Inlagt 20 januari 2014

Jag läste i DN idag (20 jan 2014): LO svänger om vinster i välfärden . ”Vi är för vinster i välfärden” säger Tobias Baudin, enligt artikeln.

Det låter lite annorlunda än vad det högsta beslutande organet i LO, den senaste kongressen, beslutade om i juni 2012, nämligen att non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. Läs till exempel den här entusiastiska artikeln i Kommunalarbetaren, om kongressens beslut: Gigantiskt stöd för non-profit i väldfärden.

Jag skrev i morse på twitter: Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?
@LOSverige svarade: @FrancesTuu vi är emot att vinstintresse ska styra välfärden!

Så vi är tydligen för vinst men mot vinstintresse. Det går inte så bra ihop i praktiken.

Till alla som eventuellt är förvånade över att VINST så envist sticker upp sitt hungriga tryne i de översta fackliga leden, plockar jag upp ett äldre inlägg från min blogg. Så här skrev jag i juli 2012:

”Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar? Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen. Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.”

Hämtat från blogginlägget Klassintressen inom socialdemokratin den 26 juli 2012.

Ett annat lästips: Plask i samarbetssoppan, en artikel som jag fick införd i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001.