Inlagt 10 december 2020

Idag är det den 10 december, och då brukar det vara nobelfest. I år blir det ingen, men som tröst ska jag berätta om när jag var på nobelmiddag och gjorde skandal, en pytteliten skandal.

Det är nog enda gången i mitt liv jag har varit på ett kalas med främmande människor och bordsplacering och flera sorters bestick. Har det varit fler gånger så har jag förträngt dem. Jag varken vill eller kan föra mig i möblerade rum. Jag förstår inte hur man gör och vantrivs i de flesta sociala sällskapssammanhang.

Det här är längesen. Jag var 16 år. Min pappa var kemist och hade suttit med i en grupp som skulle lämna förslag till nomineringar av kemipristagare. Eftersom han suttit i den gruppen blev han inbjuden till middagen tillsammans med sin dåvarande fru. Men lagom till festen hade dåvarande frun rymt till Göteborg. Pappa ville att jag skulle följa med istället. Men vad skulle jag ha på mig? Jag brukade gå klädd i svarta byxor och herrundertröja.

Min äldsta syster Martha, som jobbade med teater, då som nu, tog med mig till Riksteaterns kostymförråd, för att låna en lämpligare utstyrsel. Hon letade fram en kort, guldblänkande sak. Martha visste nog att det var påbjudet frack och långklänning men hon kanske tänkte att jag var så ung att jag ändå skulle kunna gå i flick-kort som slutade en bra bit ovanför knäna. Eller så tänkte hon Äsch, det är nya tider nu. Till klänningen hörde ett par korta guldglittriga stövlar. Utstyrseln kom nog från någon operett. Eftersom jag aldrig hade haft på mig högklackat, så var det tur att stövlarna var lågklackade, annars hade jag ramlat omkull i stadshustrappan.

Av själva middagen minns jag inget, inte ens käket. En kompis har letat fram menyn nu i efterhand och informerar: ”färserade sjötungsrullader, tryfferad unghöna i gelé, sparris i vinägrett, madeirasås med gåslever, ananas i likör, petit fours, vad de bjöd på för krök framgår inte”. Jag kommer inte ihåg vare sig sjötungsrullader eller krök. Men jag minns att efter maten stod jag i en trängsel och att det var två damer med ryggen mot mig som tjattrade ”Vilken skandal! SÅG du hur kort klänningen var! Ja det är väl en sån där som vill väcka uppmärksamhet”. De såg inte att jag stod bakom dem, men jag förstod där och då att jag var felklädd. Tror inte jag brydde mig.

Jag traskade runt lite i festvimlet. Pappa såg jag inte till, han bildade nog kemisk förening vid groggborden. Så kom det någon och ställde vänliga frågor om vem jag var. Kameror blixtrade. Sen smet jag från Stadshuset och tillbringade resten av kvällen med min pojkvän.

Dagen efter var jag på framsidan av kvällstidningarna, som hon som hade kort klänning på Nobelfesten. Jag har rört mig i societeten, härmed bevisat. Men har inte känt något behov av återbesök.