Inlagt 18 november 2020

Jag skriver detta apropå händelserna på Apotea, där arbetare blivit instängda för att tvingas jobba övertid. (Apotea är Sveriges största nätapotek, med ett jättelager i Morgongåva utanför Uppsala.)

Citerar tidningen Etc: ”Apotea blockerade utgången – stängde in 100 arbetare: ”Fick inte gå ut till min dotter” Efter Dagens ETC:s första granskning av Apotea, Sveriges största nätapotek, vittnar 21 nya röster inifrån företaget om missförhållanden. En lördagskväll i våras beordrades cheferna att blockera utgången och tvinga lagerarbetarna till övertidsarbete.– Att bli instängd och inte få gå hem kändes väldigt kränkande, säger Agnes, som arbetar på företaget.”

En anställd säger till Dagens ETC att ”varje arbetspass ser jag folk springa. Även jag måste göra det i bland”. Det förekommer också kollektiv bestraffning genom att alla i fem ett arbetslag straffas med andra uppgifter om en arbetare är för långsam eller gör fel, säger anställda. 

Alltså vi MÅSTE fokusera på basorganisering, folkrörelse. Fatta, 21 röster berättar om detta, och det handlar om 100 personer som kunde snackat ihop sig och sagt ifrån, tillsammans. Men inte törs, inte har fått lära sig hur man gör. All annan facklig svaghet vi kan gnälla på är oväsentlig jämfört med detta. Och ja jag vet, många är osäkert anställda. Men ju mer vi viker oss, desto osäkrare kommer vi att bli, både i regelverket och i våra egna tankar. Vi kan inte ge upp. Alla arbetare var osäkert anställda i arbetarrörelsens barndom, likaså alla arbetare i många länder där den fackliga organiseringen och striderna växer.

Jag skrev om detta på facebook och fick en kommentar av Ola Hakefelt, fackligt aktiv livsmedelsarbetare, som skrev bland annat: ”… det är bara på arbetsplatser där det råkar finnas några drivna och väldigt engagerade fackliga som det händer något. Men det blir extremt svårt att få fler än dessa ”redan frälsta” att dra igång något, att sprida modet och lusten att våga ta strider på golvet, när attityden från förbunden hela tiden är att det är bäst om folk sitter still i båten.”

Det problemet finns verkligen. Men om vi därför låter bli att fokusera på folkrörelse på arbetsplatsen, ägnar oss åt annat och tror att det kan ge verklig förändring, blir det som att leta efter nyckeln där det är ljust, inte i mörkret där vi tappade den. Om vägledningen inte kommer uppifrån, så måste vi se till att sprida erfarenheter på andra sätt.

Trots allt finns det många fackligt aktiva på olika nivåer som tycker att folkrörelse är det som verkligen behövs, och som gärna vill understödja och bidra till såna tendenser. Men i alla fack finns det också öppna eller dolda motsättningar i synen på folkrörelse på arbetsplatsen. Så är det faktiskt också i alla vänsterpolitiska organisationer och grupperingar. Det finns alltid personer, och de är ofta i ledande ställning, som i själva verket är obekväma med tanken på folkrörelse, något som de själva inte kan kontrollera eller ens vara bäst på. Dessutom finns det i praktiken ofta inte utrymme för långsiktig strategi. Det är mycket brandkårsutryckningar, vi måste göra något NU, och VI måste synas. Och så går mötena, aktionerna, timmarna, dagarna, åren och vi stampar i själva verket på samma ställe hela tiden medan arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, vinner mark och hela tiden påverkar styrkeförhållandena till sin fördel.

Javisst, det är svårt att utveckla folkrörelse på arbetsplatserna, att folk ska våga stå på sig, när signalerna och uteblivet stöd uppifrån säger något annat. Samtidigt så kan inte det som händer (eller inte händer) ”där uppe” ändras på annat sätt än med folkrörelse. Lite av ett moment 22, jag är medveten om det. Problemet med facklig opposition är att den lätt blir en del av teatern. Missförstå mig inte, klart det är bra att det protesteras, annars skulle det se ännu värre ut. Men – oppositionen spär samtidigt på den falska bilden av att fackledningarna har makt, att det är där något ska hända.

Trycket måste riktas mot arbetsgivarna. Jan Wiklund skrev också en kommentar, där han bl.a. hänvisar till ”den klassiska vetenskapliga undersökningen i ämnet, Sidney Tarrow: Power in movement. Den handlar om den stora folkrörelsevågen i Italien 1965-75, där det visade sig att det ALLTID var fotfolket som tog initiativ. Om initiativet hade bäring på ett allmänt problem så spred det sig. Och när det väl hade spritt sig ställde förbunden upp, möjligen av rädsla för att bli förbisprungna.”
Här är sjuksköterskestudenternas framgångsrika kampanjer Inte under 24000 och Inte under 25000 ett bra svenskt exempel. De krävde inget av facket, de fokuserade inte på media – de kom överens om att tacka nej, både kollektivt och individuellt, till jobb under en viss lönenivå. Facket var tveksamt och ointresserat till en början men hakade på när framgångarna började komma. Det hör kanske till saken att det fanns personer som var inne på folkrörelsestrategi, bland initiativtagarna till kampanjen.

Då kommer vi tillbaka till Olas problemformulering. Hur ska vi få fler att våga? När jag träffar människor som berättar om något problem de har på sitt jobb, och jag frågar om de försökt snacka ihop sig med arbetskamraterna om det, så har de ofta aldrig ens tänkt tanken. Det är som Ola säger, finns det ”drivna och väldigt engagerade fackliga” på arbetsplatsen, så kan tanken komma därifrån. Men om de aldrig hört talas om folk, vanliga arbetskamrater, som stått på sig tillsammans, var ska de hämta den tanken? Vi måste berätta mer om sånt som ändå händer, sprida sådana berättelser så mycket vi kan. Det är hela idén med t.ex. Hopsnackatprojektet, som verkligen är långsiktigt – men det krävs att fler omfattar och sprider dessa och liknande erfarenheter. Det räcker inte med en rännil för att skapa flodvåg, det krävs många.