Inlagt 19 februari 2012

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.