RSS

Författararkiv: Admin

Höjd pensionsålder? Målet är att bibehålla arbetslösheten

07 Feb

Inlagt 7 februari 2012

Ett snabbt inlägg med anledning av bland annat intervjun med Fredrik Reinfeldt i DN idag.

Vad det egentligen handlar om:

Framöver går stora årskullar i pension från arbetsplatserna. Nya måste anställas. Mindre årskullar står på tur. Färre sökande per jobb. Svårare för arbetsgivarna att lönedumpa, lättare för arbetarklassen att kräva bättre villkor.

Det här är något som arbetsgivarsidans ekonomer oroar sig för.

För att bibehålla tillräcklig arbetslöshet som ger hård konkurrens om jobben och fortsätta att hålla tillbaka arbetarklassen behöver arbetsgivarna
1) att folk jobbar längre (senarelagd pension). Visserligen vill få arbetsgivare ha äldre arbetskraft, men de äldre duger bra som arbetslösa
2) arbetskraftsinvandring.

Visst, det finns fler argument för (och emot) dessa saker, men det här är det huvudsakliga argumentet – som aldrig sägs rakt ut.

Först sjuklingarna och nu pensionärerna. Bilden hittad på facebook.

PS Läs gärna mitt nästa blogginlägg också, det hänger ihop med det här: Och du är 29 år sa du?

 
10 kommentarer

Publicerat av på 7 februari, 2012 i Arbetslöshet

 

Fjäderben, fötter, skyddsombud, Stefan Löfven

01 Feb

Inlagt 1 februari 2012

Jag har tidigare bloggat om skandalen på BAX-press som det berättades om i Volvo-arbetarnas egen tidning Kvasten.

Det handlade om en montör som blev utskälld och fick en varning för att han krävde att få använda den lyft som fanns för att lyfta fjäderben med och om en annan montör som skadade sin fot när hon gjorde som chefen beordrat och lyfte utan lyft. Ett skyddsombud satte sen skyddsstopp på att lyfta fjäderbenen utan lyft. Det uppskattades inte av Volvo, som försökte få honom att häva skyddsstoppet.

 Akta foten!

Nu har Kvasten kommit med ett nytt nummer (nr 55). Där framgår det att arbetsledningen säger att montören som fick en varning inte fick en varning utan att mötet han kallades till var ett ”disciplinär åtgärd” – vilket inte gör montören särskilt mycket gladare.

När det gäller skyddsombudet, vars agerande ogillades av arbetsgivaren, så tycks det i alla fall inte ha ogillats av hans arbetskamrater. Det framgår av nya Kvasten att det skyddsombudet nu har valts till i ordförande i en av gruppstyrelserna på företaget, på ett mycket välbesökt årsmöte. Den gamla ordföranden bestämde sig i sista stund för att inte ställa upp till valet.

Jag vet ju inte mer om just den här situationen, än vad jag har läst i Kvasten. Men det får mig ändå att tänka på något som jag sett många exempel på: De personer som arbetsgivarna tycker är bra och pålitliga fackliga företrädare är sällan samma personer som arbetarna tycker är bra och pålitliga fackliga företrädare.

Något att ha i minnet när man diskuterar bra och pålitliga företrädare för arbetarrörelsen – på alla nivåer.

PS 3/2: T.ex. något att ha i minnet när man läser i Svenska Dagbladet hur glad en borgerlig liberal blir då han hör Stefan Löfven hålla tal, ett tal som tydligen till stora delar kunde ha hållits av Fredrik Reinfeldt: Klasskampen uppskjuten på obestämd tid

Både senaste och tidigare nummer av Kvasten kan du hitta här.
Och om du vill prenumerera på Kvasten per mail, så skriv en rad till kvastentips@hotmail.com. Rekommenderas, det är intressant läsning även för utomstående trots att tidningen är helt intern – skriven av och för arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda, Göteborg.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 februari, 2012 i Blandat

 

Från 145 Norsborg till 133 Saltsjöbaden – en klassresa

29 Jan

Inlagt 29 januari 2012

Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden.

Vandringen ordnades av förbundet Allt åt Alla under benämningen Överklassafari till Solsidan – Odla ditt klasshat.

 Vår reseledare väntar vid bussgaten.

 Alla deltagarna fick en stämpel på handen som biljett.

 Det blev smockfullt i bussen.

 Bussen.

 Guideflaggan.

 Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.

På detta hotell samlades år 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd/klassamarbete. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter. Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ”saltsjöbadsandan” för länge sen.

 Martin föreläste om Saltsjöbadsavtalet.

 Alla lyssnade.

Fast de unga Saltsjöbadsbor som inväntat vår ankomst, måste rapportera vidare. ”Nu är de här! Det är jättemycket folk!” Äntligen händer det nåt i trista Saltis.

 Men de lyssnade också på föredraget.

  Journalisterna blev förjusta då småbratsen (överklassbarnen) dök upp.

Vi fortsatte till ett område med enorma villor. En annan Martin föreläste om förhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter. Det oftast förekommande ”yrket” på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist. Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.

Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott. Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort. Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt. Då var det en av pojkarna från Saltis som väste ”det var hans pappa”! och pekade på sin kompis. Fast de ville inte vara med på bild.

 Vandringen gick vidare i Saltsjöbaden.


 Polisen var i området hela tiden men höll sig oftast på avstånd.

Den här sortens hus är ofta resultatet av flera generationers profiterande på andra människors arbete.

Efter rundvandringen blev det kaffe och frågesport á la tipsrunda i bussen. Jag och Raul hade bara ett fel i frågesporten. Vi missade en fråga om tv-serien Solsidan, som vi aldrig sett. Tycker vi borde fått extrapoäng för det. Killen som vann och fick en flaska oäkta champagne, visade sig vara nykterist. Men man kan ju alltid vaska.

 Ungdomar från området hängde kvar runt bussen.

När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren.  (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)

Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen. Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klassförakt, hade kommit hit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.

Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter. Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det. Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassghettots segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet. Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.

Länk till TV4as reportage från resan: 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 januari, 2012 i 145 Norra B

 

Kickade SJ-städare gick till jobbet – Annika berättar

27 Jan

Inlagt 27 januari 2012

Igår gick ett 70-tal tågstädare till jobbet men fick inte komma in.

Inte för att deras arbetsuppgifter försvunnit, utan därför att SJ olagligt har sparkat dem i samband med övertagande av verksamhet. (SJ har tagit tillbaka tågstädningen i egen regi efter att den i ett antal år varit utlagd på Trafficare.)

Städarna har fått söka sina egna jobb, många har ratats, framför allt de äldre, och nya har anställts.
Nyanställda, som inte har de äldres tillägg m.m., blir billigare för SJ. Kanske SJ även hoppas på mindre facklig aktivitet och engagemang när de erfarna rensas bort.

Städarna gick till jobbet dels för att protestera, dels för att facket kan driva en juridisk process i och med att SJ igår ”erkände” att de uppsagda inte släpps in.

Svt (lokalnyheterna ABC): Uppsagda städare går till jobbet i protest

Annika, en av de uppsagda städarna, skriver här om gårdagen:

”Helt slut efter dagens agenda som började kl 0800 utanför grindarna i Hagalund dit många arbetslösa tågstädare tagit sig.

Svt var där och några journalister, bla en från Frankrike som ska börja granska den Franska avregleringen och allt vad det innebär. Han var med och intervjuade och tog bilder… nu blir vi internationella hehehe! Nä det vet jag inte men tanken är god!

Vi inställde oss till tjänstgöring, men tyvärr SJAB har inga jobb …. Buhu…
Nu är det officiellt att Seko tänker fortsätta processen mot SJAB ända upp i ARBETSDOMSTOLEN OCH DET TYCKER JAG ÄR SÅ JÄKLA BRA! Nån i folksamlingen sa ”Äntligen gör facket nåt…” Självklart hoppas jag på en fällande dom att vi får våra jobb tillbaka. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge!!!!

Allmänt råder en sorg bland all personal, efter 20-30 år finns inga kvar allt är bara borta, undrar när man ska sluta gråta? Jo det gör man när man får höra skvallret om hur illa det går för SJAB, med så stor andel nyanställda kan de inte fixa att städa tågen i tid – så dom går tillbaka till resenärerna på centralstationen ostädade. Det var riktig kris natten mot den 25/1 och på dagen den 25/1. På natten hade nattgänget blivit tillfrågade på plats om nån ville komma och jobba typ nu på direkten. Jag vet inte om nån nappade på erbjudandet, det förtäljer inte skvallret, men visst är det märkligt att först ratas man totalt och sen helt plötsligt duger man?!!!

Trafficares personal, dom få som fått jobb på SJAB, är från början separerade i dom olika lagen, hur kul är det? Ensam van med 3 nybörjare, som inte vet nåt mer än vad dom lärt sig på städkursen, man bara VET hur det är…. Gråa hår ….hehehe!!!

Undrar vad alla resenärer tycker… hmmm dom är så luttrade ändå vad gäller SJABtågen så det är väl ingen som märker nåt?

Den 1/2 kl 12.00-13.00 2012 demonstrerar vi igen på Centralstationen förhoppningsvis kommer det jättemånga som idag.”


Bild från en tidigare protest/flygbladsutdelning utanför centralen.

SOLIDARITET MED STÄDARNA!

Vill du stödja Annika och de andra städarna i deras fortsatta kamp för att få tillbaka sina jobb? /Här har jag tagit bort info som inte är aktuell längre./

Uppdatering 2014-01-15: SEKO stämde SJ till arbetsdomstolen för brott mot LAS §6 och mot åldersdiskrimineringslagen. Dom meddelas 14 februari 2014.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – tåg  i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 januari, 2012 i Tåg

 

Du blir dubbelt utsugen

23 Jan

Inlagt 23 januari 2012

Här är det senaste om fix och trix i bemanningsbranschen. Bemanningsföretaget erbjuder sina heltidare uppdrag som de inte hinner åka till (för långt bort), och när de anställda då tackar nej, så får de ingen lön. Men uppdragen som erbjöds finns inte!

Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag

För övrigt:

* Bemanningsföretagen skapar inte arbetstillfällen. Det är inte tack vare bemanningsföretagen som det finns arbetsuppgifter på arbetsplatserna. Om något behöver göras på en arbetsplats, och chefen inte kan anställa genom bemanningsföretag, så får han anställa direkt. Uthyrning av personal är inte en bransch, det är en anställningsform.

* Det kan kanske passa en del människor under vissa perioder i livet att jobba för ett bemanningsföretag. Precis som det kan passa en del människor under vissa perioder att vara timanställda.
Problem 1 uppstår när det visar sig att villkoren i praktiken är skit, vilket händer alltför ofta.
Problem 2 uppstår när resten av livet kommer och det visar sig vara svårt att få något annat än bemanningsjobb eller timjobb. Fast de inte passar längre. Bemanningsjobben har tagit bort många direktanställningar, precis som visstidsjobben tar bort fasta anställningar. Det blir inte fler jobb, det blir sämre jobb.

* De olika anställningsformerna ger ett mer splittrat arbetarkollektiv, där det blir svårare för folk att snacka ihop sig. Det underlättar inte att en del är direktanställda, en del bemanningsanställda genom ett eller flera andra företag och så finns det vikarier och timmisar. Grupper som har delvis olika villkor. De som vinner på avståndet mellan grupperna är förstås arbetsgivarna, som får en starkare position.

* Även ”vanligt fackligt arbete” försvåras: Ta t.ex. om företaget där du jobbar vill ändra något som påverkar era arbetsförhållanden. Sånt har facket rätt att få info och förhandling om. Men om ni begär förhandling med bemanningschefen, så kan han rycka på axlarna och säga: Det är inte vi som bestämmer om det där, vi skickar bara dit personal. Begär ni förhandling med chefen där ni arbetar, så kan han rycka på axlarna och säga: Ni har inte förhandlingsrätt med oss, ni är anställda av bemanningsföretaget.

* De kollektivavtal som finns för bemanningsbranschen innehåller en rad kryphål, möjligheter att komma undan för arbetsgivarna. De avtalen är både svagare och svårare att hålla koll på än andra kollektivavtal.

* Ingen är säker i dagens arbetsliv. Det är inte roligare att vara timmis än att vara bemanningsanställd, och rättigheterna som de fast anställda fortfarande har rinner pö om pö ut bakvägen genom osäkerhetshålen. Arbetarkollektivet och arbetarklassen som helhet försvagas.

* När du är anställd via ett bemanningsföretag så är det både bemanningsföretaget och det företag du jobbar på, som ska plocka vinst ur det arbete du utför. Du blir dubbelt utsugen.

Så ere.
Men det här kommer inte att ändras av att vi berättar om hur illa det är. Det är bra att det berättas, men det räcker inte. Inte ens mediastormar räcker – sånt kan avsätta en partiordförande, men inte ta bort företagens behov av att maximera vinster och att utnyttja alla möjligheter som står till buds.
Det är vi arbetare som måste sätta gränserna för vad som ska stå till buds. Det är vi som måste sätta krokben för galopperande kapitalism.
Jag återkommer…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 januari, 2012 i Osäkra anställningar

 

Skjutkälkens dialektik

20 Jan

Idag, 20 januari 2012, blir det sportblogg.

Jag har blivit intresserad av skidskytte. Inte av att utöva det, men av att titta på. Jag har börjat fatta reglerna och känna igen namnen. Jag kan ha egna synpunkter på vad som händer och tycka att tv-kommentatorerna säger onödiga saker.
Det är den enda sport som jag är intresserad av på det sättet.

Det gav ett dåligt intryck när jag en gång råkade säga skjutkälke i stället för skidskytte. Men det är inte det att jag tror att det heter skjutkälke utan det är min hjärna som ibland jobbar slarvigt på lagret. Langar fram nåt som känns rätt utan att kolla ordentligt på ordersedeln. Samma sak som när jag skulle säga Kaknästornet och hjärnan plockade fram nattduksbordet i stället.
– Vi har varit uppe i nattduksbordet.
Det är såna uttalanden som kan få folk att tro att man lider av vanföreställningar och förvirring, alt. har drabbats av ett poetiskt skov. Fast man bara har lite bråttom på lagret.

Nå, skidskytte alltså. Det är det där med balansen mellan att åka så fort som möjligt och att pricka så rätt som möjligt, som gör att det blir spännande. Läget kan slå om flera gånger under en tävling. Även en idrottsokunnig, som jag, kan fatta att åker man för fort så blir man andfådd och får hög puls. Kroppen förlorar sin samordning och då kan man inte skjuta bra. Åker man långsammare blir man pricksäkrare men åker man FÖR långsamt så hjälper det inte om man skjuter prick, man kommer försent i alla fall.

Därför är skidskytte intressantare än mera endimensionell sport som bara skidåkning eller bara skytte. Fast antagligen har även dom sporterna inneboende motsättningar – som jag bara är för oinsatt för att kunna uppfatta. Det är väl ungefär som när människor som är oinsatta i arbetsplatskamp säger saker som det blir svårt att ens diskutera med dem, därför att de inte uppfattar dialektiken.

Men skidskyttedialektiken är lätt att uppfatta.

– Varför kör de inte fortare?
– De ska ju träffa prick också.

Det dialektiska förhållandet mellan snabbt och pricksäkert har sina paralleller i all sorts kamp som inte är endimensionell. Jag tänker dock inte förklara mer om det, man ska inte överarbeta sina allegorier.

Nu är det slut på sportbloggen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 januari, 2012 i Kultursidan

 

Skandalen på Bax-press, Volvo

29 Dec

Inlagt 29 december 2011

-Jag har hört talas om att folk blivit varnade för att de brutit mot instruktioner och vägrat använda skyddsutrustning. Men jag har aldrig hört talas om att någon blivit varnad för att de arbetat enligt instruktionerna och använt skyddsutrustningen!
Men det var just vad som hände Volvo-arbetaren Salar för några veckor sedan. Han berättar om det i senaste numret av arbetsplatstidningen Kvasten.

Det hände vid en arbetsstation där man hanterar nio kilo tunga fjäderben. Då ska man enligt instruktionerna använda lyft. En dag blev Salar stoppad av sin produktionsledare som förbjöd honom att använda lyften för att det tar för lång tid.
Salar förklarade att han inte ville riskera att skada sig genom att bryta mot instruktionerna. Produktionsledaren hävdade då att det var arbetsvägran!
Han förmådde en annan arbetare att jobba utan lyften.

Någon dag efteråt kallades Salar till ett möte med sina chefer. Där fick han en varning för att han vägrat lyda chefens order att arbeta utan lyft! Facket då? Jo det var två fackrepresentanter med på mötet, men de sa inte ett ord, berättar Salar. I efterhand har fackstyrelsens skyddsansvarige, som inte var med på mötet, stöttat honom och drivit frågan. Men varningen är kvar.

En tid senare skadades en annan arbetare vid stationen: Hon berättar i Kvasten att ”vi hade just haft en vild diskussion om lyften. Produktionsledaren fortsatte att säga: – Kör på bara! … Jag lyfte ett fjäderben, utrustad med precis de handskar och kläder vi ska ha på oss. Fjäderbenet slant och landade med den vassa piggen rakt på min vänsterfot, bakom stålhättan.”

Efter den olyckan har fackets skyddsansvarige lagt skyddsstopp på att lyfta fjäderben för hand, vilket företaget har försökt få honom att ta tillbaka.

Läs hela artikeln SKANDAL PÅ BAX-PRESS i Kvasten nr 54 (pdf)

Eftersom Kvasten skrivs av och för arbetare på Volvo Torslandaverken i Göteborg, så innehåller artikeln en del facktermer och interna förkortningar. Men man förstår det som händer utan att behöva känna till facktermerna. Det intressanta är hur illa det kan vara med arbetsmiljö och arbetarskydd, inte bara på små avtalslösa skitställen utan även på en stor och betrodd arbetsplats med en stor och etablerad fackklubb.

Det borde vara otänkbart att produktionsledaren frångår säkerhetsreglerna. Det borde vara otänkbart att cheferna har mage att ge någon en varning för att ha följt säkerhetsreglerna. Det borde vara ännu mera otänkbart att fackrepresentanterna inte omedelbart ger fullt och obetingat stöd till medlemmen i en sån fråga.

Oss arbetare emellan: Det borde också vara otänkbart att det går att få någon enda arbetare att bryta mot säkerhetsreglerna och riskera att skadas. Eller hur? Det visar nödvändigheten av att snacka ihop sig på arbetsplatsen. Alla törs inte ensamma göra som Salar, men med ett gemensamt beslut i ryggen blir det en annan sak. Det är inte alltid så lätt att komma igång och snacka ihop sig, jag vet. Men ibland är det faktiskt också lättare än man tror. I varje fall är det nödvändigt om vi inte vill ha hål i foten.


Man ska vara rädd om fötter…

Uppdatering 2011-12-31: Via twitter hamnade den här bloggposten på nättidningen VolvoAsias förstasida igår. Nu är den redan borta därifrån, men så här såg det ut:
(Klicka för större bild)

–

 
1 kommentar

Publicerat av på 29 december, 2011 i Blandat

 

Anders Borg eller Kim Jong-Il?

20 Dec

Idag, 20 december 2011, blir det frågesport, sammanställd av hamnarbetaren Erik Helgeson.

Vem är Den Storartade Ledaren – Anders Borg eller Kim Jong-Il?


I korta drag består frågesporten av 16 citat som antingen härstammar från officiella nordkoreanska propagandaorgan eller ett reportage i lördagens upplaga av Sveriges största (oberoende) dagstidning Dagens Nyheter. Uppdraget för er som tävlar är helt enkelt att gissa vem den/de ‘objektiva’ journalisterna ‘granskat’ när de författade respektive hyllningscitat. Det finns bara två svarsalternativ till varje fråga: Antingen Sveriges finansminister Anders Borg eller Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong-Il.

Varsågoda:

1. ”Han hade en särskild fallenhet för kreativt tänkande, och kunde innovativt analysera varje problem”

2. ”[Ledaren är] sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”

3. ”Från tidiga år var [ledaren] exceptionellt intelligent (…)”

4. ”[Ledaren] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av [relevant] teori

5. ”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”

6. ”Han hade en stark och våghalsig personlighet, som möjliggjorde att han på egen hand kunde klara alla utmaningar när han väl tagit sig an dem.”

7. ”Alla som sett honom i svart, åtsittande [klädsel] (och det är många) vet att [Ledarens fysiska träning] gett resultat.”

8. ”Med sin människokärlek och vidsynthet, var han alltid generös, opretentiös och varmhjärtad bland andra människor”

9. ”(…) inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”

10. ”Han arbetade också fram kraftfulla ideologiska och teoretiska [redskap] för [det politiska projektet] genom att leverera vetenskapliga (…) svar på de akuta problemen”

11. ”I processen visade sig [ledarens] organisatoriska förmåga”

12. ”Genom att hela tiden dela glädje och sorg med [vanligt folk] och genom sin genuint populära politik (…) har han fått [hela landet] att sluta upp bakom partiet (…)”

13. ”[Ledarens] pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”

14. ”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad.”

15. ”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om [de aktuella ekonomiska utmaningarna] börjat sippra neråt i de folkliga lagren”

16. ” ‘Visst får man en känsla av att han är lite för stor för [Nordkorea/Sverige]?’ viskar (…) en journalistkollega när [den granskande journalistkåren] ser [ledaren] agera. Och det ligger någonting i det.”

Och här hittar du FACIT! (Öppnas i ny sida eller flik)

 
20 kommentarer

Publicerat av på 20 december, 2011 i Gästbloggare, Kultursidan

 

Dan-före-dan-före-dan: Flygblad och nisserea

19 Dec

Inlagt 19 december 2011

Nästa flygbladsutdelning med SJ-städarna: Utanför Stockholms Centralstation nu på torsdag 22 december 2011 kl 16.30-17.30. Dagens paroll: VI GER OSS INTE SÅ LÄTT!

Tidigare blogginlägg om SJ och tågstädarna finns i kategorin Arbetslivet – tåg

Jag kommer dit om inget oförutsett hindrar mig, och har då även med mig den sista bunten julklappsförpackade Hopsnackat (pocketboken). De har påskriften God Jul önskar en okänd välgörare! och i paketet finns även en lapp med hälsning från nissarna och adress till nissarnas hemsida inuti.

Om du vill hjälpa SJ-städarna med flygbladen och passa på att köpa en Julklapps-Hopsnackat att ge bort på jobbet eller nån annanstans, så gäller dan-före-dan-före-dan-reapriset 40 kr för flygbladsutdelare!
Fråga någon av flygbladsutdelarna i orange SEKO-tröja efter Frances så ordnar det sig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 december, 2011 i Tåg

 

Inte under 24000!

16 Dec

Inlagt 16 december 2011

Ett par bilder från sjuksköterskestudenternas manifestation Inte under 24000! på Södermalmstorg (vid Slussen i Stockholm) igår.

Vad det handlar om kan du läsa om i mitt förra blogginlägg:
Stöd syrrornas kamp mot lönedumpning

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 december, 2011 i Vård och omsorg

 

Stöd studenternas kamp mot lönedumpning!

13 Dec

Inlagt 13 december 2011

Igår var jag med på ett möte där ett rejält antal sjuksköterskestudenter från alla sjuksköterskeutbildningar i Stockholm samlades för att prata om sin pågående kamp för att spräcka lönedumpningen på Stockholmssjukhusen.

Trots att landstinget talar om ”individuell lönesättning” så finns det riktlinjer om att ingångslönen för en sjuksköterska på storsjukhusen ska vara 20500 -21000 kr.
Detta accepterar inte de blivande sjuksköterskorna.

Det bästa med den här striden är att studenterna inte nöjer sig med upprop och demonstrationer utan att de går till gemensam handling – de har kommit överens om att inte ta jobb som sjuksköterskor för lägre lön än 24000 kr.
Det är så det måste gå till. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

En stor del av mötet igår ägnades åt den viktiga organiseringen, som att utse ansvariga för olika uppgifter. De aktivister som går ut sin sjätte termin och försvinner när de fått sina jobb – för minst 24000! – ska ersättas av nya. Kontaktpersoner ska finnas på varje studietermin på varje utbildning. För det här är något som kommer att fortsätta. Om landstinget/sjukhusen tror att om de bara väntar in nästa årskull så får de billiga syrror igen, så tror de fel. Även studenter som går sina första terminer på de treåriga utbildningarna är med i den här rörelsen. Så risken för arbetsgivarna är snarast att om de drar ut på tiden, så stiger kraven!
Det är också blivande sjuksköterskor från andra delar av landet som hör av sig och de uppmanas att bilda grupper för de regioner där de söker jobb

Min lilla insats på mötet, förutom att berömma studenterna för deras initiativ och önska dem all lycka, var att påminna om vikten av att inte missa att det kan finnas individer som av olika skäl känner sig osäkra. De som inte står längst fram på barrikaden och kommer på mötena, kanske inte ens hänger på facebook, utan avvaktar lite oroligt längst bak. De behöver extra uppmärksamhet och stöd så att de också står på sig. Var och en som går på en anställningsintervju ska känna att de inte är ensamma utan har hela sitt kollektiv i ryggen! Detta är något som är viktigt i alla sorters fackliga strider, att kollektivet tar särskilt väl hand om dem som känner sig mest osäkra, så att inte stridskraften rinner ut bakvägen. Om ni förstår vad jag menar. Man kan se det tvärtom också, om de som står längst bak står på sig och kommer i rörelse, då stärker det hela kollektivet och alla går framåt.

På facebook finns en grupp för (blivande) sjuksköterskor: Nyutexaminerande sjuksköterskor, våga vägra en ingångslön under 24000kr!! och en för alla som stödjer dem: Jag stödjer stockholms sjuksköterskor som vägrar lön under 24000!
Naturligtvis har de också slutna forum för att utbyta erfarenheter kring intervjuer och annat.

Nu torsdag 15/12 kl 17 samlas sjuksköterskestudenterna på Södermalmstorg i Stockholm och om du vill stödja dem är det bara att knalla dit. Några av dem ska tala och jag har också fått förmånen att få säga några ord. Så vi ses där!

PS i efterhand: Ett par bilder från manifestationen finns här Inte under 24000!

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 december, 2011 i Vård och omsorg

 

Restidsblues

12 Dec

Idag, 12 december 2011, blir det musikvideo.

Förr var det så att busschaufförerna började och slutade sin arbetsdag på det garage man tillhörde. För ett antal år sedan ändrades det. Idag tvingas många bussförare börja sin arbetsdag i garaget men sluta den varsomhelst ute längs linjen. Något som kan innebära timslånga restider, som arbetsgivaren inte betalar för.

Denna försämring infördes naturligtvis för att kunna pussla ihop scheman med färre antal chaufförer = högre vinst. Ett annat plus i kanten för arbetsgivaren är att möjligheten för bussförarna att träffas och prata med varann, både spontant och organiserat, har minskat.

Kommunal drev frågan i årets avtalsförhandlingar (som avslutades i maj 2011). Det man då kom fram till var att tillsätta ”en partsgemensam grupp som ska presentera en lösning inför nästa avtalsförhandling”. Ett löfte som kanske inte känns så väldigt betryggande.

Busschaufförer i alla garage: Snacka ihop er!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 december, 2011 i Blandat, Kultursidan

 

Kampen fortsätter! säger Annika, uppsagd tågstädare

11 Dec

Inlagt 11 december 2011

Här berättar en av de uppsagda tågstädarna med egna ord:

Tack för allt stöd!!!

Just nu bearbetar jag VD Jan Forslunds fantastiska uttalande om att ALLA på Trafficare har första tjing på jobben att städa tåg…. HANDPLOCKNING PÅGÅR FÖR FULLT PÅ CST OCH HAGALUND. Sen försöker jag smälta att han sagt att handikappade och långtidssjukskrivna inte är att tänka på ….vem fan är handikappad eller långtidssjukriven och kan jobba 10timmarspass 14 nätter/mån och grundstäda tågen i Hagalund?????

Jag som inte blivit HANDPLOCKAD från Trafficare är alltså handikappad och långtidsjukskriven….. Just nu är jag så jävla kränkt att jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska ställa mig till allt det här som händer o fötter! Men gå gärna och grundstäda sj tågen fred natt lör natt o sön natt med ett glatt humör… eller hur?

Jag tänker inte sluta demonstrera dela flygblad och skriva på fejjan om vad som pågår just nu på min arbetsplats. Jag är ju handikappad/långtidssjukskriven så mig vill ju inte SJ ha som tågstädare efter 22 års lång o trogen tjänst…. Nä kampen fortsätter och jag är medlem i Seko facket som vägrar hålla tyst!!!!

Hälsar Annika, tågstädare i Hagalund sen 1989.

Senaste artikeln i LO-tidningen finns här!

PS. Och om det nu skulle vara så att någon av tågstädarna fått någon funktionsnedsättning efter många års slit på jobbet – då är det faktiskt förbjudet att diskriminera en arbetstagare eller arbetssökande med funktionsnedsättning.

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2011 i Tåg

 

Det känns för jävligt, sa Margita

07 Dec

Bildblogg idag, 7 december 2012.

.Men först en intervju med Margita och Leif, två av de uppsagda tågstädarna: Klipp från rapport 22 nov 2012

Tågstädarna och deras fackklubb Seko Trafficare fortsätter att kämpa och protestera mot SJs felaktiga och oförskämda vägran att ta tillbaka sina egna städare. Idag delade de ut resgodis och information utanför centralstationen i Stockholm. De fick sällskap av solidariska kamrater, bland andra ”ombordarna”. (Dvs tågvärdar med flera.)

Bilder från idag (klicka för större bild):

Något som också hänt idag är att en viss chef har trampat i klaveret. Två gånger, minst. Så fortsättning följer….

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 december, 2011 i Tåg

 

Tåget har gått.

05 Dec

Inlagt 5 december 2011

Idag blir det ett långt bloggeri från igår. Håll ut.

Efter att vi föreläst i Malmö får jag och Jenny skjuts till järnvägsstationen, där vi ska med tåg till Stockholm – Jenny kl 18.17 och jag 19.17.

Det är kaos på stationen. Inga tåg går till och från Malmö. Orsaken sägs vara ett stort elfel. Sånt kan hända, men sannolikheten är rätt stor att det är en följd av försämrat underhåll och annan misskötsel.

I resebutiken sitter två stressade människor och försöker svara på frågor fast de uppenbarligen inte vet så mycket själva. Jag lämnar varsin julklapp  (Hopsnackat nissarna-style) med påskriften God Jul önskar en okänd välgörare till de två SJ-arbetarna som blir förvånade och glada. (Hoppas att de läser boken och snackar ihop sig!)

Det står förvirrade resenärer och spejar efter bussar utanför alla stationens utgångar. Vi springer efter någon som ser beslutsam ut och hittar en buss som tar oss till Lund. Vi fikar där och Jenny kommer iväg med sitt tåg, någon halvtimme försenat.

Mitt tåg ska avgå 19.29 från Lund. Ny avgångstid 20.00, spår 6, står det på alla infotavlorna. Jag handlar smågodis och sitter inomhus en stund (kallt ute) innan jag går ut på perrongen i god tid, kl 19.50.

Ett tåg rullar just iväg från plattformen. Konstigt tänker jag. I samma stund ett utrop i högtalaren: Tåg mot Stockholm avgår 19:50 från spår 6. Och så ändras avgångstiden på tavlan från 20.00 till 19.50. Tågrumpan försvinner i fjärran.

Jag och några andra resenärer glor förvirrat på varann. Fler kommer ut på perrongen till tåget som skulle avgå 20.00. Vi är nu tjugo-tjugofem personer.
Har inte tåget kommit in än?
Tåget har gått.
Va? Var är tåget?
Tåget har gått.
Men det skulle ju gå 20.00?
De ändrade sig tydligen. Tåget har gått.
Va, har tåget gått?
Tåget har gått!
Etc.

Hur kan det bli så? Att en avgångstid som flyttats fram till 20.00 flyttas tillbaka till 19.50 och att det meddelas när tåget redan har börjat rulla?
Mänskliga faktorn? Kanske det. Men brister i information, samordning och ansvar är inte tillfälligheter i den avreglerade tågtrafiken. Ibland tycks nivån ligga på 0. Och då hjälper det inte hur bra den mänskliga faktorn är – multiplicerad med 0 blir den ändå 0.

Nu släcks perrongskylten ner och förblir svart. Det finns inget tåg. Tåget har gått. Bort. Några som tydligen bor i Lund/Malmö ställer på stående fot in sina resor mot Stockholm och går hem. Men de flesta kan ju inte gå hem, vi ska hem eller bort med tåget. Vi är ett antal spontana språkrör som lyfter våra mobiler och ringer till SJ för att i varierande tonlägen påtala vår prekära situation.

Efter ett antal samtal har vi lyckats förklara situationen. Någon får besked att vi ska åka buss till Hässleholm och att det nyss avgångna tåget ska vänta in oss där. I samlad tropp går vi ut och spejar efter bussen.

Nu kommer en tågvärd och hjälper oss. En av resenärerna frågar henne oroligt: Jag ska med flyget till Bryssel från Bromma i morgon bitti 6:50. Det är väl säkert nu att vi inte måste ta nattåget, för då hinner jag inte dit! Nejdå, lugnar tågvärden, tåget väntar på er i Hässleholm.

Tågvärden visar oss några hundra meter bort till en buss. Busschauffören har själv inte hört talas om att han ska till Hässleholm, men låter sig övertygas och vi går ombord.

Under bussresan sprids ett oroande rykte i bussen: Tåget står inte kvar i Hässleholm. Det har gått. Bort. Samtidigt hör vi busschauffören prata i mobilen om hur och när han ska få sin dygnsvila om han ska vidare till Stockholm. Och så ropar chauffören ut frågan: Kan ni tänka er att åka nattåget till Stockholm? Det går 23.43 från Hässleholm.

Jag sitter längst fram och får nu ta över chaufförens mobil, leka reseledare och vara mellanhand mellan Camilla på SJ och mina olyckskamrater i bussen. Det blir många samtal men det reder ut sig allt eftersom. Brysselresenären kan byta flyg, han får åka taxi från Hässleholm till Köpenhamn och flyga från Kastrup nästa morgon. Som tur är har han passet med sig.
De som ska till närliggande stationer får åka dit med bussen och resten av oss, ett tiotal, får ta nattåget. Egna kupéer i extravagnar utlovas.

Camilla lovar också försöka ordna så att vi som ska med nattåget får tillbringa våra 2-3 timmars väntan på en restaurang. Men det är söndagskväll och allt är stängt i Hässleholm. Camilla ordnar då så att vi får plocka åt oss vad vi vill i pressbyrån på stationen. Vi bunkrar kaffe mackor dricka och annat i brist på mat. En uteliggarfarbror som värmer sig i stationshuset råkar få en macka också.

Sen blir det väntan. Inklusive en del utbyte av erfarenheter av tågresor förr och nu. Inställningen präglas av maktlös ilska över utvecklingen, särskilt bland dem som åker ofta.

Vi går ut på perrongen i god tid. Tåget kommer. Vi får våra kupéer.
Jag letar efter min reselektyr, Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, men boken tycks ha förkommit i någon av i- och utlastningarna. (Så jag kan inte heller lägga in de citat ur boken som kunde vara lämpliga. Men läs den själva!)

Vi kom hem. Sent omsider. Jag fick beröm av mina olyckskamrater för mina talanger som reseledare. Oförtjänt. För det var inte jag som ordnade det som ordnades, det var Camilla som gjorde allt hon kunde för att mildra det som hänt. Iofs är det väl det minsta man kan begära. Men SJ borde vara synnerligen tacksamt över sina Camillor och andra anställda som gör vad de kan för att ett havererat system ändå ska fungera.

Tacksamt över sina anställda, ja… detta leder osökt över till frågan om tågstädarna (eller vagnstädarna, som de också benämns). De som en gång i tiden var anställda av SJ, sen vid bolagiseringen flyttades över – med bibehålla villkor – till Trafficare och nu ska tillbaka till SJ som tar tillbaka städningen i egen regi. Fast SJ vill inte ta dem tillbaka. SJ vill handplocka och nyanställa. Särskilt de äldre med många anställningsår (och de fackligt aktiva?) riskerar nu att bli arbetslösa – fast deras jobb finns kvar.

/den ofrivilliga reseledaren

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 december, 2011 i Tåg

 

Julskinka enligt MBL

28 Nov

Idag, 28 november 2011, blir det facklig kurs om lönekrav. Inte om hur man strider för högre lön utan om en rutinsak: Hur en fackklubb ska göra om en medlem har fått fel på lönen. Tillexempel inte fått ett lönetillägg som är avtalat på arbetsplatsen.

Såna saker hamnar ibland i långbänk. Det tjafsas fram och tillbaka, papper kommer bort, möten skjuts upp, saken glöms eller bollas runt tills ingen orkar bråka om den längre.

Helt onödigt, eftersom det finns en enkel och användbar regel i MBL (Medbestämmandelagen), som lokala fack ofta missar att använda. Det är därför jag tar upp det.

Enligt MBL §35 så har facket tolkningsföreträde i lönetvister. (Alltså den typen av tvister som handlar om att någon inte har fått vad han/hon borde ha enligt gällande avtal.)

Tolkningsföreträdet innebär att när facket meddelat sin tolkning (t.ex. lämnat in ett lönekrav), så måste chefen betala ut pengarna eller begära förhandling om saken. Begär hen inte förhandling, så måste hen enligt lagen betala även om hen anser att kravet är felaktigt. Facket behöver alltså inte jaga chefen, utan kan lugnt avvakta när kravet har lämnats in.

Här är ett exempel:

Eva har jobbat över men inte fått betalt för det.

Klubben skriver till företaget:

Härmed begärs att till vår medlem Eva utbetalas timlön och övertidstillägg för arbete mellan kl 16 och 17 den 28 september 2011, en summa av 150 kr.
Stockholm torsdagen den 31 oktober 2011.

Nu kan tre saker inträffa.

1) Chefen betalar, allt är frid och fröjd.
2) Chefen betalar inte och begär inte heller förhandling. Gå till avsnitt 2 nedan!
3) Chefen begär förhandling. Gå till avsnitt 3 nedan!

Avsnitt 2) Vad händer om chefen varken betalar eller begär förhandling?

Efter att ha givit chefen rimlig tid på sig att meddela att hen tänker betala eller att hen begär förhandling (t.ex. en vecka) så skriver klubben ett nytt brev:

Ni är nu enligt MBL 35§ skyldiga att till vår medlem Eva utbetala summan 150 kr enligt tidigare framställt krav. Från dagens datum utkräves också ränta enligt räntelagen §6.

(Vad betyder ränta enligt räntelagen §6? Jo, det är riksbanksräntan + 8%.)

Nu är det försent för chefen att komma med några skäl till att inte betala ut pengarna. Hen har missat sin chans att förhandla om saken.

Om chefen ändå vägrar att betala, så begär klubben förhandling om brott mot MBL §35, och då är det inte bara lönekravet utan också skadestånd, som det handlar om. (Hur detta går till går jag inte in på här. Klubben kan begära hjälp hos avdelning/förbund.)

Avsnitt 3) Vad händer om chefen begär förhandling?

Vid förhandlingen kan chefen förklara varför hen anser att pengarna inte ska betalas ut. Facket förklarar varför de anser att pengarna ska betalas ut. Antingen kommer man överens om vad som ska betalas ut, eller så är man fortfarande oense.

Om man är oense, så har facket (klubben) fortfarande tolkningsföreträde.

Det betyder att chefen måste betala ut pengarna eller begära central förhandling. Klubben behöver alltså bara tala om (i protokollet eller skriftligt meddelande) att kravet står fast, och sedan avvakta igen.

Om chefen begär central förhandling, så blir det ombudsmännen – en från arbetsgivarorganisationen och en från det fackliga förbundet – som förhandlar om saken.

Återigen så kan förhandlingen antingen leda till att man kommer överens om vad som ska betalas ut, eller att man är oense.

Om man är oense så har facket (förbundet) fortfarande tolkningsföreträde.

Nu har chefen att välja på att betala pengarna (trots att man är oense) eller att stämma facket till AD (Arbetsdomstolen) för felaktigt lönekrav. Då blir det AD som har sista ordet i tvisten.

Det ska bra mycket till för att arbetsgivaren ska gå till AD för att slippa betala 150 kr till Eva, som hen inser att hen egentligen borde betalat för länge sen. Så det troliga är att hen betalar.

Det är smart av lokala klubbar att alltid använda den här rutinen när det gäller lönekrav. Lämna in en begäran – vänta en vecka och meddela sen att nu måste pengarna betalas ut. Inget pladder och jagande därutöver. När arbetsgivaren väl lärt sig vad som gäller när klubben meddelat sin tolkning, så kan det bli ordning och reda.

Eftersom julen närmar sig ska jag också berätta en sann historia om

JULSKINKA enligt MBL

Vår medlem Kalle hade vunnit en julskinka i en tävling som företaget ordnat. Men han var sjuk vid prisutdelningen och sen fick han aldrig skinkan. Någon sa att den hade blivit stulen.

Till slut kom Kalle till klubbexpeditionen och begärde hjälp för han ville ha sin skinka.

Klubben skrev en lapp till företaget och påminde om skinkan, men inget hände. Då skrev vi till företaget:

Ni är nu skyldiga att enligt MBL §35 till vår medlem Kalle utlämna 1 st julskinka. I ränta kräves två prinskorvar.

Rent juridiskt hade vi inte rätt att hänvisa till MBL, för det fanns inget avtal om skinkan, den var en ”ensidigt utlovad förmån”, och då kan man egentligen inte använda tolkningsföreträdet. Men det funkade i alla fall. Företaget överlämnade ett presentkort till en livsmedelsbutik till Kalle och det räckte till både skinka och prinskorvar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 november, 2011 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Säger du medarbetare om chefen?

27 Nov

Inlagt 27 november 2011

Idag blir det språklåda.

”Det här är mina medarbetare” säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.

Men har du nånsin sagt ”det här är mina medarbetare” om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?

Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.

Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.

Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 november, 2011 i Blandat

 

Kamp lönade sig i Överum

24 Nov

Inlagt 24 november 2011

Hur gick det för de strejkande på fönsterfabriken i Överum, som jag nämnde här på bloggen den 7 november?

Det har varit flera omgångar av strejk och maskning på fabriken, efter att det meddelats att den ska läggas ner. Striden har steg för steg lett till bättre avgångsvillkor för arbetarna.

Stridsåtgärderna har nu upphört efter mötesbeslut, då arbetarna fått ytterligare förbättringar av villkoren:

Nya ”stimulanspengar” på 22 000 kronor per person utan frånvaroavdrag.
Halv produktionsfart med de ordrar som är belagda i fabriken, därefter ledighet med lön.
7000 kronor per person i extra omställningsstöd.
De med kortast uppsägningstid (1-2 mån) får 3 månader.

De 5-10 personer som företaget vill ha kvar efter sista arbetsdag för att montera ner/bort maskiner, får en extra ersättning (ej färdigförhandlad än). Till en början krävde företaget att personal skulle göra det under uppsägningstiden utan extra ersättning under jan-feb.

Kan tyckas att dessa förbättringar av villkoren är ett futtigt plåster på såren när en fabrik läggs ner och arbetarna blir arbetslösa.

Men i en tid då det vanliga är att arbetsgivarna i alla lägen pressar på och kräver mer och mer, så fick vi här se det omvända – att det är arbetarkollektivet som pressar på och kräver mer. Och får det. Det lönar sig att kämpa. Varje påminnelse om det är viktig.

Mer info på : overumsolidaritet

Uppdatering 16 oktober 2014: En utdrag ur en berättelse inifrån fönsterfabriken finns nu att läsa på folkrörelselinjebloggen: Ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2011 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Nu ljuger de i teven igen

20 Nov

Inlagt 20 november 2011

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Arbetslöshet

 

Värmen mot kylan

15 Nov

Inlagt 15 november 2011

Eländet i äldrevården är ”bara” en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det ”bara” är de redan välbärgade som får lägre skatt.

Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Det sitter en mårra på sommarängen. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.

Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.

Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.

Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.

Sjuksköterskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna

Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Välkomna till möte på lördag (en programpunkt på Socialistiskt Forum):

Lördag 19 november kl 11.15-12.30
ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Rum Östermalm, 4 tr.

Folkrörelse på arbetsplatsen – motmakt på jobbet.

Om det inte finns sammanhållning och rörelse på arbetsplatsen, längst ner, längst bak, så hjälper inga avtal och fina ord. Tvärtom försvinner våra rättigheter när arbetsgivarna synar våra kort och vi inte kan sätta emot. Men om de som står längst bak kommer i rörelse – då driver de alla andra framför sig. Bemanningsanställda berättar om motmakt på jobbet.
Folkrörelse på arbetsplatsen heter också en bokserie om att använda och utveckla den kollektiva styrkan på sin arbetarplats – på alla arbetsplatser. Den första boken, Hopsnackat, och den kommande, Hopskrivet, presenteras, liksom julklappskampanjen i fikarummen.
Medverkande: Frances Tuuloskorpi, Jenny Wrangborg, anonyma arbetare, tomtenissar. Leif Stålhammer och Peter Bergared läser ur Hopskrivet.

Facebookevent

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Blandat

 

Folkhemmet

15 Nov

Inlagt 15 november 2011

Apropå det mesta citerar jag här ur Per-Albin Hanssons tal om folkhemmet i riksdagen 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Det svenska samhället är ännu icke, 2011, det goda medborgarhemmet. Ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Syrror no chickens!

14 Nov

Inlagt 14 november 2011

Snacket går om sjuksköterskestudenterna som snackar ihop sig och på eget initiativ kommer överens om att ingen ska ta ett jobb för lägre ingångslön än 24000 när det är dags att söka jobb.

På det sättet vill de blivande sjuksköterskorna förhindra den lönedumpning som pågår på sjukhusen. Landstinget säger att lönerna är individuella. Men nyutexaminerade sjuksköterskor får höra under anställningsintervjuerna att det finns riktlinjer om att ingångslönen ska vara mellan 20500 och 21000 kronor på Stockholms storsjukhus.

Det är ett ovanligt initiativ, att man snackar ihop sig redan innan man fått jobb. Samtidigt är det basic facklig idé: att som kollektiv sätta gränserna för vad man lägst kan acceptera när det gäller löner och andra villkor. En grundläggande idé, som blivit alltmer urholkad i den individuella lönesättningens tidevarv.

Om inte den enskilda individen känner både stödet och kravet på ömsesidig solidaritet från sitt kollektiv, så att hon vågar hålla på den gemensamma gränsen, så finns det ingen gräns. Neråt.
Men när man håller ihop, då har man makt.

Studenterna har skrivit under ett gemensamt brev till Filippa Reinfeldt med flera landstingspolitiker i Stockholm. Det brevet i sig tror jag (som utomstående betraktare) inte kommer att ha någon större betydelse. Den verkliga handlingen, att alla verkligen håller på sitt gemensamma krav när de söker jobb, är avgörande.

Tydligen finns det vårdavdelningar som försökt anställa nyutbildade sjuksköterskor till för låg lön, men alla sökande har tackat nej, och vårdavdelningarna går ut med nya annonser. Förhoppningsvis fortsätter alla att stå på sig. Den här typen av strid, liksom många arbetsplatsstrider, påminner om ett chicken race. Ni vet när två bilar kör mot varann i hög hastighet och ”fegast viker först”. En idiotisk lek i sig. Men som bild av hur det kan kännas när ett avgörande närmar sig och pressen ökar, passar den ganska bra. De blivande syrrorna är väl inga chickens!

Sjuksköterskestudenternas initiativ är något att tänka på även för andra yrkesgrupper. Inte bara de som går i någon utbildning. Det är också ett argument för att aktiv facklig organisering bör omfatta inte bara dem som har jobb utan också de som är arbetssökande/arbetslösa.
Lönedumpning sker oftast vid anställningstillfället och då borde ingen lönearbetare stå ensam.

Här är en artikel i Vårdfokus om sjuksköterskestudenternas initiativ.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 november, 2011 i Vård och omsorg

 

Plask i samarbetssoppan

10 Nov

Inlagt 10 november 2011

Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.
Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Strejk på fönsterfabriken i Överum

07 Nov

Inlagt 7 november 2011

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2011 i Blandat

 

Mamma och vården

06 Nov

Inlagt 6 november 2011

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

God dag, Herr fiskhandlare

05 Nov

Inlagt 5 november 2011

– God dag, Herr fiskhandlare!
– God dag, Herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
– Vad kostar gösen idag?
– 20 kronor kilot.
– Då tar jag ett kilo.
– Tack, det blir 25 kronor.
– Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
– Expeditionsavgiften är 5 kronor!
– Nåväl, här är en 50-lapp.
– Tackar! Här är er gös och er växel.
– Vänta nu! Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
– Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
– Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare!
– Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(en vandringshistoria som jag härmed för vidare)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Kultursidan

 

Då blir chefen nervös

26 Okt

Inlagt 26 oktober 2011

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2011 i Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Livstidsklubben tuffar på

24 Okt

Inlagt 24 oktober 2011

Del 9 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa efter nedläggningen av produktionen på San Remo-bageriet i januari 2006. (Se tidigare blogginlägg i kategorin Arbetslöshet – vi organiserar oss.)

Ett år har gått

Ett år efter att San Remo lagts ner, så hade en hel del av våra f.d. arbetskamrater hittat jobb eller kommit in på utbildningar. Själv praktiserade jag på tvätterier. Vår f.d. ordförande Åsa hade börjat plugga men ställde fortfarande upp med bl.a. telefonrådgivning till dem som behövde.
Vi höll igång Livstidsklubbens verksamhet under första halvåret 2007, i väntan på att livsfyran skulle komma till skott med att dra igång ortsklubben för livsmedlemmar utan arbetsplatsklubb och arbetslösa.

Träffar/kurs

Vi träffades en gång i månaden, nu i en hyresgästlokal som en klubbmedlem ordnat att vi fick använda. Det var både arbetslösa och anställda på småarbetsplatser som kom till träffarna. Det blev fika, skvaller och erfarenhetsutbyte. Vi genomförde också en liten kurs på träffarna. Som det stod i Livstecken ”Tanken är att alla som gått på vårens träffar/kurs ska kunna titta en arbetsgivare, eller en handläggare på arbetsförmedlingen, i ögonen och säga: Jag vet mina rättigheter! Självklart kommer vi inte att kunna lära oss allt som finns att veta, men vi får i alla fall en grund att stå på och vet var vi ska leta vidare om vi undrar över något.”

Livstecken

Vi fortsatte med medlemsbladet Livstecken för att sprida tips och råd mellan medlemmarna och aktuell information som gällde akassa, arbetslöshet, fackligt, livsarbetsplatser, lediga jobb…
En del av tiden på varje månadsträff ägnades åt att hjälpas åt med att stoppa Livstecken i kuvert, klistra adressetiketter och frimärka. Innan San Remo stängdes hade ett medlemsmöte beslutat att en del av klubbens kassa skulle doneras till verksamhet för de arbetslösa, och de pengarna användes till utskicken. Det var ungefär 60 personer som fick Livstecken per post. Ungefär lika många fick per mail.

Exempel på notis i Livstecken:

En av våra kamrater berättade för handläggaren på AF att han tänkte göra en resa.
Handläggaren sa att vår kamrat skulle kunna få sänkt akassa om det visar sig att han har råd att resa bort! Därför vågade han inte resa. OBS: Det handläggaren sa är INTE SANT. Akassan har inget att göra med om man har bra eller dålig ekonomi för övrigt, har sparat pengar t.ex.. Om man får socialbidrag kan sånt spela in, men inte för akassan. Om man är bortrest, så att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så får man inte akassa för den tiden. Men när man kommer tillbaka kan man påanmäla sig och fortsätta få ersättningen som innan (såvida man inte varit borta ett helt år.)

Vi vet mer tillsammans än en och en

Under den här perioden ändrades akaasse-reglerna. Akasseavgiften höjdes men arbetslösa skulle få tillbaka en del av den (höjda) akasseavgiften varje månad. Det var mycket strul kring det och det kunde dröja lång tid innan återbetalningen kom. (Kännbart för en arbetslös.) Då var det bra att vi som kollektiv kunde få fram information och även trycka på om saken. Vi kunde påvisa att det inte var enstaka misstag som gjorde att återbetalningarna dröjde utan att det var fel i systemet.

Annat vi gjorde

Vi gick på teater (Bageriet av Brecht på Orionteatern) till rabatterat pris och var på studiebesök på Mål & Medel. Vi gjorde också en visit hos Livs förbundsordförande Hans-Olov Nilsson och berättade vad vi höll på med och varför vi tycker det är viktigt att arbetslösa medlemmar är aktivt organiserade.

Några studiebesökare tillsammans med Malin Klingzell-Brulin på Mål & Medels redaktion.

Miniträffar

Fortfarande körde vi ”miniträffar” vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Dit kom i första hand kamrater som bodde i Botkyrka, men det kunde också dyka upp andra som ville ha hjälp med något eller bara träffas. Ibland var vi bara 2-3, men det kunde vara upp till 7-8 personer som satt och snackade i ett hörn, och vi blev snart kändisar på AF. Det är ju inte så vanligt annars att folk sitter på AF och har trevligt. Vår hörna funkade också som en liten fackexpedition. Den som behövde kunde komma och få hjälp att fylla i papper eller överklaga ett beslut. Det hände också att andra AF-besökare vände sig till gänget från Livstidsklubben för att fråga eller prata om något.

Dags för ortsklubben att ta över

Livsfyrans bildande av ortsklubb drog ut på tiden. Men i slutet av maj fick vi äntligen besked om att ortsklubben skulle bildas den 18 september 2007. Det kom i grevens tid eftersom våra frimärkspengar tagit slut. Vi kunde meddela i Livstecken att Livstidsklubbens aktiviteter upphör i och med att Ortsklubben kommer igång.
Livstidsklubbens era avslutades med en sommarträff i Rålambshovsparken.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Solidaritet är ömsesidig

22 Okt

Inlagt 22 oktober 2011

Arbetare vid Maruti Suzuki i Indien gick ut i strejk den 7 oktober 2011, efter att bolaget brutit ett avtal om att erkänna deras fackförening, respektera grundläggande fackliga rättigheter och att återanställa visstidanställda som gått i strejk i solidaritet med fast anställda arbetskamrater under en tidigare strid.

Arbetare på två andra Suzukifabriker i Indien lade också ner verktygen i solidaritet. Sammanlagt 7000 arbetare gick ut i strejk.

Efter två veckors strejk har arbetarna nu vunnit. Suzuki återanställer 1200 visstidsanställda.

Alltså: De visstidsanställda arbetarna deltog i strejken för de grundläggande fackliga rättigheterna. Suzuki lovade att återanställa de visstidsanställda, men de bröt överenskommelsen. Då gick de fast anställda på fabriken – och på ytterligare två Suzukifabriker – ut i strejk för att få tillbaka de visstidsanställda arbetskamraterna.
Så ska det gå till.

Ensidig solidaritet finns inte, då är det välgörenhet (eller maktlystnad). Solidaritet är en ömsesidig sak.

Källa: Labourstart

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 oktober, 2011 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Ett brev till SJ

21 Okt

Inlagt 21 oktober 2011 

Igår träffade jag uppsagda tågstädare som delade ut flygblad runtom centralstationen i Stockholm.

Bilderna visar några av flygbladsutdelarna i de brandgula seko-tröjorna med texten Nej till lönedumpning på bröstet.


Centralen är inte världens bästa flygbladsställe. Folk springer förbi med två väskor och en bagel i händerna och den stressade blicken riktad snett uppåt mot meddelandetavlorna. Men det var få som inte ville ha ett flygblad, om de hann höra några ord om vad det handlar om: Att SJ vill bli av med städare som jobbat i många år inom järnvägen. Några reaktioner var ”Aha, som på regeringskansliet”, ”Sånt tycker vi inte om”, ”Vad bra att ni inte lägger er” och ”Hur kan man hjälpa till?”

Ja, hur kan man hjälpa till?
SEKO Trafficares förslag är att alla, som stödjer deras kamp för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet, mailar sin åsikt i frågan till SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till stockholmsklubben.
jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org

mail-länk

Det är förstås till stor hjälp om du sprider detta vidare till fler.

Själv kommer jag att skriva följande brev:

Skämmes SJ!
När SJ la ut städningen av tågen på företaget Trafficare, så följde städarna med, med bibehållna villkor, som rimligt och lagligt är vid övergång av verksamhet. Nu när SJ ska ta tillbaka städningen i egen regi, så gör ni tvärtom. Ni gör städarna arbetslösa -för att kunna försämra villkoren för dem ni anställer. Och så annonserar ni efter nya städare! Det finns ingen ursäkt. Dessa järnvägsarbetare har städat våra tåg i många många år. De och deras fack gör helt rätt när de inte accepterar denna behandling.
Har inte SJ fått nog av missnöje och negativa skriverier?
Än är det inte försent – låt tågstädarna behålla sina jobb.
Med i så fall synnerligen vänlig hälsning
/Frances Tuuloskorpi, tågresenär

Följ gärna på sekotc.se vad som händer framöver.

Jag kommer också att fortsätta följa händelseutvecklingen här på bloggen.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 oktober, 2011 i Tåg

 
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →