Inlagt 16 februari 2012

Jag träffade några hemtjänstarbetare. De berättade om en rad problem de har och jag frågade om de hade haft något möte och diskuterat med arbetskamraterna och om någon fackrepresentant varit med.

De svarade att de har bara haft möten då chefen är med och då kan de inte diskutera öppet. Men när facket kommer då? Jamen när facket kommer då är ju chefen alltid med också! säger tjejerna. Va, säger jag, så ska det självklart inte vara! Det är klart ni ska kunna sitta själva med fackrepresentanten.

Nästa gång vi träffas har en av tjejerna ringt till någon i sektionen (Kommunal) och klagat på att chefen får vara med hela tiden varje gång det kommer en fackrepresentant till arbetsplatsen. Fackrepresentanten svarar att tanken att chefen inte ska vara med är väldigt främmande för henne, och ”hur ska vi veta att ni inte vill att chefen ska vara med, om ni inte säger det?”

Är inte detta uppochnervända världen och väldigt främmande ur ett fackligt perspektiv?

Det är fackrepresentantens uppgift att tala om för både medlemmar och chef att självklart ska inte chefen vara med. (Såvida man inte kommer överens om att kalla in chefen för att framföra/diskutera något.) Det är inte alla arbetare som har koll på sådana rättigheter och möjligheter. Fackrepresentanten måste hjälpa till så att medlemmarna kan snacka ihop sig om sina problem och krav, och så att de tillsammans får ”snacka med facket”, utan att chefen lyssnar. Det är för fasen grundläggande.

När jag ändå är inne på hemtjänstarbete så vill jag gärna berätta för er som inte jobbar med sånt, hur EN KVART av en hemtjänstares arbetsdag kan se ut:

07:30-07:45 besök hos Anders Andersson. Morgonhjälp, personlig hygien, påklädning, frukost, bäddning, disk, ta ut sopor.
På en kvart, med en gammal människa.
7:45 är det besök hos Beda Bertilsson.