Inlagt 26 juli 2012. Uppdateringar 2 oktober 2012 och 23 januari 2020. 

Det finns ett mycket läsvärt debattinlägg i DN idag, 26 juli 2012, ”Visst finns det belägg för att vinst i vården ger sämre kvalitet” av professorn och överläkaren Inge Axelsson.

Axelssons inlägg är ett svar på en debattartikel av Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet Östergötland och tidigare riksdagsledamot (S): ”Låt inte valet 2014 bli ett nytt kosackval”

Skönt att läsa Inge Axelssons konkreta och korrekta nedsabling av Widar Anderssons resonemang. Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar?
Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.
De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen.
Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.

Motsättningen finns där. Vilken sida är huvudsidan? När arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang inte får dominera inom socialdemokratin blir den ett verktyg för arbetsgivarnas intressen istället för ett reformistiskt verktyg för de många.

Uppdatering 2 oktober 2012: Inlägget ovan skrevs med anledning av en artikel i DN den 26 juli 2012. Men den kan nu även läsas som en kommentar till Daniel Suhonen och Felix Antman Debels artikel i DN idag, den 2 oktober, ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Uppdatering 23 januari 2020: Nu genomför S extra marknadsliberal/extrem och klassklyfts-ökande politik vilket skylls på att det är tvunget på grund av januariöverenskommelsen som i sin tur var tvungen på grund av valresultatet. Inget som S egentligen vill alltså. MEN Stefan Löfven har ju tjatat om att bryta upp blockpolitiken och att han vill samarbeta med de s.k. mittenpartierna, ända sen han blev partiordförande! Långt innan valet alltså. Och han har väl vetat vad det innebär? Han och några till i S-ledningen med samma inställning har väl fått precis det han/de bett om?

Läs även: Plask i samarbetssoppan.