Inlagt 19 mars 2012
Jag har skrivit flera gånger om sjuksköterskestudenterna i Stockholm som snackat ihop sig och vägrar ta jobb som sjuksköterskor för mindre än 24000 kr i månaden.
Nu mullrar det över hela landet. Här är några exempel.
Sjuksköterskestudenter i Umeå sluter upp för höjda ingångslöner.
Löneupproret sprider sig bland unga sjuksköterskor i Sverige.
Biomedicinska analytiker i Göteborg kräver 24000 i ingångslön.
Barnmorskorna i Halland startar löneuppror.
Dessa exempel är hämtade från Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
Vårdförbundet har länge haft en mycket säregen inställning till fackets uppgift i lönekampen. De sluter nollavtal och räknar med att medlemmarna ska klara sin löneutveckling genom individuella lönesamtal.
Det enda positiva med den inställningen (ur min utomstående synvinkel) är nog att den föder sin motsats. Behovet av kollektiv mobilisering, att snacka ihop sig och ta strid tillsammans, har vuxit sig allt starkare. Och säkert ser också många aktiva inom förbundet med glädje på det som händer.
Två grundstenar i den strategi som kallas folkrörelselinjen är
1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig
Sjuksköterskestudenternas strid tycker jag är en bekräftelse på styrkan i en sådan strategi. När de tvingar fram högre löner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.
Hopskrivet, nästa bok i serien Folkrörelse på arbetsplatsen (uppföljaren till Hopsnackat) kommer att innehålla ett avsnitt om hur sjuksköterskestudenterna organiserat sin strid. Jag tror att även andra yrkesgrupper kan inspireras av det.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)
francesblogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.