RSS

Kategoriarkiv: Hur det ligger till

Tre påminnelser ang. Peter #förnamn

18 Feb

Inlagt 18 februari 2017

Påminnelse 1

Jag skrev på facebook:

Snacket går att en polis räknat upp förnamnen på brottslingar han stött på i sitt polisiära arbete. I denna nya sport, förnamnsuppräkning, ska jag nu räkna upp förnamnen på läkarna på vår vårdcentral: Kristina, Dina, Haitam, Haider, Mohammed, Javed, Tetiana, Sonja, Jessica, Tarik, Riad, Monir och Lumoi.

De där namnen fanns på en lista från vårdcentralen som jag råkade ha framför mig vid datorn.
Jag kunde även ha räknat upp förnamn på hårt arbetande arbetskamrater från bageriet, eller tvätteriet, eller storköket där jag jobbat. Det går att göra många och långa listor på temat #förnamn

Men vet inte alla redan att de allra flesta människor, oavsett ursprung, befinner sig på icke-kriminella listor? Alla borde veta, men i dagens illavarslande stämning finns anledning att påminna.

Påminnelse 2

2014: Polisen Peter Springare bedömde banderollen ”Inga fascister i vårt Örebro” som hets mot folkgrupp.

NA: Polisen om banderollen: ”Det blev tokigt”

Påminnelse 3

Om Peter Springares facebookinlägg och dess förnamn har det skrivits mycket, förutom all ren rasism också seriöst bekymrade inlägg om utanförskap och brottslighet. Och vem är inte bekymrad över sådant som att småungar springer omkring med vapen och skjuter varandra och andra. Det är ju för jävligt. Men det som gör att Springares ”modiga inlägg” inte kan tas i ens med bekymrad tång, är detta som han smyger in mitt i sitt inlägg om brottslingar som heter ”Muhammed och Ali”:

”Våra pensionärer går på knäna, skolan är ett enda kaos, sjukvården är ett inferno, polisen har totalhavererat etc etc. Alla vet varför men ingen törs eller vill torgföra anledningen.” Alla vet varför? Och detta, som alla vet, är tydligen att dessa samhällseländen beror på ”Muhammed och Ali”.

Där zoomar Springare ut och gör det verkligt farliga utpekandet av syndabockar. Det förutsätts att ”alla vet”, dvs att ingen kommer ihåg vad som egentligen har hänt. Men vi kan väl påminna oss? Pensionssystemet har utholkats genom politiska beslut och pengarna har hamnat i andras kassakistor, skolan har först kommunaliserats och sen privatiserats för att generera vinst mer än kunskap åt alla, skatterna har sänkts och den avmagrade sjukvården är bättre på att dra till sig omorganiseringskonsulter än sjuksköterskor. Förebyggande underhåll och marginaler har skalats bort, på våra arbetsplatser och i samhället som helhet. Allt detta skedde ”Muhammed och Ali” helt förutan. Inte ens minsta lilla ensamkommande var inblandad. Om minnet är kort, påminn varandra.

Uppdatering 20/2: F.d. utredaren Tomas Bergström skriver: Jag var kollega med Peter Springare i Örebro – 90% av de jag utredde var svenskar. Även Bergström påpekar att ”När Springare målar upp en kollaps av sjukvård, skola och äldreomsorg i samma text som han nämner invandrare som de som nästan uteslutande är de som begår grova brott blir Springares utspel mycket olycklig och han bidrar till polariseringen av debatten.”

Avslutar med en teckning av Robert Nyberg syndabock_robert_nyberg

 
2 kommentarer

Publicerat av på 18 februari, 2017 i Hur det ligger till

 

Vredesgränsen nådd?

25 Feb

arga-mamman Ensamma mamman borde vara skitförbannad.

Inlagt 24 februari 2016

För längesen var jag på ett seminarium som arrangerades av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) och LO Idédebatt (en LO-verksamhet som lades ner 2008).

En föreläsare talade om inkomstklyftor och de rikastes löner och bonusar. Han nämnde då att de gärna vill ha så mycket pengar som möjligt, men att de är medvetna om att de måste hålla sig nedanför en gräns. Jag tror att ordet var ”vredesgränsen”. Alltså den gräns som, om den överskreds, skulle göra att de drabbades av folkets vrede, med (för dem) otrevliga konsekvenser.

Det här var för kanske 35 år sen. Sen dess har klyftorna ökat kraftigt genom att de rikastes inkomster flerdubblats. Ändå tycks inte vredesgränsen ha nåtts.

Eller har den det? De som vill utöka låglönemarknaden och pressa ner lönerna är inte riktigt överens om hur det ska gå till, så vi utsätts för en bombmatta av olika förslag. Det är möjligt att de lyckas, t.ex. att fackföreningar viker sig i avtalsförhandlingarna, men det är också möjligt att det blir en motreaktion.

Jag skrev i inlägget Ojojoj så dåligt det går den 15 februari: ”Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET.”

Samtidigt visar en färsk LO-rapport att ”makteliten nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare och hela 77 gånger mer än en lågavlönad i Handels”. Tidningen Arbetet: Girig maktelit skapar värld för egen vinning.

Kanske att den intensiva lönesänkarpropagandan inte är så taktiskt smart. Kanske den för oss närmare vredesgränsen.

Det är inte direktörers svinaktigt höga löner och bonusar som i sig förstör samhället. Annat, som att kapitalintressena styr över samhällsintressena, är värre. Men det hänger ihop. Och nog kan man bli jävligt förbannad, utan att behöva grubbla särskilt mycket över samhällssystemet, när de som månar om rikas absurt höga inkomster samtidigt tjatar örona av oss om varför det krävs lägre löner för att alla ska få jobb. Samtidigt som i stort sett varenda arbetsplats är kraftigt underbemannad – det gäller även de så kallade ”enkla” jobben – för att hålla rikas löner och vinster uppe och skatterna nere. Finns det ett välstädat sjukhus eller en välbemannad hemtjänst eller ett restaurangkök utan stress (osv)?

Visa den där artikeln i Arbetet för dina arbetskamrater!

Även den här texten är mycket bra, Sven Lindqvists tacktal 2011, då han fick Ivar Lo-priset: Ett pris räcker gott. Borde skrivas ut och sättas upp på varenda arbetsplats och arbetsförmedling och studeras i varje skola och varje SFI-kurs.

”I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner” säger Sven Lindqvist.

Vredesgränsen borde vara nådd.

Här finns hela LO-rapporten (pdf): Makteliten – klyftorna större än någonsin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Ojojoj så dåligt det går

15 Feb
smiley_illa

Inlagt 15 februari 2016

Många har väl varit med om att det går dåligt för företag just när det är dags för löneförhandlingar. Ojojoj så dåligt det går. Bäst att hålla tillbaka lönekraven så vi inte måste sparka folk… Och sen när avtalet är klart, så går det plötsligt ganska bra. Nu behöver vi övertidsarbete!
Känns igen? Det kan vara något att påminna arbetskamrater om, ifall de oroar sig för ”nyanlända” och löner. De som vill hålla lönerna nere hittar alltid argument för sin sak. Kolla t.ex. hur ekonomiprofessorn Lars Calmfors som vill ha lönesänkningar ”för att arbetslösheten ska minska”, har krävt sänkta löner med olika argument under 25 års tid. Artikel i ETC
Den lätt desperata lönesänkarpropagandan som pågår nu, kommer att lugna sig efter avtalsrörelsen. Inte så att lönesänkarna ger upp sen, de gör de aldrig, men nu är de i ett akut läge då de måstemåste argumentera med hänvisning till flyktingarna, så att de inte missar GULDLÄGET. Vilket de förhoppningsvis gör. Missar.
Argumentet ”får vi som vi vill så kan fler få jobb” är en klassiker som alltid används, då man önskar försämra för de arbetande, oavsett om det gäller löner, arbetstidsregler eller anställningsskydd.
Men i verkligheten blir det fler jobb bara om det behövs fler arbetande, på grund av ökning av arbetsuppgifter och/eller bättre bemanning på arbetsuppgifterna.
En ökning av arbetsuppgifterna uppstår utan tvekan när vi blir fler människor i landet. Vi ser redan en effekt av det. När vi blir fler är det också fler som behöver mat och andra varor och tjänster som vi tillhandahåller på våra arbetsplatser. Det blir fler jobb, men det betyder inte nödvändigtvis att andelen arbetande i befolkningen ökar.
Om andelen som har jobb ska öka, så måste de som arbetar står på sig om att de ska vara tillräckligt många. Tänk på det – att t.ex. avstå från raster och pauser för att vi inte hinner med, det är i princip lika illa som att acceptera lönesänkning. Plus att vi hjälper till att hålla andra arbetslösa.
Så tänk på de arbetslösa – jobba lugnt och ta din rast!
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 februari, 2016 i Hur det ligger till

 

Sluta LJUG om jobb för nyanlända!

05 Feb

annie_loof En representant för lönedumparmaffian.

5 februari 2016. SPRID DETTA SOM JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT TJATA OM.

De där möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN! De heter Nystartsjobb och Instegsjobb. Att låtsas som de inte finns, är att ljuga.

Men nu är det inte Lööf & co jag är mest förbannad på utan det är deras MOTdebattörer och även journalister, som inte har gjort ett gnutta research så att de kan ställa frågan om varför inte de existerande ”första jobb”-konstruktionerna duger.

Nystartsjobb
 Om du som arbetsgivare anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag. Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr. Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Instegsjobb
 Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Nystartsjobb och Instegsjobb innebär alltså att den nyanlände får en normal lön, vilket förhoppningsvis ska vara en lön att leva på, men att arbetsgivaren inte behöver ha normala kostnader. Obs att det finns fler subventioner som kan användas (se länk längre ner), här valde jag de två som tydligast nämner nyanlända.

Varför duger då inte Nystartsjobb och Instegsjobb för Lööf & co? Jo för att egentligen är det inte  i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökande klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Från och med nu räknar jag varje reporter som tar upp ”förstajobbet för nyanlända” som inkompetent om hen inte tar upp frågan om varför inte de existerande Nystartsjobben och Instegsjobben duger.  Detsamma gäller varje politiker, oavsett om hen är för eller mot Lööfs och arbetsgivarnas lönedumparkamp.

SPRID för fasen det här!

 

Uppdatering 6 feb 2016: idag skriver DN Rätt att bråka om lönerna, och nämner faktiskt Instegsjobb, men utan att nämna den avgörande skillnaden mellan lönesubvention och sänkt lön: Lönesubventionen ger inte sänkt inkomst för den arbetande.

 

Här finns ett tidigare blogginlägg  om olika möjligheter för arbetsgivare att få bidrag vid anställning av unga, nyanlända och andra som anses stå långt från arbetsmarknaden: Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Det här har också, i högsta grad, med saken att göra: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

 

 
9 kommentarer

Publicerat av på 5 februari, 2016 i Blandat, Hur det ligger till

 

Om att förhandla duktigt

04 Jan

taihand

Inlagt 4 januari 2016

Idag för sex år sen skrev jag på Facebook  om hur metallklubben på Volvo Personvagnar i Göteborg skött LAS-förhandlingarna i samband med stora varsel på fabriken.
Lyfter hit den texten därför att den konkret visar på det som föregått att flera stora fackförbund nu är inne och nosar på att lydigt släppa turordningsreglerna centralt.

Det är viktigt att fackligt och politiskt aktiva förstår hur det går till. Arbetsgivarna förstår, alltför väl.

Så här skrev jag på facebook den 4 januari 2010:

Om att förhandla duktigt

Såg första delen av dokumentären Kraschen på Svt.
Ordföranden för Volvos metallklubb Olle Ludvigsson uttalar sig om turordningsförhandlingarna och säger ungefär att ”längre anställningstid ger förtur och det har vi fått igenom på de flesta ställen men självklart inte överallt”. Dvs. han försöker ge intrycket att i de fall som längre anställningstid givit förtur så är det duktiga metallklubbens förtjänst. Men det är ju precis tvärtom. Lagen (LAS) säger att längre anställningstid ger förtur. Det facket på Volvo har gjort är att gå med på undantag från turordningsreglerna – hundratals undantag. En annan facklig företrädare yttrar sig. ”Företaget har gjort en massa undantag” säger han beklagande. Han borde ha sagt ”Vi har gått med på en massa undantag”. Företaget hade nämligen inte kunnat göra dessa undantag utan fackets godkännande. Metallklubbens insatser i turordningsförhandlingarna på Volvo ger också ett intressant perspektiv på en artikel i Dagens Arbete ”Facket har glömt använda MBL”.Paula Thunberg Bertolone från IF Metalls förbundskontor säger i artikeln att det är för lite förhandlingar på arbetsplatserna. Det sker inte ens om så viktiga frågor som när bemanningsföretag tas in.

Men då är frågan: vad ska man säga om Metallklubben på Volvo? Vad skulle Paula Thunberg Bertolone säga om deras insatser? Är det ett exempel på en lokal klubb som är duktig på att förhandla?

Jamenvisst, Olle Ludvigsson är ju en framstående facklig företrädare! ”Rösta i EU valet och kryssa Olle Ludvigsson (S). Olle har både förmågan och kunskapen om hur Sveriges industri och dess villkor påverkas av besluten i EU. Han vet vad kollektivavtal och schyssta arbetsvillkor har för värde.” (Citat från facebookgruppen Olle Ludvigsson till EU.)

Men det hade varit bättre om Metallklubben på Volvo inte hade förhandlat alls. För då hade företaget varit tvungna att följa LAS. Och jag vet eftersom jag varit med och förhandlat vid flera nedskärningar och nedläggningar, att det finns få saker som människor tar så illa vid sig av, som avvikelser från turordning. Om vi som förhandlade på Stockholmsbagarn hade suttit med företaget, utan insyn, och godkänt undantag, då hade vi aldrig förhandlat mer. Snarare hade vi blivit nedkastade i degstörtarna av skitsura arbetskamrater och kommit ut skivade i formbrödsslicern två våningar längre ner.

Fast.
I och för sig.
Om alla klubbar förhandlade lika ”duktigt” som metallklubben på Volvo skulle det inte tas in så många bemanningsföretag. För det skulle inte behövas. Turordningsreglerna skulle inte betyda något och alla arbetare skulle sitta osäkert trots fasta anställningar. Företagen skulle kunna göra precis som de ville. Med fackets hjälp.

Så långt mitt facebookinlägg från 2010.
Var Volvos metallklubb piskad att släppa på turordningsreglerna? Naturligtvis inte. Det kan nämnas att en jämförelsevis liten klubb, som den för Lerniaanställda på Volvo, ett par år senare höll på turordningsreglerna vid uppsägningar av bemanningsanställda på fabriken. Det går att förhandla duktigt på riktigt, om man bestämmer sig för att klubben ska företräda medlemmarna och deras rättigheter gentemot företaget, inte tvärtom.
Turordningsreglerna kan släppas centralt antingen genom att man i kollektivavtal friskriver företagen från lagens regler utan att lokala förhandlingar krävs, eller genom att verka för att själva lagen ändras.
(När man släppte lös visstidsanställningarna gjorde man först det ena – ändrade i kollektivavtalen – och sen det andra – ändrade lagen.)
Men det föregås alltså av att man släpper på reglerna ute på  arbetsplatserna, och av att det kan ske utan att de berörda arbetarkollektiven ryter ifrån. Arbetsgivarna testar ständigt på arbetsplatserna vad vi och våra fackliga företrädare accepterar.
Tidigare här på bloggen: Turordningslistan på väggen (14 dec 2012)
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 januari, 2016 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Mitt folk II

20 Dec

Inlagt 20 december 2015

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen.  Det händer för övrigt även bland volontärer.

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Ett anspråkslöst förslag

07 Dec

sedlar

Inlagt 7 december 2015

Vad tror ni skulle hända om fackföreningarna i de kommande avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi vill byta tillbaka. Vi struntar i löneökning i år. Vi vill istället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet.

Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i att kräva lönehöjning. Men vad jag vill komma till är att arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade. De har gjort oerhört stora vinster på sådant de fått i utbyte mot de futtiga löneökningarna. Vinsterna stiger på lönesummans bekostnad, även om vi fått en lönehöjning på pappret.

Så om vi skulle säga: Låt oss byta tillbaka! då skulle arbetsgivarorganisationerna säga NEJ NEJ NEJ.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och ”inte orkar bråka” osv – allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden, som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. Istället för att som idag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden – på arbetsplatserna.

 

Och så vill jag passa på att berätta att antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen nu är fullföljd med den fjärde delen Om strejker (öppnas i nytt fönster/flik). Present till arg eller ledsen arbetskamrat?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 7 december, 2015 i Avtalsrörelse, Hur det ligger till

 

Hur ”flyktingvågen” utnyttjas i klasskampsvågen.

07 Nov

Inlagt 7 november 2015

Så här skrev jag 2012 i blogginlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna) kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Och nu 2015 passar man på att åter köra ”Såna är tiderna” och ta ett stort kliv framåt i lönesänkarstrategin genom att skylla på det stora antalet flyktingar. Låtsas att det är för deras skull som löner ska sänkas och anställningstryggheten försämras ytterligare. Man förtiger då, förstås, att det redan är otroligt billigt för arbetsgivare att anställa nyanlända, ungdomar och andra som ”står långt från arbetsmarknaden” som det heter. Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Med den här sorgligt framgångsrika strategin underblåser politiker och arbetsgivare motsättningar inom och splittring av arbetarklassen. Andra får stå för den öppna rasismen. Men det hänger ihop.

stora_krav Teckning Robert Nyberg.

.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 november, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här

16 Okt

troskel

Inlagt 16 oktober 2015

Nu tjatas det igen om att ”sänka trösklarna”, dvs sänka lönerna, för dem som ”står långt från arbetsmarknaden”.

I verkligheten saknas det inte alls ”ekonomiska incitament” för att arbetsgivarna ska anställa ungdomar, nyanlända, äldre och andra arbetslösa. De (arbetsgivarna) har ett helt smörgåsbord av feta bidrag de kan få: Särskilt anställningsstöd, Nystartsjobb, Yrkesintroduktionsanställning,  Särskilt nystartsjobb, Instegsjobb, Traineejobb, Lönebidrag…

De kan upp till få ända upp till 85% av hela lönekostnaden (inkl soc avg) i bidrag, ofta i åratal.

Jag har tyvärr aldrig hört t.ex. någon reporter pressa lönesänkarivrarna på varför de vill sänka trösklar som redan är bortslipade. Även de som är emot lönesänkningar missar ofta den saken.

När lönesänkarna pratar om att sänka trösklarna för att folk ska ”få sitt första jobb” så hoppas de nog att vi inte ska känna till alla de här bidragen som redan finns. För lönesänkarkampanjen handlar egentligen inte alls om att folk ska ”få sitt första jobb”. Det handlar om att skapa låglönemarknad och sänkta löner generellt. Och de vill inte sänka lönerna för att kunna anställa fler, utan för att höja vinsterna. Men det handlar inte om onda chefer utan om profitkrav. (Det finns 1 sak som kan få arbetsgivare att anställa fler än DE tycker att de behöver. Det är att de som arbetar vägrar att arbeta underbemannade.)

Titta igenom listan här nedanför och snacka sen om för höga trösklar. Läs gärna även det här blogginlägget från november 2012: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Kära arbetsgivare…. välj ditt bidrag här:

Särskilt anställningsstöd
Om du anställer en person som är arbetssökande och har varit arbetslös en längre tid (deltagit i jobb- och utvecklingsgarantin i 6 månader) så får du bidrag med upp till 85% av lönekostnaden (bruttolön, sjuklön, semesterlön och arbetsgivaravgifter). Om lönekostnaden är upp till 130 kr i timmen, så behöver du bara betala 15% av den. Är lönekostnaden högre får du ersättning med 890 kr om dagen.
Dessutom kan du få 50 kr per dag om du handleder den anställde på arbetsplatsen. I vissa fall kan du få 150 kr per dag under de tre första månaderna, sen 100.
Du kan få särskilt anställningsstöd i tolv månader med möjlighet om till förlängning om personen ”har behov av en längre tid med anställningsstöd för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden”.

Nystartsjobb
Om du anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag.
Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr.
Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Yrkesintroduktionsanställning
Om du anställer en person mellan 15 och 25 år som saknar erfarenhet av yrket eller är arbetslös och du erbjuder handledning eller utbildning så kan du kalla 15-25% av arbetstiden för handledning eller utbildning, Den delen behöver du inte betala någon lön för. För den delen du betalar lön för, får du ett bidrag motsvarande arbetsgivaravgiften på 31,42%. Du får dessutom ersättning med upp till 115 kr per dag för handledningen. Du kan få detta bidrag upp till tolv månader

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Traineejobb
Om du anställer en ung person (20-24 år) som saknar erfarenhet av yrket och som samtidigt utbildar sig inom yrket och har varit arbetslös minst 3 mån, får du inom välfärdssektorn bidrag med 85% av lönekostnaden vid halvtidsarbete + 100 kr per dag för att handleda personen. Inom bristyrke: 50% av lönekostnaden. Du får bidrag i upp till 12 månader.

Lönebidrag
Om du anställer en person med nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan du kan få bidrag på upp till 16700 kr per månad (individuell bedömning). Dessutom 70 kr per dag i för särskilda kostnader.

Praktikant
Du kan ta en person som praktikant i upp till 6 månader. Du behöver inte betala något alls. Det finns flera trevliga varianter: Arbetspraktik, prova på-plats, yrkeskompetensbedömning, praktisk kompetensutveckling.

Veta mer?
Du kan kolla på arbetsförmedlingens sida. Välj flliken Arbetsgivare och Anställningsstöd.

PS. En annan aktuell grej – förhandlingar pågår för att ytterligare urholka lagen om anställningsskydd. Detta har förarbetats länge på våra arbetsplatser. Läs här om hur det går till: Turordningslistan på väggen (blogginlägg från 2012) När facket skriver på (blogginlägg från 2011)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 oktober, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Alienation

21 Maj

Idag, 21 maj 2015, ska jag diskutera begreppet alienation.

Marx

Vad är alienation, som marxistiskt begrepp? Knycker för enkelhetens skull en bit från wikipedia: ”Karl Marx menade att kapitalismen på grund av den arbetsdelning som inträdde med den moderna industrikapitalismen och som fick till följd att den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad (alienerad). Proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.”

Observera: ”…när den ”frie” hantverkaren trängdes in i gigantiska militariserade fabriker blev arbetaren förfrämligad”

Random student frågade mig på en diskussionssida för några år sen, förvånat: ”Är alienation inget du, Frances, upplever på brödfabriken”

Nej, faktiskt inte. Jag upplevde något helt annat. När jag började jobba på brödfabriken, så kom jag i direktkontakt med produktionen. Jag fick en helt annan koll på – och närhet till – det mesta. Brödet, ”konsumenten” (= vi själva), produktionsprocessen, kapitalismen, överbyggnaden, hur människor lever, hur vår styrka och svaghet fungerar. Dessutom slapp jag på fabriken den glasvägg av ”lämpligt beteende” som avskärmar människor från varandra i många sammanhang. Så jag kände mig inte avskild från det mänskliga utan tvärtom. Men så kom jag inte heller till fabriken från den förindustriella produktionen – där har jag aldrig varit. Jag har aldrig varit en fri hantverkare. Det har inte heller studenten.

I det samhälle som Marx beskriver, i industrialismens barndom, så kom arbetarna till industrin från jordbruk och hantverk, de sätt varpå allt vi behövde producerades.

Även det feodala samhället präglades av klassförhållanden, där överklass levde av andras arbete. Och överklass har alltid varit alienerad. Men i jordbruk och hantverk fanns ett tydligt samband mellan arbete, produkt och behovstillfredställelse. Det var överblickbart. Det är i förhållande till detta, som Marx beskriver fabriksarbetets alienation. Inte i förhållande till random student eller kulturarbetare.

Arbetet flyttade från kolarkojan och smedjan in i fabrikerna. Arbetsprocesserna hackades upp och industriarbetaren fjärmades från den överblickbara produktions och bytesprocessen. Vi slutade slakta hemmavid och flyttade in i livsmedelsindustrin. Vi slutade tvätta våra eller husbondens kläder i en isvak och blev i stället arbetare i tvättmaskinsfabriken. Vi slutade väva kläder av ull från egna/andras får och blev spinneriarbetare och klädbutiksbiträden. Från att vi skötte födsel, sjukdom och död hemma blev vi sjukvårdsarbetare, som vårdar människor vi oftast inte hinner lära känna.
Flyttprocessen var förstås på gott och ont. Jag förespråkar inte en tillbakagång, jag berättar om en förändring.

Industrialiseringen och arbetsdelningen har fortsatt, omfattar hela världen, och en enorm överbyggnad med arbetsuppgifter endast ägnade åt att upprätthålla det ekonomiska systemet (köp, sälj, bank, reklam) och det knakande samhället (politik, kontroll), har vuxit fram. Inom dessa sektorer kan vi verkligen snacka om alienation. Den alienering som på Marx tid främst berörde en färsk industriarbetarklass, har blivit ett samhällstillstånd, kanske allra mest utanför fabrikerna. Det märks i en utbredd brist på verklighetskontakt. Noll koll.

pengabingen
Jag berättar ibland sagan om folket i Ankeborg som tröttnar på sina trista jobb o småfattiga liv, övermannar von Anka, bryter sig in i pengabingen och delar på pengarna. De får ett badkar var fyllt med pengar, det motsvarar 5 årslöner. Givetvis säger alla upp sig från sina jobb för att kunna förverkliga sina drömmar om romanskrivande, lekande, rosodling och latinstudier. Vad händer sen? Vad gör de när maten i kylskåpet är slut?
Då finns det alltid någon som säger ”gå till affären” och det tar ett tag innan det faktiskt sjunker in att affären är stängd. De som jobbade där har sagt upp sig. Man kan plocka till sig de varor som finns kvar där, men de tar slut och det kommer inga nya. Hemma har vi barnen och sjuka moster och gammelfarfar som något stör romanskrivandet. Förskolan, skolan, sjukhuset och vårdboendet har stängt. Det finns inga tidningar och inga tv-program, ingen el, det går ingen buss, ingen hämtar soporna. Varför? Alla har sagt upp sig för att förverkliga sina drömmar. Drömmarna byts mot hunger. Man kan inte få något för pengarna, och då har de inte längre något värde. Det är nämligen arbetet, inte pengarna, som skapar värde.

Att produktionsförhållandena skulle kunna se helt annorlunda ut i ett annat sorts samhälle är en annan sak. Det räcker inte att ta hand om pengarna, för att drömmar ska kunna uppfyllas.
Hur alienerad är man inte, om man aldrig har tänkt på den saken?

I vår tid är de som faktiskt arbetar i den direkta produktionen och reproduktionen, de som tillverkar, bär och vårdar, förmodligen de minst alienerade i det totalalienerade samhället.

Besläktat inlägg: I en främmande värld

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 maj, 2015 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Etiketter: ,

Självklarheter

07 Nov

Skotillverkning i Jinjiang Skotillverkning i Jinjiang, Södra Kina. Foto: AP

Inlagt 7 november 2014

Nu ska jag skriva självklarheter. Främst till dig som tror att arbetarklassen inte längre är så viktig eller att den inte finns. Och till dig som är arbetare och tror att du inte är så viktig.

Se på allt du har närmast omkring dig: Dina kläder, dina skor. Dina sängkläder, dina möbler. Maten. Din mobil, din dator, din tv. Tandborsten. Pennorna. Glasen. Diskbänken. Kylskåpet. Kaklet. Tapeterna.

Arbetare har producerat allt du har. Från att ta upp metallerna ur jorden och odla maten på fälten till att tillverka prylarna, transportera dem till din affär, ta hand om dem på lagret.

Om du kan ha det du behöver utan att själv behöva odla, bygga, tillverka, bära, beror det på att andra gör det åt dig. Om du kan syssla med annat än kroppsarbete beror det på att andra gör det åt dig. Arbetarklassen är ofrånkomligt viktig: För dig.

Det går bra att titta ut genom fönstret också. Hur kan det komma sig att du har ett fönster, om du inte tillverkat det själv? Husen. Gatorna. Cyklarna bilarna tågen flygplanen. Lyktstolparna. Lekplatserna.

Det är lätt absurt att det finns människor som står mitt i den vällande varufloden och säger ”vi lever i ett kunskapssamhälle”. Att delar av samhället kan vara ett kunskapssamhälle beror på att andra delar odlar, bygger, tillverkar och bär. När fabriker stängs i Sverige är det inte för att industriarbetet inte finns längre, utan för att industrialiseringen pågår, växer i stora delar av världen. Produktionen kan flyttas dit där den är för tillfället mest lönsam, liksom också arbetare flyttas runt.

Nu har vi bara tittat på det du har omkring dig, vi kan ju också titta på vad du inte har där. Om det inte ligger gamla och sjuka människor hemma hos dig, vem tar hand om dem?

Arbetsdelningen är bra, tack vare den kan vi göra mer än bara producera mat, kläder och skydd mot kylan för oss själva och närmaste familj. Men den är också grunden för klassamhälle och kapitalism. Och för de privilegierades blindhet.

Ja, det talas mycket om privilegier idag. Om att den som är privilegierad ska komma ihåg det och inte döma över sånt hen inte själv har erfarenhet av. Med det språkbruket kan jag säga: Du som inte behöver odla, bygga, tillverka och bära: Tänk över de privilegier du har i förhållande till dem som gör det åt dig. Och påstå inte saker om arbetarklassen. OK, du kan väl få ha åsikter om samhället, även om du inte är kroppsarbetare. Men kom ihåg att när vi ser på dig, så kan vi alltid tänka: Om vi slutar göra det vi gör blir du naken och svälter ihjäl, eller så får du börja tillverka allting själv. Du kan ju börja med att gräva dig en åker eller en liten gruva. Med händerna.

 

Ett besläktat inlägg: Alienation.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2014 i Hur det ligger till

 

Ryggen fri

07 Mar

ryggrad

En hyllning till böjda och raka ryggar.

Inlagt 7 mars 2014

Vår ryggrad består av 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländkotor. Ryggraden är kroppens bärande pelare, och inuti sig skyddar den de nerver som förbinder hjärnan och kroppen. Varje kota består av en kotkropp och en båge, som omsluter ryggmärgen. Mellan kotkropparna ligger broskskivor, diskar. De är elastiska och gör vår ryggrad böjlig.

Ibland kan man tro, att vi inte finns längre, vi som böjer rygg.
Men det gör vi.
Det känns i ryggen.

Mat och kläder och hus behövs ju fortfarande.
Och de växer inte på bredband.
Inte vården heller.
Inte ens blöjbytena.

Tack vare maskiner och datorer behövs det färre som böjer rygg för att ge folket bröd.
Men fortfarande behövs de. Och de som bygger maskiner och datorer böjer också ryggen.

En del av våra jobb har flyttats utomlands. Men det betyder ju inte att de inte görs. Över hela jorden böjs ryggar, för att vi ska få det vi behöver.

Och över hela jorden hoppas vi, att just våra barn inte ska behöva böja rygg.
Att de inte ska behöva ta något av de jobb som verkligen måste göras.
Är det inte löjligt, egentligen, att ju onödigare ett jobb är, desto finare?

Vi som böjer ryggen borde vara stoltast.
Vi föder alla andra, klär dem, vårdar dem.
Vi är samhällskroppens bärande pelare. Och i vårt skydd ger vi plats för allt annat: Konsten, utbildningen, idéerna.
Vi befriar andras ryggar. De befriade är beroende: av oss.

/text från Folk och andra bullar/

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 mars, 2014 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Klassintresset igen

20 Jan

Inlagt 20 januari 2014

Jag läste i DN idag (20 jan 2014): LO svänger om vinster i välfärden . ”Vi är för vinster i välfärden” säger Tobias Baudin, enligt artikeln.

Det låter lite annorlunda än vad det högsta beslutande organet i LO, den senaste kongressen, beslutade om i juni 2012, nämligen att non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. Läs till exempel den här entusiastiska artikeln i Kommunalarbetaren, om kongressens beslut: Gigantiskt stöd för non-profit i väldfärden.

Jag skrev i morse på twitter: Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?
@LOSverige svarade: @FrancesTuu vi är emot att vinstintresse ska styra välfärden!

Så vi är tydligen för vinst men mot vinstintresse. Det går inte så bra ihop i praktiken.

Till alla som eventuellt är förvånade över att VINST så envist sticker upp sitt hungriga tryne i de översta fackliga leden, plockar jag upp ett äldre inlägg från min blogg. Så här skrev jag i juli 2012:

”Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar? Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen. Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.”

Hämtat från blogginlägget Klassintressen inom socialdemokratin den 26 juli 2012.

Ett annat lästips: Plask i samarbetssoppan, en artikel som jag fick införd i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 januari, 2014 i Hur det ligger till

 

Nedmonteringen började långt före 2006

09 Jan

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln. Uppdatering 2023: Nu finns också en berättelse om den striden på den nya hemsidan Hopsnackat med mera: En strejk under 1990-talets kris)

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Vår rätt att vara varandra

21 Dec

Inlagt 21 december 2013

Det har diskuterats om vita personer är berättigade att hålla upp skyltar där det står Jag är Jason i solidaritet med Jason Diakité (Timbuktu).

Jag är… har redan före Jason-grejen varit en populär formulering för att visa solidaritet. Vi har t.ex. sett hundratals skyltar med texten Jag är Bradley Manning skickas runt på nätet. Det är väl ingen som tror att alla de människor, som visar upp skylten, påstår att de verkligen ÄR Bradley (Chelsea) Manning. Ingen kräver att de ska ha egen erfarenhet av hur det är att vara en amerikansk armésoldat som läcker sekretessbelagda handlingar till allmänheten och blir dömd till 35 års fängelse.

Formuleringen Jag är… är lite fånig, kan jag tycka. Lite klyschig. Bättre att låta ord betyda det de betyder. Vad är det för fel på Jag stödjer…? Men jag har själv använt formuleringen jag är… i snacken vid det löpande band som var min arbetsplats i många år. Under en del av de åren brukade jag stå mittemot en serbisk kille som några gånger slängde ur sig otidigheter om såväl muslimer som ”zigenare”. Och jag kunde svara: Jag är muslim, ville du nåt? Arbetskamraten visste att jag vet att han vet att jag inte är muslim. Men han var inte dum. Han förstod vad jag menade och bytte ämne. Ibland stod jag bredvid en svensk gubbe som då och då kunde droppa något om svartingar och svartskallar. Och jag kunde svara: Jag är svart, vad var det du sa om mig? Han var inte så korkad att han började ifrågasätta mitt yttrande ordagrant. Det gjorde inte heller den arbetskamrat från Eritrea som stod vid min andra sida. Ingen frågade: Vet du verkligen vad det innebär att vara svart? För de trodde naturligtvis inte att jag hävdade det.

Så, min slutsats: även om formuleringen jag är… är lite fånig, så är det ännu fånigare att låtsas som om den betyder något annat än den är avsedd att betyda.

Jag vet inte inpå bara skinnet hur det är att vara Jason. Men jag vet något som inte heller alla vet: I ett arbetarkollektiv är vi varann. Den som angriper dig, angriper mig. Den som vill försämra för mig, vill försämra för dig. De där arbetskamraterna vid bandet var som alla andra med i kollektivet där vi kämpade tillsammans. I den processen, i klasskampen, försvinner många fördomar och onödigheter. Vi var av olika ursprung, kön, hudfärg. Vi jobbade tillsammans, vi snackade ihop oss, vi maskade tillsammans, vi strejkade tillsammans, vi stoppade försämringar och vi drev igenom förbättringar för alla. Vi.

Det här är ett perspektiv som många (inte alla) av dem som ofta yttrar sig – akademiker, politiker, kulturarbetare etc – saknar, eftersom de aldrig har upplevt det inpå bara arbetskläderna. De känner inte vår rätt att vara varandra.

Möten på Bagarn 2000 (2) några av arbetskamraterna

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 december, 2013 i Hur det ligger till, Kultursidan

 

Mitt folk

24 Nov

Den här texten skrev jag 24 november 2013 eftersom jag störde mig på att ofta stöta på ”argument” mot SD som i själva verket var vanligt klassförakt: De kan inte stava, fula, tjocka, inte gått i gymnasiet etc etc. Dessutom saknades ofta analys av uppe och nere, där man måste skilja på de ledande sd-arna, rasister i kostym, och många av deras väljare. SD är inte i första hand ett missnöjesparti, det vill jag understryka. Partiet kommer ur en lång rasistisk tradition och bildades av nynazister. Men många av deras väljare är missnöjesväljare. Det missnöjet går att rikta om genom att aktivt dra med folk i kamp för gemensamma intressen i stället för kamp mot varann. Men då måste vi utgå från tilltro och klassperspektiv i stället för förakt.

De där 1/6 av LO-medlemmar, som kan tänka sig att rösta på SD… de är mitt folk. De också. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. De är missnöjda – när det är missnöjestider växer missnöjespartier. De bryr sig, tror jag, om ni ursäktar, inte ett skit om ifall man kallar SD för rasister eller fascister eller främlingsfientliga. De drabbas av lönedumpningen, de blir av med jobbet, en sådan hopplöshet, och så förväntar man sig att de ska bry sig om andra som det är synd om. De är arga, förbannade på politiker och flumsnack. De kastar stenen, den bildliga, på den måltavla de kan nå. De är mitt folk, mina gubbar och tanter, precis som bilbrännarungar här i förorten är mitt folk, mina ungar. Mina missnöjda och hopplösa ungar. De som kastar stenen, den konkreta, på den måltavla de kan nå.

sten

Jag kommer aldrig att ta avstånd från dessa människor, fast jag kan få en sten i huvudet. Jag kan skälla på dem, ansikte mot ansikte, men aldrig peka med förakt. Jag tar avstånd från de klassklyftor, de orättvisor och omöjligheter, här och i världen, som får missnöje att växa, från politiker som pekar ut syndabockar eller slåss om medelklassröster och från debattörer som debatterar ordval.

Jag sa så här i en intervju för 31 år sen, 1982. (Idag skulle jag säga migration i stället för invandring):

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!

Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna.

För missnöjda människor är vägen trots allt kort till sammanhållning, till gemensam kamp i arbetslivet eller bostadsområdet – när vi tillsammans väljer mål i stället för måltavla. Vi kan inte räkna bort suraste halvrassegubben i fikarumshörnet eller tanten i hijab eller den bråkiga snorungen. De är vårt folk, vi måste hämta varann. Vi har inte råd att förlora varann.

Läs även: Vår rätt att vara varandra

Ett till lästips: Samma problem – olika lösningar, artikel från 23 maj 2014 i Dagens Arbete.

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 november, 2013 i Hur det ligger till

 

Dum replik i dålig pjäs

26 Maj

annie_loof

Inlagt 26 maj 2013

Slagsta Glass har anställt fler ungdomar pga halverad restaurangmoms o arbetsgivaravgift. Ytterligare ett bevis! skriver Annie Lööf på twitter.

Fast det är inte sant. I december 2011, precis innan arbetsgivaravgifterna och momsen sänktes, hade Slagsta Glass sex anställda. Ett år senare hade de tre. Däremot har vinstmarginalen ökat rejält.

Läs mer om detta på Alliansfritt idag 2013-05-26: Inte en grej stämmer när Lööf pratar arbetsgivaravgifter och krogmoms

(2014-01-06 lyfter Alliansfritt upp saken igen: Lööf struntar i forskningen – lyssnar hellre på en ”jobbskapare” som halverat sin personal)

Jag brukar sällan skriva bloggtexter om korkade personer i maktposition. Samhällsmotsättningarna handlar ändå inte om personer. Det är liksom ingen idé att byta ut skådisarna om det är pjäsen som är dålig. Men här gäller det dumhet som inte är personlig. Annie Lööf är inte den enda som inte fattar (vill fatta) att när arbetsgivare säger ”Vi har anställt fler” så är det inte säkert att det stämmer. Och även om de inte blåljuger så är det ofta en vit lögn, sanningen är att ”Vi har bytt ut anställda mot andra anställda som är billigare”.

Det finns en parallell. Det är när arbetsgivare säger: om vi bara får flexiblare arbetstidsregler eller om vi bara får lättnader i anställningsskyddet, då kan vi anställa fler. Alla som varit på en arbetsplats vet att flexiblare arbetstidsregler och lättnader i anställningsskyddet används för att man ska kunna få arbetsuppgifterna gjorda av färre personer, på färre timmar. Om arbetsgivarna kan ha folk inne exakt då de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningsskydd, då kan de pressa ner arbetstimmarna och ändå få jobbet gjort. Den pjäsen handlar om skärpt utsugning, inte om att anställa fler.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 maj, 2013 i Blandat, Hur det ligger till

 

Prata om jobbet – och sen?

27 Dec

27 december 2012

Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.

Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten

Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.

Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.

Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.

Och sedan?

Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.

Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.

Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.

Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.

Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare –  inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.

Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?  och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?  om hur förändring går till i verkligheten.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 december, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Turordningslistan på väggen!

14 Dec

14 december 2012

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om att facket och arbetarkollektiven alltför ofta accepterar avvikelser från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). T.ex. här: När facket skriver på.

Idag (14 dec 2012) har jag en positiv nyhet att presentera. Den nybildade fackklubben för Lerniaanställda i Göteborg har hållit på turorordningsreglerna vid de uppsägningsförhandlingar som blivit konsekvensen av nedskärningar på Volvo, Lernias största ”kund” i Göteborg.

Läs på lerniafackets blogg (öppnas i nytt fönster): 200 varslas på Lernia, men vi lyckades hålla turordningen

Lätt absurt att det kan betraktas som en positiv nyhet – 200 ska bli av med jobbet. Men att en nybildad klubb ser till att turordningsreglerna följs på ett bemanningsföretag och i en bransch och i en tid där arbetsgivarna alltför ofta får göra som de vill, det är verkligen värt att lyfta fram.

Varför är det då så viktigt?

spark2

Tja, kanske för att det är illa att bli kickad från sitt jobb – men att bli kickad mot lagens regler, av arbetsgivare och fack i skön förening, det är än värre.

Myten

Först vill jag undanröja en myt om LAS-reglerna: Att de gör att folk hamnar på arbetsuppgifter som de inte alls har kompetens för.
Det står i LAS att längre anställningstid ger förtur till att behålla jobbet – samt att om det innebär att man måste omplaceras, så ska man ha ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.
I förarbeten och domar kring dessa frågor kan man se att det anses att arbetsgivaren ska tåla att den omplacerade behöver en ”normal upplärningstid” på de nya arbetsuppgifterna. Det kan bli diskussion om vad en normal upplärningstid är. Men det är alltså inte så att LAS-reglerna innebär att en icke-ingenjör hamnar på ett ingenjörsjobb. När de som argumenterar mot LAS-reglerna hävdar sådant, så ljuger de, eller har ingen koll.

Verkligheten

När företag vill göra avvikelser från reglerna handlar det ofta i praktiken om att de vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra.

Turordningslistan på väggen!

Jag har förhandlat och bevakat turordningsfrågor många gånger under mina år som klubbordförande.
Vi la ner mycket krut på att motverka uppsägningar över huvud taget, särskilt när de uppenbart bara var till för att byta ut fasta anställningar mot osäkra. Men ibland hamnade vi ändå i turordningsfrågor. Det handlade för övrigt inte alltid om uppsägningar utan oftare om turordning till fast jobb eller om förtur till att pröva ett jobb på en ny avdelning. Vi hade förhandlat fram lokala turordningsregler för sådant.
Vi höll hårt på att turordningslistan alltid var öppen. Alla medlemmar hade tillgång till listan. I den öppna listan hade vi inte med några personnummer, eftersom många ogillar att andra får reda på deras födelsedatum. Men hur länge man jobbat på arbetsplatsen är rimligen ingen hemlighet. Att turordningslistan är öppen är en garanti för att medlemmarna ska lita på oss – och för att vi som förhandlar ska tvingas vara noggranna och inte lockas att gå med på något dumt.

Att bli fråntagen sin rätt

Ibland kan turordningsfrågor vara snåriga. Sammanlagd anställningstid på folk som kommit och gått kan t.ex. vara svårberäknad och det är inte alltid rätt i företagets papper.
Oftast gick det bra i våra förhandlingar och alla kände sig rätt behandlade i slutändan. Men det hände också vid något tillfälle att vi faktiskt tabbade oss och gjorde fel. Och jag har väl sällan upplevt sådan ilska och bitterhet från berörda medlemmar som när vi gjort en sådan tabbe! Det finns få saker som berör människor så illa som att bli förbigångna i en turordning, bli fråntagna sin lagliga rätt.
Det är nåt som facket borde tänka på när man ”dealar” med företagen om turordning. Lojaliteten och tilltron till facket får ordentliga smällar. LAS stadgar individens rätt, inte fackets. Det ska mycket till för att facket ska sälja ut individens rätt, och man måste förstå konsekvenserna.

Att hålla sig väl

När facket accepterar avvikelser från LAS, så innebär det att man godkänner att en arbetare, som enligt lagen skulle fått stanna, får kicken. Någon annan får stanna i stället. Att människor ser detta hända, ökar benägenheten att hålla sig väl med chefer och arbetsledare, eftersom det uppenbarligen är det, inte LAS-reglerna, som kommer att rädda ditt jobb. Man får den här tankekedjan: ”Om jag håller mig väl med arbetsledningen så kommer jag att få stanna vid nästa nedskärning, för arbetsledarna kommer att vilja behålla mig och facket kommer att låta dem göra det, även om det finns andra som jobbat längre. Det brukar bli så när de dealar. Så jag undviker att irritera arbetsledningen genom att tjata om det där tillägget jag borde ha, eller den där arbetsskaderisken som jag vet om.”
När det blir så, så har facket tappat en grundläggande funktion: Att göra det tryggare för individen att luta sig mot kollektivet och facket än mot arbetsledningen. Detta att ”hålla sig väl” får katastrofala konsekvenser för styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och i förlängningen urholkas alla andra regelverk.

Att skämma bort arbetsgivarna

Ytterligare en långsiktig konsekvens av dealande med LAS är att arbetsgivarna blir bortskämda och anser det mer och mer självklart att de ska få strunta i reglerna. Detta leder förr eller senare till att lagen försämras eller tas bort. Såna här saker står inte still, och man måste betänka vilken utveckling man bidrar till. När reglerna försvinner så kommer LAS inte längre ha värde ens som bytesvara.
För mera resonemang om hur sådana förändringar sker, rekommenderar jag de tidigare blogginläggen Anställningstryggheten är död samt 2010-talets klasskampsvåg.

Uppdatering 2013-02-06: Anställda sägs upp med ett simsalabim (Svd Kultur)

Jag skrev i det här inlägget om hur den lilla Lerniaklubben höll på turordningsreglerna. I ett senare inlägg (4 jan 2016) har jag skrivit om att den stora Volvoklubben gjorde tvärtom: Släppte allt. Om att förhandla duktigt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 december, 2012 i Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Elsas 365 sjukpenningdagar och försäkringskassans statistik

13 Dec

Inlagt 13 december 2012

Den ersatta sjukfrånvaron har mer än halverats, meddelar försäkringskassan. År 2002 betalades det ut 22 sjukpenningdagar per anställd kvinna och 11 per anställd man. 2010 betalades det ut 7 sjukskrivningsdagar per anställd kvinna och 4 dagar per anställd man.

Jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det var 2010 som många sjuka människor kastades ut ur sjukförsäkringen. Den 1 januari 2010 var det 18000 personer som blev av med sin sjukpenning. Sen följde ytterligare utförsäkringar. Eftersom det oftast rör sig om långstidssjuka med 365 sjukpenningdagar per år så drar det kraftigt ner det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar, när dessa människor inte längre får sjukpenning.

Ett räkneexempel:

Vi tar en liten krets människor i arbetsför ålder, på en arbetsplats eller i ett bostadshus. Vi säger att det är 24 kvinnor. Under ett år har de i genomsnitt 22 sjukpenningdagar per person. Tillsammans har de 528 dagar. (24*22=528)

Men tittar vi närmare så ser vi att en av dessa kvinnor, Elsa, är kroniskt sjuk och sjukskriven hela året. 365 dagar av de 528 är alltså hennes.

De övriga 23 har tillsammans fått sjukpenning 163 dagar under året. (528-365=163)

Det är 7 dagar var. (163/23=7,09)

Så: Ta ifrån Elsa hennes sjukpenning och för över henne till arbetsförmedlingen. Vips sjunker antalet sjukpenningdagar för de 24 kvinnorna från 22 dagar till 7 dagar per år, fast ingen blev friskare.
Knöck en bild av Robert Nyberg, jag tror att den föreställer Elsa:

ill

Och sen då?

Och vad har hänt sen? Majoriteten av de utförsäkrade har kommit tillbaka till sjukförsäkringen eftersom de fortsatte att vara för sjuka för att kunna arbeta. Från och med 2011 stiger antalet sjukpenningdagar igen, och de kommer troligen att fortsätta stiga. Som sagt, jag tror inte det är en slump att man redovisar siffrorna för just 2010. Det ser ju bra ut. Om man inte räknar så noga.

PS. Dagen efter att jag skrev ovanstående text, så visade det sig att på DNs ledarsida har man svalt försäkringskassans bete. ”Slutligen måste man konstatera att svenska folket gått igenom en medicinsk metamorfos. Kvinnliga anställda inom samtliga yrken har minskat sin sjukfrånvaro från 22 dagar per år till 7 mellan år 2002 och 2010. Männen har fallit från 11 dagar till 4. Det är helt lysande.” Frågan är om det är så lysande att DNs ledarsida inte kan göra en enkel statistisk analys. Läs hela ledaren här.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 december, 2012 i Hur det ligger till

 

De arbetslösas skitiga skugga

11 Dec

Inlagt 11 december 2012

Det är skitigt på Sveriges sjukhus.

Artikel i DN 2012-12-11
Artikel i DN 2012-12-12

Skiten ligger i hörnen som kvarglömda skuggor av människor som går arbetslösa fast deras arbete behövs. Vore de människorna där, så skulle det inte vara skitigt. För det är inte människorna som är skitiga, det är deras frånvaro. Som är. Skit.

skugga

Jag ska upprepa mig (det är inte första gången). Så här skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 20 november 2011:

Nu ljuger de i teven igen

Just nu, när jag skriver detta, ljuger de i teven igen.

I Agenda sitter s.k. experter och säger att en anledning till att unga går arbetslösa är att ”de okvalificerade jobben har försvunnit”. Det är helt enkelt en fet lögn.

De okvalificerade jobben, i den meningen att de inte kräver akademiska eller andra långa utbildningar (men som är kvalificerade i meningen viktiga), de jobben har inte försvunnit. De har lämnats obemannade. Det gäller massor av jobb, inom allt från vård, omsorg och städning till tillverkning, lager och kommunikationer.

I så många branscher och sektorer råder en skandalös underbemanning. Man har lyckats med att tvinga de arbetande att springa fortare så att man slipper anställa fler. Och framför allt, massor av arbetsuppgifter som borde utföras blir helt enkelt inte utförda.

Det är inte första gången jag skriver om detta på min blogg, och förmodligen inte den sista heller. Jag kommer att fortsätta att säga att kejsaren är naken tills alla underbemannade vägrar vara underbemannade och tvingar ”experterna” att sluta ljuga.

De arbetslösa går inte arbetslösa för att de är okvalificerade eller för att las-reglerna hindrar dem från att komma in. De går arbetslösa därför att någon tjänar på det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 december, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Kom, vi ska gå tillsammans!

05 Dec

Inlagt 5 december 2012

På teve diskuterades: Hur kan det komma sig att så många LO-medlemmar säger sig hålla på Sverigedemokraterna?

En socialdemokrat ska svara på frågan, och säger att det är konstigt eftersom sverigedemokraterna har en antifacklig agenda. När han blir ombedd att ge ett exempel så säger han: Ja de vill ju t.ex. att akassan ska bli en obligatorisk försäkring i stället för en facklig.

Men allvarligt! Tycker du att det är ett bra exempel på en antifacklig agenda? Är det en fråga som vanliga arbetare/arbetslösa uppfattar som en vattendelare i klasskampen, i sina liv? Hur långt från verkligheten kan man befinna sig egentligen? Jag har då aldrig hört några andra än välskolade fackliga/politiska aktivister och politruker engagera sig i frågan om obligatorisk akassa.

Fatta: Det handlar inte om att peka på ord och tro att folk bryr sig. Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, jag vill att du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Fatta det, socialdemokrat. Och fatta det, du som är radikal och vill tala om för folk vart vi ska i framtiden. Lägg av med pekandet, du pekar ändå ut i tomma luften. Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

Hur ska man kunna tänka sig ett samhälle för alla, ett samhälle som ska klara av, och ta tillvara, alla våra olikheter, om man inte ens har fått erfarenhet av att vi kan hålla ihop på jobbet? Om det man har erfarenhet av är svikande företrädare där framme och politiker som står i rutan och pratar om annat?

Möten på Bagarn 2000 (2)
Bild från möte med paketeringens nattskift på Stockholmsbagarn. Foto: jag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 december, 2012 i Folkrörelsestrategi, Hur det ligger till

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

21 Nov

Inlagt 21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Turordningsreglerna i fara?

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Vad står mer på spel?

Arbetstidsregler. Där pågår nu en urholkning på många arbetsplatser. Och så: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på kortare arbetstid och lägre inkomst, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

En kommentar i efterhand (2020): En lönesänkarstrategi som verkligen blommat ut i en del branscher under 2010-talet är just kortare arbetstid och sänkt inkomst, det som nu kallas hyvling.  Skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda, det är tidens melodi.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?

06 Nov

Inlagt 6 november 2012

För mig är visstid en följetong utan slut, skriver Mia Mårtensson i Aftonbladet. Vi är många som är med i den följetongen. En stor andel unga traskar i visstidsträsket, likaså många som tidigare har haft en fast anställning men blivit av med den därför att deras arbetsplats har lagts ned eller skurit ned. Chansen för en person som är arbetssökande idag, att få en fast anställning, är liten.

Anställningstryggheten är död. Men vem är skyldig, och var är mordplatsen? För att ta reda på det så måste vi nysta upp en lång tråd. Vi börjar på 1970-talet. (Den här texten är ett avsnitt ur en längre artikel, skriven 2008, Ombudsmannen som talade sanning.)

Strejkvåg ger lag om fasta jobb…

Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS § 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS §5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.

På 80-talet är vi fastanställda…

Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 % överanställning är normalt. Kommer någon ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.

… på 90-talet blir vi färre…

Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i § 5.

… och det är ingen slump …

Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt: – Målet är att 40 % av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov. Varför är chefen glad? Han har förstått att osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar, vilket innebär att de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt.

… visstideriet börjar på arbetsplatserna…

Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i § 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att ”tillfällig arbetsanhopning” verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik – och då kommer nästa steg: Politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.

… ojojoj…

Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former av visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna.
Facket och politikerna nickar med, oj oj oj vad det är besvärligt.

… sen slås försämringarna fast i lag…

Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, § 5a, ”överenskommen visstidsanställning”. Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).

… sen ett steg till i kollektivavtalen…

Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med § 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter – det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad…

… Maud försöker springa före…

2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört – utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar hade fasta anställningar 2006? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett lite för stort kliv och då blir det motreaktioner.

… men det fixar sig på annat sätt …

Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner § 5a. I stället skrivs § 5 om och man tar in anställningsformen ”allmän visstidsanställning”. Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.

… så går det till.

Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik – men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen – klasskampen.

Vad kan vi lära av detta? Fortsättning följer här: 2010-talets Klasskampsvåg: Sänkta löner? 

Läs även: Turordningslistan på väggen.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till, LAS, Osäkra anställningar

 

Klassintressen inom socialdemokratin

26 Jul

Inlagt 26 juli 2012. Uppdateringar 2 oktober 2012 och 23 januari 2020. 

Det finns ett mycket läsvärt debattinlägg i DN idag, 26 juli 2012, ”Visst finns det belägg för att vinst i vården ger sämre kvalitet” av professorn och överläkaren Inge Axelsson.

Axelssons inlägg är ett svar på en debattartikel av Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet Östergötland och tidigare riksdagsledamot (S): ”Låt inte valet 2014 bli ett nytt kosackval”

Skönt att läsa Inge Axelssons konkreta och korrekta nedsabling av Widar Anderssons resonemang. Samtidigt kvarstår frågan: Varifrån kommer det envetna vinstförsvaret inom tongivande socialdemokratiska kretsar?
Det finns säkert många och långa svar på den frågan. Och korta och kategoriska.

Här är en/min syn på saken:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.
De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen.

Det är lättare att förstå motsättningarna inom socialdemokratin om man betraktar dem som avspeglingar eller direkta uttryck för olika klassintressen.
Och det är lättare att förstå vissa socialdemokraters inställning och agerande om man betraktar dem som arbetsgivarnas företrädare, direkt eller indirekt, inom arbetarrörelsen. Jag räknar t.ex. Stefan Löfven som en sådan företrädare. Widar Andersson är en annan.

Att vinstgivande/vinststyrd verksamhet inte är sämre än annan verksamhet är ju helt sant om man mäter ur arbetsgivarens synvinkel. Ur den synvinkeln är givetvis den vinstgivande verksamheten bättre. Och då är det lätt att blunda såväl för arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang som för empirisk forskning.

Motsättningen finns där. Vilken sida är huvudsidan? När arbetarintressen, vårdtagarintressen och förnuftsresonemang inte får dominera inom socialdemokratin blir den ett verktyg för arbetsgivarnas intressen istället för ett reformistiskt verktyg för de många.

Uppdatering 2 oktober 2012: Inlägget ovan skrevs med anledning av en artikel i DN den 26 juli 2012. Men den kan nu även läsas som en kommentar till Daniel Suhonen och Felix Antman Debels artikel i DN idag, den 2 oktober, ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”

Uppdatering 23 januari 2020: Nu genomför S extra marknadsliberal/extrem och klassklyfts-ökande politik vilket skylls på att det är tvunget på grund av januariöverenskommelsen som i sin tur var tvungen på grund av valresultatet. Inget som S egentligen vill alltså. MEN Stefan Löfven har ju tjatat om att bryta upp blockpolitiken och att han vill samarbeta med de s.k. mittenpartierna, ända sen han blev partiordförande! Långt innan valet alltså. Och han har väl vetat vad det innebär? Han och några till i S-ledningen med samma inställning har väl fått precis det han/de bett om?

Läs även: Plask i samarbetssoppan.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 26 juli, 2012 i Hur det ligger till

 

Löfven och Andersson letar där det är ljust

17 Apr

Stressad på jobbet.

Arbetslös.

Inlagt 17 april 2012

Ursäkta mig, men det Löfven och Andersson skriver i sin artikel i DN idag är meningslöst pladder. De utelämnar helt den strukturella orsaken till arbetslöshet i vårt land – att i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade.

De letar där det är ljust, inte i mörkret där den tappade nyckeln finns.

Våra arbetsplatser är fulla av mörker, det är skuggorna av människor som borde finnas där, men som vankar hemma i köket. De behövs egentligen, det hör vi på nödropen från alla sorters arbetsplatser, från hemtjänstarbetare, verkstadspersonal, butikspersonal, fabriksarbetare, socialassistenter, brevbärare…

Anledningen till att vi har denna strukturella arbetslöshet, och anledningen till att den förtigs, är att den genererar vinst. Den är bra för dem som tar åt sig vinsterna i vårt samhälle. Ju lägre personalkostnader, desto högre vinst, alternativt desto mer kan man hålla ner skatterna, vilket allra mest gynnar samma grupp av människor som också får del av högre vinster.

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.
Det finns undantag. Någon säger: Nej det är lugnt hos oss, vi behöver inte vara fler. Å andra sidan säger någon annan: Tio där vi är nio, det räcker inte. Vi borde vara dubbelt så många som vi är idag.

Arbetslösheten är under 10 procent. Om vi vore tio överallt där vi nu är nio, då skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det där med utbildning är en marginell fråga – de arbetsplatser som inte kräver lång eller akademisk utbildning är minst lika underbemannade som alla andra. Människor saknas där också, och det är inte människornas fel att de inte får vara där de behövs.

De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen. Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa. Konsekvens: Sämre samhälle. Sämre liv för arbetande och arbetslösa. Det är vi, arbetarklassen, som accepterar dessa förhållanden – ur den synvinkeln är det vårt ansvar. Men vårt ansvar är inte att göra oss anställningsbara utan att sätta stopp för den generella underbemanningen, den skärpta utsugningen av människor på arbetsplatserna.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 17 april, 2012 i Arbetslöshet, Hur det ligger till

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

11 Apr

Inlagt 11 april 2012  Kortat 22 februari 2025

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken.  Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Men vill man inte ha en sån ”lösning” så måste man använda andra metoder. Mer om det längre ner.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Hur stoppar man ett utköp?

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda att bryta mot lagen och betala skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020 (och 18 april 2023)

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag om detta. 2023-04-18: Nu finns ett uppdaterat inlägg: Vad händer vid en vild strejk?

Uppdatering 22 februari 2025

Här finns ett inlägg om ett annat §39-fall: §39 och Kjell-Erik Karlsson på Värö bruk

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Mössa på, socialsekreterare och alla andra!

19 Feb

Inlagt 19 februari 2012

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Folkhemmet

15 Nov

Inlagt 15 november 2011

Apropå det mesta citerar jag här ur Per-Albin Hanssons tal om folkhemmet i riksdagen 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Det svenska samhället är ännu icke, 2011, det goda medborgarhemmet. Ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Hur det ligger till

 

Plask i samarbetssoppan

10 Nov

Inlagt 10 november 2011

Den här texten publicerades i LO-tidningen (nuvarande Arbetet) i januari 2001, under rubriken Myter. Jag skrev den för att jag oroades av att så många inom arbetarrörelsen faktiskt trodde på myterna arbetsbrist, fri konkurrens och arbetsfred. Idag tror jag att många fler ser att kejsaren är naken. Men nog hörs fortfarande det förvirrade plasket från soppan.
Artikeln finns också med i min artikelsamling Folk och andra bullar som utkom som pocketbok på förlaget Theleme år 2001. Boken är slutsåld men alla texterna finns här (öppnas på ny sida/flik)

soppa

Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an – att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre. Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del arbetsuppgifter till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.

Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man. Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.

Slutligen myten om arbetsfred. Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten – kapitalet och överklassen – som kämpar hårt för sina intressen. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.

Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.

Läs även: Klassintressen inom socialdemokratin

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2011 i Hur det ligger till

 
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →