Ensamma mamman borde vara skitförbannad.

Inlagt 24 februari 2016

För längesen var jag på ett seminarium som arrangerades av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) och LO Idédebatt (en LO-verksamhet som lades ner 2008).

En föreläsare talade om inkomstklyftor och de rikastes löner och bonusar. Han nämnde då att de gärna vill ha så mycket pengar som möjligt, men att de är medvetna om att de måste hålla sig nedanför en gräns. Jag tror att ordet var ”vredesgränsen”. Alltså den gräns som, om den överskreds, skulle göra att de drabbades av folkets vrede, med (för dem) otrevliga konsekvenser.

Det här var för kanske 35 år sen. Sen dess har klyftorna ökat kraftigt genom att de rikastes inkomster flerdubblats. Ändå tycks inte vredesgränsen ha nåtts.

Eller har den det? De som vill utöka låglönemarknaden och pressa ner lönerna är inte riktigt överens om hur det ska gå till, så vi utsätts för en bombmatta av olika förslag. Det är möjligt att de lyckas, t.ex. att fackföreningar viker sig i avtalsförhandlingarna, men det är också möjligt att det blir en motreaktion.

Jag skrev i inlägget Ojojoj så dåligt det går den 15 februari: ”Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET.”

Samtidigt visar en färsk LO-rapport att ”makteliten nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare och hela 77 gånger mer än en lågavlönad i Handels”. Tidningen Arbetet: Girig maktelit skapar värld för egen vinning.

Kanske att den intensiva lönesänkarpropagandan inte är så taktiskt smart. Kanske den för oss närmare vredesgränsen.

Det är inte direktörers svinaktigt höga löner och bonusar som i sig förstör samhället. Annat, som att kapitalintressena styr över samhällsintressena, är värre. Men det hänger ihop. Och nog kan man bli jävligt förbannad, utan att behöva grubbla särskilt mycket över samhällssystemet, när de som månar om rikas absurt höga inkomster samtidigt tjatar örona av oss om varför det krävs lägre löner för att alla ska få jobb. Samtidigt som i stort sett varenda arbetsplats är kraftigt underbemannad – det gäller även de så kallade ”enkla” jobben – för att hålla rikas löner och vinster uppe och skatterna nere. Finns det ett välstädat sjukhus eller en välbemannad hemtjänst eller ett restaurangkök utan stress (osv)?

Visa den där artikeln i Arbetet för dina arbetskamrater!

Även den här texten är mycket bra, Sven Lindqvists tacktal 2011, då han fick Ivar Lo-priset: Ett pris räcker gott. Borde skrivas ut och sättas upp på varenda arbetsplats och arbetsförmedling och studeras i varje skola och varje SFI-kurs.

”I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner” säger Sven Lindqvist.

Vredesgränsen borde vara nådd.

Här finns hela LO-rapporten (pdf): Makteliten – klyftorna större än någonsin