RSS

Författararkiv: Admin

Konsekvensen av ett brutet löfte

Inlagt 6 februari 2013

Fas 3-jobb får inte innehålla ”ordinarie arbetsuppgifter”, så har reglerna varit. Men reglerna har inte följts. Många fas-treor har gjort ett ”riktigt jobb”, men inte fått lön och andra normala rättigheter.

Som sagt, reglerna har inte följts. Vilket vi hade kunnat göra något åt, om de arbetslösa och de i Fas 3 (som har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”) organiserades aktivt av fackföreningarna, och om facken hade stoppat sådana flagranta brott mot kollektivavtalet. För det finns ju ett facklig löfte, eller hur?

Vad blir konsekvensen när vi inte håller på regler som faktiskt finns? Hur gick det när vi inte höll på reglerna om fast anställning? Hur går det när vi inte håller på turordningsreglerna?

Svar: Reglerna mjukas upp och försvinner.

I konsekvensens namn har alltså fas 3-reglerna ändrats. Numera, fick jag veta på arbetsförmedlingen i förra veckan, får det vara ordinarie arbetsuppgifter. Utan lön och andra normala rättigheter. Så, vad sägs om lite aktiv facklig organisering nu då? Fast det är sent påtänkt att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna.

taihand

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

/ur LO:s skrift Kollektivavtalet – det skrivna löftet av Ingemar Göransson och Anna Holmgren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 februari, 2013 i Arbetslöshet

 

24000? Det var då det. Nu höjer vi.

Inlagt 25 januari 2013

Tillfälliga kampanjer för någon yrkesgrupp eller något arbetarkollektiv, har vi sett komma och gå. Det kan vara motiverat av en tillfällig konflikt. Men ofta är en kampanj något som inte leder så långt, och som arbetsgivarna har lärt sig att de kan vänta ut.

Faktiskt kan muller från arbetarkollektivet/yrkesgruppen självt verka betydligt mer hotfullt och verksamt än en tillfällig mediahype, en demonstration, en namninsamling, sånt som man vet att det kommer, peekar – och försvinner.

Här sticker sjuksköteskestudenternas Inte under 24000-kampanj ut. Genom det goda underarbetet, dvs att man mobiliserar kollektivet och stöttar varandra i att hålla på lönekravet, åstadkommer man inte bara en tillfällig protest, utan en liten men stark folkrörelse. Då kan demonstrationer och mediakampanjer vila tryggt ovanpå något som inte bara är tillfälligt. (Vill du veta mer om hur stockhomsstudenterna organiserat sin kamp, så skaffa antologin Hopskrivet, där sjuksköterskestudenten Ulrika Blumfelds berättar om detta i kapitlet ”Öppen kamp och hemlig grupp”.)

vagg

Jag blev ombedd att tala till stockholmsstudenterna vid deras första öppna manifestation den 15 december 2011, och då sa jag så här:

Kära sjuksköterskestudenter!

Har ni hört sagan om ingångslöner? Att det behövs lägre ingångslöner för att unga människor ska få in en fot på arbetsmarknaden? Det är verkligen en saga – för sanningen är att ingångslöner sänks för att lönenivån ska sänkas för alla. Det är så lönedumpning går till. Det syns så tydligt när man tar er sjuksköterskor som exempel. Ni går ut från en treårig utbildning och ni behövs – inte fasen är det för att ni ska få in en fot, som man försöker pressa ner ingångslönerna. Det är för att hålla nere lönenivåerna inom vården, punkt.

Det betyder också att det omvända gäller. Om ni ser till att få vettiga ingångslöner så kommer det att lyfta lönenivån som helhet, och det gynnar i längden inte bara de nyanställda utan också alla andra, och i längden även oss 100% som alla är eventuella patienter.

Det finns segervittring i den här fajten och det är för att den inte bara förs här på torget med ord och plakat. Det här är bara en överbyggnad på den verkliga striden, den att ni faktiskt tackar nej till till jobb under 24000. I arbetslivet vi får inte bättre villkor för att det är synd om oss eller för att vi klagar och protesterar, utan för att vi går till aktion. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Striden kommer att bli framgångsrik, om ni fortsätter som ni börjat och om ni ser till att alla era studiekamrater och blivande kollegor, även dom som inte är här, känner det kollektiva trycket och framför allt det kollektiva stödet, så att de står på sig och håller ut i detta chickenrace. Den viktigaste uppgiften för dem som är säkra och modiga, är att uppmärksamma och peppa dom som kanske är mera osäkra eller befinner sig i ett svagare läge på något sätt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, då rör sig hela gänget framåt och då kommer ni att vinna.

Jag tror också det är viktigt att arbetsgivarna får klart för sig att den här striden inte är en tillfällig dagslända. Även de studenter, som nu är i början av sina utbildningar, är på hugget och kommer att stå på sig. Om arbetsgivarna tror att de kan vänta ut den här årskullen och få billigare arbetskraft sen, då ska de veta att så blir det inte. Nästa år kanske kravet är 25000, så de gör klokt i att passa på att anställa nu för futtiga 24!

Till sist – som fackligt aktiv sen hundra år vill jag säga att det som ni gör nu är visserligen ovanligt i dagens läge – Alltså att ni snackar ihop er redan innan ni fått jobb. Men det är samtidigt basic facklig organisering. Detta att man tillsammans sätter den nedre gränsen för vad man kan acceptera när det gäller lön och andra arbetsvillkor. Genom att ni på eget initiativ tar upp denna grundläggande fackliga strategi så är ni ett föredöme och inspiration för andra. Det tackar vi för.

Stå på er syrror – no chickens!

Nästa år kanske kravet är 25000 – det vågade jag säga just för att jag uppfattade studenternas organisering som en folkrörelse med framtiden för sig.

Och nu är det tydligen dags för att höja kravet till 25000, anser studenterna i Stockholm och Uppsala. Heja!
Sveriges Radio: Sjuksköterskors krav på högre löner trappas upp
DN: Sjuksköterskestudenterna höjer lönekravet.

Samtidigt i Lund: 34 erfarna sjuksköterskor på barnintensiven säger upp sig i protest mot arbetsgivarens försämrade personalpolitik. Arbetsgivaren har sagt upp de lokala arbetstidsavtalen, vilket leder till försämrad inkomst för sjuksköterskorna som arbetar med de svårt sjuka barnen.
Stödgrupp på facebook.

I ett större perspektiv handlar sjuksköterskornas kamp inte endast om deras egna villkor – det handlar om vården, den vi alla behöver förr eller senare, och vad den får kosta.

Alla mina blogginlägg om 24000-kampanjen finns i kategorin Arbetslivet – vården

 
2 kommentarer

Publicerat av på 25 januari, 2013 i Vård och omsorg

 

Somliga går med trasiga skor

Inlagt 31 december 2012

I antologin Hopskrivet (info öppnas i nytt fönster) finns en berättelse (Vi saknar en anslagstavla) skriven av en Lernia-anställd metallarbetare i Göteborg om hur några arbetskamrater drog igång ett fackligt nätverk, började ordna både rastmöten och träffar på fritiden, blev fler, och startade en blogg för att nå de utspridda arbetskamraterna med information.

”Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.” (Citat ut Hopskrivet.)

De som är direktanställda av Volvo får nya skyddsskor den dag de börjar jobba där, och sen byts de var sjätte månad. Medan de Volvoarbetare som är anställda av Lernia (Volvo är Lernias största kund i Göteborg) kunde få skor som var begagnade redan från början.

Som sagt, nätverket drev frågan och det har blivit bättre. Nu får tydligen de nyanställda nya skor. Men det betyder inte att problemet är löst – det finns ingen överenskommelse om hur det ska fungera framöver, det finns fortfarande arbetskamrater som går med gamla skor, man kan bli vägrad att få nya skor och arbetskläder när de behöver bytas och man kan bli tillsagd att åka iväg på fritiden och ordna det själv. Det är helt enkelt ingen ordning. Så nu har nätverket – som numera är en fackklubb inom IFMetall – begärt förhandling om saken. Och förhandling blir det nu på onsdag, 3 januari. (Uppskjutet av Lernia till 18 januari.)

”Alla bemanningskonsulter på Lernia får både skyddsutrustning och skyddskläder från Lernia,  /… / Påståendet … att skyddskor eller annan utrustning förvägrats anställda är felaktigt” säger Lernia i en kommentar på sin egen facebooksida.

Jomenvisst.

Men det kan fortfarande se ut så här:

skor-small-1

Ett par skor som montören i fråga fick för ca 2 år sedan, de var då begagnade. /…/ Arbetsskor har ett bäst före datum och förlorar med tiden sin dämpning vilket kan ge skador på fötterna. Begagnade skor kan också orsaka skador samt hygieniska problem som exempelvis fotsvamp. (Citat från Lerniabloggen – Se fler bilder på lerniabloggen och läs vad fackklubben kräver.)

Självklart!

Vettiga, icke utslitna skyddskor och kläder, regler och ett system för utbyte är en självklarhet! Löjligt, var min första reaktion. Löjligt att man ens behöver driva en sådan fråga! och ännu löjligare att det ska behöva uppmärksammas utanför arbetsplatsen, att det bildas en stödgrupp på facebook, etc.
Men faktum är ju att det finns många fler arbetsplatser där såna här självklarheter skulle behöva drivas. Men där man inte gör det för att man inte vet sina rättigheter, inte har snackat ihop sig, inte törs. Så naglarna ramlar av. Och företag som Lernia gör lite extra vinst på att strunta i fötter och självklarheter så länge det går.

Ur den synvinkeln är det viktigt att det uppmärksammas och stöds när några sätter ner foten. Inte minst när det görs i en så fackligt eftersatt och grovt utnyttjad grupp som de bemanningsanställda. Det kan ge mod åt fler att kräva det självklara. Så sprid gärna detta!

Därmed önskar jag er alla ett Gott Slut på året och och Gott Nytt på fötterna.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2012 i Osäkra anställningar

 

Prata om jobbet – och sen?

27 december 2012

Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.

Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten

Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.

Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.

Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.

Och sedan?

Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.

Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.

Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.

Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.

Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare –  inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.

Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?  och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?  om hur förändring går till i verkligheten.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 december, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Språkfrågesport 2012

Inlagt 20 december 2012

Uppdatering 28 december: Länk till Facit finns längst ner!

Förra julen publicerade jag Erik Helgesons frågesport Anders Borg eller Kim Jong-Il?, som tydligen förgyllde många jul- och nyårssoffor eftersom det är det mest lästa inlägg jag haft på denna blogg.

Till dessa höjder når vi knappast i år, men det blir lite frågesport i alla fall. Här nedanför finner du 80 julhälsningar (och i några fall även nyårshälsningar, tror jag) på 80 olika språk. Nu är frågan – hur många av dessa hälsningar kan du/ni där i jul- eller nyårssoffan placera i rätt språk? Utan att söka på nätet?
OBS: Att bjuda hem eller ringa runt till alla mänskor man känner som talar olika språk och försöka säga God Jul till dem och se om det blev rätt, är tillåtet!

lyssna

Brasklapp: Eftersom jag inte kan riktigt alla dessa språk själv, så kan jag inte garantera att allt är rätt stavat och rätt transkriberat/translittererat.
Skrik gärna om nåt är fel eller om du vill tillägga ett språk på listan.

Längre ner finns en länk till en Ledtråd – nämligen en lista på vilka språk som finns representerade bland hälsningarna. Fast i annan ordning då förstås.
Facit lägger jag in på julafton! (Trodde jag, sorry. Men nu finns det facit i alla fall. Länk längst ner.)

Barka da Kirsimatikuma
Boas Festas
Bo Nada
Bon Nadal
Bonu nadale e prosperu annu nou
Buon Natale
Buorrit Juovllat
Christmas Aao Ne-way Kaal Mo Mobarak Sha
Christmas-e-Shoma Mobarak
Chung Mung Giang Sinh
E ku odun, e ku iye’dun!
En frehlicher Grischtdaag
Feliz Natal
Feliz Navidad
Froehliche Weihnachten
Gajan Kristnaskon
Gezur Krislinjden
Glædelig Jul
Gledelig Jul
Gledileg Jol
Gledhilig jol
God Jul
Gogudod Jojulol
Gun Tso Sun Tan’Gung Haw Sun
Hristos se rodi
Hyvaa joulua
العربية (Idah Saidan)
IL-Milied It-tajjeb
Joyeux Noel
Jutdlime pivdluarit ukiortame pivdluaritlo
Kala Christouyenna
Kellemes Karacsonyi unnepeket
Kung His Hsin Nien bing Chu Shen Tan
Kurisumasu Omedeto
La Maunia Le Kilisimasi Ma Le Tausaga Fou
Linksmu Kaledu
Maligayamg Pasko
Mata-Ki-Te-Rangi. Te-Pito-O-Te-Henua
Mele Kalikimaka
Mitho Makosi Kesikansi
Meri Kirihimete
Merry Christmas
Merry Keshmish
Mo’adim Lesimkha
Nadolig Llawen
Natale Hilare et Annum Faustum
Naya Saal Mubarak Ho
Nedeleg laouen
Neekiriisimas annim
Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun
Noflike Krystdagen
Nollaig chridheil
Nollaig Shona Dhuit
Nollick ghennal as blein vie noa
Pace e salute
Prejeme Vam Vesele Vanoce
Priecigus Ziemassvetkus
Pozdrevlyayu s prazdnikom Rozhdestva is Novim Godom
Pulit nadal
Sarbatori vesele
Sawadee Pee Mai
Selamat Hari Natal
Shenoraavor Nor Dari yev Pari Gaghand
Shub Naya Baras
Shuvo Naba Barsha
Shub Naya Varsh
Sreken Bozhik
Sretan Bozic
Srozhdestvom Kristovym
Subha nath thalak Vewa
Sung Tan Chuk Ha
Tchestita Koleda; Tchestito Rojdestvo Hristovo
Tezze Iliniz Yahsi Olsun
Zalig Kerstfeest
Zorionak eta Urte Berri On!
Vesele Bozicne
Vesele Vanoce
Vesele Vianoce
Vrolijk Kerstfeest
Wesolych Swiat Bozego Narodzenia

Samma lista som wordfil (att skriva ut)

Ledtråd (de 80 sökta språken) hittar du här (Öppnas i nytt fönster/flik)

FACIT (Öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2012 i Kultursidan

 

Turordningslistan på väggen!

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

Inlagt 13 december 2012

Den ersatta sjukfrånvaron har mer än halverats, meddelar försäkringskassan. År 2002 betalades det ut 22 sjukpenningdagar per anställd kvinna och 11 per anställd man. 2010 betalades det ut 7 sjukskrivningsdagar per anställd kvinna och 4 dagar per anställd man.

Jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det var 2010 som många sjuka människor kastades ut ur sjukförsäkringen. Den 1 januari 2010 var det 18000 personer som blev av med sin sjukpenning. Sen följde ytterligare utförsäkringar. Eftersom det oftast rör sig om långstidssjuka med 365 sjukpenningdagar per år så drar det kraftigt ner det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar, när dessa människor inte längre får sjukpenning.

Ett räkneexempel:

Vi tar en liten krets människor i arbetsför ålder, på en arbetsplats eller i ett bostadshus. Vi säger att det är 24 kvinnor. Under ett år har de i genomsnitt 22 sjukpenningdagar per person. Tillsammans har de 528 dagar. (24*22=528)

Men tittar vi närmare så ser vi att en av dessa kvinnor, Elsa, är kroniskt sjuk och sjukskriven hela året. 365 dagar av de 528 är alltså hennes.

De övriga 23 har tillsammans fått sjukpenning 163 dagar under året. (528-365=163)

Det är 7 dagar var. (163/23=7,09)

Så: Ta ifrån Elsa hennes sjukpenning och för över henne till arbetsförmedlingen. Vips sjunker antalet sjukpenningdagar för de 24 kvinnorna från 22 dagar till 7 dagar per år, fast ingen blev friskare.
Knöck en bild av Robert Nyberg, jag tror att den föreställer Elsa:

ill

Och sen då?

Och vad har hänt sen? Majoriteten av de utförsäkrade har kommit tillbaka till sjukförsäkringen eftersom de fortsatte att vara för sjuka för att kunna arbeta. Från och med 2011 stiger antalet sjukpenningdagar igen, och de kommer troligen att fortsätta stiga. Som sagt, jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det ser ju bra ut. Om man inte räknar så noga.

PS. Dagen efter att jag skrev ovanstående text, så visade det sig att på DNs ledarsida har man svalt försäkringskassans bete. ”Slutligen måste man konstatera att svenska folket gått igenom en medicinsk metamorfos. Kvinnliga anställda inom samtliga yrken har minskat sin sjukfrånvaro från 22 dagar per år till 7 mellan år 2002 och 2010. Männen har fallit från 11 dagar till 4. Det är helt lysande.” Frågan är om det är så lysande att DNs ledarsida inte kan göra en enkel statistisk analys. Läs hela ledaren här.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2012 i Hur det ligger till

 

De arbetslösas skitiga skugga

Inlagt 11 december 2012

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

24000-kampen bryter isen

Inlagt 10 december 2012

Stockholms sjuksköterskestudenter har haft framgång med sin kampanj Inte under 24000. (Hur det gått i övriga landet vet jag inte.) Enligt uppgifter från studenterna har 80% av de nyexaminerade nu fått en månadslön på 24000 kr eller mer.

Det är olika kommunala och privata vårdinrättningar som har betalat den begärda lönen. Några av de stora landstingssjukhusen har vägrat, vilket har bidragit till stor sjuksköterskebrist på dessa arbetsplatser. Bland dem Karolinska sjukhuset.

Nu är isen bruten även där. En nyexad sjuksköterska har erbjudits 25000 på Karolinska. Visserligen en person med så lång arbets- och livserfarenhet att hon nog borde fått mer, men ändå ett genombrott. Artikel i Vårdfokus.

Jag har följt 24000-kampen i mer än ett år och skrivit ett antal inlägg om den här på bloggen. Där beskriver jag bland annat varför jag tycker att den är ett bra exempel på folkrörelse-strategi. Alla inläggen finns i kategorin Arbetslivet – vården i kategorilistan till höger.

Vill du veta något direkt från källan om hur stockholmsstudenterna har burit sig åt när det gäller det mest grundläggande, att hitta metoder för sammanhållning och organisering, så läs berättelsen Öppen kamp och hemlig grupp i den nyutkomna antologin Hopskrivet! Mer om boken och hur man får tag på den kan du hitta här (på folkrorelselinjens blogg).

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 december, 2012 i Kamp lönar sig, Vård och omsorg

 

Kom, vi ska gå tillsammans!

Inlagt 5 december 2012

På teve diskuterades: Hur kan det komma sig att så många LO-medlemmar säger sig hålla på Sverigedemokraterna?

En socialdemokrat ska svara på frågan, och säger att det är konstigt eftersom sverigedemokraterna har en antifacklig agenda. När han blir ombedd att ge ett exempel så säger han: Ja de vill ju t.ex. att akassan ska bli en obligatorisk försäkring i stället för en facklig.

Men allvarligt! Tycker du att det är ett bra exempel på en antifacklig agenda? Är det en fråga som vanliga arbetare/arbetslösa uppfattar som en vattendelare i klasskampen, i sina liv? Hur långt från verkligheten kan man befinna sig egentligen? Jag har då aldrig hört några andra än välskolade fackliga/politiska aktivister och politruker engagera sig i frågan om obligatorisk akassa.

Fatta: Det handlar inte om att peka på ord och tro att folk bryr sig. Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, jag vill att du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Fatta det, socialdemokrat. Och fatta det, du som är radikal och vill tala om för folk vart vi ska i framtiden. Lägg av med pekandet, du pekar ändå ut i tomma luften. Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

Hur ska man kunna tänka sig ett samhälle för alla, ett samhälle som ska klara av, och ta tillvara, alla våra olikheter, om man inte ens har fått erfarenhet av att vi kan hålla ihop på jobbet? Om det man har erfarenhet av är svikande företrädare där framme och politiker som står i rutan och pratar om annat?

Möten på Bagarn 2000 (2)
Bild från möte med paketeringens nattskift på Stockholmsbagarn. Foto: jag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 december, 2012 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Inlagt 21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Turordningsreglerna i fara?

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Vad står mer på spel?

Arbetstidsregler. Där pågår nu en urholkning på många arbetsplatser. Och så: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på kortare arbetstid och lägre inkomst, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

En kommentar i efterhand (2020): En lönesänkarstrategi som verkligen blommat ut i en del branscher under 2010-talet är just kortare arbetstid och sänkt inkomst, det som nu kallas hyvling.  Skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda, det är tidens melodi.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
 

Fem punkter och ett svart hål

Inlagt 5 november 2012

I Dalarnas Tidning skriver Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO, och Hans Svedberg, ordförande LO-distriktet Dalarna och Gävleborg, en artikel med rubriken Fem punkter mot arbetslösheten.

Vilka är då dessa punkter? Det handlar som vanligt om att göra de arbetslösa mer anställningsbara (samt ännu lite fler subventionerade jobb).
Jag säger inte att vart och ett av dessa förslag är felaktigt. Det är klart att om det verkligen saknas utbildat folk inom en viss yrkeskategori så bör det finnas möjligheter att omskola sig till de jobben. Det är en fråga som arbetsgivarna borde driva. Det är inget av dessa fem LO-förslag som inte arbetsgivarsidan lika gärna kan driva. Finns det verkligen inget annat perspektiv? Jo, det finns – de arbetandes perspektiv.

Den strukturella anledningen till arbetslösheten, det svarta hålet, nämligen underbemanningen på arbetsplatserna, berörs inte med ett ord. Jag talar då alltså inte om när det fattas folk för att ingen med den kompetensen finns att anställa, det är en bråkdel av underbemanningen som beror på sådant. Den generella underbemanningen är helt avsiktlig och finns därför att den ger vinst, den är lönsam. Inte lönsam för de arbetande, inte för de arbetslösa, inte för samhället, men för dem som tar vinsterna.

Särskilt djupt gapar detta svarta hål i just LOs förslag. Vilka ska kräva rimlig bemanning på arbetsplatserna, om inte arbetande och fackföreningar? Vilka ska peka på sambandet mellan underbemanning och arbetslöshet, om inte arbetande och fackföreningar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Fråga random arbetande person: Är ni tillräckligt många där du jobbar, för att de arbetsuppgifter som ska utföras ska kunna utföras, och dessutom utföras väl, och till rimliga arbetsförhållanden för er som jobbar? Eller skulle ni behöva vara tio där ni nu är nio? Och nästan alla kommer att svara: Ja, det skulle vi verkligen behöva vara.
Det finns naturligtvis undantag. Någon kommer att svara: Nej hos oss är det faktiskt lugnt, vi behöver inte vara fler. Men någon annan kommer att svara: Tio där vi nu är nio, det räcker inte, vi skulle behöva vara dubbelt så många som vi är nu.

Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Men för att detta svarta hål ska fyllas så krävs det att vi ute på arbetsplatserna inte accepterar att jobba underbemannade. Det är något som kräver folkrörelse på arbetsplatserna. Kan det vara därför den frågan inte nämns i LO-företrädarnas förslag?

Mera tjat på denna blogg om arbetslösheten finns i kategorin Arbetslivets villkor – arbetslöshet.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2012 i Arbetslöshet

 

Inte under 24000 – kampen fortsätter

Inlagt 19 oktober 2012

Dags för nästa kull nyexaminerade sjuksköterskor att vägra ta jobb för under 24000.

Manifestationer nu på onsdag den 24 oktober 2012:

(Uppdaterat med fler ställen kl 16.13)

Karlstad, Stora torget kl 17.30 Facebookevent

Stockholm, Södermalmstorg kl 17. Facebookevent

Linköping, Stora torget kl 17.30 Facebookevent

Göteborg, Järntorget, kl 17.45 Facebookevent

Lund, Stortorget, kl 17  Facebookevent

Växjö, Speakers Corner, kl 17 Facebookevent

Umeå, Vårdvetarhuset, kl 17.30 (fackeltåg runt Akademiska)

Uppsala, Biomedicinskt Centrum kl 16, marsch till Stora Torget. Facebookevent

Här hittar du Vårdförbundets Karta över hur 24K-kampen sprider sig över landet!

Jag har följt sjuksköterskestudenternas 24000-kampanj i snart ett år (första inlägget 14 november 2011). Både för att jag stöder deras kamp i sig och för att jag tycker att de visar ett fint exempel på folkrörelsestrategi!  De tidigare blogginläggen finns i kategorin Arbetslivet – vården

 
2 kommentarer

Publicerat av på 19 oktober, 2012 i Vård och omsorg

 

Om att kämpa tillsammans, 13 oktober 2012

Om du vill komma och höra mig snacka om hur man kan utveckla och använda kollektiv styrka tillsammans med sina rara/orara arbetskamrater, så går det bra på lördag den 13 oktober 2012 kl 14 i ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) i samband med utdelningen av priset Arbetare till arbetare 2012 från Förbundet Arbetarsolidaritet. Läs mer här.
Facebookevent här.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 oktober, 2012 i Folkrörelsestrategi

 

Klassintressen inom socialdemokratin – igen

Inlagt 2 oktober 2012

En debattartikel i DN idag, av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels: ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Jag vill gärna kommentera artikeln med ett tidigare blogginlägg (från 26 juli 2012): Klassintressen inom socialdemokratin.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 oktober, 2012 i X övrigt

 

Arbetslinjen: Jobba som inhyrd jublare kanske?

Inlagt 30 september 2012

Hittade en intressant artikel i Expressen av K-G Bergström.

Ungdomarna som serverade kaffe utanför moderaternas valstuga på Norrmalmstorg, i jackor med moderatlogga på, visade sig vara anställda av kaffeföretaget. Tidigare hade de bland annat uppträtt som kaffeserverande miljöpartister.

Undrar om man blir av med akassan om man tackar nej till ett sådant uppdrag? Fast de här ungdomarna har väl ändå ingen akassa. – När man är ung får man ta de jobb som bjuds, säger en av dem.

Det här öppnar intressanta perspektiv. Vi kommer säkert att få se mer av sånt framöver. Inhyrda valstugearbetare. Inhyrda valsedelsutdelare lär redan finnas. Inhyrda jublare på valmöten? Inhyrda demonstranter?

Personerna på bilden har inget med detta blogginlägg att göra. Endast jackorna.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2012 i X övrigt

 

Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort

Hamnarbetare i Göteborg.

Inlagt 28 september 2012

Jag skrev i blogginlägget Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna den 17 september, om den hotande konflikten i hamnarna. Det gällde såväl pengar som rätten till inflytande över arbetstiderna.

Transport varslade om stridsåtgärder tillsammans med Hamnarbetarförbundet. Varslet innebar stopp för all övertid, mertid, nyanställning och inhyrning från kl 00 den 27 september. Det innebär exempelvis att timanställda hamnarbetare inte arbetar.

Hamnarna har sedan gammalt en stor andel timanställda, den s.k. blixtkåren, och en tung bit av stridsåtgärderna föll det alltså på deras lott att genomföra.

I Göteborgs hamn gavs blixtarbetarna ett erbjudande om en visstidsanställning som skulle göra att de kunde jobba under konflikten, men de tackade nej.
– Blixtarbetarna gör en enorm uppoffring. Hamnen är deras enda inkomstkälla. Det är en fantastisk solidaritetshandling att tacka nej och avstå från lön, säger Erik Helgeson i en artikel i Arbetet.

Det händer att fackförbund viftar med varsel, men i själva verket är så angelägna att slippa stridsåtgärder, att de böjer sig för arbetstsgivarnas krav i en sista hetsig förhandlingsrunda. Det är något som arbetsgivarna är väl medvetna om – att det ofta lönar sig för dem att syna, det blir ingen strid i alla fall.

I den här konflikten synade hamnarbetsgivarna, men fackförbunden hade bra kort på hand: Eniga och stridsvana arbetare. Så arbetsgivarna insåg snabbt att det inte var någon idé att dra ut på saken.
Redan idag har de backat och accepterat Transports bud.
Alla stridsåtgärder har upphört.

Info på Hamnarbetarförbundets sida.

Jag lägger den här notisen i kategorin Kamp lönar sig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 september, 2012 i Hamn, Kamp lönar sig

 

Är det inte jag, så är det du.

Inlagt 23 september 2012

Jag är förbannat trött på att höra samhällspolitiska diskussioner och förslag som sägs handla om arbetslösheten, men som inriktar sig på de arbetslösa.

Om man daltar med arbetslösa eller trakasserar dem, höjer deras ersättning eller sänker den, gör det ingen skillnad på arbetslösheten. Det gör skillnad på andra viktiga saker, men inte på antalet jobb.

Att lära folk skriva CV eller omskola dem, så att de blir mer anställningsbara, skapar inga jobb. Om en individ blir mer anställningsbar, och kommer längre fram i kön, så är det någon annan som kommer längre bak i kön.

Om jag struntar i att söka ett jobb, så får någon annan det jobbet. Jag struntar inte, jag vill gärna ha ett jobb. Ett vanligt jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Men får jag ett, så påverkar det inte hur många som går arbetslösa. Är det inte jag, så är det du.

Varje politiskt parti eller debattör som diskuterar arbetslöshet utifrån åtgärder för (eller mot) arbetslösa, diskuterar kejsarens nya kläder. Det vill säga ingenting.

Hur många arbetstillfällen det finns beror på helt andra saker. Läs även: Löfven och Andersson letar där det är ljust.

TRE ÅR SENARE: Martin Klepke skriver i tidningen Arbetet 22 maj 2015: Inget samband mellan a-kassa och arbetslöshet. Vilken överraskning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 september, 2012 i Arbetslöshet

 

Kamp mot flexibel underkastelse i hamnarna.

Inlagt 17 september 2012

Fackföreningarna Transport och Hamnarbetarförbundet tar gemensam strid för att slå tillbaka arbetsgivarsidans försök att frånta hamnarbetarna inflytande över arbetstidens förläggning samt att försämra deras ob-tillägg.

De fackliga organisationerna har varslat om stridsåtgärder från midnatt den 27 september.

I förlängningen handlar det om att hamnarbetarna slåss för att behålla en bit av makt över sina egna dagliga liv mot arbetsgivarsidan krav på flexibel underkastelse.

På många många arbetsplatser och i många kollektivavtal har det skett en stegvis förskjutning av maktförhållandet när det gäller just arbetstidens förläggning – till de arbetandes nackdel. Alltid skönt att se en strid på tvärs mot detta.

Information på Transports hemsida.

Information på Hamnarbetarförbundets hemsida.

Uppdatering 18/9 2012: länk till artikel i Lag och avtal.

Uppdatering 28/9 2012: HUR GICK DET? Det gick bra: Hamnarbetarna blev synade – hade bra kort.

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 september, 2012 i Hamn

 

De svårorganiserade organiserar sig

 Initiativtagare till det fackliga nätverket.

Inlagt 7 september 2012

Arbetare som är anställda av bemanningsföretaget Lernia i Göteborg har själva dragit igång ett fackligt nätverk ”eftersom det är vår enda möjlighet att vara säkra på att vi får allt som vi idag redan har rätt till och för att kunna kämpa oss till bättre villkor”. De har tidigare inte haft någon fackklubb att snacka ihop sig i, även om de varit fackmedlemmar.

Ett mycket bra initiativ underifrån. Det är svårt att organisera bemanningsanställda av en rad olika skäl. Vilka ska bättre kunna göra nåt åt saken än de själva?

Nu har det färska nätverket mindre trevliga saker att ta i. Volvo i Göteborg drar ner på produktionen och gör sig av med ca 280 bemanningsanställda. Jäkligt bra att man då ser till att informera arbetskamraterna om vilka regler som gäller i samband med uppsägningar och vilka rättigheter man har.

Ett exempel är raden om rätt till företräde till återanställning, som ska finnas på en skriftlig uppsägning. Det händer att en chef kryssar i NEJ-rutan trots att arbetaren egentligen har rätt till återanställning. Och arbetaren kanske tänker att Jaha, så är det väl då.

Man kan inte ens säga ifrån när chefen sätter kryss i fel ruta, om man inte vet sina rättigheter. Och det är inte medfött att känna till dem, sånt måste vi berätta för varann. Det gör man i lernias fackliga nätverk.

Här är nätverkets blogg!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2012 i Folkrörelsestrategi, Osäkra anställningar

 

Samtidigt på en annan blogg

Inlagt 30 augusti 2012

Jag vill gärna tipsa om den här bloggen: Folkrörelselinjen.wordpress.com

Där finns både nya och äldre berättelser om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater.

Ny berättelse idag: Samtidigt i Skärholmen – om brevbärare som håller rastmöten.

Du kan också hitta Hopsnackat som både ljudbok och e-bok för fri nedladdning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 augusti, 2012 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Posten

 

Hur är täckningen i graven?

Idag 23 augusti 2012 lånar jag ut bloggen till min sambo Raul, som berättar en absurd men sann historia:

Jag har haft en del tvister med olika företag under mina år, men aldrig har jag upplevt något så absurt som mina kontakter med Tele 2.

Jag har varit god man åt en 88-årig sjuklig granne och hans dementa tillstånd började kraftigt försämras under våren. Jag upptäckte att han hade två mobilabonnemang hos Tele 2. I januari hade han köpt sitt andra abonnemang av ”eventnasare” i den närliggande centrumanläggningen. Jag ringde till Tele 2 och påpekade det olämpliga i att lura på en gammal man flera abonnemang. Fick ingen respons, men sa dock omedelbart upp abonnemanget.

I början av maj skickade jag ett brev, med kopia från tingsrätten ang. mitt godmanskap, till Tele 2 och sa upp alla min grannes abonnemang hos dem. Då hade jag i telefon ytterligare en gång förklarat att min granne var dement och inte längre kunde utnyttja vare sig fast eller mobil telefoni, eller skriva under några dokument.

Den 28 maj fick jag brev från Tele 2 där de upplyste mig om att uppsägningen var ofullständig: ”Vi saknar underskrift av innehavaren till abonnemang.”

När jag ringde igen fick jag besked att uppsägningen skulle godkännas fr.o.m. den 15 maj.
Räkningarna fortsatte trots detta trilla in genom brevlådan.

När jag ringde den 31 juli för att meddela att min granne hade avlidit den 27 juli, svarade kundtjänsten att ”vi har tre månaders uppsägningstid oavsett orsak, men vi är bussiga och stänger fr.o.m. i dag”.

Den 14 augusti kom den senaste räkningen, som sträcker sig till 5 september.

Det känns inte så meningsfullt att ringa ytterligare en gång, men jag undrar bara hur de döda
förväntas sköta sina kontakter med Tele 2.

/Raul Leikas

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Det ska sprejas i tid det som brokigt ska bli

Inlagt 18 augusti 2012

I Stockholms Stad råder det för tillfället nolltolerans mot graffiti och gatukonst trots stort intresse. Botkyrka kommun, där vi bor, där jag bor, gör det tvärtom möjligt att utöva denna konstform.

Igår invigdes en 90 meter lång grafittivägg i Subtopia, Alby.

Info på Botkyrka Kommuns webbplats finns här.

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2012 i 145 Norra B

 

Om händelserna i Sydafrika, av Erik Helgeson

Inlagt 17 augusti 2012

Det här inlägget har inte jag skrivit. Det har hamnarbetaren Erik Helgeson gjort. Jag har bett Erik om att få lägga upp hans text här, eftersom jag tror att det är många som liksom jag skulle vilja veta mer om bakgrunden till massakern på gruvarbetare i Sydafrika.

‎46 personer uppges hittills ha dödats i strider som rasat kring Lonmins platinagruva i Marikana, Sydafrika, den senaste veckan. De allra flesta dödsoffren är strejkande gruvarbetare, vilka sköts ihjäl av polisen under myndigheternas försök att bryta upp deras samlingar igår.

Utifrån den fragmenterade svenska mediebevakningen är det svårt att förstå någonting alls av vad som händer. Många har också reagerat över hur lite uppmärksamhet som ägnats gårdagens massaker. Ett skäl till detta är att situationen i Marikana är mycket mer komplex än en ”ordinär” arbetsmarknadskonflikt. Den är också symptomatisk för en eskalerande politisk kris inom befrielserörelsen som för snart tjugo år sedan besegrade apartheidregimen.

Nedan följer ett tafatt försök att svepande beskriva vad som utspelar sig i regnbågsnationen:

I kampen mot apartheid formades en stark allians mellan de militanta fackföreningsrörelsen Cosatu och de politiska partierna ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP). Sedan organisationerna legaliserades av den då retirerande vita apartheidledningen 1990, har denna trepartsallians dominerat sydafrikansk politik. Trepartalliansen har dock inte varit ett harmoniskt maktkluster utan en levande massrörelse med starka inre motsättningar. Eftersom valalliansen som letts av ANC (och där SACP ingått) haft ett kompakt väljarstöd alltsedan Nelson Mandelas dagar, har mycket av politikutvecklingen och striderna mellan vänster och höger utspelat sig inom trepartsalliansen.

Fackföreningsrörelsen Cosatu har under lång tid varit stark och hållit på sitt oberoende gentemot regeringen. När många afrikanska ledare, inklusive Sydafrikas ANC-ledning, exempelvis intagit en ytterst passiv hållning gentemot Robert Mugabes alltmer brutala och dåraktiga regim i grannlandet Zimbabwe, har fackföreningsrörelsen varit öppet fördömande och även vidtagit direkta aktioner såsom blockader för att begränsa Mugabe-regimens tillgång till vapen under dess mest intensiva förföljelser av oppositionen.

Cosatus medlemsförbund har inte heller dragit sig för att gå i konflikt mot offentliga arbetsgivare och ANC-funktionärer gällande usla löner och arbetsvillkor.

De senaste åren har de politiska spänningarna i landet ökat. Apartheid har visserligen fallit, vilket är och förblir viktigt eftersom landet nu har pressfrihet, yttrandefrihet, icke-rasistisk lagstiftning och fria demokratiska val. Samtidigt har den nyliberala modell som Sydafrika slog in på, främst efter att Mandela klivit ner och ersatts av Thabo Mbeki på presidentposten, skapat enorma klassklyftor. Befrielserörelsens sociala program för omfattande jordreformer och ekonomisk jämlikhet har tonats ner för att skapa arbetsro i den nya nationen.

Tålamodet med att de sociala löftena inte infriats har successivt minskat allteftersom åren gått. En svart aristokrati, ofta med nära band till ledarskiktet inom ANC, har blivit oerhört förmögen samtidigt som stora delar av den sydafrikanska arbetarklassen inte sett några förbättringar av sin levnadsstandard. ANC-ledare har allt oftare avslöjats med maktmissbruk och korruptionen har brett ut sig.

Samtidigt har kampen inom trepartsalliansen och framförallt ANC hårdnat i striderna om landets ledning. Den sittande presidenten Jakob Zuma, som har sin bakgrund inom befrielserörelsens hemliga väpnade gren Umkhonto we sizwe, sågs inledningsvis av fackföreningsrörelsen Cosatu som ett vänsteralternativ med ett radikalt socialt program. Han var skandalomsusad och anklagades för bl.a. våldtäkt (friades i domstol) men med hans tillträde som Sydafrikas president fanns en förhoppning om större fokus på social rättvisa.

Förändringarna har dock uteblivit och Zuma anklagas idag för maktfullkomlighet. Hans anhängare har benhårt försvarat honom från all kritik och ANC:s ungdomsförbund har numera en omskriven ledare som mer utmärkt sig genom hets mot den vita minoriteten (som visserligen fortfarande i många fall är välbärgade) snarare än det sydafrikanska klassamhället i stort.

Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har sedan sitt tillträde 1999 varit en mycket tydlig kritiker av korruption, privatiseringar, maktfullkomlighet, undfallenheten gällande Zimbabwe och strukturanpassningsprogrammen som ANC-ledningen gjort till sina. Vavis frispråkighet har gjort honom populär bland arbetare men också bidragit till att han numera har många motståndare. 2010 hotades han med disciplinära åtgärder från ANC.

I september i år har Cosatu kongress. Till denna har Vavi författat en rapport av det politiska läget och fackföreningsrörelsens roll i dagens Sydafrika. Rapporten, som på förhand läckt ut till sydafrikansk press, menar Vavi att Cosatu förlamas av att man så starkt förhåller sig till fraktionsstrider inom de politiska allianspartierna och att klyftan (både demokratiskt och socialt) växt mellan den fackliga ledningen och vanliga medlemmar.
Han menar också att detta bidragit till att Cosatu varit osynligt eller relativt passivt i många vardagliga arbetarklasskonflikter som inte rört kronor (Sydafrikas valuta heter egentligen rand) och ören i formella fackliga avtalsförhandlingar.
Vavi menar att det traditionellt varit Cosatus givna roll att organisera och driva lokala och nationella kamper där människor bor mot exempelvis skenande arbetslöshet, otjänlig offentlig service, maktmissbruk och återkommande strömlöshet. Han pekar också på att risken att utsättas för våld eller rentav mördas har ökat för de som går i direkt konflikt med maktelitens intressen.

Vavis rapport har skapat stor politisk turbulens eftersom det även kommer hållas val om ANC:s presidentpost senare i år. En del tidningar har hävdat att fackföreningsrörelsen inte kommer stödja ett omval av Jakob Zuma, vilket skulle vara ett mycket stort bakslag för honom. Detta har resulterat i dementier från olika framträdande fackföreningsledare.

Enligt den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian pågår nu samtidigt mobilisering bland Zumas anhängare inom Cosatu, ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet för att avsätta Vavi som generalsekreterare på fackföreningsrörelsens kongress. Bland de som sägs förespråka Vavis avgång finns de högsta ledarna för gruvarbetarfacket NUM, som nu alltså är involverade i den blodiga gruvkonflikten i Marikana.

Den rådande situationen är tragisk och svårhanterlig för Vavis belackare, eftersom den kan ses som en bekräftelse på hans analys av fackföreningsrörelsens allt större inre klyftor. Gruvarbetarna i Rustenburg-provinsen borrar fram platina till det London-baserade gruvbolaget Lonmin. De som arbetar vid den så kallade gruvfronten har en mycket riskfylld arbetsmiljö och tjänar enligt varierande uppgifter mellan 4000 och 6000 Rand (ca 3300-4900 kr/mån) i månaden. Missnöjet bland gruvarbetarna är stort och den senaste tiden har en ny, oberoende fackförening kallad Association of Mineworkers and Construction Union (AMCU) bildats för att utmana det historiskt betydelsefulla National Union of Mineworkers (NUM).

Mönstret är inte unikt. Upphettade fackliga konflikter den senaste tiden har lett till svåra slitningar inom andra branscher och ett nytt icke Cosatu-anslutet förbund har även bildats inom transportbranschen. Ledarna för de nya fackföreningarna har stämplats som odisciplinerade och ansvarslösa av såväl Cosatu som ANC och SACP.

Det är svårt att avgöra vad som är sant gällande AMCU:s utbredning. I några gruvor uppges de av gruvbolagen idag vara majoritetsfack, men huruvida dessa uppgifter stämmer är osäkert då några gruvbolag ser det som positivt i sig att det uppstår facklig splittring (eller ”konkurrens”, som man uttrycker det) inom branschen.
AMCU menar att man är en opolitisk fackförening, som inte har något intresse av att samarbeta med det styrande ANC. Man säger sig inte ha någon ideologi eller övergripande samhällsanalys utan pekar på att NUM är byråkratiskt och dåligt på att tillvarata medlemmarnas intressen. AMCU anser sig helt enkelt göra detta bättre. Denna plattform har redan ha lockat många tusen gruvarbetare att lämna NUM för det nya förbundet.

AMCU:s president Joseph Mathunjwa, en prästson och medlem i Frälsningsarmén om tidigare uteslutits ur NUM av disciplinära skäl, har tidigare hävdat att vid de nu aktuella Lonmin-gruvorna råder closed shop-kontrakt (endast NUM-medlemmar anställs), vilket gör det närmast omöjligt för AMCU att etablera sig. För att ändå slå sig in på området har man bedrivit en okonventionell aggressiv/offensiv rekryteringskampanj i nordvästra Sydafrikas gruvdistrikt som lett till våldsamma sammandrabbningar mellan medlemmar i de två olika fackförbunden.

Detsamma skedde senast i januari i år, när platinum-gruvan i Implat var scenen för liknande strider. NUM:s representanter hade då först gått med på löneförhöjningar på drygt 10 % (inflationen låg på drygt 6%), men de 17 000 gruvarbetarna godtog inte budet utan gick ut i en strejk som av domstol bedömdes som olaglig. Strejkens mål var att uppnå 14%-iga löneförjningar samt bättre transportmöjligheter och boenden.
Konflikten blev långvarig och samtliga gruvarbetare avskedades, men vid dess slut fick de allra flesta gå tillbaka till jobbet. NUM tappade delvis kontrollen över händelseförloppet och AMCU använde konflikten till rekrytering. Det nya förbundet påstod sig vara majoritetsfack när de interna fackliga striderna bröt ut i februari. AMCU attackerade NUM-medlemmar för att tvinga bort dom från ett av gruvschakten. En NUM-medlem sköts i huvudet. När AMCU-medlemmar senare arresterades för dåden utbröt åter spontana strejker för att få dem fria.

Den nu aktuella konflikten i Marikana eskalerade redan för en vecka sedan. Händelseförloppet var detsamma. 3000 gruvarbetare lade ner i arbetet i en vild strejk för att föra fram kravet på kraftiga löneförhöjningar från knappt 4000 till 10 000 kr/mån. Detta följdes av att AMCU:s president anklagade NUM för att vara allierade med arbetsgivarna, och framförde krav på AMCU skulle erkännas som representanter och förhandlingspart företrädande gruvarbetarna. Därefter uppstod strider mellan fackförbunden som ledde till att 10 personer dödades (varav två poliser och två säkerhetsvakter). Två arbetare påstods ha dödats nära gruvan av krypskyttar från NUM.

Vid ett strejkmöte i onsdags slängdes NUM:s president ut av gruvarbetarna medan AMCU-presidenten Mathunjwa tilläts tala.

Splittringen bland gruvarbetarna har tidigare under veckan växt till ett nationellt politiskt problem. Den globala platinatillgången är begränsad och Sydafrika är en globalt viktig leverantör. Bara den senaste strejken har drivit upp priset på metallen med flera procent. Gruvjätten Lonmin menar att omkring 21% av koncernens 28 000 anställda gruvarbetare är medlemmar i AMCU. På nationell nivå är NUM alltså fortfarande dominerande.

Igår förvärrades alltså krisen ytterligare, när sydafrikansk polis försökte bryta upp de strejkande gruvarbetarna. Enligt polisens historieskrivning var gruvarbetarna beväpnade och en liten grupp hade gömt sig i buskage för att rusa mot polisen. Ett stort antal poliser öppnar då eld mot gruppen med skarpladdade automatvapen. Denna händelse finns filmad och cirkulerar på Youtube. Ytterligare polisattacker ska sedan ha skett och dödssiffran har kontinuerligt stigit, för närvarande till svindlande 36 döda enligt gruvfacken (34 enligt polisen).

AMCU hävdar att man uppmanat de strejkande (som man beskriver som sina sympatisörer) att lämna den kulle där de haft sina möten, eftersom man misstänkte att polisen skulle döda dem. Gruvarbetarna ska ha vägrat.
NUM å sin sida hävdar att ett antal av deras medlemmar och arbetsplatsombud finns bland de dödade.
Facken håller varandra ansvariga för det inträffade, och tonfallet är mycket hätskt. Samtidigt kräver arbetarnas organisationer omfattande offentliga utredningar av händelseförloppet och polisens agerande. Massakern beskrivs som det värsta polisövergreppet sedan apartheid-tiden. Gruvföretaget Lonmin utpekas som delansvariga.

Det sydafrikanska kommunistpartiet har under dagen krävt att AMCU ska arresteras som ett led i att försöka hantera krisen i gruvdistrikten. På samma sätt som NUM beskriver SACP det nya fackförbundets agerande som populistiskt, ansvarslöst och utan hänsyn till människoliv.

Såsom sades inledningsvis är konflikten djupt tragisk, men också en direkt följd av vad som snart kan liknas vid en social upprorsstämning inom den sydafrikanska arbetarklassen. För en dåligt insatt utomstående vore det löjligt att försöka bedöma om AMCU ska betraktas som en progressiv facklig opposition eller ett populistiskt skrå som riskerar att spela arbetsgivarna i händerna genom den splittring som följt inom gruvbranschen.

Hursomhelst är AMCU:s och andra oberoende facks snabba tillväxt slående. På plats efter plats och i bransch efter bransch förlorar fackföreningarna sitt tidigare så självklara inflytande över medlemmarna. Tilliten till att de egna organisationerna kan leda kamperna sjunker, och många intervjuade arbetare i de uppblossande konflikterna menar att fackföreningsledarna förlamas av andra, politiska hänsyn.

Den sydafrikanska staten och företagen är märkbart rädda för vad man ser som en ohanterlig situation på arbetsmarknaden, där man saknar given motpart vid förhandlingsborden. Därför har också repressionen tilltagit för att kväsa ofta mer eller mindre spontana arbetarprotester och vilda strejker. Gårdagens massaker var ett misslyckat och desperat försök att medelst automatvapen ta tillbaka kontrollen.

Efter apartheids fall, där ett förödande inbördeskrig med nöd och näppe kunde undvikas, fanns en utbredd förståelse inom befrielserörelsen för att stora omvälvningar på de ekonomiska planet skulle få vänta tills en fungerande demokratisk stat kunnat slå rot. Hotet om inbördeskrig ansågs vara realistiskt och Mandelas försiktiga försoningsprocess i ett land söndrat av rasism, etniska motsättningar, terror och sanktioner åtnjöt inledningsvis ett brett stöd.

Idag är tålamodet dock sinande. Det finns ett uppenbart uppdämt missnöje med att de som förväntades driva den sociala kampen för ekonomisk utjämning, kanske först och främst Cosatu, ANC-vänstern och kommunistpartiet, upplevs som alltför passiva och återhållsamma. Den brutala fattigdomen och det därtill sammanhängande våldet är fortfarande en självklar del av den sydafrikanska vardagen i arbetarklassområdena. Av landets högteknologiska, moderna utveckling som världens ekonomisidor då och då beskriver, ser många sydafrikaner ingenting alls.

Det är just denna förstelning inom den gamla befrielserörelsen, med växande korruption, maktmissbruk och kotterier, som Cosatus generalsekreterare Vavi varnar för i sin kommande kongressrapport (om den nu får publiceras).

Cosatu-kongressen skulle kunna bli en viktig milstolpe i det moderna Sydafrikas historia. Om fackföreningsrörelsen tydligt markerar en annan politisk kurs än Zumas regering, med ökad militans och krav på landreformer (Vavi har exempelvis föreslagit kollektivisering av alla utlandsägd jordbruksmark) kommer den få återverkningar på den stundande maktkampen inom ANC.

Om Cosatu-kongressen istället avsätter Vavi och andra som delar hans syn, för att tona ner kritiken mot regeringen och den egna, framväxande nomenklaturan, kan utvecklingen ta en annan riktning. Då sitter Zuma och hans allierade med största sannolikhet ohotade på sina positioner även de kommande åren.

Missnöjet och oppositionen inom den sydafrikanska arbetarklassen grundar sig dock i en mycket tuff social verklighet och kommer inte att försvinna. Med tiden lär den påverka väljarstödet för ANC och SACP samt ta sig nya uttryck. Om dessa är progressiva eller innebär splittring, återuppblossande etniska motsättningar (såsom exempelvis den tidigare zulu-separatismen) samt påskyndar den stolta befrielserörelsens degenerering kan andra, som kan något, göra kvalificerade gissningar kring.

Pingar Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet

 
2 kommentarer

Publicerat av på 17 augusti, 2012 i Gästbloggare

 

Mera uppror i vården!

Inlagt 14 augusti 2012

Jag har skrivit en hel del om sjuksköterskestudenternas Inte under 24000-uppror. (Alla inläggen finns i kategorin Arbetslivet – Kamp i vården, hittas i menyn till höger)

Hur går det nu då?

Här är två färska rapporter:

TCO-tidningen 13 aug 2012: Åtta av tio nya sjuksköterskor i Stockholm fick sina 24 000

Tv4-Nyheterna 12 aug 2012: Sjuksköterskor – Lönekonfliken ledde till brist

Nu gäller det förstås att kampen fortsätter genom att de kommande årskullarna av sjusksköterskestudenter också står fast vid kravet på 24000, och att organiseringen och mobiliseringen underifrån fortsätter.
Konsekvenserna med underbemanning på de sjukhus som vägrar betala 24000 borde också leda till uppror bland dem som sen tidigare jobbar där!

Förhållandena i vården gör att det finns många skäl till flera sorters uppror. Undersköterskeuppror. Vårdbiträdesuppror. Patientuppror! Men uppror kräver att de upprörda snackar ihop sig och rör upp! Sjuksköterskestudenterna visar vägen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 augusti, 2012 i Vård och omsorg

 

Du ska vara klämtålig!

Inlagt 12 augusti 2012

Sök på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank! Idag den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på detta ord. Dessutom finns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.

// Den 31 mars 2016 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och idag får jag 2549 träffar på ordet stresstålig. Det här 3 1/2 år gamla blogginlägget är alltså aktuellare än någonsin. Jag tänker dela det om och om igen på sociala medier. //

Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.

Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men Du ska vara stresstålig! går tydligen bra.

Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.

Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet och många andra sjukdomar.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.


Han som var så stresstålig…

Tillkommer förstås också de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.

Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och arbetsskador.

Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.

Uppdatering 1 okt 2014:  DN skriver idag: Stressen ökar besvär på jobbet. Ordet ”stresstålig” ger idag 1364 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.
Uppdatering 2 okt 2014: Idag skriver Arbetet Ohälsa på grund av stress och psykiska besvär ökar.

Uppdatering 9 mars 2016: Idag finns artiklar i både DN och Arbetet om ohälsa på grund av stress på jobbet. Arbetet: Många sjuka av stress på jobbet DN: ”Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka”  Ordet stresstålig ger idag 2389 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Uppdatering 31 mars 2016: Artikel i DN. ”Jobbstressen börjar bli ett allvarligt hot mot vår hälsa” Ordet stresstålig ger idag 2549 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Uppdatering 19 april 2017: Ordet stresstålig ger idag 2329 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Läs även: Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 12 augusti, 2012 i Blandat

 

sparken = strejk

Inlagt 27 juli 2012

En chef satte upp ett anslag till de anställda i en Coop Forum-butik i Östersund, inför Storsjöyran: På lappen stod: ”V30 yranveckan: sjukdom = sparken”.

Östersundsposten: Butikspersonal hotades med sparken

Var det ett oskyldigt sätt att skämtsamt säga ”Nu sätter vi till alla klutar” eller var det ett verkligt hot? Det kan jag inte bedöma utifrån, eftersom jag inte känner till läget och förhållandena på den arbetsplatsen. Man vet aldrig i dessa tider. En smula otrevligt för den som faktiskt råkar bli sjuk vecka 30, i vilket fall som helst.

Men – oss arbetare emellan – när man tänker på en sån situation så kliar det i fingrarna att göra något, något annat än att ringa facket och larma pressen. Gärna ta ett foto av lappen att ha tillhands om det skulle visa sig finnas något allvar bakom det skämtsamma hotet. Visst. Men nåt mer, som inte endast går ut på att be andra om hjälp!

Inunder den där lappen skulle jag vilja se en annan lapp, med texten:

SPARKEN = STREJK

Ett svar både på skämtnivån och på allvarsnivån. Skämtar ni så skämtar vi. Hotar ni så hotar vi. Det är vi som gör jobbet, glöm inte det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 juli, 2012 i Blandat

 

Klassintressen inom socialdemokratin

Inlagt 26 juli 2012. Uppdateringar 2 oktober 2012 och 23 januari 2020. 

Det finns ett mycket läsvärt debattinlägg i DN idag, 26 juli 2012, ”Visst finns det belägg för att vinst i vården ger sämre kvalitet” av professorn och överläkaren Inge Axelsson.

Axelssons inlägg är ett svar på en debattartikel av Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet Östergötland och tidigare riksdagsledamot (S): ”Låt inte valet 2014 bli ett nytt kosackval”

Skönt att läsa Inge Axelssons konkreta och korrekta nedsabling av Widar Anderssons resonemang. Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar?
Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.
De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen.
Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.

Motsättningen finns där. Vilken sida är huvudsidan? När arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang inte får dominera inom socialdemokratin blir den ett verktyg för arbetsgivarnas intressen istället för ett reformistiskt verktyg för de många.

Uppdatering 2 oktober 2012: Inlägget ovan skrevs med anledning av en artikel i DN den 26 juli 2012. Men den kan nu även läsas som en kommentar till Daniel Suhonen och Felix Antman Debels artikel i DN idag, den 2 oktober, ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Uppdatering 23 januari 2020: Nu genomför S extra marknadsliberal/extrem och klassklyfts-ökande politik vilket skylls på att det är tvunget på grund av januariöverenskommelsen som i sin tur var tvungen på grund av valresultatet. Inget som S egentligen vill alltså. MEN Stefan Löfven har ju tjatat om att bryta upp blockpolitiken och att han vill samarbeta med de s.k. mittenpartierna, ända sen han blev partiordförande! Långt innan valet alltså. Och han har väl vetat vad det innebär? Han och några till i S-ledningen med samma inställning har väl fått precis det han/de bett om?

Läs även: Plask i samarbetssoppan.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 26 juli, 2012 i Hur det ligger till

 

Det kriminella företagsklimatet

Inlagt 9 juni 2012

Tro inte att den nedre gränsen för utartningen av det svenska arbetslivet går vid skärpt utsugning och vid nonchalerade avtal och arbetsrättslagar. Det finns inget jämviktsläge. Det som går neråt fortsätter neråt så länge vi inte driver utvecklingen åt andra hållet.

Arbetsgivare och deras företrädare talar ofta om vikten av ett ”ett gott företagsklimat”. Detta i en tid då vinsterna ökar och inkomstklyftorna blir allt djupare. Och där nere i undervegetationen råder ett rent kriminellt klimat där alla sätt att suga varje droppe ur andras arbete är tillåtna.

Så nej, det är inte ett gott företagsklimat som saknas, det är ett gott arbetarklimat.

För en vecka sedan blev en fackrepresentant uppsökt i sitt hem, misshandlad och under knivhot tvingad att ta tillbaka de krav som framförts i förhandling med ett bemanningsföretag.

Det är inte en vanlig händelse. Men å andra sidan inte heller en oväntad händelse, med tanke på hur det ser ut i bemanningsbranschen.

”Många bemanningsföretag har ägare, eller anknytningar till personer, med ett långt kriminellt förflutet och det är långt ifrån ovanligt att företagen använts till att tvätta pengar åt kriminella gäng. Det var alltså bara en tidsfråga tills de skulle börja misshandla och mordhota fackföreningsrepresentanter.”

Pressmeddelande från SAC.

Artikel i Arbetaren.

Artikel i Arbetet.

Artikel i Aftonbladet.

Uppdatering 2012-07-19 Ytterligare en våldsam företagare: Hotellchefen misstänks ha slagit ner fackets ombudsman.

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 juli, 2012 i Osäkra anställningar