RSS

Kategoriarkiv: Blandat

Mitt folk II

Inlagt 20 december 2015

Kan arbetsplatskamp verkligen vara något viktigt, något att bry sig om, i tider av krig och flykt, stängda gränser och fascistiska rörelser? Ja, arbetsplatskampen är viktigare än någonsin.

Ett samhälle med skärpt utsugning ger hårdare arbetsplatser, många arbetslösa, rädsla och missnöje. Vad ska gro därur – splittring eller kamp?

Arbetare med vanliga fördomar och vanligt missnöje och numera vanliga SD-sympatier, de är mitt folk, en del av mitt folk. De är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen. Arbetare av alla ursprung och hudfärger är mina kamrater på arbetsplatsen eller arbetsförmedlingen, mitt folk. Arbetare som borde hålla ihop.

En arbetarrörelse värd namnet erbjuder gemenskap och kamp. När t.ex. de svenska lastbilschaufförerna drabbas hårt av lönedumpningen i åkerinäringen, så har det oerhört stor betydelse att de vänder sig mot de orättvisa villkoren, inte mot de utländska chaufförerna.

lastbilar

Sådana handlingar betyder mer än sådan opinionsbildning, som mest ger applåder från kompisar.

Saker hänger ihop.
”Flyktingkrisen” är inte vår kris, den är de flyendes kris.
Men vi har ett sedan åratal försvagat samhälle. Fortfarande ett starkt samhälle jämfört med många andra, men  förebyggande underhåll och marginaler saknas på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort. Det har jag och andra larmat om, också i åratal.

Att t.ex. socialarbetare, vårdpersonal, skolpersonal går på knäna, och/eller ser att de inte räcker till, att saker går fel, är inget som började hösten 2015. Det är lätt att bli tippad över kanten. Jag hörde någon säga ”Hur kan de klaga på lite övertid när andra drunknar!” Jag tror det är fel attityd. Det är de som inte klagar, de som bara biter ihop och ”gör sitt bästa”, som förr eller senare går i väggen.  Det händer för övrigt även bland volontärer.

Så även ur den synvinkeln är arbetsplatskampen urviktig. Det finns pengar, det finns inte minst enorma vinster. /Ex: Vinsten på barn och gamla: 30 miljarder./ Men det räcker inte att hämta pengarna ur pengabingen. De måste omvandlas till förebyggande underhåll och marginaler – mer människor, konkreta resurser. Det kräver kamp. Det är de som arbetar, som vet vad som behövs. Bland annat vet de, att de behöver vara fler – dvs att de arbetslösa egentligen är arbetskamrater som saknas. Snacka inte om utanförskap, snacka om klassamhälle.

De där borgarnassarna som beskrivs i DN idag, de ”intellektuella” (vilket verkar vara en överdrift – småborgare och akademiker är sällan så intellektuella som de och andra tror), de är inte mitt folk. Naturligtvis inte SD-ledarna heller. Desto viktigare att inte ”gemenskap” mellan de där typerna och delar av mitt folk får växa. Vi måste ha en strategi, och den handlar om att hålla samman på klasskampens grund. Stora ord men de ryms i alla små, viktiga handlingar. Kämpa tillsammans.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Hur ”flyktingvågen” utnyttjas i klasskampsvågen.

Inlagt 7 november 2015

Så här skrev jag 2012 i blogginlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Och nu: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna) kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på detta, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Och nu 2015 passar man på att åter köra ”Såna är tiderna” och ta ett stort kliv framåt i lönesänkarstrategin genom att skylla på det stora antalet flyktingar. Låtsas att det är för deras skull som löner ska sänkas och anställningstryggheten försämras ytterligare. Man förtiger då, förstås, att det redan är otroligt billigt för arbetsgivare att anställa nyanlända, ungdomar och andra som ”står långt från arbetsmarknaden” som det heter. Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här.

Med den här sorgligt framgångsrika strategin underblåser politiker och arbetsgivare motsättningar inom och splittring av arbetarklassen. Andra får stå för den öppna rasismen. Men det hänger ihop.

stora_krav Teckning Robert Nyberg.

.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 november, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Kära arbetsgivare – välj ditt bidrag här

troskel

Inlagt 16 oktober 2015

Nu tjatas det igen om att ”sänka trösklarna”, dvs sänka lönerna, för dem som ”står långt från arbetsmarknaden”.

I verkligheten saknas det inte alls ”ekonomiska incitament” för att arbetsgivarna ska anställa ungdomar, nyanlända, äldre och andra arbetslösa. De (arbetsgivarna) har ett helt smörgåsbord av feta bidrag de kan få: Särskilt anställningsstöd, Nystartsjobb, Yrkesintroduktionsanställning,  Särskilt nystartsjobb, Instegsjobb, Traineejobb, Lönebidrag…

De kan upp till få ända upp till 85% av hela lönekostnaden (inkl soc avg) i bidrag, ofta i åratal.

Jag har tyvärr aldrig hört t.ex. någon reporter pressa lönesänkarivrarna på varför de vill sänka trösklar som redan är bortslipade. Även de som är emot lönesänkningar missar ofta den saken.

När lönesänkarna pratar om att sänka trösklarna för att folk ska ”få sitt första jobb” så hoppas de nog att vi inte ska känna till alla de här bidragen som redan finns. För lönesänkarkampanjen handlar egentligen inte alls om att folk ska ”få sitt första jobb”. Det handlar om att skapa låglönemarknad och sänkta löner generellt. Och de vill inte sänka lönerna för att kunna anställa fler, utan för att höja vinsterna. Men det handlar inte om onda chefer utan om profitkrav. (Det finns 1 sak som kan få arbetsgivare att anställa fler än DE tycker att de behöver. Det är att de som arbetar vägrar att arbeta underbemannade.)

Titta igenom listan här nedanför och snacka sen om för höga trösklar. Läs gärna även det här blogginlägget från november 2012: 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Kära arbetsgivare…. välj ditt bidrag här:

Särskilt anställningsstöd
Om du anställer en person som är arbetssökande och har varit arbetslös en längre tid (deltagit i jobb- och utvecklingsgarantin i 6 månader) så får du bidrag med upp till 85% av lönekostnaden (bruttolön, sjuklön, semesterlön och arbetsgivaravgifter). Om lönekostnaden är upp till 130 kr i timmen, så behöver du bara betala 15% av den. Är lönekostnaden högre får du ersättning med 890 kr om dagen.
Dessutom kan du få 50 kr per dag om du handleder den anställde på arbetsplatsen. I vissa fall kan du få 150 kr per dag under de tre första månaderna, sen 100.
Du kan få särskilt anställningsstöd i tolv månader med möjlighet om till förlängning om personen ”har behov av en längre tid med anställningsstöd för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden”.

Nystartsjobb
Om du anställer en person som kommit till Sverige för max 3 år sedan som flykting, skyddsbehövande eller på grund av anknytning. eller som av annat skäl varit utan arbete en längre tid eller varit sjukskriven, eller fått försörjningsstöd (socialbidrag) osv – det finns flera alternativ – så får du bidrag.
Om personen är 21-26 år får du ett bidrag motsvarande arbetsgivargiften på 31,42%. Har personen inte jobbat på ett år får du dubbla arbetsgivaravgiften. Är personen 27 år eller äldre får du också dubbla arbetsgivaravgiften. Ex Du får 12568 kr om lönen är 20000 kr.
Du kan få bidraget i ett år (för en person 21-26 år) eller i fem år (27-55 år) eller upp till tio år (56 år och äldre)

Yrkesintroduktionsanställning
Om du anställer en person mellan 15 och 25 år som saknar erfarenhet av yrket eller är arbetslös och du erbjuder handledning eller utbildning så kan du kalla 15-25% av arbetstiden för handledning eller utbildning, Den delen behöver du inte betala någon lön för. För den delen du betalar lön för, får du ett bidrag motsvarande arbetsgivaravgiften på 31,42%. Du får dessutom ersättning med upp till 115 kr per dag för handledningen. Du kan få detta bidrag upp till tolv månader

Instegsjobb
Om du anställer en person som har fyllt 20 år och har ett uppehållstillstånd som inte är äldre än 36 månader och som läser på sfi får du ett bidrag på upp till 80 procent av lönekostnaden. Du kan få bidraget så länge den anställde har uppehållstillstånd, upp till 25 månader om anställningen omfattar högst halvtid. Om anställningen omfattar mer än 50% kan du få bidraget i upp till ett år.

Traineejobb
Om du anställer en ung person (20-24 år) som saknar erfarenhet av yrket och som samtidigt utbildar sig inom yrket och har varit arbetslös minst 3 mån, får du inom välfärdssektorn bidrag med 85% av lönekostnaden vid halvtidsarbete + 100 kr per dag för att handleda personen. Inom bristyrke: 50% av lönekostnaden. Du får bidrag i upp till 12 månader.

Lönebidrag
Om du anställer en person med nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan du kan få bidrag på upp till 16700 kr per månad (individuell bedömning). Dessutom 70 kr per dag i för särskilda kostnader.

Praktikant
Du kan ta en person som praktikant i upp till 6 månader. Du behöver inte betala något alls. Det finns flera trevliga varianter: Arbetspraktik, prova på-plats, yrkeskompetensbedömning, praktisk kompetensutveckling.

Veta mer?
Du kan kolla på arbetsförmedlingens sida. Välj flliken Arbetsgivare och Anställningsstöd.

PS. En annan aktuell grej – förhandlingar pågår för att ytterligare urholka lagen om anställningsskydd. Detta har förarbetats länge på våra arbetsplatser. Läs här om hur det går till: Turordningslistan på väggen (blogginlägg från 2012) När facket skriver på (blogginlägg från 2011)

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 oktober, 2015 i Blandat, Hur det ligger till

 

Att vägra jobba för mycket

solidarnosc

Inlagt 24 juni 2015

Bilden visar Mattias Elftorps illustration till berättelsen Solidarnosc i Slutsnackat. I den berättar Egon (pseud.) om hur inhyrda polska charkuteriarbetare slutar jobba övertid och hur karen med julskinkor blir överfulla.

Det är flera av berättelserna i Slutsnackat som handlar om just det att man snackar ihop sig om att säga nej till övertidsarbete eller extrapass. Därför skrev jag den här pekpinnen som en del av mitt förord till boken:

Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att tillexempel sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. (I fallet med de inhyrda charkuteriarbetarna var just det inget hinder. De vägrade jobba övertid därför att de inte fick övertidsersättning.)

Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid. Det brukar också vara klokt att, när frågan ställs om en gemensam åtgärd av något slag, formulera den med villkoret: Om alla, eller de flesta, är med. Det kan vara en avgörande skillnad mellan ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen?” och ”Tycker du att vi ska genomföra den här aktionen om 80% röstar ja?”.

Att säga nej till övertid och extrajobb är inte alltid en åtgärd för att sätta press i en specifik konflikt. Det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och helt enkelt gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är det förstås också ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning. För mycket jobb på för få personer, arbetslöshet för andra. Varje gång bemanningen på en arbetsplats minskas med en person, så ökar arbetslösheten i landet med en person. När det händer på tiotusentals arbetsplatser ökar arbetslösheten med tiotusental. Avsiktlig underbemanning och arbetslöshet hänger ihop som två sidor av ett mynt – ett mynt som oftast hamnar i arbetsgivarens ficka eller bekostar en skattesänkning för välbärgade.

Övertidsblockader är en av de stridsåtgärder som ingår i fackförbundens formella vapenarsenal. När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller facklig företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagad för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, när man agerar på lokal nivå. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda öppet uppmanar till övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.

Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten. Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot. Det är helt rimligt att förutsätta att om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då ska det anställas fler.

Observera: hälsosamt arbetstempo. Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen. Ofta har vi också en inre drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor vill vi inte att de ska drabbas. Det är vi som bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.
Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.

Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är idag en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans. Tänk på de arbetslösa – maska mera! var det någon som sa. Det är en bra paroll, även om maskning egentligen inte är rätt ord i sammanhanget. Jobba rimligt.

Första delen av mitt förord kan du läsa här: Ni är fuckade utan oss – Arbetarkollektivet som maktfaktor.

Mer om böckerna i Folkrörelse på arbetsplatsen-serien och hur man får tag på dem: Kolla här (öppnas i ny flik).

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 juni, 2015 i Blandat, Kultursidan

 

Ni är fuckade utan oss! – Arbetarkollektivet som maktfaktor

Inlagt 23 juni 2015

Den här texten är mitt förord i antologin Slutsnackat.

De flesta händelserna i Slutsnackat har utspelat sig under 2010-talet, en tid då vi ofta får höra repliker som:
– Det spelar ingen roll om jag säger ifrån.
– Säger jag nej till den där försämringen så ringer dom inte in mig igen.
– Inte sjutton gör det nån skillnad om jag vägrar jobba övertid.

Sanna repliker, tyvärr. Men testa att byta ut jag mot vi i de där meningarna. Testa att byta ut jag mot alla. Då stämmer replikerna inte längre. Det vi gör tillsammans spelar roll. Kraften i de aktioner som beskrivs i boken ligger helt och hållet i att man genomför dem tillsammans. Här agerar arbetarkollektiven, med smarta metoder, som den maktfaktor vi är, kan vara, i kraft av att vi är de som faktiskt gör jobbet. Smarta metoder betyder inte problemfria. Det uppstår svårigheter på vägen, tveksamheter, oenigheter, risk för splittring, och det blir inte alltid en storseger. Lägg märke till sådana erfarenheter i berättelserna. De är bra att ha i åtanke när ni själva tar strid om något.

De aktioner som beskrivs här bryter oftast inte mot regler i lagar och avtal. Men de bryter mot sådant ”samförstånd” som alltför ofta innebär underordning, underkastelse. De bryter också mot ovanan att tänka jag men glömma vi. De bryter inte minst mot ovanan att vi nöjer oss med att gnälla i fikarummet eller på sin höjd skicka en upprörd skrivelse till facket eller en arg insändare till lokaltidningen eller starta en Vi-som-tycker-grupp på facebook. Inget ont om sådant, det kan ibland vara en bra början, men det räcker oftast inte.

Smarta metoder: Ingen kan, än så länge, förbjuda människor att säga upp sig, som de personliga assistenterna i Får vi inte månadslön så säger vi upp oss eller sjuksköterskorna i Sitt ner i båten. Inte heller finns det någon lag mot att tacka nej till jobb som man tycker är för dåligt betalt, som sjuksköterskestudenterna i berättelserna om Inte under 24000-kampen. Att jobba strikt efter regelboken, som sopåkarna gör i berättelsen Till punkt och pricka, är snarast motsatsen till lagbrott, men får uppstudsiga arbetsgivare att slita sitt hår minst lika mycket som en vild strejk skulle göra. Att timmisar beslutar sig gemensamt för att tacka nej till att bli inringda när deras arbetspass kortas ner som i Driver ni med oss? är inte något man kan lagföra dem för. Ett regelbrott är det oftast inte heller att tacka nej till övertidsarbete eller extrapass, vilket förekommer i flera av berättelserna. (Mer om det i Att vägra jobba för mycket, som också finns här på bloggen.)

Berättelsen Till punkt och pricka handlar om en aktion som Stockholms Sopgubbar genomförde 2010, i protest mot att kollegor blivit uppsagda för att de inte accepterat lönesänkning. När aktionen pågick intervjuades en sopentreprenör, alltså en arbetsgivare, i Svenska Dagbladet. Han sa apropå de växande sopbergen i soprummen:
– Vi gör vårt bästa, men vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Att göra sitt bästa innebar att försöka få de anställda att vara lydiga och inte ta strid. Men det föll på att sopgubbarna agerade som en maktfaktor med en egen, gemensam vilja.

– Vi har hundra sopgubbar med en egen vilja.
Den repliken, och den motvilliga respekt som den speglar, vill vi höra ofta, om alla möjliga yrkesgrupper. I Slutsnackat möter vi några brevbärare, verkstadsarbetare, bageriarbetare, kockar, charkuteriarbetare, vårdbiträden, personliga assistenter, sjuksköterskor och järnvägare med en egen vilja. Fastanställda, timanställda, bemanningsanställda och blivande anställda hittar smarta strategier och påminner om vilka det är som gör jobbet. Som de timanställda vårdbiträdena uttrycker det i berättelsen Driver ni med oss: Ni är fuckade utan oss.

Del två av förordet kan du läsa här: Att vägra jobba för mycket

20150422_175146 Slutsnackat är del 3 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Mer om böckerna och hur man får tag i dem finns här. (Öppnas i ny flik.)

 

Busschaufförer, lär av vårdarbetarna!

Inlagt 17 maj 2015

Med ojämna mellanrum utsätts vissa yrkesgrupper för att tvingas söka sina jobb på nytt efter upphandlingar och ägarbyten. Ibland dessutom till sämre villkor än tidigare, trots att det handlar om samma arbetsuppgifter.

I Arbetet: 27 mars 2015 Inga jobblöften till bussförare (i Östersund) och 17 augusti 2015: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar.

Den här osunda ”kulturen” skulle upphöra direkt om alla berörda busschaufförer helt enkelt vägrade söka jobben. Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång, med bibehållna villkor, så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Låt det istället bli arbetsgivarna som får uppleva en sådan situation som oviss. Det skulle förändra läget totalt, både kortsiktigt och långsiktigt.

De framgångsrika kampmetoder som växer fram inom vården – kollektiva uppsägningar, kollektiv vägran att ta jobb under en viss nivå –  är något som även andra yrkesgrupper kan lära av och använda sig av på det sätt som passar just dem. Huvudsaken är det kollektiva agerandet och att inse att NEJ är också en strategi.

haveri2

Ett Inlägg från 4 juli 2013 om samma grej: Nej är också en strategi.

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 maj, 2015 i Blandat

 

Jag bryter min bloggtystnad med Slutsnackat

20150422_175146

22 april 2015

Oj vad tyst det var här då. Jag har nog glömt den här bloggen ett tag. Eller snarare så tänker jag numera oftast, när jag får någon klok(?) tanke i huvudet: Det där har jag redan skrivit om. För det mesta som händer i arbetslivet är upprepningar och motsättningarna i samhället är ständigt desamma. Det känns tjatigt att tjata…

…och så är det ju det att jag har varit nergrävd i arbetet med del 3 av antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Det arbetet har av olika skäl varit väldigt segdraget. Men det insamlade materialet – berättelser och intervjuer – räcker å andra sidan och blir över för det lilla format som jag har valt för bokserien. Små böcker ska det vara. De ska få rum i fickan på en overall eller städrock. De ska inte skrämma bort någon som är ovan läsare. De ska vara enkla att diskret glömma kvar på ett fikarumsbord. Storleken har betydelse. Så de berättelser  som handlar om erfarenheter av s.k. vilda strejker, har jag lagt undan i en hög för sig. De blir del 4 av bokserien, som förhoppningsvis trycks i höst

Men nu är vi alltså äntligen klara med del 3, Slutsnackat. Vi trycker också nya upplagor av del 2, Hopskrivet och del 1, Hopsnackat. Bokserien är ett ideellt projekt. Varken jag som redaktör eller de andra skribenter och illustratörer som medverkar i boken får pröjs för det. Eventuellt överskott går tillbaka för tryckning av nya böcker.

Om tryckeriet håller vad de lovar, kommer Slutsnackat från trycket på fredag. I övermorgon alltså, 24 april 2015. Då kan jag ha med några nytryckta ex till årets manifestation för sjuksköterskestudenternas lönekamp: Inte under 25K kl 17.00 på Mariatorget i Stockholm /Facebookevent/. Jag är inbjuden som en av talarna där. I Slutsnackat berättar sjuksköterskestudenter från Uppsala, Umeå, Stockholm, Lund och Kalmar om sina erfarenheter av lönekampen, och en sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på barnintensiven i Lund. Så det vore roligt att kunna vifta med de första exemplaren bland de blivande sjuksköterskorna på Mariatorget!

Men det handlar förstås inte enbart om sjuksköterskor. Boken innehåller berättelser från många yrkesområden. Den gemensamma nämnaren för berättelserna är att det är sanna historier om arbetarkollektivet som maktfaktor. Brevbärare och tågvärdar berättar om hur de kommer fram till att sätta stopp för övertidsarbete. Sopgubbar följer regler till punkt och pricka så att chefen sliter sitt hår. Personliga assistenter sätter ner foten för att få månadslön. Deltidare och visstidare tar täten i striden för ett hotat helgtillägg. Timanställda vårdbiträden tackar nej till kortare arbetspass. Bemanningsanställda charkarbetare säger Solidarnosc! Och så finns det en urskruvad saftblandare, tio kilo gömd blandfärs, nästan en ockupation, en uppviglande tomte och den stora kjolstriden.

Det kommer att bli boksläpp med presentationer av Slutsnackat i Norrköping 25 april, Stockholm 5 maj (endast häng), Malmö 7 maj, Göteborg 12 maj och Gävle 27 maj. Mer om detta på folkrorelselinjen.wordpress.com där du också hittar annan info om bokserien.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2015 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Kultursidan, Vården

 

Var finns de för höga lönerna?

Nyberg_krav
Bild: Robert Nyberg förstås.

Inlagt 25 september 2014

Alltså var finns de där för höga ingångslönerna? Eller de där för höga lönerna för ”enkla jobb”? Var gömmer sig de där feta kollektivavtalen?

Den högsta inkomst jag haft i mitt liv, för ca 10 år sen, var ca 23000 kr (brutto) i månaden. Denna höga inkomst berodde dels på att jag jobbade ständig natt och hade ob alla timmar, dels på att timlönen låg högt över kollektivavtal. Inte för att chefen var bussig eller för att jag var duktigare än nån annan, utan därför att vi under många år hade kämpat på arbetsplatsen för bättre löner och andra villkor. Vi hade fått till ett hyfsat lokalt avtal för alla där.

Livsmedelsarbetareförbundet, som hade kollektivavtalet för vår arbetsplats, har ändå drivit igenom relativt höga löner i kollektivavtalet – om man jämför med många andra förbund. De största och svagaste förbunden (som Metall och Kommunal) har skamligt låga löner i sina kollektivavtal. När det gäller Metall kan man i viss mån ursäkta det med att det historiskt har funnits lokalt starka klubbar som förhandlat fram lokala avtal. Kommunal har inte samma historia.

När jag började på ett nytt jobb år 2008 (storkök inom landstinget, kollektivavtal med Kommunal) fick jag ca 17000 brutto i månaden. Egentligen skulle jag haft ca 16000 i ingångslön, men fick högre på grund av bussig chef som tyckte att jag som hade trettio års arbetslivserfarenhet skulle få lite extra.

För övrigt tycker jag att alla ska ha en hyfsad lön och har rätt att kämpa för det. Det behövs köksbiträden, det behövs städare. Deras jobb måste göras för att andra ska kunna göra annat. De ska kunna ha ett bra liv oavsett om de är köksbiträden och städare i två år eller fyrtio.

När någon säger ”Vi behöver lägre ingångslöner!” så har ”Vi” hamnat fel. De menar ”Vi vill ha högre vinster!”
Nästa som säger ”för höga ingångslöner” bör få leva på sådan i fem år och sen kan vi snacka.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 september, 2014 i Blandat

 

Arbetstidsförkortning! Arbetsomfördelning!

Inlagt 10 augusti 2014

Den här artikeln skrev jag 1984. Den publicerades i flera olika tidningar och tidskrifter. När jag skrev den så var datoriseringen på väg in i arbetslivet. Hur skulle vi använda de tidsvinster som det skulle leda till?

Nu när jag lägger upp artikeln här på bloggen är det 2014. Trettio år har gått och vi kan fråga oss: Hur blev det? En hel del (om än inte allt) i den här gamla artikeln känns fortfarande aktuellt, så håll till godo.

Bild: Argument år 2014. Bilden är ett montage som jag hittat på nätet.
sextimmar

Om ett litet och förnuftigt land

I ett samhälle där varje jordbruksarbetare (jägare, fiskare) bara kan framställa lite mer mat än det han själv äter upp, måste nästan alla människor arbeta med att framställa mat. Men så snart varje matarbetare kan framställa mat till ett större antal människor, finns det arbetstid över för tillverkning av andra varor.

Om man sedan fortsätter att rationalisera, dvs att minska den arbetstid som behövs för produktionen av bröd, kastruller, strumpor, bilar, radioapparater – vad gör vi då med den arbetstid som ”blir över”?

Vi kan fundera över frågan genom att betrakta en miniatyr – ett litet men förnuftigt land.

Arbetsfördelningen i Det Lilla landet.

Det Lilla Landet har 1400 invånare, varken fler eller färre. 400 av dessa människor är för unga, för gamla eller för sjuka för att arbeta produktivt. Men det gör inget. 800 människor arbetar på heltid med att framställa mat, kläder, bostäder etc åt både sig själva och de andra invånarna i Det Lilla Landet. Alla 1400 får vad de behöver.

En del, särskilt bland de 400 ”icke produktiva” behöver vård, utbildning och hjälp av olika slag. Det får de också. 150 personer ägnar sin arbetstid åt detta. Kvar finns det 50 glada personer som får ligga i för att spela teater, skriva böcker och måla tavlor till sin egen och de andra 1350 människornas förnöjelse.

Tekniken utvecklas

Tekniken utvecklas i detta lilla land. Människorna kommer på metoder att framställa både mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 heltidsarbetande – mot tidigare 800 – för att producera de nödvändiga varorna åt 1400 människor.

Naturligtvis frågar sig alla invånare i Det Lilla Landet: Vad gör vi nu?

Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för? Eller ska vi låta 600 av oss fortsätta att producera och så får de 200 som blir över göra ingenting? Mat, kläder och bostad kan de få i alla fall, för det räcker ju till alla. Fast i så fall bör de förstås be och böna lite först – de jobbar ju faktiskt inte.

Förresten, nu när det går att producera köttbullar och kalsonger snabbare, så borde det väl också gå snabbare att vårda folk. Varför skulle just de 150 som jobbar med det fortsätta att vara lika många? För jämviktens skull borde de också bli färre…

Nya stora möjligheter

Nej då. Så slut i huvet är inte invånarna i Det Lilla Landet. Naturligtvis diskuterar man förnuftiga alternativ. Man diskuterar att förkorta arbetstiden för alla som arbetar. Man diskuterar att utöka antalet som arbetar inom vård och omsorg. Där kan det ju egentligen aldrig finnas för mycket folk.

Man diskuterar om man ska kunna låta fler ägna sig åt kulturellt arbete – eller om det räcker att alla får mer tid för sådant genom kortare arbetstid.

Allt kan hända! Och alla invånare i Det Lilla Landet är glada över sina nya stora möjligheter.

Kortare arbetstid…

Det finns inga grundläggande skillnader mellan Det Lilla Landet och vårt samhälle. Om vi som arbetar fick bestämma skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Om vi som arbetar tungt och på obekväm arbetstid fick bestämma, skulle vi säkert snacka mycket om att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka.

Vi är ju trötta, vi blir fort utslitna. Vi har för lite tid för barnen och orkar ibland med dem dåligt. Få av oss har tid och ork att gå på fackmöten, trots att ingen av oss vill överlåta tänkande och all makt till dem som är aktieägare, politiker eller ombudsmän på heltid.

Och av våra åtta timmars fritid och åtta timmars sömn försvinner mycket tid på bussen och i bilkön. Det gäller förresten inte bara oss som har de tyngsta jobben och de knasigaste arbetstiderna.

Men om vi får kortare arbetstid, hur går det då med lönen?

Använd förnuftet! Om vi kan framställa de varor som behövs på kortare tid, så kan vi givetvis få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid. Lönen, pengarna, motsvarar ju de varor och tjänster vi kan få för dem.

När man för inte så hemskt länge sen demonstrerade för åtta timmars arbetsdag, trodde många att det var en utopi, en omöjlig dröm. Två saker gjorde drömmen verklig: industriproduktionens tekniska utveckling och arbetarklassens kamp för sitt krav.

Nu är sextimmarsdagen möjlig. Om den ska bli verklig beror på om vi som vill ha den kämpar för den.

och omfördelad arbetstid

En förbättrad produktion kan utnyttjas till mer än att korta arbetstiden för var och en av oss. Vi kan också få en lugnare arbetstakt, vi kan göra jobben bättre – och vi kan flytta vår arbetstid dit vi tycker att den behövs.

Det finns ju arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben. Rationaliseringar inom vården medför nästan alltid sämre vård.

Om vi behöver mindre tid till att producera bullarna och bilarna, så kan mer arbetstid ägnas åt att ta hand om gamla och barn och sjuka människor. Dels genom att vi var och en genom arbetstidsförkortning får mer tid för våra egna ungar och gamla föräldrar, dels genom att fler människor kan jobba inom vården när färre behövs för industriproduktionen.

Om man talar om den offentliga sektorn som ”tärande”, glömmer man bort att om arbetslivet låg i de arbetandes händer skulle det vara naturligt för oss att se till att våra ”överblivna arbetstid” används där den behövs.

Att det finns byråkrati och onödiga uppgifter och överklass inom den offentliga sektorn, liksom inom den privata, är en annan sak. Det är klart att sånt ska bort. Men gubbarna ska vi ta hand om!

Allt går inte fortare

Det finns fler sorters jobb än vården som inte kan rationaliseras. Det är t.ex. konstnärernas arbete, författarnas, skådespelarnas, musikernas. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter. Men att skriva en boksida, måla en tavla eller repetera en teaterpjäs kan inte gå fortare och fortare.

Effekten blir att kulturen skenbart blir dyrare och dyrare jämfört med kastrullerna. Men i själva verket är det ju tvärtom. Eftersom det behövs mindre arbetstid till att göra kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för kulturen. Både att var och en av oss får mer tid att utveckla våra talanger och intressen genom kortare arbetstid och att vi får bättre råd att hålla oss med folk som har det som jobb.

Allt nytt är inte bra

Vi som arbetar måste urskilja de goda möjligheterna i bättre utvecklad teknik och produktion. Vi måste tänka efter hur vi vill utnyttja dessa möjligheter och börja kämpa för det vi vill.

Vi måste också tänka efter vad vi inte vill. Det finns ju faktiskt även dumma rationaliseringar och all teknik är inte bra för att den är ny. Vi vill ha bort jobb som man får ont i ryggen av för att man lyfter tungt. Men vi vill inte byta ut det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen lik förbannat.

Vi vill ha bort jobb som man får magsår av för att de är för stressiga. Men vi vill inte byta dem mot jobb som man för magsår av för att de är ensliga och tråkiga. Magsåret svider lik förbannat.

Godare och vackrare

Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dåligt organisation och för få anställda, i ett arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man sätta in ny teknik på ett sånt ställe, så ska den användas för att få en lugnare arbetstakt. Eller man kanske behöver tiden för att framställa godare köttbullar och vackrare kalsonger.

Om de som beslutar över andras arbete, och deras ”experter”, har initiativet och alla rationaliseringsvinster hamnar i deras händer, så kommer de att kasta sig över varje tänkbar dataskärm och varje möjlig uppsägning som hungriga hundar.

Om däremot vi som gör jobbet tar initiativet så gör vi helt klart för hundarna att rationaliseringar ska användas till förkortad arbetstid med bibehållen lön, till omfördelning av resurser dit de behövs i samhället och till andra förnuftiga syften. Om hundarna vet att det inte bara är att glufsa i sig så tar de det lite lugnare. Vi slipper en del dumrationaliseringar och kan koncentrera oss på verklig och förnuftig utveckling.

Om vi hade makten

Alltså: Vi som arbetar måste diskutera hur vi skulle utnyttja de nya produktionsmöjligheterna om vi hade makten. Vi har inte makten. Det Lilla Landet finns inte. Men när vi står inför de samhällsförhållanden som gör det förnuftiga omöjligt måste vi ha förnuftet kvar. Vi måste utgå från hur vi egentligen vill ha det och vad som egentligen är möjligt och ställa våra krav utifrån det perspektivet.

Vi kan inte förlita oss på att fackliga och politiska företrädare ska sköta om tankeverksamheten och ställa kraven. Kraven måste komma från oss på arbetsplatserna, inom industrin och vården och från dem av oss som är arbetslösa.

Om det ska bli ett verkligt tryck till exempel för kravet på sex timmars arbetsdag så måste det ställas överallt där vi rör oss. Vi kan ställa det i lokala förhandlingar på jobbet, skriva motioner till avtalskonferenserna och förbundskongresserna, demonstrera för det. Tala om det för dina arbetskamrater. Berätta det för dina barn! Gör det omöjliga möjligt.

/Frances Tuuloskorpi i september 1984

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 augusti, 2014 i Blandat, En artikel från 1984

 

Klart som fan att vi kan

Inlagt 4 juli 2014

Är arbetare på t.ex. en restaurang tvungna att bära t-shirts med arbetsgivarvänlig högerpolitisk propaganda?

(Apropå denna artikel i Arbetet: ”Det är bara att ta på sig kampanjtröjan”.)

Stämmer det att eftersom arbetsgivaren leder och fördelar arbetet och kan bestämma vilka arbetskläder man ska ha, så är det bara att ta på sig tröjan och tiga still?

Tveksamt, tycker jag.

Först och främst kan man förstås fundera på om Visitas klädkampanjer är något att bry sig om. Såna kampanjer brukar ofta lägga krokben för sig själva. Kostar mer än de ger. Vem bryr sig om deras fjantiga propaganda.

Å andra sidan kanske man vill sätta stopp i tid. På nästa tröja kanske det står ”Här får du inte komma in om du ger pengar till tiggare”. Eller ”På denna restaurang tycker vi inte om facket”. Är det då fortfarande arbetsgivarens rättighet att klä ut de anställda i dessa ”arbetskläder” för att man har rätt att leda och fördela arbetet? Var går gränsen?

Vore det min arbetsplats skulle jag rent fackligt hävda att arbetsuppgiften att föra ut politisk propaganda faller utanför arbetsskyldigheten enligt kollektivavtalet. (Såvida man inte har tagit anställning som politisk plakatbärare.)

Jag skulle meddela att facket lägger tolkningsföreträde, vilket vi har rätt till enligt MBL §34: ”Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems arbetsskyldighet enligt avtal, gäller organisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats.”

Tolkningsföreträdet innebär att medlemmarna behöver inte ta på sig denna tröja så länge tvisten inte är slutligt löst genom förhandling eller i domstol. Och det är arbetsgivaren som måste driva frågan dit för att få den prövad. Kan satsa en slant på att de inte går så långt.

Men det kanske inte finns kollektivavtal? Jo, det gör det om företaget är med i arbetsgivarorganisationen Visita.

Men det kanske sägs vara frivilligt att ta på sig tröjan? Och det kanske finns osäkert anställda på arbetsplatsen som vet att ”frivilligt” betyder att ”visst, gör som du vill, men vi har inget jobb till dig från i morgon”?

Då vill jag hävda följande: OM de berörda arbetarna inte vill ha på sig den ”frivilliga” tröjan, så kan de snacka ihop sig och säga nej tack. Och OBS att detta gäller även om de har osäkra anställningar – under förutsättning att de snackar ihop sig. Arbetsgivaren klarar inte att byta ut hela personalen på en gång. Man måste då också hålla på ”en för alla, alla för en”. Försöker du sparka en av oss, så går vi alla, på dagen.

Men så kan man inte göra!

Jo det kan man.

Det är just det man kan. Det är inte lätt, och vi är inte vana, men vi kan.

Jag är sjukt trött på att höra att det inte GÅR att stå upp, därför att vi har osäkra anställningar. I arbetarrörelsens barndom hade ALLA osäkra anställningar, alla kunde bli sparkade utan förvarning. Alla kunde sättas i fängelse för uppvigling. Alla kunde bli skjutna i demonstrationståget.

Vi kan säga att det är svårt, men inte att det inte går.

Det är därför att vi tror att det inte går att stå upp, som arbetsgivarna är så oerhört kåta på att använda osäkra anställningar. Det är vår rädsla som är deras stora vinst, räknat i både makt och pengar.

Om vi i stället sa: Vi kan lika gärna ta fajten tillsammans, vi får ju ändå inga fasta anställningar! Varför krypa när det ändå inte ger oss fasta jobb! då skulle det viktigaste skälet till att ha folk osäkert anställda försvinna.

Sen om man vill ta den fajten om en tröja eller om andra saker, det är inte min sak att avgöra.

Det går ju också bra att råka springa in i varandras tröjor med vinglas och ketchuptallrikar.

Eller råka kräkas på dem.

Och då får man byta till de reservtröjor man har till hands, typ dessa:
visstidsupprorstrojor

Jag vill bara säga: Klart som fan att vi kan.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2014 i Blandat

 

Nedmonteringen började långt före 2006

Inlagt 9 januari 2014

Den samhällsutveckling vi ser de sorgliga frukterna av idag, påbörjades inte år 2006 då alliansen vann riksdagsvalet. Nedmonteringen hade då pågått i åtminstone tio-femton år. Alliansregeringen var inte startskottet utan snarare en följd av nedförsbacken, och förstås en intensifiering, en ännu brantare backe.

Den artikel som jag klistrar in här skrev jag 1996 och försökte få in i flera dagstidningar, bland andra Aftonbladet. Den refuserades överallt. Sen togs den in på LO-tidningens kultursida i nr 17/98. Varför på kultursidan? Därför att kulturredaktören tyckte den var intressant, antar jag. Och på kultursidan kan man få vara lite eljest även i en facklig tidning.
Den diskussion jag efterfrågade, blev det dock inte mycket av. Den behövs fortfarande, så att vi inte tror att regeringsbyte räcker.

Folk och bullar

Ett inlägg i debatten om ”nödvändiga nedskärningar”. 

Många arbetsgivare, inom både den privata och den offentliga sektorn, har genomfört nedskärningar som inte motiverats av motsvarande ”arbetsbrist”. Färre människor ska klara jobbet. Vissa arbetsuppgifter blir aldrig utförda, andra kan inte bli utförda på bästa sätt. På vårdhemmet hinner man inte vända patienterna tillräckligt ofta. I livsmedelsbutiken hinner man inte hålla rent. Nedskärningarna har fått konsekvenser som det betraktas som illojalt mot arbetsgivaren att ”avslöja”! Men arbetsgivaren har förmodligen fått veta i förväg av de  anställda, att de inte kommer att kunna bibehålla kvaliten. Yrkeskunnande och yrkesstolthet har nonchalerats på ett synnerligen illojalt sätt.
I pausrum och på fackföreningsexpeditioner har man suckat Såna är tiderna. Även om många ändå protesterat och förhandlat efter bästa förmåga, så har man inte trott sig om att kunna stoppa utvecklingen.
På min arbetsplats – ett storbageri – ställdes vi 1995 inför en planerad nedskärning som skulle göra en fjärdedel av arbetskamraterna arbetslösa och förhindra resten av oss att göra ett bra jobb. Om inte planen accepterades skulle produktionen läggas ned. Men våra medlemmar vägrade acceptera att Såna är tiderna. När arbetsgivaren ensidigt avslutade de lokala förhandlingarna, genomfördes en vild strejk. De strejkande anmäldes till AD och fick böta 2400 kronor var. Men det vägde lätt i jämförelse med att planen stoppades  efter fortsatta förhandlingar. Ingen fick sparken och möjligheten att göra ett bra jobb blev kvar.
Vi tog vårt samhällsansvar.  Och då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om!  Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.
Försämringen av vården är kanske den otäckaste konsekvensen av utvecklingen, men den är inte något unikt. Det handlar om en allmän urartning av stora delar av svenskt arbetsliv. Förutom att för få ska klara jobben, har många fast anställda bytts ut mot tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft.  Den flexibilitet och följsamhet som arbetsgivaren uppnått försämrar ytterligare kvalitén i arbetet. Den som inte vet om hon får jobba nästa månad kan knappast engagera sig i det långsiktiga arbetsresultatet utan ställer snarare upp på vad som  helst – även om det innebär ett dåligt utfört jobb. Ofta har eländet förvärrats av omorganisationer och nyordningar som visserligen givit en rad leende konsulter arbete, men som rivit upp och tunnat ut den erfarenhet och kontinuitet som är en förutsättning för kvalitet.
Allt detta har tillåtits i en land som sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse!  Borde vi inte diskutera varför?

På bilden syns några av de strejkande utanför Stockholmsbagarn under den strid 1995 som berörs i artikeln.

strejk1995

Not: Artikeln har också varit publicerad i artikelsamlingen Folk och andra bullar 2001.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 januari, 2014 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Våldsangrepp mot järnvägsarbetare som strejkar mot privatisering i Sydkorea

manifestants_seoul_
(Info in english down the page)
Inlagt 23 december 2013Sydkoreanska järnvägsarbetare strejkar sedan 9 december mot privatisering av järnvägen. De gick ut i strejk trots att de befarade våldsangrepp från regeringen, som skett vid tidigare strejker. Polis…en har nu stormat högkvarteret för den koreanska fackliga samorganisationen (KCTU) för första gången sedan facket blev lagligt 1999. De krossade glasdörrar, anföll med pepparspray och arresterade över 100 fackliga aktivister, men hittade inte de sedan tidigare gömda ledarna för de strejkande järnvägsarbetarna. KCTU har beslutat att kalla till generalstrejk den 28 december. I internationella medier står ingenting om dessa händelser.  De koreanska arbetarna kämpar både mot nyliberal privatisering och för den grundläggande mänskliga rättigheten att strejka. Vill du stödja dem, kan du skicka ett meddelande till den koreanska regeringen via Labourstart: http://bit.ly/1aUdMGq

In English:
South Korean railway workers strike since December 9 against the privatization of the railways. They went on strike even though they feared violent attacks by the government, which occurred at previous strikes. Now the police stormed the headquarters of the Korean Confederation of Trade Unions ( KCTU ) for the first time since the union became legal in 1999. They smashed glass doors, attacked with pepper spray and arrested more than 100 union activists , but did not find the previously hidden leaders of the striking railroad workers. KCTU has decided to call for a general strike on December 28. The international media says nothing about these events. The Korean workers are struggling both against neo-liberal privatization and for the fundamental human right to strike. To support them, you can send a message to the Korean Government through the Labour Start: http://bit.ly/1aUdMGq
Please share.
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 december, 2013 i Blandat

 

Vi ses i morgon!

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum lördag den 23 november 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41

Tid: 16.45 – 18.00 lördag 23 november 2013

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet. berättar vi om erfarenheter av att ta strid tillsammans på olika sätt. Boken går i tryck nästa år.
Under programpunkten på Socialistiskt Forum utlovas smakprov ur Slutsnackat: Vad sägs om strejk i hemtjänsten och på blöjfabriken, jobba-enligt-regelboken-aktion i sopsvängen, och kanske något om kollektiv uppsägning som stridsmetod?

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum
robertnyberg_strejkar
Teckning: Robert Nyberg

 

Finns yttrandefrihet på arbetsplatsen?

Inlagt 18 november 2013

Uppdaterat 19/11 2013 med tid och plats för protesten på torsdag

Yttrandefrihet är ett hett ämne som diskuteras vitt och brett. Men sällan talas det om att det är på våra arbetsplatser som yttrandefriheten är mest begränsad och hotad.
Vill du göra något åt den saken – stöd Atbin och Iraj. T.ex. aktivt på torsdag.

demokrati
Bild från facebookgruppen Stöd personalens kamp mot förtryck i Partille Kommun

Den 30 mars i år skrev jag om pedagoger på ett LSS-boende i Partille som dragit igång en förening och tidning med namnet Pedagogiskt Arbete – och om att två av dessa engagerade pedagoger, Atbin Kyan och Iraj Yekerusta, blivit avstängda från sitt arbete. För att ha misskött sitt arbete? Nej. För att ha varit elaka mot de boende? Nej. För att en av dem skrivit ett kritiskt brev till kommunens ansvariga politiker? Ja.

Här är mitt tidigare blogginlägg: Lojalitet uppåt eller nedåt? Om de avstängda pedagogerna i Partille.

Hur har det gått sen? Jo, de två pedagogerna är fortfarande avstängda. Här följer information från stödnätverket för Atbin och Iraj.

Detta har hänt

För ett ca ett halvår sedan blev Atbin Kyan, skyddsombud vid LSS-boendet Mellbygården i Partille, avstängd från sitt jobb. Detta på grund av ett kritiskt brev han skrivit till kommunen, i vilket han påtalade missförhållanden på arbetsplatsen som pågått under en lång tid.

I samband med brevet fick hans kollega Iraj Yekerusta frågan om han höll med om kritiken som kom från hans kollega och landsman (sic!). När han svarade jakande på detta blev även Iraj avstängd.

Sedan dess har förhandlingar pågått, för Irajs del genom fackförbundet vision och för Atbins del, kommunal. Det har också anordnats stödaktioner i bland annat göteborg, stockholm och umeå.

Den senaste tiden har fallet Atbin och Iraj uppmärksammats, både i media och i samband med att Atbin och Iraj fick civilkuragpriset som varje år delas ut till minne av den mördade fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, för sin kamp för yttrandefrihet på jobbet.

Fallet Atbin och Iraj har också lett till att en bredare kritik – från bl.a. lärare och personal på boenden – mot Partille kommuns sätt att sköta personalpolitik offentlig verksamhet kommit fram. Det som började som ett försök att tysta kritiska röster har istället väckt en kör av kritik. Det planeras nu både demonstration i Partille tillsammans med andra missnöjda grupper, och en gemensam träffpunkt för folk som arbetar inom Partille kommun där de kan vädra sin kritik och ta del av varandras erfarenheter och sätt att göra motstånd på.

Den här konflikten håller på att växa till något mycket större. Till en protest mot ett helt sätt att styra samhället, där marknadsmekanismer och nepotism råder även i gemensamt ägd offentlig sektor, på bekostnad av både boende och personal och under täcknamn av New Public Management. Samma tänkande som går igen i allt från utförsäljningar av gemensam egendom till den senaste tidens försök att smygprivatisera den svenska högskolan!

Samling nu på torsdag (21/11) kl 15, Hornsgatan 20 i Stockholm

Så, det som händer nu är att det börjar dra ihop sig till den sista centrala förhandlingen mellan arbetsgivaren och fackörbundet vision, som representerar Iraj. Därför tänkte vi samlas i Stockholm. För att sätta press på förhandlarna och för att uppmärksamma vikten av yttrandefrihet på arbetsplatsen, genom flygbladsutdelning och genom att överlämna en protestlista till Vision och Kommunal med namnunderskrifter mot avstängningen!

De har hittills varit mycket förtegna med var förhandlingarna ska hållas Inte ens den berörda medlemmen har tillgång till den informationen (!). Detta för att undvika uppståndelse.

Vi kommer därför att hålla protesten kl 15.00 på torsdag vid SKLs (arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting) lokaler på Hornsgatan 20, Södermalm. Namnunderskrifterna kommer vi lämna över till SKL och till Vision (på Visions kontor). Facebookevent (öppnas i nytt fönster/flik)

//Stödnätverket för Atbin och Iraj

Några artiklar:
Göteborgsposten
Partille tidning
Göteborgs fria
Tidningen Vision
Arbetaren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2013 i Blandat

 

Bussar, vård, kanonkulor

bussbrand

Inlagt 9 juli 2013

Apropå bussbränderna i Uppsala. Jag känner inte till omständigheterna i just det här fallet. Men det får mig osökt att tänka på en av berättelserna, Hjältar och Hot, i antologin Hopskrivet. Jag citerar:

… skyddsombuden stoppade bussar där nödöppnarna inte fungerade. De stoppade 10 bussar på en vecka. Ett skyddsombud blev uppkallad till chefen och kallad ”slashas”.

Skyddsombudet: Vad ska man göra om inte nödöppnarna funkar om det börjar brinna i bussen?

Chefen: Vad ska man göra om det börjar regna kanonkulor?

Faktum är att ofta när ansvariga säger: Vi hade ingen aning… vi ska se över… – så ljuger de. Det är en mycket vanlig situation på arbetsplatser att de anställda tjatar om problem och risker och att cheferna helt enkelt slår dövörat till.

Det är på den punkten ingen skillnad när det gäller bussar, vård eller vilken som helst av alla de sorters arbetsplatser som vårt samhälle består av.

Berättelsen ur Hopskrivet kommer jag följaktligen att tänka på ganska ofta. T.ex. varje gång ansvariga i vården säger: Vi är väl förberedda och kan garantera patienternas säkerhet!

Jaså? tänker jag. Vi hörde ju just vårdpersonalen vittna om motsatsen? Men det är klart, vad ska man göra om det börjar regna kanonkulor.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 juli, 2013 i Blandat

 

Dum replik i dålig pjäs

annie_loof

Inlagt 26 maj 2013

Slagsta Glass har anställt fler ungdomar pga halverad restaurangmoms o arbetsgivaravgift. Ytterligare ett bevis! skriver Annie Lööf på twitter.

Fast det är inte sant. I december 2011, precis innan arbetsgivaravgifterna och momsen sänktes, hade Slagsta Glass sex anställda. Ett år senare hade de tre. Däremot har vinstmarginalen ökat rejält.

Läs mer om detta på Alliansfritt idag 2013-05-26: Inte en grej stämmer när Lööf pratar arbetsgivaravgifter och krogmoms

(2014-01-06 lyfter Alliansfritt upp saken igen: Lööf struntar i forskningen – lyssnar hellre på en ”jobbskapare” som halverat sin personal)

Jag brukar sällan skriva bloggtexter om korkade personer i maktposition. Samhällsmotsättningarna handlar ändå inte om personer. Det är liksom ingen idé att byta ut skådisarna om det är pjäsen som är dålig. Men här gäller det dumhet som inte är personlig. Annie Lööf är inte den enda som inte fattar (vill fatta) att när arbetsgivare säger ”Vi har anställt fler” så är det inte säkert att det stämmer. Och även om de inte blåljuger så är det ofta en vit lögn, sanningen är att ”Vi har bytt ut anställda mot andra anställda som är billigare”.

Det finns en parallell. Det är när arbetsgivare säger: om vi bara får flexiblare arbetstidsregler eller om vi bara får lättnader i anställningsskyddet, då kan vi anställa fler. Alla som varit på en arbetsplats vet att flexiblare arbetstidsregler och lättnader i anställningsskyddet används för att man ska kunna få arbetsuppgifterna gjorda av färre personer, på färre timmar. Om arbetsgivarna kan ha folk inne exakt då de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningsskydd, då kan de pressa ner arbetstimmarna och ändå få jobbet gjort. Den pjäsen handlar om skärpt utsugning, inte om att anställa fler.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 maj, 2013 i Blandat, Hur det ligger till

 

Lojalitet uppåt eller nedåt? Om de avstängda pedagogerna i Partille.

Inlagt 30 mars 2013

I Partille utanför Göteborg har två pedagoger blivit avstängda från sitt arbete på ett LSS-boende.

För att ha misskött sitt arbete? Nej. För att ha varit elaka mot de boende? Nej.

För att en av dem skrivit ett kritiskt brev till kommunens ansvariga politiker. Ja.

Kommunen kräver lojalitet uppåt = tystnad.
De berörda pedagogerna utgår istället från sin lojalitet neråt = solidaritet med varandra och med de boende.
En principiellt viktig strid.

Diskussioner om yttrandefrihet tenderar att handla oproportionerligt mycket om rätten att säga elaka saker om andra människor, rätten att vara taskig inom kultursektorn och på internet.
Det är på arbetsplatserna yttrandefriheten är mest beskuren och hotad. Om det talar man inte lika mycket. Just därför.

partille2
Manifestation mot avstängningarna i Partille.

LSS-boende – förvaring eller något mer?

På ett LSS-boende bor personer som omfattas av LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, dvs.
1  personer som har utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
2 personer med stora begåvningsmässiga funktionsnedsättningar som inte går över efter en hjärnskada i vuxen ålder
3  personer med andra fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som inte beror på normalt åldrande och som finns kvar under lång tid.

Hur ska då ett boende för dessa människor fungera? Som förvaring? Eller ska det vara något mer? Att det ska vara något mer tas för givet av personalen på LSS-boendet i Partille. De är ett engagerat arbetarkollektiv med stort intresse för pedagogik.

De har tagit initiativ till en förening som heter Pedagogiskt Arbete. Föreningen verkar för:
* Allas lika värde
* Jämlikhet, delaktighet, mångfald
* Livskvalitet för människor med funktionsskillnader
* Arbetsplatsdemokrati, vilket är en nödvändig del av en fungerande pedagogisk struktur
* Utveckling av metod/arbetssätt som en del i arbetet med individer med funktionsskillnader
(Ur föreningens stadgar)

Nyligen har föreningen kommit ut med det första numret av en egen tidning, som också heter Pedagogiskt Arbete. ”En tidning av personal som ska gynna allas lika värde, livskvalité för människor med funktionsskillnader och arbetsplatsdemokrati.”

Bra va?

Boende och anhöriga uppskattar förmodligen de anställdas engagemang. Och politiker och tjänstemän i Partille kommun kan skatta sig lyckliga som har så engagerad personal!

Men…

… i samma veva som det första numret av Pedagogiskt Arbete kom ut blev skyddsombudet Atbin Kyan avstängd från sitt arbete.

Skälet till avstängningen var att Atbin Kyan i egenskap av skyddsombud hade skrivit ett brev till de ansvariga kommunpolitikerna där han kritiserade arbetsgivarens chefspolicy och riktade skarp kritik mot vård- och omsorgsförvaltningen

Bakgrunden var en chefsfråga. En olämplig chef som tidigare tagits bort från verksamheten, efter att personalen framfört sina klagomål till ansvariga politiker, hade bakvägen fått inflytande över verksamheten igen. Detta upplevdes som ett arbetsmiljöproblem och därför skrev skyddsombudet sitt brev.

Skyddsombudet avstängdes alltså. Dessutom avstängdes boendets pedagogiska vägledare Iraj Yekerusta som visserligen inte undertecknat brevet men som förutsattes tycka som ”sin landsman”! Det gjorde han också, tyckte lika, liksom majoriteten av arbetskamraterna på boendet.

Varför?

Är ett skarpt och kritiskt brev till ansvariga politiker skäl för avstängning från arbetsplatsen? Givetvis inte. Är att tycka lika och vara landsman skäl för avstängning från arbetsplatsen? Givetvis inte.

Det har tydligen även kommunen insett. Nu säger de att avstängningen inte alls beror på brevet till kommunen. De har letat och rotat och hittat anmärkningar – som lätt kan tillbakavisas. (Av typen: Självsvåldigt ändrat arbetstider – fast det i själva verket varit överenskommet med arbetsledningen.)

Kommunens maktfullkomliga agerande slår inte bara mot de två drabbade personerna utan mot hela arbetsgruppen, och i förlängningen givetvis mot de boende och deras anhöriga. Man skrämmer och splittrar. Kanske är det avsikten? Det kan vara så att ett engagerat arbetarkollektiv med de boendes bästa för ögonen är något som väcker irritation och oro i de övre regionerna, fast de borde vara tacksamma.

Facebookgrupp: Stöd personalens kamp mot förtryck i Partille Kommun

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 mars, 2013 i Blandat

 

Bussförarna, Arriva och samarbetsavtalet

Inlagt 14 februari 2013

Den pågående och hårdnande konflikten mellan Arriva å ena sidan och bussförarna i Råstagaraget (och, förmodar jag, bussresenärerna i deras område) å andra sidan, är värd att följa.

Här är två korta reportage (text och film) från ABC-nyheterna igår och idag:

Förarnas protestmöte mot Arriva.

Facket på väg säga upp avtal med Arriva.

Jag tycker att nyhetsinslagen talar bra för sig själva.
Men jag vill passa på att kommentera en detalj som faller i ögonen i dagens artikel.

Kommunal överväger att säga upp samarbetsavtalet med Arriva. ”… det gör att våra förtroendevalda och fackliga företrädare kan tvista mycket snabbare och vi kan begära förhandling i olika frågor på ett mycket mer effektivt sätt” säger förhandlingschefen på Kommunal.

Samarbetsavtal av olika slag framställs ofta som något som skulle vara bra för de anställda och facket. Men så är det inte. Det är försämringar, försvagningar som facket har gått med på. Samarbetsavtal innebär i praktiken att arbetsgivarna återtar kontrollen och slipper det mer ”jämställda” partsförhållandet som föreligger vid t.ex. en förhandling.
Ur facklig synvinkel är vi effektivare utan samarbetsavtal. Det erkänner alltså även Kommunals förhandlingschef, som en självklarhet.
Och jag kan tillägga: Ju mindre sådant, desto bättre.

buss

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 februari, 2013 i Blandat

 

Prata om jobbet – och sen?

27 december 2012

Prata om jobbet är första steget i Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner”.

Här är ett exempel på en berättelse, hämtad från kampanjsidan.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten

Jag jobbade fram till förra året, under ett och ett halvt års tid som telefonförsäljare. Jag var yngst på min arbetsplats, bara femton när jag började. Jag arbetade kvällar efter skolan och på helgerna. Vi sålde alla på provision. Fick man inget sålt fick man inte heller något betalt. Var det en dålig vecka jobbade man helt utan betalning.

Chefen sa uttryckligen till oss att inte prata med varandra om våra löner och avtal på rasten. Hörde vi berätta om sitt avtal skulle vi meddela chefen.

Vi blev klockade när vi gick på toaletten. En av mina kollegor reagerade och kontaktade facket. Chefen fick reda på det och sparkade min kollega.

Jag själv fick kicken när chefen försökte lura in oss anställda i ett privat skuldebrev för att vi skulle få ut vår lön. Jag ringde då på arbetstid till facket. Chefen kom på mig med att ringa till facket. Efter det satt hen bakom mig under hela passen för att se att jag inte ringde dit igen. Efter att jag uppmanat mina kollegor att organisera sig fackligt blev jag uppsagd pga arbetsbrist.

Och sedan?

Det är ett bra initiativ att berättelser som denna lyfts fram. Men med vilken strategi är det tänkt att man ska gå vidare? Hur ska dessa berättelser användas? Vi kommer att syna flera olika branscher, lyssna på människors berättelser om deras vardag och ta fram politiska förslag som gör vardagen bättre och tryggare står det på kampanjsidan.

Men om man med politiska förslag menar lagar och andra regler, så finns det redan väldigt många sådana, som skulle kunna stoppa arbetsgivarbeteenden som det ovan beskrivna – om man höll på reglerna. I det här fallet t.ex. det förbud mot föreningsrättskränkning som finns i Medbestämmandelagen.

Regler har ingen betydelse på arbetsplatserna om man inte håller på dem. Det är det som är det stora problemet idag, inte att det saknas regler. Reglerna har ingen betydelse om man inte har metoder för att agera kollektivt på jobbet och att tillsammans hålla på reglerna – det är detta som är den stora utmaningen på arbetsplatser som den ovan beskrivna. Reglerna har heller ingen betydelse om inte facken driver vartenda brott mot dem. Vilket man inte gör idag, utan alltför ofta jamsar omkring i en ”samförståndsanda” som arbetsgivarna har lämnat för länge sen och som därför bara blir kryperi.

Politiska förslag om förändringar som man inte kämpar för på arbetsplatserna, kommer inte att gå igenom. Det som förändrar lagar och avtal är vad som verkligen händer på arbetsplatserna, inte vad som sägs i politiska församlingar. Därför är det försämringar av reglerna som i dagens läge drivs igenom (och så har det varit åtminstone sedan 1990-talet, oavsett vilka som suttit i regeringen). Den utvecklingen har skett underifrån och kan bara stoppas underifrån.

Att försöka få igenom fler regler som människor på arbetsplatserna – och deras fackliga företrädare –  inte vågar hålla på, är meningslöst. Det är organisering på basplanet och en mycket hårdare facklig attityd som krävs. Det är på det planet – det strategiska – som förslagen först och främst behövs, inte i riksdagen.

Läs även Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?  och 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?  om hur förändring går till i verkligheten.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 december, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner?

Inlagt 21 nov 2012

Här kommer en uppföljare på mitt blogginlägg Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?. Jag ska fortsätta med resonemanget kring hur såna processer går till, och om den process som pågår just nu.

Vad jag ville peka på i berättelsen om visstideriet, är att förändringar av arbetsrätten dimper inte ned uppifrån. Det börjar alltid på arbetsplatserna.

Så gick det till även då det var arbetarklassen som kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.  Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare.

Ett exempel: Semester

1938 beslutade riksdagen om två veckors semester varje år för alla. Det var inte en idé som fötts i huvudet på snälla politiker, utan det hade föregåtts av att en del fackförbund lyckats förhandla fram semester inom sin bransch. Det hade i sin tur föregåtts av att man lyckats förhandla fram ledighet lokalt på många arbetsplatser. Genom kollektivavtalet spreds denna förmån till alla i branschen.

Lagen slog fast det som förhandlats in i kollektivavtalen och gjorde att alla löntagare fick del av det. Lagen har sen förbättrats steg för steg, tre veckor år 1951, fyra veckor 1963, fem veckor 1978. Kollektivavtalen har hela tiden legat före utvecklingen av lagen. Man har fått igenom längre semester än i lagen. I nästa steg har ökningen kommit in även i lagen. Fortfarande är det så att i de flesta kollektivavtal är semesterreglerna lite bättre än lagens regler. Semesterlagen säger att semesterersättningen ska vara 12% på det man tjänat under ett år, kollektivavtalet kan säga t.ex. 13,2%. En del avtal har längre semester än 5 veckor för äldre. Osv.

Generella förbättringar

Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att det var flest strejker i Sverige av alla länder i Europa. Bråkstakarna – de kämpande arbetarna – gav förhandlarna makt. Saltsjöbadsavtalet medförde reformer samt ett relativt lugn på arbetsplatserna – på gott och ont.

Kolugnt blev det dock inte. Det blev ungefär lika mycket strejker i Sverige som i övriga Europa.  Varje betydande reformvåg i vårt land sedan dess har föregåtts av en strejkvåg. Det betyder inte att en strejk i sig alltid ger en positiv effekt. Men när det är gott om strejker och andra brott mot samförståndet, så är det toppen på ett isberg av kollektiv rörelse på arbetsplatserna. (Ursäkta konstig bild – hur ser ett isberg av kollektiv rörelse ut?) Denna rörelse tvingar fram förbättringar.

Åt andra hållet

Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.

När man fått ner antalet fast anställda till minsta möjliga, vad blev då nästa etapp? Jo, att ha färre fast anställda än minsta möjliga – genom att använda bemanningsföretag.

Turordningsreglerna i fara?

Ett annat exempel är när arbetsgivarna klagar på hur besvärligt det är med turordningsreglerna i LAS. Sanningen är inte att de verkligen har stora problem med turordningen, utan tvärtom, att facken och arbetarkollektiven väldigt ofta accepterar avsteg från reglerna. Arbetsgivarna pressar mot lagens gränser, ibland på ett rent vidrigt sätt, som då man sparkar trotjänare, utan att det blir alltför hårda motreaktioner.

Ta uppsägningarna på Volvo Personvagnar i Göteborg år 2008, där cheferna fick bestämma i stort sett ensidigt vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna. Möjligen fick de betala något för det i förhandlingarna med facket. Men konsekvensen blir, när man på många ställen släpper reglerna, att arbetsgivarna får blodad tand. Varför ska de behöva ha kvar något motstånd alls, på något ställe? Varför ska de behöva ge något i gengäld vid förhandlingar om turordning? Så långt gånget kan det bli fråga om att slå fast framgångarna genom ändringar i kollektivavtal eller lag.

Vad står mer på spel?

Arbetstidsregler. Där pågår nu en urholkning på många arbetsplatser. Och så: Sänk lönerna.

Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ”ökad flexiblitet” och facken snart inte har mer sådant att sälja,  vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om ”onda chefer” här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.

De osäkra anställningarna och den strukturella arbetslösheten (dvs avsiktligt underbemannade arbetsplatser) gör att ungdomar och andra arbetssökande tar de jobb de kan få, ofta till skitlön. Denna tendens slås fast i div. kollektivavtal om 75% lön för unga, som kanske inte kommer att användas så mycket – men det är en förankring i bergsklättringen, som gör att man (arbetsgivarna)  kan komma vidare.

Metalls krisavtal häromåret och nu SAS ”räddningsavtal” fungerar på liknande sätt. Många många arbetare och fackföreningar kan komma att ställas inför ultimatum: Gå med på kortare arbetstid och lägre inkomst, annars försvinner jobben.  Observera att så hotar man även på arbetsplatser och i branscher som egentligen INTE står inför något direkt konkurshot. (Och sänkta löner brukar för den delen inte rädda ett företag på obestånd.) Det är helt enkelt en smart metod att sätta press på människor.
Så hotade man på 1990-talet för att få igenom försämrad bemanning (dvs skärpt utsugningsgrad). Tro inte att arbetsgivarna har glömt bort hur effektivt det var! ”Såna är tiderna”. På 2010-talet kan hoten användas för att sänka löner (dvs skärpt utsugningsgrad).

Det känns inte kul att sia om sådana tråkiga saker.  Men det jag vill ha sagt är något med positivt syfte: Glo inte uppåt. Det är inte där förändringarna börjar. Det är inte där kampen pågår. Det är på din arbetsplats.

Uppdatering 7 nov 2015: Hur ”flyktingvågen utnyttjas i klasskampsvågen”.

Relaterat:
Om SAS i DN: Brott mot svenska modellen
Unionens tidning Kollega: Krisavtal på gång inom SSAB

En kommentar i efterhand (2020): En lönesänkarstrategi som verkligen blommat ut under 2010-talet är just kortare arbetstid och sänkt inkomst, det som nu kallas hyvling.  Skära ner på de anställdas arbetstidsmått och inkomst och ändå få arbetsuppgifterna gjorda, det är tidens melodi.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Samtidigt på en annan blogg

Inlagt 30 augusti 2012

Jag vill gärna tipsa om den här bloggen: Folkrörelselinjen.wordpress.com

Där finns både nya och äldre berättelser om att snacka ihop sig med sina arbetskamrater.

Ny berättelse idag: Samtidigt i Skärholmen – om brevbärare som håller rastmöten.

Du kan också hitta Hopsnackat som både ljudbok och e-bok för fri nedladdning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 augusti, 2012 i Blandat, Folkrörelsestrategi, Posten

 

Du ska vara klämtålig!

Inlagt 12 augusti 2012

Sök på ordet ”stresstålig” i arbetsförmedlingens platsbank! Idag den 12 augusti 2012 fick jag 947 träffar på detta ord. Dessutom finns förstås annonser med formuleringar som ”du ska tåla stress”, ”du ska klara högt tempo” etc.

// Den 31 mars 2016 har vi nåtts av allt fler rapporter om att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Och idag får jag 2549 träffar på ordet stresstålig. Det här 3 1/2 år gamla blogginlägget är alltså aktuellare än någonsin. Jag tänker dela det om och om igen på sociala medier. //

Tänk om man i stället för att installera skyddsbågar, dela ut skyddskor etc, skulle ha mage att skriva Du ska vara klämtålig! i platsannonserna.

Det händer inte. Jo, det händer att det saknas skyddsbågar och skyddskor, men inte att man annonserar efter klämtåliga personer. Men Du ska vara stresstålig! går tydligen bra.

Det handlar sällan om psykiska belastningar som är en del av arbetsuppgifterna, t.ex. den stress som det kan innebära att vårda människor som är svårt sjuka. Det handlar i de flesta fall helt enkelt om att företagen, för att maximera vinst, vill ha en bemanning som egentligen är för låg, ofta i kombination med dålig planering.
För att det ska funka kräver man stresstålig personal.

Är man inte stresstålig blir man snabbt utslagen, får sluta för att man inte klarar ”tempot” eller väljer själv att hoppa av.
Andra – de stresståliga – håller ut länge och drabbas sen av de sjukdomar som följer av långvarig stress. Risken ökar för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, depression, infektioner, utbrändhet och många andra sjukdomar.
Egentligen finns det inget sådant som stresstålighet – skillnaden är bara att de skadliga följderna kommer tidigt eller sent.


Han som var så stresstålig…

Tillkommer förstås också de fysiska olyckor som händer på grund av stress. Någon försöker göra två jobb samtidigt, någon lär upp en ny samtidigt som hen gör sitt vanliga jobb, någon har bråttom med rengöringen eller sortbytet. Det är då det händer och man blir av med ett finger eller värre.

Att kräva att de anställda ska vara stresståliga i stället för att ha tillräcklig bemanning och bra planering är att orsaka utslagning, sjukdom och arbetsskador.

Varje platsannons, där ordet stresstålig finns med, borde föranleda en omedelbar arbetsmiljöinspektion och krav på ökning av bemanningen, som arbetsgivaren redan i annonsen har erkänt är för låg.
Men ett sådant ”borde” är meningslöst om vi själva accepterar underbemanning och stress på arbetsplatserna. Myndigheter kommer inte att vrida styrkeförhållandena till vår fördel om inte vi själva vrider åt rätt håll.

Uppdatering 1 okt 2014:  DN skriver idag: Stressen ökar besvär på jobbet. Ordet ”stresstålig” ger idag 1364 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.
Uppdatering 2 okt 2014: Idag skriver Arbetet Ohälsa på grund av stress och psykiska besvär ökar.

Uppdatering 9 mars 2016: Idag finns artiklar i både DN och Arbetet om ohälsa på grund av stress på jobbet. Arbetet: Många sjuka av stress på jobbet DN: ”Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka”  Ordet stresstålig ger idag 2389 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Uppdatering 31 mars 2016: Artikel i DN. ”Jobbstressen börjar bli ett allvarligt hot mot vår hälsa” Ordet stresstålig ger idag 2549 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Uppdatering 19 april 2017: Ordet stresstålig ger idag 2329 träffar i arbetsförmedlingens platsbank.

Läs även: Blanda inte ihop arbetslösheten med de arbetslösa.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 12 augusti, 2012 i Blandat

 

sparken = strejk

Inlagt 27 juli 2012

En chef satte upp ett anslag till de anställda i en Coop Forum-butik i Östersund, inför Storsjöyran: På lappen stod: ”V30 yranveckan: sjukdom = sparken”.

Östersundsposten: Butikspersonal hotades med sparken

Var det ett oskyldigt sätt att skämtsamt säga ”Nu sätter vi till alla klutar” eller var det ett verkligt hot? Det kan jag inte bedöma utifrån, eftersom jag inte känner till läget och förhållandena på den arbetsplatsen. Man vet aldrig i dessa tider. En smula otrevligt för den som faktiskt råkar bli sjuk vecka 30, i vilket fall som helst.

Men – oss arbetare emellan – när man tänker på en sån situation så kliar det i fingrarna att göra något, något annat än att ringa facket och larma pressen. Gärna ta ett foto av lappen att ha tillhands om det skulle visa sig finnas något allvar bakom det skämtsamma hotet. Visst. Men nåt mer, som inte endast går ut på att be andra om hjälp!

Inunder den där lappen skulle jag vilja se en annan lapp, med texten:

SPARKEN = STREJK

Ett svar både på skämtnivån och på allvarsnivån. Skämtar ni så skämtar vi. Hotar ni så hotar vi. Det är vi som gör jobbet, glöm inte det.

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 juli, 2012 i Blandat

 

Vi är alla de 53

Inlagt 6 juni 2012

Om du läser svenska livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel så vet du att 53 Nestléarbetare spar­kades på ett godtyckligt och hämndlystet sätt efter att ha be­gärt förhandlingar om arbets­villkoren vid Nestlés kaffefabrik i Panjang i Indonesien.

Du vet att IUL-anslutna fack över hela världen samlade 640000 kr till en solidaritetsfond för att de 53 arbetarna och deras familjer skulle hålla ut.
Du vet att en solidaritetstrejk planerades av Nestléarbetare i Brasilien.

Läser du nästa nummer av Mål & Medel så får du också veta att en seger är vunnen: De 53 sparkade Nestléarbetarna har återanställts.
(Jag uppdaterar här med länk när nästa nummer har kommit)

Läser du inte Mål & Medel men svenska dagstidningar har du antagligen inte fått veta något om allt detta. (Rätta mig om jag har fel.)

Vi alla de 53, vi jordklotets miljoner och åter miljoner arbetare, tillverkarna av den enorma varuflod som på gott och ont överflödar världen, tar egendomligt lite plats i media, både i förhållande till vårt antal och vår betydelse. Våra strider likaså. För att inte tala om vår solidaritet och våra segrar.

Bakgrundsartikel i Mål & Medel: – Vi är de 53

Ledare i Mål & Medel: – Nestlé ska veta: – Vi är alla de 53

Not: Bild från IUL-kongressen i maj 2012, publicerad i Mål & Medel. IUL är en internationell facklig samorganisation av fackföreningar för livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 juni, 2012 i Blandat, Kamp lönar sig

 

Wellington tillbaka på jobbet!

Inlagt 12 april 2012

Jag vill bara i all hast föra vidare den goda nyheten att den avstängda klubbordföranden Wellington Ikuobase är tillbaka på jobbet på Läkerolfabriken (Cloetta) i Gävle!

Grattis Wellington och alla arbetskamraterna – Lycka till i den fortsatta kampen för er arbetsplats!

Arbetarbladet idag

Gefle Dagblad idag

Aftonbladet idag

DN idag

 
1 kommentar

Publicerat av på 12 april, 2012 i Blandat

 

Att bli av med sin hund. Eller sitt jobb. Om LAS §39.

Inlagt 11 april 2012

En tjuv har snott din fina hund. Domstolen dömer tjuven som skyldig. Tänk om tjuven då kan välja att behålla hunden mot ett förutbestämt skadestånd till dig. Och att det inte hjälper om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka min hund!
Stötande för dig och för det allmänna rättsmedvetandet, eller hur? Men så funkar LAS §39 – ett kryphål i anställningstryggheten som alla arbetande människor bör känna till.
(Kennelklubben får ursäkta att jag jämför jobb och hundar.)

Den märkliga paragrafen

Ett företag säger upp en anställd utan att ha lagliga skäl till det. Personen har inte misskött sig på ett sådant sätt att det räcker för uppsägning.

Facket går in och förhandlar, men företaget backar inte utan står fast vid uppsägningen. Facket driver tvisten till arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen dömer att uppsägningen var olaglig och att den anställde ska komma tillbaka till arbetet.

Men då finns paragraf 39 i LAS. Där står det att arbetsgivaren kan vägra rätta sig efter arbetsdomstolens dom och istället betala den anställde ett skadestånd som är förutbestämt i lagen.
(16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid, 24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.)

Du kan alltså bli utköpt utan att vilja det själv. Och då hjälper det inte om du säger: Jag vill inte ha skadestånd, jag vill ha tillbaka mitt jobb!

Vad kan man göra?

När man förstår att företaget siktar på §39, så är det alltså inte mycket man juridiskt kan göra åt saken. Ibland landar det i en förlikning, där den anställde slutar ”frivilligt” – mot en summa pengar. Då  har facket hjälpt till. Arbetsgivaren slipper rättegångskostnader och långvarig process med mediauppmärksamhet.

Ett exempel: Den facklige förtroendemannen Eddie Morén som efter 34 års anställning på det Bonnierägda DNEX-tryckeriet avskedades och avvisades från arbetsplatsen på osakliga grunder. Han gick med på att sluta ”självmant” i utbyte mot en pensionsförsäkring värd 800 000 kr.

Det är alltså jämförelsevis dyrt för företagen att använda §39 eller att förlikas på en högre nivå. Det används inte så ofta. Bara när ett företag väldigt gärna vill bli av med någon, t.ex. en ”besvärlig” facklig företrädare, som de inte har lagliga skäl att säga upp.

Om en ombudsman i det läget säger ”det här ordnar vi, var inte orolig”, då är ombudsmannen inte riktigt ärlig. Det kanske ordnar sig, men det finns ingen garanti. Om ombudsmannen lugnar den uppsagdes arbetskamrater med att säga ”det här driver vi till AD, företaget har inte rätt att göra så här” utan att tala om att §39 finns, då är det vilseledande information.

Om arbetskamraterna vill att den olagligt sparkade personen ska finnas kvar på jobbet, då kan de inte luta sig tillbaka. Man måste förstå att företaget gör en avvägning. Det väger uppenbarligen tungt – för företaget – att få bort en misshaglig person från arbetsplatsen. Och, i ett längre perspektiv, att få andra att vara rädda för att råka ut för samma sak. Vad kan väga tyngre i den andra vågskålen och få dem att avstå från sin plan? Vad kan kosta mer, på kort sikt och i längden? Det är sånt man måste diskutera.

I grunden bör finnas något som inte behöver diskuteras: solidaritet och sammanhållning. Det de gör mot en av oss, det gör de mot alla.

En naiv tilltro

På min f.d. arbetsplats Stockholmsbagarn uppmärksammade vi den här paragrafen 1985. Vi skrev en motion till Livs kongress där vi föreslog att vårt förbund skulle verka för att få bort paragraf 39. Eller ändra den, så att efter en dom där företaget fällts, ska det vara upp till den anställde om hen vill komma tillbaka till jobbet eller ta ett skadestånd istället.

De som talade mot motionen ville inte riktigt tala klarspråk om argumenten för att ha kvar paragrafen. Men det talades om nödventil, och antyddes att det kan finnas personer som av nån anledning inte längre går att ha kvar på en arbetsplats, att alla andra hotar med att säga upp sig etc. Och då ska den här möjligheten finnas, för allas bästa.

Jag kan faktiskt förstå det argumentet. Men om man tror att arbetsgivarna bara använder detta kryphål för allas bästa, då har man en naiv tilltro till klassamarbetet.

Ett stoppat utköp

Vi fick inte igenom vår motion. Men eftersom vi hade diskuterat den i klubben (alla våra motioner hade varit ute till diskussion och omröstning på arbetsplatsen) så var alla medvetna om §39. Det hjälpte till i det beslut som mina arbetskamrater tog några år senare, 1988, då företaget ville sparka mig. Det var helt klart att det inte fanns lagliga skäl att kicka mig, jag hade skött mitt jobb och mitt fackliga uppdrag, men företaget var inställda på att använda sig av §39 (vilket också slank ur personalchefen).

Arbetskamraterna resonerade då ungefär så här: Skogaholms är beredda att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Ok, då är vi också beredda till att bryta mot lagen och ta skadestånd för det. Och så varslade de om otillåten strejk. De höll slutna omröstningar på alla avdelningar. Över 90% röstade för att lägga ett strejkvarsel. Varslet gick ut på att strejk skulle bryta ut om företaget inte backade inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och strejken började förberedas. Företaget backade på den fjärde dagen. Och jag blev kvar på jobbet.
Tack för det, arbetskamrater!

Uppdatering 30 december 2020

Jag har fått en del frågor om det här gamla inlägget, bland annat om vad som hade hänt om det verkligen blivit strejk. Jag har därför skrivit ett nytt inlägg idag: Vad händer om man strejkar vilt?

 
2 kommentarer

Publicerat av på 11 april, 2012 i Blandat, Hur det ligger till, LAS

 

Klubbordföranden avstängd – produktionen står still – stöd arbetarna på Cloetta!

Inlagt 5 april 2012

Uppdaterad med länkar (längre ner): 5/4: DN och affarsliv.biz. 6/4: GD.

Uppdatering 7/4: Intervju med Wellington i Gefle Dagblad.

Klubbordföranden Wellington Ikuobase på den lönsamma godisfabriken (Läkerol) i Gävle som Cloetta har beslutat lägga ner (dvs flytta produktionen till något ännu mer lönsamt ställe) har blivit avstängd från arbetsplatsen.
Enligt rykten ska detta ha skett efter ett ”bråk”.

Jag vet naturligtvis inte ett jota om vad som hänt. Kan dock intyga att det lätt uppstår vissa konflikter och hårda ordväxlingar i samband med en strid på en arbetsplats och att t.ex. uppmaningar att delta i gemensamma aktioner upplevs obehagliga av dom som inte vill ställa upp. Det är inget nytt och inget som ska accepteras som skäl till att sparka ut en klubbordförande.

Huvudskyddsombudet Mario Izquierdo är intervjuad i Arbetarbladet. Han är mycket upprörd över företagets agerande och att de inte informerat honom eller facket vid fabriken.
– Wellington är en av de som håller i förhandlingarna om nedläggningen. Det här är rena repressalier, säger han.

Den uppfattningen tycks fler arbetare på fabriken dela. På Svt text står det att ”produktionen på Cloetta i Gävle stod stilla under eftermiddagen. Många anställda slutade arbeta sedan ledningen hade spärrat klubbordförandens passerkort pga av ”en incident” på fabriken. De anställda anser att ordföranden trakasseras.”

Och DN skriver: Stopp på Cloetta efter fackbråk
Samma info på affarsliv.biz: Stopp på Cloetta efter fackbråk

6/4: Artikel i Gefle dagblad: Fackbasen utslängd
från godisfabriken

Jag hoppas att alla anställda gör gemensam sak och inte viker. Ingen annan kommer att kunna få tillbaka Wellington till arbetsplatsen. Den juridiska vägen kan han möjligen få skadestånd – om flera månader.
Det är sällan jag skriver att andra arbetare borde göra si eller så. Man kan inte avgöra andras läge utifrån. Men jag vet vad jag snackar om – jag har varit i en liknande sits själv, som klubbordförande på en livsmedelsfabrik, och blivit räddad av arbetskamraterna. Det finns ingen annan väg.

Stöd arbetarna på Cloetta!

Facebooksidan Läkerolarbetarnas vänner

Tag inte denna bil.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2012 i Blandat

 

Vad de säger och vad de menar (igen)

Inlagt 5 april 2012

Såg den här artikeln i DN idag: FP tar strid för ungdomslöner.
För att spara tid så skrev jag en kommentar till den artikeln redan för ett halvår sen (den 29 september 2011). Så här skrev jag:

Mina många år i arbetslivet har lärt mig följande:
När arbetsgivare säger om vi bara får flexiblare arbetstidsregler så kan vi anställa fler då menar de så kan vi få arbetsuppgifterna utförda på färre timmar

När arbetsgivare säger om vi bara får lättnader i anställningsskyddet så törs vi anställa fler då menar de så behöver vi ha kvar folk bara så länge de orkar göra 110%

När arbetsgivare säger om vi bara får ge lägre ingångslöner så kan ungdomarna få jobb då menar de så kan vi sänka lönerna generellt och få mer pengar till oss som tar vinsten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2012 i Blandat

 

Mössa på, socialsekreterare och alla andra!

Inlagt 19 februari 2012

I en debattinlägg i GP protesterar socialsekreterare mot sin överbelastade arbetssituation och dess konsekvenser:
Vi tvingas utföra ett undermåligt arbete

Liknande protestmuller och nödrop når oss från allt fler yrken och arbetsplatser.

När det gäller yrken som innefattar någon form av myndighetsutövning, som t.ex. socialarbetare, så innebär också ett samhällsklimat med ökande utsugning och klassorättvisor, att arbetsuppgifterna blir alltmer kontrollerande och bestraffande.

Vi märker det som ”klienter” – men vi märker det också på att handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen morrar över hur de blir mera vaktkonstaplar än hjälpare, och socialsekreterare protesterar mot att de inte kan ”utföra ett rättssäkert arbete idag” och att ”enskilda individer inte beviljas insatser efter sina behov”.

Sen kan man fråga sig om det finns NÅGON vanlig yrkesgrupp/arbetsplats som har en vettig bemanning och vettiga arbetsförhållanden idag? Ok, NÅGON finns kanske, men det är mera undantag än regel.

Att man är för lite folk, och att vissa arbetsuppgifter därför inte hinns med, eller blir dåligt gjorda, ligger bakom det mesta av försämringar och elände i samhället. Samt förstås att de som gör jobbet plågas av fysisk och/eller psykisk överbelastning och andra av arbetslöshet.

Låt oss säga att vi skulle bli fler på alla arbetsplatser, att där vi är 9 personer idag skulle vi vara 10 i stället. Då skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

Arbetsgivarna försöker ha så få anställda som möjligt, oavsett samhällskonsekvens. Samtidigt som arbetsgivarintressets politiska företrädare pratar om att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt som hanteringen av arbetslösa, långsjuka etc visar att det handlar egentligen inte om att vi ska jobba utan att vi ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och söka jobb. En trippelparadox som bara kan förklaras med att det är en bibehållen arbetslöshetsnivå som eftersträvas. På så sätt håller man det arbetande folket på plats med mössan i hand.

Mössa på, soc-tanter och alla andra! Det behövs mera muller underifrån, och inte bara muller. Om vi inriktar oss på ”rädde sig den som kan”, att individuellt försöka få bättre lön eller bättre arbetsuppgifter eller behålla jobbet, så motverkar det inte på något sätt den allmänna försämringen. Det krävs folkrörelse på arbetsplatsen.

Uppdatering 11 oktober 2014: Artikel i DN idag Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2012 i Blandat, Hur det ligger till

 

Fjäderben, fötter, skyddsombud, Stefan Löfven

Inlagt 1 februari 2012

Jag har tidigare bloggat om skandalen på BAX-press som det berättades om i Volvo-arbetarnas egen tidning Kvasten.

Det handlade om en montör som blev utskälld och fick en varning för att han krävde att få använda den lyft som fanns för att lyfta fjäderben med och om en annan montör som skadade sin fot när hon gjorde som chefen beordrat och lyfte utan lyft. Ett skyddsombud satte sen skyddstopp på att lyfta fjäderbenen utan lyft. Det uppskattades inte av Volvo, som försökte få honom att häva skyddstoppet.

 Akta foten!

Nu har Kvasten kommit med ett nytt nummer (nr 55). Där framgår det att arbetsledningen säger att montören som fick en varning inte fick en varning utan att mötet han kallades till var ett ”disciplinär åtgärd” – vilket inte gör montören särskilt mycket gladare.

När det gäller skyddsombudet, vars agerande ogillades av arbetsgivaren, så tycks det i alla fall inte ha ogillats av hans arbetskamrater. Det framgår av nya Kvasten att det skyddsombudet nu har valts till i ordförande i en av gruppstyrelserna på företaget, på ett mycket välbesökt årsmöte. Den gamla ordföranden bestämde sig i sista stund för att inte ställa upp till valet.

Jag vet ju inte mer om just den här situationen, än vad jag har läst i Kvasten. Men det får mig ändå att tänka på något som jag sett många exempel på: De personer som arbetsgivarna tycker är bra och pålitliga fackliga företrädare är sällan samma personer som arbetarna tycker är bra och pålitliga fackliga företrädare.

Något att ha i minnet när man diskuterar bra och pålitliga företrädare för arbetarrörelsen – på alla nivåer.

PS 3/2: T.ex. något att ha i minnet när man läser i Svenska Dagbladet hur glad en borgerlig liberal blir då han hör Stefan Löfven hålla tal, ett tal som tydligen till stora delar kunde ha hållits av Fredrik Reinfeldt: Klasskampen uppskjuten på obestämd tid

Både senaste och tidigare nummer av Kvasten kan du hitta här.
Och om du vill prenumerera på Kvasten per mail, så skriv en rad till kvastentips@hotmail.com. Rekommenderas, det är intressant läsning även för utomstående trots att tidningen är helt intern – skriven av och för arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda, Göteborg.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 februari, 2012 i Blandat

 
 
%d bloggare gillar detta: