RSS

Kategoriarkiv: Grundläggande

Nej, de slåss inte för oss alla

Inlagt 5 augusti 2017

Jag har skrivit jättemycket om konflikten i Göteborgs hamn och nu mycket om sopkonflikten i Stockholm. På tiden att jag skriver om striden ur ett annat perspektiv. Kanske ditt? om du inte själv jobbar i hamnen eller som sopgubbe.

Men först något om det unika och det allmängiltiga. Det finns nästan alltid något med en arbetsplatskonflikt som är speciellt, unikt för just den konflikten. Och så finns det alltid en sida av konflikten som är mera allmängiltig.

Unikt och allmängiltigt i hamnkonflikten

När det gäller Göteborgs Hamn så är det på många sätt en speciell situation. Ett majoritetsfack, utanför LO, som sen snart ett halvt sekel har vägrats kollektivavtal men ändå har blivit en respekterad facklig motpart. Unikt. En arbetsgivare i en del av hamnen, med starka ekonomiska och politiska intressen i ryggen, som fått för sig att sätta stopp för den fristående fackföreningens inflytande/styrkeposition, kosta vad det kosta vill. Jag behöver inte här gå in på all mer eller mindre unik skit som det fört med sig, läs vad jag skrivit tidigare eller kolla myriaderna av länkar till tidningsartiklar och debattinlägg i facebookgruppen Vi stödjer hamnarbetarna i Göteborg.

Men det finns också en allmängiltig sida av konflikten: Utsålda samhällsviktiga verksamheter som försämras under vinstkraven, det finns det gott om. Och unionbustingliknande metoder förekommer brett på svensk arbetsmarknad idag. Företag nonchalerar regler och överenskommelser, försämrar, tipsar varandra om vad de lyckas med, bär sig åt så att det är svårt att avgöra om de är inkompetenta eller smarta, tröttar ut och trycker tillbaka basfacken. APMT är kanske extra inkompetenta eller ovanligt bra på detta alltför vanliga beteende – men jag tror snarare att det är att det blev en öppen strid som gör att eländet syns utåt.

Vanligt är det också att företag, som nu APMT, med olika metoder minskar på andelen anställda med riktiga anställningar för att få en större andel med osäkra anställningar. Det är inget nytt utan har pågått i flera årtionden. Det är en allmängiltig strategi från arbetsgivarnas sida.

Unikt och allmängiltigt i sopkonflikten

När det gäller sopkonflikten så är det speciellt att Stockholms Sopgubbar har en fortfarande levande tradition av att sätta stopp för försämringar och att agera kollektivt över företagsgränserna. Speciella är också de provokationer från RenoNordens sida (inlåsningar av nycklar, kollektivt avskedshot m.m.) som präglat hur konflikten utspelat sig. Och speciella är de konsekvenser som dålig sophämtning får för allmänheten.

Stockholmare, visa stöd för för de kämpande sopgubbarna på lördag 12/4 Medborgarplatsen 14.00 Facebookevent: Manifestation 12/8: Stöd Stockholms Sopgubbar!

Men mycket är allmängiltigt. Att försöka byta ut vana anställda mot nya, som inte kan ställa krav. Att inte inse vad som förloras när man gör sig av med de yrkeskunniga.. Att försöka dumpa villkor, sänka löner, öka arbetsbördan. Att utnyttja att det är fredsplikt när ett ”stort” kollektivavtal är påskrivet, att passa på att i skydd av fredsplikten försämra andra gällande villkor… Det är sånt som många utsätts för på många arbetsplatser. För att inte tala om alla inkompetenta upphandlingar. Upphandlingen av sophämtning i Stockholm är ett praktfullt exempel på det – men inte unikt.

Hur vi ser på dem som kämpar

Ibland väcker kämpande kollektiv avundsjuka. Vilket förstås underblåses av arbetsgivarna. Man pekar och säger: Varför ska dom bråka, dom har det bättre än vi? Ja, kanske det är för att de törs ”bråka” som de har det bättre och kanske ni också skulle kunna få det bättre? Och förresten, har du kollat om det som sprids om dem är sant eller överdrifter och skitsnack?

Men det finns också ett motsatt, positivt utpekande: Det är när man säger: De slåss för oss alla!

Med tanke på hur mycket jag skrivit om de här konflikterna, så behöver jag väl inte förklara att jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma och stödja de strider som faktiskt pågår. Men jag vill framföra en varning. De slåss för oss alla! är förstås ett positivt pepp. Men man måste tänka ett steg längre.

Kommer ni ihåg konflikten på Lagena år 2009? Arbetarna på Lagena tog modigt strid och gick ut i strejk då företaget sa upp fasta anställningar för att byta ut dem mot bemanningsanställningar. Liknande utbyten pågick och pågår på hela arbetsmarknaden. Det växte en tro på att Lagenastriden skulle ändra på den saken, att deras strid skulle leda till att lagar och/eller kollektivavtal skulle ändras på något avgörande sätt. Men om liknande försämringar sker på 10000 arbetsplatser och man tar strid mot det på 1 arbetsplats och inte tar strid mot det på 9999 arbetsplatser, då sitter arbetsgivarna säkert. Det hade behövts att fler följt Lagenaarbetarnas exempel. Det hade behövts 2, 3, många Lagena, en spridning, för att någon riktig förändring skulle tvingas fram.

Så tänk inte att några andra tar din strid åt dig. Alla måste vara med och ta strid mot de allmängiltiga problemen och försämringarna. Stöd dem som kämpar, men glöm inte att det allra bästa stöd du kan ge ett kämpande arbetarkollektiv är att ta strid i liknande frågor på din egen arbetsplats, med dina arbetskamrater, på den nivå ni klarar av.

Hjältar och grodor

De slåss för oss alla! kan också vändas i besvikelse om hjältarna gör ”fel” på något sätt. Men 1 stycke perfekt strid efter regelboken är inte det som saknas idag. Det som saknas är många strider. När många kollektiv tar strid efter sin förmåga spelar det inte så jäkla stor roll om inte allt blir perfekt.

mekaniska grodor 1 - KopiaNi vet såna där mekaniska grodor i ett stånd på ett nöjesfält? De tittar upp ur hål och så ska man banka ner dem. Det går lätt så länge de sticker upp huvudet lite glest här och där. Men när de ploppar upp tätare och tätare, då blir de svåra att slå ned. Nu är ju inte vi mekaniska grodor utan arbetarklass, men bilden är ändå inspirerande tycker jag. Vi ska sticka upp på många ställen.

Strid efter förmåga, ja. Måste inte de som är starkare ta strid för dem som är i en svagare position? Jo, så är det, men det betyder inte att 1 kan ta striden för 9999. Däremot är det så att om många tar strid, kan vi se till att även de svagare grupperna och individerna får del av det vi vinner.

Strid strid strid. Låter det för militant? Ta det inte så. Det viktiga är att vi snackar ihop oss och gör något mer än bara klagar. Att vi står på oss och gör det kollektivt. Att vi inte bara applåderar (eller blir avundsjuka på) dem som kämpar utan att vi också ser de möjligheter som vi faktiskt har, vi och våra egna alldeles underbara vanliga tröga arbetskamrater.

Börja där ni är med det ni kan ta tag i nu. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för tillsammans.

Tidigare på bloggen om de nämnda konflikterna:
Kategorin Arbetslivet – Hamn
Kategorin Arbetslivet – Sopgubbar

Och för att dra nytta av andras erfarenheter på många sorters små och stora arbetsplatser, läs och diskutera berättelserna och tipsen i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien.

Bilden är en reklambild från Gröna Lund

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 augusti, 2017 i Folkrörelsestrategi, Hamn, Sopgubbar

 

Tre påminnelser ang. Peter #förnamn

Inlagt 18 februari 2017

Påminnelse 1

Jag skrev på facebook:

Snacket går att en polis räknat upp förnamnen på brottslingar han stött på i sitt polisiära arbete. I denna nya sport, förnamnsuppräkning, ska jag nu räkna upp förnamnen på läkarna på vår vårdcentral: Kristina, Dina, Haitam, Haider, Mohammed, Javed, Tetiana, Sonja, Jessica, Tarik, Riad, Monir och Lumoi.

De där namnen fanns på en lista från vårdcentralen som jag råkade ha framför mig vid datorn.
Jag kunde även ha räknat upp förnamn på hårt arbetande arbetskamrater från bageriet, eller tvätteriet, eller storköket där jag jobbat. Det går att göra många och långa listor på temat #förnamn

Men vet inte alla redan att de allra flesta människor, oavsett ursprung, befinner sig på icke-kriminella listor? Alla borde veta, men i dagens illavarslande stämning finns anledning att påminna.

Påminnelse 2

2014: Polisen Peter Springare bedömde banderollen ”Inga fascister i vårt Örebro” som hets mot folkgrupp.

NA: Polisen om banderollen: ”Det blev tokigt”

Påminnelse 3

Om Peter Springares facebookinlägg och dess förnamn har det skrivits mycket, förutom all ren rasism också seriöst bekymrade inlägg om utanförskap och brottslighet. Och vem är inte bekymrad över sådant som att småungar springer omkring med vapen och skjuter varandra och andra. Det är ju för jävligt. Men det som gör att Springares ”modiga inlägg” inte kan tas i ens med bekymrad tång, är detta som han smyger in mitt i sitt inlägg om brottslingar som heter ”Muhammed och Ali”:

”Våra pensionärer går på knäna, skolan är ett enda kaos, sjukvården är ett inferno, polisen har totalhavererat etc etc. Alla vet varför men ingen törs eller vill torgföra anledningen.” Alla vet varför? Och detta, som alla vet, är tydligen att dessa samhällseländen beror på ”Muhammed och Ali”.

Där zoomar Springare ut och gör det verkligt farliga utpekandet av syndabockar. Det förutsätts att ”alla vet”, dvs att ingen kommer ihåg vad som egentligen har hänt. Men vi kan väl påminna oss? Pensionssystemet har utholkats genom politiska beslut och pengarna har hamnat i andras kassakistor, skolan har först kommunaliserats och sen privatiserats för att generera vinst mer än kunskap åt alla, skatterna har sänkts och den avmagrade sjukvården är bättre på att dra till sig omorganiseringskonsulter än sjuksköterskor. Förebyggande underhåll och marginaler har skalats bort, på våra arbetsplatser och i samhället som helhet. Allt detta skedde ”Muhammed och Ali” helt förutan. Inte ens minsta lilla ensamkommande var inblandad. Om minnet är kort, påminn varandra.

Uppdatering 20/2: F.d. utredaren Tomas Bergström skriver: Jag var kollega med Peter Springare i Örebro – 90% av de jag utredde var svenskar. Även Bergström påpekar att ”När Springare målar upp en kollaps av sjukvård, skola och äldreomsorg i samma text som han nämner invandrare som de som nästan uteslutande är de som begår grova brott blir Springares utspel mycket olycklig och han bidrar till polariseringen av debatten.”

Avslutar med en teckning av Robert Nyberg syndabock_robert_nyberg

 
2 kommentarer

Publicerat av på 18 februari, 2017 i Hur det ligger till

 

Avgå 2016! men tack för modig kamp

tomtebloss

Inlagt 31 december 2016

Ett skitår har passerat igen. Först tänker jag på alla dem som dödats, skadats eller tvingats fly undan maktsfärskåta och oljesugna krigsherrar på olika nivåer. Och sen på allt annat elände. Ska man dra något gammalt över 2016 och sig själv? Men precis som vid förra nyåret får en vän mig på bättre tankar, en som har valt att komma ihåg bra saker, som uppmuntrar oss att kämpa vidare. Så det blir hans nyårskrönika som får avsluta årets blogg.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Man skulle kunna tro att 2016 var en riktigt rövigt år för vanliga arbetare och på många sätt så var det också. Inte minst i olika parlament runtom i världen där de krafter som vill förstöra för oss och splittra oss flyttade fram sina positioner. Man kan få känslan att allt går åt helvete och inget går att förändra. Men eftersom den känslan är farligare än både Jimmie Åkesson och arbetsgivarna är tillsammans så kommer här några andra grejer som hände förra året.

Förra året var året då Stockholms taxichaufförer började att göra organiserade demonstrationer genom att föra ett väldigt liv på gator och i media när de bla omringade de byggnader där politiker samlades för att försämra deras villkor och de nådde en del framgångar bl.a. annat i Haninge. Det var även året då hemtjänstpersonal i Gävle reste sig upp tillsammans en kall novembermorgon och hotade med att kollektivt lämna arbetet på stående fot och fick igenom direkta förbättringar. Det var året då den växande fackliga gräsrots rörelse ”fight for 15” i USA lyckades få igenom höjningar av minimumlönen i 21 delstater. Rörelsen består av vanliga arbetare som är timanställda eller inhyrda och har i flera år fört en växande strejk- och demonstrationskampanj i brutalt underläge, med alla arbetsgivare och staten mot sig. Kobane står starkt och den socialistiska federationen växer i Kurdistan trots trots attacker från både Nato och Daesh och trots de fruktansvärda läget i regionen.

Det var även året då Islands kvinnor lämnade sina arbetsplatser, under parollen Lika lön för lika arbete. Det var det året som Hyundai-arbetare strejkade i hela Sydkorea tillsammans med andra bilfabriker. Baka stenungsbageri i Göteborg och Paus Bagarstuga i Västerhaninge försökte neka sina anställda kollektivavtal, med ett kompakt stöd från Göteborgspostens högerkonservativa och arbetarfientliga ledarsida och hela Sveriges borgerlighet. Men trots en väldigt lipande i media och massa liberaler som sprang och stödåt under blockaden så kan vi avsluta detta året med kunskapen om att bägge företagen nu har skrivit på kollektivavtal.

2016 var året då Torslandabor samlades i kyrkan för att organisera mötesplatser med de nyanlända flyktingarna och skapade många möten och vänskapsband mellan de gamla och de nya Torslandaborna i den sociala organisering som fortsätter för en stadsdel som håller ihop mot de vidriga rasistiska gaphalsar som förpestar sammanhållningen. Jo du läste rätt – googla ”Torslanda tillsammans”. Det var även det året då Indiens arbetare organiserade en generalstrejk som enligt många journalister var större än året innan och troligen världens största. En av världens fattigaste arbetarklass stängde alltså av ett av världens folkrikaste länder.

I USA kom en socialistisk kandidat väldigt nära att bli demokraternas presidentkandidat. Nu blev ju inte slutresultatet så bra men han lyftes fram av många olika växande gräsrotsrörelse t.ex. fackföreningar som fortfarande växer och kämpar. Bland annat strejkade 40 000 anställda på företaget Verizon i flera veckor och fick till slut sitt avtal så att alla kunde gå tillbaka till jobbet. En historiskt viktig och ovanlig strejk i USA.

I Finland gick 15 000 demonstranter ut på gatorna under banderollen ”Peli poikki” (nu räcker det) och började vända den rasistiska debatten och svängningen inom den finska politiken. Det finns mycket kvar att göra där men folket började sätta ner foten. 2016 var året då de modiga och militanta Doroteaborna fick inviga sin sjukstuga i Norrland som de ockuperat i tre år för att få behålla. Det var också året då den Polska högern försökte införa totalt abortförbud i landet men eftersom städerna fylldes av enorma demonstrationer när Polens kvinnor intog gatorna i många städer och 60% fattades av den kvinnliga arbetsstyrkan på arbetsplatserna, så fick regeringen backa.

I Sverige gick byggnadsarbetarna ut i strejk bl.a. för att behålla sitt lönesystem. Det fick dom behålla och i städerna samlades olika fackföreningar på olika torg för att vissa sitt stöd under strejken. I slutet av året vägrade pendeltågsstädarna i Stockholm att arbeta när de nya företaget nekade dem att få vinterkläder och sa att de inte längre skulle få göra läkarbesök på arbetstid. Även Idol-deltagarna hotade att gå ut i strejk med musikerförbundet. Hamnarbetarna i Göteborg genomförde en antal punktstrejker mot den nya arbetsgivaren som försöker förstöra både Hamnarbetarförbundet och den nationella strejkrätten. Konflikten fortsätter och har hårdnat sedan dess. Så om du deltar i stödarbetet i de kommande aktionerna så kan du vara med att försvara alla arbetares rätt att strejka.

2016 var året då Victor Jaras mördare dömdes och över en miljon samlades på gatorna i en demonstration mot Syd Koreas arbetarfientliga regering bla organiserat av den periodvis olagliga koreanska fackliga centralorganisationen. Man kan se när de gör ”vågen” med tända ljus i klippet nedanför. Det var också året då brevbäraren Tommy Hinders som arbetat i 40 år fick tillbaka jobbet efter att han sparkades två år innan pension. Han sparkades för att han inte kan ta körkort på grund av sin epilepsi. Anledningen att företaget tvingades att häva uppsägningen var hans arbetskamraters protester som spred sig i Sverige och i media.

Så även ifall saker verkar vara skit på alla fronter så är det inte det överallt och även om farliga människor säger att inget går att förändra så hade de fel detta året också. Precis som de hade fel förra året så kommer de ha fel även nästa år. Så God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för.

Jag stämmer in i slutklämmen: God Jul och Gott Nytt År och glöm inte vi kan aldrig få bättre villkor än de vi är beredda att kämpa för. Mössa på!

Förra årets positiva krönika: Avgå 2015! men tack för modig kamp.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 december, 2016 i Blandat, Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Det går att stoppa hyvling

hyvel2Inlagt 2 december 2016

Hyvling pågår

Det har pågått hyvling inom handeln i flera år, i flera butikskedjor. Hyvling innebär att man minskar de anställdas veckoarbetstid. Heltidare blir deltidare, och deltidare får gå ner ytterligare i tid. Oftast är det inget som märkts utåt. Men de anställda som har fått sämre ekonomi, har märkt det.

De fackliga förhandlingarna har oftast syftat till att försöka få företagen att hyvla lite mindre. ”Om ni tittar på vårt förslag så ser ni att ni inte behöver hyvla lika många timmar”. Alla heltider försvinner, men några får lite fler timmar kvar på deltiderna.

Men fackförbundet Handels har också gått till AD (Arbetsdomstolen) flera gånger för att försöka få stopp på hyvlingarna genom att hänvisa till olika lagparagrafer. Det har inte gått så bra. Den senaste tvisten har fått uppmärksamhet på grund av en illavarslande dom i AD häromdagen.

En butik hade skurit ner på 11 anställdas veckoarbetstid. Handels hävdade att man då i praktiken sade upp de personerna, för att sedan anställa dem på nytt med lägre sysselsättningsgrad. Facket krävde skadestånd för att arbetsgivaren varken följde turordningsregler eller betalade uppsägningslöner. Men AD gav företaget rätt – därför att de anställda tackat ja till de hyvlade anställningarna. Det hade de förstås gjort under protest, och därför att de hotades med uppsägning – men det hjälpte inte i AD.

Tidningen Arbetet: Hyvling okej enligt Arbetsdomstolen

Det går att stoppa hyvling!

Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa ”Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!”
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade ”efter sommaren blir det hyvlingar”, ”det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar”. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling.

Jag säger inte att varje sådan strid kan vinnas eller att alla problem på en arbetsplats försvinner för att man en gång tagit strid. Men de här vanns, genom kollektivt agerande . Observera att NEJ är också en strategi. Är det fräckt? Inte fräckare än det arbetsgivarna håller på med. Men det måste sägas nej kollektivt, av alla eller nästan alla. En eller två som säger nej gör ingen skillnad.

Åt andra hållet

I en femte, nystartad butik, arbetade alla deltid redan från början. Där snackade de ihop sig och några av dem med minst timmar lyckades få upp sina tider på kontrakten.

Ävenså i en sjätte, där många hade väldigt få timmar per vecka på sina kontrakt. De lyckades få upp dem till halvtid eller 75%. De använde sig av LAS §25a, som handlar just om deltidares förtur till fler timmar. Där var det de som stod längst bak, med minst timmar, som snackade ihop sig och drev på. Sen bildade de fackklubb….

Var en maktfaktor

Ta initiativet tillsammans! Var en maktfaktor på arbetsplatsen. Driv på, gå inte och gnäll bara utan snacka ihop er och försök få det bättre. Visst, det kan också leda till problem. Men det är ju inte så att försiktighet och tystnad har gjort det bättre för oss på jobben, eller hur?

Ligger det i luften att cheferna har försämringsplaner? T.ex. ett sämre schema? Sitt inte still och vänta på det. Snacka ihop er och försök pussla ihop ett bättre schema än det ni redan har, istället. Ta upp det med cheferna – helst innan de kommer med sitt försämringsförslag! och säg, nu vill vi ha bättre scheman. Har ni kollektivavtal och klubb så har ni rätt att begära förhandling om vad ni vill, i princip (MBL 10§). Men har ni inte de formella rättigheterna så finns det ändå inget som hindrar att ni ”förhandlar” med cheferna. Det viktiga är att det framgår att ni har snackat ihop er och är överens. Ta fram de stränga minerna!

Allvarligt talat

Till er som är fackligt och/eller politiskt aktiva: Ta folkrörelse på arbetsplatsen på allvar. Det spelar ingen roll vad det kallas, men arbetsplatsorganisering är vad som krävs, på riktigt. Det är inte så att det finns något annat sätt, som är kraftfullare och att folkrörelsestrategi är något slags myspys i kanten. Överbyggnaden har inga egna fötter och kan i längden aldrig vara starkare än fotfolket.

När det gäller inrättningar som Arbetsdomstolen, Arbetsmiljöinspektionen etc, så ska de ska tolka lagar och regler och på det sättet mäkla mellan parter med olika intressen. Sådana inrättningar kan aldrig ersätta vår egen kamp. Tvärtom. När vi blir svagare, så tar dessa inrättningar oftare sämre beslut. Styrkeförhållandena avspeglas i institutionerna likaväl som i centrala förhandlingar och i lagstiftningen.

Läs även: Nej är också en strategi

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 december, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kamp lönar sig, LAS

 

Gärna ett fack – bara det inte är starkt

Hamnen 2016-1

Inlagt 11 maj 2016

Hamnfyrans medlemmar i APM-terminalen i Göteborgs hamn har genomfört två dygnslånga strejker den 26:e och den 28:e april. Eftersom konflikten kvarstår har Hamn4an varslat om två nya punktstrejker den 17:e respektive 24:e maj.

Vad handlar konflikten om? Hamnföretaget APM har i strid med lagar o avtal dragit ut på information ang semesterutläggning – en fråga som efter de genomförda strejkerna tycks ha lösts – och genomfört smygförändringar som retat upp hamnarbetarna. Och kanske mest oacceptabelt: APM vill styra över Hamnfyrans interna arbetssätt och hur de lägger upp sitt förhandlingsarbete. De vill lägga sig i sådant som hur många personer, och vilka, som Hamnfyran skickar till förhandlingar, sätta stopp för att förhandlarna informerar medlemmarna etc. /Se länkar sist i inlägget/

Inga jämförelser i övrigt, men jag kan inte låta bli att påminna mig om hur stämningen blev vid förhandlingsbordet när Livsklubben på min gamla arbetsplats Stockholmsbagarn började använda nya (och nygamla) metoder. Det var sånt som vi långt senare började kalla folkrörelselinjen men som till att börja med helt enkelt var försök att bli en starkare och för medlemmarna användbar fackklubb.

Företagsledningen hade varit van vid att kunna kalla in klubben, oftast bara klubbordföranden, och framföra vad de ville. Det kanske blev diskussion bakom stängda dörrar, kanske klubbrepresentanten ryckte lite i kopplet, och sen kom man överens. Då var det klubbstyrelsens uppgift att gå ut och ”förankra” beslutet hos medlemmarna – oavsett om det var något bra eller något dåligt för dem.

Vi började anpassa förhandlingsdelegation efter behov, började ta med berörda medlemmar, folk som visste hur det verkligen fungerade i olika sakfrågor, folk som var berörda av schemaändringar etc. Representanter för olika avdelningar/yrkesgrupper utsågs av dem själva, ofta turades man om att delta tillsammans med de vana förhandlarna från klubbstyrelsen.

Vi begärde förhandling i frågor där vi ville ha igenom förbättringar, gick inte bara och väntade på försämringsförslag att protestera mot.

Vi ajournerade förhandlingar för att gå tillbaka och diskutera med medlemmarna när någon ny situation uppstått. Medlemmarna skulle diskutera läget och bedöma om vi skulle backa, kompromissa, stå på oss, ta strid… Och cheferna ba: Ni kan väl inte gå ut och informera era medlemmar under PÅGÅENDE FÖRHANDLING!

Samtidigt var det ju självklart för dem att om vi kom med t.ex. ett nytt förslag, så skulle de kunna koppla tillbaka till sina högre chefer för att diskutera saken. Och då var det ingen som sa: Men ni kan väl inte gå ut och informera högre chefer under PÅGÅENDE FÖRHANDLING???

Det ansågs självklart att det kunde de. Och vi tyckte det var lika självklart att vi skulle kunna gå till vår högre instans – medlemmarna. Likaså att ett avtal inte var överenskommet förrän medlemmarna sagt sitt i en omröstning. Har ni inte mandat? frågade cheferna. Jo, vi har mandat att tillfråga våra medlemmar om den här överenskommelsen är ok. Och det är för övrigt inte er sak.

I korthet kan man väl säga att vi började förutsätta att vid förhandlingsbordet skulle vi vara en självständig motpart, representerande ett beslutande kollektiv, inte en hund i ledband.

Helt rimliga saker kan man tycka. Men vad det egentligen handlade om, och som gav oro i magen hos cheferna, var att vi genom dessa helt rimliga metoder blev starka, och därför blev det en del motstånd från företagets sida. Men de vande sig och anpassade sig. ”Ja det här måste väl ni gå ut till era medlemmar med – kan vi ses igen på torsdag” – blev en vanlig replik från chefernas sida. Därmed inte sagt att det inte blev konflikter, det blev det, men inte ofta om våra interna sätt att sköta det fackliga.

Inga jämförelser i övrigt som sagt. I vårt fall handlade det om förnyade fackliga metoder, som satte myror i huvudet på förvånade chefer. I hamnen handlar det tvärtom om en fackförening med långvarig tradition av medlemsdemokrati jämt och stridsberedskap när det behövs – och relativt nya chefer som inte vill finna sig i sakernas tillstånd.

Sådana chefer är inte unika. En hel del företag är i dagens läge bortskämda med inga eller relativt svaga fackliga motparter, som de kan behandla som underställda även vid förhandlingsbordet. Och andra företag snyftar: Varför ska just VI ha en så besvärlig (läs stark) motpart.

Vi vill gärna ha en fackligt motpart! enligt arbetsmarknadens regler! försäkrar de flesta chefer. Men vad de inte vill ha om de kan slippa, är en stark facklig motpart och allra minst en folkrörelse på arbetsplatsen. Låt dem inte slippa. Stå på er hamnfyran.

Hamnen 2016 -2

2016-04-28 Uttalande från Hamn4an avseende konflikten på APM Terminals i Göteborg

2016-05-08 Öppet brev till hamnintressenter inför vecka 19

UPPDATERING 2016-05-17: Pressmeddelande från Hamn4an: Strejk på APM Terminals i Göteborg idag
Jag förutsätter att alla som snyftat till Yarden (boken och filmen som utspelas i en annan svensk hamn) nu ger sitt fulla stöd till kämpande hamnarbetare!

 
 

Alla för alla

Inlagt 23 april 2016

En för alla…

Claes Melkersson är en ung och engagerad arbetare, som blev omplacerad då han gjorde det han skulle som skyddsombud under bygget av Mall of Scandinavia.

melkersson

Svt: Varnade för farlig arbetsmiljö – fick sluta

Tidningen Arbetarskydd: Mall of Scandinavia: Omplacerat skyddsombud hyllas nu som hjälte

Claes framträdde modigt i Uppdrag Granskning och hyllas nu som en hjälte. Han är värd allt beröm han får. Men den här historien som Claes berättar är inte unik. Inte alls. Det händer hela tiden, skyddsombud och andra fackligt aktiva omplaceras, utsätts för falska anklagelser, sparkas, svartlistas, tystas eller bortmanövreras på olika sätt. Hela tiden i alla branscher. Ibland får de aktivt stöd av sina fackförbund, ibland är stödet svagt eller uteblir helt. Får de stöd så leder det sällan till att de får sitt jobb tillbaka, blir det något så blir det skadestånd.

…alla för en…

Det här är något som borde höra till vardagssamtalet på alla arbetsplatser, därför att det enda som kan ändra på saken är att arbetskamraterna, arbetarkollektivet, säger: En för alla, alla för en. Och då räcker det inte med namninsamling eller protestgrupp på facebook. Vi måste använda det enda maktmedel vi har: att det är vi som gör jobbet. Eller inte gör det. Vi måste vara beredda på att ta strid för varandra när det behövs, och vi måste göra det gemensamt, därför att det är bara så vi har makt.

Det betyder inte att varje sådan strid kommer att vinnas. Men jag kan lova att behovet av att ta såna strider skulle minska drastiskt, om vi är beredda att ta dem. Om det händer oftare att arbetarkollektiven agerar, så kommer de antifackliga uppsägningarna och omplaceringarna att bli färre. Att de idag förekommer ofta beror på att arbetsgivarna kan vara relativt säkra på att det inte blir någon kraftfull motreaktion. När de bedömer vad de ska våga göra, så borde vår kollektiva styrka ligga i den ena vågskålen. Vi väger tungt.

…alla för alla

Detta om stöd för våra fackliga ombud och förtroendevalda.

Och så det verkligt viktiga: Hur det ser ut på arbetsplatserna kan vi inte låta hänga på enskilda fackliga företrädare. Det är bra att det finns eldsjälar, men det räcker inte. Alla måste bidra till brasan. Fackförening – det betyder inte enstaka hjältar som kan kastas ut eller sliter ut sig själva. Fackförening betyder arbetare som förenar sig och kämpar för sina gemensamma intressen. Även om vi väljer företrädare och fördelar arbetsuppgifter, även om våra personliga förmågor är olika, så hänger vår styrka i slutändan på att vi lyckas funka som en folkrörelse på varje liten och stor arbetsplats. Det är en gemensam uppgift att se till att ingen ska behöva gå med böjt huvud. Är det svårt på grund av olika anställningsformer, olika arbetsgivare, olika språk? Desto viktigare.

/skrivet 23 april 2016/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 april, 2016 i Blandat, Folkrörelsestrategi

 

Vredesgränsen nådd?

arga-mamman Ensamma mamman borde vara skitförbannad.

Inlagt 24 februari 2016

För längesen var jag på ett seminarium som arrangerades av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) och LO Idédebatt (en LO-verksamhet som lades ner 2008).

En föreläsare talade om inkomstklyftor och de rikastes löner och bonusar. Han nämnde då att de gärna vill ha så mycket pengar som möjligt, men att de är medvetna om att de måste hålla sig nedanför en gräns. Jag tror att ordet var ”vredesgränsen”. Alltså den gräns som, om den överskreds, skulle göra att de drabbades av folkets vrede, med (för dem) otrevliga konsekvenser.

Det här var för kanske 35 år sen. Sen dess har klyftorna ökat kraftigt genom att de rikastes inkomster flerdubblats. Ändå tycks inte vredesgränsen ha nåtts.

Eller har den det? De som vill utöka låglönemarknaden och pressa ner lönerna är inte riktigt överens om hur det ska gå till, så vi utsätts för en bombmatta av olika förslag. Det är möjligt att de lyckas, t.ex. att fackföreningar viker sig i avtalsförhandlingarna, men det är också möjligt att det blir en motreaktion.

Jag skrev i inlägget Ojojoj så dåligt det går den 15 februari: ”Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET.”

Samtidigt visar en färsk LO-rapport att ”makteliten nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare och hela 77 gånger mer än en lågavlönad i Handels”. Tidningen Arbetet: Girig maktelit skapar värld för egen vinning.

Kanske att den intensiva lönesänkarpropagandan inte är så taktiskt smart. Kanske den för oss närmare vredesgränsen.

Det är inte direktörers svinaktigt höga löner och bonusar som i sig förstör samhället. Annat, som att kapitalintressena styr över samhällsintressena, är värre. Men det hänger ihop. Och nog kan man bli jävligt förbannad, utan att behöva grubbla särskilt mycket över samhällssystemet, när de som månar om rikas absurt höga inkomster samtidigt tjatar örona av oss om varför det krävs lägre löner för att alla ska få jobb. Samtidigt som i stort sett varenda arbetsplats är kraftigt underbemannad – det gäller även de så kallade ”enkla” jobben – för att hålla rikas löner och vinster uppe och skatterna nere. Finns det ett välstädat sjukhus eller en välbemannad hemtjänst eller ett restaurangkök utan stress (osv)?

Visa den där artikeln i Arbetet för dina arbetskamrater!

Även den här texten är mycket bra, Sven Lindqvists tacktal 2011, då han fick Ivar Lo-priset: Ett pris räcker gott. Borde skrivas ut och sättas upp på varenda arbetsplats och arbetsförmedling och studeras i varje skola och varje SFI-kurs.

”I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner” säger Sven Lindqvist.

Vredesgränsen borde vara nådd.

Här finns hela LO-rapporten (pdf): Makteliten – klyftorna större än någonsin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Ojojoj så dåligt det går

smiley_illa

Inlagt 15 februari 2016

Många har väl varit med om att det går dåligt för företag just när det är dags för löneförhandlingar. Ojojoj så dåligt det går. Bäst att hålla tillbaka lönekraven så vi inte måste sparka folk… Och sen när avtalet är klart, så går det plötsligt ganska bra. Nu behöver vi övertidsarbete!
Känns igen? Det kan vara något att påminna arbetskamrater om, ifall de oroar sig för ”nyanlända” och löner. De som vill hålla lönerna nere hittar alltid argument för sin sak. Kolla t.ex. hur ekonomiprofessorn Lars Calmfors som vill ha lönesänkningar ”för att arbetslösheten ska minska”, har krävt sänkta löner med olika argument under 25 års tid. Artikel i ETC
Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET. Vilket de förhoppningsvis gör. Missar.
Argumentet ”får vi som vi vill så kan fler få jobb” är en klassiker som alltid används, då man önskar försämra för de arbetande, oavsett om det gäller löner, arbetstidsregler eller anställningsskydd.
Men i verkligheten blir det fler jobb bara om det behövs fler arbetande, på grund av ökning av arbetsuppgifter och/eller bättre bemanning på arbetsuppgifterna.
En ökning av arbetsuppgifterna uppstår utan tvekan när vi blir fler människor i landet. Vi ser redan en effekt av det. När vi blir fler är det också fler som behöver mat och andra varor och tjänster som vi tillhandahåller på våra arbetsplatser. Det blir fler jobb, men det betyder inte nödvändigtvis att andelen arbetande i befolkningen ökar.
Om andelen som har jobb ska öka, så måste de som arbetar står på sig om att de ska vara tillräckligt många. Tänk på det – att t.ex. avstå från raster och pauser för att vi inte hinner med, det är i princip lika illa som att acceptera lönesänkning. Plus att vi hjälper till att hålla andra arbetslösa.
Så tänk på de arbetslösa – jobba lugnt och ta din rast!
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Städare & postisar strejkade och vann

scbInlagt 14 februari 2016

Idag på Alla Hjärtans dag vill jag rapportera två saker som visar att kamp lönar sig.

Först en  hjärtevärmande nyhet från Bridgwater, England

Postisar på Bridgwater Royal Mails brevbärarkontor firar segern efter att deras hörselskadade arbetskamrat Andrew Mootoo fått tillbaka jobbet. De har kämpat för detta i två år och striden kulminerade med en 24-timmars vild strejk. Under den långa striden har Mootoo också fått diagnosen MS. Han börjar nu arbeta deltid med skrivbords- och datorjobb och skanning av olevererade paket.

Mootoo sade efter segern: ”Jag vill säga ett stort tack till alla Bridgwater CWU-medlemmar som gick ut i strejk för mig: det var avgörande…. // … Jag är så stolt över vår militanta historia här på Bridgwater!”

Artikel på engelska: NEWS FROM BRIDGWATER: Disabled postman is going back to work!

bridgwatervictory

Och så hur det gick för städarna som jag skrev om den 26 december 2015: Strejker bland stockholmspendelns städare  Ifall någon har missat det.

Det blev spontana strejker bland städarna, då de alla blivit uppsagda av ISS, som har hand om städningen av pendeltågen i Stockholm. Uppsägningarna kom efter en upphandling som vunnits av MTR, ett företag som alltså ska ta över städningen. Uppsägningarna skulle kunna innebära att de städarnas tillsvidareanställningar går upp i rök inför övergången av verksamhet, så att övergångsreglerna i praktiken sätts ur spel. ”För en ny arbetsgivare är det självklart en våt dröm att kunna välja vilka man vill ha bland personalen och till vilka anställningsvillkor” skrev SEKOs pendelklubbs styrelse.

I en intervju i tidningen Arbetaren, Pendeltågsstädare i vild strejk efter varsel  berättar städarnas fackrepresentant Rainer Andersson att han upplevt en ”förändrad ton” från arbetsgivarnas sida:

– De blev skärrade av personalens strejkaktion. De blev byxis, helt enkelt

Och nu är det klart att all personal som arbetar inom pendeltågstrafiken i Stockholm – även städarna – får behålla sina anställningar och anställningsvillkor när de nya arbetsgivarna tar över i december i år. Tidningen Arbetet: Jobben kvar för pendelstädarna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 februari, 2016 i Kamp lönar sig, Posten, Tåg

 

Sluta LJUG om jobb för nyanlända!

annie_loof En representant för lönedumparmaffian.

5 februari 2016. SPRID DETTA SOM JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT TJATA OM.

De där möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN! De heter Nystartsjobb och Instegsjobb. Att låtsas som de inte finns, är att ljuga.

Men nu är det inte Lööf & co jag är mest förbannad på utan det är deras MOTdebattörer och även journalister, som inte har gjort ett gnutta research så att de kan ställa frågan om varför inte de existerande ”första jobb”-konstruktionerna duger.

Nystartsjobb
Om du som arbetsgivare anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag. Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr. Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Nystartsjobb och Instegsjobb innebär alltså att den nyanlände får en normal lön, vilket förhoppningsvis ska vara en lön att leva på, men att arbetsgivaren inte behöver ha normala kostnader. Obs att det finns fler subventioner som kan användas (se länk längre ner), här valde jag de två som tydligast nämner nyanlända.

Varför duger då inte Nystartsjobb och Instegsjobb för Lööf & co? Jo för att egentligen är det inte  i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökande klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Från och med nu räknar jag varje reporter som tar upp ”förstajobbet för nyanlända” som inkompetent om hen inte tar upp frågan om varför inte de existerande Nystartsjobben och Instegsjobben duger.  Detsamma gäller varje politiker, oavsett om hen är för eller mot Lööfs och arbetsgivarnas lönedumparkamp.

SPRID för fasen det här!

 

Uppdatering 6 feb 2016: idag skriver DN Rätt att bråka om lönerna, och nämner faktiskt Instegsjobb, men utan att nämna den avgörande skillnaden mellan lönesubvention och sänkt lön: Lönesubventionen ger inte sänkt inkomst för den arbetande.

 

Här finns ett tidigare blogginlägg  om olika möjligheter för arbetsgivare att få bidrag vid anställning av unga, nyanlända och andra som anses stå långt från arbetsmarknaden: Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Det här har också, i högsta grad, med saken att göra: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

 

 
9 kommentarer

Publicerat av på 5 februari, 2016 i Blandat, Hur det ligger till

 

Om att förhandla duktigt

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag.En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra alla dessa undantag utan fackets godkännande.

Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ” Facket har glömt använda MBL”

Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.
Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.
Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.
 
 

Avgå 2015! men tack för modig kamp

2015-2016

Inlagt 1 januari 2016

Avgå, 2015!! var min sammanfattning på nyårsafton av ett på många sätt och för många människor förskräckligt år.

Just därför blev jag glad då jag läste en helt annan sammanfattning av 2015 som en vän skrev på Facebook. Jag bad att få publicera den här.

Ordet till en bemanningsanställd metallarbetare i Göteborg:

Jag skulle kunna skriva om allt de hemska som hänt detta året som nu tar slut både här i Biskopsgården eller Göteborg men också Sverige och världen. Men känner att vi behöver inga mer påminnelser om alla misslyckanden. Inga foton på döda barn eller exempel på fruktansvärda politiska beslut flyttar fram våra positioner. Hade exempel, recensioner, argument eller debatter förbättrat läget så hade vi kommit långt nu, eftersom det flödat över oss hela året och jag är inte oskyldig till floden på något sätt. Exempel på hur man gör rätt är det som behövs. Hur man organiserar sig och vinner är det vi behöver exempel på och nyheter om, att sprida och ta efter.

Därför vill jag istället skriva om hur slaktarna på Scan med sin fackförening lyckades i stort sett att få bort all inhyrning genom att attackera företagets varumärke tills företaget gick med på ett bra lokalt avtal. Om hur tyska bilarbetare genom sin fackförening IG metall fått igenom ett internationellt ramavtal på VW som begränsar både antalet inhyrda hos Scania i Södertälje och hur länge man får vara inhyrd, så att kamrater till mig snart kommer bli fastanställda. Jag vill också påminna om Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer som tillsammans räddade en arbetskamrat som blev misshandlad av biljettkontrollanter och hotad med uppsägning. De valde att högljutt protestera tillsammans med allmänheten och även hota med att inte släppa på kontrollanter på sina bussar och spårvagnar. Företaget backade och fick be om ursäkt i media och även kompensera den misshandlade och hotade chauffören. Göteborgs hamnarbetare drog tillbaka strejkhot under julen efter att arbetsgivaren gått med på deras krav om bl.a. att inte kraftigt höja veckoarbetstiden på deras scheman och att man även kommer att erbjuda de personer som har förtur- eller företrädesrätt en förlängning av visstidsanställningen. Det finns många andra små vinster på grund av kollektiv styrka på arbetsplatser som jag inte har med för att jag inte känner till alla eller kan få med alla i denna status.

Runt om i Sverige fortsatte den växande och imponerande antirasistiska gräsrotsrörelsen för lokal sammanhållning som ibland kallas för tillsammansskapet att växa och organisera nya gamla och unga medborgare i orter på landsbygd och I städer. I år organiserade tusentals människor ett värdigt flyktingmottagande utan lön eller medel från kommun eller stat när flyktingströmmarna började öka.

I Norge genom fördes en omfattande politisk strejk mot regeringen och i Finland avslutades en stor poststrejk nyligen. Världens största strejk gick av stapeln i år i Indien där över 150 miljoner arbetare strejkade, i Turkiet strejkade bilarbetarna. I USA genomfördes den största strejken i oljebranschen på 30 år, den resulterade i hårdare säkerhetsregler i en bransch där det varit höga olyckstal och dödstal. I USA fortsatte en fungerande gräsrotsrörelse för högre lägstalöner ”fight for 15” även i år och miljoner arbetare runt om i USA har fått höjda löner på grund av att arbetare gått ihop och strejkat och protesterat mot företag och politiker.

Politiska, ekonomiska och väpnade kamper för arbetare och demokrati har förts och vunnits både i Göteborg, Sverige och i världen detta året. Den modiga befolkningen i Kobane drev ut IS-fascisterna. I Turkiet lyckades det hjältemodiga partiet HDP komma in parlamentet och hålla sig kvar där trots att det utlystes ett nytt val och över 400 av deras partilokaler förstördes och många av deras medlemmar fängslades och mördades.  Vänsterrörelsens Podemos framgångar i spanska valet…  och en modig flyktingfamilj som jag lärt känna fick sitt efterlängtade permanenta uppehållstillstånd efter en kamp på över 9 år på flykt i Sverige.

Det finns folk som säger att inget går att förändra – lyssna aldrig på dom för de skyr inga medel och de hade fel även detta året. Som ett sista exempel på lyckad kamp för arbetare och demokrati så kommer här ett tal från den modiga lokalbefolkningen i Dorotea i Västerbottens län, som ockuperade sin sjukstuga för att få behålla sin akutvård. Efter över tre år så vann dom. Här är Ingrids segertal från Dorotea. Så God jul och Gott Nytt År eller ”ser sala te piroz be” som de kurdiska hjältarna i det multietniska och socialistiska folkförsvaret YPG/YPJ skulle säga.

Tack för lånet av denna text och god fortsättning på kampåret 2016 önskar jag er alla!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 januari, 2016 i Gästbloggare, Kamp lönar sig

 

Mitt folk II

Inlagt 20 december 2015

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen.  Det händer för övrigt även bland volontärer.

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Ett anspråkslöst förslag

sedlar

Inlagt 7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Hur ”flyktingvågen” utnyttjas i klasskampsvågen.

Inlagt 7 november 2015

Så här skrev jag 2012 i blogginlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna) kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Och nu 2015 passar man på att åter köra ”Såna är tiderna” och ta ett stort kliv framåt i lönesänkarstrategin genom att skylla på det stora antalet flyktingar. Låtsas att det är för deras skull som löner ska sänkas och anställningstryggheten försämras ytterligare. Man förtiger då, förstås, att det redan är otroligt billigt för arbetsgivare att anställa nyanlända, ungdomar och andra som ”står långt från arbetsmarknaden” som det heter. Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Med den här sorgligt framgångsrika strategin underblåser politiker och arbetsgivare motsättningar inom och splittring av arbetarklassen. Andra får stå för den öppna rasismen. Men det hänger ihop.

stora_krav Teckning Robert Nyberg.

.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 november, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här

troskel

Inlagt 16 oktober 2015

Nu tjatas det igen om att ”sänka trösklarna”, dvs sänka lönerna, för dem som ”står långt från arbetsmarknaden”.

I verkligheten saknas det inte alls ”ekonomiska incitament” för att arbetsgivarna ska anställa ungdomar, nyanlända, äldre och andra arbetslösa. De (arbetsgivarna) har ett helt smörgåsbord av feta bidrag de kan få: Särskilt anställningsstöd, Nystartsjobb, Yrkesintroduktionsanställning,  Särskilt nystartsjobb, Instegsjobb, Traineejobb, Lönebidrag…

De kan upp till få ända upp till 85% av hela lönekostnaden (inkl soc avg) i bidrag, ofta i åratal.

Jag har tyvärr aldrig hört t.ex. någon reporter pressa lönesänkarivrarna på varför de vill sänka trösklar som redan är bortslipade. Även de som är emot lönesänkningar missar ofta den saken.

När lönesänkarna pratar om att sänka trösklarna för att folk ska ”få sitt första jobb” så hoppas de nog att vi inte ska känna till alla de här bidragen som redan finns. För lönesänkarkampanjen handlar egentligen inte alls om att folk ska ”få sitt första jobb”. Det handlar om att skapa låglönemarknad och sänkta löner generellt. Och de vill inte sänka lönerna för att kunna anställa fler, utan för att höja vinsterna. Men det handlar inte om onda chefer utan om profitkrav. (Det finns 1 sak som kan få arbetsgivare att anställa fler än DE tycker att de behöver. Det är att de som arbetar vägrar att arbeta underbemannade.)

Titta igenom listan här nedanför och snacka sen om för höga trösklar. Läs gärna även det här blogginlägget från november 2012: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Kära arbetsgivare…. välj ditt bidrag här:

Särskilt anställningsstöd
Om du anställer en person som är arbetssökande och har varit arbetslös en längre tid (deltagit i jobb- och utvecklingsgarantin i 6 månader) så får du bidrag med upp till 85% av lönekostnaden (bruttolön, sjuklön, semesterlön och arbetsgivaravgifter). Om lönekostnaden är upp till 130 kr i timmen, så behöver du bara betala 15% av den. Är lönekostnaden högre får du ersättning med 890 kr om dagen.
Dessutom kan du få 50 kr per dag om du handleder den anställde på arbetsplatsen. I vissa fall kan du få 150 kr per dag under de tre första månaderna, sen 100.
Du kan få särskilt anställningsstöd i tolv månader med möjlighet om till förlängning om personen ”har behov av en längre tid med anställningsstöd för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden”.

Nystartsjobb
Om du anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag.
Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr.
Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Yrkesintroduktionsanställning
Om du anställer en person mellan 15 och 25 år som saknar erfarenhet av yrket eller är arbetslös och du erbjuder handledning eller utbildning så kan du kalla 15-25% av arbetstiden för handledning eller utbildning, Den delen behöver du inte betala någon lön för. För den delen du betalar lön för, får du ett bidrag motsvarande arbetsgivaravgiften på 31,42%. Du får dessutom ersättning med upp till 115 kr per dag för handledningen. Du kan få detta bidrag upp till tolv månader

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Traineejobb
Om du anställer en ung person (20-24 år) som saknar erfarenhet av yrket och som samtidigt utbildar sig inom yrket och har varit arbetslös minst 3 mån, får du inom välfärdssektorn bidrag med 85% av lönekostnaden vid halvtidsarbete + 100 kr per dag för att handleda personen. Inom bristyrke: 50% av lönekostnaden. Du får bidrag i upp till 12 månader.

Lönebidrag
Om du anställer en person med nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan du kan få bidrag på upp till 16700 kr per månad (individuell bedömning). Dessutom 70 kr per dag i för särskilda kostnader.

Praktikant
Du kan ta en person som praktikant i upp till 6 månader. Du behöver inte betala något alls. Det finns flera trevliga varianter: Arbetspraktik, prova på-plats, yrkeskompetensbedömning, praktisk kompetensutveckling.

Veta mer?
Du kan kolla på arbetsförmedlingens sida. Välj flliken Arbetsgivare och Anställningsstöd.

PS. En annan aktuell grej – förhandlingar pågår för att ytterligare urholka lagen om anställningsskydd. Detta har förarbetats länge på våra arbetsplatser. Läs här om hur det går till: Turordningslistan på väggen (blogginlägg från 2012) När facket skriver på (blogginlägg från 2011)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 oktober, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 

Alienation

Idag, 21 maj 2015, ska jag diskutera begreppet alienation.

Marx

Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”

Observera: ”…när den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad”

Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”

Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Jag har aldrig varit en fri hantverkare. Det har inte heller studenten.

I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.

Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.

Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in i livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång, jag berättar om en förändring.

Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Inom dessa sektorer kan vi verkligen snacka om alienation. Den alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.

pengabingen
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd. De som jobbade där har sagt upp sig. Man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, men de tar slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, skolan, sjukhuset och vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar. Drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.

Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?

I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.

Besläktat inlägg: I en främmande värld

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 maj, 2015 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Etiketter: ,

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

20150422_175146

22 april 2015

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2015 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Vården

 

Självklarheter

Skotillverkning i Jinjiang Skotillverkning i Jinjiang, Södra Kina. Foto: AP

Inlagt 7 november 2014

Nu ska jag skriva självklarheter. Främst till dig som tror att arbetarklassen inte längre är så viktig eller att den inte finns. Och till dig som är arbetare och tror att du inte är så viktig.

Se på allt du har närmast omkring dig: Dina kläder, dina skor. Dina sängkläder, dina möbler. Maten. Din mobil, din dator, din tv. Tandborsten. Pennorna. Glasen. Diskbänken. Kylskåpet. Kaklet. Tapeterna.

Arbetare har producerat allt du har. Från att ta upp metallerna ur jorden och odla maten på fälten till att tillverka prylarna, transportera dem till din affär, ta hand om dem på lagret.

Om du kan ha det du behöver utan att själv behöva odla, bygga, tillverka, bära, beror det på att andra gör det åt dig. Om du kan syssla med annat än kroppsarbete beror det på att andra gör det åt dig. Arbetarklassen är ofrånkomligt viktig: För dig.

Det går bra att titta ut genom fönstret också. Hur kan det komma sig att du har ett fönster, om du inte tillverkat det själv? Husen. Gatorna. Cyklarna bilarna tågen flygplanen. Lyktstolparna. Lekplatserna.

Det är lätt absurt att det finns människor som står mitt i den vällande varufloden och säger ”vi lever i ett kunskapssamhälle”. Att delar av samhället kan vara ett kunskapssamhälle beror på att andra delar odlar, bygger, tillverkar och bär. När fabriker stängs i Sverige är det inte för att industriarbetet inte finns längre, utan för att industrialiseringen pågår, växer i stora delar av världen. Produktionen kan flyttas dit där den är för tillfället mest lönsam, liksom också arbetare flyttas runt.

Nu har vi bara tittat på det du har omkring dig, vi kan ju också titta på vad du inte har där. Om det inte ligger gamla och sjuka människor hemma hos dig, vem tar hand om dem?

Arbetsdelningen är bra, tack vare den kan vi göra mer än bara producera mat, kläder och skydd mot kylan för oss själva och närmaste familj. Men den är också grunden för klassamhälle och kapitalism. Och för de privilegierades blindhet.

Ja, det talas mycket om privilegier idag. Om att den som är privilegierad ska komma ihåg det och inte döma över sånt hen inte själv har erfarenhet av. Med det språkbruket kan jag säga: Du som inte behöver odla, bygga, tillverka och bära: Tänk över de privilegier du har i förhållande till dem som gör det åt dig. Och påstå inte saker om arbetarklassen. OK, du kan väl få ha åsikter om samhället, även om du inte är kroppsarbetare. Men kom ihåg att när vi ser på dig, så kan vi alltid tänka: Om vi slutar göra det vi gör blir du naken och svälter ihjäl, eller så får du börja tillverka allting själv. Du kan ju börja med att gräva dig en åker eller en liten gruva. Med händerna.

 

Ett besläktat inlägg: Alienation.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2014 i Hur det ligger till

 

Efter tågstrejken – varning för klipp o klistra

oresundstag

Inlagt 24 juni 2014

Jag skrev min utvärdering av Öresundstågskonflikten i förväg. Det som jag skrev den 11 juni gäller fortfarande: Det krävs 2, 3, många Öresundståg för att verkligen få stopp på timmis- och visstidseländet. Nu ska jag titta närmare på uppgörelsen mellan Almega och Seko som strejken ledde fram till och resonera kring skrivningarna i avtalet. (Här kan du kolla de överenskomna avtalsändringarna som pdf.)

Kraven som ställdes av anställda på Öresundstågsbloggen, var att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Alla varsel ska dras tillbaka och om Veolia har riktig arbetsbrist får de varsla igen om den.
Så blev det inte. Det står inget i avtalet om att varslen ska tas tillbaka. Men Veolias hårda linje ”vi har rätt att bestämma, facket ska inte lägga sig i hur mycket timanställningar och deltider vi har” har slagits tillbaka. Eftersom avtalet anses vara en framgång så betyder det förmodligen att facket, utifrån sin kunskap om läget före strejken, är säkra på att överenskommelsen kommer att leda rätt. Att Veolia blir tvungna att ta till sig de argument och det förslag till tidsplanering som det lokala facket haft från början.
Hur stor förändring det blir i varsel och anställningsvillkor återstår att se. Det är de anställda på Öresundståg och Kustpilen som i slutändan kan bedöma hur bra det gick.

Hur som helst var strejken – och stödet och sympatiåtgärderna – en efterlängtad reaktion och en broms i den utveckling där arbetsgivarna i åratal har kapat åt sig mer och mer makt över våra liv. Vi ska ta strid på fler ställen. Däremot ska vi vara försiktiga med att försöka klippa och klistra skrivningar från det nya Seko-Almega-avtalet över till andra arbetsplatser och branscher. Varning för det! Även om skrivningarna i avtalet är bra i förhållande till den situation som ledde till strejken, så kan de vara mindre bra, meningslösa eller rent av riskabla, tagna ur sitt sammanhang.

Överenskommelsen om tågtrafik driven av Veolia

(Uppdaterat 2014-07-01: Såg först nu att jag vid redigering hade tappat stycket om avsteg från kollektivavtalet. La in det igen.)

Det som står i avtalet är bland annat att antalet arvodister (timanställda) ska hållas på en så låg nivå som möjligt. Man ska gemensamt verka för att användandet av tillfälligt anställda hålls på lägsta möjliga nivå. Dessa skrivningar är ok men liknande utfästelser har gjorts i många avtal utan att det betyder något.

Det konkreta kommer här:
Deltidsanställningarna begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar. Arvodisterna (timanställningarna) begränsas till max 5 procent av det totala antalet produktionstimmar.
10 procent sammanlagt alltså. Enligt P O Fällman, Sekos ombudsman, innebär det på Öresundståg 16-19 årsarbetstider, vilket t.o.m. är mindre än de max 40000 timmar facket krävt från början. Det är en kraftig förbättring jämfört med nuläget.
Det står också att Veolia varje månad ska redovisa hur många produktionstimmar som utförts av arvodister. Det är en bra sak om man vill ha koll på de här grejerna.

Går procentreglerna att klippa och klistra till andra avtal? Många branscher behöver en liknande överenskommelse. Men det finns också arbetsplatser och branscher, som inte har så många timmisar/deltidare, så man måste vara försiktig med formuleringarna. Det får inte bli en frisedel för arbetsgivarna att öka andelen timmistimmar och deltidstimmar till 10% om man idag ligger lägre.

Och om du själv räknar på sådana lösningar på en annan arbetsplats, tänk på att deltidare jobbar inte heltid och vanligen inte timanställda heller. Det är liksom det som är grejen. En begränsning till 16-19 årsarbetstider innebär inte en begränsning till 16-19 fysiska personer som har timanställning eller deltidsanställning. 19 årsarbetstider motsvarar exempelvis 38 personer som jobbar halvtid.

Nu till en riskabel punkt i avtalet:
Seko åtar sig att medverka till att uppnå en effektivitet på 96-98% på arbetstidsuttaget.

Den här punkten är förstås inget som Veolia fått släppa till, utan det är vad Seko fått släppa till. För dem som är direkt berörda av det här avtalet är punkten troligen ok. Det lokala facket har nämligen redan före strejken lagt fram schemaförslag med ”hög utnyttjandegrad” dvs effektiva scheman, vilket Veolia inte velat ta till sig . Seko räknar med att kunna uppfylla kravet på effektivitet utifrån sina tidigare förslag.

Men i ett annat sammanhang, ett annat läge, en annan arbetsplats, kan det vara rakt av en given förlust om facket bundit sig för medverka till en viss effektivitetsgrad, utan att det står något om mänskliga arbetsvillkor. Fetvarning. Man måste ha tillräcklig koll och styrka om det inte ska innebära en tvångströja på facket som kan leda till allvarliga försämringar för arbetarna.

Skrivningen att avsteg kan göras från kollektivavtalet, innebär liknande risk om det tolkas som att arbetsgivaren ensidigt kan göra avsteg alt. att facket måste gå med på avsteg.

Ändringar i det centrala avtalet (branschavtalet för Spårtrafiken)

Nu till de ändringar i avtalet som gäller inte bara Veolia utan även övriga arbetsgivare inom spårtrafiken, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega.

Överenskommelsen stramar upp villkoren för arvodisterna (de timanställda) och det står att branschavtalet i tillämpliga delar gäller även dem. Arvodisterna ska t.ex. få extra ersättning för förskjutet arbete på kort varsel. Det är bra att det åtminstone kostar något när företaget rycker i människors liv och planering hur som helst. Snacka om att röra om i folks redan trasiga s.k. livspussel!

Det står också att om en timmis ska få del av de rättigheter som man har efter ett års anställning (t.ex. företrädesrätt till återanställning), så ska hen ha jobbat 225 arbetsdagar. Det motsvarar antalet verkliga arbetsdagar som en fast anställd har på ett år, men innebär att det tar längre tid för en timanställd än för en fast anställd att uppnå ettårsgränsen. Om en fast anställd deltidare varit anställd i ett år så har hen förtur till nytt jobb, även om hen bara jobbat en dag i veckan. Om det är en timmis som jobbar lika mycket tar det fem år att uppnå gränsen (och man får bara räkna de senaste tre åren). Timanställningen, där man bara räknas som anställd då man är inne och jobbar, är fortfarande diskriminerad i förhållande till en sammanhängande anställning.

Så till den viktigaste punkten, som det har talats mycket om:
Timanställda ska ha en lön beräknad på genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp, oavsett anställningstid, hos arbetsgivaren. Dvs det kommer att kosta mer per timme att ha en nyanställd timmis än att ha en nyanställd på sammanhängande anställning.

Inget fel i det, bra att timmisar får högre lön och det kan i bästa fall medföra att fler får säkrare anställningar. Men det är inte på någon sätt en garanti. Det kommer fortfarande att vara mer lönsamt att pressa arbetarna så att man kan använda en ”dyr” timmis i fem timmar i stället för en billigare heltidare i åtta timmar.
Och lönsamheten i att använda osäkert anställda är i stor utsträckning indirekt, genom att människor hålls tysta, arbetarkollektivet splittras och det blir svårare både att hålla på befintliga rättigheter och att slåss för förbättringar. Företagen tjänar väldigt mycket på detta.

Det finns en parallell i bemanningsavtalet, där det anges att bemanningsanställda skall ha samma lön som de direktanställda har på arbetsplatsen. Arbetsgivarna trixar ofta med den här regeln i bemanningsavtalet, t.ex. med vilka man ska jämföra, vilka förmåner som ska räknas in etc. Det krävs rejält med facklig styrka och uppmärksamhet på golvet om man ska kunna bevaka att reglerna följs på rätt sätt.
Det är inte regeln i sig som är dålig. Den är bra. Det dåliga är om man inbillar sig att regeln alltid följs och att den räcker. När regeln för bemanningsanställdas löner kom, så trodde facken att den skulle innebära att företagens vilja att bemanningsanställa skulle minska. Men någon minskning har vi inte sett.

Observera även att det finns en lag som stadgar att visstidanställda och deltidare inte får diskrimineras i förhållande till fast anställda och heltidare. Den lagen kan användas till mycket – om det finns medvetenhet om lagen och mod att stå upp för den! Annars spelar den ingen roll. Rättigheter som människor inte känner till eller inte vågar kräva, de finns inte i praktiken.

Slutsats: Det är bra att man höjer lönen för timanställda. Men tro för all del inte att situationen med osäkra anställningar därmed har ändrats på ett avgörande sätt.

Klipp och klistra inte avtalet – men kopiera gärna stridsviljan

Alltså: Uppgiften framöver är inte att försöka få in de där skrivningarna i fler avtal. Uppgiften är att följa tågarbetarnas goda exempel och ta strid på många ställen. Då kan skrivningarna bli bättre. Det är det som händer på många arbetsplatser som förändrar avtal och lagar. Det var så arbetsgivarna luckrade upp anställningstryggheten, de började lokalt på tusentals arbetsplatser. Det är också så vi måste slå tillbaka. Och vi kan använda alla sorters metoder. Läs till exempel NEJ är också en strategi.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 24 juni, 2014 i Kamp lönar sig, Tåg

 

Ryggen fri

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Inlagt 7 mars 2014

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Klassintresset igen

Inlagt 20 januari 2014

Jag läste i DN idag (20 jan 2014): LO svänger om vinster i välfärden . ”Vi är för vinster i välfärden” säger Tobias Baudin, enligt artikeln.

Det låter lite annorlunda än vad det högsta beslutande organet i LO, den senaste kongressen, beslutade om i juni 2012, nämligen att non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. Läs till exempel den här entusiastiska artikeln i Kommunalarbetaren, om kongressens beslut: Gigantiskt stöd för non-profit i väldfärden.

Jag skrev i morse på twitter: Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?
@LOSverige svarade: @FrancesTuu vi är emot att vinstintresse ska styra välfärden!

Så vi är tydligen för vinst men mot vinstintresse. Det går inte så bra ihop i praktiken.

Till alla som eventuellt är förvånade över att VINST så envist sticker upp sitt hungriga tryne i de översta fackliga leden, plockar jag upp ett äldre inlägg från min blogg. Så här skrev jag i juli 2012:

”Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar? Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen. Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.”

Hämtat från blogginlägget Klassintressen inom socialdemokratin den 26 juli 2012.

Ett annat lästips: Plask i samarbetssoppan, en artikel som jag fick införd i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 januari, 2014 i Hur det ligger till

 

Nedmonteringen började långt före 2006

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln.

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Vår rätt att vara varandra

Inlagt 21 december 2013

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Mitt folk

Den här texten skrev jag 24 november 2013 eftersom jag störde mig på att ofta stöta på ”argument” mot SD som i själva verket var vanligt klassförakt: De kan inte stava, fula, tjocka, inte gått i gymnasiet etc etc. Dessutom saknades ofta analys av uppe och nere, där man måste skilja på de ledande sd-arna, rasister i kostym, och många av deras väljare. SD är inte i första hand ett missnöjesparti, det vill jag understryka. Partiet kommer ur en lång rasistisk tradition och bildades av nynazister. Men många av deras väljare är missnöjesväljare. Det missnöjet går att rikta om genom att aktivt dra med folk i kamp för gemensamma intressen i stället för kamp mot varann. Men då måste vi utgå från tilltro och klassperspektiv i stället för förakt.

De där 1/6 av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD… de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda – när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga, förbannade på politiker och flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.

sten

Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.

Jag sa så här i en intervju för 31 år sen, 1982. (Idag skulle jag säga migration i stället för invandring):

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!

Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna.

För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet – när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. De är vårt folk, vi måste hämta varann. Vi har inte råd att förlora varann, vår ilska, kärlek, styrka.

Läs även: Vår rätt att vara varandra

Ett till lästips: Samma problem – olika lösningar, artikel från 23 maj 2014 i Dagens Arbete.

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Hur det ligger till

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november 2013

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Smederna på plats igen

Inlagt 26 oktober 2013

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (1)

Smederna har lämnat sin skuggtillvaro i ett förråd och står åter i solen i Eskilstunas centrum.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (2)

Stolta smedvänner: Peder Carlström som drog igång facebookgruppen ”Ge smederna en central placering på Fristadstorget” och Leif Johansson som själv är pensionerad smed.

2013-10-25 Smederna - Eskilstuna (3)

En smidesmäster och två släggdrängar från smedjan Sothönorna visade hur hantverkssmide går till.

Detta blogginlägg hamnar i kategorin Kamp lönar sig. Vill du veta varför så läs mina tidigare inlägg om Smederna:
13 maj 2013: Göm inte smederna!
3 juni 2013: Samtidigt i Eskilstuna
19 oktober 2013: Smederna kommer igen på fredag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Smederna kommer igen på fredag

Inlagt 19 oktober 2013

Smederna, Allan Ebelings skulptur, försvann för några månader sen från Fristadstorget i Eskilstuna. Där hade de stått sedan 1959 som en symbol för ”smestan”.

smederna

Fristadstorget skulle bli nytt och fint. Smederna stoppades undan i ett förråd, i tysthet. Var de skulle hamna kunde ingen svara på. Men inte på Fristadstorget i alla fall. ”Kanske i en rondell” sa någon.

Detta upprörde många Eskilstunabor som tyckte att stadens arbetarhistoria ska fortsätta att ha en central plats i stan. Och de nöjde sig inte med att muttra vid varsitt köksbord. Det blev en ström av arga insändare, facebookgrupp, strategimöten, skrivelser till kommunen…

Kampen gav resultat. Nu byggs det nya fundamentet för Smederna, nära den tidigare platsen. På fredag den 25 oktober kl 13 ska statyn återinvigas.

Eskilstuna_smedfundament
Foto: Leif Johansson, smed och Eskilstunabo

Tidigare blogginlägg om Smederna:
Göm inte smederna!
Samtidigt i Eskilstuna…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 oktober, 2013 i Kamp lönar sig, Kultursidan

 

Missa inte sommar-rean

Inlagt 10 juni 2013

Skaffa lite sommarläsning – under juni är det reapris på Hopsnackat och Hopskrivet!

Hopsnackat innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Det handlar om hundar på lagret, surströmming och bingostrejk. Kuktillägg, audition för timmisar och julvörten som fick stanna på kajen. Underpresterande kockar, unisona sopgubbar, fnissande bagare, ilskna vårdarbetare och chaufförer som tröttnar på trasiga bussar. Vikarier, praktikanter och amu-elever som inte tar skit. Bilbyggarnas rastmöten, städarna som driver alla andra framför sig och månadens fackpampar. Grabbarna som rör om på motorverkstan, blixten som vägrar övertid och fackstugor i pausrummen. Läs om människor som snackar ihop sig och gör något åt saken. Läs om folkrörelse på arbetsplatsen.

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa.

Nu får du två böcker för 100 kronor – porto ingår. Kolla HÄR! (öppnas i nytt fönster/flik)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 juni, 2013 i Folkrörelsestrategi, Kultursidan

 
 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: