är knappast modernisering att gå tillbaka till de förhållanden vi hade för 50 år sen, före LAS.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 mars, 2020 i Blandat, LAS

 

Vägra gå hem?

Inlagt 18 januari 2020

Just-in-time-kapitalismen är sårbar. Punktstrejker, maskningar, jobba enligt regelboken etc kan slå direkt och hårt i verksamheter som är planerade för att både material och arbetare ska finnas på plats bara precis när de behövs och inte annars. En liten aktion kan få mycket stora konsekvenser just för att det inte finns några marginaler och ofta inte heller något förebyggande underhåll.
Detta borde vi kunna använda oss mer av, särskilt i verksamheter som gör fetvinst på vårt arbete – dvs på de varor vi tillverkar och de tjänster vi tillhandahåller – och på sänkta kostnader  – dvs våra försämrade villkor, underbemanning etc – och där kvartalsrapporterna styr.

Ett annat problem uppstår i verksamheter där de ansvariga mer eller mindre skiter hur det går, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter. Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig. Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? (Situationen i vården är ett på många håll aktuellt exempel, men det finns fler.)

Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken – den att vägra gå hem?

Jag skrev om omvänd strejk på en numera nedlagd diskussionssida den 5 augusti 2003:

Som flera har skrivit så är det svårt att ta till t.ex. vild strejk på ett gruppboende eller en vårdavdelning. Det är svårt gentemot de människor man vårdar och det är svårt därför att det inte slår mot arbetsgivaren/kapitalet. Jag behöver inte gå in så mycket på svårigheterna, ni som jobbar inom vården känner till dem.

Vad kan man göra då?

Inom mycket omsorgsarbete gör nedskärningar och underbemanning att jobbet blir stressigt och tungt. På en arbetsplats där det är så, kanske man skulle vända på strejkvapnet: Vägra gå hem. Dvs: De som har deltidsjobb och vill jobba mer, vägrar gå hem. De som blir uppsagda och skulle vilja stanna kvar, stannar kvar. Om en avdelning ska läggas ner vilket kommer att göra jobbet tyngre på andra avdelningar: Ockupera.
Jag säger inte att det skulle vara lätt att genomföra, men det är som sagt inte strejk heller.

Och jag menar naturligtvis inte att man ska jobba gratis! Man ska vara instämplad (skriva timmarna på sin arbetstidsrapport) och föra ett jävla liv: Kräva betalt. Man skulle säkert få stöd från vårdtagare och anhöriga.

Man skulle kunna tänka sig både kortare, symboliska aktioner och mera långvariga strider om man har kunnat bygga upp en beredskap för det.

Vårdarbetare som snackat om detta har ofta varit entusiastiska, men vad jag vet så har någon sådan strid inte genomförts någonstans.

Vad säger ni vård- och omsorgsarbetare? Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

Ja, vad säger ni välfärdsarbetare år 2020? (Problemet att ”ansvariga” uppenbarligen inte bryr sig om hur det går gäller ju inte bara vården utan hela välfärdssektorn.) Är idén urpuckad eller alltför fantasifull? Är den värd att diskutera med arbetskamraterna?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 januari, 2020 i Äldreomsorgen, Vården

 

Två normala grejer

Inlagt 1 oktober 2020

Låt oss säga att det skulle se ut så här i arbetslivet, att det här vore två normala grejer:

1) Arbetskamrater ställer upp för varandra, alla för alla.

Om någon har varit timmis jättelänge fast hen alltid behövs, så går vi tillsammans till chefen och säger: vi behöver hen och vi vill att hon får fast.
Om någon blir obefogat utskälld av en chef, så skäller vi gemensamt tillbaka.
Om någon blir riktigt illa behandlad eller obefogat får sparken, så sätter vi oss.

2) Det går inte att öka stress och press, för vi ökar inte takten.

Det funkar inte att lägga på fler arbetsuppgifter än vad som är rimligt. Det funkar inte att skära ner på folk, då folk behövs. För vi låter helt enkelt bli att öka arbetstakten, hoppa över pauser, jobba på ett farligt sätt osv. Vi jobbar vidare på det rimliga sättet, oavsett vad cheferna hotar med, och vi stöttar varandra i detta.

Om så vore?

Om detta vore normen, det normala, hur skulle det påverka styrkeförhållandena i arbetslivet?

Kan vi komma dit? Hur skulle det gå till på din arbetsplats att komma dit? (Om ni redan är där, bra för er. Då är det viktigt att ni sprider era erfarenheter. Och hör gärna av er med tips och trix till hopsnackat@gmail.com)

Hur skulle detta kunna bli det normala på hundratusentals arbetsplatser? Hur skulle vi kunna sprida tanken att det är möjligt, erfarenheter av hur man gör i praktiken?

Fundera på detta. ”Diskutera i smågrupper” brukar man skriva för att vara lustig, men vafasen diskutera gärna i smågrupper. Jag återkommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2019 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Hamnavtalet i hamn. Och hur har ni det själva?

Inlagt 15 mars 2019

Den 5 mars 2019 fick Svenska Hamnarbetarförbundet ett kollektivavtal med Sveriges Hamnar. Avtalets löner och andra arbetsvillkor är desamma som står i Sveriges Hamnars avtal med Transport. De villkoren har gällt för alla i hamnen även tidigare. Det är inte det striden har handlat om. Utan om de rättigheter till facklig representation, skyddsarbete, lokala förhandlingar med mera, som följer av att en fackförening är ”avtalsbärande part”. Dessa rättigheter har Hamnarbetarförbundet i praktiken haft i många år, inte tack vare lagparagrafer, utan tack vare den verkliga situationen i hamnarna. Men rättigheterna togs bort. Först av APM i göteborgs containterterminal och sen av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar i alla svenska hamnar. Nu har Hamn fått tillbaka rättigheterna, till priset av fredsplikt.

Läs mer på hamnarbetarförbundets sida: Konflikt för att få till det kollektivavtal som varit förbundets mål sen start

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har dock en egen tolkning av vilka rättigheter som avtalet medför. Den tolkningen skiljer sig från vad som faktiskt står i avtalet. Stötestenen i förhandlingarna har under en längre tid varit att SH (och medlarna) har begärt att Hamn ska skriva under på att det är arbetsgivarnas tolkning som gäller. Vilket Hamn förstås har vägrat göra. Hamn menar nog att det som står i avtalet ska gälla och tolkas av verkligheten (behovet av överenskommelser och fungerande verksamhet i hamnarna) och, om nödvändigt, juridiska bedömningar i AD.

Varför gav sig SH i sista stund och släppte kravet på att facket skulle skriva under på deras tolkning? Huvudorsaken är förstås Hamns envishet. Men dessutom tror jag att SH la krokben för sig själva med sin absurda fridagslockout. Det var en grov chansning som blev en återvändsgränd, när Hamn inte backade utan svarade med ett rejält strejkvarsel. Och det hjälpte till när det visade sig att många utanför Hamn var beredda att ställa upp ekonomiskt och på andra sätt för att stödja dem. Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Se tillbaka på konflikterna med APM Terminals, som föregick den här avtalsstriden. Faktum är att APM vann på att ta till kraftfullare stridsåtgärder än väntat. (Vann åtminstone kortsiktigt – det långsiktiga utfallet har vi inte sett än.) Hamn4an i Göteborg genomförde punktstrejker och övertidsblockader, relativt milda stridsåtgärder mot APMs antifackliga och personalfientliga beteende som försämrade arbetsförhållandena i containerhamnen. APM svarade med en långvarig lockout och stora uppsägningar. Äntligen någon som vågar klämma till Hamn4an ordentligt! tänkte nog en del potentater i Svenskt Näringsliv (och kanske en och annan LO-topp). Sedär, nu är dom stöddiga hamnarbetarna inte så mopsiga!

Och sedan, när Sveriges Hamnar genom sitt dekret till alla sina medlemsföretag befallde att de måste frånta Hamnarbetarförbundet alla deras rättigheter, så var det en liknande ”Kolla vi gör det och vad ska ni göra åt det?”-smäll.

Fridagslockouten var kanske ett försök att återigen smälla till på ett chockerande hårt sätt. Det har ju funkat hittills! Men den smällen slog tillbaka. Äntligen.

84 procent

Beslutet om stridsåtgärder från Hamn sida föregicks av medlemsomröstning.

Har Hamn löst alla problem nu? Tja, det räcker väl att fråga er på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal. Funkar allt som det ska? Respekteras du, dina arbetskamrater, er fackförening och ert avtal alltid sådär fint som man ofta hävdar/låtsas att ”den svenska modellen” innebär? Skulle inte tro det, nej.

Så förvänta er inte att allt nu är frid och fröjd i hamnarna (även om man gärna skulle unna alla hamnarbetare en tids lugn och ro) – och ställ inte högre krav på Hamn än på er själva.

Hamn är ett föredöme genom att ha bibehållit mycket av den direkta medlemsdemokrati som andra fackföreningar har släppt för länge sen. Det finns inget som hindrar att ni kör detta på arbetsplatsnivå. DIN arbetsplatsnivå, du och dina arbetskamraters. Finns det inget som hindrar? Där ljög jag nog. Ni kommer att berömmas men också motarbetas och kanske bli svikna uppifrån. Men nu är det faktiskt er tur att snacka ihop er och visa mod. Förändring underifrån pratar många om, men det är något som kräver handling. Och om ni redan handlar, så krävs det att ni sprider era erfarenheter, ge tips till andra om hur man kan börja.

Jag ska försöka återkomma med lite tankar på just det temat: Hur ska vi börja.

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 mars, 2019 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Stöld som stridsåtgärd? Solidaritet som svar.

Inlagt 3 mars 2019

Ja vad har hänt sen jag skrev sist. Jo, medlarbudet visade sig vara en lösnäsa även denna gång. Se förra inlägget: Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten) 

När Hamn tackade nej till näsan, så blev Sveriges Hamnar lite lätt desperata, verkar det. Dels påstod de att Hamn tackat nej till ett ”normalt andrahandsavtal”, vilket är ren lögn.
Vi vill bara ha ett normalt andraavtal

Dels har de nu varslat om lockout på fridagar (dvs varje arbetares lediga dagar) och ska göra löneavdrag för dessa dagar. I fyra månader fr.o.m. 6 mars ska hamnarbetarna jobba full tid men inte få betalt för det.

Försök fatta vad detta innebär: Du jobbar måndag-fredag och är ledig lördag-söndag enligt schema. Då säger din chef: Du är lockoutad på lördag och söndag så nu drar vi in 2/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

Så här kan det också bli: Du har ett schema där du jobbar långa dagar, så du jobbar 4 dagar under en vecka och det är full tid enligt ditt schema. Låt säga att du jobbar fredag-lördag-söndag-måndag och sen är ledig tisdag-onsdag-torsdag. Då säger din chef: Du är lockoutad tisdag-onsdag-torsdag så nu drar vi in 3/7 av din veckolön. Men jag jobbar ju alla mina timmar! säger du. Än sen, säger chefen, hit med stålarna.

En del av hamnarbetarna har scheman med långa arbetsdagar, t.ex. att de jobbar sju långa arbetsdagar på två veckor. Dessa arbetare kommer alltså med Sverige Hamnars upplägg att få jobba full tid, men bli av med upp till halva lönen, i fyra månader.

Kan detta vara lagligt?

Knappast.

Det finns rättsfall som tar upp frågan om löneavdrag på fridag. Det finns t.ex. ett fall, där det på en arbetsplats var strejk och lockout under en dag, den 13 december 1993. Arbetsgivarna ville dra lön även för dem som råkade vara lediga denna dag.

AD lät dem göra så, med rättvisa som argument. De menar att strejken och lockouten bör drabba alla lika. AD skriver att annars skulle ”storleken på löneavdragen bland arbetstagarna växla starkt beroende på vilket antal timmar som de skulle ha arbetat under konfliktdagen.” Därför är det ok att man drar samma andel av lönen på alla, närmare bestämt månadslön x 12 : 365.

Arbetsdomstolen referat AD 1995 nr 77

En rättvisefråga alltså. Men i det här fallet med hamnarbetarna så får ju åtgärden precis motsatt effekt, nämligen att den drabbar helt olika! Beroende på schema drabbas hamnarbetarna olika, från att bli av med 2/7 av sin lön till att bli av med halva lönen.

Oavsett denna orättviseaspekt, så borde det förstås inte vara rimligt att inrikta sig specifikt på fridagslockout i fyra månader. Stöld har aldrig varit en godkänd stridsåtgärd.

OM AD skulle acceptera detta, beware, alla andra fackförbund. En sådan stridsåtgärd kan i så fall användas även mot era medlemmar.

STREJK i hamnarna från 6 mars 2019

Sveriges Hamnar hoppades kanske på att varslet skulle skrämma hamnarbetarna att lägga sig. Det gjorde dom inte. Hamn svarar med strejk. De har varslat om strejk, och blockad av arbetsuppgifterna, i hamnarna runtom i Sverige från och med 6 mars.

Dessutom retar lockouten upp många fler än hamnarbetarna.

På några dagar har hamnarbetarna fått in över en miljon kronor till konfliktkassan. Nu fyller vi på, så att dom som försöker svälta ut hamnarbetarna förstår att motståndet består inte bara av 1300 hamnarbetare utan av något större, som heter solidaritet.

2019-02-02 tack från Hamn

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna finns i kategorin Arbetslivet – Hamn.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2019 i Hamn

 

Ny lösnäsa? (Nytt bud i hamnkonflikten)

17 februari 2019

Medlarna har kommit med ett nytt bud i hamnkonflikten. (Ekot: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7156753 ) Hittills, både under den här kollektivavtals-striden och under APM-konflikten, så har medlarbuden genomgående varit desamma som arbetsgivarnas bud, i väldigt genomskinlig förklädnad, typ lösnäsa. Jag tror inte det är bättre denna gång, men OM det är det, så blir jag glatt förvånad.

Sveriges Hamnar har samtidigt dragit tillbaka sina omfattande lockoutvarsel (se de överstrukna tiderna i listan här: http://hamn.nu/article/2690/Samlad-lista-over-strejker-och-Lockouter.html). Varför kan man fråga sig.

Mina spekulationer: Lockouterna som omfattar hela dagar och dygn blir mer kostsamma för hamnföretagen och kunderna än Hamnarbetarförbundets punktstrejker, som medför måttligare förseningar. Förhoppningen att hela skulden ska falla på Hamn har troligvis grusats. Men om Hamn nu står fast vid sina strejkvarsel , så kan ju Sveriges Hamnar hoppas på att man åter ska peka på Hamnarbetarförbundet som den skyldiga parten.

Kanske att det också fanns en förhoppning att Hamn skulle vika sig för lockouterna och de kostnader som de medför för hamnarbetarna och deras konfliktkassa. Även denna förhoppning har i så fall grusats eftersom Hamn har fortsatt lägga strejkvarsel.

Jag hoppas att Hamnarbetarförbundet står kvar vid varslen om medlarna fortfarande kräver av dem att de ska acceptera att skriva på en bilaga med strukna rättigheter, till ett ev. kollektivavtal. T.ex. rättigheten att förhandla lokalt för/med sina medlemmar är ju en helt grundläggande sak för facklig verksamhet värd namnet.

Bakom tillbakadragandet av lockoutvarslen ligger säkert att Sveriges Hamnar fått kritik både från kunder (dvs de företag som skickar och tar emot varor via hamnarna) och från en del av sina medlemmar (dvs de lokala hamnföretagen runtom i landet). De flesta hamnföretagen har inte upplevt några större problem i förhållande till Hamnarbetarförbundet och har respekterat dem som facklig motpart fram till att Sveriges Hamnar förbjöd detta. Antar att en del av dem är mindre roade av att bli en bricka i spelet för att försöka krossa Hamnarbetarförbundet och underblåsa kampanjen för försämrad strejkrätt.

Kanske att dessa lokala företag, där en del fortfarande är kommunala företag, t.o.m. är mindre villiga än S-ledningen, regeringen och LO-förbundens toppar att springa Svenskt Näringslivs ärenden?

swisha

HAMNARBETARFÖRBUNDETS konfliktkassa:
Swish-nummer 1231321959 (QR-kod se bilden)
Bankgiro direkt till konflikkassan: 177-9750.

Stående länktips: (öppnas i nya fönster/flikar)

Svenska Hamnarbetarförbundets webbsida: Hamn.nu

Stödgrupp på facebook: Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg (och i detta läge riktas stödet förstås till hela Hamnarbetarförbundet)

Allt jag skrivit på bloggen om hamnarna: Kategori Arbetslivet – Hamn

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 februari, 2019 i Hamn

 
 
%d bloggare gillar detta: