RSS

Månadsarkiv: januari 2021

Byteshandel: Högre lön mot lägre lön

Inlagt 25 januari 2021

Jag skriver sällan om lön, men ofta om att det under lång tid varit vanligt att vi får löneökningar i utbyte mot försämringar i form av ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstidsregler och/eller anställningsskydd.  Det har varit en effektiv strategi från arbetsgivarnas sida. Men de vill gärna även hålla tillbaka lönerna, och försöker argumentera för det. En klassiker är att förespråka låga, helst sänkta ingångslöner/lägstalöner. Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot.

2011 skrev Martin Klepke i Arbetet: Lönedebatt luktar stenålder, jag citerar:

Ingen lön sämre än lägre ingångslön, basunerade DN:s ledarsida ut i veckan.
Syftet med denna till synes klara truism är att ge tyngd åt argumentet att sänka de ingångslöner som ungdomar ska möta när de kommer ut på arbetsmarknaden. Några decennier tillbaka hördes liknande ord, då formulerade av Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, när de försvarade låga kvinnolöner med orden att låga löner är bättre än inga löner alls för kvinnor.
Och argumenten då som nu var två:
Dels skulle låga kvinnolöner göra kvinnor tillräckligt attraktiva att anställa, trots deras förment låga produktivitet. Fler kvinnor skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.
Dels skulle lägre löner för kvinnor förbättra lönsamheten och därmed öka löneutrymmet även för männen.
Men då som nu var det egentliga syftet att hålla nere den allmänna löneutvecklingen.

2016 propagerar både Annie Lööf (centerpartiet) och ekonomiprofessor Calmfors för lägre ingångslöner. Många fackliga röster säger emot.

”Det är lätt att sänka andras löner. Det är ganska många i Sverige som har svårt att klara sig på den lön de har. Om man skulle ytterligare sänka deras löner skulle de inte kunna leva på dem. Jag tror det är en farlig väg att gå” sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

“Man ska inte konkurrera med lägre löner utan med sin arbetskraft”, förklarade Hotell- och restaurangfackets ordförande Therese Guovelin efter Finanspolitiska rådets utspel.

”Hon har riktigt gått bananas”, var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kommentar till Centerledaren Annie Lööfs förslag.

”Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden och sänka lönerna för väldigt många”, säger Ola Pettersson, LO:s chefsekonom, till SR Ekot.

Ja,  det har funnits och finns en rätt utbredd medvetenhet om att lägre ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt.

Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Ingångslönerna (i avtalen heter de oftast lägstalöner eller minimilöner) sänks inte rakt av. Men när de hålls tillbaka, höjs mindre än de utgående lönerna, så får det på sikt samma effekt.  Extra märkligt blir det när detta sker i samband med en låglönesatsning.

2017 krävde facken låglönesatsningar. HRF (Hotell och Restaurangfacket) krävde t.ex. 124 kr extra per medlem i låglönesatsning. De hade också lagt ett strejkvarsel för att få igenom det.

Citerar ur Hotellrevyn (HRFs medlemstidning):

Arbetsgivarorganisationen Visita vill inte att några extra pengar ska tillföras.
– Nej, Visita tycker inte det. De vill att vi ska ta bort något annat, så att de totala kostnadsökningarna i kollektivavtalet inte hamnar över 6,5 procent, sa Per Persson från HRF.
Exakt vad Visita vill att HRF i så fall ska avstå för att få låglönesatsningen har man inte diskuterat, enligt Per Persson.
– Nej, vi är ju inte överens om hur kartan ser ut, hur vi ska gå vidare. Men det kan till exempel handla om ingångslönerna, att Visita inte tycker att de ska räknas upp lika mycket som andra löner. Det går vi inte med på.

Hur gick det? Citerar mig själv från facebook 18 april 2017:

Nu har HRF (Hotell- och Restaurangfacket) och Visita (arbetsgivarna) kommit överens. Det blev ingen strejk. I HRFs information står att avtalet innehåller en låglönesatsning. Det var också för att få igenom en låglönesatsning som man hotade med strejk.
Överenskommelsen innebär att ingångslönerna höjs mindre än de utgående lönerna (80%), vilket Visita förstås är glada över. ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.” (Info på Visitas hemsida.)

Med den s.k. låglönesatsningen har byteshandeln nått en ny nivå: Lön mot lön. Inom hotell och restaurang var det hela 36% av de anställda som låg på lägstalön år 2010* (hittar tyvärr inga senare siffror). Men även i branscher där färre ligger på lägstalön, så blir det konsekvenser på sikt om lägstalönen hålls tillbaka. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt, de får sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och så småningom har alla kommit in på lägre nivå.

Hur kan man gå med på sådant? Tja, det är ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga. Det är svårt att i centrala avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, dvs Metalls avtal.

De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks. Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt. Det man gör då är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka ingångslönerna. Men när det är våra egna förhandlare som går med på det?

OBS att det här gäller absolut inte bara Hotell och Restaurang. Det är bara ett exempel.

*enligt Lägstalöner och den svenska modellen, En studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättning inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen. Handels utredningsgrupp juni 2011 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 25 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Strejkus Interruptus

Inlagt 21 januari 2021

Hur ska vi se på varslade strejker som ställs in i sista stund?

Om strejken hotar att bli av på riktigt, så fungerar varslet som en stridsåtgärd, och ibland kan det räcka. Ett exempel är den varslade ”vilda” strejken på Pågatåg häromveckan, som ledde till att uppsägningshotet mot huvudskyddsombudet drogs tillbaka, och då behövde strejken inte genomföras.

Men i avtalsförhandlingar går det oftare till så här: ”Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om. De vet att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen stridsåtgärd i alla fall.”  Så skrev jag 2012 (Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort) och inget har hänt som pekar på någon annan tendens.

Det kan tilläggas att arbetsgivarsidan också ofta kör med en spelad hårdhet, säger nej till saker som de vet att de kommer att gå med på, för att få ett bättre förhandlingsläge. Så tvingar de fram ett strejkvarsel. Sen påstår bägge parter att de fått igenom viktiga saker, eller stoppat dåliga saker, ev. gnäller arbetsgivarna lite över kostnaden.

En gemensam teaterföreställning med funktionen att lura – vem, om inte de berörda lönearbetarna?

Undrar vad som skulle hända om de berörda lönearbetarna någon gång vägrade acceptera att en strejk eller annan stridsåtgärd dragits tillbaka i förtid eller avbryts innan något tillräckligt bra har uppnåtts. Om den inställda/avbrutna tillåtna strejken istället blev ”vild”. Att de berörda på många arbetsplatser reste sig – dvs satte sig – i ren ilska.

Kanske det händer någon gång när folk blir tillräckligt förbannade. Så det är bara att vänta, folk kommer att resa sig, kan man ju tänka? Men att resa sig är tyvärr inte detsamma som att vinna. Historien är full av nedslagna uppror, små och stora. Så vi kan inte vänta, vi måste öva oss i vardagen på sammanhållning och att stå på oss.

Uppdatering 22 januari – Lästips: Strejken som inte blev. Om den nyss inställda kommunalstrejken och lite om kommunalstrejken 2003. Ett blogginlägg av Kristin Linderoth som skrivit boken/avhandlingen Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003 (Leopard förlag).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Anställningsskyddet som inte kan förhandlas bort

Inlagt 6 januari 2021

I måndags var det meningen att huvudskyddsombudet på Pågatågen, Ola Brunnström, skulle bli uppsagd av arbetsgivaren Arriva. Han hade först blivit ”erbjuden” två årslöner för att säga upp sig själv. Tackade nej. I måndags skulle processen fortsätta.

En sån där sorglig historia som blivit alltför vanlig numera. En påstridig facklig företrädare, vi kan kalla hen Elsa, sägs upp, facket protesterar. Elsa accepterar en förlikning (dvs slutar ”frivilligt” mot cash) eller så hamnar frågan i Arbetsdomstolen. AD kanske köper arbetsgivarens argument att det här har inte alls med det fackliga uppdraget att göra, nej nej, men Elsa har varit ”aggressiv och hotfull”, och så fullföljs uppsägningen. Eller så säger AD att Nä hörni, det där är inte sakliga skäl till uppsägning, Elsa ska ha jobbet tillbaka. Men då använder företaget LAS §39, ett kryphål i lagen som gör att de kan strunta i att följa ADs dom och köpa ut Elsa fast hen vill jobba kvar. Hursomhelst, Elsa åker ut.

Men nu blev det inte som det alltför ofta blir. Ola Brunnströms arbetskamrater talade om för Arriva att säger ni upp vårt huvudskyddsombud så går vi ut i strejk. Lokförare och tågvärdar kommer att ställa tågen. Så, i måndags blev Ola för syns skull åter erbjuden att sluta frivilligt mot pengar, tackade åter nej. Nu kör han tåg igen, det blev ingen uppsägning.

Vi är i en tid då anställningstryggheten urholkats på alla möjliga sätt – inte bara brutala uppsägningar utan alla osäkra anställningsformer, utlasningar, bemanningsanställningar, hyvlingar och nu hotar också fortsatta försvagningar av Lagen om anställningsskydd.

Men det finns ett anställningsskydd som inte kan förhandlas bort, och det är solidariteten. Det har varit lite bortglömt, men ser man längre tillbaka så har det varit självklart att om företag försöker sparka en förtroendevald som skött sitt uppdrag, då sätter man sig. Jag tror att den grundläggande inställningen måste vi ta tillbaka.

Varje sådan strid kommer kanske inte att vinnas. Men ju mer vanligt och självklart det blir att vi reagerar på det sättet, desto tyngre väger risken för strejk i vågskålen redan när cheferna bedömer vad de törs göra.

Det är förstås bra om de konflikter på jobbet som oftast föregår en uppsägning av en facklig företrädare, har behandlats på rätt sätt. Att hela kollektivet har varit inblandat, att besluten har tagits gemensamt. Den fackliga företrädaren har inte varit ute och fajtats på egen hand, utan alla är engagerade. Då är de redan på fötter om det bränner till.

Jag tror också att vi måste se på anställningstryggheten över huvud taget, som en gemensam sak på jobbet. Det gäller inte bara förtroendevalda. Om en arbetskamrat/kollega blir utlasad bara för att företaget inte vill fastanställa, om hen hålls som timmis fast hen behövs nästan jämt… då är det något vi bör ta tag i tillsammans. Åtminstone tala om för arbetsledaren/chefen, att nu tycker vi att hen ska anställas. Och försök inte täcka upp för en arbetskamrat som saknas genom att springa fortare, utan låt luckan märkas. Ett tryck åt det hållet motverkar också urholkningen av regelverken. Det är inte det vi håller hårt på som tas bort ur lag och avtal, det är det vi släpper efter på.

Om LAS §39: Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Lite om vild strejk: Vad händer om man strejkar vilt?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2021 i Kamp lönar sig, Tåg

 
 
%d bloggare gillar detta: