27 december 2012
Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.
Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.
Vi blev klockade när vi gick på toaletten
Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.
Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.
Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.
Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.
Och sedan?
Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.
Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.
Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.
Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.
Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare – inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.
Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen? och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner? om hur förändring går till i verkligheten.
francesblogg 
Nicklas Änsth
28 december, 2012 at 00:56
clausewitz: Frågan är väl hur vänsterpartiet tänkt sig organiserandet? Tröttsamt att du pratar om ”åsikter” när frågan är vad som ska komma rent konkret av det här. Precis som frances säger finns det en jäkla massa bra regler redan på arbetsmarknaden. Däremot finns det alldeles för lite aktivitet från arbetare och fackförbund som faktiskt försöker upprätthålla dessa regler och kanske till och med kämpa för något mer.
Frågan är ju hur man ska få mer aktivitet, det kanske ”prata om jobbet”-prylen kan uppnå, men det kan lika gärna bli en ”det är så synd om oss, vad gör politikerna?”-kampanj av skiten. Vilket snarare gör att saker går åt andra hållet istället – ner i cynism och tron att inget kan göras.
Vad har du själv för erfarenhet av arbetsplatskamp föresten?
clausewitz
27 december, 2012 at 18:35
Hej Frances,
Jag tror att jag förstår din ingång och håller med dig i mycket av vad du skriver. Samtidigt förutsätter du ju det som ska bevisas. Du frågar vad som ska hända efter att berättelserna strömmat in från arbetsplatserna (och då tänker jag att frågan är ställd till Vänsterpartiet) för att sedan konstatera att det ändå inte är Vänsterpartiet som äger frågan, utan det är folk på arbetsplatserna. Då faller ju samtidigt kritiken mot den enskilda kampanjen, kritiken formuleras snarare mot parlamentariskt arbete som sådant (eller kanske snarare parlamentariskt arbete utan koppling till offensiver på arbetsplatserna).
Eller så tog du bara avstamp i kampanjen för att föra fram din åsikt kring organisering?