Inlagt 5 december 2011

Idag blir det ett långt bloggeri från igår. Håll ut.

Efter att vi föreläst i Malmö får jag och Jenny skjuts till järnvägsstationen, där vi ska med tåg till Stockholm – Jenny kl 18.17 och jag 19.17.

Det är kaos på stationen. Inga tåg går till och från Malmö. Orsaken sägs vara ett stort elfel. Sånt kan hända, men sannolikheten är rätt stor att det är en följd av försämrat underhåll och annan misskötsel.

I resebutiken sitter två stressade människor och försöker svara på frågor fast de uppenbarligen inte vet så mycket själva. Jag lämnar varsin julklapp  (Hopsnackat nissarna-style) med påskriften God Jul önskar en okänd välgörare till de två SJ-arbetarna som blir förvånade och glada. (Hoppas att de läser boken och snackar ihop sig!)

Det står förvirrade resenärer och spejar efter bussar utanför alla stationens utgångar. Vi springer efter någon som ser beslutsam ut och hittar en buss som tar oss till Lund. Vi fikar där och Jenny kommer iväg med sitt tåg, någon halvtimme försenat.

Mitt tåg ska avgå 19.29 från Lund. Ny avgångstid 20.00, spår 6, står det på alla infotavlorna. Jag handlar smågodis och sitter inomhus en stund (kallt ute) innan jag går ut på perrongen i god tid, kl 19.50.

Ett tåg rullar just iväg från plattformen. Konstigt tänker jag. I samma stund ett utrop i högtalaren: Tåg mot Stockholm avgår 19:50 från spår 6. Och så ändras avgångstiden på tavlan från 20.00 till 19.50. Tågrumpan försvinner i fjärran.

Jag och några andra resenärer glor förvirrat på varann. Fler kommer ut på perrongen till tåget som skulle avgå 20.00. Vi är nu tjugo-tjugofem personer.
Har inte tåget kommit in än?
Tåget har gått.
Va? Var är tåget?
Tåget har gått.
Men det skulle ju gå 20.00?
De ändrade sig tydligen. Tåget har gått.
Va, har tåget gått?
Tåget har gått!
Etc.

Hur kan det bli så? Att en avgångstid som flyttats fram till 20.00 flyttas tillbaka till 19.50 och att det meddelas när tåget redan har börjat rulla?
Mänskliga faktorn? Kanske det. Men brister i information, samordning och ansvar är inte tillfälligheter i den avreglerade tågtrafiken. Ibland tycks nivån ligga på 0. Och då hjälper det inte hur bra den mänskliga faktorn är – multiplicerad med 0 blir den ändå 0.

Nu släcks perrongskylten ner och förblir svart. Det finns inget tåg. Tåget har gått. Bort. Några som tydligen bor i Lund/Malmö ställer på stående fot in sina resor mot Stockholm och går hem. Men de flesta kan ju inte gå hem, vi ska hem eller bort med tåget. Vi är ett antal spontana språkrör som lyfter våra mobiler och ringer till SJ för att i varierande tonlägen påtala vår prekära situation.

Efter ett antal samtal har vi lyckats förklara situationen. Någon får besked att vi ska åka buss till Hässleholm och att det nyss avgångna tåget ska vänta in oss där. I samlad tropp går vi ut och spejar efter bussen.

Nu kommer en tågvärd och hjälper oss. En av resenärerna frågar henne oroligt: Jag ska med flyget till Bryssel från Bromma i morgon bitti 6:50. Det är väl säkert nu att vi inte måste ta nattåget, för då hinner jag inte dit! Nejdå, lugnar tågvärden, tåget väntar på er i Hässleholm.

Tågvärden visar oss några hundra meter bort till en buss. Busschauffören har själv inte hört talas om att han ska till Hässleholm, men låter sig övertygas och vi går ombord.

Under bussresan sprids ett oroande rykte i bussen: Tåget står inte kvar i Hässleholm. Det har gått. Bort. Samtidigt hör vi busschauffören prata i mobilen om hur och när han ska få sin dygnsvila om han ska vidare till Stockholm. Och så ropar chauffören ut frågan: Kan ni tänka er att åka nattåget till Stockholm? Det går 23.43 från Hässleholm.

Jag sitter längst fram och får nu ta över chaufförens mobil, leka reseledare och vara mellanhand mellan Camilla på SJ och mina olyckskamrater i bussen. Det blir många samtal men det reder ut sig allt eftersom. Brysselresenären kan byta flyg, han får åka taxi från Hässleholm till Köpenhamn och flyga från Kastrup nästa morgon. Som tur är har han passet med sig.
De som ska till närliggande stationer får åka dit med bussen och resten av oss, ett tiotal, får ta nattåget. Egna kupéer i extravagnar utlovas.

Camilla lovar också försöka ordna så att vi som ska med nattåget får tillbringa våra 2-3 timmars väntan på en restaurang. Men det är söndagskväll och allt är stängt i Hässleholm. Camilla ordnar då så att vi får plocka åt oss vad vi vill i pressbyrån på stationen. Vi bunkrar kaffe mackor dricka och annat i brist på mat. En uteliggarfarbror som värmer sig i stationshuset råkar få en macka också.

Sen blir det väntan. Inklusive en del utbyte av erfarenheter av tågresor förr och nu. Inställningen präglas av maktlös ilska över utvecklingen, särskilt bland dem som åker ofta.

Vi går ut på perrongen i god tid. Tåget kommer. Vi får våra kupéer.
Jag letar efter min reselektyr, Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, men boken tycks ha förkommit i någon av i- och utlastningarna. (Så jag kan inte heller lägga in de citat ur boken som kunde vara lämpliga. Men läs den själva!)

Vi kom hem. Sent omsider. Jag fick beröm av mina olyckskamrater för mina talanger som reseledare. Oförtjänt. För det var inte jag som ordnade det som ordnades, det var Camilla som gjorde allt hon kunde för att mildra det som hänt. Iofs är det väl det minsta man kan begära. Men SJ borde vara synnerligen tacksamt över sina Camillor och andra anställda som gör vad de kan för att ett havererat system ändå ska fungera.

Tacksamt över sina anställda, ja… detta leder osökt över till frågan om tågstädarna (eller vagnstädarna, som de också benämns). De som en gång i tiden var anställda av SJ, sen vid bolagiseringen flyttades över – med bibehålla villkor – till Trafficare och nu ska tillbaka till SJ som tar tillbaka städningen i egen regi. Fast SJ vill inte ta dem tillbaka. SJ vill handplocka och nyanställa. Särskilt de äldre med många anställningsår (och de fackligt aktiva?) riskerar nu att bli arbetslösa – fast deras jobb finns kvar.

/den ofrivilliga reseledaren