Inlagt 18 maj 2023
Sekos konstiga nej till rättshjälp. Sekoledningen som sparkade de förhandlande ombudsmännen, nonchalerade entusiasmen för strid hos medlemmarna, och själva skrev på ett dåligt avtal. Almega som nu går ut och säger att om det inte blivit vild strejk så skulle vi ha gått med på det ena eller andra – skitprat, arbetsgivarna hade sin chans att lyssna under flera år INNAN det blev en vild strejk, utan att de gav en millimeter. Politikerna i Region Stockholm som före valet lovade att tågvärdarna skulle bli kvar på pendeln, bröt löftet och som nu säger att strejken var ”utpressning”. Allt samlar sig till en kör: TRO INTE ATT DET LÖNAR SIG ATT KÄMPA!
I sin iver att hävda detta hjälps de åt att skämma ut sig – till skillnad från de strejkande lokförarna som agerat med värdighet. Det är tydligt att både Svenskt Näringsliv och S-toppen rycker i trådarna.
Vet ni vad det egentligen handlar om? Rädsla.
En stor rädsla för att det ska sprida sig att att ta till vild strejk. Förstå hur de tänker, de där som nu verkar stöddiga och arroganta: Att fler ska ta strid på ett sätt som de inte kan kontrollera – det får ABSOLUT INTE HÄNDA!
Den vilda strejken skrämmer. Och allmänhetens starka stöd till pendelstrejken skrämmer ännu mer än själva strejken. Alla strandsatta resenärer som ändå sa: Jag tycker ju att de gör rätt. Alla pengarna som samlades in på ett kick.
Lokförarna tog strid för att allmänheten ska åka tryggt på pendeln, de med funktionsnedsättningar ska få smidig hjälp, och lokföraren ska inte behöva jobba med hjärtat i halsgropen. Det tog strid för säkerheten, för att en annan yrkesgrupp ska få sina jobb tillbaka. Det är unikt, modigt, ”snällt” och bidrar förstås till att de fått så stort stöd.
Samtidigt finns ju liknande missförhållanden överallt i arbetslivet. Där allmänheten jobbar. Där nedskärningar och dåliga beslut drabbar inte bara de arbetande utan också resenärerna, förskolebarnen, skolbarnen, föräldrarna, brukarna, de gamla, de sjuka, de anhöriga, de boende i stressbyggda bostäder, osv osv – ja ”allmänheten” och därmed hela samhällsbygget. Så nog finns det skäl för fler vilda och snälla strejker!
OBS inget ont om att ta strid för sina egna villkor, t.ex. lönen, det borde också göras oftare. Jag vill bara visa på att det finns fler ”säkerheter” än tryggheten på tågen, som vi borde ta strid för.
Ska jag nu utropa LEVE DE VILDA STREJKERNA? Egentligen inte min grej, trots att jag nog varit inblandad i fler vilda strejker än de flesta. Jag brukar tjata om att vi måste börja där vi befinner oss. Vi behöver bli tuffare och hålla ihop bättre i det dagliga arbetslivet. Snacka ihop oss, stötta varann. Inte springa fortare, ta risker och hoppa över raster när bemanningen skärs ner. Säga rakt av NEJ till sämre schematider. Ta strid genom att jobba enligt regelboken – det är en i högsta grad tillåten stridsåtgärd, men kan ändå göra att cheferna sliter sitt hår och att dåliga beslut ändras. Klarar vi sånt så skulle det göra stor skillnad. Dessutom tror jag att sådana erfarenheter av att kämpa tillsammans i det lilla, de hjälper oss om vi behöver ta en större och svårare strid på jobbet.
Däremot facebookgrupper, demonstrationer, upprop, sådant har I SIG ingen effekt. De skrämmer ingen. Det är först när såna samlingar innehåller ett hot om stridsåtgärder – tillåtna eller otillåtna – som de kan ha effekt.
Ett annan sak när det gäller stridsåtgärder – tillåtna som otillåtna – är att arbetslivets urartning bjuder på nya problem. Om vi till exempel kommer överens om att minska arbetstakten eller sluta jobba ”frivillig” övertid? Klassiska stridsåtgärder, och bra för hälsan dessutom. Men MÄRKS de ens, utåt, i dagens arbetsliv? De som bestämmer, och deras nedskärningar, ställer ju redan till med så mycket strul, och ingen ställs ansvarig för det.
Ibland är det nog bara en hederlig strejk som faktiskt märks. Och nu är det tydligt hur det skrämmer de där som döljer sin rädsla bakom stöddighet och arrogans.
Så ok då – leve de vilda och snälla strejkerna!
—————————————————–
Läs även: Den ensidiga fredsplikten
Alla inlägg här på bloggen som berör striden om tågvärdarna på pendeln hittas i kategorin Tåg – Stockholmspendeln
francesblogg 
Jan Wiklund
5 juni, 2023 at 18:12
Ack hur sant att digitala handlingar inget betyder!
Vid datorn är vi fortfarande enskilda och svaga och upplever oss också så. Vilket betyder att vi inget förmår.
Som sociologveteranen Randall Collins säger i sin bok Sociological insight, kapitlet The sociology of God (som handlar om att alla religioner inklusive politiska rörelser, handlar kom kollektiva riter som gör att folk känner sig starka och tillhöriga en grupp):
”En av de främsta fördelarna av att höra till en grupp ligger så nära till hands att man gärna bortser från det. Det är opåtagligt men ändå helt verkligt Det är den känslomässiga energi man tar emot genom att delta i en intensiv social sammankomst. Det är på grund av denna känslomässiga energi folk kan göra saker i en folksamling som de inte kan eller vågar ensamma. Gruppen gör att de känner sig starka för att de är delar av något som är större och starkare än de är som individer. Det tenderar också att få dem att känna sig ha rätt, eftersom de genom att delta i en gemensam aktivitet gör något mer än bara något egennyttigt. Det är därför folk som handlar gemensamt klarar av mycket större ansträngningar än de skulle göra ensamma.”
S.k. sociala medier gör att vi glömmer bort detta.