RSS

Kategoriarkiv: Hur det ligger till

Självklarheter

Skotillverkning i Jinjiang Skotillverkning i Jinjiang, Södra Kina. Foto: AP

Inlagt 7 november 2014

Nu ska jag skriva självklarheter. Främst till dig som tror att arbetarklassen inte längre är så viktig eller att den inte finns. Och till dig som är arbetare och tror att du inte är så viktig.

Se på allt du har närmast omkring dig: Dina kläder, dina skor. Dina sängkläder, dina möbler. Maten. Din mobil, din dator, din tv. Tandborsten. Pennorna. Glasen. Diskbänken. Kylskåpet. Kaklet. Tapeterna.

Arbetare har producerat allt du har. Från att ta upp metallerna ur jorden och odla maten på fälten till att tillverka prylarna, transportera dem till din affär, ta hand om dem på lagret.

Om du kan ha det du behöver utan att själv behöva odla, bygga, tillverka, bära, beror det på att andra gör det åt dig. Om du kan syssla med annat än kroppsarbete beror det på att andra gör det åt dig. Arbetarklassen är ofrånkomligt viktig: För dig.

Det går bra att titta ut genom fönstret också. Hur kan det komma sig att du har ett fönster, om du inte tillverkat det själv? Husen. Gatorna. Cyklarna bilarna tågen flygplanen. Lyktstolparna. Lekplatserna.

Det är lätt absurt att det finns människor som står mitt i den vällande varufloden och säger ”vi lever i ett kunskapssamhälle”. Att delar av samhället kan vara ett kunskapssamhälle beror på att andra delar odlar, bygger, tillverkar och bär. När fabriker stängs i Sverige är det inte för att industriarbetet inte finns längre, utan för att industrialiseringen pågår, växer i stora delar av världen. Produktionen kan flyttas dit där den är för tillfället mest lönsam, liksom också arbetare flyttas runt.

Nu har vi bara tittat på det du har omkring dig, vi kan ju också titta på vad du inte har där. Om det inte ligger gamla och sjuka människor hemma hos dig, vem tar hand om dem?

Arbetsdelningen är bra, tack vare den kan vi göra mer än bara producera mat, kläder och skydd mot kylan för oss själva och närmaste familj. Men den är också grunden för klassamhälle och kapitalism. Och för de privilegierades blindhet.

Ja, det talas mycket om privilegier idag. Om att den som är privilegierad ska komma ihåg det och inte döma över sånt hen inte själv har erfarenhet av. Med det språkbruket kan jag säga: Du som inte behöver odla, bygga, tillverka och bära: Tänk över de privilegier du har i förhållande till dem som gör det åt dig. Och påstå inte saker om arbetarklassen. OK, du kan väl få ha åsikter om samhället, även om du inte är kroppsarbetare. Men kom ihåg att när vi ser på dig, så kan vi alltid tänka: Om vi slutar göra det vi gör blir du naken och svälter ihjäl, eller så får du börja tillverka allting själv. Du kan ju börja med att gräva dig en åker eller en liten gruva. Med händerna.

 

Ett besläktat inlägg: Alienation.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2014 i Hur det ligger till

 

Ryggen fri

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Inlagt 7 mars 2014

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Klassintresset igen

Inlagt 20 januari 2014

Jag läste i DN idag (20 jan 2014): LO svänger om vinster i välfärden . ”Vi är för vinster i välfärden” säger Tobias Baudin, enligt artikeln.

Det låter lite annorlunda än vad det högsta beslutande organet i LO, den senaste kongressen, beslutade om i juni 2012, nämligen att non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. Läs till exempel den här entusiastiska artikeln i Kommunalarbetaren, om kongressens beslut: Gigantiskt stöd för non-profit i väldfärden.

Jag skrev i morse på twitter: Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?
@LOSverige svarade: @FrancesTuu vi är emot att vinstintresse ska styra välfärden!

Så vi är tydligen för vinst men mot vinstintresse. Det går inte så bra ihop i praktiken.

Till alla som eventuellt är förvånade över att VINST så envist sticker upp sitt hungriga tryne i de översta fackliga leden, plockar jag upp ett äldre inlägg från min blogg. Så här skrev jag i juli 2012:

”Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar? Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen. Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.”

Hämtat från blogginlägget Klassintressen inom socialdemokratin den 26 juli 2012.

Ett annat lästips: Plask i samarbetssoppan, en artikel som jag fick införd i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 januari, 2014 i Hur det ligger till

 

Nedmonteringen började långt före 2006

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln.

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Vår rätt att vara varandra

Inlagt 21 december 2013

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Mitt folk

Den här texten skrev jag 24 november 2013 eftersom jag störde mig på att ofta stöta på ”argument” mot SD som i själva verket var vanligt klassförakt: De kan inte stava, fula, tjocka, inte gått i gymnasiet etc etc. Dessutom saknades ofta analys av uppe och nere, där man måste skilja på de ledande sd-arna, rasister i kostym, och många av deras väljare. SD är inte i första hand ett missnöjesparti, det vill jag understryka. Partiet kommer ur en lång rasistisk tradition och bildades av nynazister. Men många av deras väljare är missnöjesväljare. Det missnöjet går att rikta om genom att aktivt dra med folk i kamp för gemensamma intressen i stället för kamp mot varann. Men då måste vi utgå från tilltro och klassperspektiv i stället för förakt.

De där 1/6 av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD… de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda – när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga, förbannade på politiker och flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.

sten

Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.

Jag sa så här i en intervju för 31 år sen, 1982. (Idag skulle jag säga migration i stället för invandring):

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!

Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna.

För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet – när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. De är vårt folk, vi måste hämta varann. Vi har inte råd att förlora varann, vår ilska, kärlek, styrka.

Läs även: Vår rätt att vara varandra

Ett till lästips: Samma problem – olika lösningar, artikel från 23 maj 2014 i Dagens Arbete.

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Hur det ligger till

 

Dum replik i dålig pjäs

annie_loof

Inlagt 26 maj 2013

Slagsta Glass har anställt fler ungdomar pga halverad restaurangmoms o arbetsgivaravgift. Ytterligare ett bevis! skriver Annie Lööf på twitter.

Fast det är inte sant. I december 2011, precis innan arbetsgivaravgifterna och momsen sänktes, hade Slagsta Glass sex anställda. Ett år senare hade de tre. Däremot har vinstmarginalen ökat rejält.

Läs mer om detta på Alliansfritt idag 2013-05-26: Inte en grej stämmer när Lööf pratar arbetsgivaravgifter och krogmoms

(2014-01-06 lyfter Alliansfritt upp saken igen: Lööf struntar i forskningen – lyssnar hellre på en ”jobbskapare” som halverat sin personal)

Jag brukar sällan skriva bloggtexter om korkade personer i maktposition. Samhällsmotsättningarna handlar ändå inte om personer. Det är liksom ingen idé att byta ut skådisarna om det är pjäsen som är dålig. Men här gäller det dumhet som inte är personlig. Annie Lööf är inte den enda som inte fattar (vill fatta) att när arbetsgivare säger ”Vi har anställt fler” så är det inte säkert att det stämmer. Och även om de inte blåljuger så är det ofta en vit lögn, sanningen är att ”Vi har bytt ut anställda mot andra anställda som är billigare”.

Det finns en parallell. Det är när arbetsgivare säger: om vi bara får flexiblare arbetstidsregler eller om vi bara får lättnader i anställningsskyddet, då kan vi anställa fler. Alla som varit på en arbetsplats vet att flexiblare arbetstidsregler och lättnader i anställningsskyddet används för att man ska kunna få arbetsuppgifterna gjorda av färre personer, på färre timmar. Om arbetsgivarna kan ha folk inne exakt då de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningsskydd, då kan de pressa ner arbetstimmarna och ändå få jobbet gjort. Den pjäsen handlar om skärpt utsugning, inte om att anställa fler.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 maj, 2013 i Blandat, Hur det ligger till

 

Prata om jobbet – och sen?

27 december 2012

Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.

Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten

Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.

Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.

Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.

Och sedan?

Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.

Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.

Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.

Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.

Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare –  inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.

Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?  och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?  om hur förändring går till i verkligheten.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 december, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Turordningslistan på väggen!

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

Inlagt 13 december 2012

Den ersatta sjukfrånvaron har mer än halverats, meddelar försäkringskassan. År 2002 betalades det ut 22 sjukpenningdagar per anställd kvinna och 11 per anställd man. 2010 betalades det ut 7 sjukskrivningsdagar per anställd kvinna och 4 dagar per anställd man.

Jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det var 2010 som många sjuka människor kastades ut ur sjukförsäkringen. Den 1 januari 2010 var det 18000 personer som blev av med sin sjukpenning. Sen följde ytterligare utförsäkringar. Eftersom det oftast rör sig om långstidssjuka med 365 sjukpenningdagar per år så drar det kraftigt ner det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar, när dessa människor inte längre får sjukpenning.

Ett räkneexempel:

Vi tar en liten krets människor i arbetsför ålder, på en arbetsplats eller i ett bostadshus. Vi säger att det är 24 kvinnor. Under ett år har de i genomsnitt 22 sjukpenningdagar per person. Tillsammans har de 528 dagar. (24*22=528)

Men tittar vi närmare så ser vi att en av dessa kvinnor, Elsa, är kroniskt sjuk och sjukskriven hela året. 365 dagar av de 528 är alltså hennes.

De övriga 23 har tillsammans fått sjukpenning 163 dagar under året. (528-365=163)

Det är 7 dagar var. (163/23=7,09)

Så: Ta ifrån Elsa hennes sjukpenning och för över henne till arbetsförmedlingen. Vips sjunker antalet sjukpenningdagar för de 24 kvinnorna från 22 dagar till 7 dagar per år, fast ingen blev friskare.
Knöck en bild av Robert Nyberg, jag tror att den föreställer Elsa:

ill

Och sen då?

Och vad har hänt sen? Majoriteten av de utförsäkrade har kommit tillbaka till sjukförsäkringen eftersom de fortsatte att vara för sjuka för att kunna arbeta. Från och med 2011 stiger antalet sjukpenningdagar igen, och de kommer troligen att fortsätta stiga. Som sagt, jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det ser ju bra ut. Om man inte räknar så noga.

PS. Dagen efter att jag skrev ovanstående text, så visade det sig att på DNs ledarsida har man svalt försäkringskassans bete. ”Slutligen måste man konstatera att svenska folket gått igenom en medicinsk metamorfos. Kvinnliga anställda inom samtliga yrken har minskat sin sjukfrånvaro från 22 dagar per år till 7 mellan år 2002 och 2010. Männen har fallit från 11 dagar till 4. Det är helt lysande.” Frågan är om det är så lysande att DNs ledarsida inte kan göra en enkel statistisk analys. Läs hela ledaren här.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2012 i Hur det ligger till

 

De arbetslösas skitiga skugga

Inlagt 11 december 2012

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Kom, vi ska gå tillsammans!

Inlagt 5 december 2012

På teve diskuterades: Hur kan det komma sig att så många LO-medlemmar säger sig hålla på Sverigedemokraterna?

En socialdemokrat ska svara på frågan, och säger att det är konstigt eftersom sverigedemokraterna har en antifacklig agenda. När han blir ombedd att ge ett exempel så säger han: Ja de vill ju t.ex. att akassan ska bli en obligatorisk försäkring i stället för en facklig.

Men allvarligt! Tycker du att det är ett bra exempel på en antifacklig agenda? Är det en fråga som vanliga arbetare/arbetslösa uppfattar som en vattendelare i klasskampen, i sina liv? Hur långt från verkligheten kan man befinna sig egentligen? Jag har då aldrig hört några andra än välskolade fackliga/politiska aktivister och politruker engagera sig i frågan om obligatorisk akassa.

Fatta: Det handlar inte om att peka på ord och tro att folk bryr sig. Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, jag vill att du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Fatta det, socialdemokrat. Och fatta det, du som är radikal och vill tala om för folk vart vi ska i framtiden. Lägg av med pekandet, du pekar ändå ut i tomma luften. Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

Hur ska man kunna tänka sig ett samhälle för alla, ett samhälle som ska klara av, och ta tillvara, alla våra olikheter, om man inte ens har fått erfarenhet av att vi kan hålla ihop på jobbet? Om det man har erfarenhet av är svikande företrädare där framme och politiker som står i rutan och pratar om annat?

Möten på Bagarn 2000 (2)
Bild från möte med paketeringens nattskift på Stockholmsbagarn. Foto: jag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 december, 2012 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Inlagt 21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Turordningsreglerna i fara?

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Vad står mer på spel? Arbetstidsregler kanske. Där pågår nu en urholkning på många arbetsplatser.

Och sen: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

En kommentar i efterhand (2020): En lönesänkarstrategi som verkligen blommat ut under 2010-talet är hyvling.  Skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda, det är tidens melodi.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
 

Klassintressen inom socialdemokratin

Inlagt 26 juli 2012. Uppdateringar 2 oktober 2012 och 23 januari 2020. 

Det finns ett mycket läsvärt debattinlägg i DN idag, 26 juli 2012, ”Visst finns det belägg för att vinst i vården ger sämre kvalitet” av professorn och överläkaren Inge Axelsson.

Axelssons inlägg är ett svar på en debattartikel av Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet Östergötland och tidigare riksdagsledamot (S): ”Låt inte valet 2014 bli ett nytt kosackval”

Skönt att läsa Inge Axelssons konkreta och korrekta nedsabling av Widar Anderssons resonemang. Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar?
Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.
De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen.
Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.

Motsättningen finns där. Vilken sida är huvudsidan? När arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang inte får dominera inom socialdemokratin blir den ett verktyg för arbetsgivarnas intressen istället för ett reformistiskt verktyg för de många.

Uppdatering 2 oktober 2012: Inlägget ovan skrevs med anledning av en artikel i DN den 26 juli 2012. Men den kan nu även läsas som en kommentar till Daniel Suhonen och Felix Antman Debels artikel i DN idag, den 2 oktober, ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Uppdatering 23 januari 2020: Nu genomför S extra marknadsliberal/extrem och klassklyfts-ökande politik vilket skylls på att det är tvunget på grund av januariöverenskommelsen som i sin tur var tvungen på grund av valresultatet. Inget som S egentligen vill alltså. MEN Stefan Löfven har ju tjatat om att bryta upp blockpolitiken och att han vill samarbeta med de s.k. mittenpartierna, ända sen han blev partiordförande! Långt innan valet alltså. Och han har väl vetat vad det innebär? Han och några till i S-ledningen med samma inställning har väl fått precis det han/de bett om?

Läs även: Plask i samarbetssoppan.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 26 juli, 2012 i Hur det ligger till

 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Inlagt 11 april 2012

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken. Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Då  har facket hjälpt till. Arbetsgivaren slipper rättegångskostnader och långvarig process med mediauppmärksamhet.

Ett exempel: Den facklige förtroendemannen Eddie Morén som efter 34 års anställning på det Bonnierägda DNEX-tryckeriet avskedades och avvisades från arbetsplatsen på osakliga grunder. Han gick med på att sluta ”självmant” i utbyte mot en pensionsförsäkring värd 800 000 kr.

Det är alltså jämförelsevis dyrt för företagen att använda §39 eller att förlikas på en högre nivå. Det används inte så ofta. Bara när ett företag väldigt gärna vill bli av med någon, t.ex. en ”besvärlig” facklig företrädare, som de inte har lagliga skäl att säga upp.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Ett stoppat utköp

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda till att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag: Vad händer om man strejkar vilt?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Mössa på, socialsekreterare och alla andra!

Inlagt 19 februari 2012

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Folkhemmet

Inlagt 15 november 2011

Apropå det mesta citerar jag här ur Per-Albin Hanssons tal om folkhemmet i riksdagen 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Det svenska samhället är ännu icke, 2011, det goda medborgarhemmet. Ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Plask i samarbetssoppan

Inlagt 10 november 2011

Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.
Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Mamma och vården

Inlagt 6 november 2011

När vår 97-åriga mamma inte längre klarade sig med hemtjänst och täta besök av oss fyra döttrar, så ville vi hitta ett riktigt bra ställe för henne. Vi valde ut och besökte åtta olika demensboenden. Vi frågade om allt – dagbemanning, nattbemanning, anställningsformer, personalutbildning om demens, tillgång till sjuksköterska. De ställen som t.ex. inte hade tillräcklig nattbemanning strök vi direkt.
Vi frågade om maten, aktiviteterna, tittade på de boendes rum, de gemensamma lokalerna och möjligheten till utevistelse. Vi försökte känna in stämningen på de olika ställena.

Det var nära att vi valde fel ändå. Trots alla frågor och allt tittande går det inte att se allt som händer bakom kulisserna, och ännu mindre vilka nedskärningar som lurar bakom hörnet. Fackligt aktiv personal inom äldrevården, som vi råkade ha kontakt med, varnade för ett av de ställen som vi gallrat fram. Då strök vi det stället – som vi en tid därefter fick läsa tråkiga saker om i tidningarna. (Det var inte Carema – tro inte att eländet i äldrevården bara handlar om Carema.)

Vår mamma kom till Riddargården, våning två, där hon tillbringade de sista månaderna av sitt liv, alltid väl omsedd, omskött och respekterad.

Bra så?

Nej, inte bra så. Det är förskräckligt att det ska krävas fyra aktiva döttrar, med förmåga att ställa rätt frågor på rätt språk, plus kontakter med vårdarbetare med insyn plus en god portion tur, för att man ska kunna vara säker på att en gammal människa ska bli väl omhändertagen. Det är förskräckligt att ”valfrihet” blir en ursäkt för att det ska kunna få finnas dålig äldrevård någonstans överhuvudtaget. Det är förskräckligt att även ställen som Riddargården säkert utsätts för den press som konkurrensen om ständigt minskade kostnader och högre vinster skapar. Om vi inte får stopp på den utvecklingen, så knuffas alla ner i samma nedförsbacke. Den backen leder åt helvete – till ett ställe där ingen av oss vill vara.

En kortare version av den här texten, undertecknad av mig och mina systrar, finns publicerad på Aftonbladet Debatt söndag 20/11. Dock bara i pappersupplagan verkar det.

Läs även De drabbade patienterna och förstås Vad var det vi sa?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Solidaritet är ömsesidig

Inlagt 22 oktober 2011

Arbetare vid Maruti Suzuki i Indien gick ut i strejk den 7 oktober 2011, efter att bolaget brutit ett avtal om att erkänna deras fackförening, respektera grundläggande fackliga rättigheter och att återanställa visstidanställda som gått i strejk i solidaritet med fast anställda arbetskamrater under en tidigare strid.

Arbetare på två andra Suzukifabriker i Indien lade också ner verktygen i solidaritet. Sammanlagt 7000 arbetare gick ut i strejk.

Efter två veckors strejk har arbetarna nu vunnit. Suzuki återanställer 1200 visstidsanställda.

Alltså: De visstidsanställda arbetarna deltog i strejken för de grundläggande fackliga rättigheterna. Suzuki lovade att återanställa de visstidsanställda, men de bröt överenskommelsen. Då gick de fast anställda på fabriken – och på ytterligare två Suzukifabriker – ut i strejk för att få tillbaka de visstidsanställda arbetskamraterna.
Så ska det gå till.

Ensidig solidaritet finns inte, då är det välgörenhet (eller maktlystnad). Solidaritet är en ömsesidig sak.

Källa: Labourstart

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 oktober, 2011 i Hur det ligger till, Kamp lönar sig

 

Adel

Inlagt 14 oktober 2011

Det var en gång en överklass som kallades Adel. Man kunde bli adlad på grund av sina personliga kvalifikationer, t.ex. vetenskapliga insatser eller att man varit sin kung huld och trogen på ett särskilt tjusigt sätt.
När man blivit adlad fick man särskilda privilegier. Det spelade ingen roll om man aldrig mer gjorde någon insats för vetenskapen eller kungen, man var adel ändå. Och det var också ens barn och barnbarn.

adel

Spelade det någon roll? Störde det någon annan att det fanns en klass med särskilda privilegier? Ja, adelsmännen fick fatta beslut som berörde andra människor, och det kunde säkert vara minst sagt irriterande. Andra människor skulle dessutom odla deras mat och bygga deras slott. Och det är ju inte säkert att bondeklassen egentligen hade lust att på detta sätt försörja och understödja bortskämda bidragstagare.

Idag har vi ingen adel. Eller har vi? Även idag kan man hamna i samhällets priviligierade skikt, högst upp inom det privata näringslivet, folkrörelseföretagen och de statliga och kommunala bolagen. Liksom politikens översta skikt.

Kanske hamnar man i detta skikt på grund av sina personliga kvalifikationer och insatser. Men om man missköter ett sådant uppdrag, blir man då av med sina privilegier? Nej, ytterst sällan. Man blir räddad kvar i det priviligierade skiktet, genom fallskärm eller förflyttning snett uppåt eller åt sidan.

En gång adel alltid adel.
Och denna adels barn och svågrar, var hamnar de? Är det säkert att de hamnar där därför att de är särskilt lämpliga? Ofta tycks det vara avgörande att man redan, av börd, tillhör det priviligierade skiktet.

Jag skulle vilja påstå att vi har ett adelsvälde än idag, fast von-titlarna är borta.
Gör det oss andra nåt?

Ja, det gör oss nåt. Detta samhällsskikt fattar beslut som drabbar oss andra. Ofta på ett minst sagt irriterande sätt. Och vi betalar deras lyxbostäder och kontokort. Trots att vi, arbetarklassen, kanske egentligen inte har lust att försörja och understödja dessa bortskämda bidragstagare.

Den här texten skrev jag 1998 på en diskussionssida på nätet. Sen dess har adelsprivilegierna bara ökat, i snabb takt, och klyftorna vidgats.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2011 i Hur det ligger till

 

En gnutta strategi (om otrygga anställningar)

Inlagt 12 oktober 2011

”I förra veckan kom LO:s rapport om otrygga jobb. … Bland arbetare har 23 procent av kvinnorna och 16 procent av männen otrygga jobb.” (Citat ur en artikel idag i LO-tidningen.)

Nejmen vilken överraskning. Inte. Jag har i många år undrat varför i h-e inte fackföreningsrörelsen – och kollektiven på arbetsplatserna – förstått vikten av att i tid uppmärksamma och kämpa mot de otrygga anställningarna. Det är så dags nu. Det har varit en synnerligen strategisk prioritering av arbetsgivarna att göra anställningarna osäkrare, vilket sen i sin tur används för att pressa tillbaka arbetarklassen på alla områden.

Men det kunde man ju inte veta för 10-15 år sen… Jo, det kunde man. Med en gnutta uppmärksamhet på utvecklingen på arbetsplatserna, en gnutta misstro mot samförståndsandan, en gnutta tanke på kapitalismens drivkrafter samt en gnutta strategiskt tänkande, så kunde man.

Här klistrar jag in en artikel som jag fick publicerad i LO-tidningen år 1998 (på kultursidan – det är endast där mina artiklar har accepterats).

Visstidare (artikel från 1998)

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället…
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte jobba nästa vecka…
Klagar jag så har jag inget jobb mer…

1800-talet?
Nej – visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt – både lokalt och i större skala – är att ställa sig två frågor:
1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?
2) var är vi själva som svagast just nu?
Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

Idag är visstidare ett svar på de där två frågorna – på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet. Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat. Men nu ökar korttidsvicken kraftigt, och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas…
Ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha ”riktiga” jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen. De är organiserade i lägre grad eller organiserade i ”fel förbund” och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet – trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:
att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse
att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.
att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor… ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!
att informera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag… de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!
Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncentrerar oss där vi är svagast – inte där vi är starkast – som vi kan få en rörelse framåt. Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.

Besläktat inlägg här på bloggen: Vad de säger och vad de menar .

 
 

Vad de säger och vad de menar

Inlagt 29 september 2011

Apropå allt och ingenting.

Mina många år i arbetslivet har lärt mig följande:

När arbetsgivare säger om vi bara får flexiblare arbetstidsregler så kan vi anställa fler då menar de så kan vi få arbetsuppgifterna utförda på färre timmar

När arbetsgivare säger om vi bara får lättnader i anställningsskyddet så törs vi anställa fler då menar de så behöver vi ha kvar folk bara så länge de orkar göra 110%

När arbetsgivare säger om vi bara får ge  lägre ingångslöner så kan ungdomarna få jobb  då menar de så kan vi sänka lönerna generellt och få mer pengar till oss som tar vinsten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 september, 2011 i Hur det ligger till

 

Ut ur dimman

Inlagt 15 september 2011

Den här artikeln skrev jag i februari 2010. Nu (2011) pratas det avtalsrörelse igen, så den får bli återanvänd. (Texten är något kortad i denna version.)

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades t.ex. in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, dvs det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?
I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år (2010) vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Läs även: Ett anspråkslöst förslag (från 2015)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 september, 2011 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Stulen pension

Inlagt 11 september 2011

Den skärpta utsugningen på arbetsplatserna räcker inte, kapitalet snor dessutom tillbaka den del av lönen som avsätts till pension. När vi tror att vi betalar in pengar till pension, så betalar vi i själva verket till aktiespekulation. Det är stöld. Avgå alla.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 september, 2011 i Hur det ligger till

 

Säg inte arbetsbrist, säg underbemanning

Inlagt 4 september 2011

Är ni för få på ditt jobb? För få för att kunna jobba utan stress och under rimliga arbetsförhållanden? För få för att alla arbetsuppgifter som borde utföras ska bli bra utförda eller utförda över huvud taget?
Borde ni vara tio där ni är nio?

De flesta jag frågar svarar ja. Det finns undantag förstås. Några svarar att vi är så många som det behövs, allt blir gjort och vi är inte överbelastade. Å andra sidan svarar minst lika många att tio där vi är nio, det räcker inte, vi borde vara dubbelt så många som vi är.

Uppåt tio procent av ”arbetskraften” går arbetslös. Men arbetsbristen är skenbar.

De arbetslösa kan bara slåss om de jobb som erbjuds. De kan inte påverka den generella arbetslösheten. Det kan däremot de underbemannade. De skulle alla kunna vägra att vara nio där de borde vara tio. Om alla arbetande vore tio där de nu är nio, så skulle det inte finnas någon arbetslös. Tio procents arbetslöshet skulle bli noll.

Skenbart är även utbildningsbehovet. Visst, det finns förstås en massa jobb som kräver lång utbildning, där man borde vara fler. Och självklart borde det finnas omskolningsmöjligheter för dem som är utbildade till arbetsuppgifter som inte längre finns. Man kan inte kräva jobb till en tändare av gaslyktor. Men det är inte akademiska eller andra långa utbildningar som saknas generellt.

Att lågutbildade inte längre behövs är en fet lögn. Det är nämligen alla de där jobben som inte kräver en akademisk utbildning, som är allra mest underbemannade idag. Det finns tusen och åter tusen luckor i viktiga yrken. Undersköterskor, lagerarbetare, brevbärare, städare, köksarbetare… Listan kan göras lång. I dessa yrken finns egentligen inte arbetsbrist, där finns sammanlagt ett enormt, otillfredställt arbetskraftsbehov. Om du inte jobbar där själv, fråga dem som gör det, fråga: Är ni för få på ditt jobb? Borde ni vara tio där ni är nio?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2011 i Hur det ligger till

 

En mjölig klassanalys

Inlagt 18 augusti 2011

Texten är från 2006. Tjänstemännens fack heter Unionen numera och visstidsanställningarna har kompletterats med bemanningsanställningar. För övrigt är det ungefär som det var.

I brödfabriken finns bagare och paketerare och lagerpersonal. Där finns städarna som tjänar minst och sällan har någon representant i fackklubben. Där finns verkstadsmekaniker som har yrkesutbildning och bättre lön än de andra arbetarna. Paketerarna tycker att verkstadskillarna är lata och verkstadskillarna tycker att paketerarna kör sönder maskinerna.

Där finns nattarbetare och dagarbetare, nattarbetarna tjänar 30 kr mer i timmen än dagarbetarna, och får kortare liv.

Det finns fast anställda och visstidare. En del av visstidarna är personer som studerar och som det passar fina fisken att jobba en dag i veckan eller två och sen rycka in extra på loven. Men det finns också många som det inte alls passar fina fisken. De hankar sig fram på osäker deltidslön, sitter hemma vid telefonen och väntar – ring och spring. De hoppas på heltid och försöker hålla sig väl med arbetsledarna för att få jobba mer.

Det finns alltså en rad olika grupper på arbetsplatsen. Det kan tjafsas både inom och mellan grupperna, och ofta snackar de olika grupperna skit om varann.
Men de är alla mer eller mindre mjöliga. De kan ena sig och ta strider tillsammans. De kan utveckla en kollektiv styrka som gör att motsättningarna mellan grupperna blir mindre viktiga.
Och när städarna eller visstidarna tar strid, då blir det hallå på hela arbetsplatsen.

Arbetsledarna då? De delar arbetsmiljö med arbetarna men tjänar mer. En del gillar verkligen att bestämma över andra och trakasserar dem de vågar trakassera. För den som blir trakasserad och jagad av en arbetsledare så är han en naturlig fiende, trots att han inte är en kapitalist.
När det är strid på arbetsplatsen hamnar arbetsledarna ofta i kläm och klagar över det. Kan ju vara synd om arbetsledaren är en hygglig kille. Men det går inte att undvika att de kommer i kläm, eftersom det är deras uppgift att vara buffert mellan arbetarna och de högre cheferna.

I vissa lägen kan enskilda arbetsledare och grupper av arbetare liera sig med varandra, ofta genom tysta överenskommelser, och det ska man förstås utnyttja. Men man gör klokt i att inte förlita sig för mycket på en sådan allians om det blir strid. Arbetsledaren har fått sitt jobb genom att inte vara uppstudsig (eller genom att vara uppstudsig och bli överköpt) – och vill oftast behålla jobbet.

Så finns det tjänstemän. En del av tjänstemännen är ekonomer och personalfolk som sitter på samma våningsplan som de högsta cheferna och identifierar sig med dem, inte med bagarna och städarna. Men inte heller med de vanliga kontorstjejerna och telefonsäljarna.

Kontorstjejerna och telefonsäljarna räknas också som tjänstemän, fast de tjänar mindre än arbetarna och har ännu sämre möjlighet att styra sin eget arbete. De har sina egna strider om bemanning och pauser. Några tycker ändå att de är finare än arbetarna, de behöver inte ha särskilda arbetskläder och blir inte mjöliga. Men andra säger att de skulle hellre vara med i arbetarnas fack än i SIF, ”för det är chefens högra hand som är ordförande i SIF-klubben och han skiter i oss”.

De olika skikten av anställda på en arbetsplats står ibland med, ibland mot varandra. Motsättningarna mellan grupperna är reella. Men ingen av dem är huvudmotsättningen på fabriken.

Huvudmotsättningen går mellan bageriägarna som tar hand om den eventuella profiten och alla som jobbar på bageriet.

Om bageriet inte gör vinst då? Det finns en överetablering av bagerier. Det gör att affärskedjorna kan pressa ned inköpspriserna och behålla en större del av det som konsumenten får betala för limpan. Bageriarbetarna (inkl arbetsledarna och tjänstemännen) jobbar ihop profit, som hamnar i butikskapitalisternas fickor. Det gör de även om det går så pass dåligt för själva bageriet att det går i konkurs!

Det är alltså egentligen inte ens den enskilde bageriarbetsgivaren det handlar om – det är att vinsten av vårt arbete hamnar i andras fickor.

Motsättningen mellan arbete och kapital är den grundläggande, antagonistiska motsättningen i samhället. Den präglar också alla de andra motsättningarna mellan olika skikt i samhället.

När man analyserar vilka olika grupper och skikt som finns på en arbetsplats – eller i samhället som helhet – så är det inte för att avgöra vilka som ska få medaljen ”arbetarklass” att sätta på bröstet. Det är för att kunna förstå det som händer, göra allianser, lägga upp strategier.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 augusti, 2011 i Hur det ligger till

 

Överbyggnaden har inga egna fötter

Inlagt 17 augusti 2011

I dec 2010 fick jag en enkätfråga från tidskriften Clarté: Vad är de viktigaste uppgifterna för vänstern och arbetarrörelsen idag? Det här blev mitt svar:

Arbetarrörelse är inte rörelse om det inte rör sig på arbetsplatsen. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan alltså inte förflytta sig på egen hand (fot). Däremot kan den välta om tyngdpunkten ligger för högt. Rörelse är inte heller att peka uppåt och säga vad ledningen borde göra. Människor kommer inte i rörelse på grund av tilltro till ledningarna, men inte heller på grund av misstro eller besvikelser. Rörelse kommer ur tilltro till de egna, kollektiva möjligheterna att kämpa tillsammans för gemensamma intressen. Den börjar bakifrån, underifrån och med att vi vågar förlita oss på varandra, arbetskamraterna, kollektivet.

Det bästa hade varit om arbetarrörelsens toppar kunde säga som det är: Vi kan inte längre få igenom något i en kollektivavtalsförhandling eller lagstiftningsvägen, utan att sälja något annat. Vi är inte företrädare för en rörelse som förflyttar våra positioner framåt, vi är byteshandlare. Vi är i grunden maktlösa och vi ställer till det ännu värre när vi försöker dölja det. Vi avgår. Alla.

Och om vi kunde börja prata om rätt saker. Den skärpta utsugningen på arbetsplatserna, arbetslösheten och det försämrade samhället hänger oupplösligt ihop. Sluta prata om arbetslöshet utifrån hur man ska få arbetslösa att hitta jobb och lyft fram att i stort sett alla arbetsplatser har för få anställda. Vilket i sin tur är orsaken till de flesta försämringar vi ser. Järnvägens snöröjare har försvunnit nästan alla och verkstadsgubbarna som servade snöröjningstågen också, så de fick skrotas.

Det mesta som kallas politik går ut på, eller har åtminstone funktionen, att dölja de enkla, grundläggande sambanden. Det motverkar att det arbetande och arbetslösa folket ser sin egen betydelse och möjliga styrka. Vi måste sätta käppar i hjulen på varenda arbetsplats när bemanningen dras ner och villkoren försämras. Det behövs motstånd och kollektiv styrka på varenda arbetsplats för att en arbetarrörelse värd namnet ska kunna finnas, och det finns inga genvägar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 augusti, 2011 i Hur det ligger till

 

Etiketter: , , , ,

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: