Den här texten skrev jag 24 november 2013 eftersom jag störde mig på att ofta stöta på ”argument” mot SD som i själva verket var vanligt klassförakt: De kan inte stava, fula, tjocka, inte gått i gymnasiet etc etc. Dessutom saknades ofta analys av uppe och nere, där man måste skilja på de ledande sd-arna, rasister i kostym, och många av deras väljare. SD är inte i första hand ett missnöjesparti, det vill jag understryka. Partiet kommer ur en lång rasistisk tradition och bildades av nynazister. Men många av deras väljare är missnöjesväljare. Det missnöjet går att rikta om genom att aktivt dra med folk i kamp för gemensamma intressen i stället för kamp mot varann. Men då måste vi utgå från tilltro och klassperspektiv i stället för förakt.

De där 1/6 av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD… de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda – när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga, förbannade på politiker och flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.

Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.

Jag sa så här i en intervju för 31 år sen, 1982. (Idag skulle jag säga migration i stället för invandring):

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!

Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna.

För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet – när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. De är vårt folk, vi måste hämta varann. Vi har inte råd att förlora varann.

Läs även: Vår rätt att vara varandra

Ett till lästips: Samma problem – olika lösningar, artikel från 23 maj 2014 i Dagens Arbete.