Inlagt 31 januari 2014
Globalisering innebär bland annat att företagen, oavsett var de säljer sina varor, kan 1) hämta arbetare som är beredda att arbeta till sämre villkor 2) lägga produktionen där det blir billigast. Ser man denna utveckling i ett långt, ensidigt perspektiv så skulle det kunna innebära att alla arbetares löner och villkor pressas ner mot den lägsta förekommande globala nivån.
Men så enkelt är det, som tur är, inte. Överallt där industrier byggs upp och produktion placeras följer i nästa steg att arbetare organiserar sig och kämpar för bättre villkor: Tryggare anställningar, högre lön. Precis som det skedde i vår del av världen när industrierna byggdes upp här. För ni ska ju inte tro att fasta anställningar, hyfsade löner och någorlunda arbetsmiljö fanns där från början. Sådant har kommit genom kamp. Och denna kamp pågår, både som försvar och som attack. Kapitalets pågående kamp för att öka profiten genom att pressa ner våra villkor möts av vår kamp för att pressa upp våra villkor.
När arbetare i andra länder kämpar för att få bättre villkor, så kämpar de i förlängningen också för oss. Och det bästa vi kan göra är att vi kämpar här hos oss, på våra egna arbetsplatser, mot lönedumpning och osäkra anställningar – då kämpar vi också för dem.
Det näst bästa, som vi också kan göra, är att stödja våra klasskamrater på andra ställen. Tillexempel i Pune, Indien, där 402 verkstadsarbetare strejkar sedan 1 oktober 2013 för att få fasta anställningar och en tredubbling av lönen som det skulle innebära. Det är en av många många pågående strider. Just denna lilla del av den globala klasskampen har jag m.fl. uppmärksammat av det enkla skälet att den förs på ett svenskt företag, Alfa Laval. Vars svenska finansdirektör Thomas Thuresson på huvudkontoret i Lund säger: ”jag är också osäkert anställd”.
Nu kör vi en mail/telefon/twitter-kampanj för att stödja arbetarna i Pune. Här kopierar jag början av ett brev som Henrik Johansson skrivit till Alfa Laval:
Kära Alfa Laval,
efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.
Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.
Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.
Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.
Som du vet åkte vi ….
Läs hela brevet på Henrik Johanssons blogg.
Läs här (på facebook) om mail/telefon/twitterkampanjen: Support the Alfa Laval Strikers.
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.