RSS

Kategoriarkiv: Avtalsrörelse

Byteshandel: Högre lön mot lägre lön

Inlagt 25 januari 2021

Jag skriver sällan om lön, men ofta om att det under lång tid varit vanligt att vi får löneökningar i utbyte mot försämringar i form av ökad ”flexibilitet” när det gäller arbetstidsregler och/eller anställningsskydd.  Det har varit en effektiv strategi från arbetsgivarnas sida. Men de vill gärna även hålla tillbaka lönerna, och försöker argumentera för det. En klassiker är att förespråka låga, helst sänkta ingångslöner/lägstalöner. Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot.

2011 skrev Martin Klepke i Arbetet: Lönedebatt luktar stenålder, jag citerar:

Ingen lön sämre än lägre ingångslön, basunerade DN:s ledarsida ut i veckan.
Syftet med denna till synes klara truism är att ge tyngd åt argumentet att sänka de ingångslöner som ungdomar ska möta när de kommer ut på arbetsmarknaden. Några decennier tillbaka hördes liknande ord, då formulerade av Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, när de försvarade låga kvinnolöner med orden att låga löner är bättre än inga löner alls för kvinnor.
Och argumenten då som nu var två:
Dels skulle låga kvinnolöner göra kvinnor tillräckligt attraktiva att anställa, trots deras förment låga produktivitet. Fler kvinnor skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.
Dels skulle lägre löner för kvinnor förbättra lönsamheten och därmed öka löneutrymmet även för männen.
Men då som nu var det egentliga syftet att hålla nere den allmänna löneutvecklingen.

2016 propagerar både Annie Lööf (centerpartiet) och ekonomiprofessor Calmfors för lägre ingångslöner. Många fackliga röster säger emot.

”Det är lätt att sänka andras löner. Det är ganska många i Sverige som har svårt att klara sig på den lön de har. Om man skulle ytterligare sänka deras löner skulle de inte kunna leva på dem. Jag tror det är en farlig väg att gå” sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

“Man ska inte konkurrera med lägre löner utan med sin arbetskraft”, förklarade Hotell- och restaurangfackets ordförande Therese Guovelin efter Finanspolitiska rådets utspel.

”Hon har riktigt gått bananas”, var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kommentar till Centerledaren Annie Lööfs förslag.

”Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden och sänka lönerna för väldigt många”, säger Ola Pettersson, LO:s chefsekonom, till SR Ekot.

Ja,  det har funnits och finns en rätt utbredd medvetenhet om att lägre ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt.

Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Ingångslönerna (i avtalen heter de oftast lägstalöner eller minimilöner) sänks inte rakt av. Men när de hålls tillbaka, höjs mindre än de utgående lönerna, så får det på sikt samma effekt.  Extra märkligt blir det när detta sker i samband med en låglönesatsning.

2017 krävde facken låglönesatsningar. HRF (Hotell och Restaurangfacket) krävde t.ex. 124 kr extra per medlem i låglönesatsning. De hade också lagt ett strejkvarsel för att få igenom det.

Citerar ur Hotellrevyn (HRFs medlemstidning):

Arbetsgivarorganisationen Visita vill inte att några extra pengar ska tillföras.
– Nej, Visita tycker inte det. De vill att vi ska ta bort något annat, så att de totala kostnadsökningarna i kollektivavtalet inte hamnar över 6,5 procent, sa Per Persson från HRF.
Exakt vad Visita vill att HRF i så fall ska avstå för att få låglönesatsningen har man inte diskuterat, enligt Per Persson.
– Nej, vi är ju inte överens om hur kartan ser ut, hur vi ska gå vidare. Men det kan till exempel handla om ingångslönerna, att Visita inte tycker att de ska räknas upp lika mycket som andra löner. Det går vi inte med på.

Hur gick det? Citerar mig själv från facebook 18 april 2017:

Nu har HRF (Hotell- och Restaurangfacket) och Visita (arbetsgivarna) kommit överens. Det blev ingen strejk. I HRFs information står att avtalet innehåller en låglönesatsning. Det var också för att få igenom en låglönesatsning som man hotade med strejk.
Överenskommelsen innebär att ingångslönerna höjs mindre än de utgående lönerna (80%), vilket Visita förstås är glada över. ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.” (Info på Visitas hemsida.)

Med den s.k. låglönesatsningen har byteshandeln nått en ny nivå: Lön mot lön. Inom hotell och restaurang var det hela 36% av de anställda som låg på lägstalön år 2010* (hittar tyvärr inga senare siffror). Men även i branscher där färre ligger på lägstalön, så blir det konsekvenser på sikt om lägstalönen hålls tillbaka. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt, de får sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och så småningom har alla kommit in på lägre nivå.

Hur kan man gå med på sådant? Tja, det är ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga. Det är svårt att i centrala avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, dvs Metalls avtal.

De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks. Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt. Det man gör då är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka ingångslönerna. Men när det är våra egna förhandlare som går med på det?

OBS att det här gäller absolut inte bara Hotell och Restaurang. Det är bara ett exempel, som jag börjar med därför att jag skrev om det 2017. Jag ska ge exempel från fler avtalsområden, från 2020-2021.

Så fortsättning följer…

*enligt Lägstalöner och den svenska modellen, En studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättning inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen. Handels utredningsgrupp juni 2011 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 25 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Strejkus Interruptus

Inlagt 21 januari 2021

Hur ska vi se på varslade strejker som ställs in i sista stund?

Om strejken hotar att bli av på riktigt, så fungerar varslet som en stridsåtgärd, och ibland kan det räcka. Ett exempel är den varslade ”vilda” strejken på Pågatåg häromveckan, som ledde till att uppsägningshotet mot huvudskyddsombudet drogs tillbaka, och då behövde strejken inte genomföras.

Men i avtalsförhandlingar går det oftare till så här: ”Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om. De vet att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen stridsåtgärd i alla fall.”  Så skrev jag 2012 (Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort) och inget har hänt som pekar på någon annan tendens.

Det kan tilläggas att arbetsgivarsidan också ofta kör med en spelad hårdhet, säger nej till saker som de vet att de kommer att gå med på, för att få ett bättre förhandlingsläge. Så tvingar de fram ett strejkvarsel. Sen påstår bägge parter att de fått igenom viktiga saker, eller stoppat dåliga saker, ev. gnäller arbetsgivarna lite över kostnaden.

En gemensam teaterföreställning med funktionen att lura – vem, om inte de berörda lönearbetarna?

Undrar vad som skulle hända om de berörda lönearbetarna någon gång vägrade acceptera att en strejk eller annan stridsåtgärd dragits tillbaka i förtid eller avbryts innan något tillräckligt bra har uppnåtts. Om den inställda/avbrutna tillåtna strejken istället blev ”vild”. Att de berörda på många arbetsplatser reste sig – dvs satte sig – i ren ilska.

Kanske det händer någon gång när folk blir tillräckligt förbannade. Så det är bara att vänta, folk kommer att resa sig, kan man ju tänka? Men att resa sig är tyvärr inte detsamma som att vinna. Historien är full av nedslagna uppror, små och stora. Så vi kan inte vänta, vi måste öva oss i vardagen på sammanhållning och att stå på oss.

Uppdatering 22 januari – Lästips: Strejken som inte blev. Om den nyss inställda kommunalstrejken och lite om kommunalstrejken 2003. Ett blogginlägg av Kristin Linderoth som skrivit boken/avhandlingen Kampen om välfärdsarbetets värde – fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003 (Leopard förlag).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 januari, 2021 i Avtalsrörelse

 

Chockad spågumma

Inlagt 17 december 2020

År 2004 var jag med på ett möte, jag tror det var en klubbstyrelsekonferens inom Livs avd 4, dvs stockholmsavdelningen, ute på Visborgs Minne, som då var avdelningens kursgård.

Årets centrala avtalsförhandlingar pågick samtidigt som vi hade konferensen. Vår lokalombudssman hade fått en rapport från centralombudsman om hur avtalsförhandlingarna hade gått, och berättade för oss.

I lagen (LAS) var det 2004 fortfarande förbjudet att ge någon en tidsbegränsad anställning utan att ha motiverade skäl till det. Fast 1996 hade det lagts till ett undantag, en punkt om att ett företag får anställa 5 personer på tidsbegränsad anställning, utan att ange skäl. Det behövde alltså inte handla om ett vikariat för någon som var sjuk, eller för säsongsanställning eller nån annan möjlighet som stod i lagen. Utan bara för att de ville. Det kallades ”överenskommen visstid”, som om det hade funnits ett gemensamt intresse mellan arbetsgivare och anställd att komma överens om denna anställningsform. Ingen höjdare.

Fast bara 5 personer i taget alltså, och anställningarna måste vara på minst en månad.

Lagen är dispositiv när det gäller reglerna för visstidsanställningar. Dvs man kan i kollektivavtal ha andra regler. Tanken med dispositiva regler i arbetsrättslagar var från början att man skulle kunna förhandla fram bättre regler i kollektivavtal, och på det sättet driva utvecklingen framåt.

Men nu, 2004, hade det lagts in i vårt kollektivavtal, att företagen får anställa hur många som helst på visstid utan att ange något skäl, upp till ett år per person. Ingen undre tidsgräns, det kunde alltså handla om hur korta perioder som helst. Detta framställdes som en vinst som facket hade gjort. Mycket bättre än provanställning!

Det gick inte ihop i mitt huvud, att detta kallades för en vinst. Det var då jag på djupet förstod, att det händer att fackliga förhandlare framställer rena eftergifter och förluster som framgångar. Antingen för att de inte fattar vad de sålt, eller för att de inte vill erkänna det.

Jag tänkte direkt på hur den nya regeln skulle försvåra för oss på arbetsplatsen. Vi kämpade ju hela tiden för att hålla koll på vikariat och säsongsanställningar, så att ingen skulle vara visstidare utan skäl, och så att arbetskamrater skulle få ordentliga anställningar så snart det gick. Det var en viktig del av den löpande fackliga verksamheten på jobbet.

Svårare för oss alltså – och sen?

Det sägs att när man är i akut livsfara, så kan man se hela sitt liv passera förbi.  Det som hände där på Visborg var att jag såg, inte mitt liv, men arbetslivets framtid passera förbi i några svindlande sekunder. Vad skulle inte detta öppna för! Ursäkta om jag låter dramatisk, men jag lovar, jag satt där som en chockad spågumma, och såg i princip allt det som sen hänt med anställningstryggheten svischa förbi, medan lokalombudsmannen glatt pratade på om den lyckade förhandlingen. Vi drunknar!

Det är inte så att såna här tokigheter ramlar ner från ingenstans i en förhandling. Det hade ju förberetts i åratal med en press ute på arbetsplatserna som bara hade kunnat hejdas med kollektiva metoder, med folkrörelse. Men när våra förhandlare går med på att slå fast utvecklingen i ett avtal, då öppnar de för nästa steg i försämringarna.

Det hör till saken att det som framställdes som en fin förhandlingsseger av just våra företrädare, samtidigt gick igenom i en rad andra kollektivavtalsförhandlingar mellan andra fackförbund och andra arbetsgivarorganisationer. Arbetsgivarna samordnar sig och går fram på gemensam front, när det är dags.

Det här är grunden till allt mitt tjat och pekpinnande under årens lopp. Kolla vad som döljer sig bakom det som sägs, vad det verkligen är som händer! Och försök förstå vart det leder. I det här fallet ledde det vidare till AVA, allmän visstidsanställning, som infördes i LAS år 2007. Och efter det… ja ni vet vad som pågår.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 december, 2020 i Avtalsrörelse, LAS

 

I stället för sminkad gris

Inlagt 4 november 2020

Jag gick igenom det nya avtalet mellan Kommunal och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) innan jag läste vad Kommunal går ut med om avtalet på sin hemsida. Därför blev jag rätt förvånad när jag såg vad Kommunal skrev där.

Dagens är inte dagens

Kommunal skriver: Tryggare anställningar. Den som har en visstidsanställning eller ett vikariat ska erbjudas en tillsvidare anställning efter 18 månader istället för dagens 24 månader.

I LAS §5 står det att man efter sammanlagt 24 månaders anställning på allmän visstid eller 24 månader anställning som vikarie, ska bli tillsvidareanställd, alltså fast anställd. Man får inte räkna ihop de två anställningsformerna. Men den regeln har inte använts i Kommunals avtal sedan 2012. Så ”dagens” 24 månader gäller inte i Kommunals område.

I Kommunals avtal har man sedan 2012 en annan regel än i LAS. Den finns i avtalets Allmänna Bestämmelser, kapitel 2, § 4, Mom 4:

Mom. 4 (gäller från och med 2012-10-01)
Bestämmelsen i 5 § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
Om en arbetstagare har haft såväl allmän visstidsanställning som vikariat i sammanlagt mer än 3 år under en 5-årsperiod övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Det betyder att istället för att beräkna allmän visstid för sig och vikariat för sig, så får man räkna ihop sådana anställningsperioder och bli ”inlasad” efter 3 år. Detta har alltså gällt i Kommunals avtal sedan 2012.

Vad är det nu som hänt i årets förhandling, 2020? Bestämmelsen ovan om att man får räkna ihop allmän visstid och vikariat och bli inlasad efter 3 år, blir kvar t.o.m. 30 september 2021.
Därefter, från 1 oktober 2021, blir det nya regler i Mom. 4:

Bestämmelsen i 5 a § LAS om tidsbegränsad anställning tillförs följande.
En allmän visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning mer än 18 månader.
Ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning när en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren i vikariat mer än 18 månader.

Nu ska man alltså bli inlasad efter 18 månader MEN man får inte längre räkna ihop allmän visstid och vikariat. Om man har jobbat 12 månader på allmän visstid och 6 månader som vikarie så räcker det inte för att bli inlasad. Om man har jobbat 17 månader på allmän visstid och 17 månader som vikarie så räcker det inte heller för att bli inlasad. Det krävs 18 månader av endera anställningsformen.
I praktiken kan det alltså dröja bra mycket längre än 18 månader, ja ända upp till 3 år innan man blir inlasad.

Den nya bestämmelsen är inte sämre än den gamla. Den är bättre – en del kommer ju att bli inlasade tidigare. Men någon avgörande skillnad är det inte. Ändringen påminner mycket om de förslag som fanns med i de LAS-förhandlingar som Kommunal hoppade av. Kommunals ordförande Baudin kallade de ändringsförslagen ”sminkad gris”.

Inte så mycket att bry sig om kanske. Men med tanke på den höga svansföringen som Kommunal och flera andra LO-förbund har haft – de ska ta strid för anställningstryggheten, stoppa osäkra anställningar och hyvling och de ska göra det i riktiga förhandlingar med möjlighet till stridsåtgärder – så är förändringen ovan inte mycket att skryta med.

Fyraårigt avtal!

Avtalet är på 4 år. Men parterna har inte kommit överens om vad lönehöjningen ska bli det fjärde året. Det ska beslutas då. Varför man hänger på ett oförhandlat fjärde år på det sättet finns det inte så mycket förklaring till, annat än att det förlänger fredsplikten. Antagligen är det ett arbetsgivarkrav som facket gått med på.
Och det betyder att ska man göra något nytt försök att förbättra anställningstryggheten med strejkrätt i bakfickan, då får det bli år 2024.

Men det är ingen ide att skälla på Baudin för hans sminkade gris. Det krävs ett helt annat tryck på arbetsplatserna för att vända tåget på riktigt, och det trycket måste vändas mot arbetsgivarna. Att tjata på facket är ingen större idé om arbetsgivarna känner att de har övertaget på arbetsplatserna.

520 KR – INTE LÖNEBESKED UTAN POTT

En till sak var lite konstig på Kommunals webbplats. Det står om årets lönehöjning:
2 procent (520 kronor) + ett engångsbelopp på 5 500 kronor
Extrasatsning på yrkesutbildade 0,6 procent

Det är lätt att uppfatta som att var och en som jobbar under Kommunals avtal med SKR ska få 2% högre lön – 520 kr i månaden för heltidare. Men det där är pengar som samlas i en pott och som sen ska fördelas ut efter lokala förhandlingar. Så någon kan få mindre än 520 kr och en annan mer. Det är rätt vanligt att även om man kör med pott så garanteras alla anställda en viss peng. Men här finns inte någon sådan regel – en del anställda kan få 0 kr.
Detsamma gäller extrasatsningen på yrkesutbildade.

ENGÅNGSBELOPPET – INTE FÖR ALLA

Engångsbeloppet då? Egentligen skulle årets avtal ha gällt från 1 april 2020, men förhandlingarna sköts upp på grund av corona. När förhandlingar drar ut på tiden eller skjuts upp, så brukar det bli en retroaktiv utbetalning av höjningen. Dvs i det här fallet skulle det blivit retroaktiva pengar från 1 april. Det går förstås att komma överens på annat sätt, t.ex. att ge en högre höjning framåt istället.
I det här fallet har man kommit överens om ett engångsbelopp, vilket kan vara smidigt istället för att räkna ut 7 månader bakåt vad varje person ska ha retroaktivt för varje arbetad timme.

Men alla får inte lika, som det framstår här på Kommunals sida i Frågor och svar om avtalet: I stället för retroaktiva löner fick vi en lönehöjning redan i november i år samt ett engångsbelopp på 5500. Hade man börjat jobba för en vecka sedan hade den retroaktiva lönen ”bara” blivit för en vecka. Nu får alla på avtalet istället ta del av lönehöjning samt engångsbeloppet.

Det låter alltså som att alla kommer få samma, oavsett hur länge och hur mycket de har jobbat. Och det har jag sett flera glada kommunalare skriva om på nätet. Men det stämmer inte!
Summan 5500 kr (minus skatt förstås) går till dem som jobbar heltid och har jobbat hela perioden 1 maj 2020 – 31 oktober 2020. För den som jobbar deltid eller som jobbat på en SKR-arbetsplats bara en del av perioden så blir engångssumman minskad på motsvarande sätt. Exempel: Halvtid 2750 kr. Började jobba 1 september: 1330 kr. Det kan ju vara rimligt, men om inte Kommunal informerar ordentligt om det, så blir nog många besvikna.

OCH inte minst: Bara de med månadslön får ett engångsbelopp. Så timanställda kommunalmedlemmar kan känna sig helt blåsta på det retroaktiva.

LÅGLÖNESATSNING – vem satsar man på?

När jag ändå är inne på avtalsgranskning, så ska jag skriva om något som inte finns med i Kommunals avtal i år men i flera andra – låglönesatsning.

I industrins avtal 2020 (som gäller If Metall, Livs m fl) ingår en låglönesatsning, och man går ut med att den är ”för dem som tjänar under 26100 kr i månaden”. MEN det är inte riktigt sant. Det finns ingen garanti att de extra pengarna går till de lägst avlönade. Det kan t.o.m. bli tvärtom.
Så här går det till:
Lönepotten som ska fördelas på förbund och arbetsplatser och anställda räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt idag. Om det finns grupper som tjänar under 26100, så låtsas man att de tjänar 26100 då man räknar ut vad procenttalet ger i kronor. Det blir alltså en något större lönepott.
Men det står inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som tjänar minst.

Vid förra stora avtalsförhandlingen (2017) tittade jag närmare på avtalet mellan HRF (Hotell och restaurangfacket) och arbetsgivarorganisationen Visita. Hotell- och restaurang har ju många lågavlönade, och HRF gick ut med att man fått igenom en låglönesatsning. Men i avtalet så höjdes lägstalönerna MINDRE än de utgående lönerna. Arbetsgivarna var glada för det, Visita skrev: ”Ytterligare ett steg mot en ökad lönespridning inom besöksnäringen. Avtalet håller tillbaka ökningen av ingångslönerna för att skapa ökat utrymme att belöna erfarenhet och kompetens, precis som Visita ville.”
Extrapengarna gick inte till de lägst avlönade. Istället blev det alltså så att de som fick de större löneökningarna fick det tack vare att det finns andra som tjänar lite, vilket ökar potten.
Så håll koll på era förbunds låglönesatsningar och hur pengarna fördelas! Ska det vara låglönesatsning så bör det ju användas för att höja de lägsta lönerna. Annars bör man kalla det något annat.

PS. Precis nu ser jag att Handels har varslat om strejk.

Gör därför ett tillägg.

Tvisten verkar gälla precis det jag skrev om ovan, låglönesatsningen. Tippar att Svensk Handel (arbetsgivarna) vill gå med på ”låglönesatsning” men inte höja de lägsta lönerna.

Det Svensk Handel har erbjudit uppfyller enligt Handels inte kraven i låglönesatsningen. Framför allt är parterna oense om avtalens minimilöner.

– Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

I frågan om låglönesatsning backas Handels upp av elva andra LO-förbund som har lovat att stötta varandra för att få igenom avtalskraven.

Vi får hålla tummarna för att Handels menar allvar. Kämpa Handelsmedlemmar!

Handelsnytt: Handels varslar om strejk

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 november, 2020 i Arbetslivet, Avtalsrörelse, Blandat, LAS

 

Vart går LAS?

Inlagt 4 oktober 2020

Varning för LAS-fällan! skrev jag i maj. ”Det är meningen att förslaget (dvs den regeringsbeställda utredningen) ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre.”
Det är min analys, och den kvarstår. Fällan slog inte igen natten mellan tisdag 30/9 och onsdag 1/10, i och med att förhandlingarna avbröts. Kanske de återupptas, men det är inte så troligt, i och med att det nu är dags för de ”vanliga” kollektivavtalsförhandlingarna (som sköts upp i våras pga corona). Beror också på vilken press facken blir utsatta för. Men oavsett så tror jag alltså inte att regeringens utredning blir lag, inte som den ser ut nu i varje fall. Det var inte dess uppgift.

Det kan uppstå politiska komplikationer och elände av detta. Men förändringar i arbetsrättslagstiftningen brukar inte ta mycket större steg än vad som redan accepterats, eller halvvägs accepterats, av ”arbetsmarknadens parter”. Att införa Allmän visstid i LAS år 2007, hade knappast gått, om inte ett antal fackförbund innan dess (2004) redan hade släppt in liknande fri visstid i kollektivavtalen. Försöker man ta för stora steg lagstiftningsvägen, så blir det ett alltför starkt motstånd.

Jag skrev också i maj: ”Ville fackföreningsrörelsen verkligen ta strid om det här, så skulle de använda den (bortglömda) svenska modellen: Vid kommande avtalsförhandling under avtalslös period genomföra kraftiga stridsåtgärder för kravet att det ska skrivas in i kollektivavtal att allmän visstidsanställning ej skall användas. Och att det inte ska betalas med någon annan försämring, t.ex. av turordningsregler.”

Det finns en rutin sedan många år vid kollektivavtalsförhandlingar. Så här brukar det se ut:
Fackförbundet har sin kravlista, och arbetsgivarorganisationen går in med ett provocerande utgångsbud – gärna noll kr i löneökning OCH flexiblare anställningsskydd och/eller arbetstidsregler. Facken reagerar upprört och mobiliserar medlemmarna, ev. läggs det strejkvarsel. I den sista hetsiga förhandlingsrundan kommer man oftast överens. Facket får en löneökning till sina medlemmar medan företagen får ökad flexibilitet (dvs chefen får mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv får mindre). Alltför svåra frågor, som endera parten lovat sina medlemmar att driva, stoppas undan i en partssammansatt grupp som ska jobba med frågan framöver. Den gruppen brukar vara bortglömd vid nästa avtalsförhandling.
När förhandlingarna är klara går parterna ut och berättar hur det har gått. Vardera parten lyfter oftast fram vad de har vunnit och tonar ner sånt de gett efter på. (Plus att arbetsgivarorganisationerna brukar säga att avtalet egentligen är för dyrt.) Ibland är berättelserna så olika att man kan förutspå att det kommer att bli mycket trassel ute på arbetsplatserna när uppgörelsen ska tolkas i praktiken.

Om facken nu inte bara ska sluta göra som vanligt, utan dessutom ta tillbaka en del av den flexibiliteten, som är guld värd för arbetsgivarna och som de anser sig ha betalat för i åratal (med löneökningar), så är det en mycket stor och svår uppgift.
Men allt kanske inte är som vanligt? Folk kanske har tröttnat? Provokationer som börjar gå för långt gör förhoppningsvis att det inte längre går att vanka på som vanligt. Pandemin används som ett argument för försiktighet och att hålla tillbaka. Å andra sidan har den blottlagt missförhållanden i arbetslivet. Det kan göra sitt till.

Det är på arbetsplatserna vi kan göra vårt till. Vi behöver hålla ihop, stå emot försämringar och kräva förbättringar. Annars kommer alltför många att fortsätta gå dit chefen pekar, även om det är in i väggen, oavsett vad som sägs högre upp. Och då kommer vi att fortsätta gå åt fel håll.

Ytterligare ett citat från i maj:
”Varför accepterades LAS och andra arbetslivsreformer, utökade rättigheter för anställda och fackföreningar, på 1970-talet? Varför accepterade arbetsgivarsidan så mycket som de egentligen inte gillar? Jo, därför att det hade varit så mycket bråk, så mycket starkt tryck från arbetarkollektiven ute på arbetsplatserna, så mycket vilda strejker, att arbetsgivarna var tvungna att acceptera lugnande reformer som de egentligen inte gillade. Alternativet var värre. Idag är situationen inte sådan, det finns ingen anledning för arbetsgivarna att längre ”tåla” dessa reformer. De kommer att fortsätta trycka på för att urholka dem och steg för steg få bort dem.”

Nå, makten har vi. Egentligen. Om vi står på oss. Det är vi som gör jobben, alla ovanför oss är beroende av oss. Glöm inte det.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 oktober, 2020 i Avtalsrörelse, LAS, Osäkra anställningar

 

Dina rättigheter på jobbet

Inlagt 15 april 2020

När jag för många år sen började hålla fackliga föreläsningar och strategisnack så pratade jag nästan inget om befintliga rättigheter, såna som finns i avtal och lagar. Jag tog för givet att det fanns lokala fack som höll medlemmarna medvetna om sådant och att man såg till att hålla på rättigheterna. Så jag pratade om att använda och utveckla den kollektiva styrkan och kämpa för nya krav på arbetsplatserna, såna som det inte fanns någon formell rätt till. Men numera är det tyvärr vanligt att många inte törs hålla på befintliga rättigheter eller att de inte ens vet om att de rättigheterna finns. Idag får man börja i den änden.

Därför har jag passat på i hemmasittandet att lägga upp en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Jag riktar mig mest till personer som inte är så insatta (ännu). Det är inte en komplett eller formell kurs utan jag berättar om sånt som jag tycker är bra att veta. Plus en del egna kommentarer – diskutera gärna!

Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Jag gör det här lite på prov, så det kan hända att jag gör nya versioner när jag fått in synpunkter från er som tittar. Kommer att se till att det är de senaste versionerna som syns på den här sidan. (Del 3 är uppdaterad 17 april.)

Har du synpunkter så maila gärna dom till hopsnackat (at) gmail.com.

Uppdatering: 25 maj 2020 har jag också lagt upp en föreläsning om folkrörelse på arbetsplatsen, alltså hur vi kan hålla ihop och bli starkare på jobbet tillsammans.
Här hittar du den: Folkrörelse på arbetsplatsen – en halvtimmes tips o trix!

 

Ett anspråkslöst förslag

sedlar

Inlagt 7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Det går ett spöke genom Scania

Inlagt 10 oktober 2011

Ur dagens fackliga information till Scaniaanställda: ”Scania har idag meddelat att marknadsefterfrågan gått ned och att produktionstakten kommer att sänkas med 20% i Europa och 10-15 % globalt. Till följd av detta tänker Scania minska personalstyrkan med ca 300 personer i Södertälje. De som berörs är visstidsanställda vars anställning kommer att avslutas efter att den pågående anställningsperioden löpt ut. Inga tillsvidareanställda berörs i dagsläget.”

Ska vi tala om dagsläget? I dagsläget är det ett ständigt tryck på de anställda på Scania att ställa upp på övertidsarbete. Flera avdelningar dras med underbemanning. Varenda anställd behövs i överkant, inklusive de visstidsanställda.

Låt mig gissa vad det här egentligen handlar om. Det är också ett dagsläge: De stundande förhandlingarna om nya löneavtal. Det är en klassiker att när det är dags för löneförhandlingar så går det väldigt väldigt dåligt för företaget. Det är ett sätt att dämpa arbetarnas krav på bättre löner och andra villkor.
Så har det varit i alla tider, oavsett världsläge, bilkris och klimatkris. Jag är ganska övertygad om att löneförhandlingarna spökar den här gången också.

När IFMetall 2009 ingick det s.k. 80%-avtalet där arbetarna på grund av ”krisen” skulle gå ner i arbetstid och betala en del av detta genom sänkt inkomst – då fanns det avdelningar på Scania som var tvungna att gå upp i flerskift för att klara produktionen. Samtidigt ökade pressen på att hinna med vad som måste hinnas med, trots nedskuren arbetstid. Efter en tid kunde en glad företagsledning meddela: Vi får nu lika mycket gjort på fyra dagar som förut på fem!
Så stod det till med den arbetsbristen, åtminstone på Scania.

Artikel i DN: Scania minskar produktionstakten

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2011 i Avtalsrörelse

 

Ut ur dimman

Inlagt 15 september 2011

Den här artikeln skrev jag i februari 2010. Nu (2011) pratas det avtalsrörelse igen, så den får bli återanvänd. (Texten är något kortad i denna version.)

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades t.ex. in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, dvs det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?
I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år (2010) vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Läs även: Ett anspråkslöst förslag (från 2015)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 september, 2011 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 
 
%d bloggare gillar detta: