RSS

Kategoriarkiv: Arbetslivet

Det känns för jävligt, sa Margita

Bildblogg idag, 7 december 2012.

.Men först en intervju med Margita och Leif, två av de uppsagda tågstädarna: Klipp från rapport 22 nov 2012

Tågstädarna och deras fackklubb Seko Trafficare fortsätter att kämpa och protestera mot SJs felaktiga och oförskämda vägran att ta tillbaka sina egna städare. Idag delade de ut resgodis och information utanför centralstationen i Stockholm. De fick sällskap av solidariska kamrater, bland andra ”ombordarna”. (Dvs tågvärdar med flera.)

Bilder från idag (klicka för större bild):

Något som också hänt idag är att en viss chef har trampat i klaveret. Två gånger, minst. Så fortsättning följer….

(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 december, 2011 i Tåg

 

Tåget har gått.

Inlagt 5 december 2011

Idag blir det ett långt bloggeri från igår. Håll ut.

Efter att vi föreläst i Malmö får jag och Jenny skjuts till järnvägsstationen, där vi ska med tåg till Stockholm – Jenny kl 18.17 och jag 19.17.

Det är kaos på stationen. Inga tåg går till och från Malmö. Orsaken sägs vara ett stort elfel. Sånt kan hända, men sannolikheten är rätt stor att det är en följd av försämrat underhåll och annan misskötsel.

I resebutiken sitter två stressade människor och försöker svara på frågor fast de uppenbarligen inte vet så mycket själva. Jag lämnar varsin julklapp  (Hopsnackat nissarna-style) med påskriften God Jul önskar en okänd välgörare till de två SJ-arbetarna som blir förvånade och glada. (Hoppas att de läser boken och snackar ihop sig!)

Det står förvirrade resenärer och spejar efter bussar utanför alla stationens utgångar. Vi springer efter någon som ser beslutsam ut och hittar en buss som tar oss till Lund. Vi fikar där och Jenny kommer iväg med sitt tåg, någon halvtimme försenat.

Mitt tåg ska avgå 19.29 från Lund. Ny avgångstid 20.00, spår 6, står det på alla infotavlorna. Jag handlar smågodis och sitter inomhus en stund (kallt ute) innan jag går ut på perrongen i god tid, kl 19.50.

Ett tåg rullar just iväg från plattformen. Konstigt tänker jag. I samma stund ett utrop i högtalaren: Tåg mot Stockholm avgår 19:50 från spår 6. Och så ändras avgångstiden på tavlan från 20.00 till 19.50. Tågrumpan försvinner i fjärran.

Jag och några andra resenärer glor förvirrat på varann. Fler kommer ut på perrongen till tåget som skulle avgå 20.00. Vi är nu tjugo-tjugofem personer.
Har inte tåget kommit in än?
Tåget har gått.
Va? Var är tåget?
Tåget har gått.
Men det skulle ju gå 20.00?
De ändrade sig tydligen. Tåget har gått.
Va, har tåget gått?
Tåget har gått!
Etc.

Hur kan det bli så? Att en avgångstid som flyttats fram till 20.00 flyttas tillbaka till 19.50 och att det meddelas när tåget redan har börjat rulla?
Mänskliga faktorn? Kanske det. Men brister i information, samordning och ansvar är inte tillfälligheter i den avreglerade tågtrafiken. Ibland tycks nivån ligga på 0. Och då hjälper det inte hur bra den mänskliga faktorn är – multiplicerad med 0 blir den ändå 0.

Nu släcks perrongskylten ner och förblir svart. Det finns inget tåg. Tåget har gått. Bort. Några som tydligen bor i Lund/Malmö ställer på stående fot in sina resor mot Stockholm och går hem. Men de flesta kan ju inte gå hem, vi ska hem eller bort med tåget. Vi är ett antal spontana språkrör som lyfter våra mobiler och ringer till SJ för att i varierande tonlägen påtala vår prekära situation.

Efter ett antal samtal har vi lyckats förklara situationen. Någon får besked att vi ska åka buss till Hässleholm och att det nyss avgångna tåget ska vänta in oss där. I samlad tropp går vi ut och spejar efter bussen.

Nu kommer en tågvärd och hjälper oss. En av resenärerna frågar henne oroligt: Jag ska med flyget till Bryssel från Bromma i morgon bitti 6:50. Det är väl säkert nu att vi inte måste ta nattåget, för då hinner jag inte dit! Nejdå, lugnar tågvärden, tåget väntar på er i Hässleholm.

Tågvärden visar oss några hundra meter bort till en buss. Busschauffören har själv inte hört talas om att han ska till Hässleholm, men låter sig övertygas och vi går ombord.

Under bussresan sprids ett oroande rykte i bussen: Tåget står inte kvar i Hässleholm. Det har gått. Bort. Samtidigt hör vi busschauffören prata i mobilen om hur och när han ska få sin dygnsvila om han ska vidare till Stockholm. Och så ropar chauffören ut frågan: Kan ni tänka er att åka nattåget till Stockholm? Det går 23.43 från Hässleholm.

Jag sitter längst fram och får nu ta över chaufförens mobil, leka reseledare och vara mellanhand mellan Camilla på SJ och mina olyckskamrater i bussen. Det blir många samtal men det reder ut sig allt eftersom. Brysselresenären kan byta flyg, han får åka taxi från Hässleholm till Köpenhamn och flyga från Kastrup nästa morgon. Som tur är har han passet med sig.
De som ska till närliggande stationer får åka dit med bussen och resten av oss, ett tiotal, får ta nattåget. Egna kupéer i extravagnar utlovas.

Camilla lovar också försöka ordna så att vi som ska med nattåget får tillbringa våra 2-3 timmars väntan på en restaurang. Men det är söndagskväll och allt är stängt i Hässleholm. Camilla ordnar då så att vi får plocka åt oss vad vi vill i pressbyrån på stationen. Vi bunkrar kaffe mackor dricka och annat i brist på mat. En uteliggarfarbror som värmer sig i stationshuset råkar få en macka också.

Sen blir det väntan. Inklusive en del utbyte av erfarenheter av tågresor förr och nu. Inställningen präglas av maktlös ilska över utvecklingen, särskilt bland dem som åker ofta.

Vi går ut på perrongen i god tid. Tåget kommer. Vi får våra kupéer.
Jag letar efter min reselektyr, Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, men boken tycks ha förkommit i någon av i- och utlastningarna. (Så jag kan inte heller lägga in de citat ur boken som kunde vara lämpliga. Men läs den själva!)

Vi kom hem. Sent omsider. Jag fick beröm av mina olyckskamrater för mina talanger som reseledare. Oförtjänt. För det var inte jag som ordnade det som ordnades, det var Camilla som gjorde allt hon kunde för att mildra det som hänt. Iofs är det väl det minsta man kan begära. Men SJ borde vara synnerligen tacksamt över sina Camillor och andra anställda som gör vad de kan för att ett havererat system ändå ska fungera.

Tacksamt över sina anställda, ja… detta leder osökt över till frågan om tågstädarna (eller vagnstädarna, som de också benämns). De som en gång i tiden var anställda av SJ, sen vid bolagiseringen flyttades över – med bibehålla villkor – till Trafficare och nu ska tillbaka till SJ som tar tillbaka städningen i egen regi. Fast SJ vill inte ta dem tillbaka. SJ vill handplocka och nyanställa. Särskilt de äldre med många anställningsår (och de fackligt aktiva?) riskerar nu att bli arbetslösa – fast deras jobb finns kvar.

/den ofrivilliga reseledaren

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 december, 2011 i Tåg

 

Julskinka enligt MBL

Idag, 28 november 2011, blir det facklig kurs om lönekrav. Inte om hur man strider för högre lön utan om en rutinsak: Hur en fackklubb ska göra om en medlem har fått fel på lönen. Tillexempel inte fått ett lönetillägg som är avtalat på arbetsplatsen.

Såna saker hamnar ibland i långbänk. Det tjafsas fram och tillbaka, papper kommer bort, möten skjuts upp, saken glöms eller bollas runt tills ingen orkar bråka om den längre.

Helt onödigt, eftersom det finns en enkel och användbar regel i MBL (Medbestämmandelagen), som lokala fack ofta missar att använda. Det är därför jag tar upp det.

Enligt MBL §35 så har facket tolkningsföreträde i lönetvister. (Alltså den typen av tvister som handlar om att någon inte har fått vad han/hon borde ha enligt gällande avtal.)

Tolkningsföreträdet innebär att när facket meddelat sin tolkning (t.ex. lämnat in ett lönekrav), så måste chefen betala ut pengarna eller begära förhandling om saken. Begär hen inte förhandling, så måste hen enligt lagen betala även om hen anser att kravet är felaktigt. Facket behöver alltså inte jaga chefen, utan kan lugnt avvakta när kravet har lämnats in.

Här är ett exempel:

Eva har jobbat över men inte fått betalt för det.

Klubben skriver till företaget:

Härmed begärs att till vår medlem Eva utbetalas timlön och övertidstillägg för arbete mellan kl 16 och 17 den 28 september 2011, en summa av 150 kr.
Stockholm torsdagen den 31 oktober 2011.

Nu kan tre saker inträffa.

1) Chefen betalar, allt är frid och fröjd.
2) Chefen betalar inte och begär inte heller förhandling. Gå till avsnitt 2 nedan!
3) Chefen begär förhandling. Gå till avsnitt 3 nedan!

Avsnitt 2) Vad händer om chefen varken betalar eller begär förhandling?

Efter att ha givit chefen rimlig tid på sig att meddela att hen tänker betala eller att hen begär förhandling (t.ex. en vecka) så skriver klubben ett nytt brev:

Ni är nu enligt MBL 35§ skyldiga att till vår medlem Eva utbetala summan 150 kr enligt tidigare framställt krav. Från dagens datum utkräves också ränta enligt räntelagen §6.

(Vad betyder ränta enligt räntelagen §6? Jo, det är riksbanksräntan + 8%.)

Nu är det försent för chefen att komma med några skäl till att inte betala ut pengarna. Hen har missat sin chans att förhandla om saken.

Om chefen ändå vägrar att betala, så begär klubben förhandling om brott mot MBL §35, och då är det inte bara lönekravet utan också skadestånd, som det handlar om. (Hur detta går till går jag inte in på här. Klubben kan begära hjälp hos avdelning/förbund.)

Avsnitt 3) Vad händer om chefen begär förhandling?

Vid förhandlingen kan chefen förklara varför hen anser att pengarna inte ska betalas ut. Facket förklarar varför de anser att pengarna ska betalas ut. Antingen kommer man överens om vad som ska betalas ut, eller så är man fortfarande oense.

Om man är oense, så har facket (klubben) fortfarande tolkningsföreträde.

Det betyder att chefen måste betala ut pengarna eller begära central förhandling. Klubben behöver alltså bara tala om (i protokollet eller skriftligt meddelande) att kravet står fast, och sedan avvakta igen.

Om chefen begär central förhandling, så blir det ombudsmännen – en från arbetsgivarorganisationen och en från det fackliga förbundet – som förhandlar om saken.

Återigen så kan förhandlingen antingen leda till att man kommer överens om vad som ska betalas ut, eller att man är oense.

Om man är oense så har facket (förbundet) fortfarande tolkningsföreträde.

Nu har chefen att välja på att betala pengarna (trots att man är oense) eller att stämma facket till AD (Arbetsdomstolen) för felaktigt lönekrav. Då blir det AD som har sista ordet i tvisten.

Det ska bra mycket till för att arbetsgivaren ska gå till AD för att slippa betala 150 kr till Eva, som hen inser att hen egentligen borde betalat för länge sen. Så det troliga är att hen betalar.

Det är smart av lokala klubbar att alltid använda den här rutinen när det gäller lönekrav. Lämna in en begäran – vänta en vecka och meddela sen att nu måste pengarna betalas ut. Inget pladder och jagande därutöver. När arbetsgivaren väl lärt sig vad som gäller när klubben meddelat sin tolkning, så kan det bli ordning och reda.

Eftersom julen närmar sig ska jag också berätta en sann historia om

JULSKINKA enligt MBL

Vår medlem Kalle hade vunnit en julskinka i en tävling som företaget ordnat. Men han var sjuk vid prisutdelningen och sen fick han aldrig skinkan. Någon sa att den hade blivit stulen.

Till slut kom Kalle till klubbexpeditionen och begärde hjälp för han ville ha sin skinka.

Klubben skrev en lapp till företaget och påminde om skinkan, men inget hände. Då skrev vi till företaget:

Ni är nu skyldiga att enligt MBL §35 till vår medlem Kalle utlämna 1 st julskinka. I ränta kräves två prinskorvar.

Rent juridiskt hade vi inte rätt att hänvisa till MBL, för det fanns inget avtal om skinkan, den var en ”ensidigt utlovad förmån”, och då kan man egentligen inte använda tolkningsföreträdet. Men det funkade i alla fall. Företaget överlämnade ett presentkort till en livsmedelsbutik till Kalle och det räckte till både skinka och prinskorvar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 november, 2011 i Blandat, Stockholmsbagarn

 

Säger du medarbetare om chefen?

Inlagt 27 november 2011

Idag blir det språklåda.

”Det här är mina medarbetare” säger cheferna nuförtiden om sina anställda, det ska låta jämställt och bra, inga klassklyftor här inte.

Men har du nånsin sagt ”det här är mina medarbetare” om dina chefer? Eller hört någon annan vanlig anställd säga så?

Den som sa så, skulle förmodligen anses oförskämd, eftersom medarbetare inte betyder jämställd utan underställd. Verkligheten slår igenom orden.

Vi säger ju inte medarbetare om varann heller, vi säger arbetskamrater eller kollegor.

Vad vi säger till varann verkar variera från arbetsplats till arbetsplats. Kompis, muchacho, tjejen och bruden var vanligt på min näst senaste arbetsplats. På den senaste dominerade brorsan och gumman.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 november, 2011 i Blandat

 

Kamp lönade sig i Överum

Inlagt 24 november 2011

Hur gick det för de strejkande på fönsterfabriken i Överum, som jag nämnde här på bloggen den 7 november?

Det har varit flera omgångar av strejk och maskning på fabriken, efter att det meddelats att den ska läggas ner. Striden har steg för steg lett till bättre avgångsvillkor för arbetarna.

Stridsåtgärderna har nu upphört efter mötesbeslut, då arbetarna fått ytterligare förbättringar av villkoren:

Nya ”stimulanspengar” på 22 000 kronor per person utan frånvaroavdrag.
Halv produktionsfart med de ordrar som är belagda i fabriken, därefter ledighet med lön.
7000 kronor per person i extra omställningsstöd.
De med kortast uppsägningstid (1-2 mån) får 3 månader.

De 5-10 personer som företaget vill ha kvar efter sista arbetsdag för att montera ner/bort maskiner, får en extra ersättning (ej färdigförhandlad än). Till en början krävde företaget att personal skulle göra det under uppsägningstiden utan extra ersättning under jan-feb.

Kan tyckas att dessa förbättringar av villkoren är ett futtigt plåster på såren när en fabrik läggs ner och arbetarna blir arbetslösa.

Men i en tid då det vanliga är att arbetsgivarna i alla lägen pressar på och kräver mer och mer, så fick vi här se det omvända – att det är arbetarkollektivet som pressar på och kräver mer. Och får det. Det lönar sig att kämpa. Varje påminnelse om det är viktig.

Mer info på : overumsolidaritet

Uppdatering 16 oktober 2014: En utdrag ur en berättelse inifrån fönsterfabriken finns nu att läsa på folkrörelselinjebloggen: Ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 november, 2011 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Värmen mot kylan

Inlagt 15 november 2011

Eländet i äldrevården är ”bara” en särskilt tydlig och otäck följd av den utveckling som pågått på våra arbetsplatser de senaste 20 åren. Det är inget oväntat, inget svårbegripligt, det gick att förutsäga. Det hänger ihop med all annan nedskärning, utslagning, tempoökning och lönedumpning i arbetslivet. Några tjänar på det, oavsett om det är riskkapitalister som håvar in storkovan eller om det ”bara” är de redan välbärgade som får lägre skatt.

Den skärpta utsugningen åstadkommer en isande nedfrysning av vårt samhälle. Det sitter en mårra på sommarängen. Allt inunder mårran stelnar, krackelerar, spricker. Utom vi, när vi sätter emot och tar strid. Då lever vi, och har, som levande människor, värmen kvar.

Arbetarna på fönsterfabriken i Överrum som inte accepterar att bli uppsagda och sen jobba tyst och flitigt fram till stängning och bli arbetslösa med skitvillkor. De strejkar.

Tågstädarna i Hagalund som inte utan strid accepterar att rensas ut då SJ tar tillbaka städningen i egen regi och inte följer reglerna om övergång av verksamhet som de tidigare entreprenörerna gjort.

Brevbärarna som inte accepterar det ständigt ökande arbetstempot, utan demonstrerar och följer regelboken.

Sjuksköterskeeleverna som tar strid om de dumpade ingångslönerna

Strider pågår. Inte tillräckligt många för att sätta ett rejält stopp för arbetsvillkorens och samhällets nedåtspiral. Inte tillräckligt många för att all den mänskliga värmen ska samlas till en sådan hetta som tinar upp allt fruset och skrämmer mårror på flykten. Men de pågår och de måste bli fler. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Välkomna till möte på lördag (en programpunkt på Socialistiskt Forum):

Lördag 19 november kl 11.15-12.30
ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Rum Östermalm, 4 tr.

Folkrörelse på arbetsplatsen – motmakt på jobbet.

Om det inte finns sammanhållning och rörelse på arbetsplatsen, längst ner, längst bak, så hjälper inga avtal och fina ord. Tvärtom försvinner våra rättigheter när arbetsgivarna synar våra kort och vi inte kan sätta emot. Men om de som står längst bak kommer i rörelse – då driver de alla andra framför sig. Bemanningsanställda berättar om motmakt på jobbet.
Folkrörelse på arbetsplatsen heter också en bokserie om att använda och utveckla den kollektiva styrkan på sin arbetarplats – på alla arbetsplatser. Den första boken, Hopsnackat, och den kommande, Hopskrivet, presenteras, liksom julklappskampanjen i fikarummen.
Medverkande: Frances Tuuloskorpi, Jenny Wrangborg, anonyma arbetare, tomtenissar. Leif Stålhammer och Peter Bergared läser ur Hopskrivet.

Facebookevent

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2011 i Blandat

 

Syrror no chickens!

Inlagt 14 november 2011

Snacket går om sjuksköterskestudenterna som snackar ihop sig och på eget initiativ kommer överens om att ingen ska ta ett jobb för lägre ingångslön än 24000 när det är dags att söka jobb.

På det sättet vill de blivande sjuksköterskorna förhindra den lönedumpning som pågår på sjukhusen. Landstinget säger att lönerna är individuella. Men nyutexaminerade sjuksköterskor får höra under anställningsintervjuerna att det finns riktlinjer om att ingångslönen ska vara mellan 20500 och 21000 kronor på Stockholms storsjukhus.

Det är ett ovanligt initiativ, att man snackar ihop sig redan innan man fått jobb. Samtidigt är det basic facklig idé: att som kollektiv sätta gränserna för vad man lägst kan acceptera när det gäller löner och andra villkor. En grundläggande idé, som blivit alltmer urholkad i den individuella lönesättningens tidevarv.

Om inte den enskilda individen känner både stödet och kravet på ömsesidig solidaritet från sitt kollektiv, så att hon vågar hålla på den gemensamma gränsen, så finns det ingen gräns. Neråt.
Men när man håller ihop, då har man makt.

Studenterna har skrivit under ett gemensamt brev till Filippa Reinfeldt med flera landstingspolitiker i Stockholm. Det brevet i sig tror jag (som utomstående betraktare) inte kommer att ha någon större betydelse. Den verkliga handlingen, att alla verkligen håller på sitt gemensamma krav när de söker jobb, är avgörande.

Tydligen finns det vårdavdelningar som försökt anställa nyutbildade sjuksköterskor till för låg lön, men alla sökande har tackat nej, och vårdavdelningarna går ut med nya annonser. Förhoppningsvis fortsätter alla att stå på sig. Den här typen av strid, liksom många arbetsplatsstrider, påminner om ett chicken race. Ni vet när två bilar kör mot varann i hög hastighet och ”fegast viker först”. En idiotisk lek i sig. Men som bild av hur det kan kännas när ett avgörande närmar sig och pressen ökar, passar den ganska bra. De blivande syrrorna är väl inga chickens!

Sjuksköterskestudenternas initiativ är något att tänka på även för andra yrkesgrupper. Inte bara de som går i någon utbildning. Det är också ett argument för att aktiv facklig organisering bör omfatta inte bara dem som har jobb utan också de som är arbetssökande/arbetslösa.
Lönedumpning sker oftast vid anställningstillfället och då borde ingen lönearbetare stå ensam.

Här är en artikel i Vårdfokus om sjuksköterskestudenternas initiativ.
(Fler inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – vården i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 november, 2011 i Vård och omsorg

 

Strejk på fönsterfabriken i Överum

Inlagt 7 november 2011

Tisdagen den 1 november informerade VD Jonas Netterström att fönsterfabriken i Överum definitivt skall läggas ned. Arbetet har sedan dess varit totalt nedlagt på fabriken. Företaget har försökt få igång produktionen igen och lockat med ett nytt ”stimulanspaket”. Arbetarna har inte brytt sig om detta.

Läs mer på overomsolidaritet.wordpress.com

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 november, 2011 i Blandat

 

Då blir chefen nervös

Inlagt 26 oktober 2011

Del 10 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Den 13 september 2007 bildades äntligen ortsklubben inom Livs Stockholmsavdelning. De som kom på mötet för att vara med och bilda klubben var dels arbetare från åtta små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels arbetslösa livsmedlemmar. De allra flesta var nya ansikten för mig.

För många var det nog deras första fackmöte, och vi hann prata om flera olika saker som deltagarna undrade över. Det visade sig att många inte vet vad de har rätt till. Ett exempel: En del betalar egen hemförsäkring hos Folksam fast de har försäkring genom Livs. De fick veta att de ska ha pengar tillbaka. Såna besked ger alltid glada miner.

En annan sak som gjorde oss glada:
Bland mötesdeltagarna fanns ett gäng asiatiska tjejer, som alla kom från samma arbetsplats, där de jobbade med att tillverka pastasallader. De berättade att fast företaget har kollektivavtal så hade arbetarna inte fått lönehöjningen som de skulle fått den 1 april 2007. Det fanns andra problem också, övertidsarbete nästan varje dag till exempel.
Men när tjejerna i förväg meddelade sin chef att de alla skulle gå på fackmöte, så de kunde inte jobba över den 13 september, så sa han inte emot. Tvärtom – han lovade genast att de ska få sin löneförhöjning.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. Hade det bara varit en person som sagt att hon inte kunde jobba över för att hon skulle gå på fackmöte, så hade chefen kanske tjafsat med henne eller försökt få de andra arbetarna att att vända sig emot henne.
Men när nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös.

Vi utsåg en liten interimstyrelse som skulle hålla i ortsklubbens verksamhet fram till ordinarie årsmöte. Tre personer utsågs – det var jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade hos en färdigmatstillverkare. Båda dessa var nya bekantskaper för mig. Vi bestämde att ha ett första planeringsmöte den 29 september.

(Tidigare inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger. Hur det gick sen för ortsklubben kommer jag att berätta i annat sammanhang.)

 

Livstidsklubben tuffar på

Inlagt 24 oktober 2011

Del 9 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa efter nedläggningen av produktionen på San Remo-bageriet i januari 2006. (Se tidigare blogginlägg i kategorin Arbetslöshet – vi organiserar oss.)

Ett år har gått

Ett år efter att San Remo lagts ner, så hade en hel del av våra f.d. arbetskamrater hittat jobb eller kommit in på utbildningar. Själv praktiserade jag på tvätterier. Vår f.d. ordförande Åsa hade börjat plugga men ställde fortfarande upp med bl.a. telefonrådgivning till dem som behövde.
Vi höll igång Livstidsklubbens verksamhet under första halvåret 2007, i väntan på att livsfyran skulle komma till skott med att dra igång ortsklubben för livsmedlemmar utan arbetsplatsklubb och arbetslösa.

Träffar/kurs

Vi träffades en gång i månaden, nu i en hyresgästlokal som en klubbmedlem ordnat att vi fick använda. Det var både arbetslösa och anställda på småarbetsplatser som kom till träffarna. Det blev fika, skvaller och erfarenhetsutbyte. Vi genomförde också en liten kurs på träffarna. Som det stod i Livstecken ”Tanken är att alla som gått på vårens träffar/kurs ska kunna titta en arbetsgivare, eller en handläggare på arbetsförmedlingen, i ögonen och säga: Jag vet mina rättigheter! Självklart kommer vi inte att kunna lära oss allt som finns att veta, men vi får i alla fall en grund att stå på och vet var vi ska leta vidare om vi undrar över något.”

Livstecken

Vi fortsatte med medlemsbladet Livstecken för att sprida tips och råd mellan medlemmarna och aktuell information som gällde akassa, arbetslöshet, fackligt, livsarbetsplatser, lediga jobb…
En del av tiden på varje månadsträff ägnades åt att hjälpas åt med att stoppa Livstecken i kuvert, klistra adressetiketter och frimärka. Innan San Remo stängdes hade ett medlemsmöte beslutat att en del av klubbens kassa skulle doneras till verksamhet för de arbetslösa, och de pengarna användes till utskicken. Det var ungefär 60 personer som fick Livstecken per post. Ungefär lika många fick per mail.

Exempel på notis i Livstecken:

En av våra kamrater berättade för handläggaren på AF att han tänkte göra en resa.
Handläggaren sa att vår kamrat skulle kunna få sänkt akassa om det visar sig att han har råd att resa bort! Därför vågade han inte resa. OBS: Det handläggaren sa är INTE SANT. Akassan har inget att göra med om man har bra eller dålig ekonomi för övrigt, har sparat pengar t.ex.. Om man får socialbidrag kan sånt spela in, men inte för akassan. Om man är bortrest, så att man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så får man inte akassa för den tiden. Men när man kommer tillbaka kan man påanmäla sig och fortsätta få ersättningen som innan (såvida man inte varit borta ett helt år.)

Vi vet mer tillsammans än en och en

Under den här perioden ändrades akaasse-reglerna. Akasseavgiften höjdes men arbetslösa skulle få tillbaka en del av den (höjda) akasseavgiften varje månad. Det var mycket strul kring det och det kunde dröja lång tid innan återbetalningen kom. (Kännbart för en arbetslös.) Då var det bra att vi som kollektiv kunde få fram information och även trycka på om saken. Vi kunde påvisa att det inte var enstaka misstag som gjorde att återbetalningarna dröjde utan att det var fel i systemet.

Annat vi gjorde

Vi gick på teater (Bageriet av Brecht på Orionteatern) till rabatterat pris och var på studiebesök på Mål & Medel. Vi gjorde också en visit hos Livs förbundsordförande Hans-Olov Nilsson och berättade vad vi höll på med och varför vi tycker det är viktigt att arbetslösa medlemmar är aktivt organiserade.

Några studiebesökare tillsammans med Malin Klingzell-Brulin på Mål & Medels redaktion.

Miniträffar

Fortfarande körde vi ”miniträffar” vid datorerna på arbetsförmedlingen i Hallunda. Dit kom i första hand kamrater som bodde i Botkyrka, men det kunde också dyka upp andra som ville ha hjälp med något eller bara träffas. Ibland var vi bara 2-3, men det kunde vara upp till 7-8 personer som satt och snackade i ett hörn, och vi blev snart kändisar på AF. Det är ju inte så vanligt annars att folk sitter på AF och har trevligt. Vår hörna funkade också som en liten fackexpedition. Den som behövde kunde komma och få hjälp att fylla i papper eller överklaga ett beslut. Det hände också att andra AF-besökare vände sig till gänget från Livstidsklubben för att fråga eller prata om något.

Dags för ortsklubben att ta över

Livsfyrans bildande av ortsklubb drog ut på tiden. Men i slutet av maj fick vi äntligen besked om att ortsklubben skulle bildas den 18 september 2007. Det kom i grevens tid eftersom våra frimärkspengar tagit slut. Vi kunde meddela i Livstecken att Livstidsklubbens aktiviteter upphör i och med att Ortsklubben kommer igång.
Livstidsklubbens era avslutades med en sommarträff i Rålambshovsparken.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Ett brev till SJ

Inlagt 21 oktober 2011 

Igår träffade jag uppsagda tågstädare som delade ut flygblad runtom centralstationen i Stockholm.

Bilderna visar några av flygbladsutdelarna i de brandgula seko-tröjorna med texten Nej till lönedumpning på bröstet.


Centralen är inte världens bästa flygbladsställe. Folk springer förbi med två väskor och en bagel i händerna och den stressade blicken riktad snett uppåt mot meddelandetavlorna. Men det var få som inte ville ha ett flygblad, om de hann höra några ord om vad det handlar om: Att SJ vill bli av med städare som jobbat i många år inom järnvägen. Några reaktioner var ”Aha, som på regeringskansliet”, ”Sånt tycker vi inte om”, ”Vad bra att ni inte lägger er” och ”Hur kan man hjälpa till?”

Ja, hur kan man hjälpa till?
SEKO Trafficares förslag är att alla, som stödjer deras kamp för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet, mailar sin åsikt i frågan till SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till stockholmsklubben.
jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org

mail-länk

Det är förstås till stor hjälp om du sprider detta vidare till fler.

Själv kommer jag att skriva följande brev:

Skämmes SJ!
När SJ la ut städningen av tågen på företaget Trafficare, så följde städarna med, med bibehållna villkor, som rimligt och lagligt är vid övergång av verksamhet. Nu när SJ ska ta tillbaka städningen i egen regi, så gör ni tvärtom. Ni gör städarna arbetslösa -för att kunna försämra villkoren för dem ni anställer. Och så annonserar ni efter nya städare! Det finns ingen ursäkt. Dessa järnvägsarbetare har städat våra tåg i många många år. De och deras fack gör helt rätt när de inte accepterar denna behandling.
Har inte SJ fått nog av missnöje och negativa skriverier?
Än är det inte försent – låt tågstädarna behålla sina jobb.
Med i så fall synnerligen vänlig hälsning
/Frances Tuuloskorpi, tågresenär

Följ gärna på sekotc.se vad som händer framöver.

Jag kommer också att fortsätta följa händelseutvecklingen här på bloggen.
(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 oktober, 2011 i Tåg

 

Skämmes SJ!

Inlagt 20 oktober 2011

Jag har tidigare skrivit om tågstädarna som får kicken och om personaldirektören på SJ som säger: ”Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare”: Moppstopp!

Och nu söker SJ nya städare! Skämmes SJ!

Men städarna och deras fack står fortfarande upp. Ett flygblad kommer att delas ut på Stockholms Centralstation idag 20/10 kl 16.30-17.30. Så här står det på flygbladet:

———————————————–

Äldre arbetskraft inom järnvägen dumpas

Cirka 250 personer som är anställda på företaget Trafficare och som städar och underhåller tåg åt statsägda SJ runt om i landet riskerar att förlora jobben. SJ prispressar sina underleverantörer och Trafficare har valt att säga upp olönsamma avtal med SJ.

Det rör sig om äldre arbetskraft med upp till 30 års anställningstid vid järnvägen som nu ställs på gatan. Jobben har inte försvunnit men personalen sparkas för att ersättas av billigare och yngre arbetskraft.

SJ ska nu själva ta över underhåll och städning av sina vagnar och tåg i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även nya underleverantörer knackar på dörren och vill städa tåg,men ingen vill ta över den uppsagda personalen, trots deras stora erfarenhet och kunskap, de anses för dyra och för gamla för att ”hänga med” i dagens arbetstempo.

Fackförbundet SEKO kan inte acceptera den dumpning av äldre anställda och deras anställningsvillkor som nu hotar att ske.

SEKO kräver att de anställda och deras avtalade villkor ska följa med när SJ själva
eller någon underleverantör tar över städning och underhåll av SJ-tåg.

Mer information finns på secotc.se

————————————————

Det har blivit alldeles för vanligt att fack och arbetarkollektiv accepterar att arbetsgivaren väljer och vrakar bland de anställda. Det är värt att uppmärksamma att det finns de som står på sig. Stöd tågstädarna och hjälp till att sprida informationen!

Ett tidigare inlägg om vad som händer när facket viker sig i turordningsfrågor:
När facket skriver på

Jag lär återkomma om den här saken…

PS: Nu har jag återkommit, i inlägget Ett brev till SJ
DS.

(Alla inlägg om detta finns under Kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 oktober, 2011 i Tåg

 

En förlösande idé

Inlagt 3 oktober 2011

Här kommer del 8 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa livsmedelsarbetare.
De tidigare inläggen finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa).


Avdelningen fick inte dra igång en klubb för arbetslösa…

Vi hade haft verksamhet igång i åtta månader sedan San Remo-bageriet las ner i januari 2006. Den 13 september hade livsfyrans repskap röstat ja till vårt förslag om att dra igång en klubb för alla arbetslösa livsare i Stockholm. Men den 19 oktober beslutade Livs förbundsstyrelse att fyran inte fick ha en sån klubb. ”Det finns varken möjlighet eller anledning att bilda klubb för arbetslösa medlemmar” skrev förbundsstyrelsen.

Vi blev förstås lite lätt förbannade. En vanlig reaktion var: – När man är arbetslös ska man tydligen hålla käft och inte märkas. Inte bara i samhället utan i vår fackförening också! Men betala fackavgiften får vi göra!
Det var ju också konstigt att det funnits en klubb för arbetslösa i avdelningen tidigare, och då hade förbundsstyrelsen tyckt att det var helt ok.

… men man kan bilda en ortsklubb!

Den 6 december var det repskapsmöte igen. Repet diskuterade om det skulle vara någon idé att överklaga förbundsstyrelsen beslut att inte tillåta klubben för arbetslösa. Så kom Lennart Göransson, f.d. mejeriarbetare från Uppsala, med en förlösande idé: Bilda en ortsklubb!

Lennart sa att det står i Livs stadgar att ortsklubbar ska bildas inom avdelningarna. Ortsklubbarna ska vara basorganisation för de medlemmar som inte har någon arbetsplatsklubb att vara med i. Nu fanns det ingen ortsklubb inom livsfyran, men det borde finnas, och förbundsstyrelsen borde inte kunna misstycka.

Repskapets beslut blev att avdelningen ska undersöka möjligheten att dra igång en ortsklubb. Tre personer i avdelningsstyrelsen fick i uppgift att förbereda bildandet av ortsklubben.

Vi tyckte det var ett bra beslut. I en ortsklubb kan både livsmedlemmarna på småarbetsplatser och de arbetslösa vara med. De som jobbar på t.ex. småbagerier och småcharkar, med bara en eller några få anställda, skulle få chansen att organisera sig tillsammans med andra i samma sits – och även snacka med arbetslösa med erfarenheter från små och stora arbetsplatser. De arbetslösa får i sin tur kontakter på småarbetsplatserna och kanske jobbtips.

I väntan på att ortsklubben skulle bli verklighet, så fortsatte vi verksamheten i den fristående Livstidsklubben.

Den 14 december deltog några från oss i LO:s manifestation mot de försämrade akasse-reglerna. En gammal strejkbanderoll kom till heders igen.

Den 16 december 2006 hade vi årets sista träff.

För första gången hade vi inte träffen i de gamla San Remo-lokalerna i Västberga, som vi inte längre hade tillgång till. I stället träffades vi i livsfyrans lokaler i Solna. I och med att vi lämnade San Remo, så blev det en tydlig minskning av deltagare från det gamla bageriet.

Vi var inte på hemmaplan längre, de flesta bodde söder om stan, och hade långt att åka till Solna. Samtidigt var det förstås allt fler som hittat jobb och inte hade samma behov av träffarna längre. (Däremot ville de allra flesta fortsätta att få information och hålla kontakt via Livstecken som vi skickade ut per mail och brev.)
Å andra sidan dök det upp nya kamrater som nappat på vårt utskick till de arbetslösa.

På mötet beslutade vi att fortsätta med månadsträffar så länge det finns något intresse, och att dra igång en studiecirkel för arbetslösa.

Fortsättning följer här

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 oktober, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Tidningsbud och skyddsombud

Inlagt2 oktober 2011

Häromdan tipsade jag om en postarbetarblogg. Så här på söndagsmorron vill jag tipsa om bloggen Tidningsbudens Nyheter. En mycket innehållsrik sida!

Fastnade för den senaste artikeln på sidan, den om Svensk Morgondistribution i Östersund.

Citerar: ”På SMD i Östersund annonserar företaget efter skyddsombud. Trots att skyddsombuden måste väljas av arbetarna och inte får värvas av företagen.
Företaget skriver att de tänker rekrytera ett skyddsombud för tidningsbuden som skall ingå i företagets arbetsmiljökommitté”

Sorgligt på många sätt.

Det är som sagt arbetarna som ska utse sina skyddsombud.

Är det ingen som vill? Utse minst två, så kan det kännas lättare. Snacka ihop er om vad som är era viktigaste arbetsmiljöproblem så att skyddsombuden känner att de har arbetskamraterna bakom sig. Säg ifrån tillsammans när det behövs, ombudet kan inte ersätta er gemensamma styrka och vilja. Men ombudet har en hel del rättigheter och möjligheter som ni kan ha nytta av (och som kommer att försvinna om vi inte håller på dem). De har också rätt till utbildning på arbetstid.
Skyddsombuden kan i sin tur försöka hålla alla arbetskamrater informerade om allt de får veta. Även bland det man får lära sig på utbildningen, finns det saker som alla arbetare bör känna till, och som man kan berätta om vid en fika eller sätta upp på en anslagstavla.

Apropå skyddsombuden och kollektivet: Det finns en berättelse i Hopsnackat som heter Ställa bussar. Den handlar om vad de anställda på ett bussgarage gör åt sina arbetsmiljöproblem. Du kan lyssna på berättelsen direkt, här: Ställa bussar, ljudfil (mp3)

Det här blogginlägget placerar jag tillsvidare i kategorin Arbetslivet – Postisar.
Ursäkta, brevbärare och tidningsutbärare, att jag stoppar er i samma låda!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 oktober, 2011 i Posten

 

Ett posttips

Inlagt 30 september 2011

Ett tips: Följ postarbetarbloggen så får du veta vad som händer på vägen mellan avsändare och adressat!

Fler inlägg här på min blogg om brevbärarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar i menyn till höger.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2011 i Posten

 

Moppstopp!

Inlagt 28 september 2011

I januari 2012 tar SJ tillbaka städningen av tågen i egen regi, efter att den varit utlagd på entreprenad i tolv år. (Se not). De berörda städarna får sparken. Det handlar om drygt 200 personer, de flesta med lång anställningstid.

Städarna får, om de vill, söka sina jobb igen. Men då gäller inga turordningsregler. Lönen och anställningsvillkoren, heltid/deltid – allt kan försämras. Sekos avtal ska bytas mot Fastighets, som är billigare att följa.

”– Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare. SJ AB har inget ansvar för dem. Vi är en av flera operatörer på en marknad i konkurrens och agerar utifrån det, säger Peter Blomqvist, personaldirektör på SJ.”

Fackföreningen Seko hävdar att reglerna om övergång av verksamhet ska följas – de anställda ska följa med vid övergången, med bibehållna villkor. Tvisten kan hamna i arbetsdomstolen.

Det är självklart bra och nödvändigt att facket driver den här tvisten. Men det borde också hända något mer, något mänskligt, när människor blir behandlade på det här sättet. Varför städa tågen när man själv blir behandlad som en sopa?

Jag önskar att städarna skulle lägga ner mopparna och säga: Alla eller ingen! Och få stöd från alla andra SJ-anställda.

Peter Blomqvists-citatet kommer från LO-tidningen: SJ tar tillbaka tågstädning och sparkar personalen

Artikel i Seko-tidningen: SJ vägrar ta över personal

Not: SJ bolagiserades. SJ Städ blev Trafficare, för tolv år sen. SJ sänkte betalningen för städtjänsterna med 20 procent. Visstidare och timmisar sades upp, stressen ökade, men de fast anställda fick i alla fall behålla sina jobb och villkor enligt reglerna om övertagande av verksamhet.
Några år senare kom Sodexo, vann två upphandlingar och tog över tågstädning från Trafficare. Även då följde personalen med, fick behålla sina löner och övriga villkor. Enligt reglerna om övertagande av verksamhet.

(Alla inlägg om detta finns under kategorin Arbetslivet – Tåg i menyn till höger.)

 
1 kommentar

Publicerat av på 28 september, 2011 i Tåg

 

De drabbade patienterna

Inlagt 27 september 2011

Jag känner tre personer som väntar på operationer, en väntan där målet inte tycks komma närmare utan bara längre och längre bort. En av dem var på inskrivning för sin operation den 25 maj. Träffade narkosläkaren, tog ekg och allt det där. Operationen skulle bli av inom några dagar. En läkare ringde 5 juli: Tyvärr blir operationen förskjuten till efter sommaren. Den 23 september kommer nästa besked: Vi ringer 12 oktober.

På vår vårdcentral är det snarare regel än undantag att det inte funkar som det ska. Remisser skickas inte iväg, det görs felaktiga beställningar av hjälpmedel. Den som är sjuk eller handikappad måste hela tiden vara på alerten och själv kolla att det blir rätt. På vårt stora sjukhus är det inte bättre: Också där blir remisser liggande och misstag begås, ibland allvarliga.

Orsaken? Min gissning är: underbemanning på grund av nedskärningar, samt försämrade arbetsförhållanden som gör att personal slutar och att de för få tjänsterna ibland lämnas vakanta. Kombinera detta med felprioriteringar och omorganisationer där man inte lyssnat på vårdarbetarna och där struktur och erfarenhet gått förlorad.

Det jag ser från mitt perspektiv som patient och anhörig är inte inbillning. Eländet förekommer inom alla vårdens områden, från akutmottagningen till äldreomsorgen.

Här är ett par artiklar, av många, i Kommunalarbetaren:

Kaos på akuten i Linköping

Gamla riskerar att dö ensamma

Och läs Mimmi Sandbergs rapport i Arbetaren: Med stressen ökar risken

Nu till det som jag vill ha sagt:

Vänner och bekanta som jobbar inom vården säger ofta ”vi borde ta strid på något sätt – men då drabbar det patienterna”. Men är det inte försämringarna och accepterandet som är farligast?

Hur många har inte drabbats, misskötts, skadats, dött eller ”bara” blivit dåligt omhändertagna – nog allvarligt det – på grund av nedskärningarna och åtstramningarna? Och detta pågår dag ut och dag in.

Men vårdarbetarna kan inte ta strid, för att det skulle drabba patienterna? Det är tvärtom. Det är bristen på strid som drabbar värst. Vårdarbetarna kan och kommer att ta strid.

Läs gärna även dessa inlägg här på bloggen: Säg inte arbetsbrist, säg underbemanning och Vad var det vi sa?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2011 i Vård och omsorg

 

Klaga uppåt – stöd här nere

Inlagt 20 september 2011

När en yrkesgrupp tar strid kan det ibland drabba allmänheten. Tänk strejk eller annan aktion inom kommunaltrafiken eller vården eller handeln, eller som när sopgubbarna eller, just nu, brevbärarna följer regelboken och vägrar stressa.

Allmänheten kallas ofta i detta sammanhang tredje man. ”Tråkigt att detta ska drabba tredje man”, säger man. Jag tror att man ska tänka annorlunda: De som tar strid för sina intressen är förste man. Vi, allmänheten, är också förste man. För det är ju vi som också är bussförarna, vårdarbetarna, affärsbiträdena, sopgubbarna och brevbärarna. När vi tar strid om något kan effekterna drabba oss själva, men det är också i vårt eget intresse att striden tas.

Betyder det att man ska tänka: jag solidariserar mig – därför klagar jag inte på att jag blir drabbad? Nej, det tror jag är fel tänkt. Man ska klaga! Ordentligt! Men inte på de stridande, utan på de ansvariga för den situation som har pressat fram striden.

Ta t.ex. brevbärarnas pågående Jobba rätt-aktion. Om posten kommer sent, skäll inte på brevbäraren – men skäll på posten. Försök nå så högt upp i organisationen du kan med dina klagomål. Det är det bästa stödet du kan ge brevbärarna. Eller i en motsvarande situation: bussförarna, vårdarbetarna osv.

Om du är med i en organisation eller grupp som vill visa sitt stöd i en strid – glöm då inte den delen. Uppmana alla i organisationen att som individer klaga på effekterna av striden – på rätt nivå.

Sen kan man också visa sitt stöd genom t.ex. stöduttalanden till de stridande. Då ska man tänka tvärtom mot när man klagar. Man ska nå så långt ner som möjligt, direkt till de arbetare som genomför striden. Det är dom som ska hålla ut. För att fortsätta att ta brevbärare som exempel: Skicka gärna stöduttalanden till deras organisation, men sätt också t.ex. en ”Heja postisar – Jobba Rätt!”-lapp på din brevlåda.

Uppdatering 2013-06-19: Inlägget ovan skrev jag den 20 september 2011, i samband med brevbärarnas ”Jobba Rätt”-kampanj. Idag den 19 juni 2013 sprids det igen, högaktuellt med anledning av bussförarstrejken som brutit ut idag, och spårstrejken som ev. bryter ut i morgon. Här finns dagens inlägg ang busstrejken: Provanställ arbetsgivarna.

Uppdatering 2014-06-01: Inlägget aktualiseras igen på grund av den strejk på Öresundstågen som bryter ut i natt därför att Veolia sagt upp 250 anställda och vill tvinga dem att söka sina egna jobb till sämre och otrygga villkor. Fackförbundet Seko har lagt fram lösningsförslag men Veolia vägrar lyssna. Berörda arbetare har själva mobiliserat för strejk och Seko har varslat.

Uppdatering 2017-07-11. Inlägget aktuellt igen på grund av strejk i sopsvängen.  När soporna ligger kvar – klaga uppåt!

Uppdatering 2021-01-03: Inlägget aktualiseras därför att det blir strejk på Pågatågen i morgon om Arriva sparkar huvudskyddsombudet i fackklubben Seko Klubb Pågatåg.

Uppdatering 2022-12-16. Inlägget aktualiseras, inte på grund av strejk utan på grund av vad som pågår i Storstockholms Lokaltrafik. Pendelns tågvärdar har sagts upp, trots massor av protester, och när lokförarna inte vill köra tågen utan tågvärdar, av säkerhetsskäl, så blir det massor av inställda tåg. En situation där det i högsta grad gäller att rikta klagomålen rätt – till MTR (bolaget som kör Pendeln), SL och regionen. Läs mer om konflikten här: Går ditt pendeltåg?

Uppdatering 2023-03-01. Inlägget aktualiseras, på grund av läget på pendeltågen. Det fanns hopp om att en ny utredning skulle göra att region Stockholm skulle ändra sitt beslut om att ta bort tågvärdarna, men nu har situationen hårdnat igen. Pendeltrubbel

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 september, 2011 i Folkrörelsestrategi, Posten

 

Mera postpepp

Inlagt 17 september 2011

En tidning i pdf-format om brevbärarnas Jobba Rätt-kampanj: Jobba rätt (pdf)
Mycket bra i den – t.ex. ”En rusare ångrar sig”-

Något liknande skulle behövas inom de flesta yrken och branscher! Rusare, som förr eller senare ångrar sig, finns överallt.

På måndag morgon (19/9) kommer två inslag om kampanjen i TV4:

‎08.53-09.00 Direkt: SEKO startar ett uppror bland de postanställda och uppmanar 13 000 anställda att ta de pauser de har rätt till samt att inte stressa för mycket. Lelle Modig träffar Sune Blomqvist, ordf. SEKO Posten, som berättar varför posten nu blir sen.

09.39-09.47 Direkt: SEKO startar en jobba rätt-kampanj. Lelle Modig träffar brevbäraren Monica Moström som i dag tänker ta de pauser hon har rätt till samt jobba i ett tempo ”anpassat för att klara hela arbetsdagen”.

Fler inlägg här på bloggen om postarbetarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 september, 2011 i Posten

 

Brevbärare ska jobba rätt

Inlagt 17 september 2011

På måndag ska 13 000 postanställda jobba utan att bryta lagar, avtal eller regler. Ingen ska springa i trappor, köra bilen upp på trottoarer eller strunta i raster.

De reglerna borde naturligtvis följas jämt, men i praktiken funkar det inte så.
När man bestämmer sig för att följa reglerna till punkt och pricka, så får det ofta en effekt som visar att den ”normala” verksamheten är uppbyggd på stress och regelbrott.
Ett bra exempel är Stockholms sopgubbar som i början av 2010 körde efter regelboken – då växte sopbergen i hela Stockholm.

Om brevbärarna lyckas sätta ner foten (= de 26 000 fötterna) tillsammans, kan det få en kraftfull effekt. Lycka till postisar!

Artikel i Efter arbetet om Jobba rätt-aktionen: Facket till strid mot jobbstressen

Fler inlägg här på bloggen om postarbetarna finns i kategorin Arbetslivet – Postisar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 september, 2011 i Posten

 

Varken möjlighet eller anledning

Inlagt 16 september 2011

Del 7 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Glada bagarn från San Remo.

Livsfyran repskap den 13 september 2006 hade sagt ja till vårt förslag om att återuppväcka avdelningens Livsklubb för arbetslösa. Vi var glada. Det var en facklig framgång! Som arbetslivet ser ut är det allt fler som tvingas varva visstidsanställningar med arbetslöshet. Om engagemanget för gemensamma intressen finns med hela tiden så kan vi motverka att arbetarklassen blir alltmer försvagad på grund av det osäkra arbetslivet.

Vi förstod att ”Livstidsklubben”, för bara oss som jobbat på San Remo, trots sitt namn inte skulle leva vidare i evighet. Behovet för just oss att fortsätta träffas och hjälpa varann i situationen som arbetslösa skulle minska allteftersom folk hittade jobb, kom in i nya arbetarkollektiv, bytte fack – eller gick i pension. Men i en klubb för arbetslösa skulle våra erfarenheter komma fler till nytta. Verksamheten skulle kunna fortsätta och utvecklas av andra arbetslösa som kommer efter oss.

Brev till de arbetslösa

I mitten av oktober gjorde vi ett brevutskick till alla arbetslösa livsare i Stockholm med hjälp av Livsfyrans expedition. Vi berättade om planerna på att dra igång klubben. I brevet ingick också en inbjudan att hänga med på Livstidsklubbens träffar. De träffarna fortsatte i väntan på det formella bildandet av Arbetslösas klubb.

Ett gäng nya kompisar dök upp redan på Livstidsklubbens träff den 21 oktober. (Det var sista gången vi kunde samlas i San Remo-bageriets gamla matsal. Huset skulle sen byggas om till ett Coopvaruhus.) På mötet blev det en hel del frågor, och ilsket snack, om de försämringar av akassan som då var på gång.

Gamla och nya kamrater droppar in på fika före Livstidsklubbens möte.

Förbundsstyrelsen säger nej!

Tre dagar efter vår oktoberträff fick vi ett mail, vidarebefordrat av Livsfyran. Det innehöll ett brev från Livs förbundsstyrelse. De hade vid sitt möte den 18 oktober 2006 beslutat att avslå avdelningens hemställan om att få bilda en klubb för arbetslösa.

Det finns varken möjlighet eller anledning att bilda klubb för arbetslösa medlemmar skrev förbundsstyrelsen.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Styrelsen sa nej men repet sa ja

Inlagt 11 september 2011

Del 6 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa. De tidigare delarna hittas under kategorin Arbetslös (i menyn till höger).

Vi hade lämnat in en motion, alltså ett förslag, till ”repet” – Livsfyrans representantskap – om att arbetslösas klubb skulle dras igång.

Repet bestod av valda ombud från avdelningens klubbar. Alla livsmedlemmar hade rätt att gå på repskapsmötet och att prata där och ställa förslag, men bara de valda ombuden från klubbarna hade rösträtt. (Vi arbetslösa hade alltså inga valda representanter med rösträtt.)

Det blev en het diskussion på repet den 16 september 2006. Avdelningsstyrelsen ville nämligen att motionen skulle avslås. De ville alltså inte att det skulle dras igång en livsklubb för arbetslösa medlemmar.

I stället ville avdelningsstyrelsen ha ett ”verksamhetsområde” inom avdelningen som skulle ta hand om verksamhet för arbetslösa. Men ett ”verksamhetsområde” är inte samma sak som en klubb, där medlemmarna själva engagerar sig och bestämmer vad som ska göras.

I diskussionen sa avdelningens ordförande: Men det är väl ingen idé att dra igång en klubb för arbetslösa om förbundsstyrelsen ändå säger nej. Och där avslöjades troligen den verkliga orsaken till att avdelningsstyrelsen var emot vår motion: Förbundsstyrelsen, högre upp, gillade inte idén.

Vi arbetslösa var en fjärdedel av de närvarande på repet. Och vi hade som sagt ingen rösträtt. Men det var inte bara vi som snackade för vår motion. Vi behövde faktiskt inte säga så mycket. Det var folk från flera olika klubbar som argumenterade för att vår motion skulle antas.

Argumenten för vår motion var t.ex. att det står i förbundets stadgar att de arbetslösa ska betraktas som ”aktiva medlemmar” och att det också står i stadgarna att en av avdelningens uppgifter är att ”bilda och upprätthålla klubbar”. Plus förstås att flera sa att det vore dumt att inte ta tillvara det fackliga engagemang som de arbetslösa f.d. bageriarbetarna visade.

Det blev en sluten omröstning och majoriteten röstade ja till vår motion. Beslutet blev alltså att klubben för arbetslösa skulle dras igång som vi hade föreslagit.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 september, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Ockupera Saab för bövelen.

Inlagt 10 september 2011

Jag har fått frågan om jag inte förstår bilarbetarnas hopp om fortsatt arbete inom Saab, när jag ”raljerar” om tömningskonkursen. Självklart förstår jag det, även personligt, eftersom jag varit med om flera nedläggningar av produktion, med åtföljande uppsägningar, i mitt eget arbetsliv. I fallet Saab handlar det dessutom om en nedläggning som drabbar en hel bygd. Desto värre att se det som jag uppfattar som en tömningskonkurs.
Jag är inte kunnig när det gäller just bilbranschen. Lars Henriksson, som har den kunnigheten i högsta grad, skriver om möjligheten att ställa om Saabs produktion för tillverkning av något annat: Rekonstruera Saab till ett framtidsföretag
Men produktionsapparaten kommer knappast att finnas kvar när Müller & co har sålt ut och sugit åt sig allt. De enda som skulle kunna hålla fast apparaten är i så fall saab-arbetarna själva. Sällan har väl tanken på en ockupation känts så välmotiverad och jordnära. Ockupera för bövelen! Ta över, mänskor i Trollhättan. Ni har inget att förlora.

Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 september, 2011 i Saab

 

Saab-tjat

Inlagt 7 september 2011

Saab begär rekonstruktion igen. Betyder bl.a. att staten går in och betalar lönerna. Förra gången var 2009. Tjatigt. Jag tjatar väl jag också då – hänvisar till inlägget här på bloggen den 25 augusti: Tömningskonkurs av Saab?

Fler inlägg här på bloggen om Saab finns i kategorin Arbetslivet – Saab.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2011 i Saab

 

Du är inte ensam fast du är arbetslös

Inlagt 3 september 2011

Del 5 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.
Vi hade skickat ett förslag till Livsfyrans styrelse om att dra igång Arbetslösas klubb. Styrelsen hade bordlagt frågan. På vår träff i juli pratade vi om saken och bestämde att skicka förslaget till avdelningens representantskap så att fler i avdelningen skulle vara med och ta beslutet.

Notis i Livstecken:
————–
Repskapsmöte
Onsdag 13 september 2006 kl 18 på Livs avd 4

På det här mötet ska vår motion om Arbetslösas klubb behandlas. Häng med! Vi möts från kl 17 på ett fik i Solna Centrum.
Det är bara klubbarnas valda representanter som har rösträtt på mötet. Ingen av oss alltså. Men alla livsmedlemmar har rätt att gå på mötet och höra vad som sägs. Alla livsmedlemmar har också rätt att yttra sig och ställa förslag. Följ med du också!
————

Men vi satt inte still och väntade på hur det skulle gå i representantskapet, utan fortsatte verksamheten i Livstidsklubben under sommaren med träffar en gång i månaden och utskick av Livstecken.

En stående punkt på träffarna var att utbyta erfarenheter och tips. Det som berättades på träffarna blev ofta också notiser i Livstecken. Exempel:

—————–
Hur är det på nya jobbet?
Flera av dem som hittat nya jobb, berättar att det är underbemanning och strul. Så tycks det vara på de flesta arbetsplatser nuförtiden. Ibland finns det ingen fackklubb eller så är facket svagt o passivt. Så det blir att börja från början med att försöka snacka ihop sig med de nya arbetskamraterna.
Sånt kan vi prata om på våra träffar. Kan vara skönt att prata av sig och att rådgöra med varandra om vad man kan göra.

Kort prov
Provanställning på 3 eller 6 mån. är avskaffade av många företag, som i stället anställer på 1 mån visstid. Detta visar sig vara ganska tufft för en nyanställd. Det finns inte mycket utrymme att gör nybörjarmisstag på. Eller om man har ren otur… Och missar man detta ”snabbprov”, hur skall man då tvätta bort en dålig merit i CV`t? I praktiken blir man svartlistad, om man inte ljuger. Visstidsanställningarna tvingar oss att ljuga eller….? /LE

Bra att veta sina rättigheter
Så här berättade en f.d. arbetskamrat: ”Jag har haft ett visstidsjobb. De betalade inte ut helgersättning för 1:a maj och KristiFlygardagen eftersom jag hade för kort anställningstid. Men det visade sig att 5 veckor är alldeles tillräckligt för helgkomp, så de fick ändra sig.”

Tillfälliga anställningar
Om du får en visstidsanställning och sen kommer till AF igen, så räkna med att AF kommer att begära arbetsgivarintyg. Så säg till arbetsgivaren att du behöver ett arbetsgivarintyg när anställningen upphör. Kan dra ut på tiden om du gör det efteråt.

Hygienkurs är en merit
Kurser i livsmedelshygien hölls både på Bagarn och på Schulstad. Om du har gått en sån kurs så ta med det i din merit-förteckning (CV). Det är ett plus när du söker jobb.
———–

I slutet av sommaren började ett gäng också att träffas på arbetsförmedlingen:

————————
Miniträffar på AF
Vi är ett gäng som bor i Botkyrka och går på arbetsförmedlingen i Hallunda.
Vi har bestämt att vi gör sällskap på AF på onsdagar kl 12. Vi kan hjälpa varandra vid datorerna, och kanske ta en fika efteråt. Häng på om du behöver hjälp med något eller bara tycker det är trevligt med sällskap!
Obs att även ni som brukar gå på någon annan arbetsförmedling, kan åka ut till Hallunda om ni vill! Man måste ju inte alltid gå på sin vanliga arbetsförmedling, om man inte ska träffa sin handläggare.
——————-

Erfarenhetsutbytet och träffarna var ett sätt för oss att säga till varandra: Du är inte ensam, fast du är arbetslös. Och inte bara säga det utan visa det också.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 september, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Bangolf och strejkhälsning

Inlagt 2 september 2011

Del 4 av berättelsen om organisering av arbetslösa.

De uppsagda bageriarbetarna var inte längre medlemmar i Livsklubben på San Remo i Hägersten, och Arbetslösas klubb inom Livsfyran hade inte kommit igång än.
Vi bildade därför en informell klubb.

Tre notiser i LIVSTECKEN nr 10/2006:

——————-

LIVSTIDSKLUBBEN

På mötet 17/6 bildade vi Livstidsklubben! Andra bra namnförslag var Visstidsklubben och Ledighetskommittén men det blev Livstidsklubben.

Medlemmar i denna informella klubb är helt enkelt alla de (f.d.) arbetskamrater som anmält att de vill ha fortsatt info (Livstecken) per mail eller brev. Både de som går arbetslösa, de som hittar nya jobb och de som jobbar kvar i Hägersten (brödutkörarna).

Uppgifter för Livstidsklubben är
1) att vara en fortsatt träffpunkt för erfarenhetsutbyte med mera mellan de f.d. bageriarbetarna i Hägersten. Träffar, Livstecken och hemsidan kommer att användas för denna verksamhet.
2) att dra igång Arbetslösas Livsklubb för arbetslösa livsare i Stockholmsområdet.

Vi bestämde att fortsätta med månadsträffar.
Sommarens träffar blir lördag 15 juli och lördag 19 augusti. Tid: kl 13.
Plats: Gamla lunchrummet om vi inte meddelar något annat.

Vi utsåg några frivilliga till en arbetsgrupp som ska se till att saker blir av.
Obs att alla andra också kan hjälpa till! Hör av er med tips och erfarenheter som vi kan sprida. Och vill ni ordna någon aktivitet, så gör det! Säg till i tid så vi kan informera om det i Livstecken.

MINIGOLF o FIKA!

Alla är välkomna till Tantogårdens bangolf (minigolfbana) lördagen den 1 juli kl 13!
Närmaste tunnelbane-station är Hornstull.

Familjemedlemmar är också välkomna! Ta med frugan, gubben, ungarna, barnbarnen, morsan eller brorsan o kom!

De som vill kan spela minigolf, eller bangolf som det egentligen heter. Livstidsklubben bjuder på startavgiften. Men det går också bra att bara fika o snacka.

Vår (f.d.) arbetskamrat Eva, som är elitspelare, har lovat att vara med, så den som vill ha lite instruktioner kan nog få.

HÄLSNING till upproriska

På mötet i lördags beslutade vi att skicka en uppmuntrande hälsning till de strejkande hemtjänstanställda i Hässelby/Vällingby.

De strejkar mot osäkra anställningsförhållanden och försämringar på jobbet.
Och de använder våra visstidsupprorströjor! Det är lite kul, för vi vet inte hur de har fått tag på tröjorna. Det är nog några av våra gratisutdelade tröjor som har nått dem.

——————

Arbetsmöte med Livstidsklubben:

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 september, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Inte bara för oss

Inlagt 1 september 2011

Det här är del 3 i min berättelse om organisering av arbetslösa.
Under det halvår då vår egen verksamhet för arbetslösa (dvs för oss själva) hade pågått, så pratade vi på varje träff om hur nåt liknande skulle kunna funka som en del av den fackliga verksamheten i Livsfyran. Alltså inte bara för oss utan för alla arbetslösa Livsare i stan. Den 17 juni 2006 skickade vi ett brev som vi hoppades skulle göra avdelningsstyrelsen glad, kåt och tacksam (typ).

——————
TILL AVDELNING FYRAS STYRELSE

Dags att Livsklubben för arbetslösa inom Fyrans område kommer igång igen!

Uppgifter för en livsklubb för arbetslösa:
Ge kontinuitet i det fackliga medlemsskapet så att man inte känner sig ensam och ”facklös” då man är arbetslös. Alltså att göra det meningsfullt för arbetslösa att vara kvar i Livs.
Vara en social mötesplats där man utbyter råd och erfarenheter.
Hjälpa medlemmarna/varandra med praktiska frågor kring försäkringar, arbetsförmedling, akassefrågor o dyl. Hjälpa till med anmälan till autogiro.
Agera kollektivt gentemot arbetsförmedling och beslutsfattare på olika nivåer.
Ge riktade kunskaper till arbetslösa om deras rättigheter samt rättigheter i samband med nyanställning, tillfällig anställning, anställning vid bemanningsföretag etc.
Sprida riktad information till och mellan arbetslösa.
Samarbeta med livsare i arbete, exempelvis utifrån det faktum att arbetslöshet och underbemanning på arbetsplatserna hänger direkt ihop.
Bygga upp en löpande verksamhet som fungerar trots att både de förtroendevalda och övriga medlemmar i klubben förhoppningsvis kommer att bytas ut oftare än i en arbetsplatsklubb.
————–

Brevet innehöll också konkreta förslag till hur hur Arbetslösas klubb skulle komma igång och hur verksamheten skulle kunna läggas upp. Brevet byggde på våra erfarenheter, och på vad vi fått höra om verksamheten i den klubb för arbetslösa som tidigare varit aktiv inom Livsfyran.

Vi skickade brevet så att avdelningsstyrelsen skulle hinna behandla förslaget på sitt möte i juni. Beskedet efter det mötet blev att frågan varit uppe till diskussion men bordlagts till augusti. När jag hörde detta, fick jag en känsla av att de inte var överens i styrelsen. Fast det var nog inbillning. Att medlemmar vill vara aktivt organiserade även då de är arbetslösa, hur skulle man kunna vara oense om en så självklart bra sak?

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 september, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

Bageriet stänger – fackklubben håller öppet

Inlagt 31 augusti 2011

Del 2 av berättelsen om hur vi organiserade oss som arbetslösa.

Efter nedläggningen av produktionen i San Remo-bageriet den 9 jan 2006, fortsatte vi att träffas en gång i månaden i den gamla matsalen i bageriet. Både träffarna och vår klubbtidning Livstecken ägnades mycket åt erfarenhetsutbyte, tips och råd till varann i situationen som arbetslösa.

Typiska smånotiser i Livstecken:

Ta kopior
Innan du skickar iväg något till t.ex. akassan, ta kopia och behåll den. Jättebra att ha om det blir något problem. Ett tips som en arbetskamrat har lämnat är också att alltid anteckna vilket datum du skickar iväg papprena.

Jobba inte gratis!
Fler arbetskamrater har råkat ut för erbjudandet att provjobba utan lön på ett bemanningsföretag. Sånt behöver man inte tacka ja till! Om jobbet blivit anvisat av arbetsförmedlingen så tala om för af att det handlar om obetalt provjobb.

Tokigheter
En chilensk kamrat blev skickad på en femdagarskurs som hölls på arabiska!
En annan av våra arbetskamrater sa på AF att han skulle kunna tänka sig jobb även i Norge. Då fick han anvisning till ett jobb som bagare i Thailand.


Nattgängets sista arbetspass 9 jan 2006

KLUBBEN FANNS KVAR

Det första halvåret efter stängningen var en övergångsperiod. Det var Livsklubben på San Remo som stod för verksamheten för de arbetslösa. De flesta hade en eller flera månader betald arbetsfri uppsägningstid efter stängningen, och var alltså formellt fortfarande anställda. Men även de vars uppsägningstid gick ut var fortsatt välkomna.
Livstecken skickades ut med hjälp av företagets portomaskin. De som hade mailadresser fick Livstecken per mail i stället för brev.
Klubbens ordförande Åsa fanns i klubbrummet ett par dar i veckan för att hjälpa arbetskamrater med att fylla i blanketter och annat arbetslöshetsjox. Det fanns stort behov av sådan hjälp.

MEN SEN?

När allas uppsägningstider gått ut, så kunde verksamheten inte längre ske i San Remo klubbens regi.
En del hade hittat jobb eller kommit in på utbildning, men det fanns fortfarande intresse för att kunna träffas och utbyta erfarenheter. I juni skickade vi ut en förfrågan till var och en om de ville fortsätta att få Livstecken med info om träffar och annat. Det var över hundra som ville, och det var en bra grund för att fortsätta – och även att göra allvar av idén att återuppväcka ”Arbetslösas klubb”, inte bara för oss utan för alla de 689 arbetslösa livsmedelsarbetarna inom Livsfyran (Livs avdelning i Stockholm).

Vi beslutade att skicka ett förslag till Livsfyrans styrelse.

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 augusti, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)

 

En sån där som inte vill jobba

Inlagt 27 augusti 2011

Apropå skitjobb. En sann historia från 1995. Som det mesta från den tiden lika aktuell idag. Kanske ”lönen” grabben fick skulle vara något högre idag. Men det spelar ingen roll, det är ingen lön i alla fall.

En ung mansröst i telefonen: – Hej, jag känner din son. Han sa att du vet en massa om löner och sånt.
– OK, prata på.
– Jag har fått jobb att montera dörrar. Det är väldigt tungt och jag får bara 3500 kr i månaden.
– Det låter konstigt. Är du under arton?
– Nej jag är nitton. Jag har körkort och jag åker omkring själv med dörrarna.
– Vem sa att du ska tjäna 3500?
– Chefen.
– Det kan inte vara rätt. Hur fick du jobbet?
– Genom arbetsförmedlingen.
– Det kanske är nån sorts ungdomspraktik?
– Nej det tror jag inte. Jag gör samma jobb som dom andra montörerna.
– Du har ingen handledare eller så?
– Nej, jag fick åka med en av dom andra i tre dar. Sen fick jag jobba själv.
– Vad tjänar dom andra montörerna då?
– Vet inte.
– Men du kanske jobbar deltid?
– Nej jag jobbar från 8 till halv 5 varje dag.
– Med en halvtimmes lunch?
– Nej det sa dom inte. Jag jobbar hela tiden.
– Finns det nån fackrepresentant som du kan snacka med?
– Nej ingen är med i facket. Chefen sa att det inte behövs.
– Han ska ha en smäll. Gå till chefen och be om papper på din lön och din anställning, så ska jag hjälpa dig och så ska vi ta reda på vilket fack du ska gå med i.
– Din son sa att du skulle säga så. Men jag har redan sagt upp mig. Jag trodde inte man kunde göra nåt åt det.
– Det var synd. Blir du arbetslös igen då?
– Ja. Jag har varit på arbetsförmedlingen igen.
– Vad sa dom då?
– Att jag är en sån där som inte vill jobba.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 augusti, 2011 i Blandat

 

40 arbetslösa bageriarbetare på kurs

Inlagt 26 augusti 2011

Kan man organisera sig som arbetslös? Inte bara betala en medlemsavgift, utan organisera sig tillsammans och hitta nån sorts gemensam styrka? Tänkte att jag ska skriva några bitar om egna erfarenheter av såna möjligheter – och svårigheter.

Här kommer den första biten. Den handlar om facklig utbildning för arbetslösa.

Inför nedläggningen av San Remo i Hägersten år 2006 (se Not) började vi snacka om att behålla någon form av facklig verksamhet för oss som arbetslösa, åtminstone en tid framåt.

Vi gjorde upp med Livsfyran (Livsmedelsarbetareförbundets stockholmsavsdelning som vår klubb tillhörde) att ordna en tredagars medlemsutbildning någon månad efter stängningen, med särskild inriktning på sånt som kan vara bra för arbetslösa att veta och att prata om. Vi gjorde själva studieplanen för kursen.

Det var över 50 arbetskamrater som anmälde sig till kursen!
Det är nog unikt att 50 arbetskamrater från samma arbetsplats anmäler sig till en facklig tredagars utbildning. (Och på en icke nedlagd arbetsplats skulle det förstås blivit problem med att släppa iväg så många på en gång.)

Det intresset tyder på att när medlemmar blir arbetslösa är det ett bra tillfälle för facket att aktivt gå in och passa på att ge facklig utbildning och möjlighet att utbyta erfarenheter med andra i samma sits. Vilket dels skulle göra oss starkare i själva arbetslöshets- och arbetssökande-situationen, dels bättre fackligt rustade inför nästa jobb.

Sen visade det sig att kursen kolliderade med bl.a. en truck-utbildning (som vi fick igenom i uppsägningsförhandlingarna att de uppsagda skulle kunna gå på företagets bekostnad). I slutändan var det 40 medlemmar som kom till kursen.

Här är en rapport om vad kursen innehöll (hämtad från skvallerspalten på vår dåvarande hemsida). Kanske kan ge lite tips om vad som kan passa att ta upp på fackliga utbildningar för arbetslösa.

——————–

Dag 1:

Idag har vi lärt oss mycket om arbetsförmedlingen, akassan och sånt. Vi pratade bland annat om hur akasseersättningen räknas ut i olika situationer. Det har visat sig att det är mycket svårt att få svar på sådana frågor. Alla som man frågar har olika svar och alla uttrycker sig vagt. Inte ens akassans chef har kunnat ge klara besked om vad som gäller. Det verkar som om det är upp till varje AF och akassehandläggare att göra individuella bedömningar. Detta måste vara ett problem för alla som blir arbetslösa men en och en står man maktlös. Som kollektiv har vi bättre chans att uppmärksamma hur virrigt och godtyckligt det fungerar och kräva rak och klar information.

Sen delade vi in oss i grupper efter vilka arbetsförmedlingar vi hör till. De som varit arbetslösa förut berättade för oss andra om hur det funkar. Vilka rättigheter man har och diverse tips och råd. Det utbyttes även tips om fördelar och nackdelar med olika arbetsförmedlingar i och runt Stockholm. Man har ju faktiskt rätt att välja själv vilken man ska gå till.

Vi såg också en film som heter Bröd och Rosor. Det är en spelfilm som handlar om mexikanska papperslösa immigranter i USA som jobbar på en städfirma och om deras kamp för facklig organisering och bättre arbetsvillkor.

Dag 2:

På förmiddan körde vi en intensiv snabbkurs om lagar och avtal, med särskild inriktning på osäkra anställningar (visstid, provanställningar etc) och bemanningsföretag. Kursen avslutades med ”egenkontroll” i form av en tipsrad. Nästan alla hade nästan alla rätt, sa de i alla fall.

Vi pratade också om förhållandet mellan lagar och avtal å ena sidan och styrkeförhållandena på arbetsplatsen å andra sidan. Lagar och avtal hjälper inte om arbetarna inte känner till sina rättigheter eller inte vågar kräva dem. Å andra sidan kan ett starkt arbetarkollektiv tillkämpa sig mer än vad som står i lagar och centrala avtal. Det kan märkas i lokala avtal. Men även direkt på golvet i arbetarnas förmåga till sammanhållning och vilka rättigheter man tar sig.

På lunchrasten minglade vi med världspressen.

På eftermiddagen hade vi tre pass.

Första passet handlade om bolagsfackligt samarbete. Eftersom vi hade bjudit in Bert från bageriet i Eskilstuna så blev det en hel del info om det kaos som dom haft där efter stängningen i Hägersten.

Andra passet handlade om arbetslösas klubb inom Livs avd 4 (Livs stockholmsavdelning som vi tillhör.) Vi hade bjudit in Raymond som var ordförande i klubben då den var aktiv. Aktiv är den inte idag, men det ska vi ändra på. Det är en kul utmaning att söka kontakt med de ca 700 (?) arbetslösa Livsmedlemmar som finns inom fyran, och undersöka de kollektiva möjligheterna tillsammans med dem.

Till tredje passet hade vi inbjudit Nicklas som är ombudsman i Livs avd 4. Han berättade om fackets uppbyggnad. Diskussionen kom också in på internationella aktioner. Vi pratade t.ex. om hamnarbetarnas strejker och militanta aktioner i flera länder häromveckan, som ledde till att ett EU-förslag stoppades.

Dag 3:

Förmiddan ägnades åt försäkringar, pension o sånt, framförallt vad som gäller när man är arbetslös.

På eftermiddan gick vi igenom vad som händer framöver och beslutade om vad vi ska göra tillsammans.

Så här blir det:

Måndagar och tisdagar öppet i klubbrummet (så länge vi får komma in där). Ring och kolla innan ni dyker upp. Välkomna att komma o dricka kaffe och surra och hjälpa till med ett och annat, tillexempel informationsutskick till alla arbetskamraterna. Det blir rätt mycket jobb med sånt.

Februari-träff tisdag 14 februari kl 12-14 för dem som kan o vill. Plats: Gamla lunchrummet.

Studiebesök i Eskilstuna, datum meddelas senare.

Mars-träff, datum meddelas senare.

Arbetslösas klubb. Vi måste först och främst försöka få kontakt med andra arbetslösa livsmedelsarbetare i Storstockholm. Det är ju den kollektiva styrkan vi vill locka fram ut garderoberna! Mål & Medel skriver förhoppningsvis en snutt om detta i numret som kommer ut i början av mars, så att intresserade kan höra av sig. Vi kan också hjälpas åt t.ex. med att sätta upp lappar på arbetsförmedlingarna.

Avdelning fyras representantskaps årsmöte: 1 april 2006 kl 9.00 i Folkets hus.
Alla medlemmar har närvaro- och yttranderätt. Vår motion om att det inte ska drickas alkohol på medlemmarnas bekostnad inom Livs avd 4, ska behandlas.

Klubbmöte 22 april kl 14.00.

———–

Not: Nedläggningen av San Remo skedde 2006. Två år tidigare hade Stockholmsbagarn lagts ner (där jag jobbat i 27 år). Men efter en lång och seg strid fick alla från Bagarn (som ville) möjlighet till jobb på San Remo, dit en del av Bagarns produktion flyttades. (En strid som skildras i dokumentärfilmen Fackklubb 459.)
Ett par år senare las alltså även San Remo ner. Det var något som vi från Bagarn misstänkt från början, det blev nog mera av en chock för de arbetskamrater som jobbat länge på San Remo. Det blev ändå en hel del strid även kring denna nedläggning, framför allt kring uppsägningsvillkoren. Vi fick till slut igenom mycket bättre villkor än vad som erbjudits från början. Men det är en annan historia.

———-

Fortsättning följer här

(Alla inlägg om detta finns i kategorin Arbetslivet – Livstidsklubben (arbetslösa) i menyn till höger.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 augusti, 2011 i Livstidsklubben (arbetslösa)