Inlagt 17 maj 2015

Med ojämna mellanrum utsätts vissa yrkesgrupper för att tvingas söka sina jobb på nytt efter upphandlingar och ägarbyten. Ibland dessutom till sämre villkor än tidigare, trots att det handlar om samma arbetsuppgifter.

I Arbetet: 27 mars 2015 Inga jobblöften till bussförare (i Östersund) och 17 augusti 2015: Kommunal tar strid för bussförarna i Kalmar.

Den här osunda ”kulturen” skulle upphöra direkt om alla berörda busschaufförer helt enkelt vägrade söka jobben. Att man snackar ihop sig och beslutar tillsammans att om man inte får behålla anställningarna vid övergång, med bibehållna villkor, så söker ingen de utlysta jobben. Ingen. Man meddelar det i förväg. Inget krusande, inga argument, inga upprop. Bara nej.

Utan en stor andel van personal så kan företagen inte klara sig. Arbetsgivarna räknar kallt med att folk ska bli arga men ändå söka sina jobb så att verksamheten kan fortsätta lönsamt, utan störningar. Låt det istället bli arbetsgivarna som får uppleva en sådan situation som oviss. Det skulle förändra läget totalt, både kortsiktigt och långsiktigt.

De framgångsrika kampmetoder som växer fram inom vården – kollektiva uppsägningar, kollektiv vägran att ta jobb under en viss nivå –  är något som även andra yrkesgrupper kan lära av och använda sig av på det sätt som passar just dem. Huvudsaken är det kollektiva agerandet och att inse att NEJ är också en strategi.

Ett Inlägg från 4 juli 2013 om samma grej: Nej är också en strategi.