RSS

Författararkiv: Admin

Fackets nio barn

Inlagt  5 juli 2012

Vad kommer att hända sen, när hundratals osäkert anställda efter en lång och svår strid fått fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan?

Kanske samma sak som hände på Unilevers fabrik i Rahim Yar Khan, där det globala livsmedelsfacket IUL år 2010 drev igenom fasta jobb för kontraktsanställda och tillfällig personal.

Malin Klingzell-Brulin berättar i Mål & Medel: ”Unga arbetare kunde nu börja planera för framtiden och inom en månad hölls 19 bröllop och ett år senare föddes nio barn som i folkmun kom att kallas för IUL-barn.”

De som profiterar på vårt arbete och på vår arbetslöshet, de snackar om flexibilitet, anställningsbarhet, företagsklimat…

Vad det egentligen handlar om är hur vi vill leva.  I Pakistan såväl som i Sverige. Om det bara finns ett NU, en väntan på ett telefonsamtal, en dagslön, ett uppehållstillstånd, en bostad – eller om det finns en framtid i våra liv.

Läs Malins ledare i Mål & Medel.

Läs mitt tidigare inlägg om Kabirwala-arbetarna: Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda .

 
 

Biancas present till sjuksköterskorna

Inlagt 3 juli 2012

Filmtime!
Hittade den här presenten till en kämpande yrkesgrupp. Tillverkad av Bianca Kronlöf.

Mina blogginlägg om 24000-upproret finns i kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2012 i Kultursidan, Vård och omsorg

 

Flexibilitet på våra villkor! säger Volvoarbetarna i Umeå

Inlagt 30 juni 2012

I mitt förra inlägg, den 16 juni, berättade jag varför 90% av dagskiftet på monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hade valt att gå hem i ordinarie tid den 15 juni och varför företaget betraktade detta som en olovlig stridsåtgärd.

Det lokala avtalet om variabel arbetstid (”VAT”) har metallklubben accepterat under förutsättning att företaget inte tar in bemanningsföretag. Nu hade företaget meddelat att de avser att ta in bemanningsföretag, och metallklubben hade därför sagt upp avtalet.

Här kommer en uppföljning.

Metallklubben på Volvo i Umeå höll medlemsmöte den 22 juni och beslutade då om att genomföra en medlemsomröstning under de följande dagarna. Frågan som ställdes till medlemmarna var om de vill att klubben ska stå fast vid att avtalet ska vara uppsagt.

Den 28 juni var medlemsomröstningen genomförd på alla avdelningar och så här blev utfallet:

82% röstade för att klubben ska stå fast vid uppsägningen av avtalet.

På de avdelningar som idag är berörda av detta avtal röstade 87% för att avtalet ska bort. Bland dem som inte har avtalet röstade 70% för att det ska bort. Klar majoritet både bland de direkt berörda och övriga medlemmar alltså.

Enligt klubben har över 90% av de medlemmar som är närvarande på fabriken röstat. (En del har hunnit gå på semester.)

Så här lyder det uttalande som medlemsmötet antog den 22 juni:

Uttalande från klubbmötet: Nej till bemanningsföretag

Vi har medverkat till att skapa ett lokalt system för flexibilitet på fabriken. Vi har förändrat och anpassat efter företagets önskemål. Det har varit en kompromiss. Vi har haft ett villkor – inga bemanningsföretag.

Vem får betala flexibilitetens pris
I flexibilitetens namn försämras idag tryggheten, arbetsvillkoren blir hårdare och vårt inflytande minskar. Det är bara att se sig om vad som händer på arbetsmarknaden.
Med bemanningsföretag försämras förutsättningar för arbetsrotation, kvalitetsarbete, säkerhet och andra viktiga delar i vår vardag på jobbet. Vi är starkt kritiska mot företagets beslut om att anlita bemanningsföretag. Det handlar om våra arbeten, vår arbetssituation och vår framtid.

Vi tänker på arbetets villkor
Vi är oroliga och bekymrade över företagets ensidiga bild av flexibilitet. Den handlar om att lägga ansvaret för personalneddragningar utanför bolaget, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får för vårt dagliga arbete. Om vi ser till arbetets villkor och utveckling, kan vi bara se negativa konsekvenser av bemanningsanställningar. Varför får vi ingen diskussion om detta? Vem tar ansvaret för framtidens jobb?

Lyssna på oss!
Vi representerar tiotusentals år av anställning på Volvo. Vi har lagt ner stor del av våra vuxna liv med att tillverka lastbilshytter. Vi har valt det och vi har valt att stanna kvar. Vi vill fabrikens bästa. Vi är beroende av dess framtid.

Vi uppmanar ledningen på alla nivåer inom Volvo att överväga helheten när flexibilitetens pris ska värderas. Vi accepterar inte att betala med sämre arbetsvillkor och utarmade jobb.

Respektera vår oro! Sök lösningar istället för konflikt! Företaget kan välja och få en fungerande flexibilitet utan bemanningsföretag!

Metallklubben/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Varför arbetarna gick hem från Volvo i Umeå

Inlagt 16 juni 2012

Igår den 15 juni 2012 gick 90% av arbetarna i monteringsverkstaden på Volvo Lastvagnar i Umeå hem från arbetet kl 11.06.

Så här säger företagets platschef Mona Edström Frohm om det:
– De lämnade olovligen arbetet och gick hem i förväg. De skulle ha arbetat till klockan 16. Jag ser oerhört allvarligt på det här. Det är olovlig frånvaro och är man rent formell så brukar man ju kalla det för en olovlig stridsåtgärd.

Rapporter i media: Svt Västerbottennytt   GP   VästerbottenKuriren

Vad säger då arbetarna själva om saken?

Så här är det, om jag fattat rätt, i enkel sammanfattning:
Det finns ett avtal om variabel arbetstid på Volvofabriken Umeå.
(Avtalet innebär att företaget kan lägga ut mer arbetstid under vissa perioder och mindre under andra.)
Metallklubben godkände detta avtal under förutsättning att företaget inte tar in personal från bemanningsfirmor.

Nu har företaget gjort klart att de tänker börja använda bemanningsfirmor. I och med det anser de berörda arbetarna att avtalet om variabel arbetstid inte längre gäller. Därför gick de hem i ordinarie tid, kl 11.06, och struntade i att stanna kvar till kl 16 som företaget ville att de skulle göra med hänvisning till arbetstidsavtalet.

– Ja det är ju 15 juni idag. Och fritid.

Det är nåt speciellt med datumet den 15 juni och arbetsplatskonflikter.

Den 15 juni 1995 gick arbetarna på Stockholmsbagarn ut i vild strejk. Detta som ett led i kampen för att stoppa en stor nedskärning och rivning av lokala avtal. (De vann striden).

Den 15 juni 2009 var det dags för arbetarna på Lagena. De strejkade mot företagets plan att byta ut fast anställda mot bemanningsföretag.

Sopgubbarna på Resta missade dock detta datum i juni 2010. Men de satte sig den 22:a.

Den 15 juni 2012 var det alltså Volvo-arbetarnas tur. Fast det var ingen vild strejk. De gick bara hem när de skulle!

Bra gjort, säger jag. Det ska bli intressant att se vad som händer i fortsättningen.

30 juni 2012: Fortsättning följer här.

Bild: Robert Nyberg förstås.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni, 2012 i Osäkra anställningar

 

Gemensamt språk är ett klassintresse

Inlagt  12 juni 2012

Att vi har ett gemensamt språk på arbetsplatserna, vid sidan om alla våra modersmål, är ett klassintresse. Det var nåt som vi tidigt upptäckte på brödfabriken Bagarn.

Med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska? vill jag lyfta upp ett äldre inlägg här på bloggen:  En intervju från 1982.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 juni, 2012 i En intervju från 1982

 

Vi har gjort det omöjliga – Nu är vi fastanställda

Inlagt 7 juni 2012

En överenskommelse har nåtts som innebär att hundratals osäkra anställningar kommer att bli fasta anställningar på Nestlés Kabirwala-fabrik i Pakistan. Detta efter en lång och svår konflikt.

Det blir slut på åratal av osäkra anställningar för hundratals arbetare som för första gången kommer att ha trygga jobb och också få möjlighet att utnyttja sina fackliga rättigheter.

”Dom sa att vi inte arbetade för Nestlé” säger Ashaf Butt, ledare i arbetarnas aktionskommitté. Han har själv arbetat i sju år i Kabirwala-fabriken. ”I och med den här överenskommelsen är vi erkända som anställda av Nestlé och kan gå till fabriken som fastanställda arbetare för första gången”.

En annan medlem i aktionskommittén, Sakhawaty, som har arbetat i 10 år på Nestlé, säger ”När vi först ställde krav på fasta jobb sa alla till oss att vi var naiva och att det var omöjligt. Men nu har vi gjort det omöjliga”

Kan arbetarna i Pakistan göra det omöjliga så kan vi. Eller?

Bilden visar en demonstration genomförd i februari i år av the Women Workers Federation i Multan till stöd för Kabirwala-arbetarna.

Källa: IUF

Läs gärna mitt förra blogginlägg Vi är alla de 53 som också handlar om Nestlé-arbetare. Och om oss.

 
 

Vi är alla de 53

Inlagt 6 juni 2012

Om du läser svenska livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel så vet du att 53 Nestléarbetare spar­kades på ett godtyckligt och hämndlystet sätt efter att ha be­gärt förhandlingar om arbets­villkoren vid Nestlés kaffefabrik i Panjang i Indonesien.

Du vet att IUL-anslutna fack över hela världen samlade 640000 kr till en solidaritetsfond för att de 53 arbetarna och deras familjer skulle hålla ut.
Du vet att en solidaritetstrejk planerades av Nestléarbetare i Brasilien.

Läser du nästa nummer av Mål & Medel så får du också veta att en seger är vunnen: De 53 sparkade Nestléarbetarna har återanställts.
(Jag uppdaterar här med länk när nästa nummer har kommit)

Läser du inte Mål & Medel men svenska dagstidningar har du antagligen inte fått veta något om allt detta. (Rätta mig om jag har fel.)

Vi alla de 53, vi jordklotets miljoner och åter miljoner arbetare, tillverkarna av den enorma varuflod som på gott och ont överflödar världen, tar egendomligt lite plats i media, både i förhållande till vårt antal och vår betydelse. Våra strider likaså. För att inte tala om vår solidaritet och våra segrar.

Bakgrundsartikel i Mål & Medel: – Vi är de 53

Ledare i Mål & Medel: – Nestlé ska veta: – Vi är alla de 53

Not: Bild från IUL-kongressen i maj 2012, publicerad i Mål & Medel. IUL är en internationell facklig samorganisation av fackföreningar för livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 juni, 2012 i Blandat, Kamp lönar sig

 

I en främmande värld

Idag 4 juni 2012 blir det kulturblogg.

Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.

Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.

Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.

Det finns en maskin som tillsluter påsarna.

Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete? Lottas första dag på skorpfabriken?
Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.

Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken. Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad prosa som man kan kalla poesi. Fabriken beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)

De citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Läsalätt är inte det enda jag påminns om. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar också bilder i mitt huvud. Inte mina egna minnesbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.
De beskriver främlingskap.

I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.

Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.
För mig som fabriksarbetare är samtalet en smula komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.

Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Genom att mystifiera denna värld knölar man in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.

Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.
Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.

En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite roligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.
Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.

Under den här perioden pågick förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Arbetarna kunde diskutera och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se.

Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.

Några år senare läste jag en intervju i en kvällstidning med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.

Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?


Ur bildsviten Orfeus och Euridike av Palle Nielsen.

(En tidigare version av den här artikeln har varit publicerad på LO-tidningens kultursida, 2006)

Läs även: Alienation.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 juni, 2012 i Kultursidan

 

Piffigt

Inlagt 3 juni 2012

En sån här ruggig novemberdag är det bäst att hålla sig inne och städa. Eftersom städa är tråkigt så kan man också göra sig upptagen med att piffa till sin blogg. Det har jag gjort nu. Kolla in de nya tipsflikarna POPPIS, MISSAT? och TUNGT (se menyn ovan)!

Ordförklaring: Piffa till = pimpa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juni, 2012 i X övrigt

 

Brevbärarna demonstrerar på lördag

Inlagt 24 maj 2012

Nu har det inte blitt så mycket skrivet här på ett tag. Men vi kan ses på lördag kl 13 på Slussen i Stockholm och visa solidaritet med våra postiljoner. Det har mullrat länge bland postarbetarna. (Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Postisar i menyn till höger.) Brevbärarna demonstrerar, brevbärarna har fått nog. Tänk om de en vacker dag lägger ned sina väskor…

Mera info:
Postarbetarbloggen.
Facebookevent.

Uppdaterat 25 maj 2012: Ett inslag i morgonens TV4-nyheter om brevbärarnas situation samt ett inslag i ABC, SVts lokala nyheter.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 maj, 2012 i Posten

 

Till medpatienterna

Förhållandet patienter per sjuksköterska applicerat på förhållandet patienter per bädd

Inlagt 10 maj 2012

Idag har ett mail skickats till hittills 84 patient/anhörigföreningar där vi avsändare uppmärksammar föreningarna på konsekvenserna av att vissa arbetsgivare, främst storsjukhus, hellre underbemannar och stänger avdelningar än tillmötesgår sjuksköterskornas löneanspråk. Vi som skrivit och undertecknat brevet är en medlem i DHR, en medlem i Hjärt- och lungsjukas förbund, en anhörig o läkarstudent samt en f.d./blivande patient o anhörig.

Vi skriver att det vore bra om patientföreningar kan dels uttala sitt stöd för sjuksköterskestudenternas krav, dels lägga sig i, bevaka och protestera mot nedskärningar till följd av att vissa vårdenheter vägrar tillmötesgå kravet på 24000.

Vi har också bifogat Projektbeskrivning 24000 2012-03-12 som är skriven av talespersoner för sjuksköterskestudenterna i Stockholm – samt understrukit att situationen är ungefär densamma i många andra städer.

Jag lägger in det här på bloggen som en uppmaning till andra patienter, blivande patienter och anhöriga att ta upp saken i era föreningar och i andra lämpliga sammanhang. Använd gärna pdf-en, det är nog bra att sprida sjuksköterskestudenternas egen beskrivning av 24K-projektet.

Medpatienter! Nu får vi ställa upp för sjuksköterskorna och oss själva, tycker denna patient & anhörig.

Artikel igår i Aftonbladet

Uppdatering kl 19:27 Chefredaktören för Dagens Medicin ger sitt stöd till sjuksköterskorna: Dags att arbetsgivarsidan får smaka på sin egen medicin

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 maj, 2012 i Vård och omsorg

 

Från sur tant till mili-tant. Mera om 24000-upproret.

Inlagt  4 maj 2012

Jag tjatar på om sjuksköterskestudenternas Inte under 24000!-uppror.
Det finns så mycket att lära av denna stora lilla folkrörelse, den är värd att följa och kommentera.

En student berättade att hon på sin praktik hade träffat en äldre sjuksköterska som var sur och förbannad på studenternas krav. Komma här och komma! Och vi som jobbat länge då?! Men när det några månader senare var demonstration så fanns den äldre kollegan med på torget och hejade.
Å, vad jag känner igen den där processen – från sur tant till mili-tant – från mina egna arbetsplatser! Underbart! Men om man slår den ”feltänkande” i huvudet det första man gör och kallar henne idiot, då lär man aldrig få uppleva sådana små under och ingen folkrörelse heller.

Vad kännetecknar en folkrörelsestrategi?

Jag har i ett tidigare inlägg lyft fram två grundstenar. Citerar därifrån:

1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

När studenterna tvingar fram högre ingångslöner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det, genom att tacka nej till jobb med för låg lön. Det är grunden för allt annat de gör.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Nu ska jag peka på en tredje grundsten:
3. Vi kämpar för våra gemensamma intressen även om vi tycker olika om en massa annat.

Tro inte att sskorna har enats kring ett radikalt åsiktspaket, och att det är därför de kan föra en framgångsrik strid. De kan föra en framgångsrik strid därför att de enats kring ett gemensamt intresse – lönen – och kring en bestämd tanke om att de tillsammans kan göra något åt saken.

Jag och många andra ser en generell fara med individuell lönesättning. Alla kämpande sskor tänker inte så. Men de vänder sig gemensamt mot den låga lönenivån och specifikt mot den lönekartell som landstingen i praktiken bildat för att hålla nere ingångslönerna (vilket i sin tur håller nere hela sjuksköterskekollektivet). De slår tillbaka mot kartellen genom att själva sätta en gemensam lägsta lön. Det betyder alltså inte att alla är emot individuell lönesättning.
Det verkar inte heller finnas en gemensam kritisk syn på privata vårdföretag och bemanningsföretag. De privata vårdföretagen betalar ofta högre löner än landstingen. De slåss om de legitimerade syrrorna och kan inte dumpa på samma sätt som bemanningsföretag kan göra med t.ex. lagerarbetare. Detta faktum gör att håren inte reser sig direkt på varenda sska som hör ord som privat eller bemanningsföretag. De har olika åsikter om sådant.

Sen vet jag förstås att kamp radikaliserar. Mångas tänkande kommer att påverkas av den kamp de deltar i. Man ser hur saker hänger ihop, som man kanske inte tänkt på tidigare. Men inga politiska grupperingar har lyckats klämma sig in och ställa sig framför ssk-kampen med sina banderoller och en himla tur är väl det. Annars skulle det blivit ännu en ofarlig och förutsägbar vänstermanifestation.

Det finns mycket som talar för sjuksköterskorna. En larvigt låg lönenivå, både för nyexade och specialiserade, om man jämför med andra jobb som kräver akademisk utbildning. Därtill ansvaret för sjuka människor. Därtill sjuksköterskebrist. Därtill att man i flera år befinner sig på en skola, där man har möjlighet att nå varandra och snacka ihop sig.
Det är en situation som gjord för strid. MEN den situationen har ju funnits jättelänge, utan att det hänt något! (Inte så här mycket i alla fall.) Så situationen räcker inte. Det är först när man snackat ihop sig som fighten kan börja.

Jag har främst följt den här striden i Stockholm, där organiseringen av upproret har pågått på sjuksköterskeskolorna sen i höstas. Studenterna har jobbat på att få med alla, fördela arbetsuppgifter, få administratörer i alla terminsgrupper på skolorna, osv. De har diskuterat hur rörelsen ska fortsätta i kommande årskullar, likaväl som de har diskuterat mediastrategi. De har utvecklat ett system för att stötta varandra inför anställningsintervjuer och i att våga säga nej, hålla alla informerade om vad som händer, sammanställa statistik etc, som de gör i sin slutna facebookgrupp. Detta har de hunnit bygga upp innan det blev mediafokus på upproret, desperata åtgärder från sjukhusen etc.

Många andra utbildningsorter har smittats av kampen. Det finns förstås en risk för dem som kommer igång nu när snöbollen redan rullar, att de skulle kunna missa den grundläggande organiseringen och tro att det kan finnas genvägar till att vinna. Men om inte bara kraven utan också metoderna, folkrörelsen, sprider sig, då får vi se en massa mili-tanter av alla kön – och en strid vars like inte har setts i Sverige på många årtionden!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2012 i Vård och omsorg

 

Vi måste tala om anslagstavlor! – Bidra till Hopskrivet

Vi måste tala om anslagstavlor

Inlagt  25 april 2012

Nu sitter fritidsredaktör Tuuloskorpi och bläddrar i berättelser om arbetsplatstidningar som Livstecken och Kvasten och Spårhunden, om Euromaintbloggen och om sjuksköterskestudenternas användning av slutna och öppna facebokgrupper. Plus exempel på enkäter, informationsaffischer, dikter…
Alltihop skrivna saker som på något sätt har haft betydelse för kollektivet och rörelsen på någon arbetsplats. Organiserat, agiterat, informerat, provocerat.

Denna spretiga pappersröra ska bli Hopskrivet, del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Del 1 i den serien heter Hopsnackat och kom ut 2010. Hopsnackat är väldig basic, korta berättelser som oftast handlar om ett gäng arbetskamrater som snackat ihop sig direkt på golvet och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring. Små strider, små segrar, och bokens syfte är entydigt: uppmuntran och uppvigling.

Hopskrivet ska också ge tips och inspiration. Men även ta upp typiska problem.
Så fort någon börjar göra något, t.ex. en tidning eller en arbetsplatsblogg, antingen man är vald till det eller gör det på eget initiativ, så blir man en företrädare, någon som talar för eller till arbetskamraterna. När någon blir företrädare så kan det lätt få följden att andra träder tillbaka. Och/eller att företrädaren blir utpekad och angripen av ogillande chefer.
Men en arbetsplatstidning, en enkät etc, kan också vara ett redskap som stärker och mobiliserar kollektivet, minskar klyftan mellan företrädare och företrädda, gör att fler bryr sig och aktiverar sig.

Hopsnackat gick det snabbt att få ihop. På folkrörelselinjeträffar hade jag hört berättelser om hopsnack på jobbet, jag kom ihåg dem och kunde be berättarna skriva ner dem. Och så hade jag stött på passande berättelser på internet, som jag kunde be om att få ha med i boken. Det tog bara ett par månader att få ihop materialet.

Hopskrivet tar mycket längre tid. Annat har kommit emellan, skribenter har inte fått tummen ur (inkl. jag själv) – men det finns också en positiv anledning. Det kommer in nya bidrag och det dyker upp nya idéer om vad för slags berättelser och exempel som kan finnas med och vilka som kan berätta.
T.ex. häromdan: Men anslagstavlan då? Vi måste tala om anslagstavlor!

Vill du bidra?

Kan du berätta om en arbetsplatstidning? Det får gärna vara en personlig berättelse, inga partipamfletter tack, och det finns även plats för problem och misslyckanden, erfarenheter av vad som funkat och inte funkat, etc.

Eller om du kommer på något annat skriftligt som haft betydelse för er som kollektiv på jobbet, vid något tillfälle eller under en längre period. Något som uppviglat, upplyst, uppretat, uppsamlat, uppmuntrat…
Vad har du att säga om anslagstavlan? Och dikten på toaväggen som gjorde alla glada en hel vecka, kommer du ihåg den?

Du kan välja själv om du vill använda ditt eget namn eller skriva under pseudonym.

Skicka till info(at)folkrorelselinjen.nu så kanske ditt bidrag kommer med i boken. Du får inget betalt, bara äran av att ha bidragit till folkrörelse på arbetsplatsen!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2012 i Kultursidan

 

Inte under 24000 – Demonstrera med sjuksköterskestudenterna 24 april!

Inlagt 18 april 2012

Det som är motorn i sjuksköterskestudenternas kamp för rimliga ingångslöner – och förstås för en vettig löneutveckling utöver det – är deras överenskommelse att inte ta jobb som sjuksköterskor för en lön under 24000 kr per månad när de slutfört sin treåriga högskoleutbildning.

Utan den beslutsamheten skulle det inte ha blivit en sådan rörelse som vi nu ser rulla fram över landet. Och då är det inte fel att bygga på med manifestationer på gator och torg! Det ger ju även alla oss sympatisörer chansen att vara med och visa vårt stöd.

Här är en rad manifestationer som alla genomförs TISDAG 24 APRIL 2012

Södermalmstorg Stockholm kl 17  Facebook

 Biomed. Centrum Uppsala kl 16   Facebook

Stortorget Lund kl 17   Facebook

 Stora Torget Linköping kl 17 Facebook

 Sahlgrenska Göteborg kl 14.30 Facebook

 Signaltorget Västerås kl 17.00  Facebook

  Stora Torget Karlstad kl 19   Facebook

Här finns mitt första inlägg om Inte under 24000: Syrror no chickens!
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

Uppdatering 19/4: Länk till vårdförbundets karta över hur sjuksköterskeupproret sprider sig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 april, 2012 i Vård och omsorg

 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Wellington tillbaka på jobbet!

Inlagt 12 april 2012

Jag vill bara i all hast föra vidare den goda nyheten att den avstängda klubbordföranden Wellington Ikuobase är tillbaka på jobbet på Läkerolfabriken (Cloetta) i Gävle!

Grattis Wellington och alla arbetskamraterna – Lycka till i den fortsatta kampen för er arbetsplats!

Arbetarbladet idag

Gefle Dagblad idag

Aftonbladet idag

DN idag

 
1 kommentar

Publicerat av på 12 april, 2012 i Blandat

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Inlagt 11 april 2012  Kortat 22 februari 2025

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken.  Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Men vill man inte ha en sån ”lösning” så måste man använda andra metoder. Mer om det längre ner.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Hur stoppar man ett utköp?

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020 (och 18 april 2023)

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag om detta. 2023-04-18: Nu finns ett uppdaterat inlägg: Vad händer vid en vild strejk?

Uppdatering 22 februari 2025

Här finns ett inlägg om ett annat §39-fall: §39 och Kjell-Erik Karlsson på Värö bruk

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Klubbordföranden avstängd – produktionen står still – stöd arbetarna på Cloetta!

Inlagt 5 april 2012

Uppdaterad med länkar (längre ner): 5/4: DN och affarsliv.biz. 6/4: GD.

Uppdatering 7/4: Intervju med Wellington i Gefle Dagblad.

Klubbordföranden Wellington Ikuobase på den lönsamma godisfabriken (Läkerol) i Gävle som Cloetta har beslutat lägga ner (dvs flytta produktionen till något ännu mer lönsamt ställe) har blivit avstängd från arbetsplatsen.
Enligt rykten ska detta ha skett efter ett ”bråk”.

Jag vet naturligtvis inte ett jota om vad som hänt. Kan dock intyga att det lätt uppstår vissa konflikter och hårda ordväxlingar i samband med en strid på en arbetsplats och att t.ex. uppmaningar att delta i gemensamma aktioner upplevs obehagliga av dom som inte vill ställa upp. Det är inget nytt och inget som ska accepteras som skäl till att sparka ut en klubbordförande.

Huvudskyddsombudet Mario Izquierdo är intervjuad i Arbetarbladet. Han är mycket upprörd över företagets agerande och att de inte informerat honom eller facket vid fabriken.
– Wellington är en av de som håller i förhandlingarna om nedläggningen. Det här är rena repressalier, säger han.

Den uppfattningen tycks fler arbetare på fabriken dela. På Svt text står det att ”produktionen på Cloetta i Gävle stod stilla under eftermiddagen. Många anställda slutade arbeta sedan ledningen hade spärrat klubbordförandens passerkort pga av ”en incident” på fabriken. De anställda anser att ordföranden trakasseras.”

Och DN skriver: Stopp på Cloetta efter fackbråk
Samma info på affarsliv.biz: Stopp på Cloetta efter fackbråk

6/4: Artikel i Gefle dagblad: Fackbasen utslängd
från godisfabriken

Jag hoppas att alla anställda gör gemensam sak och inte viker. Ingen annan kommer att kunna få tillbaka Wellington till arbetsplatsen. Den juridiska vägen kan han möjligen få skadestånd – om flera månader.
Det är sällan jag skriver att andra arbetare borde göra si eller så. Man kan inte avgöra andras läge utifrån. Men jag vet vad jag snackar om – jag har varit i en liknande sits själv, som klubbordförande på en livsmedelsfabrik, och blivit räddad av arbetskamraterna. Det finns ingen annan väg.

Stöd arbetarna på Cloetta!

Facebooksidan Läkerolarbetarnas vänner

Tag inte denna bil.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2012 i Blandat

 

Vad de säger och vad de menar (igen)

Inlagt 5 april 2012

Såg den här artikeln i DN idag: FP tar strid för ungdomslöner.
För att spara tid så skrev jag en kommentar till den artikeln redan för ett halvår sen (den 29 september 2011). Så här skrev jag:

Mina många år i arbetslivet har lärt mig följande:
När arbetsgivare säger om vi bara får flexiblare arbetstidsregler så kan vi anställa fler då menar de så kan vi få arbetsuppgifterna utförda på färre timmar

När arbetsgivare säger om vi bara får lättnader i anställningsskyddet så törs vi anställa fler då menar de så behöver vi ha kvar folk bara så länge de orkar göra 110%

När arbetsgivare säger om vi bara får ge lägre ingångslöner så kan ungdomarna få jobb då menar de så kan vi sänka lönerna generellt och få mer pengar till oss som tar vinsten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2012 i Blandat

 

En folkrörelselinje i vården

Inlagt 19 mars 2012

Jag har skrivit flera gånger om sjuksköterskestudenterna i Stockholm som snackat ihop sig och vägrar ta jobb som sjuksköterskor för mindre än 24000 kr i månaden.

Nu mullrar det över hela landet. Här är några exempel.

Sjuksköterskestudenter i Umeå sluter upp för höjda ingångslöner.

Löneupproret sprider sig bland unga sjuksköterskor i Sverige.

Biomedicinska analytiker i Göteborg kräver 24000 i ingångslön.

Sjuksköterskorna på hjärtkliniken vid Gävle sjukhus jobbar inga frivilliga extrapass så länge lönerna inte höjs.

Barnmorskorna i Halland startar löneuppror.

Dessa exempel är hämtade från Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
Vårdförbundet har länge haft en mycket säregen inställning till fackets uppgift i lönekampen. De sluter nollavtal och räknar med att medlemmarna ska klara sin löneutveckling genom individuella lönesamtal.
Det enda positiva med den inställningen (ur min utomstående synvinkel) är nog att den föder sin motsats. Behovet av kollektiv mobilisering, att snacka ihop sig och ta strid tillsammans, har vuxit sig allt starkare. Och säkert ser också många aktiva inom förbundet med glädje på det som händer.

Två grundstenar i den strategi som kallas folkrörelselinjen är
1) Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för
2) När de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig

Sjuksköterskestudenternas strid tycker jag är en bekräftelse på styrkan i en sådan strategi. När de tvingar fram högre löner är det inte genom att be om det utan genom att slåss för det.
Som nyutexaminerade står de på sätt och vis ”längst bak” – vem kunde tro att de skulle kunna ha något att säga till om? Men deras tryck bakifrån, underifrån, får också dem som står längre fram att komma i rörelse.

Hopskrivet, nästa bok i serien Folkrörelse på arbetsplatsen (uppföljaren till Hopsnackat) kommer att innehålla ett avsnitt om hur sjuksköterskestudenterna organiserat sin strid. Jag tror att även andra yrkesgrupper kan inspireras av det.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 

Vi kallar det bemanningshelvetet

Inlagt 18 mars 2012

”Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten.”  Kristian Lundberg i Och allt ska vara kärlek.

 Bild från strejken på Lagena.

I Göteborg ordnar Förbundet Allt åt Alla en temadag lördagen den 31 mars 2012 som de kallar Vi kallar det bemanningshelvetet.
Plats: Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Det handlar om organisering, Volvo, Lagena, lagstiftning, debatt, tjöt, bokbord mm.
Facebookevent.

I Stockholm ordnar Arbetarrörelsens arkiv en temavecka med lunchseminarier (inkl soppa till självkostnadpris) om bemanningsbranschen 24-27 april 2012, varje dag kl 12-13.
Plats: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4

Tisdag 24/4: Anette Thörnqvist: Otrygga anställningar i ett historiskt och internationellt perspektiv
Onsdag 25/4: Magnus Nilsson: Litteraturen och bemanningsföretagen
Torsdag 26/4: Jonas Söderqvist: Det uthyrda arbetet i historiskt perspektiv
Fredag 27/4: Paneldiskussion om bemanningsföretag

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 mars, 2012 i Osäkra anställningar

 

Tillägg till snabbkursen i akasse-försämringar

Inlagt 6 mars 2012

I förra veckan skrev jag här en Snabbkurs i akasse-försämringar

Där gick jag kortfattat igenom de ändringar som genomfördes 1 januari 2007, och som förklarar varför färre människor idag är med i akassan och varför färre får ersättning från akassan.

Men kursen behöver kompletteras med ytterligare en viktig försämring som genomfördes senare – den 7 april 2008.

Uppstämpling

FÖRE 7 april 2008
Om du arbetar deltid eller som timmis så att du jobbar en del av en vecka men inte hela veckan, så får du ”stämpla upp”.
Exempel: Du söker heltidsjobb och får ersättning från akassan 5 dagar i veckan. Du får ett extrajobb och jobbar 16 timmar i en vecka. Då får du stämpla upp – du får akassa för 3 dagar den veckan.

EFTER 7 april 2008
Möjligheten att stämpla upp begränsas. Du får använda högst 75 av dina 300 akassedagar till att stämpla upp. När du har använt 75 av dina akassedagar till att stämpla upp, så får du sen akassa bara de veckor då du är helt arbetslös. Då kan det bli en ren ekonomisk förlust att rycka in på tillfälliga jobb. Har du ett deltidsjobb blir du tvungen att antingen säga upp dig eller leva på bara deltidslönen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 mars, 2012 i Arbetslöshet

 

Brevbärarklagan eller jeopardy på DN.se

Inlagt 3 mars 2012

Vi tvingas dela ut tusentals brev försent i Stockholm

Tusentals brev blir varje dag liggande på Stockholms postkontor utan att delas ut. Många får sin post först sent på eftermiddagen. För lite personal och för stora distrikt gör att Postens servicenivå nått sin botten, skriver Johan Fehrman, brevbärare på Södermalm.”

Så löd rubrik och ingress till en artikel på Stockholm Debatt i Dagens Nyheter i torsdags, den 1 mars 2012.

Jag hade tänkt skriva några rader här om detta nödrop från arbetslivet, så typiskt för vår tid, och länka till Fehrmans artikel.

Men artikeln fanns inte upplagd på DN.se utan bara i papperstidningen. Mailade DN.se om detta och fick svaret ”… Jag ska meddela nätredaktionen och se till att den hamnar där”.
Men än så länge har den inte lagts upp.

Däremot finns idag, både i papperstidningen och på DN.se, postens replik på Fehrmans artikel. ”Vi jobbar hårt för att posten ska komma i tid” skriver regionchef Anders Öhlander.

Repliken finns alltså på nätet – men inte artikeln den svarar på.

Är det ett avsiktligt val av DN.se? Får postens regionchef synas, men inte brevbäraren?
Eller är det nån Jeopardy-variant, man ska läsa svaret och gissa till sig frågan?
Eller är det underbemanning och stress även på DNs nätredaktion? undras såhär på lördagsmorgon i väntan på skidskyttet.

Uppdatering kl 20:40: Nu så! Nu har Johan Fehrmans artikel lagts upp på DN.se! Vi tvingas dela ut tusentals brev försent i Stockholm

(Fler inlägg om posten finns under Kategorin Arbetslivet – Postisar i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 mars, 2012 i Posten

 

Rolig ansökningshysteri och förnuftig ansökningsvägran

CV_i_papperskorgen

Inlagt 28 februari 2012

Berättelsen om Carl

Det här är roligt. Arbetslöse Carl, som fått bassning för att han inte sökt tillräckligt många jobb, fixar en databas som automatiskt spottar ut 62 000 ansökningar över hela landet. ”Jag låter datorn skicka iväg mellan 200 och 400 ansökningar i timmen”

Smart kille som verkligen inte borde ha problem att hitta jobb. Och han har redan fått ett erbjudande. Han kan få bli barnpassare i Schweiz.

Men sektionschefen på arbetsförmedlingen i Lund är inte odelat positiv. Han är tveksam till om det vore en bra idé att alla arbetslösa skickade iväg 62 000 ansökningar. ”Det skulle urholka jobbsökandet. Om arbetsgivarna fick 10 000 mejl per dag skulle de inte ens titta på ansökningarna.”

Därmed kommer vi in på ett äkta problem: Krav på arbetsförmedlarna att anvisa många arbeten, krav på den arbetssökande att söka många arbeten – är avsikten att matcha rätt person med rätt jobb, eller är det en disciplinerande åtgärd i största allmänhet?

Att man som arbetslös tvingas söka jobb som man vet att man inte kommer att få och jobb som man vet att man inte passar för, är inte till någon nytta för den arbetssökande och inte heller för någon arbetsgivare.

Arbetsgivare vill visserligen gärna ha många arbetslösa ”där ute” för att kunna hålla nere löner och andra villkor – men de vill inte behöva bläddra igenom tusen olämpliga ansökningar för att hitta den de vill anställa.

Som tur är – för arbetsgivarna – har de flesta arbetssökande såpass förnuft att de inte söker som automatiska databaser.

Falsklarmet: Var tredje arbetslös söker inte jobb!

2008 gick larmet i media: Var tredje arbetslös söker inte jobb!
Det var ett falsklarm.
Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering:

”En tredjedel av AFs anvisningar till ledig plats söks inte. Det uppger arbetsgivarna i en enkätstudie som IFAU genomfört tillsammans med AF. …
Varje år gör arbetsförmedlingarna cirka 600 000–800 000 anvisningar till lediga jobb. Anvisningar är en service till arbetssökande och arbetsgivare, samt ett sätt att kontrollera sökviljan. En tredjedel av de anvisade jobben söks dock inte, enligt arbetsgivarna.”

Det står alltså INTE i pressmeddelandet att var tredje arbetslös inte söker jobb. Det står att av tre jobb som arbetslösa blir anvisade att söka, så söker de två av jobben men inte alla tre.

Arbetslösa söker massor med jobb utöver de som de eventuellt fått anvisade. Det vanliga är att man en gång i månaden ska redovisa vilka jobb man har sökt. Om det vore så att var tredje arbetslös vägrade göra det, hade det möjligen funnits fog för misstanken att var tredje arbetslös inte söker jobb. Men så var det alltså inte.

Ändå braskade media på med sitt okunniga och lögnaktiga larm. Till och med LO-tidningen (nuvarande Arbetet) hade en notis med rubriken Var tredje arbetslös söker inte jobb! Jag skickade ett inlägg med rättelse, men det togs inte in. LO-tidningen voffade med i det allmänna dumskallet mot arbetslösa. Skäms, LO-tidningen!

Förnuftig ansökningsvägran

Det stod också i IFAUs pressmeddelande: ”Arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen: anvisningarna bedöms oftast som realistiska och drygt en tiondel av dem som söker anvisningarna får det sökta jobbet.”

Det kan man tacka de förnuftiga ansökningsvägrarna för.

Så här går det nämligen till i verkligheten:

Arbetsförmedlingen anvisar f.d. lagerarbetaren Pelle att söka ett ledigt lagerarbete. I platsannonsen ställs krav på truckkort, som Pelle inte har. Det är en vanlig situation, ett vanligt problem med ansvisningarna. AF kollar inte vilka krav som ställs och om den arbetslöse uppfyller kraven. De matchar helt enkelt annonser i lådan ”lagerarbete” med arbetslösa i lådan ”lagerarbetare”.
Men varför anger arbetsgivaren specifika krav i annonsen? Jo, hen vill slippa ansökningar från personer som inte uppfyller dessa krav.
Pelle använder sitt förnuft och söker inte jobbet.

Alltså :
1. De som inte söker ett anvisat jobb vet ofta att de ändå inte kan få just det jobbet.
2. Det är bara ett plus för arbetsgivaren att slippa få ansökningar från dessa personer.
3. Det är tack vare de arbetssökandes förnuftiga ansökningsvägran som arbetsgivarna ger gott betyg åt matchningen.

Artiklar om Carl med databasen:
LO-tidningen: Han byggde egen databas – för att söka alla jobb
DN: Carl får ingen a-kassa – nu ska han söka 62.000 jobb

Uppdatering 24 november 2014: Arbetslösa ska slippa meningslöst jobbsökande (DN)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Snabbkurs i akasse-försämringar

Inlagt 27 februari 2012

I Agenda igår talade Fredrik Reinfeldt om akasseförsämringarna som om det enda regeringen ändrat var att kravet på att ha jobbat 70 timmar i månaden höjts till 80 timmar.

Tyvärr tycks inte programledaren ha fördjupat sig i vad som egentligen hände den 1 januari 2007, annars hade hon kunnat pressa honom hårdare. T.ex. kunde man tidigare få akassa medan man söker jobb efter heltidsstudier. Den möjligheten har tagits bort. Beräkningen av akasseersättningen har ändrats, vilket främst drabbar den som har tidsbegränsade anställningar. Etc.

Ytterligare en anledning till att färre får akasseersättning idag är förstås att det blivit mycket dyrare att vara med i akassan. Obs att för att få inkomstrelaterad akassa måste man ha varit medlem i akassan (antingen genom facket eller i Alfa-kassan) ett år. Och för att få gå med i akassan så måste man ha ett jobb.

Här kommer nu en snabbkurs i akasse-försämringar, genom en jämförelse av villkoren FÖRE resp. EFTER 1 JANUARI 2007

Arbetsvillkoret för att få akasse-ersättning

FÖRE
1. Arbetat minst 70 timmar per mån under minst 6 av de senaste 12 månaderna eller
2. Arbetat under minst 450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader. Under var och en av dessa månader skall arbete ha utförts minst 45 timmar

EFTER
1.70 höjs till 80.
2. 450 timmar höjs till 480. 45 timmar höjs till 50.

A-kassa efter studier

FÖRE
Den som studerat på heltid kunde få räkna detta som akassegrundande och sen få akassa medan hen sökte jobb.

EFTER
Möjligheten att få akassa efter studier togs bort.

Akassenivåer

FÖRE
Akasse-ersättningen är 80 % av den tidigare inkomsten. Det finns ett tak på 730 kr per dag under de första 100 dagarna. (Maximal akassa är alltså drygt 16000 kr per månad, före skatt.) Därefter är taket 680 kr per dag.

EFTER
Man börjar på 80%, men taket blir 680 kr per dag redan från början. (Maximal akassa är alltså mindre än 15000 kr i månaden, före skatt.) Nivån sänks sedan stegvis till 65% av tidigare inkomst.

Beräkning av akasse-ersättning

FÖRE
Ersättningen beräknas på vad man haft för inkomst under de senaste 6 månaderna.

EFTER
Ersättningen beräknas på vad man tjänat under de senaste 12 månaderna. Om man t.ex. har jobbat de senaste 6 månaderna och gått arbetslös dessförinnan, så slås inkomsten ut på hela året. Har man tjänat 18000 per månad på jobbet blir resultatet att det räknas som att man tjänat 9000 per månad under året, och akassan blir alltså 80% av det, 7200 kr per månad före skatt.

Akasse-perioder

FÖRE
Efter 300 dagars a-kassa finns möjlighet till ytterligare en 300-dagarsperiod.  Därefter finns möjlighet till ”aktivitetsgaranti”. Då måste man delta i olika aktiviteter för att få akassa.

EFTER
Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 % till 70 % av inkomsten. Efter 300 dagar kommer man till Jobb- och utvecklingsgarantin. Då sjunker ersättningen till 65 % av tidigare inkomst. För dem som har barn under 18 år sker sänkningen till 65 % efter 450 dagar.

Avgiften till akassan

FÖRE
Akassemedlemmar betalar för sitt medlemsskap ca 90 kr i månaden.

EFTER
Akasse-avgiften höjdes kraftigt. Maximal höjning per medlem 300 kr, alltså från 90 till 390 kr per månad. Avgiften höjdes mest i de förbund som har högst arbetslöshet i sin bransch. Vilket ofta är samma branscher som har mest osäkra anställningar, deltider och låga löner.

Höjningen betalas av de akassemedlemmar som har arbete. Den som går helt arbetslös behöver inte betala höjningen. MEN det räcker att man arbetat en timme under en månad för att man ska bli tvungen att betala den högre avgiften för den månaden. Tufft för timmisar.

Skattereduktionen

FÖRE
Den som betalat akasseavgift fick en skattereduktion (= minskning av skatten) motsvarande 40% av vad man betalat till akassan. Dessutom en skattereduktion motsvarande 25% av resten av fackavgiften.

EFTER
Skattereduktionen togs bort.

PS 6 mars 2012: Ett tillägg till kursen, om begränsningen av deltidsstämpling, som genomfördes 7 april 2008, finns här.

DN-artikel om Reinfeldt och akassan

Relaterat: Mitt blogginlägg från 20 nov 2011: Nu ljuger de i teven igen

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Varsågoda

Inlagt  22 februari 2012

Jag får en del erbjudanden om att skriva i olika tidningar och andra publikationer, men brukar tacka nej till det av diverse skäl.
Men det går bra att norpa och återanvända mina blogginlägg. Hittar du någon text här som du tycker passar i din publikation, så ta den och slit den med hälsan. Läs dock först min jättelånga lista med Krav och Regler här!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 februari, 2012 i X övrigt

 

Mössa på, socialsekreterare och alla andra!

Inlagt 19 februari 2012

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Väldigt främmande samt en hemtjänstkvart

Inlagt 16 februari 2012

Jag träffade några hemtjänstarbetare. De berättade om en rad problem de har och jag frågade om de hade haft något möte och diskuterat med arbetskamraterna och om någon fackrepresentant varit med.

De svarade att de har bara haft möten då chefen är med och då kan de inte diskutera öppet. Men när facket kommer då? Jamen när facket kommer då är ju chefen alltid med också! säger tjejerna. Va, säger jag, så ska det självklart inte vara! Det är klart ni ska kunna sitta själva med fackrepresentanten.

Nästa gång vi träffas har en av tjejerna ringt till någon i sektionen (Kommunal) och klagat på att chefen får vara med hela tiden varje gång det kommer en fackrepresentant till arbetsplatsen. Fackrepresentanten svarar att tanken att chefen inte ska vara med är väldigt främmande för henne, och ”hur ska vi veta att ni inte vill att chefen ska vara med, om ni inte säger det?”

Är inte detta uppochnervända världen och väldigt främmande ur ett fackligt perspektiv?

Det är fackrepresentantens uppgift att tala om för både medlemmar och chef att självklart ska inte chefen vara med. (Såvida man inte kommer överens om att kalla in chefen för att framföra/diskutera något.) Det är inte alla arbetare som har koll på sådana rättigheter och möjligheter. Fackrepresentanten måste hjälpa till så att medlemmarna kan snacka ihop sig om sina problem och krav, och så att de tillsammans får ”snacka med facket”, utan att chefen lyssnar. Det är för fasen grundläggande.

När jag ändå är inne på hemtjänstarbete så vill jag gärna berätta för er som inte jobbar med sånt, hur EN KVART av en hemtjänstares arbetsdag kan se ut:

07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor.
På en kvart, med en gammal människa.
7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 februari, 2012 i Vård och omsorg

 

Äldre VILL jobba längre och unga VILL INTE ha fasta jobb

Inlagt 13 februari 2012

Snacket om frivillighet i pensionssystemet – ”Många VILL jobba längre!” – påminner om något som man ofta fick höra då arbetsgivarna lobbade för att få fritt visstidsanställa och slippa fastanställa. Ett envist upprepat argument under den perioden var: ”Ungdomen VILL inte ha fasta jobb! Ungdomen vill röra på sig och pröva nytt!” (Som om det skulle ha förhindrats av att man har ett fast jobb – man kan faktiskt säga upp sig.)

Kommer ni ihåg det?

Arbetsgivarna lyckades i sitt uppsåt genom att driva igenom förändringar först på arbetsplatserna, sen i kollektivavtalen och till slut i LAS. Nu, när verkligheten hunnit ifatt, hör man sällan ”Ungdomen vill inte ha fasta jobb”-argumentet längre. Det var en reklamslogan som dög tills vi fick granska varan – falsk marknadsföring helt enkelt.

Men när det begav sig, var det ett ofta förekommande pladder – och mycket irriterande att höra när man förstod hur utvecklingen skulle komma att se ut. Visst kan det passa med t.ex. ett timjobb när man pluggar, men hur kul är det när resten av livet kommer och det inte går att få något fast?

Sjukpenningförsämringarna salufördes  med reklambudskapet att det skulle bli bättre för de människor som drabbades. ”De långvarigt sjukskrivna VILL tillbaka till arbetslivet! Och nu ska de äntligen få hjälp!” Den hjälpen visade sig främst bestå i att ge dem sämre sjukpenning eller tvinga dem att leva på socialbidrag.

Nu hör vi ett reklambudskap igen: Många VILL jobba längre!

Idag har man som anställd rätt att stanna på jobbet till 67 om man vill – och om inte orken tagit slut eller arbetsgivaren trixat bort en från jobbet redan dessförinnan.

Visst, det finns människor i t.ex. fria och skapande yrken som kan och vill fortsätta tills penseln faller ur handen – men då hindras man å andra sidan sällan av några las-regler om uppsägning vid 67.  Det har liksom ingen relevans i den här diskussionen.

Att sitta kvar i bolagsstyrelser tycks inte heller ha någon 67-års-gräns. Det hör inte heller hit.

I arbetares jobb är det vanligt att man inte orkar till 67 och inte heller till 65. Inom vissa yrken är det snarare regel än undantag att kroppen och orken tar slut i förtid.

Visst, även bland vanliga anställda finns det ändå de som orkar och vill jobba längre. Men nu handlar inte det här om att ge individen rätt att stanna på jobbet efter 67 och att inget annat förändras. Det handlar om ett pensionssystem som urholkas, ”frivilligheten” kommer att ge oss valet mellan en usel pension eller jobba vidare. Välj och svälj.

Det är inte lika för alla, sa Fredrik Reinfeldt. Vad betyder det?

Är tanken att bemanningen ska dubbleras på de tunga och/eller stressiga jobben så att vi vill och orkar jobba längre?

Nehej, inte det.

Är tanken att tänka flexibelt och ge de som jobbar tungt en bra pension från 60 års ålder?

Nehej, inte det. Man ska byta karriär mitt i livet.

, vilka arbetsgivare kommer att vilja ha de f.d. vårdbiträdena och byggnadsarbetarna som omskolar sig mitt i livet – till vad? Är inte de mindre slitsamma jobben redan upptagna av människor som kunde skaffa sig dem redan från början?

För tanken är väl inte att alla medborgare ska göra sin insats i vården eller på bygget i 20 år, för att alla sedan ska kunna byta karriär?

Nehej, tänkte väl det.

Mina tidigare inlägg i pensionsfrågan:  Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten samt Och du är 29 år sa du?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 februari, 2012 i Arbetslöshet, LAS

 

Etiketter: , ,

Och du är 29 år sa du?

Inlagt 8 februari 2012

Sedan mitt fasta jobb, som jag haft i 29 år, försvann på grund av fabriksnedläggning, så har jag varvat arbetslöshet med visstidsanställningar, timvik och praktik. I den situationen befinner sig i dagens arbetsliv inte bara de unga utan de flesta som blivit av med ett fast jobb eller inte har haft något. (Fast det märks förstås mest när det gäller de unga, de är ju en hel generation som befinner sig i denna usla sits.)

Under en arbetslöshetsperiod satt jag utan större förhoppningar och letade ställen att söka jobb på. Man svarar ju inte bara på annonser utan försöker på vinst och förlust på andra arbetsplatser också.

Ringde upp ett storkök och drog min ramsa ”Jag har jobbat på bageri i 29 år, men det har lagts ner … blablabla … behöver ni folk?” Den vänliga personalkvinnan svarar att de kan behöva semestervikarier och timvikarier.

Kan jag få komma och presentera mig? frågar jag.

Det ska gå bra, säger hon till min förvåning, och vi bestämmer tid och plats. Samtalet fortsätter.

Personalkvinnan: Och du är 29 år sa du?

Jag: Nej, nej, då hörde du fel. Jag har jobbat på bageri i 29 år. Jag är 58.

Det blir tyst i luren.

Tystnaden säger att personalkvinnan tänker ”Jäklar, en gammal tant, hur ska hon hänga med i tempot”. Men det kan hon ju inte säga högt, så jag får komma i alla fall. Och ser tydligen tillräckligt livskraftig ut för ett vikariat på tre månader, för det är vad jag får, till att börja med.

Det blev faktiskt nästan två års vikarierande i storköket. Tills 1) Sodexo tog över och matlagningen försvann och 2) en bemanningsfirma tog över andra arbetsuppgifter.

Ett tips från coachen till dig som kanske blir tvungen att byta karriär mitt i livet framåt 70-årsåldern, när pensionssystemet försämras: Plocka ut löständerna och prata suddigt, så kanske arbetsgivarn hör fel om din ålder och du får jobb.

  Jag är VISST 29!

Seriöst, det är svårt att få nytt jobb för äldre. Och även om man har jobb kan man bli av med det. Faktum är att det blir allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med äldre arbetskraft genom att trixa på olika sätt.

Läs t.ex. här på min blogg om SJ (alla inlägg i kategorin Arbetslivet – Tåg), som la ut sin tågstädning på entreprenad för ett antal år sen. Personalen fick följa med enligt reglerna om övergång av verksamhet. Nu när SJ tar tillbaka städningen i egen regi struntar de i dessa regler, de handplockar och nyrekryterar.  De äldre städarna, trotjänarna, förlorar sina jobb.

Och i de flesta fall där arbetsgivarna (ofta med fackets goda minne) gör avvikelser från turordningsreglerna vid nedskärningar, så hör de äldre till dem som ryker. Icke önskvärda.

Men de äldre gör ur arbetsgivarnas synvinkel nytta i alla fall – som arbetslösa. Det behövs en stor kader av arbetslösa, många sökande till jobben, för att löner och andra villkor ska kunna hållas nere eller försämras. De arbetslösa bidrar på det sättet till högre vinster, och är i högsta grad önskvärda.

Som jag har skrivit om i min förra bloggpost: Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten.

(Även det här inlägget är inspirerat av intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2012 i Arbetslöshet